onsdag 12 januari 2022

Är det det här som är baksidan av ekonomisk frihet?

Jag är inte ekonomiskt fri så rubriken kanske är missvisande, men den senaste tidens ledighet har givit mig tid att fundera allt mer på vad som är fel i mitt liv. Det kanske inte har framgått i text rakt ut, men jag mår inte helt bra och känner att jag ägnar väldigt mycket tid åt att grubbla, men att jag inte riktigt kommer någon vart. Plötsligt slog det mig att det ständiga funderandet kanske är orsakat av min ekonomiska frihetsjakt?

Okej, jag ska göra mitt bästa för att förklara ett resonemang som inte är jätteenkelt. Men jag själv upplever kort och gott att anledningen till att det gått så bra att spara mycket pengar är att jag lärt mig vad som skapar värde i mitt liv. Jag har till exempel slutat gå till frisören och eftersom det var något jag bokstavligen hatade att göra blev det en ganska uppenbar vinst av att bara reflektera lite mer än tidigare och inte göra saker för att alla andra gör det och för att jag alltid gjort det tidigare. Jag avslutade också tidigt Spotify med anledning av att jag använde tjänsten så lite (inte ens en gång varje månad periodvis) och jag har lärt mig att verkligen förstå att en kort stunds glädjekick när en ny bok dök upp i brevlådan inte var så värt när exakt samma bok gick att låna från biblioteket med den stora fördelen att den sedan inte tog plats i hemmet och behövde konkas runt på vid flytt eller ommöblering. Jag har också insett att jag njuter mer av en finare middag på restaurang med en god vän (mer sällan) än av att slentrianmässigt (eller ens överhuvudtaget) gå på McDonald's med två ungar som härjar runt och dessutom släpar hem värdelösa plastleksaker efteråt. Tack vare att jag reflekterat över vad som skapar värde har jag alltså lyckats spara en massa pengar, vilket är väldigt positivt. 

Samtidigt har den här livsoptimeringen gjort att saker som jag tidigare gjorde av slentrian periodvis lett till en del dåligt samvete. Det var något som också slog mig när jag läste Fru EB:s senaste inlägg som innehöll en viss grad av dåligt samvete. Egentligen är det rätt lustigt att vi såhär några år senare kan må dåligt över saker vi skulle ha gjort utan att blinka tidigare. När det kommer till just pengar så känns det lite som att jag knäckt koden. Har man väl lärt sig att översätta sin tilltänkta konsumtion till tim- eller dagslön är det faktiskt svårt att sluta, vilket gör att jag ibland (nästan) önskar att jag inte hade fattat det. När en vän till mig pratade om en impulsmiddag på 20 minuter med två stressade barn för 500 kr kunde jag bara tänka på en halv dagslön som försvann. Och jag tänker inte bara så när andra pratar utan även när jag själv köper något som inte håller måttet, (nu senast ett par märkesjeans för en knapp tusenlapp som gick sönder inom en månad) det vill säga att jag sålt min själ till djävulen (=min arbetsgivare) förgäves och dessutom alldeles i onödan slösat min egen tid och planetens resurser.  

Egentligen är resonemanget som jag redogjort för fram till nu inget nytt, utan jag tror mig ha skrivit en del om det tidigare och en del av mina läsare har bett mig ta det lite lugnt och acceptera att jag inte är perfekt. Spontana hämtpizzor kan ju vara okej i tid av kris och ingen (förutom möjligtvis min guru Sparo) är helt fri från (konsumtions)synd. Jag har därför tränat lite på det här och känner att jag till viss del ändrat på mig eller åtminstone att jag kan värdera min egen tid högre och därför tillåter mig själv att vara lat till och från. Det som däremot är det nya som jag funderar på är om inte det ständiga analyserandet om vad som är värdeskapande rent konsumtionsmässigt även smittat av sig till andra aspekter av mitt liv. Jag funderar till exempel väldigt mycket på meningen med livet och vad mitt bidrag på jorden är. Det kanske låter helt orelaterat, men den analytiska processen går till på ungefär samma sätt och jag kan ägna väldigt mycket tid åt att fundera på huruvida jag bidrar till något annat än min egen ekonomiska frigörelse. Lite som att min egen existens är som den där hårklippningen som jag bävade inför i så många år, men ändå gjorde för att alla klipper sig ju hos frisören. Just att bidra och meningen med livet är ju ganska djupa frågor, men det är inte bara där jag fastnar. Jag har också funderat mycket över relationer, vilka som är värda att faktiskt anstränga sig för och vad jag annars skulle göra om jag skulle ta mig att byta karriär. Inför varje möjlig utbildning eller potentiellt nytt jobbbyte grubblar jag så mycket att jag inte kommer någonstans alls. Jag har en vän som jag ibland känner att jag vill skrika åt att han bara ska göra något istället för att år ut och år in prata om allt han skulle kunna göra. Sen inser jag att han ju är som jag och att jag istället borde skrika åt mig själv, men det kan jag ju inte heller göra.  

Nu inser jag till och med själv att det här låter väldigt deppigt. Jag är inte säker på att jag är riktigt så låg eller djup som jag får mig att framstå, men helt klart är att jag har en analytisk förmåga som jag inte besatt för 10 år sedan. Jag har ju aldrig varit en slösa, men jag gör ändå väldigt lite numera utan att analysera konsekvenserna av mitt agerande och så brukade jag inte vara innan jag upptäckte FIRE och satte mig på någon slags ekonomisk diet.  Även om det åtminstone i teorin låter sunt att fundera över sitt eget värdeskapande och vilket värde man sätter på aktiviteter och relationer i ens liv så kan inte jag låta bli att längta tillbaka till ett liv där jag inte var smart nog att fundera över så mycket alls utan istället gjorde saker för att alla gjorde så och för att det var så jag brukade göra dem. Så ja, kanske är det här baksidan av att jag mötte FIRE som andra möter Gud? Fast med fördelen att jag har ett par miljoner på banken. 

17 kommentarer:

  1. Jag förstår dig fullt ut och delar ditt resonemang till stor del.

    Det som är svårt är att man egentligen skulle vilja ha en riktig vän att dela sina funderingar med, kunna vrida lite på det åt flera håll. Men det är en situation som är så ensam. De som vi har omkring oss fysiskt är inte mottagliga och befinner sig i en annan livssituation, med till stor del andra värderingar.

    Jag skulle vilja ingå i en ekonomisk, lite filosofisk community som inte bygger på att mäta kursuppgång och procent, men grundar sig på förmågan att göra sig av med mindre än man får in och vad det gör med en.
    I avsaknad av det, så är du som en vän jag lyssnar på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske forumet på Early Reirement Extreme vore något. Mycket filosofiska diskussioner där, dock på engelska. https://forum.earlyretirementextreme.com/

      Radera
  2. "så kan inte jag låta bli att längta tillbaka till ett liv där jag inte var smart nog att fundera över så mycket alls utan istället gjorde saker för att alla gjorde så och för att det var så jag brukade göra dem". Kommer osökt att tänka på Matrix 1. Och där var det ju en besättningsman bland de frigjorda som valde att gå tillbaka in i matrisen, förutsatt att de onda programmeringsrobotarna byggde honom en flådigt digitalt chateau.

    Det är knepiga frågeställningar du tar upp och jag beundrar dig för att du lyckas sätta ord på dem. Om man vänder på det: Vilket privilegium att ha närvaro och förmåga att sätta ord på dessa dilemman. De flesta gör som du beskriver, kör på i lämmeltåget tills det tar stopp i någon diffus mitt-i-livet/utbrändhetskris. Jag skulle säga att det du sysslar med när du vrider och vänder på saker är en sorts egenvaccination mot psykisk ohälsa.

    När min man nu går i KBT handlar mycket om värderingar. Vad vill jag med mitt liv? Vilka värderingar är viktiga för mig? Vad vill jag att mina barn ska nämna i mitt 90-årstal? Att nysta och bena i de här frågorna är grundläggande för att förstå oss själva och leva i samklang med vad som är vårt innersta väsen. Jag är helt övertygad om att orsaken till ökad psykisk ohälsa bland vuxna, särskilt efter att de barnafödande åren är över och man får tid att lyfta blicken en smula, beror på att man förlorat dialog och kontakt med sig själv avseende dessa frågor.

    Så jag skulle inte hänga upp mig så mycket på att du går runt och vänder och vrider på saker och ting. Självrannsakan och strävan efter att leva "sant" är en nödvändig, men inte nödvändigtvis behaglig, process.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Så jag skulle inte hänga upp mig så mycket på att du går runt och vänder och vrider på saker och ting. Självrannsakan och strävan efter att leva "sant" är en nödvändig, men inte nödvändigtvis behaglig, process."

      Till en viss gräns skulle jag vilja säga. När man har FIRE och optimering för ögonen blir man påmind om det i varenda liten vardagsgrej. Så var det för mig och det blev för möe.

      Radera
    2. “ De flesta gör som du beskriver, kör på i lämmeltåget tills det tar stopp i någon diffus mitt-i-livet/utbrändhetskris” har du någon länk eller dylikt till att det är så det går för de flesta? Jag vet inte men skulle tro att de flesta har någon slags vanligt liv utan stora kriser. Det jag tycker är synd med FIRE är att många anhängare försöka motivera sina egna val genom att kritisera ’de flesta andra’ och deras val tex ’consumer suckers’. Strunta i alla andra och gör det som är bäst för en själv

      Radera
  3. "Jag är helt övertygad om att orsaken till ökad psykisk ohälsa bland vuxna, särskilt efter att de barnafödande åren är över och man får tid att lyfta blicken en smula, beror på att man förlorat dialog och kontakt med sig själv avseende dessa frågor." Glömde ett ord: DELVIS beror på att man förlorat dialog...

    SvaraRadera
  4. Jag tror man måste se på beteenden och tankemönster utifrån funktionalitet. Ett funktionellt beteende eller tankemönster vid en tidpunkt (typ tidigt i sparandet) behöver inte vara det senare. Jag själv har brottats med detta jättemycket det senaste året. Till slut blev livet att släcka lampor som stod på, elda upp servetter istället för att kasta (vämre) eller alla små spargrejer som ger en krona här och där. Eller varför inte att grubbla om klimatnyttan om jag gör A eller B.

    Det gick ju så långt att jag fick ta en professionell hjälp för 1200 kr per 45 min vilket så klart sved men ändå inte. Det som var funktionellt och bra i början av FIRE processen dränerar nu och tar tid SAMT skapar en känsla av meningslöshet. Alla dessa saker tar ju också bort lite av magin med att leva. Allt blir skuld på något sätt.

    Vad har jag gjort? Fåniga saker och bra saker. Jag har tagit två större steg. 1. Köpt en stor tomt som vi ska bygga ett fritidshus på. Här kan jag leva ut allt jag har i huvudet och kroppen. 2. Gått med i Naturskyddsföreningen och engagerat mig i den.

    I det lilla låter jag alla lampor vara på även om det svider i mig. Jag tar inte tillvara på kaffesump och annat som jag tvångsmässigt gjorde förr (det blir ju biogas ändå vilket är bra nog). Det och en massa andra saker jag får tvinga mig till men som ändå ger headspace.

    Lätt att köra fast...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utifrån det du skrivit misstänker jag att vi är ganska lika på många sätt. För jag är inte så egocentrisk att jag bara tänker på pengar, men jag tror att det var det ekonomiska beteendet som påverkade mig att bli på samma sätt när det kommer till helt andra ämnen. Jag kan till exempel med enkelhet välja att stötta en småföretagare eller välja en ekologisk vara i mataffären, men det är för att jag ser värdet i att göra det. Det är jobbigare att fundera på värdet av en ledig dag, värdet i en vänskapsrelation eller faktiskt en bilresa med förbränningsmotor.

      Jag skrev väldigt lite om det i inlägget, eftersom jag upplever FIRE-kretsen som mindre miljömedveten än snittet (men jag kan ha fel), men miljön är ett sånt område som jag tänker mycket på. Att jag kan reflektera otroligt mycket över om det är värt att ta bilen till en viss plats bara för nöjes skull. Kommer vi ha så roligt att det går att rättfärdiga koldioxidutsläppet det genererar? Miljön blir på så sätt en ständigt återkommande aspekt som också orsakar mycket reflektion.

      Jag tror att du har en viktig poäng. Jag minns att jag var galet imponerad i början över att du lade ett sånt engagemang i tex mysteryshopping och anade att det kanske inte skulle hålla i sig. För jag gjorde själv den resan och minns att jag hann med en hel del värdelösa uppdrag 2016 och 2017, men det gäller väl att lära sig av sina erfarenheter och ständigt omvärdera. Jag gillar att du taggat ner med lamporna (jag håller på att träna på det jag med för husfridens och Minis välmåendes skull) och tycker det låter som att du fattat kloka beslut även i det stora. Jag har faktiskt försökt med det jag med, men min man bromsar ett ekonomiskt oklokt husköp hur mycket jag än tjatar just nu. Jag får nöja mig med att gå ner i arbetstid eller liknande och jobba på att inte överanalysera värdet av en ledig timme med griniga barn. :)

      Tack för att du delade med dig också!

      Radera
    2. Bra skrivit IGMR

      Radera
  5. Oavsett om man har barn eller inte, vilka olika riktningar och idéer som som tas eller koms på, om man tänker alldelse så lite så kommer ruelsen och ifrågasättandet av livet, ens val eller icke val.

    SvaraRadera
  6. Det du tar upp beror nog till viss del på personlighet. Själv verkar jag sakna förmågan att snöa in på något under någon längre tid. Därför blir det inte så mycket grubblerier om samma sak. Ibland önskar jag faktiskt att jag tog mig tid till det.

    Sedan jag började med FIRE-projektet 2015 har jag även hunnit med bland annat minimalism, konmari, träning och yoga, tillräcklig sömn, prepping, hur man undviker prokrastinering och får saker gjorda och självklart rodda det vanliga med familj, hem och hushåll, aktiviteter, utflykter, resor m.m.

    Kanske är det en sorts flykt eller möjligtvis något åldersrelaterat när man inser att man inte har obegränsat med tid i framtiden.

    Jag inser ju att man inte kan göra allt perfekt, men tycker ändå att jag har tagit med mig mycket från alla områden jag har intresserat mig för och att detta har gjort livet bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kan det säkert vara till viss del, men för mig är det helt klart drag som intensifierats de senaste åren. Jag vet inte om jag drog så bra exempel i min text, men när jag hade semester så funderade jag till exempel ganska mycket på "värdet av" semesterveckan iom Covid och att jag inte vågade träffa någon. Min man börjar bli lite smått galen på mig...

      Radera
  7. Måste först skriva att jag sen något år hittat till ett gäng FIRE-bloggar och kan konstatera att flera av dem även tar upp mycket kring välmående, vilket jag finner lite oväntat, men väldigt intressant! Grubblar själv mycket på hur jag vill leva mitt liv och strävar ständigt efter en känsla av tillfredsställelse och harmoni. Är tyvärr där för sällan....

    Problemet jag upplever är att jag inte vet vad som är fel och därmed vad jag ska göra åt det. Om jag visste att jag vill byta jobb, börja rida, segla, resa till Amazonas… ja du förstår, det skulle ju vara enklare. Känns lite som att du också är där och söker efter vad som är fel.

    Jag har väl börjat komma fram till att det inte handlar så mycket om konkreta saker (jag trivs ju med mitt jobb, mina relationer och mycket annat i mitt liv), utan mer mitt eget mindset. Jag behöver jobba med min ”tidsångest” (dvs att vara här och nu, är tyvärr expert både på att älta bakåt, planera framåt och panika över att åren bara går…) och minska på förväntningar, prestationer och perfektionism. Sluta med ”bocka-av”-mentaliteten, livet blir ju tillslut bara en lista som man strävar mot ska ta slut, vilket ju är helknäppt!

    Och faktiskt försöka sluta med att grubbla så mycket. Bara vara i nuet och njuta av det som är bra, från små saker som en god kopp kaffe i solen till större som häftiga äventyr och resor.

    Håller med "Investeringssköterskan" att det nog beror mycket på personlighet. Visst kan detta med grubblerier leda till utveckling, men nja, jag skulle nog själv hellre avstå det till förmån för att mer permanent känna förnöjsamhet. Man har ett gäng år här på jorden och då är väl det bästa om man kan må bra och njut av dem! Men lättare sagt än gjort....

    SvaraRadera
  8. Känner igen mig mycket. Kan tipsa om att läsa böcker om begrepp som kontrollbehov, perfektion och självmedkänsla. För mig blev FIRE ännu ett sätt att "insjukna i kontroll". Jag hittade på egna hot (utelunch – livsfara!) med ångestpåslag som följd och tappade kontakten med min nyfikna, förnöjsamma sida.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så lätt hänt. Känner igen mig och har applicerat detta även på klimattänk. Man får sikta mot good enough.

      Radera
    2. Intressanta och tänkvärda reflektioner. Tack för du delar med dig. Verkar som att det är fler som känner igen sig. Jag känner igen mig i delar men är nog för mycket av en slösa i grunden. Hade aldrig lyckats spara pengar fram till 45-årsålder utan "unnade" mig att spendera upp hela lönen.
      Så det blev en stor förändring att påbörja FIRE-resan.
      Nu efter 3 år på denna resa har jag fastnat för Frugal hedonism- dvs att maximera njutning och minimera spenderandet. Mitt dagliga fokus blir nu att samla lyckostunder som inte kostar skjortan- och i de fall de gör det- suga musten ur dom.
      Det har också hjälp mig att komma igång med meditation- för att komma förbi vissa negativa tankemönster.
      /Frugala hedonisten

      Radera