Sparande som motivation

Jag vet att det var länge sedan jag senast skrev. Till stor del beror det på att det inlägget jag jobbat på sedan jag senast publicerade är så jobbigt att jag inte riktigt landat i ett färdigt inlägg. Till följd av detta väljer jag att gå vidare med ett något mer lättsinnigt inlägg som handlar om att använda sparandet i sig som motivation för att uppnå annat man vill uppnå.

Egentligen har jag funderat på ämnet tidigare, men då kanske främst när det kommer till mina möjligheter att spara mer genom att dra ner på socker, snacks och kött och som en konsekvens få bättre hälsa. De tankarna har inte lett till någon konkret handling, men det har däremot min önskan att leva mer minimalistiskt gjort. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så är jag galet less på saker som ligger och skräpar och det känns som att vi ägnar hela helgerna åt att plocka och flytta på grejer. Min man har samma upplevelse, men har om möjligt ännu svårare att göra sig av med grejer än jag och då ska vi inte ens tala om Mini. Kort sagt har det här känts som ett mission impossible utan dess like. 

Av någon outgrundlig anledning så närmade sig jag och mannen varandra i den här frågan och har som en konsekvens börjat rensa ut en del, varav nästan allt hittills gott till välgörenhet. Några få saker har lagts i en "Sälja"-kasse istället för "Skänka"-kassen och en hel del har också Slängts. Om ni undrar varför jag blandar in versaler mitt i meningarna så beror det på att jag använt mig av de fyra S:en (Spara, Sälja, Skänka, Slänga) och försöker visa det med hjälp av versaler. Utöver problemet med att jag aldrig lyckas lämna en Skänka-kasse till välgörenhet utan att Mini tjatar till sig något nytt plagg har jag dessutom problem med att faktiskt orka ta tag i försäljningar. Min upplevelse är att typ allt jag väljer att försöka sälja blir sålt till sist på Tradera, men att det kan kräva prisjusteringar och ett antal omstarter. Så egentligen är Tradera inte en dum grej alls, det är bara att jag ska komma mig för att faktiskt lägga ut saker på auktion. 

För att motivera mig själv till detta har jag startat en ny kapitalförsäkring på Avanza. Jag har döpt den till "sålda saker" och tänker mig att alla intjänade korvören ska hamna där när väl jag orkat lägga upp en annons och fått prylen såld. Sedan tidigare håller jag faktiskt koll på inkomster från försäljningar i ett Excel-ark och jag kunde därför vara så pedagogisk för mig själv att jag flyttade över de pengar som inkommit från försäljningar under detta år. Så nu är vi igång och om inte pengarna kan vara motiverande, då vet jag inte vad som kan motivera mig.

Har du något separat sparkonto som morot för något? Dela gärna med dig av det eller skriv om jämställdhet för det är ämnet för inlägget som aldrig blir klart. 

Varför inte bara säga upp sig?

Nu läste jag senast idag Fru EB:s hyllning till sitt kommentarsfält, men jag måste ändå skriva en sådan även jag (copycat som jag är). Ibland tar det ganska lång tid innan jag svarar er, men det beror inte på ointresse utan på att ni ger mig så mycket att tänka på och jag vet själv hur gärna man får ett genomtänkt svar när man lagt ner tid och energi på att kommentera. Dessutom brukar jag ofta behöva fundera på era förslag eller reflektioner och diskutera dem med min man innan jag kan skriva ner ett vettigt svar. Poängen är att ni verkligen bidrar till guldkant på min tillvaro och jag är tacksam över att genom er få utvecklas ytterligare både som snålis och som person. Jag kan med absolut säkerhet säga att det bara är er förtjänst att jag fortsätter skriva även när jag är tröttare än tröttast eller allmänt omotiverad. Nu till dagens ämne som föddes ur kommentarsfältet på mitt förra inlägg, nämligen vad som är läskigt med att sluta jobba. 

Jag har velat fram och tillbaka så mycket på sistone gällande att sluta jobba helt permanent om något år eller att skaffa mig en alternativ karriär, eventuellt via en periods utbildning. De senaste dagarna har jag också börjat fundera på varför inte fler av oss slutar jobba när barnen är små och krävande för att eventuellt ta upp en karriär senare i livet när det är mindre hektiskt. En av mina vänners mamma gjorde faktiskt precis så, att hon var hemma tills yngsta var tonåring och sedan började vikariera en del för att få pengar och sysselsättning. Nu när alla barnen är stora jobbar hon nästan heltid, tror jag. När jag läste era kommentarer igen idag så insåg jag själv att svaret på den frågan är att det är för läskigt att klippa banden till arbetslivet. Det innebär i praktiken att även en familj som vår, som klarar sig på en lön gott och väl, jobbar en massa mer än vi behöver för att jag inte är säker på hur vägen tillbaka skulle se ut om jag ändrade mig och faktiskt ville jobba framgent. För vem vill anställa någon som fokuserat på familjen de senaste 10 åren? Kanske någon som är på jakt efter dagmammor, men troligen inte så många andra. 

Det tar mig osökt in på rädsla nummer två, nämligen att familjens behov kommer ändras framöver. Som jag delade med mig av i mitt förra inlägg upplever jag redan nu att framför allt Minis förväntningar och krav ökar och det är faktiskt läskigt att nu, en sådär 35 år innan normal pensionsålder (när är ens normal pensionsålder numera?), kasta in handduken och säga att jag med säkerhet vet hur dyrt liv min familj kommer ha framöver. Mini kanske får för sig att satsa på ridning och därmed drömmer om en dyr egen häst och inackordering? Nu vet jag inte exakt hur dyr en häst är, men Fri2032 har onekligen skrämt mig en aning. En kollega till mig pratade i princip varje rast om hur hennes dotters simning påverkade familjens ekonomi negativt, alltså till den grad att det verkligen var ett problem. Tydligen behövdes nya baddräkter för tusentals kronor regelbundet och resor land och rike runt var och varannan vecka som också kostade multum. Det måste ju dock inte ens vara ett intresse, utan det kanske visar sig att Plutten har stora funktionsnedsättningar och behöver hjälpmedel i framtiden eller så stora begränsningar att hen inte på egen hand kan försörja sig även som vuxen. Då vore det ju tråkigt om mamma gått i pension innan 40 och enbart har sin tid att bidra med. Det kan låta långsökt att oroa sig för sånt, men jag har en mamma i min närhet vars vuxna dotter är i precis den situationen på grund av diverse diagnoser (och då inte typ av allvarligare fysiska slag, men i kombination gör de det orealistiskt för henne att få ett jobb någonsin) och jag vet att det är ett stort orosmoment för hela familjen. 

Även om jag upplever familjens behov som läskigare har jag också insett att jag själv kan förändras, vilket är det tredje osäkerhetsmomentet som jag lyckats identifiera. Ibland när jag pratar med någon som jag inte umgåtts med på några år slås jag över hur otroligt mycket jag själv förändrats med åren. Det var inte så länge sedan miljön var det sista jag tänkte på och som resor var det absolut mest centrala i mitt liv. Sedan kom barnen och prioriteringarna ändrades radikalt. Kan det kanske uppstå något liknande längre fram? Kanske får jag en fyrtioårskris och får för mig att jag måste uppleva Sydostasien varje år eller hoppa bungyjump och fallskärm i Sydamerika varje födelsedag? Det är så klart inte lätt att veta hur ens preferenser  kan komma att ändras och jag har egentligen en stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem, men inte desto mindre är det läskigt. Gissningsvis kan en del problem vara lättare att lösa, som en önskan om att slippa städa mitt eget hem (dvs skärp dig!), än andra som gäller lite större drömmar. Om drömmen till exempel skulle vara att resa jorden runt skulle det vara sorgligare att inte fullfölja den av ekonomiska skäl än om drömmen vore att ha matkasse varje vecka. 

Precis som vanligt har jag inte någon bra slutsats gällande rädslor eller hur jag ska våga ta steget att så småningom permanent lämna arbetslivet. Däremot känns det ganska bra att genom bloggen ha fått ventilera vad som faktiskt känns som hindrande så att jag får möjlighet att fundera på hur jag ska hantera mina egna rädslor. Lustigt nog har jag insett att jag inte känner mig överdrivet rädd för att vara sysslolös, vilket var något en arbetslös granne nyligen beskrev som det värsta med att inte ha ett jobb. Det gissar jag också skulle kunna förändras när väl barnen är utflugna och min man fortfarande vägrar komma hem från jobbet i tid eftersom han har så myyyyyycket att stå i. Men om sysslolöshet är ens största problem borde man ju rimligen kunna engagera sig ideellt i något som till exempel ungdomsidrott, skräpplockning, eller random lokal förening. Om inte det känns lockande kan jag redan nu lova att baka frukostbröd till hela grannskapet free of charge så att jag slipper känna mig uttråkad. 

Vad tycker du är skrämmande med att sluta jobba? Dela gärna med dig om det eller något annat du har på hjärtat som till exempel aktuell pensionsålder eller en gissning om vad den kommer landa på om en sådär 30-40 år. 

Hur blir man egentligen sådär nöjd?

För ett tag sedan pratade jag med en vän som jag lärt känna utanför FIRE-sfären, men som har liknande ambitioner som många av oss, nämligen frihet. Samtalet vi hade var närmast terapeutiskt och jag försökte hjälpa honom komma vidare, eftersom jag upplever honom fast i en rätt tråkig situation som han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Efter att ha lyssnat på mina argument ett tag kunde jag i hans blotta andhämtning höra just hur frustrerad han kände sig och han yttrade då något av en magisk mening i våra kretsar, nämligen: "Men det är ju lätt för dig att säga. Du är ju så himla nöjd hela tiden!" Det här är spännande av flera anledningar och dagens inlägg ska därför handla om det här med att vara nöjd. 

Som av en händelse har ämnet kommit upp flera gånger på sistone, däribland i Fru EB:s bok och i kommentarsfält i diverse bloggar. Jag tror likt många andra att det här med att vara nöjd (inte lycklig), är rätt så centralt för att både kunna nå FIRE och för att kunna må bra som FIRE. Det faller sig ganska naturligt, eftersom den som ständigt är missnöjd med sitt hem, sitt utseende, sin partner och så vidare sannolikt kommer lägga en massa pengar på att åtgärda problemet (och då menar jag inte terapi, utan snarare nya tapeter eller dieter). Samtidigt riskerar samma person nog att bli missnöjd ungefär samtidigt som frihetsmålet är uppnått och därmed att inte må underbart bra som fri. Kort sagt så är det nog rätt så centralt för individen, oavsett målsättning i livet, att hitta förnöjsamhet. 

Har min vän då rätt i att jag är nöjd hela dagarna? Jag önskar det vore så och till viss del kanske han har en poäng. Det han menade, och det utvecklade han också senare i samtalet, var att jag inte har någon dyr hobby, mår som bäst om jag får vara i fred i naturen eller med en biblioteksbok. Med andra ord är det inte så dyrt för mig att leva mitt liv och därmed också rätt så lätt att uppnå fyraprocentsregeln och ännu lättare för mig och min familj att tillfälligt klara oss på enbart en inkomst. För honom, och kanske framför allt för hans partner, ser det inte ut så och ens en kortare tid utan full lön skulle leda till att frihetsmaskinen utarmades. Jag är ganska långt ifrån att vara i hans situation. Faktum är att jag tror att vi sparar mer än hans familj även nu när jag är föräldraledig utan inkomst. Samtidigt kan jag relatera till en känsla av att inte vara helt nöjd och vilja ha mer, något som jag bara för något år sedan skulle ha haft svårt att förutspå. 

Vad är det då jag är missnöjd över? Som ni nog vet finns det en rad olika saker jag inte är superglad över, där kanske mitt jobb länge varit på första platsen. Att vara missnöjd med jobbet är dock inte ett enormt stort problem i sig, eftersom jag tack vare mitt frihetskapital inte känner mig fast på samma sätt längre utan roar mig mentalt med att veta att jag inte måste vara där som tidigare. Det som är ett desto större problem och som på sistone allt mer satt familjens tillvaro i gungning är barnen. Till följd av att Mini blir äldre, klokare och mer självständig börjar det för oss båda bli alltmer uppenbart att våra livsval påverkar barnen. Det är inte så att våra barn egentligen lider och de har det sannolikt bättre än snittet även i det här landet, men vi börjar få allt fler frågor om varför inte vi också bor i ett stort hus med pool som X, Y och Z och varför alla andra åker till Mallorca på påsklovet och inte vi. Det tjatas också allt mer om diverse prylar, kläder, husdjur och liknande samtidigt som Mini börjar sätta sig in att det inte är helt sant att vi inte har råd. Både jag och min man har plötsligt drabbats av dåligt samvete för våra livsval, alltifrån den vegetariska kosten till val av bostad och faktiskt inkomstnivå. Det var länge sedan som jag kom till insikt gällande att jag inte orkar jaga karriär eller satsa på högsta möjliga lönen, men jag har inte sett det som ett beslut som påverkar någon annan än mig själv. 

Som en del i att hantera det här och vara lite proaktiva har jag och min man börjat fråga Mini vad som varit bra med en viss dag och vad hen är tacksam för. Det här är en svår övning, men faktiskt galet effektiv även för mig. Jag märker rätt så tydligt att jag nu kan vika ihop mina kläder och vara tacksam över den sköna amningstoppen eller gravidbyxorna som är helt galet bekväma (gravidbyxor är enligt mig guds gåva till mänskligheten för övrigt). Jag försöker också påminna mig själv om hur fint det är att ta en fika när Mini är på förskolan eller vilken tur jag har som har en liten trädgård att odla sallat i. Än så länge vet jag inte om Mini känner sig mer tacksam än tidigare. Ibland känns det dessutom som att hen missförstår konceptet lite och uttrycker tacksamhet för saker som faktiskt inte ger någon glädje. Jag fick till exempel höra att hen är tacksam över att jag lagar så hälsosam mat, vilket är ironiskt med tanke på hur mycket ilska jag får ta emot när väl maten ska inmundigas. 

Vad är det då som gör att jag ändå försöker? Ibland (rätt ofta till och med) känns det som att det vore enklare att tömma våra aktiekonton och köpa oss en exklusiv villa för 6-7 miljoner istället för att lära mig själv eller mina barn att vara nöjda med det vi faktiskt har. Men risken med det är att vi alla bara vill ha ännu mer. Ibland när jag roar mig med det otroligt billiga nöjet att iaktta folk slås jag nämligen av att alla andra också bara vill ha mer. Vi har bekanta som flyttar vartannat år för att uppgradera sig, grannar som kommer hem med nya fordon oftare än vi tvättar bilen och vänner som ständigt är på jakt efter nästa resa eller kick som ska göra livet fulländat. Det låter nästan som ett skämt, men jag tror att de flesta av oss är så upptagna med att jaga lycka att vi nog inte ens förstår vad vi håller på med eller varför vi gör det. I vanlig ordning vet jag inte om jag kommer lyckas lära familjen att vara nöjd. Ni är trots allt många som varnat mig för att det är dyrt med äldre barn och plötsligt börjar jag förstå varför. Jag kanske inte själv kommer sluta vara nöjd med hembakade kanelbullar och biblioteksböcker, men om jag fortsätter vara en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete för allt mina barn inte har så kommer inte heller jag förbli så värst nöjd ändå. 

Vissa dagar funderar jag på om det vore lättare att vara nöjd och tacksam om vi flyttade till ett område med något lägre standard eller till och med ut på landet för att knappt ha någon alls att jämföra oss med. För visst är det så att jämförelse är relevant här. Jag tycker objektivt att jag tjänar tillräckligt med pengar och att vi lever ett rätt bra liv. Men om jag däremot jämför mig med mitt syskon med högst inkomst eller med grannen med flashigast villa är det lätt att få en annan känsla. När jag ser Minis missnöje är det till 100 % kopplat till att hen jämför sig med sin omgivning. Det handlar i princip aldrig om något som Mini själv kommit på att hen vill ha, utan om att hen har sett eller hört någon kompis som har något och att avund då uppstår. Och jag minns faktiskt hur det där var, vilket kanske är kärnan till varför jag har så svårt att leva det liv som jag upplever som tillräckligt bra och istället går och är missnöjd för att mina livsbeslut inte leder till att Mini får allt som Mini vill ha. Nej, att vara nöjd är inte allltid lätt. Men om det är något jag ska sträva mot tills jag dör så blir det nog ändå det, snarare än ett allt flashigare hem eller finare garderob. 

Är du nöjd? Har du några tips för hur man blir det? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet! 

Kan det bli för sent att byta jobb?

Innan jag börjar pladdra på om dagens ämne måste även jag få säga att jag (äntligen) läst Sparboken och gillat den ganska exakt så mycket som jag hade förväntat mig. Trots att jag är övertygad om att jag läst alla Fru EB:s inlägg och följt henne i princip sedan start så innehöll boken tips som var nya för mig och tack vare att den är förlagslös (tror jag i alla fall) så upplever jag den som mer personlig än många andra böcker. Den som gillar hennes blogg lär älska boken. Jag är inte den som skriver bokrecensioner så jag kommer inte mala på alltför mycket om den här och nu, men jag kommer definitivt rekommendera den till folk. Faktiskt även till den som likt mig inte alls känner igen sig i klädkapitlet för så underhållande och bra är boken som helhet. Den är lite som en buffé (eller smorgasbord som amerikanerna skulle ha sagt) och man kan ta med sig det som faller en i smaken och skita i det som inte passar in på ens liv. Jag funderar också på att testa den på någon som inte läst bloggen för att se om den är lika skoj då, jag tror att den går hem även då nämligen. Dagens ämne är dock inte så värst kopplat till boken, även om den gjorde mig så otroligt mycket tryggare i mina livsval. Idag tänkte jag nämligen skriva lite om det här med att byta jobb. 

Som jag har skrivit tidigare så närmar sig FIRE med stormsteg, eller ja, allt är ju så klart relativt, men det närmar sig i alla fall. Det har fått mig att klura rätt mycket på om jag orkar byta karriär eller ge mig in i jobbcirkusen igen. I skrivande stund har jag inte helt landat i frågan, men jag har under en längre tid fascinerats över att jag tvekar eftersom det "ändå bara är några år till FIRE". Jag är alltså i trettioårsåldern och tycker ändå att det kanske är lite sent att byta jobb, ungefär som tanterna på mitt jobb brukar tänka när de närmar sig 63-årsdagen. Objektivt kan jag förstå mitt eget resonemang. Att byta jobb, gå igenom platsbanken (om det ens finns någon sådan numera?), skriva brev och fjäska på intervjuer tar ändå en hel del tid och kanske framför allt energi. Att vara ny på jobbet, kanske med provanställning, kräver också en viss insats och det kan vara rätt dränerande det med. Man måste ju lära känna sina kollegor och sätta sig in i arbetsuppgifterna, och gissningsvis även organisationskulturen. Sånt är inte alltid jätteroligt, under distansarbetets Coronaår kan det kanske vara jäkligare än någonsin (eller enklare, vad vet jag).  Samtidigt tycker jag att mina egna tankar är totalt irrationella eftersom pengarna på banken ska göra mig trygg, inte lat.  Och där någonstans måste jag vara självkritisk nog att inse att mina pengar faktiskt gjort mig lite bekväm. Jag vet att jag i tidigare inlägg skrev att det kan vara jobbigt att ha pengar om de hindrar en från att kunna säga att man måste stanna kvar på en kvävande arbetsplats. Men som det visar sig upplever jag att mitt kapital gör att jag nästan känner att det är skitsamma om jag stannar kvar på en dålig arbetsplats. Lite som att ett år eller fem hit eller dit inte gör någon skillnad. 

Och det där med uthållighet är ju spännande. En god vän till mig sa nyligen till mig att jag är världsmästare på att stå ut. Hon menade det som något dåligt tror jag, men jag ser också det som något positivt, eftersom jag är övertygad om att det är anledningen till att jag lyckats så bra under min sparresa. Nu vill jag inte påstå att det bara är bra att stå ut, men det gör det sannolikt lättare för äktenskap att hålla och att undvika dyra renoveringar. När det kommer till arbetsplatser däremot är jag mer tveksam om det är en positiv egenskap. En person med lite starkare självbevarelsedrift och som var övertygad om sina möjligheter att hitta något bättre skulle kanske bara lämna den dränerande arbetsplatsen och använda sitt kapital till att möjliggöra uppväxling av jobbletande eller kanske söka sig till något så otryggt som ett vikariat. 

Hur skulle jag kunna spara ännu mer?

Ju närmare friheten kommer, desto viktigare känns det att ha bra koll på familjens ekonomi. Som jag tidigare skrivit har vi därför börjat klura allt mer på hur vi vill leva, men en sak som också kommit upp är vilka ytterligare besparingar som vore möjliga. Det här inlägget ska därför behandla potentiella sparmöjligheter som min familj ännu inte realiserar. 

Jag tror att de flesta inom FIRE-kretsen rätt tidigt inser styrkan i att ha låga utgifter. För att dra ner på utgifterna leder som bekant inte bara till att man kan spara mer idag, utan även till att man inte får samma behov av pengar för att klara sitt uppehälle i framtiden (givet att man fortsätter att leva på liknande sätt). Med det sagt så finns det besparingar som är svårare eller till och med omöjliga att göra när man fortfarande arbetar, medan det finns andra som man inte gärna vill göra när man forfarande arbetar. Det finns även en tredje kategori som rör sparområden som man kanske aldrig vill komma till, men egentligen kan göra om man bara måste. Sedan finns det ju så klart också en del besparingar som de allra flesta av oss kan göra här och nu, men av någon anledning inte kommit sig för att göra ändå. Under de senaste veckorna har jag funderat allt mer på vilken sparpotential vi har, dels innan FIRE och dels efter FIRE. Till slut har det utmynnat i någon typ av lista som följer här: 

1) Vi skulle kunna odla mer och på ett smartare sätt, kompostera fram egen jord och prioritera de dyrare råvarorna som vitlök, tomater och jordärtskockor. När vi väl har odlat dem skulle vi också kunna bli bättre på att frysa och förädla så att de räcker under hela året. På samma sätt skulle vi också kunna plocka mer ätbart i skogen och ta tillvara på ännu mer äpplen och annan trädgårdsfångst från grannar, släkt och vänner. Just nu känner jag att orken tryter lite för att satsa storskaligt på odling, men jag kan inte tänka mig annat än att frihet samtidigt som barnen sover hela nätter skulle kunna ha en positiv effekt på detta. (Även fast det inte gick så jättebra förra året.)

2) Vi skulle också kunna dra ner på onyttigheter. Jag upplever att familjen lägger orimligt mycket pengar och kalorier på godis, chips och liknande, men just nu har jag faktiskt inte orken att göra något åt det. Det är alltså vi vuxna som framför allt lever ohälsosamt, men i en tid utan familj och vänner och när jag sover extremt dåligt känns socker som livets glädje och jag orkar därför inte dra ner nämnvärt på det för närvarande. Min förhoppning är att det här ska förändras längre fram, särskilt om jag ska kunna komma i mina prebaby-kläder som just nu mest ligger och påminner mig om att jag är lat. Notera att jag inte pratar om den här bebisen, utan om kläderna jag hade innan Minis ankomst... 

3) Det är lite utav en sorg för mig att jag av Coronaskäl inte kan gå och kolla efter varor på kort datum eller vara en extraprisjägare som småhandlar i stadens alla butiker för att få lägsta möjliga matkostnader, men det är ju så läget är nu. Fördelen med detta är att det finns stor potential till lägre kostnader framledes och det är ju inte enbart enbart negativt. Jag ser framför mig att jag kan roa eventuella hemmavarande barn med att jaga mejerivaror med röd lapp och samtidigt få mina 10 000 steg per dag. Låter det inte som en dröm-aktivitet för dig? Nåväl, vi är ju alla olika. 

4) På samma sätt som Corona påverkat min matkostnad negativt så har pandemin även lett till att jag drar mig för att shoppa begagnade kläder och prylar på Marketplace och loppisar. Jag vill helt enkelt undvika folk så gott det går. Det har var redan innan Corona ett av mina sämre områden, men nu är det en rätt stor skillnad. Under framtida frihet tänker jag mig dock att det skulle kunna bli ändring på detta, vilket säkerligen skulle frigöra en del pengar. 

5) Lite av samma anledning, men också av tidsbrist (eller kanske lathet), har jag svårt för att sälja av saker och då framför allt barnsaker. Om jag bara skulle orka lägga upp annonser på framför allt Tradera så skulle det kunna komma in en del pengar. I nuläget hamnar allt istället hos diverse välgörenhetsorganisationer, men det av störst värde har jag låtit ligga kvar i någon slags förhoppning att jag i framtiden kommer palla sälja det.  

6) Jag skulle också kunna bli ledare för barnens aktiviteter för att spara in på terminsavgifter. Det här har lustigt nog typ varit en ganska dyr kategori sedan Mini blev typ två år och vi började med aktiviteter. Så potential finns absolut, ork däremot absolut inte för nu. 

7) Vi skulle också kunna byta elbolag ofta. Det verkar knappt finnas några begränsningar på hur mycket man kan spara in på det om man bara orkar, trots det har vi varit lite dåliga på att ta oss tiden (läs: jag, min man kommer aldrig någonsin byta avtal för att spara pengar).

8) När vi pratar om vad som inte är aktuellt så länge jag har ett jobb så är kläder ett intressant område.  Jag tror nämligen att jag i princip har kläder för 10-20 år framöver om jag bara accepterar att inte se helt respektabel ut. Jag skulle alltså i ordets striktaste mening inte behöva köpa kläder igen, men lär i viss utsträckning fortsätta med det så länge jag måste gå till jobbet. (Den som har läst Fru EBs bok eller blogg för den delen inser här att det finns rätt fundamentala skillnader i inställning till kläder mellan oss.)

9) Jag skulle också om det verkligen krävdes kunna sänka kraven och vara mindre av en moraltant när jag handlar mat. Det skulle till exempel kunna innebära att sluta med REKO, ekologiska produkter och svenska livsmedel. Här tror jag att jag skulle kunna spara rätt mycket, men är i nuläget inte alls beredd att göra det. Däremot, om allt krisar ordentligt när jag väl står utan anställning så är det ändå ett grepp att ta vid. 

10) Jag skulle också rätt enkelt kunna öka inkomsterna med hjälp av några uppdrag för kommunen eller mystery shopping. Det är i och för sig inte någon besparing, men skulle möjliggöra ett ökat sparande nu och ett minskat uttag post-FIRE. Som jag skrivit tidigare känns dock bara tanken på det sjukt jobbigt för närvarande, men det är ju trevligt att ha i åtanke att det finns en möjlighet om jag bara skulle orka eller vilja. 

Hur skulle du kunna spara ännu mer? 

När friheten kommer tidigare än beräknat

Jag har inte sagt upp mig eller vunnit på Lotto, däremot befinner jag mig plötsligt mer än fem år in i min sparresa. Även om jag själv tycker mig vara superduperung, inser jag att jag blivit äldre och att kapitalet ökat i takt med min stigande ålder (och kanske även tack vare nästan orimligt bra börstider). På sistone har jag därför funderat lite på hur jag ska gå vidare utifrån de förutsättningar som jag har nu, vilket är vad det här inlägget ska handla om. 

Det är nästan lite roligt hur oplanerad jag varit gällande när och hur jag ska nå FIRE. Jag vet inte egentligen om jag ens hade satt ett riktigt mål för belopp, utan har istället fokuserat på att spara så mycket som möjligt och att sätta höga delmål. Det här brukar vara en rätt dålig strategi för de flesta, men det har faktiskt fungerat för mig, sannolikt tack vare att jag har varit rätt så naturligt sparsam redan innan jag upptäckte FIRE. Trots det har jag nog mentalt varit inställd på att jag kommer behöva jobba till runt 2030, vilket ändå är rätt länge till. Samtidigt har föräldraledigheten och den växande portföljen fått mig att landa i att det nog ändå är runt tre miljoner jag behöver för att ha möjlighet att dra mitt strå till stacken i det här hushållet finansiellt, men med en man som gillar sitt jobb så är det nog inte så sannolikt att de där pengarna i praktiken kommer behövas alls. Utan att jag reflekterat så mycket över det har jag nu passerat två miljoner, samtidigt som jag bor i ett hus med låg belåning och lever med en man som är god för runt samma belopp som jag själv. Vad det i praktiken betyder är att mitt mål (om ingen stor börskrasch väntar inom kort) bör gå att nå med enkelhet inom fem år, men sannolikt tidigare än så. 

När jag först insåg det här inföll ett glädjerus och jag kände mig också lättad. De pengar som jag har stretat ihop har faktiskt i sig själva blivit så pass starka att den väldigt passiva avkastningen överskrider mina nyinsättningar, vilket gör att jag känner att jag till viss del redan nått mitt mål. Jag skulle kunna gneta på, sluta spara helt och gå i pension vid 50 som rätt så stenrik, jag skulle kunna plugga i fem år till drömyrket (om jag nu visste vad det var) utan att oroa mig för pengar och jag skulle kunna jobba deltid under många år utan att spara en krona och ändå ha en rejäl pension långt innan snittkvinnan med under medellön (vilket alltså är min kategori). Det här har väckt en massa tankar och jag är i full gång med att sortera bland dem, men vad som står klart är att det inom de närmaste åren är centralt att jag och familjen bestämmer oss för hur vi vill leva. På något vis så har vi hamnat i ett läge där vi har alla möjligheter i världen, men om vi till exempel känner en önskan (inte ett behov) av att uppgradera vårt boende kommer det påverka kalkylen och dessutom vore det klokt om jag hade kvar min trygga anställning innan vi slog till på det boendet. Jag har också funderat mycket på om jag ska byta jobb för att se om jag kan hitta det där jobbet som gör att jag inte längre ser behovet av FIRE eller om jag till och med ska skola om mig i jakten på yrket som gör mig hel (dela gärna med dig i kommentarsfältet om du har ett sådant). 

Som ni hör finns det många frågetecken, men det som jag tycker är så spännande är att även jag blivit ett exempel på att det går snabbare än man tror att nå frihet. När jag skriver de sista raderna på det här inlägget (i vanlig ordning kräver mina barn att skrivandet blir lika sammanhängande som köttfärs ungefär) har jag precis tagit en paus från att rensa ett förråd. Pausen beror på att jag blev helt överväldigad av uppgiften när jag insåg just hur kaotiskt förrådet var. På sätt och vis tror jag att det förklarar varför jag inte hade klarat av att sätta ett tydligt mål för när och hur jag ska nå FIRE. Om jag hade suttit där för drygt fem års sedan med ett litet barn och sagt till mig själv att jag behöver samla ihop tre miljoner kronor för att kunna vara mer med hen när hen växer upp, så hade jag nog börjat gråta och tröstat mig med en fin body eller två från Polarn och Pyret istället. Nu sitter jag här en solig vårdag, njuter av hembakat fikabröd som min man slängt ihop en vardagskväll efter jobbet och lyssnar på en väldigt söt bebis som jollrar bredvid mig. Och trots det, trots att jag inte slitit för brödfödan idag (om man inte räknar det trista rensandet) så kommer jag med största sannolikhet nå FIRE under de närmaste åren. Jag vet att många tycker att jag har ett för litet kapital för att klara mig, särskilt med tanke på mina två barn, men det är åtminstone tillräckligt för att ge mig sinnesro.  Sinnesro att våga lämna min man om jag skulle vilja (vilket jag absolut inte vill), sinnesro att kunna bli sjukskriven, arbetslös eller faktiskt dö utan att oroa mig för min familj. Pengar ger frihet. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte alltid vi uppskattar att ha den friheten (eftersom det är skönt att ha något att skylla på för att stanna kvar i en dålig relation eller  på en giftig arbetsplats), men inte desto mindre är det en frihet att ha möjligheter. Därför känner jag mig för stunden närmast nykär i livet, även fast jag och min man kommer behöva lägga ner ett gediget arbete framöver på att bestämma oss för hur vi faktiskt vill leva framöver. Jag tror det blir bra. Och om det inte blir bra, blir det ändå lättare med ett par miljoner på kontot än utan. 

Hur långt in i friheten har du kommit? 

Dela gärna med dig om hur det känns att ha kommit så långt på resan som du har, eller dela med dig om vad som helst. Ni, mina kära läsare, är nämligen otroliga på att sprida såväl kunskap som inspiration till både mig och varandra. Tack för det. 

Mina minsta besparingar

Hej på er! Jag ber om ursäkt för mitt högst sporadiska bloggande, men får skylla på en liten människa som helt plötsligt inte kan sova på annat sätt än mage mot mage mot sin mamma så jag har sällan fria händer att skriva numera. När jag skrev mitt förra inlägg hade jag ändå för avsikt att skriva om ett annat ämne, nämligen mina små (närmast löjliga) sparknep. Det är därför dagens tema. 

Även om jag prisat att vara otrogen mot varumärken roar det mig varje gång jag borstar tänderna att min tandkrämsbesparing som jag varit rätt så nöjd med eftersom bytet inledningsvis kändes som en så stor uppoffring (Ica Basic istället för Pepsodent) sparar oss typ tre kronor per tub och jag gissar att det går åt max två tuber i månaden. Total årlig besparing blir därmed 72 kr. Det är nog relativt säkert att påstå att min tidiga pensionering inte kommer att vara tack vare tandkrämsbytet. 

Min nästa besparing upptäcktes under Coronas mest akuta jästbrist. Jag kom nämligen på att det går utmärkt att minska jästmängden. Nu får ett jästblock räcka till två plåtbröd istället för ett. Det här tycker jag är extra roligt för att min supersparar-kollega Sparo skrev för ett tag sedan i sitt kommentarsfält att han var sparsam, men inte extremt snål (taget friskt ur minnet) och därför inte minskar ner jästmängden för att spara en krona. I praktiken betyder det att jag nu kan kalla mig ännu mer sparsam än självaste Sparo, vilket gör mig lite stolt. Det allra bästa är dock att tipset tycks generera större och större besparingar ju längre tid som går, eftersom jästpriset ökar titt som tätt. När jag senast handlade kostade en kub med färsk jäst nästan tre kronor. Det är en rejäl ökning från 1,80 som jag betalade för ett år sedan. Att baka sitt eget bröd istället för att köpa det på Willys upplever jag inte heller som någon alltför stor besparing, men den är definitivt ändå större än den som halvering av jästmängden ger. 

Utöver det har jag blivit en elektricitetsfascist. Jag tinar till exempel allt som oftast frysta saker i kylskåpet för att minska elförbrukningen och är en tjatmoster som regelbundet frågar min man vad han gör i tvättstugan eller badrummet när han i praktiken sitter vid köksbordet. Han är nämligen riktigt kass på att komma ihåg att släcka lampor efter sig. När jag jobbade brukade han lämna och jag hämta på förskolan. Det var inte helt ovanligt att alla lampor på nedervåningen var tända när jag kom hem på kvällen. Nu handlar ju det här om besparingar och inte om att gnälla på ens respektive, så för att slutföra resonemanget så läste jag nyligen om hur mycket man sparar på att vara en sådan som alltid släcker lampor, och det visade sig vara typ en krona i veckan. Inget jag blir rik på där heller med andra ord. 

Jag har också blivit expert på att hitta alternativa användningsområden för avfall. Nyligen konstaterade min man till exempel helt krasst att han tänkte göra mig sur genom att slänga en korvbröd-påse i återvinningen. För den som inte vet det så är korvbrödpåsar rätt bra påsar att förvara hembakat i och dessutom det enda köpebrödet som kommer innanför dörren i det här huset numera. Nu överlevde jag förvisso att han kastade en stackars påse, men mitt mål i livet (i brist på yrkesmässiga ambitioner) är att inte köpa fler avfallspåsar någonsin och att låta det gå rätt länge innan jag köper fryspåsar. Jag vill med andra ord använda de påsar som finns fler än en gång  definitivt. Besparing på detta? Med tanke på att det går åt två soppåsar i månaden i hela hushållet är den inte enormt stor. Kanske en krona i månaden på avfallspåsar och något liknande på fryspåsar. Sannolikt kommer inte den här besparingen leda till att hela familjen kan åka till Maldiverna när jag fyller 40, eller ens 100.

Som ni märker är det en hel del saker som jag gör utan att det är något som kommer göra mig rik. Turligt nog för mig drivs jag ofta inte bara av snålhet när jag gör saker som dessa, utan även av ett miljöengagemang. Inte desto mindre skulle jag vilja påstå att små, till synes oviktiga besparingar kan vara ett tydligt tecken på att ens mindset har ändrats och att man ser på resurser på ett annat sätt. Som jag konstaterade i början kommer jag inte bli rik på att byta tandkräm, men att faktiskt fundera lite på vilka produkter som man värdesätter att lägga mer pengar på kan vara desto mer belönande rent ekonomiskt. Jag tänker också att det är ett rätt fint tankesätt att värdesätta saker som för många bara är skräp. Om man verkligen lär sig laga och ta tillvara på saker som andra skulle ha slängt, tror jag att det finns mycket pengar att spara. Ja, även om varje individuell besparing förstås ofta är minimal.

Har du gjort några förändringar som lett till minimal besparing men som du ändå gör? Finns det något du aldrig skulle göra för att spara några kronor? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!