Spara OCH leva - samtidigt

Sparo skrev i veckan ett läsvärt inlägg om den tröttsamma bilden av att livskvalitet och spenderade pengar går hand i hand. Det fick mig att minnas ett av mina mer lästa inlägg om att leva här och nu eller sedan. Precis som i januari 2020, innan Covid hade lamslagit världen, är jag väldigt fascinerad över den upplevda konflikten. För måste det vara så torftigt att spara en stor andel av sin lön?

När jag skrev mitt förra inlägg fick jag en kommentar om att jag inte verkar ha så mycket emot att förvägra min familj diverse saker, sannolikt delvis på grund av att jag basunerat ut att jag aldrig skulle lägga 89 kr på pannkakor till barnen. Jag fick en släng av dåligt samvete och pratade därefter med min man en hel del om hur han ser på till exempel pannkakor för 89 kr.  Han förstod inte riktigt varför barnen skulle bli lidande för det och var ganska tydlig med att det handlar om vad som känns värt det för oss, men att Mini så klart kan resonera annorlunda i framtiden och använda sina egna pengar enligt eget tycke. Det i sin tur tänker jag är applicerbart på den upplevda konflikten mellan att leva och att spara. Min bild är nämligen snarare att de som inte sparar, som aldrig har tillräckligt med pengar och som beklagar sig väldigt mycket har missat just att veta vad som skapar värde för dem. Det finns inget som säger att man måste ge upp pannkakorna om det är just köpepannkakor man älskar, men att spara en stor andel av sin lön kräver ändå att man vet just vad som skapar värde. Om det är uteluncher med kollegor så kanske man inte samtidigt kan värdesätta dyra krogrundor på helgerna, ha ett dyrt gymkort och leva för charterresor. Dels tror jag inte att man fysiskt kan värdesätta allt på en gång och dels tror jag att man inte ens funderat över saken allt som oftast. 

Hur fungerar det här i praktiken då? Det finns ju faktiskt ingenting som säger att det måste vara allt eller inget. Vi har under sommaren varit och badat en hel del. På badplatserna har det funnits en kiosk eller kafé och många verkar köpa kaffe, läskedrycker, glass och delcatobollar där bara för att de kan. Det är ju absolut ett alternativ, men om man värdesätter läsk som ett exempel kan man ju lika gärna ta med en kylväska, några isklampar och en burkläsk från Willys. På så vis får man exakt det man värdesätter (läsken) men till en betydligt lägre kostnad. Jag har också insett att jag personligen inte tycker kalorierna och kronorna för en Sandwich eller Cornetto på stranden är värt det, vilket gör att jag i princip aldrig köper glass till mig själv när vi är iväg. Däremot brukar barnen få välja en glass en varm sommardag på stranden om de så önskar (och det gör de i princip alltid). Jag själv däremot kan tycka att det är mer värt att inta en Magnum hemma samma eftermiddag medan barnen leker på långt avstånd från vatten.  Bara genom att mer aktivt välja tillfället för glassen sparar jag en tjugolapp och får mer värde eftersom glassen kan intas i en lugnare miljö. Att vara (1) planerad och (2) eftertänksam räcker därmed långt och sparkvoten kan fortsätta hållas rätt hög. 

En annan aspekt som jag alltid tänker på när någon klagar över att det inte går att spara och att man ska leva också (och det hör jag var och varannan dag på jobbet) är att man tenderar att fokusera på konflikten eller det jobbiga. Om det nu är charterresorna till Mallis som lockar så är det väl dumt att fokusera på dem? Jag tycker att folk i största allmänhet borde ta sig an den lågt hängande frukten oavsett om det är skippa uteluncher med kollegorna, ett skifte till vegetarisk kost, semester närmare hemmet, eller att börja klippa håret själv. Jag har till exempel en familjemedlem som verkligen inte uppskattar smaken av mat. Det spelar liksom ingen roll om jag bjuder honom på ärtsoppa eller oxfilépasta med egengjord pasta. Han är nöjd ändå och brukar ofta prata om att mängden mat är viktigare än smaken. För honom tänker jag att det är rätt onödigt att lägga extra mycket pengar på fint kött eller goda ostar, för han märker ju ändå inte skillnaden. Men det är nog inget han själv tänkt på och därför lägger han nog mer pengar på mat än vad han skulle behöva. 

En annan aspekt som jag börjat reflektera allt mer över i samband med att jag försökt gå ner i vikt efter graviditeten är frekvens. Även den som värdesätter låt säga utelunchen med kollegorna lär värdesätta den 20 utelunchen i månaden mindre än den första och det gäller ju faktiskt allting. Jag uppskattar till exempel det (lilla) kött jag äter betydligt mer nu när vi äter vegetariskt större delen av veckan. Det här är en jättestor skillnad från tidigare. När jag startade den här bloggen vill jag minnas att jag åt kött minst sex gånger i veckan och då tror jag inte att jag såg det som något speciellt alls. Idag däremot känns det superlyxigt att äta en köttbit på restaurang eller från grillen. Det tankesättet tycker jag hjälper otroligt mycket både på vågen och i ekonomin. 

Den enda svagheten jag kan komma att identifiera i mitt resonemang är om det är impulsivitet som man värdesätter eller extremt dyra intressen. Från bloggvärlden har jag lärt mig att hästar är rejält dyrt till exempel och jag kan åtminstone föreställa mig att det finns en del där ute som tycker höjden av frihet är att vara impulsiv; köpa hämtmat varje kväll, glömma betala räkningar och slippa boka semestern i god tid. Det kan ju vara kostsamt att vara oplanerad. Men då kanske man får leva med att det är svårt att spara och leva, men för majoriteten med vanliga löner så är det nog inte det ens med lite extra inflation. 

Tycker du att det är svårt att spara och leva?

När dålig ekonomi blir en del av ens självbild

För ovanlighetens skull känns det som att ekonomiska tankeställningar och möjliga bloggämnen poppar upp på daglig basis i min vardag, vilket gör att frekvensen för mina inlägg är ovanligt hög. Inläggen är kanske inte riktigt så kvalitativa och genomarbetade som tidigare, vilket beror på att jag försöker lära mig att inte överarbeta dem och därmed fastna på produktionsstadiet. Om det funkar kanske jag kan upprätthålla viss kontinuitet i bloggandet även när jag inte är ledig framöver. 

Jag och barnen var i veckan ute på en sån där gratis aktivitet som jag skrivit om tidigare. Det är lite roligt för i förra veckan när vi var på samma ställe gick jag in på ett café som ligger precis bredvid och som tycks vara standardhållplatsen för de andra familjerna. De går alltså först på en gratis kommunal aktivitet och avslutar sedan med en lunch tillsammans. Mysigt kan man tycka. Så även jag, åtminstone i teorin. Av nyfikenhet spanade jag in menyn och såg att en dagens lunch kostade runt 150 kr. En barnportion pannkakor gick på 89 kr. Jag skrattade då lite åt att folk faktiskt var beredda att betala det och sms:ade min man om prisnivån och vi både roades lite av att det faktiskt på allvar finns folk som är beredda att betala 89 kr för två pannkakor och lite sylt. Det är ju rätt mycket pengar även om det vore en lite matigare lunch, men för något som man enkelt kan ta med hemifrån och äta på närliggande parkbänk för runt en tia i tillverkningskostnad och då till hela familjen är det extremt dyrt. Som det slumpade sig den här gången noterar Mini att en vän till familjen just satt och åt lunch där. Eftersom jag inte är helt asocial gick även jag fram och pratade med mamman som kom med en snabb redogörelse över deras sommarsemester som inte bara inkluderade dyra luncher, utan tydligen även flygresor till USA för en veckas vistelse, Europaresor och inrikes weekendresor med tåg norrut. Att en familj reser är i sig kanske inte så märkligt. Även om det ekonomiskt och miljömässigt är något klokare att vara längre på varje plats än att flyga kors och tvärs över jordklotet under en kort tid. Vi har själv gjort en längre resa den här sommaren. Men det som förvånade mig var att den här familjen i princip pratar om sin dåliga ekonomi varje gång vi ses. Hur går det ihop?

Den här familjen tillhör snarare min mans bekantskapskrets än min egen så jag var tvungen att lyfta det med honom senare. Han lät ungefär lika förvånad som jag och berättade att deras ekonomiska situation inte förbättrats så vitt han vet utan pappan i familjen är även fortsättningsvis arbetslös och de har även nu det lite kämpigt utan en inkomst från honom. Det här har märkts en del i vår relation till familjen. Vi brukar till exempel se till att bjuda dem på mat när vi ses snarare än tvärtom så att de inte skulle känna sig ekonomiskt stressade över att ses. De gånger de bjudit över oss har vi sett till att fråga om vi ska ta med något, vilket vi också sedan har gjort. Jag har alltså haft lite utav en bild att de varit i behov av stöd och att ekonomin är påfrestande. Men efter det här besöket blev jag osäker på om det är min bild av deras ekonomi som är felaktig eller om det är deras egen. För kanske är det så att de känner sig fattigare än de är och därför så ofta pratar om den ansträngda ekonomin, eller så inser de bara inte att de inte alls har en så låg materiell standard som de tror i och med att de faktiskt ändå har råd att flyga kors och tvärs över hela världen och bjussa ungarna på uteluncher som jag aldrig skulle få för mig att göra trots några miljoner på banken. Eller så är det mig och min verklighetsuppfattning som är frånvänd. Som jag lyfte under matinlägget nyligen så har jag lite inställningen att det inte är så synd om folk i största allmänhet, medan majoriteten inte tycks hålla med. Det kanske är normalt att känna sig fattig om man bara har 7500 kr att leva på efter att hyran är betald. Det kanske är jobbigt att neka barnen pannkakor för 89 kr och pinsamt att ta med sig matsäck till badplatsen istället för att köpa hamburgare och pommes för 95 kr? Eller så kommer det sig av framtidsutsikter och vetskapen av att man inte måste neka ungarna allt möjligt utan väljer att göra det och fördelarna som kommer av det. Jag kanske hade mått jättedåligt över att barnen inte fick 89 kronors pannkakor om jag visste att det vore omöjligt för mig att putsa ut de där pengarna ens om jag ville? 

Oavsett vad som ligger närmast sanningen tycker jag ämnet är intressant. För ibland tror jag att man fastnar i en självbild trots att ens verklighet ändrats med åren. Jag har till exempel känt min man väldigt länge och ibland behöver jag påminna honom om att han inte är en student med en inkomst på 2000 kr i månaden längre. Då brukar jag även påminna honom om det kapital han (och vi) sparat ihop på egen hand trots att han började på 0 och att han därför kanske kan unna sig en ny telefon när den gamla blivit näst intill obrukbar istället för att hålla ut ett år till. Det kanske är samma för våra vänner. De kanske känner sig fattiga fast de inte har det så dåligt som de hade som studenter, eller så kanske de jämför sig med fel personer och tror sig ha det sämre än de har det. Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att hoppas att de en dag kommer att vända sin ekonomiska ångest till någon slags handling och därigenom få en långsiktigt bättre ekonomi i framtiden. 

Hur tror du att man får en rättvisande självbild av ens ekonomi? Dela gärna med dig av det eller något helt annat i kommentarsfältet. 

Hur kan man hantera skenande matpriser?

När jag skrev om inflation nyligen (här) var det flera som skrev om matpriserna och det stämmer ju. Mat har blivit dyrare. Men hur kan man egentligen göra för att hålla kostnaderna nere trots att i princip allt är dyrare i butiken? Och är det verkligen så synd om svensken som det låter i media?

Min man och jag står och lagar mat tillsammans samtidigt som han ger mig en briefing om vad han hört på jobbet och vad han läst i media under dagen. Jag lyssnar lite halvt oengagerat tills han börjar prata om fattigdom och att vanligt folk tydligen ska få det svårt att köpa mat och värma sina hus på grund av inflationen. Det påminner mig om något jag läst i Aftonbladet om en tjej som känner att hon måste dumpstra för att hon bara har 7500 kr över efter att hyran är betald. Som det slumpar sig har vi den här diskussionen samtidigt som jag står och formar ärtbiffar och jag medger att även solroskärnorna och bönorna de innehåller har blivit dyrare (även fast jag personligen inte hunnit märka av det eftersom jag bunkrade under pandemin). Men är maten ändå så dyr? För om vi säger att man faktiskt levde efter Portionen under tians recept på daglig basis innan inflationen inleddes (kanske för att man var fattig på riktigt) och därmed spenderade mindre än 30 kr per dag och person på mat innan inflationen eskalerade, spelar det då så stor roll om det blir 33 kr istället? För vissa absolut. Men för de flesta inte alls. Anledningen till att det känns värre är garanterat att den stora merparten av befolkningen lade mycket mer pengar på mat och en 10% prisökning känns garanterat värre om man går från 10 000 i månaden till 11 000 än om den går från 3600 kr till knappa 4000. 

Jag tror att sanningen är att i princip alla som bor i Sverige och har någon slags inkomst skulle kunna passa på att minska sina matkostnader inflationen till trots om de bara ville. Det betyder inte att man måste det. Personligen har jag inte själv några direkta planer på att aktivt försöka minska våra kostnader, tvärtom så passar vi på att köpa mer ekologiskt och närproducerat än tidigare. Men jag är inte så verklighetsfrånvänd att jag känner mig som ett offer för att falukorven eller nötfärsen blivit lite dyrare än ifjol. Vi lever idag ganska omedvetet efter principen att snitta ner matkostnaderna. Det är egentligen en väldigt enkel princip som jag skrev om när bloggen var väldigt ny, men som väldigt få av mina närstående förstår när jag delar med mig av. Själva idén är att ha jättebilliga maträtter en del av tiden så att man kan ha dyrare annan tid. Men av någon anledning så är konceptet med lördagsgodis och helgvin väldigt etablerade, men inte vardagsvego och helgkött. Konstigt egentligen. Det är ju samma principer, men ändå tycker många att de måste äta kött sju dagar i veckan, helst vid dagens alla olika måltider. Vid inläggets slut lägger jag in några länkar till av undertecknad kvalitetssäkrade billiga recept, samtliga utan kött. 

En annan aspekt som slår mig när det pratas matpriser är folks totala brist på flexibilitet. Jag orkar knappt titta på sociala medier för det flödet är nästan fullt med folk som vill sänka sina kostnader, men så fort de får tips så slås jag av hur oflexibla folk är när det kommer till att lösa problemet. Nästan aldrig är det till exempel en köttätare som kan tänka sig att laga vegetarisk kost eftersom "gubben"/tonårsdottern/treåringen eller vem det nu kan vara inte gillar det. Det finns inget som säger att man måste servera bönbiffar sju dagar i veckan om barnen nu inte älskar det. Men om en bönbiffsrätt drar ner kostnaden med låt säga 100 kr per gång så skulle man kunna spara in närmare en tusenlapp på att äta vegetariskt två gånger i veckan till exempel. Jag vet inte hur andra uppfostrar sina barn, men mina barn får inte mat de älskar varje dag i veckan. Det är lite gnälligt till och från, men jag tror det är lika bra att vänja sig vid att det är så det är rätt så ofta. Flexibiliteten syns även på andra områden. Vi äter oftast frukten som är på erbjudande eller i säsong till exempel. En nära vän till mig blev väldigt förvånad över att Mini inte själv får välja vilken äppelsort eller exakt vilken frukt som inhandlas. För henne är det självklart att släpa med alla barnen till Ica och låta dem välja vad de vill att hon ska köpa hem. Det kan man ju så klart göra, men då får man vara beredd på att bara svälja prisökningar. Om man istället låter barnen välja mellan nektariner och vindruvor den här veckan när de är på extrapris och erbjuder ananas när den kommer på extrapris nästa vecka så blir det betydligt billigare än om man köper exakt det man allra helst vill ha exakt när man vill ha det. Detsamma gäller ju mycket annat än frukt. Vi brukar välja mejeriprodukter nästan uteslutande efter kort datum. Ena veckan kan det till exempel bli en massa kvarg till mellanmål/frukost/nattmål medan det istället kan bli filmjölk eller vaniljyoghurt den andra veckan. Sånt håller dessutom väldigt bra så man kan lätt köpa upp ett litet lager på extrapris eller vid kort datum på ens favoritprodukter. 

Ett mycket ekonomiskt tips som tjatats sönder av diverse experter, men där jag också tror att den stora merparten skulle kunna göra mycket, är matsvinn. Även jag som tycker mig vara jättemedveten och inte det minsta kinkig råkar slänga mat till och från för att jag glömt en förpackning vindruvor eller inte vet vad jag ska göra med den sista skvätten gräddfil. När jag umgås med kollegorna verkar det däremot snarare vara standard att slänga hela måltider. "Ojdå, jag glömde matlådan så jag går ut och köper lunch. Tråkigt att jag får slänga gårdagens rester bara därför." När de väl köper med sig mat noterar jag dessutom ofta att de bara äter upp hälften, men ingen har än så länge kommit på tanken att spara andra halvan till dagen därpå utan allt kastas friskt ner i arbetsplatsens kärl för matavfall. Många av dem har till och med alltid för vana att kasta gårdagens rester på en gång eftersom ingen ändå vill äta dem. Den som gör så borde faktiskt gnälla mindre på inflationen och mer på sin egen uppfostran i mitt tycke. 

Ett ytterligare område där möjlighet finns att spara in pengar är utemat. Som jag beklagat mig över tidigare upplever jag att restaurangerna höjt priserna orimligt mycket och om du som jag tidigare lagt en del pengar på utemat är det ett ganska enkelt spartips att minska på det. För halverar man antalet restaurangbesök så sparar man lätt in de där extra kronorna som mjölken kostar mer än tidigare eller den dyrare falukorven. Den som är beredd att ta till överkurs kan också bli något av en extraprisjägare. Jag brukade vara riktigt bra på det förut, men pandemin ändrade mina vanor rejält, och nu är jag glad om jag orkar ta mig till två olika affärer under en vecka istället för fem. 

För att ändå dra någon slags slutsats känner jag att det absolut är förståeligt att det känns att priserna har gått upp en del. Det gör det även för oss. Men jag tycker kanske inte riktigt att mjölkpriset är en orsak till så stark medial uppmärksamhet som jag sett, snyfthistorier i tidningen eller att göra det till den politiskt viktigaste frågan. Det är inte synd om nästan någon av oss i Sverige och det finns definitivt de som har det värre på andra ställen, som i östra Afrika eller Ukraina till exempel. 

Har du några tips på hur man kan dra ner sina matkostnader (om man så önskar)? Eller tycker du att det känns onödigt? Dela gärna recept, reflektioner eller vassa sparhacks i kommentarsfältet så blir det roligare för oss alla. 

Recept: 

Piroger

Svarta bönbiffar

Purjolökssoppa 

Linsbiffar

Zucchinifritters

Gula ärtbiffar

Dhal

Morotsbiffar

Allt måste inte kosta pengar

Det är sommar. Vädret är bättre än i december och det är många glada sommarminnen de flesta av oss känner att vi vill ge våra barn. Det är lätt att det drar iväg rent pengamässigt och det här inlägget ska handla lite om vad du kan göra för att undvika detta. 

Det är en fin julikväll. Det talas om värmerekord och jag är ledig. Jag sitter och fantiserar om en ny bok. Trots lite sömn, ett stökigt hem och en ständig upplevelse av tidsbrist finns det inget som påminner mig så mycket om mig själv som att läsa. Ibland när jag tittar mig i spegeln nuförtiden känner jag inte igen mig själv överhuvudtaget (gammal, grå etc), men när jag ligger och läser en onsdag och inser att klockan passerat midnatt och jag trots detta fortfarande ligger kvar i vardagsrumssoffan och sträckläser en bok så känner jag mig exakt som den jag var även innan barnen och innan jag träffade min man. Åter till fantasin. Jag surfar runt och tänker mig att jag ska köpa en bok som det är lång kö till på biblioteket, en bok som jag längtat efter att läsa. Jag råkar se att det är rea på nätbokhandeln och tänker att jag kanske borde köpa något till Mini också när jag ändå beställer till mig själv. Jag sitter och tittar på olika alternativ och väljer till slut ut något. Då slår det mig att det nog  är orättvist och jag börjar leta efter något till Plutten också. Innan jag hinner slutföra köpet som blivit nästan tre gånger så dyrt som det från början var inser jag att jag sitter och köper saker för sakens skull. Mini har inte önskat sig någon bok. Plutten fattar inte ens skillnaden mellan en köpebok och en biblioteksbok. Minis bokhylla svämmar redan över av böcker. Mini vet inte ens vad som finns i den. För att inte tala om att jag slösat bort närmare en timme på att leta efter böcker till mina barn istället för att faktiskt läsa vilket var det som från början gjorde att jag började tänka på att köpa en bok. Det som är intressant här är känslan av att jag borde ge något till mina barn. Något som de inte önskat sig. Jag har ofta den känslan. När vi sprang in på Ica Maxi i början på semestern inför en längre bilresa fick jag samma känsla och höll på att köpa med mig två böcker till dem i bara farten som semesterläsning. De läste naturligtvis inte en enda (fysisk) bok under den resan. De var för upptagna med att leka istället. Jag tror att det här kommer av en upplevelse av att jag borde konsumera snarare än av en faktisk önskan eller behov och jag tror att det sitter djupt hos många av oss. 

Den där känslan av att man borde göra en massa saker kommer tillbaka under ledigheten. Det känns som att jag borde gå på restaurang med barnen när vi sitter på en färja fast vi har förberett och tagit med oss mat och resan inte ens är särskilt lång. Det känns som att jag åtminstone borde ta dem på café en tråkig tisdag när vädret är dåligt fast jag lika gärna kan baka med dem hemma. Det känns som att jag borde köpa en massa födelsedagspresenter när någon fyller år trots att jag inte har en aning om vad det skulle vara. Konsumtionsnormen är stark. Så vad gör man? Egentligen tror jag att det handlar om att analysera sitt eget beteende och stoppa sig själv innan man går för långt. Det är svårt att säga nej till tjatande barn som vill ha en svindyr glass på stranden så det måste man kanske inte, men man kan fundera på varför man slentrianköper en till sig själv fast man har 30 glassar i frysen och inte ens gillar någon av de som säljs på badplatsen. På samma sätt kan man fundera på ett billigare eller gratis alternativ till det man vill göra. Vill man ha en rolig dag kan man scrolla efter kommunala aktiviteter eller cykla till biblioteket med barnen och låta dem låna så många böcker som de vill. Just biblioteken verkar vara en grundbult när det kommer till aktiviteter för barn i stora delar av landet. Mitt bibliotek har till exempel en bokutmaning där barnen får låna egna böcker, recensera och sedan vid sommarens slut få en gratis (nåväl skattefinansierad) bok att ta med sig hem. Mini blev otroligt begeistrad över detta. 

Vi har även deltagit i andra liknande aktiviteter från andra aktörer. Det finns verkligen mycket att ta del av helt kostnadsfritt. Sedan finns det även en del föreningar som erbjuder lovaktiviteter till viss avgift, men till en bråkdel av kostnaden för en dag för familjen på Liseberg. Därtill finns det så klart aktiviteter man egentligen kan göra året runt, men som är trevligare när det är varmare. En picknick utomhus är ett sådant alternativ, att titta på solnedgången är ett annat. En kväll var jag ute och sprang och jag råkade bevittna en solnedgång. Det slog mig då hur dumt det är att jag och min man innan barnen aldrig tog en cykeltur ut och drack bubbel medan vi tittade på solnedgången. Det är något som rekommenderas. Gratis och alldeles underbart på samma gång. 

Det finns även andra billiga nöjen som passar såväl gamla som unga. Jag vet att besöksstatistiken på bloggar generellt går ner under sommaren, men jag är väl kanske normbrytande på så vis att jag passar på att njuta lite extra av bloggar och poddar som finns att lyssna på helt gratis. Inte för att ge någon dold klapp på axeln till mig själv, men jag slås nu och då av en tacksamhet för att det finns så många där ute som väljer att ge sin tid till att skapa innehåll som jag värdesätter utan att ta betalt för det. Utöver de vanliga ekonomibloggarna läser jag just nu en köpfrihetsblogg och Minimalisternas blogg som ganska väl sammanfattar mina största intressen just nu. Jag har också lyssnat slut på Våra barns klimat-podden, en stor del av The minimalists Podcast, Avanzapodden och klimatekot. Om någon har något bra podtips som rör enkelt leverne, klimat, ekonomi eller minimalism tar jag tacksamt emot det för övrigt. Det finns också kostnadsfria föreläsningar och bokcirklar på medborgarskolan ( till exempel denna) och andra liknande organisationer. 

Har du några sommartips på aktiviteter som inte kostar skjortan? 

Inflation, inflation och ännu mera inflation

Mitt senaste inlägg kom ut strax före kriget bröt ut i Ukraina. Jag tror att det var Cosmonomics som skrev ett träffande inlägg om det fantastiska med att Putin bestämmer sig för att starta ett jäkla krig när väl ljuset i tunneln från pandemin börjar komma. Kort sagt blev jag lite deppig. Men ja, nu förlorar folk sina liv, fattiga tvingas svälta till följd av högre matpriser och vanliga människors levnadsstandard sjunker. Och det för oss osökt in på dagens ämne, inflation. 

Mycket blir dyrare. Det tycker jag märks i diverse ekonomiforum där det är allt vanligare att folk frågar efter tips om hur man kan få in extra pengar, dra ner på matkostnader eller till och med billigare lån. Jag gillar inte osäkerhet och har äckligt bra koll på priser, så jag märker det och påverkas jag med. Till och från hamnar jag i funderingar på om det är smartast att handla massvis (inte mjölk utan typ mjöl och en ny bil) innan priserna går upp ännu mer eller om jag ska undvika köpa någonting alls nu när det är så dyrt. Den funderingen tror jag är ganska typisk för ett samhälle präglat av hög (men inte Zimbabwe-hög) inflation. Samtidigt blir jag lite sugen på att inte alls bidra till någon ytterligare inflation och vill nästan starta en pakt som går ut på att göra folket till så självförsörjande som bara möjligt och därtill undvika fossila transporter. 

I dagarna (ganska exakt två månader efter att de inledande två styckena skrevs) läste jag en artikel om greedflation och tydliga tecken på att företag överprissätter när alla ändå accepterar inflationen. Och det tror jag är sant. För ett par dagar sedan var min man iväg och kom hem senare än planerat, varpå matlagningen inte hade påbörjats i tid. Vi sms:ade snabbt om vi skulle skrota planerna på hemgjorda köttbullar och färskpotatis till fördel för pizza med hemkörning. Jag kollade snabbt den senaste menyn på nätet och noterade att pizzerian vi varit relativt trogna det senaste året hade höjt priserna med runt 25% från senast vi handlade där. Kort sagt så blev det ingen pizza. Lite av irritation, lite av trots. För livsmedelspriserna  och elpriserna har inte ökat med 25% de senaste månaderna och jag har svårt att tro att de där pizzabagarna som inte kan någon svenska och har jobbat i flera år  på samma ställe plötsligt har krävt en stor löneförhöjning. Nej, de passar på. För att alla andra höjer priserna och för att de kan. Men det gör att min egen pizza (om än även den dyrare) till ännu lite mer värd att anstränga sig för att göra. 

Och är inte det lite det fina i kråksången? Visst "lider" även min familj av inflationen, men otroligt mycket mindre än de personer som konsumerar som om det inte fanns någon morgondag. En chockhöjning (hur man nu kan bli chockad om man valt rörlig ränta?) av bolåneräntan påverkar inte vårt kassaflöde sådär enormt när vi ändå har ett rätt litet bolån. För den som är restriktiv med bilkörning, oavsett el- eller förbränningsmotor, så påverkar inte kraftigt höjda drivsmedelspriser alls lika mycket som för den som skjutsar barnen till skolan och småhandlar med bil fem gånger i veckan eller den som bilpendlar långt. Med andra ord har den extrema inflationen inte så negativ inverkan på mitt liv som jag uppfattar det som att den har på andra, däribland mina kollegor. På jobbet har jag hört talas om folk som "måste leva på havregrynsgröt" de barnfria veckorna, men samtidigt har råd att köra bil och betala för parkering varje dag. Överlag upplever jag att inflationen är en stor snackis, vilket i sig säkert bidrar till att folk påverkas och mår dåligt över den. 

Med det sagt så påverkas även jag mentalt. I och för sig mer av börsnedgången än av dyrare pasta, men jag har känt ett större behov av att arbeta heltid och planerar faktiskt att gå tillbaka till heltidsarbete under hösten för att se hur det känns och försöka öka på sparandet om börsen håller sig lite lägre ett längre tag. Jag har också känt mig mer osäker kring mina framtida planer på att helt lämna arbetsmarknaden, vilket är något av en u-sväng efter att större delen av året ändå ha tänkt att permanent exit nog är det bästa utifrån att jag verkligen älskar att vara ledig även under längre perioder. Men det får bli ett separat inlägg. Det var allt för nu. 

Hur påverkas du av inflationen? 

PS. Om någon fortfarande tittar in här får den gärna ge ett livstecken så att jag vet om det är lönt att skriva igen. DS

En ny fas i livet

Det råder börsturbulens och precis som tidigare plågar det främst mig på så sätt att jag vill köpa, köpa, köpa. Jag känner med andra ord inte riktigt igen mig i de panikartade trådarna på sociala medier gällande huruvida, när och vad man ska sälja. Med det i åtanke är det lite dålig tajming för att mig att ha bestämt mig för målsättningen att sluta spara, men det är ändå där någonstans jag känner att jag befinner mig nu och det är också ämnet för dagens inlägg. 

Nu har förvisso börsen svängt och jag är därmed en bra bit från all time high, men detta till trots gissar jag på att min årliga avkastning på befintligt kapital alla framtida positiva normalår kommer överstiga de summor jag kommer kunna nyspara på börsen. Mannen och jag har därför diskuterat ungefär vilken utgiftsnivå vi vill ligga på för att veta vad fire-målet är och insett att vi faktiskt lär behöva känna efter vilken nivå som känns lagom. Till följd av detta befinner vi oss i en ganska trevlig fas där vi testar diverse streamingtjänster, matkassar, att handla mat på nätet, att beställa hämtmat av tidsbrist och unna oss att handla i en dyrare men mer välsorterad och lugnare mataffär med mera. Med andra ord har vi börjat leva lite mer som folk gör mest. Det finns utgifter vi vägrar dra på oss, men då kanske snarare av miljöskäl än ekonomiska sådana. I den kategorin finner ni till exempel parkeringsavgifter på arbetsplatsen (cykeln duger bra), kostnader för matsvinn (rester funkar) och vi köper inte heller nu prylar i någon större utsträckning även fast åtminstone jag nyligen unnat mig hörlurar som funkar utan att jag håller sladden i en specifik position. 

Vad är då målet med detta? Jo, jag känner någonstans att jag är less på att fokusera på framtiden och istället vill hitta något som känns hållbart både i längden och trevligt nu och utan att prova så vet jag ju inte riktigt vilken fire-siffra eller inkomstnivå som krävs för att leva det liv jag vill leva. Hur går det då? Jo, jag har väl insett att viss utgiftshöjning kan leda till ökad livskvalitet, men det handlar nog inte om några enorma höjningar. Vi har till exempel märkt att vi tycks göra av med närmare 12 000 på mat, bränsle, försäkringar och nöje istället för 10 000 som vi alltid hållit oss till tidigare. På det tillkommer det för boendet budgeterade 10 000 och runt 2000 i CSN, fackavgifter och a-kassa. Om vi istället satsar på att hålla oss till runt 30 000 så kommer vi med största sannolikhet kunna leva rätt så gott även med äldre och dyrare barn. I och med att min man får ut en bit över 30 000 när väl han arbetar heltid betyder det att jag skulle kunna sluta imorgon, eller mer sannolikt ta tjänstledigt för studier utan studiemedel alternativt söka mig till nytt jobb på deltid. Spontant känns ett väldigt frilansande upplägg likt Fru EBs (ledsagning) som en absolut dröm, men jag gissar att en anställning på 40-60% också skulle kunna kännas acceptabelt. 

Det för osökt in mig på nästa förändring som jag planerar att ta mig an, nämligen att jobba deltid i olika omfattningar och se hur mycket som är lagom. Alltså lagom för både min egen stimulans och sociala behov, men också för mina barn. För just nu känns det som att deltidsarbete skulle kunna vara något just eftersom mina barn är väldigt sociala och verkar trivas i skol- och förskolemiljöer och därför sannolikt inte skulle bli jätteglada om jag tvingade dem att hålla sig till skolpliktstider och 15-timmars förskola de kommande 10 åren.  Samtidigt vill jag ju träffa dem (även fast det inte alltid känns så när de vaknar pigga och glada, samt jättehungriga klockan sex på morgonen eller vägrar ta på sig ytterkläder när de ska ut i snön) och vill därför inte råka jobba bort för stor del av småbarnsåren när de ännu inte hatar mig. Helt klart en tuff balansgång. Första anhalten är 80% arbete som alltid är en början, även fast jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara mitt långsiktiga lagom. Jag och familjen befinner oss därför i en ny fas i livet och det är en av anledningarna till att jag inte har så mycket att skriva om. Till och med jag själv saknar mina tidiga inlägg med konkreta områden jag sparat i pengar på och där jag förfärades över kollegor och liknande. Jag har inte riktigt modet att stänga ner bloggen, men jag har full förståelse för att det inte är så intressant att läsa mina väldigt sporadiska och oinspirerande inlägg. 

Jag väljer därför att avsluta det här inlägget med ett litet tips som jag alldeles nyligen upptäckte själv. Efter en ganska lång frånvaro från H&Ms e-handel upptäckte jag nämligen nyligen att det är möjligt att handla från Sellpy via H&M under kategorin preloved. Jag misstänker att H&M inte ens själva vill att man gör det för då får man bonuspoäng, kan använda rabatter för inlämnad textil och får fri frakt och retur som medlem, men för mig som ogärna köper så mycket nyproducerat är det en ganska trevlig deal som jag gärna delar med mig av. 

Är det det här som är baksidan av ekonomisk frihet?

Jag är inte ekonomiskt fri så rubriken kanske är missvisande, men den senaste tidens ledighet har givit mig tid att fundera allt mer på vad som är fel i mitt liv. Det kanske inte har framgått i text rakt ut, men jag mår inte helt bra och känner att jag ägnar väldigt mycket tid åt att grubbla, men att jag inte riktigt kommer någon vart. Plötsligt slog det mig att det ständiga funderandet kanske är orsakat av min ekonomiska frihetsjakt?

Okej, jag ska göra mitt bästa för att förklara ett resonemang som inte är jätteenkelt. Men jag själv upplever kort och gott att anledningen till att det gått så bra att spara mycket pengar är att jag lärt mig vad som skapar värde i mitt liv. Jag har till exempel slutat gå till frisören och eftersom det var något jag bokstavligen hatade att göra blev det en ganska uppenbar vinst av att bara reflektera lite mer än tidigare och inte göra saker för att alla andra gör det och för att jag alltid gjort det tidigare. Jag avslutade också tidigt Spotify med anledning av att jag använde tjänsten så lite (inte ens en gång varje månad periodvis) och jag har lärt mig att verkligen förstå att en kort stunds glädjekick när en ny bok dök upp i brevlådan inte var så värt när exakt samma bok gick att låna från biblioteket med den stora fördelen att den sedan inte tog plats i hemmet och behövde konkas runt på vid flytt eller ommöblering. Jag har också insett att jag njuter mer av en finare middag på restaurang med en god vän (mer sällan) än av att slentrianmässigt (eller ens överhuvudtaget) gå på McDonald's med två ungar som härjar runt och dessutom släpar hem värdelösa plastleksaker efteråt. Tack vare att jag reflekterat över vad som skapar värde har jag alltså lyckats spara en massa pengar, vilket är väldigt positivt. 

Samtidigt har den här livsoptimeringen gjort att saker som jag tidigare gjorde av slentrian periodvis lett till en del dåligt samvete. Det var något som också slog mig när jag läste Fru EB:s senaste inlägg som innehöll en viss grad av dåligt samvete. Egentligen är det rätt lustigt att vi såhär några år senare kan må dåligt över saker vi skulle ha gjort utan att blinka tidigare. När det kommer till just pengar så känns det lite som att jag knäckt koden. Har man väl lärt sig att översätta sin tilltänkta konsumtion till tim- eller dagslön är det faktiskt svårt att sluta, vilket gör att jag ibland (nästan) önskar att jag inte hade fattat det. När en vän till mig pratade om en impulsmiddag på 20 minuter med två stressade barn för 500 kr kunde jag bara tänka på en halv dagslön som försvann. Och jag tänker inte bara så när andra pratar utan även när jag själv köper något som inte håller måttet, (nu senast ett par märkesjeans för en knapp tusenlapp som gick sönder inom en månad) det vill säga att jag sålt min själ till djävulen (=min arbetsgivare) förgäves och dessutom alldeles i onödan slösat min egen tid och planetens resurser.  

Egentligen är resonemanget som jag redogjort för fram till nu inget nytt, utan jag tror mig ha skrivit en del om det tidigare och en del av mina läsare har bett mig ta det lite lugnt och acceptera att jag inte är perfekt. Spontana hämtpizzor kan ju vara okej i tid av kris och ingen (förutom möjligtvis min guru Sparo) är helt fri från (konsumtions)synd. Jag har därför tränat lite på det här och känner att jag till viss del ändrat på mig eller åtminstone att jag kan värdera min egen tid högre och därför tillåter mig själv att vara lat till och från. Det som däremot är det nya som jag funderar på är om inte det ständiga analyserandet om vad som är värdeskapande rent konsumtionsmässigt även smittat av sig till andra aspekter av mitt liv. Jag funderar till exempel väldigt mycket på meningen med livet och vad mitt bidrag på jorden är. Det kanske låter helt orelaterat, men den analytiska processen går till på ungefär samma sätt och jag kan ägna väldigt mycket tid åt att fundera på huruvida jag bidrar till något annat än min egen ekonomiska frigörelse. Lite som att min egen existens är som den där hårklippningen som jag bävade inför i så många år, men ändå gjorde för att alla klipper sig ju hos frisören. Just att bidra och meningen med livet är ju ganska djupa frågor, men det är inte bara där jag fastnar. Jag har också funderat mycket över relationer, vilka som är värda att faktiskt anstränga sig för och vad jag annars skulle göra om jag skulle ta mig att byta karriär. Inför varje möjlig utbildning eller potentiellt nytt jobbbyte grubblar jag så mycket att jag inte kommer någonstans alls. Jag har en vän som jag ibland känner att jag vill skrika åt att han bara ska göra något istället för att år ut och år in prata om allt han skulle kunna göra. Sen inser jag att han ju är som jag och att jag istället borde skrika åt mig själv, men det kan jag ju inte heller göra.  

Nu inser jag till och med själv att det här låter väldigt deppigt. Jag är inte säker på att jag är riktigt så låg eller djup som jag får mig att framstå, men helt klart är att jag har en analytisk förmåga som jag inte besatt för 10 år sedan. Jag har ju aldrig varit en slösa, men jag gör ändå väldigt lite numera utan att analysera konsekvenserna av mitt agerande och så brukade jag inte vara innan jag upptäckte FIRE och satte mig på någon slags ekonomisk diet.  Även om det åtminstone i teorin låter sunt att fundera över sitt eget värdeskapande och vilket värde man sätter på aktiviteter och relationer i ens liv så kan inte jag låta bli att längta tillbaka till ett liv där jag inte var smart nog att fundera över så mycket alls utan istället gjorde saker för att alla gjorde så och för att det var så jag brukade göra dem. Så ja, kanske är det här baksidan av att jag mötte FIRE som andra möter Gud? Fast med fördelen att jag har ett par miljoner på banken.