11 orsaker att hata livet just nu

Jag måste medge att även jag börjar tappa modet. Jag vet att jag irriterat en del av er med att ha en positiv attityd till hur man kan (om man vill) hålla sparandet uppe och den inställningen har jag hållit även privat, vilket inte gör mig till världens mest populära kollega, syster eller vän. Men även fast jag egentligen står för min positiva approach till ekonomin även under dessa tider så börjar det kännas mentalt jobbigt även för mig. Idag får ni därför en liten lista på allt som känns jobbigt i mitt liv. Just nu. 

1) Jag vabbar hela, hela tiden. Ni minns mitt muntra inlägg om att ta vabbandet med ro? Det visade sig att det är fan så mycket svårare när barnen är sjuka mer än hälften av tiden och vårt förhållande mest utvecklats till en kampsport där starkast slipper vara hemma. Tydligen är jag inte alls lika bra på muntlig kampsport som min och har därmed knappt satt min fot på jobbet den här hösten. Känns peppande både för sparkontot och min relation med chefen. Inte. Nu senast fick jag en känsla av att min chef börjar misstänka att jag utvecklat något slags missbruk som gör att jag hittar på att mina barn är sjuka för att slippa dyka upp på arbetsplatsen. Och jag tycker nästan att Försäkringskassan borde göra  det för jag ansöker om sanslöst mycket vab. 

2) Jag är sjuk hela tiden. Som en direkt följd av att mina barn är konstant sjuka så är även jag det. Jag vet inte ens längre när en ny förkylning börjat eller om det bara är den gamla som inte gett med sig. Det är näsdukar (av tyg) i hela huset och jag funderar på att börja prenumerera på nässpray och Ipren (eller inte, så klart ett budgetmärke i så fall) för vi hinner liksom inte pausa. Mina kollegor kommenterar mitt ständiga snorande de få gånger jag bedömer mig vara tillräckligt frisk för att sätta min fot på jobbet och jag ägnar därför väldigt mycket tid åt att förklara att jag haft symptom i mer än fem dagar (och därför inte bör smittas). 

3) Jag är dödstrött. En av anledningarna att jag inte avlidit av trötthet är nog ändå allt vabbande. Tack vare sjuka barn har jag kunnat sova middag flera gånger i veckan, vilket känts som en absolut nödvändighet när jag behövt ägna nätterna åt att trösta barn, snyta barn, leta efter flytande Ipren, byta lakan efter kissande barn och liknande. Eller åt att ha ångest över allt jag inte hinner göra på jobbet och det som väntar när jag kommer tillbaka. Och kanske skulle träning kunna bidra positivt om det inte vore för att jag är för sjuk och trött för att träna. Inte så jäkla upplyftande det heller. 

4) Vi har hamnat i en rejäl vardagsdipp här hemma. Det var ju först efter sommaren som vardagen med två heltidsarbetande föräldrar inleddes och det är faktiskt tufft att komma på vad man ska äta, handla mat efter jobbet, leverera barn till fritidsaktiviteter och köpa vinterstövlar i tid. Jag tyckte kanske inte att min man fick riktigt lika mycket gjort under sin föräldraledighet som jag, men han fick uppenbarligen något gjort. Och han hade mer energi på kvällarna och helgerna än han har nu. För nu har vi konstant panik över uppkomna situationer som att mjölken är slut, barnen dödshungriga och vi saknar idé om vad vi ska laga, ytterkläderna är nerkissade och vi missat tvätta dem och liknande. Vi är en rejält kaotisk familj med andra ord och ingen av oss orkar riktigt ta tag i situationen vilket gör oss ännu mer griniga.

5) Relationen är inte på topp. Det är väl inte så att jag planerar en separation, men ungefär allt ovanstående har haft en rejält negativ inverkan på vår relation. Den utsätts för en helt annan press än vad den gjort på år eller kanske någonsin. Och det är tråkigt. Det gör på något vis att allt annat jobbigt blir ännu jobbigare när jag inte ens kan fantisera om ett framtida husköp eller utökande av familjen. Vi klarar oss knappt igenom veckorna, än mindre gör planer för framtiden. Och framtidsplaner är annars det som brukar ha mest positiv inverkan på mig när allt är skit. 

6) Börsen går skit. Även om det är billigare att köpa nu så är det lite mentalt jobbigt att se att mer än en årslön försvunnit i år (inte realiserat, men ni fattar). Dessutom är det inga enorma belopp som vi kan spara med tanke på att jag inte jobbar som jag trodde att jag skulle. Jag har lagt in ett autogirosparande på 12000 i månaden, vilket är ett antal tusenlappar mindre än jag brukade spara innan Plutten kom, men det lär bli typ 90% av min inkomst i den här takten så det lär inte ens funka i längden. Och med en portfölj på runt två miljoner så är det inte heller så att 12 000 hit eller dit känns som att det gör någon markant skillnad. Det i sin tur gör att sparmotivationen tryter lite och det gör faktiskt att börssparande inte känns så värst lustfyllt, vilket jag inte kan komma på varit fallet sedan jag var väldigt grön runt år 2008. 

7) Jobbsökandet går skit. Jag har sökt en hel del jobb som jag inte fått och nu tycker jag mig dessutom se att annonserna blir mindre frekventa, vilket får mig att känna att risken är påtaglig att jag blir kvar hos nuvarande arbetsgivare till nuvarande lön ännu längre. Roligt? Nja. Särskilt inte efter 2022 års löneökning som jag inte tror jag skrivit om förut. Den blev urdålig för sådär tredje året i rad. 

8) Bloggen går skit. Inte för att låta alltför dramatisk, men antalet besökare brukar falla när börsen är skakig och så även just nu. Folk kommenterar mindre ofta, jag har färre besökare och jag tycker inte heller att mina bloggkollegor verkar vara riktigt lika aktiva som tidigare, vilket också är tråkigt. Till viss del kan det säkert handla om att jag inte har så mycket spännande att skriva om, men gissar att marknadssegmentet och den höga inflationen spelar in. Det känns liksom inte så jäkla roligt att prata privatekonomi just nu. 

9) Bostadsmarknaden går inte skit. Jag hade hoppats att läget vi väntat på i husletandet skulle komma nu, precis som jag tänkte våren 2020. Men nej. Området vi vill bo i, och det är jag väldigt bestämd på, har få objekt och de går kanske för lite lägre än förut, men vi pratar ändå belopp som hade varit helt otänkbara så sent som 2019. Och till råga på allt så har jag dessutom kommit till insikt att hög belåning inte är rimligt för oss. Jag tror nämligen att jag skulle må väldigt dåligt om vi köpte en för dyr kåk där räntesatser på 5% skulle göra mig svettig. För att inte tala om effekten det skulle ha på våra chanser att nå FIRE. Med nuvarande kostnadsbas är FIRE kanske på sin höjd fem år bort, åtminstone om börsen skärper sig snart. Jag är inte så säker på att jag vill byta ut den friheten mot en fin villa och 15 års arbete ytterligare. Det skulle vara om jag hittar ett jobb som känns alldeles underbart. Eller åtminstone mer än drägligt. 

10) Allt är dyrare. Jag vidhåller att man kan kontrollera det till stor del. Substitutionseffekten existerar. Jag köper fortfarande svindyrt kött, men äter nästan aldrig kött vilket gör kostnaden relativt låg. Den som äter finkött flera gånger i veckan kan spara massvis på att upptäcka linser osv. Men för oss som var sparsamma redan innan så finns det mindre att göra. Det finns ändå gränser på hur mycket som kan bytas ut mot billigare alternativ. Och det funkar kanske bra i mataffären, men det kan vara svårare när det kommer till vettiga vinteroveraller eller vinterstövlar. Eller typ el. Eller diesel. 

11) Jag har fått konkurrens i mataffären. Jag har känt mig stolt över att jag inte behövt anpassa mitt leverne alltför mycket, men mitt sätt att leva har uppenbarligen upptäckts av många andra, vilket gör det svårare att upprätthålla. Jag försökte mig på att på en tisdag eftermiddag köpa mina två paket med Bregott för 39 kr istället för kanske 65. Tror ni att det fanns? Nej! Så det fick vi vara utan. Alltså vi är inte utan smör. Men vi får hushålla med de förpackningar vi har i frysen ett tag till för vi kunde inte bunkra upp. Inte heller gör jag några större fynd bland kort-datum-varorna. Visst kan jag få tag på någon fruktyoghurt till kidsen, men tidigare köpte jag aldrig creme fraiche till ordinarie pris. Nu köper jag alltid det till ordinarie pris, en sådär 18 kr för 2 dl. Pensionärerna har verkligen utmanat mig där så nu finns det i princip bara varor kvar som de inte gillar. Som fruktkvarg. Så det får mina barn äta. Isn't it lovely? 

Jag tänker inte ens fråga er vad ni hatar med livet idag. Istället hoppas jag att den som är mindre dunkel än jag orkar skriva något. Vad som helst. Och trevlig helg på er! 

Kraften i att inte köpa någonting alls

Efter några tyngre, mer filosofiska inlägg är det nu dags för ett mer konkret sådant om hur man kan spara mer pengar. Jag vet att tiderna för många känns tuffa nu och att andra önskar öka sitt sparande i sämre börstider. Personligen är det här en tid i mitt liv som jag egentligen önskar öka mitt sparande rejält, eftersom jag tror att det kommer löna sig på sikt. Ett rätt så enkelt sätt att spara mer är att konsumera mindre. För de allra flesta tror jag att en period av köpstopp eller köpfritt kan hjälpa till rejält på traven och därför ska det här inlägget handla om det fantastiska i att köpa (nästan) ingenting alls. 

Min svärmor är bra på att göra fotoböcker till vår familj. Vi brukar få minst en om året som ofta följer en specifik period, som en resa eller årstid. Nyligen fick vi ännu en som var från den här sommaren vilket fick våra barn att vilja titta på de gamla böckerna. Det var roligt att se vad vi haft för oss, men en sak som slog mig (de andra verkade inte tänka på det) var att jag har precis samma kläder idag som Minis första år i livet. Och inte bara då, utan min garderob ser ut att ha sett ganska så exakt likadan ut det senaste decenniet eller så. När jag tittade på bilderna på Mini insåg jag också att Pluttens favoritkläder i mångt och mycket är desamma som Mini hade för en himla massa år sedan. Jag kommer ihåg min svärmors förvirring när jag bad henne köpa könsneutrala kläder till sitt första barnbarn så att kläderna skulle kunna användas till framtida syskon, men det är ett beslut som jag fortfarande känner mig nöjd med. 

Alla vet att i princip alla av oss måste köpa saker och så även jag, men det kan nästan kännas revolutionerande att begränsa sin konsumtion så markant att hela ens tankesätt bara måste förändras. Idag har jag inga regelrätta köpstopp med tydliga regler att förhålla mig till, men jag har haft ett år utan nykonsumtion till exempel och kan faktiskt rekommendera det varmt. Särskilt för den som får en glädjekick av att klicka hem saker eller att gå i affärer. Jag vet i och för sig inte hur mycket folk i största allmänhet shoppar, men när jag sitter och pratar med mina kollegor tycker jag det verkar som att många köper en pryl så fort ett visst behov dyker upp eller så fort de känner för det. Min upplevelse är att fokuset de har snarare är att få prylen till bästa möjliga pris än att ifrågasätta behovet från första början. Och i ärlighetens namn är det något jag känner igen mig i. Jag har till exempel en vindjacka som jag inte är helt nöjd med, men som jag köpte för knappa året sedan och när jag såg en kampanj på en jacka från Haglöfs kunde jag för en stund lura i mig själv att en ny vindjacka i annan längd och färg skulle kunna göra mitt liv så himla mycket bättre och att priset i sig rättfärdigade köpet. Någon annan gång har fått stoppa mig själv från att köpa barnkläder som jag nästan bara inte kan låta bli att köpa trots att vi har massvis av Minis gamla grejer till Plutten. "De kostar ju nästan ingenting och strumpor är ju alltid bra att ha!" eller "Det skulle ju vara så fint med en x, y, z och det är ju faktiskt på extrapris."

I det senaste avsnittet av Avanza-podden pratade de om budgetkalkylen från konsumentverket som jag faktiskt hade missat. Tydligen kan man importera rimliga utgifter för kläder, fritid och hygienartiklar istället för att själv sitta och addera siffror i ett eget excelark. Det som blev tydligt av den övningen för mig är att det normala är att spendera en hel del på både det ena och det andra och att det därför bör gå att förbättra sin ekonomi avsevärt genom att ändra sina konsumtionsmönster och faktiskt köpa mindre. Jag är verkligen inget proffs på att handla secondhand och är ofta ute i sista minuten just med barnkläder eftersom jag alltid tycks överrumplas över hur tidigt vinterskor faktiskt behövs eller att vinteroverallen växtes ur tidigare än jag trodde. Men trots det kommer vi inte i närheten av de summor som beskrivs av konsumentverket. Till viss del beror det på att vi i extremt stor utsträckning begränsar inköpen till oss vuxna. Min man brukar ibland skratta åt att det tog mig fem olika beställningar av vinterjackor för att jag skulle hitta en som kändes acceptabel i förhållande till sitt pris medan jag utan att blinka åker till affären och låter Mini välja vinterstövlar efter eget smak och tycke. Jag åker kanske inte till den allra dyraste affären och jag skulle nog säga ifrån om det blev alldeles för dyrt, men jag föredrar på det stora hela att köpa bra grejer som ungarna trivs i till dem medan jag själv kan anpassa vilket väder jag är ute i och inte behöver bry mig alltför mycket om att bli accepterad av min omgivning. Men med det förhållningssättet ligger vi på 1/12 av vad konsumentverket tycker är rimligt. 

Att tänka efter före har även andra fördelar. Det är verkligen lättare att hålla koll på sina saker om man inte har lika många prylar och det är lättare att vårda och ta hand om det man har. Jag pluggade utomlands en termin som ung och var då väldigt fascinerad över hur väl jag tog hand om min handduk (den enda jag hade) och vilken fantastiskt bra koll jag hade på samtliga plaggs tvättråd och huruvida de närmade sig behovet av tvätt. Att äga färre saker gjorde att jag tog bättre hand om det jag hade och som pricken över i:et kände jag mig lugnare. Jag tror även att det kan vara väldigt bra för den som önskar nå ekonomisk frihet och spendera mindre. 

Men hur gör man då konkret för att shoppa mindre? Jag tänker att man antingen kan ge sig själv regler som att man måste vänta ett dygn eller att man har någon annan som accountability partner och faktiskt frågar hen om det är ett verkligt behov eller något man bara inbillar sig. Jag har ju delat med mig av min fantasi om en symaskin som jag insåg att jag egentligen inte behövde när väl jag väl fick tillåtelse att köpa en. Där har vi ett bra exempel på hur en annan person kan få en att vänta med sina inköp eller inse att det upplevda behovet faktiskt är inbillat. För när det kommer till så himla mycket därute är det så lätt att vara blind för ens egna svagheter samtidigt som man ser alla andras tydligt. Jag kan säga till en vän tusen gånger att hen tar alldeles för mycket skit från sin partner, köper på tok för mycket kläder eller velar för mycket gällande yrkesval, men sedan när det kommer till mig själv är det så himla mycket svårare att objektivt ge sig själv liknande kritik. En annan strategi kan vara att fokusera på allt man redan har. Känns det som att du behöver en ny mössa? Börja med en inventering av det du har för att du inte ska råka köpa något i onödan. Dessutom kan det vara ganska glädjande att shoppa hemma, vilket jag tydligen insåg redan för flertalet år sedan. Upptäck vad du redan har, bli glad på nytt och låt därefter bli att köpa något på Zalando eller Adlibris. 

Det var allt för nu. Jag ska försöka låta bli att köpa prylar även framgent. Vad gör man inte för att upprätthålla en 50%-ig sparkvot i inflationstider? 

Tror du att du skulle kunna spara mycket genom att köpa färre prylar? Dela med dig av det eller något annat uppfriskande. Jag behöver diskutera annat än arbetsplatskonflikter och kvalitetsutvecklingsarbete med någon.

Varför kan inte alla bli ekonomiskt oberoende?

I mitt privata liv får jag titt som tätt frågor om hur jag resonerar kring prisökningarna. Jag misstänker att jag får extra många frågor om det eftersom jag har ett rykte av mig att vara sparsam (snål?) och ekonomiskt medveten. Därför blir de flesta lite besvikna när jag säger att jag inte ändrat något alls utan beter mig precis som innan vårt bolån blev betydligt dyrare och elräkningen högre. För mig är det lite som att jag nu skördar frukten av att ha en låg kostnadskostym i grunden, vilket fått mig att fundera på varför inte alla strävar mot ekonomiskt oberoende. 

För någon dag sedan tog jag en kvällspromenad till en mataffär. Jag skulle med ett extrapris i botten köpa ingredienser till familjens fredagsmiddag. Det kunde jag inte för basvaran, en köttdetalj, var slut. Det förvånade mig för det var tisdag och en affär som inte så många verkar handla i. Då slog det mig att det väldigt ofta är så just nu, att extrapriserna och kort datum-varorna är slut, och att det kanske ligger något i att gemene man ändrat sina vanor till följd av inflationen. Jag plockade istället på mig varor som mest var för mitt eget nöjes skull, som chips och godis, och gick till kassan för att betala. Väl där insåg jag att ett av extrapriserna inte gick in och funderade en kort stund på om jag skulle påkalla personalen till självscanningen för att få ytterligare sju kronor i rabatt. Jag brukar vara nitisk med sånt, men valde att låta bli för en gångs skull. Helt plötsligt kände jag att det inte var värt de extra minuterna det skulle ta att påkalla personalen. I nära anslutning till det här blev ett av mina barn sjuka. Det var ett tag sedan vi behövde tänka på vab eftersom en av oss varit föräldraledig under så lång tid, men jag minns det som att det ofta blev rätt hårda diskussioner mellan mig och min man om vem som skulle stanna hemma och att jag oftast var den som gav med mig till slut, men att jag då kände mig rätt bitter under tiden. Nästan alltid satt jag och försökte jobba minst 2-4 timmar hemifrån, ibland så mycket som en hel arbetsdag, och jag minns att de här dagarna var så sjukt stressiga. För det kändes som att min chef mest var irriterad för att jag inte var på kontoret och jobbade 100% samtidigt som Mini verkade väldigt besviken på sin mamma som var mentalt frånvarande. Så min uppoffring gjorde egentligen ingen nöjd och jag fick inte ta emot den tacksamhet från jobbet som jag själv tyckte jag var värd. Som ett resultat av det minnet, och av att jag nu bryr mig mindre om pengar än tidigare, valde jag att inte inleda någon större diskussion med min man och jag valde också att bara vara hemma med min sjuka unge. Det är vid ett sådant tillfälle som jag skriver det här. Barnet tittar på tv och sitter i soffan här bredvid mig. Jag är kanske inte lika involverad i det tecknade programmet som hen, men jag är inte stressad och jag har inte dåligt samvete gentemot min arbetsgivare. 

Till viss del har vi ju så klart den extra "fördelen" att ha varit föräldralediga länge och är därför vana vid att sakna åtminstone en halv inkomst. Så även om det blir sjukt mycket vab (som det brukar bli efter inskolning på förskola) kommer vi med största sannolikhet få mer pengar in än vad vi haft de senaste åren, särskilt om det är jag som stannar hemma och inte min man. Men jag tror ändå inte att det framför allt handlar om det, utan snarare att vi har så mycket utrymme i vår ekonomi att vi i praktiken inte skakas mycket alls av en tripplad bolåneränta eller högre livsmedelspriser. Den som minns mitt genom tiderna mest lästa inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa, kanske kan dra slutsatsen att det ändå är rätt många som faktiskt inte har det utan extremt låga räntor som stöd. Idag känns en 50%-ig belåningsgrad på ett litet boende inte alls så dumt ändå, även fast villadrömmen fortfarande finns här. Faktum är att vi till och med har möjlighet att vara greedy när andra är fearful och därför överväger att ge oss in på villajakten på allvar nu när marknaden är orolig. Det är definitivt inte alla som känner så. 

Om vi bortser från min egen ekonomiska situation så känner jag ändå att det är lite tråkigt att det blivit såhär. Det råder verkligen panik i samhället och i princip allt handlar om hushållens privatekonomi. Jag lyssnade på ett avsnitt av Charlie och Mathias podd (På riktigt) och de menade att det här kommer bli en rejäl kris med anledning av att den drabbar alla, och då kanske framför allt medelklassen. Det finns ingen anledning att misstro deras slutsats, men jag kan tycka att det finns en anledning att ifrågasätta varför det behövt bli så. Just nu är tydligen den populäraste varan att lägga upp på Blocket ett spabad till exempel, vilket min man gick igång på eftersom han de senaste åren varit mycket road över att många inte verkar kunna lägga undan pengar utan känt ett behov av att bränna allt som kommer in på just spabad och uppvärmda pooler. För om man nu idag känner att man inte vet hur man ska klara bolåneräntan känns det inte som att man borde ha lagt en halv miljon på att installera en pool eller ett antal tiotusen på ett spabad för ett år sedan. Och om man inte kan hantera en räntekostnad på låt säga 5% så tycker jag nog att det är dumt att utöka bolånet för något så onödigt som ett bad. 

Frågan nu är vilken värld vi just nu hade befunnit oss i om fler vore ekonomiskt sinnade och strävade efter ekonomiskt oberoende. Den som följt mig länge vet att jag inte på något sätt strävat efter att påverka folk att gå i mina fotspår, utan jag har tyckt att vi gott kan förbli en begränsad skara som njuter av varandras sällskap medan resten dividerar om köksrenovering och charterresor. Men nu börjar jag inse att världen nog hade varit betydligt bättre om fler hade varit som jag. Och som dig. För då hade lågkonjunkturen sannolikt inte slagit lika hårt när folk fortsatt köpa samma typer av varor i mataffären, besöka sina lokala kaféer och butiker. På så vis skulle inte två av tre restauranger i anslutning till min arbetsplats behövt slå igen. De hade kanske inte startats från början, men det hade nog inte blivit lika hattigt för företagarna om folk hållit en jämn konsumtionsnivå. Nu låter det som att jag försöker sälja att allt kan fortsätta precis som vanligt för alla alltid och så är det kanske inte. Men om jag ska gå tillbaka till mitt eget exempel så innebär en 10%-ig kostnadsökning ungefär 2000-2500 kr i högre kostnader i månaden. Nu gick räntorna upp rejält i veckan så det kommer garanterat bli värre, men i praktiken just nu pratar vi om ett sparande som minskar med en dryg tusenlapp per vuxen i vårt hushåll. Vi kan fortfarande lägga undan mer än jag tjänar på en månad, men inte lika mycket som vi annars hade kunnat spara. Och det känns okej. Vi behöver inte förklara för barnen varför de bara får popcorn som fredagsmys numera och vi kan fortfarande planera för nästa sommars semester som kan få kosta ungefär lika mycket som den förra (och den var extravagant). Life goes on. Och jag önskar att det gjorde det även för alla Minis kompisar och för mina kollegor. 

Nu ser det kanske inte ut så och så kommer det med största sannolikhet aldrig heller att se ut, men om jag fick komma med ett förslag till alla därute som kan påverka andra så vore det att lobba för åtminstone en 20%-ig slack i livet. Vi har i mitt tycke pratat alldeles för mycket om ett sparande på 5-10%, men tydligen glömt bort att det inte handlar om kapitalet det sparandet bygger upp i framtiden, utan snarare om styrkan i att leva på mindre än man får in. För visst är det ändå rätt så trevligt att inte alls behöva ändra sin levnadsstandard när man är föräldraledig, råkar bli sjukskriven eller inflationen stiger till 10%, utan istället bara justera ner sitt sparande? Då har man ändå nått någon slags grad av ekonomiskt oberoende och det är fantastiskt skönt. 

Tror du världen skulle bli bättre eller sämre om folk i största allmänhet hade mer utrymme i sin ekonomi? Dela med dig av det, eller något helt annat. 

Varför inte Moderaterna kommer göra dig rik

Valet är över. Vi verkar inte ha ett så värst tydligt resultat och definitivt inte någon tydlig majoritetsregering i sikte. Jag tillhör gruppen som velade in i det sista och faktiskt bestämde mig på vägen till vallokalen. Och det var dessutom rätt kort innan stängning. Så nu har ni en uppfattning om hur politiskt övertygad jag är. Men dagens inlägg ska inte handla om politik, rubriken till trots. Den ska handla om bilden av att politiken är avgörande för vår ekonomi och varför jag ställer mig kritisk till just det. 

Redan på valnatten börjar en kompis och jag skriva om det otydliga valresultatet. Vi har en diskussion fram och tillbaka om vad det innebär och vad fördelarna respektive nackdelarna blir. Till slut skickar han en kommentar som både irriterar och fascinerar mig på samma gång, nämligen att fördelen med valresultatet är att han ökar sina chanser att nå FIRE. Han förklarade att han behövde en blå regering med lägre ISK-skatt och ytterligare jobbskatteavdrag för att kunna nå FIRE. Är det verkligen så? Spelar politiken så stor roll? Är det faktiskt politikerna som avgör huruvida en person kan spara ihop ett större kapital? Den som är tillräckligt politiskt nitisk skulle säkert kunna ge honom rätt. Om Nooshi Dadgostar skulle bli statsminister skulle skatterna på en hel del områden sannolikt stiga och ISK-skatten skulle kunna bli betydligt högre. För den som (till skillnad från min vän) tjänar riktigt bra skulle inkomstskatterna säkert också bli betydligt högre. För den som är lite mer verklighetstrogen är en vänsterpartistisk statsminister garanterat lite mindre realistisk. Och under en socialdemokratisk regering har det definitivt gått ganska enkelt att bygga kapital. Jag om någon är ett exempel på det. Jag hade i princip ingenting när Socialdemokraterna tog makten 2014, men det gick ändå att skrapa ihop ett par miljoner som "under medelinkomsttagare" på under ett decennium. Så det går även utan en moderat statsminister. Det är jag ett levande exempel på. 

Men vad är det då som gör att jag menar att det inte är politiken som är avgörande för om man når FIRE eller inte? För tveklöst är det ju så att även jag skulle gynnas av lägre ISK-skatt och ett ytterligare jobbskatteavdrag för medel- och låginkomsttagare. Jo, jag tänker att mina egna val är desto viktigare än politikernas. Det kan låta självklart, men är nog inte det för väldigt många. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga "om bara jag fick upp lönen så skulle jag kunna spara", "om bara elpriset inte vore så högt skulle jag kunna spara", "om inte min fru vore så slösaktig" osv. Och i praktiken skulle det ju kunna vara så, men det som ger framgång i jakten på ekonomisk frihet är snarare kreativitet och att vara kritisk till saker andra säger och även saker man alltid själv har tagit som sanning. 

I praktiken kan det här betyda så himla mycket olika saker för olika personer. Ibland så känner jag  mig till och med dum som lägger energi på saker som att plocka äpplen hos grannar och göra mos, eller cykla till jobbet även när det spöregnar. Men anledningen till att jag gör det varje enskild gång är ju inte att det är viktigt för min FIRE-resa varje dag, utan snarare att mitt tankesätt är annorlunda än de flestas. Det handlar inte om att spara en 50-lapp en gång, utan om att alltid ställa sig frågande till huruvida en utgift är nödvändig eller om problemet kan lösas på ett annat sätt. Ni som läser det här vet säkert redan det. Men om ni kommer till punkten att ni faktiskt glömmer bort att man kan ta bilen när det regnar eller att den omedelbara reaktionen på att barnens sylt är slut inte är att åka till Ica då har ni kommit långt. 

Jag har förresten lagat en massa kläder på sistone. Mestadels Minis, som tyvärr redan till stor del är urvuxna eftersom jag lagar så sällan, men Plutten kommer få ärva. Det är typexemplet på en syssla som alltid känns helt värdelös om man har i åtanke tiden lagningen tar och priset för att köpa nya eller begagnade byxor. När jag började laga kläder för runt två år sedan så ville jag lösa tidsproblemet med att köpa en symaskin. Min man sa nej till det. Han lovade att han personligen skulle köpa en maskin till mig om jag visade att jag fortsatte laga kläder ett tag. Nu har jag visat honom det. Nu vill han köpa en maskin. Men nu vill inte jag det istället. Det är för att jag kommit på att det inte gör så mycket om jag syr lite för hand medan vi tittar på Agenda eller en lördagsfilm. Jag har också insett att det inte alltid är helt rätt att köpa sig till en besparing. Det är inte omöjligt att konsumera sig till en ekonomisk besparing. Bilisten som köper en elcykel kan säkert göra det för att ge ett exempel. Men impulsen att ett problem ska lösas genom att köpa något är inte sund. Ofta så löser man faktiskt problem bättre genom att plocka bort saker än att lägga till dem. Den som inte hinner cykla med en vanlig cykel på grund av gympass, hämtning och lämning av barn eller husdjur , fotbollsträningar och liknande kanske skulle dra ner på vardagens måsten istället för att minska tiden för cykling genom att lägga till eldrift. 

Det finns många sätt att tänka annorlunda. Det finns många val att göra annorlunda. Personligen tror jag att det är otroligt mycket viktigare att komma dit än vad Sveriges statsminister heter. Jag tror till och med att det är kontraproduktivt att sätta sitt hopp till diverse reformer eller skattesänkningar, eftersom det lätt blir till en ursäkt att inte få igång sparandet här och nu. Med det sagt så gör alla så klart som de vill. Men jag vågar mig på att gissa att den som hittar en metod att nå ekonomisk frihet under rådande förutsättningar är den som kommer vara som mest framgångsrik. Oavsett om framtiden innebär lägre ISK-skatt eller en återinförd fastighetsskatt. 

Är det för mycket begärt att vi får offra oss lite?

Jag misstänker att jag kan göra någon upprörd med dagens inlägg. Jag känner mig nämligen väldigt annorlunda, lite socialt utanför. Det är hög inflation och valtider. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att det talas om att det är så synd om olika grupper och att standardsamtalet i fikarummet är hur jobbigt livet är med de nya, högre priserna. Men sedan fastnade jag framför tv:n en söndagkväll och slötittade på Agenda som handlade om elpriserna och energipolitiken i Tyskland kontra Sverige och jag började då fundera på varför tyskarna pratar om hur de ska begränsa sin energiförbrukning medan vi i Sverige pratar om hur skattebetalarna ska kompensera oss så att vi kan leva precis som vanligt. Är det verkligen rimligt att livet ska fortgå som om ingenting har hänt samtidigt som världen är upp och ner? 

Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag växte upp på den svenska landsbygden. Inte i Norrlands inland, men likväl i en mindre kommun utan en närliggande kollektivtrafik och där folk i största allmänhet har minst en bil per person med körkort. Jag vet inte hur många gånger jag försvarat för mina storstadsvänner att man måste ha bil på landsbygden och att det är viktigt att bensinpriserna inte blir alltför extrema för alla stackarna som är bilberoende. Lite som en politiker som tjatar om att hela landet ska leva. Nyligen hälsade jag på en vän som bor kvar i området och plötsligt började jag titta på hembygden med andra ögon. De avstånd jag som barn upplevde som så långa inser jag att jag låtit Mini cykla sedan 4-5-årsåldern. Och trots att vi idag bor i en stad så är det helt normalt att det tar en 20-30-40 minuter för oss att cykla till våra jobb, fritidssysselsättningar och diverse affärer på daglig basis. Hade jag gjort det i min ungdom hade jag enkelt kunna spontant köpa en godispåse, gå på kafé eller träffa typ alla mina kompisar även utan en bil. Om jag dessutom hade ägt en elcykel hade jag kunnat relativt smidigt ta mig till resten av mina vänner eller till regionbussarna. Om mina föräldrar hade haft en ellådcykel hade de kunnat storhandla, veckohandla eller skjutsa oss till fotbollen med cykel. Men det hade de ju så klart inte. De hade istället två bilar. 

Någon dag efter mitt Agenda-tittande handlade någon annan nyhetssändning om en familj som precis som jag under min uppväxt var beroende av två bilar i familjen. Paret beskrev att de vanligen tidigare för flexibilitetens skull tagit två bilar till sina jobb (fast de arbetade på samma arbetsplats) en mil bort från hemmet, men att de inte längre har råd med det eftersom bensinpriserna är så höga. De pratade också om fritidsaktiviteter och att de känt ett behov av att skjutsa barnens vänner eftersom de bor på landet och inte vill att barnen ska känna sig exkluderade. Allt det här är saker mitt tidigare jag skulle ha skrivit under på och relaterat till, men med mina nya glasögon började jag fundera på om det inte till viss del även här handlar om att vi är orimligt bortskämda. Skulle jag idag flytta ut på landsbygden och ha en mil till jobbet skulle jag så länge som möjligt transportera barnen med en lådcykel eller elcykel med cykelvagn. Skulle jag köpa en till bil skulle jag sannolikt lättare kunna räkna hem kostnaden för en elbil, eftersom jag skulle köra den mer och kunna ladda bilen i hemmet i stor utsträckning. Ibland brukar jag själv surfa efter boenden på landet på Hemnet. Föga förvånande skulle vi kunna få en villa med pool och stor trädgård för mindre än vi betalat för vårt radhus och då pratar vi inte direkt några jätteavstånd från staden, utan runt 15 km. Med andra ord skulle vi kunna sänka boendekostnaden (eller höja familjens standard) i utbyte mot högre transportkostnader, vilket är något som sällan nämns i debatten. 

I Sverige möts nämndes ännu en tid senare att elpriserna skulle sjunka markant om Sverige sparade in 5% av sin elförbrukning. Den siffran gjorde mig ännu mer förbannad över att vi inte pratar om att spara el utan istället hoppar in direkt på subventioner. För även jag (eller kanske vi)  som är snål på det mesta, däribland elförbrukningen skulle kunna spara 5% genom att dra ner på min mans duschar, korta tiden jag själv duschar, sänka inomhustemperaturen ytterligare och minska användandet av tvättmaskinen något genom att systematiskt ha "skräpkläder" direkt när jag kommer hem så att min yngsta inte hinner kladda ner mig med yoghurt eller typ snor. Och då har jag, till skillnad från flera grannar, ingen uppvärmd pool. Inte heller har jag någon utomhusbelysning, jag badar i princip aldrig i badkar, har ingen motorvärmare (eftersom jag i princip aldrig kör bil) och det är inte direktverkande el som värmer min bostad. Ja, priserna är höga och jag kan till och från känna ett uns av obehag över det. Men jag tycker fortfarande inte så värst synd om mig själv eller övriga svenskar. Vi hade vad som då kallades för skyhöga kostnader även i vintras. Det var innan Ukraina. Och redan då talades det flitigt om att det skulle bli värre. Man skulle kunna tro att folk beställt sig en värmepump då eller installerat sig några solceller. Det verkar som att många missade det ändå och nu är så illa tvungna att förlita sig på statligt stöd ännu en vinter. 

Mitt resonemang är som vanligt förenklat och det finns så klart alltid personer som blir lidande utan att ha haft några förutsättningar att ta höjd för de ökade kostnaderna. Däribland vissa företag som får sina förutsättningar försämrade märkbart, vilket tyvärr späder på inflationen för resten av oss ännu mer. Men med det sagt så finns det många av oss som skulle kunna offra oss för att ta igenom den här tiden finfint. Min kompis till exempel kanske skulle låta barnen ta skolbussen hem ibland istället för att skjutsa dem hejvilt för att det är det som de alltid brukar. Paret som tog två bilar till jobbet kanske skulle investera i en cykel så kan den som inte hämtar barnen ta cykeln hem istället. Den som har en tvååring med blöjor skulle kunna potträna istället för att jaga kuponger på Facebook. Den som äter drygt 80 kg kött per år skulle kunna köpa hem några förpackningar baljväxter och sänka sina kostnader för livsmedel markant. Och i princip alla skulle kunna sänka inomhustemperaturen och sin förbrukning av varmvatten. Poängen är att det finns sätt att dra ner sina kostnader oavsett om det gäller elen eller fredagsmiddagen, men att man måste offra sig lite på vägen. Men med det sagt så väljer ju alla själva vad de ska göra. Det går ju bra att fortsätta gnälla i fikarummet medan man surt betalar dyr diesel för att köra fyra km till arbetsplatsen och ännu lite till för parkering. Eller så plockar man fram cykeln från garaget och sparar flera hundra i veckan bara genom att förflytta sig för egen maskin och så kan man fortsätta konsumera el som förut eller äta lika mycket kött som tidigare. Det är upp till var och en. Jag för min del tänker satsa på att offra mig lite och sitta tyst under eftermiddagsfikat istället. 

Hur kommer du hantera elpriset och alla andra kostnadsökningar? 

Att göra sparande roligt

Jag blev lite glad när jag läste Fru EB:s inlägg om greedflation. Förutom att det alltid är roligt att läsa om när andra håller med en så gladdes jag åt det vansinnigt tydliga tipset att hålla sig borta från restauranger. Som det slumpar sig så kommer jag idag med ett tips på hur man kan göra det på ett roligt sätt. Det enda som behövs är ett lånekort på biblioteket, alternativt en kompis med en överfull kok-bok-hylla eller en internet-anslutning med tillhörande elektronikpryl att surfa med. 

Jag har nämligen börjat roa mig med att låna kokböcker på biblioteket och därigenom gjort matlagningen mycket roligare än tidigare. Det här går att tillämpa både mer eller mindre ekonomiskt. Om man till exempel ser det här som ett sätt att hålla sig borta från dyra restauranger kan man ta vilken kokbok som helst och känna sig ganska trygg i att kostnaden per skalle blir betydligt lägre än krogen. Den som däremot önskar kompetensutveckla sig inom ämnet "lägre matpriser" kan istället med fördel låna böcker som de längst ner på bilden. Förhoppningsvis blir det både spännande och gott, åtminstone antingen eller. 

Jag har också insett värdet i att variera sig. Oavsett om man äter som en kung eller piga i sitt vanliga liv så är det väldigt roligt att laga och smaka saker som man normalt sätt inte skulle laga och äta. När jag är på restaurang, vilket inte händer så värst ofta numera, brukar jag dra mig för att välja något alltför exotiskt som jag kan bli besviken på. Men det gör faktiskt inte så mycket om en pastarätt med oliver eller en panerad kålrot blir mer spännande än god om man inte betalat 289 kr för rätten utan snarare 28,90 för fyra. Då kan man gott kosta på sig att tugga i sig ändå eller som i mitt fall göra resterande till matlådor åt min man. 

Egentligen är det här ett tips som kan appliceras på mycket mer än bara ekonomi. Jag vet inte hur många jag hört säga att de "skulle vilja äta mer vegetariskt" eller att de "önskar att gå ner i vikt". Det finns kokböcker och bakböcker på i princip alla teman så det är fullt möjligt att ge sig själv fyra veckor med "mer vegetariskt" eller färre kalorier utan att det kostar någonting extra alls. Det behövs ju egentligen inte ens en kokbok för det utan går ypperligt med att surfa runt på hemsidor av typen Ica eller Coop, alternativt koket.se. Det finns ju redan mer recept därute än vad en vanlig person någonsin skulle kunna ta sig igenom. Personligen är jag dock svag för kokböcker och innan jag upptäckte FIRE köpte jag fler än jag vill medge. Dessutom tycker jag de är överskådliga, men även en dator eller mobil med internetuppkoppling kan definitivt göra jobbet. 

Något av det bästa jag fått av det här är att jag tycker matlagning är roligt igen. Det ska erkännas att det till och från under det senaste året känts ganska trist att komma hem från jobbet och laga mat. Antingen så är det nyttigare och så är barnen sura eller så är det mindre nyttigt och så blir vi vuxna mindre exalterade. Men genom att relativt systematiskt laga en ny vegetarisk rätt varannan dag under några veckor så fick jag tillbaka lusten att laga mat igen, vilket om något kan leda till enorma besparingar från slentrian-takeout. 

Håller du dig borta från restauranger just nu? Dela gärna med dig av tips och trix för hur du gör det eller något helt annat. 

Slit och släng - eller spara en peng

Jag tror mig ha skrivit om att jag för ett par år sedan blev lite extra kär i min man när han lagade vår tvättmaskin. Nu var det dags igen när vårt kylskåp började läcka vatten. Gamla Frihetsmamman gjorde som hon brukade och började surfa runt bland olika modeller, jämförde priser och funderade ordentligt på energiklasser och försökte sig på en mental kalkyl på elpriser i förhållande till vitvarupriset. Men sedan kom jag på att det är rätt tråkigt att pytsa ut en massa pengar på en kyl överhuvudtaget och ännu tråkigare att fortsätta med mina efterforskningar. Jag valde därför att göra något som inte är så likt mig, nämligen att försöka hitta felet på egen hand och se om jag kunde laga den. 

Det hela började med ett orimligt långt rotande efter manualen i vårt orimligt röriga hem. När jag till sist hittade den var den inte på svenska så jag fick välja mellan diverse utländska språk, turligt nog var ett av dessa engelska och ännu turligare stod det vad jag skulle göra just vid mitt problem. Dessvärre förstod jag inte alls vad det stod att jag skulle göra. Så även om det var positivt att de skrivit någonting var det lite mindre positivt att jag var så begränsad i kylskåpslingo. Turligt nog för egen del kunde jag googla mig till ungefär vad det handlade om och även lokalisera något så fiffigt som Youtube-filmer på vad som skulle kunna vara fel och hur man fixar det, vilket för övrigt inte alls var samma sak som kylskåpstillverkaren skrivit. Jag blev ändå försiktigt positiv. När jag sedan tvingade min man att assistera mig i att släpa fram åbäket, tog mig en titt på baksidan och insåg att Youtube med största sannolikhet hade rätt (och kylskåpstillverkaren fel), då blev jag lyrisk. Ett gediget och rent ut sagt äckligt arbete inleddes och felet tycks nu vara helt åtgärdat så grattis till mig. 

Nu är det här ju inte en DIY-blogg, men det jag lärde mig när jag med största sannolikhet lagade (egentligen städade) vårt kylskåp var att det kan vara helt möjligt att fixa någonting som man tror är bortom räddning och hur otroligt belönande det är. Jag blev nästan lite hög av att ha sparat in (åtminstone tillfälligt) tio papp och rätt stolt över mig själv. Jag messade min bästa kompis och frågade om hon inte tycker att jag ska bli rörmokare eller kanske elektriker för att få arbeta med mina händer och tydligt kunna se frukten av mitt arbete. Hon tyckte det lät som en bra idé. Det gjorde inte jag själv när euforin lagt sig. Istället började jag tänka på mitt förra kylskåp som skrotades av ganska så exakt samma anledning. Det i sin tur fick mig att fundera på hur många av oss som kasserat kylskåp med helt reparerbara fel. Och det resonemanget behöver ju inte stanna med kylskåp. Hur många gånger kasserar vi inte saker som vi skulle kunna fixa efter lite tid tillsammans med Youtube? Och hur mycket kastar vi inte och ersätter med nytt fast vi vet exakt hur vi ska fixa dem, som kläder, bara för att vi inte orkar? Inte superbra för miljön och inte superbra för våra plånböcker. För att inte tala om alla som kasserar saker bara för skojs skull. För visst är det skoj med nya köksluckor eller en fräsigare ugn? 

Vad har allt det här med FIRE att göra kanske du undrar om du orkat läsa så här långt. Jo, jag vet att jag till och från gnäller över att jag blivit så analytisk efter att jag blev troende (på FIRE), men vissa gånger är det ju riktigt fantastiskt. Alltså jag tror verkligen inte att Frihetsmamman pre FIRE ens skulle tänkt tanken att försöka sig på något så komplext (jag skämtar inte ens) som att försöka googla sig till hur hon lagar ett kylskåp. Hon skulle ha slängt. Precis som så många andra där ute. Så tack FIRE, både från mig och miljön och du där ute, försök fixa något på egen hand nästa gång det faktiskt skulle kunna vara möjligt. Det finns pengar (och naturresurser) att spara. Och vem vet, kanske får du lite personlig utveckling på köpet?

Har du reparerat något som gjorde dig stolt? Var god dela med dig. Eller skriv om något helt annat.