Varför är det så svårt att sluta spara?

Som utlovat kommer här ett inlägg på ämnet att sluta spara pengar. Något som visade sig vara en aning svårare än planerat. Bakgrund: jag bestämde mig för ungefär ett halvår sedan att jag skulle ta ett sabbatsår och unna mig studier för personlig utvecklings skull. Eftersom det skulle bli rätt så skralt i kassan under tiden som student bestämde jag mig för att sluta börsspara i förväg och lägga undan motsvarande det tidigare börssparandet på ett buffertkonto istället. Det låter som en ganska simpel aktivitet, men för någon som ägnat det senaste decenniet ungefär åt att spara så mycket som bara möjligt, visade det sig vara lättare sagt än gjort. 

Jag har inte haft något beroende som jag behövt avvänja mig från. Men jag tror att känslan jag hade när den 25 kom första månaden var liknande. Det var svinjobbigt. Jag minns att jag kände mig stressad. Jag kände mig nästan irriterad på världen. Som att någon annan tvingat mig att utsätta mig för detta. Mot min vilja. Jag höll i ett tag, men så småningom kom någon börsdipp (minns inte ens vilken) och jag kunde inte stoppa mig själv från att pytsa in några tusen i någon specifik aktie. Lättnaden jag kände efteråt var total. Men sen följde...ångest. Jag kände mig värdelös som inte ens kunde sluta spara. Ironin i det hela är slående. Man sparar för att kunna sluta arbeta. Men kan inte sluta spara ens när målet är nått och man de facto ska sluta arbeta. 

Jag försökte hantera de här känslorna av att vilja spara på alla möjliga sätt jag kunde komma på. Jag började i excel och räknesnurror. Varför då kanske du undrar? Jo, för att ett sparande på 10 000 kr i månaden när man har  flera miljoner, spelar väldigt liten skillnad. Jag minns inte exakt, men jag tror att jag kom fram till att om jag fortsätter spara 10 000 i månaden i fem år till så blev skillnaden mindre än en miljon i slutbelopp jämfört med att inte spara alls. Matematiskt kunde jag förstå att det inte var rimligt att skjuta upp ledighetsbelöningen, att det inte var värt det för att ha en miljon till om fem år. Men det tog inte känslomässigt. Vad testade jag istället då? Jag gav mig ett undantag. Jag fick inte spara av min lön, men däremot när jag sålde saker på Vinted. Så vad gör en sparberoende person? Jo, den börjar lägga ut tusen annonser fast det ofta inte ens var lönsamt. Jag la ut saker för 30 kr istället för min vanliga gräns på 50 kr i något slags försök att få in pengar att spara. Och det fungerade. Jag minns inga exakta belopp, men jag vet att jag aldrig sålt så mycket som det här året och då har vi ändå nästan halva året kvar. Särskilt aktiv var jag i februari då jag fick in flera tusen och skickade nästan lika många paket med Postnord. Som av ett mirakel försvann inte ett enda heller. Vilken grej! 

Någongång när jag var som mest försäljningsaktiv började min man oroa sig lite för mig. När jag berättade hur lite pengar det gav och han insåg hur ofta jag försvann till postombudet om kvällarna, sa han att jag behöver hitta en ny strategi. Så då ägnade jag mina postombudspromenader åt att klura på hur jag skulle kunna hantera det här på något annat sätt. Till slut bestämde jag mig för vad en klok PT eller hälsocoach skulle ha rekommenderat och började trappa ner istället. Jag trappade ned rätt rejält, men tillät mig ha kvar ett månadssparande på tusen kronor. Jag hör hur bisarrt det låter. Om jag upptäckt att 10 000 i månanden i fem år inte gör någon skillnad, vad har jag du för illusioner om den här tusenlappen i ett halvår? Ja, ni har förstås rätt. Det är skitlarvigt, men det är en strategi för att känna att jag ändå sparar lite grann och tar del av börsens upp- och nedgångar. Och det har faktiskt funkat. Jag säger inte att det är en perfekt strategi, men den är helt okej. Hade jag istället planerat för en definitiv exit hade jag nog byggt strategin på den grunden, men istället gjort en tydligare trappa. Typ spara 8000 i ett halvår, spara 5000 i ett halvår och spara 2000 i ett halvår och sedan sluta spara och sluta jobba. Nu hade jag inte riktigt den tiden på mig och behövde rent krasst få ihop pengar till mina levnadsomkostnader under tiden jag avser studera, så det blev inte min strategi just den här gången. Men jag tror på den. 

Så ja, det här med att spara kanske kan bli något av ett beroende. Och inte nödvändigtvis något som det är så himla lätt att sluta med. Tänk på det, innan du slutar jobba.

Tror du det skulle vara enkelt för dig att sluta spara? 

När det blir slitningar i relationen

 Hej på er!

Mitt i sommaren. Solen skiner, folk badar, Instagram svämmar över av jordgubbar och solnedgångar... och här kommer jag och skriver om relationsproblem. Jag ber om ursäkt. Eller egentligen inte. För är det inte lite så sommaren är? Helt fantastisk och samtidigt ett enda långt stresstest för parrelationen. Man umgås konstant, fattar tusen små beslut om dagen och får ovanligt gott om tid att reta sig på varandras egenheter. Det här inlägget kan också vara en direkt konsekvens av värmen. Jag blir nämligen ungefär dubbelt så lättretlig när temperaturen passerar 25 grader. Så om jag framstår som ovanligt småaktig idag skyller vi helt enkelt på vädret. 

Here we go. Jag och min man har varit tillsammans så länge att vi i princip blev vuxna ihop. Det är mestadels väldigt fint. Vi har byggt upp ett liv tillsammans och jag tror faktiskt att en ny relation skulle innebära betydligt fler ekonomiska konflikter än den här brukar göra. Men den senaste tiden har jag börjat störa mig på honom på ett sätt som känns... oproportionerligt. 

Det började med telefonen. Eller rättare sagt: hans ovilja att köpa en ny telefon. Först blev batteriet allt sämre. Jag ringde och fick inget svar eftersom telefonen hade dött. Han skulle hämta ut ett paket, men telefonen dog på vägen så han kom hem tomhänt. Han skulle hämta mina biblioteksböcker, men telefonen dog innan han kom fram och han hade därför inte tillgång till upphämtningsnumret. Istället fick han försöka övertala bibliotekspersonalen att lämna ut böckerna ändå eftersom han hade min kod och kunde mitt personnummer. Mot alla odds gick de faktiskt med på det.

Som om inte det vore nog slutade ladduttaget fungera också. Vid det laget tänkte jag att en normal människa hade köpt en ny telefon. Inte min man. Nej, det var ju otänktbart. Han köpte istället en trådlös laddare. På pappret en fantastisk lösning. I praktiken mindre fantastisk, eftersom telefonen vibrerar av laddplattan så fort det kommer ett sms eller han får en notis. Så istället för att ladda ligger den bredvid laddaren och laddar... absolut ingenting.

Skärmen är dessutom sprucken, men det bryr jag mig faktiskt inte det minsta om. Han får gärna använda en telefon som ser ut att ha överlevt ett mindre krig. Jag vill bara kunna få tag på honom när jag ringer. Jag vill att han ska kunna hämta ut saker han lovat att hämta. Och jag vill inte behöva fundera på om ett sms från mig, eller att jag snuddar vid laddaren när jag går och lägger mig, råkar bli det som gör honom helt okontaktbar resten av dagen.

Kulmen kom under vår roadtrip. Vi byggde någon slags MacGyver-lösning i bilen med laddare, telefonhållare och en massa kreativitet. Men det fungerade inte heller eftersom bilen ju vibrerar. Och rör sig. Till slut satt jag bokstavligen och höll hans telefon mot laddaren i exakt rätt vinkel i flera timmar för att den över huvud taget skulle få ström. Där någonstans gick min gräns. Jag sa att nu räcker det. Köp en ny telefon. Jag erbjöd mig till och med att betala den. Hans svar? "Nej." Inte "vi kan fundera på det". Inte "kanske efter semestern". Bara ett bestämt "nej". Han tycker nämligen  att de 3 000 kronorna telefonen kostade begagnad borde räcka längre än fyra år och tänker därför pressa ut minst ett år till ur den. Det är ju viktigt med PPA (Pris Per Användning) vet ni. Jag börjar misstänka att telefonen själv inte riktigt delar den ambitionen.

Sedan har vi bilen. Vi behövde göra en reparation för drygt 10 000 kronor. Mycket pengar, absolut. Men diskussionerna... De tog aldrig slut. Kanske kunde vi hitta en billigare verkstad. Kanske kunde vi läsa på mer. Kanske kunde han lära sig göra jobbet själv via Youtube. Kanske fanns det ytterligare alternativ. Kanske blir vi lurade av bilfirman.  Till slut hörde jag mig själv säga något som tjugoåriga jag hade svimmat av: "Jag betalar hela reparationen själv om vi bara kan sluta prata om det." Inte för att 10 000 kronor är småpengar. Utan för att jag inte orkade ägna ännu en sommarkväll åt att diskutera olika lösningar när pengar faktiskt kunde lösa problemet direkt. Och där slog det mig. Jag har förändrats. När vi var 20 hade vi inget val. Då var tid gratis och pengar en bristvara. Nu känns det nästan tvärtom ibland.

Jag vill alltså köpa mig ur vissa problem. Inte alla. Men de problem där lösningen faktiskt finns och kostnaden är rimlig. Tid och energi är också resurser. Kanske de mest begränsade vi har. Hans bild är att jag blivit slösaktig. Min bild är att han fortfarande lever kvar i ekonomin vi hade när vi var 20 år. Samtidigt vet jag att jag inte alltid har rätt. Ibland är det han som glatt köper den dyra grädden trots att det är extrapris på ett annat märke (och jag specificerat i förhand exakt vilken han ska köpa) eller glömmer att jag skickat med rabattkuponger. Då är det plötsligt jag som står där och undrar hur svårt det kan vara att spara 15 kronor när jag ju förberett honom så väl.  Så vi är nog båda ganska inkonsekventa. Kanske handlar det egentligen inte om att någon av oss har rätt eller fel. Vi har bara olika saker vi tycker är värda att spara på. Eller olika uppfattning om vilken energi saker tar? För mig är det hur enkelt som helst att kolla ett reklamblad och mestadels köpa saker på extrapris. Att lista ut hur jag lagar en bil själv däremot, inte så enkelt. Jag promenerar dessutom mycket så det gör mig inget att gå till fyra affärer i veckan. Så kanske är det han som sparar pengar? Och jag som sparar tålamod? Och just nu leder till det till en jäkla massa friktion!

Hur gör ni när ni har helt olika syn på pengar i en relation? Går det att mötas någonstans på mitten, eller får man helt enkelt acceptera att vissa diskussioner kommer tillbaka med jämna mellanrum? 

Tar en paus från arbetslivet

För en tid sedan skrev jag att jag att jag hade planer på att förändra livet och det har jag nu äntligen tagit tag i. Jag har nämligen lämnat in en tjänstledighetsansökan och fått den godkänd. Så nu ska jag förhoppningsvis äntligen börja skörda frukterna av sparåren. 

Bakgrunden? Jag har uppriktigt sagt haft så roligt på jobbet det senaste året (ungefär åtminstone, minns inte exakta tidsramen) att jag nästan glömt bort FIRE. Jag fick några nya, roliga kollegor och en period med arbetsglädje. Under tiden kände jag mig fortfarande ganska trött periodvis och det var aldrig någon fröjd att gå upp på morgonen, men att gå till jobbet gav någonting. Som ett brev på posten kom sedan en ny omorganisation och förändrade allt, vilket gjorde att jag kände att jag inte orkade börja om. Med anledning av detta i kombination med en känsla av att jag försummade mina barn eftersom jag ofta var så trött på kvällarna att jag serverade dem frysta hamburgare och pulvermos till middag och sällan orkade läsa en bok vid nattning eller göra läxor på vardagar, så kände jag att något behövde ändras. I vanlig ordning så klurade jag fram och tillbaka och bestämde mig för att jag inte riktigt var i läget att jag orkade aktivt söka jobb och uppbåda den energin som krävs för att sälja in mig själv, så för mig kändes studier som ett bättre alternativ. Jag älskar att lära mig saker och vet att det finns områden som skulle kunna göra det lättare för mig att få jobb inom lite andra nischer. Jag har därför sökt tjänstledigt för det kommande året inledningsvis, men sagt till chefen att det kan komma att förlängas. 

Jag tror att det kan bli svårt att komma tillbaka närväl jag slutat, varpå jag misstänker att jag starkt kommer dra mig från att återgå till jobbet.  Det har nog varit det absolut läskigaste med att göra det här, för även om jag får komma tillbaka så har jag fattat att det nog blir jobbigt att göra det, vilket har fått mig att drabbas av något slags one more year-syndrome. För en trygghetssökare som jag själv, har det dock varit otroligt skönt att jag behåller rätten att kunna komma tillbaka genom att jag är student. Jag tror inte jag hade vågat annars. Utmaningen som väntar är att inte glida iväg och ägna den här tiden åt att tänka för mycket på huruvida jag kommer behöva gå tillbaka, vad som ska hända sedan och huruvida det var för tidigt. Jag har som målsättning att försöka leva mer i nuet, inte ta studierna på för stort allvar och se vad som fungerar bra. 

Ekonomin då? Som en förberedelse har jag försökt hålla koll på kostnaderna och det ser ut som att 30000 inte är något som helst problem för oss att klara oss på. Vi har testat en period nu, och det går fint, men nu kommer sommaren och den tenderar ofta att bli ganska dyr för oss som familj på grund av resor. Om det visar sig att planen inte håller så är det okej, vi har att ta av. Hur har förberedelserna gått till? Jag har främst fokuserat på att förhandla och flytta elavtal, vilket jag tänker att jag ska fortsätta ägna mig åt med regelbundenhet och dragit ner på utemat och halv/hel-fabrikat. I övrigt, tänker jag att det handlar om att handla mer medvetet och göra mer som jag gjorde förut, när jag tänkte efter innan jag köpte saker. Jag har också sagt upp den livslånga Max-streamingen och Netflix. Det gör dock inga stora summor, men känns ändå principiellt viktigt att inte ha en massa saker samtidigt. Angående maten så visade det sig vara ganska enkelt förresten. Jag tipsar återigen om Åsa Axelssons bok Matexperimentet om man vill tänka lite extra på maten. Nu i maj har det varit rätt intensivt på grund av alla avslutningar, föräldramöten, APT:er och liknande så då har det blivit visst slarv, men än så länge har vi klarat oss under 5000 varje månad i år, vilket är ett framsteg. Vi har också börjat fylla på frysen igen efter januaris och februaris rensningar. Återigen vill jag tipsa om att baljväxter nästan är gratis och att det gör en enorm skillnad för plånboken om man lyckas äta huvudsakligen vegetariskt. 

Hoppas ni har en fin vår och snart sommar och att ni inte jobbar en minut mer än ni önskar eller behöver! 

PS. Och just ja, jag har i princip slutat spara på börsen! Vilken tuff grej det varit! Det borde jag berätta mer om i ett annat inlägg. 

Är FIRE svaret på ett ojämställt samhälle?

Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg om matkostnader som satte igång en massa tankar. En läsare kommenterade att hen inte gillar att Åsa Axelsson lever på sin man, vilket jag antar betyder att läsaren tycker det är fel att Åsas makes inkomster täcker deras omkostnader eftersom hon "bara" lagar mat, odlar och sköter inköp. När jag såg den kommentaren blev jag lite ledsen, för känslan var att det var en kvinna som dissade en annan kvinnas livsval, som så ofta. Det här var långt ifrån första gången som perspektivet ekonomisk jämställdhet lyftes i kommentarsfältet och jag kan förstå varför många tycker det är viktigt, men kan det kanske vara så att det är just att samhället i stort är så ojämställt som gör att en del kvinnor ser FIRE som lösningen på problemet? Alltså, att det känns mer överkomligt att samla ihop en massa pengar och hålla nere kostnaderna för att kunna sluta jobba, än att lyckas nå en balans i relationen och på arbetsplatserna?

En viktigt aspekt att ha i åtanke är att en del saker är svåra att komma åt. Jag har haft två rätt tuffa graviditeter där jag inte klarat av att jobba hela tiden. Hur mycket min man än hade velat dela den bördan med mig så hade han inte kunnat kräkas åt mig. Han hade inte heller kunnat ha foglossning åt mig. Jag minns när jag kom åter efter en periods kortare sjukskrivning och jag kom hem redan efter första dagen och sa "Aldrig att jag kommer fixa att jobba fram till förlossningen." Som en konsekvens tog jag föräldraledigt ett par månader innan jag fick barnen av ren orkeslöshet. Det var ekonomiskt ganska korkat, men inget min man hade kunnat göra åt mig, eftersom det var jag som blivit ett vrak av att vara gravid. När väl barnen kom så ammade jag. Han tog nog något blöjbyte nattetid, men det var jag som var tvungen att amma varannan timme om vi ville att våra barn skulle ammas. Någonstans här stannar de biologiska förklaringarna, men inte de strukturella. Jag har exempelvis kunnat vabba utan att vara orolig för att min arbetsgivare ska straffa mig för det. Det är möjligt att jag fått sämre löneutveckling för det, men överlag har toleransen varit hög. När min man behövt vabba vid ett tillfälle när han skulle på arbetsintervju fick han inte jobbet och de verkade genuint väldigt besvärade över att han skulle kunna tänkas behöva vabba. När han ifrågasatt att arbetsgivaren lagt möten till klockan sex på en fredag och han behövt hämta barn så har han uppfattats som jobbig. Han arbetar på en mansdominerande arbetsplats och de få kvinnorna som jobbar där har haft män som antingen varit hemmamän för att få det att fungera, eller som tagit övervägande ansvar för deras barn. Den stora merparten dock, har haft fruar som skött ruljansen, vilket lett till att de inte behövt bekymra sig om en onödig tjänsteresa till någon kursgård för att diskutera jämställdhetsintegrering på arbetsplatsen, VAB flera veckor i rad för att barnen går omlott i sjukdomar, eller hur man ska hantera skolans alla lov som de flesta barn tycks spendera hemma eller på resa och inte på fritids. 

Utöver detta finns det aspekter som rör individuella familjer, men som konstigt nog tycks vara vanliga i fler familjer än min. Jag har tidigare skrivit om att vårt familjeliv fungerat som bäst när jag varit föräldraledig eftersom jag då såg till att tvätta, laga mat, handla, köpa presenter till diverse födelsedagsbarn och inhandla kläder som behövdes till barnen. Min man kunde under samma period komma hem och fylla diskmaskinen och sedan umgås med mig och barnen. När jag jobbade heltid och han var hemma så utförde han obetalt lönearbete till sin arbetsgivare, men det var ytterst ovanligt att han hade middagen färdig när jag kom hem från jobbet och jag tror inte han startade en enda tvättmaskin under sin föräldraledighet. Det här var ett ganska vanligt samtalsämne under öppna förskolan, så det verkar inte bara vara i min familj. Hans perspektiv på det hela var att han inte var föräldraledig för att sköta hushållet, utan för att umgås med sina barn. Det kan ju vara sant, men eftersom jag inte hade gjort på samma sätt så var det väldigt frustrerande. Jag tyckte inte heller att det fanns några svårigheter att aktivera det äldre barnet i att laga mat eller tvätta och att barn överlag brukar tycka hushållssysslor är ganska roliga. Vi har också i perioder jobbat deltid och det här mönstret har då upprepat sig. Jag har fixat och grejat, hållit ner kostnader genom att baka bröd och laga mat, samt handlat billigt under sova middag-promenader med vagnen, medan han ofta hamnat i läget att han fått köpa hämtmat eftersom han inte kommit på vad han ska laga eller glömt handla. 

Det för oss osökt in på det ekonomiska perspektivet av jämställdhet. Jag vet att det är många kvinnor som köper alldeles för mycket saker, särskilt till barnen och att det kan påverka en familjs ekonomi negativt. Men jag har också sålt och köpt en massa på Tradera och Vinted genom åren och än så länge har jag bara sålt en barngrej till en man. Jag har aldrig köpt en produkt från en man. På samma sätt är det övervägande kvinnor som handlar i mataffärerna jag handlar i trots att det rimligen bor lika många män i min stad. Vart vill jag komma? Jo, det är ju ofta kvinnor som tar ansvar för både bördan av att alla ska ha det de behöver, men också för att det blir ett överkomligt pris på lillans regnkläder, tonåringens hockeyutrustning eller grabbens förskolegarderob. Det är ofta också de som lagar matlådor så att det ska finnas lunch till maken eller som ser till att det finns några frysportioner som tonåringen som kommer hem först kan äta innan dennes träning. I vår familj har det här arbetet lett till rejäla kostnadsbesparingar. Min man har många goda kvalitéer, men om han skulle handla spontant skulle han inte lusläsa något reklamblad innan. Faktum är att jag ibland blivit lite sur på att jag skrivit att han ska köpa exempelvis Bregott, men inte specificerat att det var förpackningen på 750 gram som var på extrapris för priset 49.90 och han därför köpt den lilla till ordinarie pris. Det är därför nästan uteslutande jag som handlar och därmed också jag som håller ner våra matkostnader, vilket under många år tillsammans möjliggjort att han kunnat spara en massa pengar som han annars inte hade kunnat spara.  Jag vågar uppskatta det till åtminstone en miljon som han har investerat just på grund av detta. Det här är i vårt fall inte heller något som bara handlar om kläder och mat. Det är också jag som planerar familjens semester runt när det är billigt att besöka resmål A och resmål B, hittar en rabattkupong på hotell, ser till att köpa barnens födelsedagspresent när det är fri frakt och rea eller köper en (plast-)julgran på utförsäljning istället för innan jul till ordinarie pris. Utöver det har jag likt Åsa odlat en massa genom åren, saftat och syltat på både egen och grannars frukter och fryst in eller torkat alltifrån egna krossade tomater till chili och purjolök. Det är inget högavlönat arbete, det ska medges. Men att få ner familjens kostnader räknas också, i min bok. 

För att återgå till början av det här inlägget så tror jag faktiskt för egen del att jag mycket väl skulle kunna jobba mycket om jag hade en partner som var hemma i högre omfattning och ägnade sig åt hushållssysslor på eget initiativ, känslomässigt arbete med barnen av typen konfliktlösning och lekträffsplanering och bara såg till att allt fungerade. Det känns på något sätt som att mitt huvud både måste brottas med att lösa arbetsuppgifter och en massa mentalt belastande uppgifter hemmavid som aldrig min man behöver ägna sig åt, och att det därför blir för mycket. Nu tänker du kanske att jag bara är tillsammans med fel person. Att jag haft otur. Kanske särskilt om du är man och känner dig övertygad om att du minsann hjälper till massvis. Men nästan alla jag pratat med om ämnet känner igen sig alltför väl. Särskilt när det kommer till män som hjälper till jättebra när de ber om det, men sällan tar ansvar för att upptäcka vad som ska göras på egen hand. Det är därför flera av mina kvinnliga vänner valt att gå ner i arbetstid för att de ska hinna och orka göra allt som inte kan outsourcas. För det går inte att använda sig av RUT-tjänster för att lösa konflikter mellan ens barn och deras kompisar. Eller för att få ett barn som inte orkar gå i skolan att ta sig dit. Eller för att komma ihåg vad svärmor gillar och när hon fyller år och köpa en vettig present därefter. Det går bara att RUT:a sig till en storstädning, men som min man själv säger varje gång jag föreslagit det så är: "den minsta uppgiften att faktiskt skura golv och tvätta fönster". Det som är jobbigt på riktigt är att hålla reda på var alla saker ska vara, vem som ska på kalas, när det är idrott i skolan, komma på en nyttig maträtt som tolereras av de flesta och se till att det finns frukostbröd till barnen. 

Det råder ingen tvekan om att jag gillar idén om FIRE oavsett familjesituation och att jag inte har några enorma behov av att spendera en massa pengar, vilket gör det möjligt att lockas av och försöka uppnå en enklare livsstil. Jag tror samtidigt inte att det är någon slump att jag drogs in i rörelsen först när jag fått barn och kände att livet som det då var, kändes ohållbart. Ur ett samhällsperspektiv känns det inte optimalt att sträva efter FIRE som lösningen på ett för tungt livspussel, men samtidigt bättre än återkommande sjukskrivningar för utmattning som är vardagen för så många kvinnor i Sverige. Jag tycker dock att det är viktigt att vi inom rörelsen, slutar lägga oss i andras livsval. En kvinna som väljer att sluta jobba och ta hand om familjen likt den här kvinnan lever inte mer på sin man än han lever på att hon är hemma och ser till att barnen har det de behöver. Det trasiga i vårt samhälle är enligt mitt tycke inte att kvinnor väljer att sluta jobba, utan snarare att de känner sig tvungna att både jobba heltid och bära större delen av den mentala belastningen hemma. 

Hur känner du? Beror drömmen om FIRE på att samhället är för tufft? Eller bara på att somliga vill ägna sig åt sina fritidsintressen istället åt att arbeta bort livet?

Hur kan jag minska mina matkostnader (igen)?

Det var i vanlig ordning länge sedan. Precis som jag läste på Enkelbonings blogg nyligen så blir det allt svårare att skriva, ju längre sedan man gjorde det för att det känns som att det borde vara jätteskoj inlägg när väl man drar igång. På det privata planet är det ändå rätt så bra med mig och familjen, men vi börjar känna att det börjar bli dags för någon större förändring här hemma (kommer skriva mer om vad som är i görningen senare) och att det är dags att inte bara ackumulera  kapital, utan också leva mer avsiktligt än tidigare. Som av en händelse så lyssnade jag faktiskt på Rikatillsammans-podden igår och då pratade Jan (som vanligen ogillar FIRE) om att vi FIRE-människor ändå är bra på att räkna ut hur mycket pengar vi behöver, samla ihop dem och sedan göra det som var planen (att sluta jobba). Det påminde mig om att jag för att kunna skapa förändring och våga lämna jobbet, behöver återta kontrollen över utgifterna och då framför allt matkostnaderna som i vårt hushåll skenade förra året. Så det här inlägget ska handla om det. 

När jag summerade våra matkostnader för 2025 så landade de på 7086 kr i månaden i snitt exklusive hämt- och restaurangmat. Jag har råkat slarva bort filen för 2024, men har för mig att de var i runda slängar 6000 i snitt och 2023 kan jag se att vi la i snitt 5526 kr. Vi har således ökat våra matkostnader ganska markant och det dessutom efter den stora inflationschocken. När jag fick höra att min favorit Åsa Axelsson släppt en ny bok på temat, blev jag väldigt exalterad och jag lyckades bli den första som lånade den i min kommun. Efter att ha läst boken, inser jag att jag väldigt gärna vill läsa den igen så jag hoppas köpa den framöver när jag inte är i sparmode som jag är just nu. I kort går boken ut på att Åsa testar att leva på 1000 kr i veckan och dessutom på så kallad planetär hälsokost, dvs hon ser till att utsläppen blir riktigt låga på maten de äter. Jag kan konstatera att mina barn inte är lika peppade som hennes är, men min version går ut på att försöka äta fler vegetariska rätter än kötträtter, rensa ut alla konstiga livsmedel vi har hemma (hitta på maträtter med dem) och undvika handla nytt om det inte är superbra priser eller absolut livsnödvändigt. Som en konsekvens har vi testat på att ersätta fredagstacosen med falafel på ekologiska kikärter, äta morotsbiffar istället för köttfärsbiffar och äta vegetarisk ärtsoppa med ugnspannkaka på kvarg som jag råkat frysa och som därför separerat sig. Utöver det har jag helt avstått från att köpa frukostbröd och istället bakat det. Ibland har vi dock lyxat till det med pålägg från charken, så en del av den ekonomiska vinsten tappades där. 

Hur har det då gått rent ekonomiskt? Januari månad gick så bra att jag trodde jag skulle sluta räknas som en stammiskund på Ica. Vi landade på lite drygt 2000 kr och jag upplever fortfarande att frysen är rätt så full. Februari var en tuffare månad, till viss del på grund av en familjemedlems födelsedag, men vi klarade oss ändå på runt 4000 kr detta till trots. Frysen är fortsatt hyfsat full, så jag tycker inte att det känns som att vi enbart levt på det vi har under perioden, utan att besparingarna främst orsakas av den ökande mängden vegetariska och billiga måltider. Men inte är jag nöjd, utan vi kämpar på i mars och så även april. Min tanke är att jag vill lista ut hur mycket pengar vi behöver ungefär så att vi kan budgetera inför kommande rejäla minskning av inkomster, men också så att vi får mer plats i frysen och skafferiet till sommaren och hösten när jag förhoppningvis lyckats odla mig en massa mat som behöver förvaras. 

Vad tar jag då med mig av mitt experiments första två månader? Nummer ett är att man kan ha samma tänk på att snitta ner utsläppen som jag skrivit om att man kan göra när man ska snitta ner kostnaden. Det går alltså att dra ner hela familjens utsläpp orsakade av matintaget genom att minska utsläppen på de flesta rätterna och sedan kan man en gång i veckan köra på och äta exempelvis nötkött. Jag tycker också att matlagningen har blivit rolig igen efter att jag har tvingats testa nya saker och laga saker som jag inte alltid kan. Om barnens favoriter blir standard, blir matlagningen väldigt repetitiv och det kan jag inte kalla den nuvarande. Jag har också insett att barnen saknat mammas hembakade bröd nu när de varit utan det under större delen av 2024 och 2025. Imorse utbrast Mini att "I så fall vill jag ha det där goda brödet du bakade igår till frukost!" efter att först inte ha velat gå upp på morgonen. Brödet som refererades till var för övrigt detta och innehåller vita bönor. Men det sa inte mamman något om, så det är okänt för barnet i fråga. En tråkig bönpåse från Sevan gjordes alltså om till inte mindre än motsvarigheten till 8 tetror kokta bönor och sedan till bröd. Förresten så är det inte bara Mini som saknat brödet, utan även jag. Det är speciellt att kunna bli mätt på enbart en skriva bröd, vilket jag aldrig blir på köpebrödet barnen kräver. 

Hur är det med er? Har våren äntligen börjat komma till er också?  

 

Reflektioner från reatider

 Nyligen hörde jag talas om en ny bok på ett ämne jag egentligen tycker är väldigt viktigt, nämligen Johanna Floods Konsumindre. För den som likt mig, inte tjänar särskilt mycket pengar är en lägre konsumtionsnivå än gemene man en absolut nödvändighet för att både kunna bygga kapital på riktigt och för att kunna nå någon slags ekonomisk frihet. Ur ett mer humant perspektiv, leder en minskad konsumtion till ett mindre resursslöseri av naturresurser och dessutom till att färre människor i tredje världen kommer till skada på olika sätt i produktionen. Trots det har jag under de senaste månaderna vid flera tillfällen halkat lite snett och istället för att bara tänka "äsch då, det blev ju tokigt!" och sedan fortsätta på samma spår så tänkte jag skriva om mina senaste tabbar. 

Vi kan börja med Black Friday. På grund av att Black Friday i år höll på i en smärre evighet så glömde jag i princip bort det och missade beställa julklappar och sånt. Min äldsta unge hade önskat sig en pryl av typen sällanköpsvara i 300-kronorsklassen och den ursprungliga planen var att köpa den under novemberreorna. Tur i oturen så hade en viss onlinehandel en något längre reaperiod och det kom jag strax innan insomnandet på. Jag satte mig därför upp i sängen i ren och skär panik och började surfa runt för att välja rätt märke och färg till Mini. Jag var av naturliga skäl trött. Min man var i vanlig ordning inte det minsta behjälplig. Efter att ha velat mellan två olika färger och för att få fri frakt slutade det hela med att jag inte köpte en pryl hos sagda onlinehandel, utan två. Identiska om man bortser från färgen. Hur rättfärdigade jag det? Jo, jag kanske kan använda den andra själv. Inte för att jag någonsin planerat för att köpa en sådan, men för att jag fick fri frakt och om Mini skulle råka stå där på julafton besviken över färgvalet så hade jag kunnat trolla fram en till och sagt: "Men tycker du bättre om en svart?". Nu har vi facit. Mini kommenterade inte färgen. Jag till och med fiskade och frågade om hen var nöjd med färgen och fick svaret: "Färgen? Men den spelar väl ingen roll? Det är ju inte kläder." 

Nu tänker ni kanske att jag borde ha lärt mig något av detta. Men icke.  Istället kom jag på att det ju var tråkigt att jag missat beställa lite böcker under Black Friday. Inte för att jag planerat köpa någon särskild bok, men det händer att jag unnar mig riktigt nya titlar i samband med att någon rabattkod ploppar upp och jag har ledig tid framför mig. När titeln i inledningen, Konsumindre, dök upp i mitt flöde, kände jag att jag bara måste slå till. Men så kom jag på att biblioteket ändå fanns så jag kollade där först. "Under inköp" stod det och jag ställde mig i kö, men så länge kunde jag inte vänta, resonerade jag sedan. Så jag gick in på näthandeln (alltså efter Black Friday) och klickade hem den där istället, plus en annan bok som nog skulle kunna vara kul. Den andra boken fanns förvisso på Storytel som jag numera också betalar för. Men jag gillar ju fysiska böcker, så det var ändå HELT rimligt att köpa den. Och ytterligare en present till Mini. För det är ju viktigt att barn läser, eller hur? Några dagar senare fick jag ett mail om att leveransen var försenad. Därefter ett mail från biblioteket att boken nu fanns inne. Tanken slog mig att jag lika gärna kunde avboka min beställning, för det visste jag att bokhandlarna brukar låta en göra. Men så var jag osäker på om jag skulle hinna få Minis bok i tid om jag hade avbokat de helt onödiga böckerna jag beställt till mig. Så jag lät det vara. 600 kronor kostade det att jag inte orkade vänta på biblioteket. Och i slutändan nästan tre veckors väntan. Oftast är väntetiden på biblioteket kortare än så. Så också denna gång. 

Ett tag senare fick jag mail om att en butik hade rea på en fin produkt till hemmet som jag spanat in till och från under året. Min man frågade mig efteråt om den verkligen behövdes och svaret var ju naturligtvis nej, för i ärlighetens namn står verkliga behov för en väldigt liten del av min och andras konsumtion. Men det var åtminstone en pryl som jag velat ha. Vad värre var, var att jag i samma veva köpte flera dyrare julklappar till personer som annars gärna blir glada av enklare gester som en burk kakor eller hemgjort julgodis och vars önskemål jag hade mycket dålig koll på i övrigt. Hur motiverade jag det då? Jo, det är ju trist att betala för frakten. Nu hade jag i ärlighetens namn inte ens behövt det, eftersom aktuell butik finns i min stad och frakt till butik är gratis, men i stunden var det ett jätterimligt beslut. 

Min logik fortsatte på samma sätt när jag bara dagar senare beställer något som min yngsta unge önskat sig och vid utcheckningen får erbjudande om att köpa vissa vad som verkade som väldigt slumpmässiga produkter till superbra pris. Som en konsekvens får min man ett par nya badbyxor som han inte önskat sig. Och de var eventuellt nedsatta och till ett superbra pris. Men det vet jag egentligen inte eftersom den upplevelsen enbart baserades på butikens överstrukna pris och inte på att jag egentligen har någon aning om vad badbyxor kostar. Fick jag åtminstone fri frakt? Nej, inte ens det kan jag stoltsera med. Jag hade behövt köpa åtminstone tre ytterligare badbyxor för det och till slut accepterade jag den där femtiolappen för frakten. 

Men det där var ju innan jul och då är ju alla ändå lite stressade! Men efter jul, då gick det väl bättre? Nja, inte riktigt. Eftersom julgransbelysningen gick sönder, begav jag mig till Rustas mellandagsrea för att köpa en ny en till ett mycket fördelaktigt pris. Härligt, tänkte jag. Men jag kom inte bara hem med julgransbelysning, utan också med prydnadstomtar för ett helt tomteland och diverse andra prylar med jultema. Kraftigt rabatterade så klart. De köptes ju efter jul. Men inte särskilt minimalistiskt och återigen frågade min man mig i butiken om jag verkligen behövde så många tomtar och lyktor. Han fick en utskällning för att han kritiserade mig när jag äntligen unnade mig något till svar. Så när jag ska leva livet efter en skittuff jobbmånad så är det tomtar på mellandagsrea som agerar belöning. Jag vet uppenbarligen verkligen hur man lever det goda livet! Dessutom fick mina härliga ungar också lite härlig belöning, eftersom de fick ja till nästan allt de ville köpa. Min man bara tittade på mig med stor förvåning allt eftersom jag sa ja och fick till sist höra ett grymtande: "Men jag orkar bara inte. Då får faktiskt det vara du som säger nej". 

Så vad ska jag ta med mig av allt det här? Jo, flera saker. Dels har jag börjat unna mig en massa saker som jag förut inte hade gjort. Husgeråd för skojs skull. Tomtar. Ljuslyktor. Adventsstakar. Barnen har börjat få alldeles för mycket grejer, trots att jag varje år intalar mig att nästa år så ska jag tagga ner och fokusera på upplevelser. Men jag har också blivit totalt irrationell och en riktig sucker för marknadsföring. Jag kan uppenbarligen inte ens se igenom de enklaste tricksen och går igång på rabattkuponger, fri frakt och erbjudandestegar. Utöver det är jag en katastrofalt kass konsument (om vi har mitt bästa i åtanke och inte företagens) under stress. Vem köper flera saker i samma färg för säkerhets skull eller shoppar prylar till halva släkten för att få fri frakt (och därmed spara 59 kr)? Vem säger ja till tio prydnadstomtar av trötthet? Människan är sannerligen inte rationell. Det har jag lärt mig av mitt beteende den senaste månaden. Jag hoppas på att kunna bättra mig 2026. Det får bli mitt nyårslöfte. Annars kommer vi behöva köpa ett större hus, för tomtarnas och husgerådens skull. 

Gott nytt år till er! Jag hoppas vi kan höras mer nästa år och att du får ett fint avslut på året! 

Tillbaka från de döda

Några av er har kanske undrat om jag blivit storspenderare, andra har säkert spekulerat i om jag har fullt upp som ensamstående och några ytterligare kanske utgått från att jag avlidit. Svaret kommer här, men är inte särskilt häpnadsväckande eller imponerande. 

Hösten har varit intensiv, men det är i sig inte särskilt ovanligt. På något vis blir jag alltid lite överraskad när september kommer, av hur jobbigt det är att återgå till läxläsning, fritidsaktiviteter och speedade middagslagningar, efter en sommar där någon av oss vuxna vanligtvis varit ledig hela tiden. Men utöver det så trivs jag otroligt bra i huset och känner verkligen att det var väl spenderade pengar. Det är inte alltid man känner så, så det känns härligt att som snålis gå ifrån ett stort köp med den känslan. I övrigt har det gått ganska bra att jobba och det har faktiskt känts rätt bra att jobba heltid. Jag vet inte om det någonsin gjort det förut, men så kan det bli med nytt ledarskap och en arbetsgivare som plötsligt börjar ta arbetsmiljö på större allvar. Dessutom tycks min yngsta mest bli arg över att behöva gå hem från förskolan eller ha lediga dagar med sin stundvis deltidsarbetande eller komplediga pappa. Med det sagt har inte allt varit toppen hela tiden, men det finns helt klart mindre att skriva om när saker fungerar som de ska än när de inte gör det. 

Under hösten har vi ändra funderat på några saker som jag önskar dela med mig av:

1) Vad är det som gör att det är härligt att vara ledig och vad är det som gör att jag lockas av FIRE egentligen? Det kommer sig lite av att vi känt oss nästan mer slitna av att vara lediga på helgerna med ganska omfattande fokus på att till exempel städa där vi mötts av att den städade undervåningen blivit stökig på nytt tack vare våra barn medan vi vuxna försökt komma någon vart med övervåningen. Ger ledig tid mer värde utifrån att det också leder till att barnen mot sin vilja måste vara hemma med oss och gnälla över det, samt riva hela huset under tiden? Är det kanske mer effektivt att att jobba heltid, men på ett jobb som inte kräver så extremt mycket rent kognitivt av en som åtminstone ett av våra jobb gör? 

2) När är det egentligen dags att sluta spara? Som av en händelse skrev sedan Fri2032 ett tänkvärt inlägg på just det temat. Vi har kommit långt på resan. Vi har i princip kommit i mål om man tänker vad den ursprungliga (och extremt ouppnåeliga vid det tillfället) planen var, men ja, inflation och skit har ju hänt sedan dess så den är ju inte direkt vattentät. Det känns dock inte som att det finns så jättestora skäl att spara mer längre, förutom för att veta att jag klarar mig på mindre. Med det menas att ens kapitalbehov minskar ju avsevärt med lägre månadskostnader och det är ju viktigt att hålla fast vid hyfsat låga kostnader om det är så att man vill kunna leva på kapitalet någonsin. 

3) Vilka aktiviteter är det dags att ta tag i på grund av tidsfönster. Jag har läst Die with zero (igen, men nu har jag faktiskt lyckats ta mig igenom hela den) och börjat fundera mycket på hur jag vill planera de kommande 10 åren utifrån att barnen finns här, men också är lite större och rimligen borde klara av att göra mer, men också är så pass små att man kanske exempelvis kan få med sig dem frivilligt på resor. Det här området har lett till allra mest skav i familjen, eftersom min man tycker det är onödigt att göra dyra resor eller upplevelser med dem. Han tycker att det i så fall bör vara upplevelser av typen en veckas charter på Mallorca, vilket jag ser som kapitalförstöring med noll vinning. Nog skulle nog barnen tycka det vore skoj att flyga till solen en vecka, men oss vuxna skulle det ge nära noll och dessutom kosta pengar och koldioxidutsläpp som känns oförsvarbara. Jag skulle hellre lägga pengarna (om än mer) och koldioxiden på ett världsunder eller någon riktig kulturell upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Min man föreslog att jag istället skulle göra den typen av upplevelser med ett av barnen (det äldsta) men jag tycker det lite förstör tanken och dessutom leder till en massa krångel med brist på barnomsorg för det yngre barnet som gör att det bara känns genomförbart mitt i sommaren när mannen ändå är ledig och då blir det nog inte mer avancerade kulturella upplevelser än tågluff till Berlin eller en tältsemester i Norge. 

Hur går det med ekonomin då? Ja, vi månadssparar på, men inte sådär jättemycket som vi rimligtvis skulle ha kunnat göra. För närvarande kör jag personligen på 10 000 och min man på något mer. Det är en del pengar, men mindre än förut, och utifrån att våra löner också gått upp så har sparkvoten helt klart gått ner från ganska stadigt på 50% till ungefär 30%. Nu händer det förvisso att jag får för mig att kasta in lite mer, då särskilt när det är någon aktie jag har som jag tycker gått ner orimligt mycket, men ibland känner jag att jag haft en enorm livsstilsinflation under de senaste fem åren. 

Hur är det med er? Tar ni er igenom tråkmånaden november och hur agerar ni under Black Friday /Black Week /Black Weeks/Black Month? 

Hur ska jag klara mig ekonomiskt som ensamstående förälder?

I det senaste avsnittet av Inga dumma frågor om pengar fick programledarna en fråga om hur en lyssnare skulle klara sig som nybliven ensamstående mamma med två mindre barn. Hon fick förvånansvärt bra input, men ändock blev jag sugen på att formulera ett svar på frågan, hur jag tänker mig att jag skulle klara mig som ensamstående förälder och vilka tips jag skulle ge andra i den situationen. För att underlätta, väljer jag att utgå från den situationen som frågeställaren hade, nämligen att hon skulle ha sina barn varannan vecka, bo i en bostadsrätt som ändå verkade kännas lagom stor och ha få möjligheter att påverka sina inkomster. Hon har således inga bidrag att inhämta som ensamstående på heltid, eller personer med låga inkomster och hög hyra kan ha. Fokuset blir därmed på utgifterna och här kommer min punktlista på vad jag skulle göra för att klara mig som ensamstående förälder varannan vecka. 

1) Ifrågasätta sanningar som jag en gång haft och skapa en ny norm för min nya familj. Jag minns till exempel själv hur otroligt lång tid som vi som familj inte hade någon streamingtjänst alls. Om jag visste att det fanns något roligt på Viaplay brukade jag passa på att titta när jag hälsade på mina föräldrar, men allt som oftast väntade vi bara tills saker kom till SVT Play. Och om det ändå mot förmodan var något som vi tyckte var superroligt och vi bara var tvungna att se så skaffade vi exempelvis Netflix en månad, kollade klart på aktuell serie eller film och sa sedan upp det. Sånt går. Idag då? Jo, i skrivande stund har vi tre streamingtjänster för tv samtidigt, eftersom barnen inte kunde enas om en. Jag orkade inte bråka, varpå vi skaffade en varsin för dem. Helt orimligt egentligen. Dessutom tillkommer storytel (hallå, vad hände med Biblio eller fysiska bibliotekslån som funkat jättebra förut? Och ja, det finns ett svar på det, men det hör inte hemma här) och Spotify. Båda två tjänster som jag sett som helt onödiga förut, men som jag fastnat för nu. Poängen är inte att rättfärdiga min livsstilsinflation, utan att påvisa att saker lätt kan bli självklara och en norm. Om så inte för ett helt samhälle så åtminstone i en familj eller för enskilda barn. Det här gäller för övrigt också sanningar som att man måste ha en bil när man har barn, eller att barnen måste ha eget rum/trädgård/Iphone eller vad det nu må vara. Hitta vad som gäller för dig. Ensamstående jag behöver då rakt inte ha en bil till exempel, så det går helt bort för mig. Men det kanske det inte gör för dig. 

2)  Ägna de barnfria veckorna åt att göra veckorna med barnen enklare och billigare. Det innefattar att förbereda mat som man enkelt kan plocka fram, som olika sorters pastasåser, baka bröd (något billigare än köpt och mycket godare), men också att handla mat. Här tänker jag att det primära syftet är att göra så att det blir lättare när väl barnen är på plats så att man undviker trötthetslösningar som hämtmat, handla vad än nu ungarna är sugna på för stunden på Ica nära. Det går också att med förberedelse ordna lite fredagslyx relativt billigt genom att baka kakor och frysa in till exempel. Tänk vad skönt att få hem barnen en fredag och säga, gud vad kul vi ska ha idag, vi ska kolla på Masked Singer och äta kladdkaka med grädde! 

3) Jaga extrapriser, primärt under veckan utan barn. Om jag inte redan vore lite beroende av att köpa billigt och plocka hem extrapriser så skulle det vara ett stort fokus nu. För det går verkligen att mestadels leva från extrapriser. Lär dig att bäst före inte är detsamma som giftigt efter och våga handla mer än du behöver just nu och använda det sen. Det gäller alltifrån fryst fisk till creme fraiche och när jag tar det här på allvar så brukar det inte vara mycket som köps till ordinarie pris. Det kräver dock lite engagemang, minne och promenader/cykelturer och minne, men om inte det är ett problem och du bor i ett område med flera butiker så rekommenderas det varmt. 

4) Schemalägga att vara lite om sig och kring sig. Byte av elavtal är till exempel ett konstant dåligt samvete för mig, för trots att jag vet att det är enkelt att byta och genererar en ganska nämnvärd besparing, så brukar jag max få tummen ur en gång vart femte år eller så. Därför skulle jag schemalägga att gå igenom avtal och ekonomin en gång i halvåret ungefär och se vad det går att göra med försäkringar (hem och bil), inte barn, bredbandsavtal och elavtal. Kolla att jag har okej priser och sedan repetera ett halvår eller ett år senare. Frekvensen beror lite på när man har brytdatum. Om du har bilförsäkringen i november och elavtal som förnyas i maj till exempel, kan det vara klokt att ha två datum. Annars kanske det räcker med ett. 

5) Jag skulle bli en jäkel på begagnade kläder. Och dessutom hindra mig från att slöshoppa genom att ha regler. Just nu behöver till exempel mitt äldsta barn regnkläder. Då är det klokt att skriva ner det, söka runt på Vinted och Tradera, och om det inte funkar, spana in reor på XXL, Zalando och liknande. Så skaffa dig koll på vad som behövs. (Men var kritisk. Det går ofta att klara sig på färre antal plagg än man tror. Förutom strumpor. Det blir bara jobbigt. Jag har prövat. Det är dumt.) 

6) Jag skulle också försöka att dra ner kostnaderna radikalt under barnfria veckor. Det behöver inte betyda att du lever på havregrynsgröt (om du inte älskar det, för det är ju helt okej då), men om du är en av alla de som skyller på att du inte kan äta vegetariskt för ungarna hatar vegetariskt. Grattis, då har du nu en perfekt möjlighet att exprimentera med riktigt billig mat hälften av tiden. Det är ju toppen! Och dessutom sjukt hälsosamt, så du kanske går ner i vikt eller mår mycket bättre efteråt. Jag vet inte, jag har fortfarande barn som tynger mig ner och begränsar min hälsokost till någon dag i veckan och då blir det mestadels tårar och gnäll.  Det är också helt möjligt att vara extra social under dessa veckor, men att göra det på ett ekonomiskt smart sätt. Vad sägs om att bjuda in bästa kompisen och sitta och lappa byxben samtidigt som ni dricker isvatten och äter kladdkaka istället för att ses för en AW på dyrt alkoholhak? Eller erbjud kollegorna att ta AW:n hos dig istället så kan alla köpa pizza på din närmaste pizzeria och dricka medhavd öl medan du värmer upp en vegansk curry och dricker isvatten med ursäkten att du försöker detoxa eller vill vara miljömedveten, alternativt säger sanningen. På mitt jobb händer det att vi ses på det sättet hos någon som inte har hemmavarande barn, men det kan ju vara olika beroende på vad man känner sig bekväm med. Jag tror faktiskt att det var jag som föreslog det först i min arbetsgrupp, sedan har jag även tagit det ett steg vidare med några kollegor som jag faktiskt gillar på riktigt där vi alltid ses på det sättet istället för restaurang och roterar. Nu senast blev det faktiskt takeout ändå, men de som gillar att dricka påpekade att det ändå blev mycket billigare än att ses på stan. Poängen är att man måste våga göra saker man vill göra, men på ett annat sätt, och även offra ett och annat. 

7) Budgetera. Kolla på vilka inkomster och utgifter som faktiskt är realistiska och kolla hur det ser ut och hur du vill att det ska se ut. Följ upp löpande. Särskilt bra när man är i en ny situation, men egentligen bra för typ alla. Då kan man se om det är realistiskt att ha ett barnspar, åka till Legoland på sommarlovet och liknande och agera därefter. Så skaffa dig koll. Egentligen kanske det här borde ha kommit först. Men jag lyssnade på det här avsnittet på en kvällspromenad så mina tankar återges ungefär baklänges. 

8) Alla kan spara. (Nåväl, nästan alla.) Se till att göra det och då gärna lite mer än du tror att du kan spara. Varför? Jo, för att om du betalar dig själv först och automatsparar till exempel 2000 i fonder, så kommer du med största sannolikhet lära dig leva med det på samma sätt som om du hade spårat på krogen och råkat bränna 1500 kr på öl på en AW som en kollega till mig gjorde nyligen. Hon fick då leva med att det blev mindre pengar kvar för henne den månaden och det kommer ensamstående jag också få leva med om jag sparar först. Så bara gör det. Men kolla först ungefär vad som är rimligt så att du inte får tömma hela bufferten i juli som jag kommer få göra i år på grund av föräldraledighet i kombination med konsekvent fondspar på autogiro. Nå väl, det löser sig väl i augusti eller senast september, eftersom jag faktiskt inte är ensamstående. 

9) Försök se fördelarna med att vara ensamstående. Jag är ju inte det själv, men måste säga att det bitvis är rätt så skönt när mannen är på tjänsteresa eller jag är föräldraledig och får köra mitt race. Om du likt en kompis till mig har haft en partner som vägrar äta baljväxter för det är äckligt, eller har har en haft en partner som förbjuder dig från att handla på Lidl för att folk ska tro att de är fattiga så har du eventuellt stora möjligheter att tänka och börja om nu. Om du haft en partner som dränerat dig på energi och tyckt att du ska vara hens förälder och laga mat, planera och fixa så kanske du får en massa extra energi av att ha en mindre att ta hand om nu? Eller så kanske du har levt med en okej person, men att det varit rörigt att reda ut vem som ska vabba den här gången, eller vem som hämtar på förskolan på tisdag när de stänger tidigt och så är det plötsligt så att det blir tydligt vad som gäller. Sjuk unge på hens vecka? Hens problem. Köpa julklapp till hens mamma, hens problem. Tänk vad mycket krångel du slipper! Grattis! 

10. Be om hjälp, även om det känns svårt. Nu kan det ju vara något helt annat som gör att ni separerar. Du kanske har varit våldsutsatt eller din partner har överraskat dig med att vara otrogen. Du kanske blir lämnad från en dag till en annan. Hen kanske har dött. Det är ju så klart svårare att se något positivt i den typen av situation och beroende på situationen så kanske du mår så himla dåligt att du absolut inte kan springa runt på olika affärer och jaga extrapriser, eller lappa barnbyxor. Du kanske inte ens orkar jobba. Och då är det helt okej så klart. Men om du har en bra kompis som du litar på, du kanske är kompis med mig eller någon annan som är lite extra intresserad av och bra på privatekonomi, och är uppriktig gällande din ekonomiska situation och din oro för hur du ska få det att funka nu, så kan du få hjälp. Det kanske är bästisen som kollar upp bästa försäkringen för bilen du måste ha, eller noterar att det är väldigt bra priser på ICA Maxi nästa vecka och hjälper dig lägga en onlineorder eller handlar åt dig. Hjälp finns att få. Om du vill resonera kring budget och vad som är ett reellt behov, så kan du alltid höra av dig till mig. Jag är gärna din ekonomikompis. Vi kanske till och med i bloggen kan diskutera utgiftsposter och se om någon annan läsare har förslag på förbättringar om du vill det. Oavsett, se till att be om hjälp. Det finns alltid folk som vill hjälpa till. Även folk som inte är ekonomiintresserade i sig kan se till att meddela när Jollyroom har rea på gummistövlar och sambeställa när hen ändå beställer åt de egna barnen eller hålla utkik efter byxor i storlek 110 på hen går på loppis. Hen kan också bjuda hem dig på fika istället för att ni ska ses på stan eller plocka upp ett tillfälligt klipp på Ica åt dig utöver sig själv. De flesta bryr sig och vill hjälpa till när man behöver hjälp. Då spelar det ingen roll om det man behöver hjälp med är att klippa gräset eller gå igenom ens korttransaktioner för att se om det finns förbättringsmöjligheter. Så våga fråga eller åtminstone formulera ett problem så får vi se om lösningen erbjuds. 

Har du några tips att ge till en ensamstående förälder vad gäller ekonomi? Tipsa gärna i kommentarsfältet.  

Iakttagelser från en nöjespark

Plötsligt blev det sommar! En rätt så skön sådan dessutom med behagliga temperaturer i mitt tycke. I vår familj är det standard att besöka minst en nöjespark per sommar och i vanlig ordning drog vi av det plåstret rätt så snabbt, nämligen innan midsommar. Det här inlägget ska handla om iakttagelserna som jag gjorde då och reflektionerna under- och efteråt. 

Jag minns inte ens om det finns ett före och ett efter när det kommer till nöjesparker, eller om vi alltid gjort likadant. Men den här gången slogs jag verkligen av de stora fördelarna med att inte bara huxflux bege sig till parken och sen spontant se vad det finns att göra och äta. Redan innan vi åkte till parken tittade jag tillsammans med Mini på menyerna i de olika restaurangerna i parken och kunde redan då konstatera att två måltider i parken skulle motsvara en hotellnatt för oss alla i närliggande stad. Mini tittade förfärat på menyn och sa att det väl bara kostar typ 20 kr att laga maten och så kostar det över 500 kr för oss att köpa den. "Det är det ju inte värt, mamma! Då kan vi ju lika gärna ta med oss egen lunch och laga köttbullar och mos hemma istället en annan dag." Nu har Mini kanske inte en helt korrekt prisuppfattning, men jag delar hens uppfattning om att det inte kändes värt det för oss, så vi beslutade oss för att steka pannkakor till kidsen och ta med potatissallad och annat till oss vuxna. Rätt snabbt insåg jag att det hade varit ännu bättre att helt enkelt göra som mina föräldrar gjorde när jag var barn, nämligen att fixa skinkmackor och hemgjord saft, så det fick det bli dag två i parken. 

Det intressanta med den här upplevelsen var att jag slogs över hur inställda vi människor är på att det måste vara jobbigt att spara och göra ekonomiskt smartare val. Jag roade mig med att observera människor som lämnade barnen med strikta instruktioner om att stanna där de var medan mamma går och köper kaffe och som sedan efter en tids köande kom tillbaka 15-20 minuter senare och såg jäktade ut, men samtidigt nöjda för att de fått sitt kaffe. Vid ett tillfälle reflekterade jag och min man över att behovet av kaffe tycks överraska så många vuxna därute och att en kaffetermos funnits i hela våra liv, men att dess användningsområde tycks ha glömts bort av stressade småbarnsföräldrar. Mini tittade då på mig och sa något i stil med "Ja, glass kan det ju vara rimligt att köpa på plats, eftersom det smälter så fort, men det borde inte vara så svårt att ta med sig en termos med kaffe och några chokladbollar till barnen." Jag blev lite lätt chockad över att min unge blivit så stor och tagit efter oss föräldrar (mest mig) så mycket redan. Kanske är det så här man skapar second generation FI? 

De föräldrar som var där med oss hade dock gjort något rätt. De åkte på nöjespark rätt tid på året. Minns inte om jag berättade när vi förra året fick för oss (helt min mans idé ska tilläggas) att åka till en populär nöjespark typ vecka 30. Det var nog det värsta jag varit med om och innan vi ens kommit in i parken (på grund av enorma köer) övervägde jag att sticka därifrån trots att jag betalat alla våra biljetter i förväg. Mycket riktigt, det enda vi gjorde var att stå i kö och efter den upplevelsen enades jag och mannen om att aldrig mer ge oss iväg till nöjesparker i juli-mitten av augusti. Åtminstone inte i Sverige och Skandinavien, det kan ju vara annorlunda i andra delar av världen så klart. Min bild är därför att man får ungefär tre gånger så mycket nöja och nytta av en inträdesbiljett i mitten av juni som i mitten av juli, vilket gör den otroligt mycket mer prisvärd, även på de ställen där inträdet kostar lika mycket över hela året. Så är inte fallet på många ställen, på Kolmården till exempel, är det även billigare att besöka på slutet eller början av säsongen. 

Det bästa med det här mindsetet är att det går att anpassa efter där du är i livet och hur mycket energi och planeringsförmåga du har. Det absolut mest ekonomiskt kloka är så klart att baka allt fika själv, ta med den hemkokta saften och göra storkok på någon god och billig soppa att ta med i mattermos. Det går och blir säkert allra billigast. Men om du inte är där, vilket jag inte är just det här året, så har du fortfarande jättemycket att spara på att köra förbi närmaste mataffär på vägen till parken, bunkra upp med festis, delicatobollar och frysta pannkakor och Bob-sylt. Det är inte lika billigt som det första alternativet, men ändock mycket billigare än att köpa all mat- och dryck på plats. De flesta av oss, däribland jag själv i år, hamnar någonstans däremellan. Vi kanske kokar kaffe i stugan och häller i termosen och steker våra pannkakor hemma, men kompletterar med lite Pågengifflar och riskakor från Ica. Det är också helt okej. Man får lägga sig på den rätta nivån för en själv. 

Ett annat tips kan vara att prata med barnen i förväg. Jag minns till exempel när vi var på Legoland och jag blev chockad över hur extremt dyrt allt var i Danmark. Då kommer jag ihåg att jag redan innan vi gick in i parken pratade med barnen om att de inte ens skulle få glass i parken, men att jag köpt glasspinnar på mataffären som de kunde få när vi kom hem sen. Det tyckte de var helt okej och jag minns det som att jag fick väldigt lite tjat i parken. 

Så vad var poängen med det här svamlet? Jo, det går att göra saker även om de kostar pengar. Men det går också att göra så att aktiviteterna kostar lite mindre pengar. Om vi tar nöjesparkerna som ett exempel är jag övertygad om att det lätt spenderas lika mycket i parken som på att besöka den från början. För vissa kan det säkert till och med kosta mer i parken än att ta sig dit. Min kompis brukar till exempel alltid spela för flera hundra, typ tills hon vinner något i chokladhjulet, eller någon jättenalle. Och det är ju så klart toppen om det är så man vill spendera sina pengar, men för de av oss som hellre sparar en tusenlapp extra i fonder eller som hellre går en extra gång på nöjesparken, så är det smart att packa med sig en fikapåse och införskaffa en termos till kaffet eller kokt korv. 

Brukar du gå på nöjesparker? Hur gör ni?

Är det bra att älska sitt jobb?

Det svenska företaget Madlady skapade nyligen diskussion om huruvida man måste älska och ge allt för sitt jobb. Det är en välkommen debatt tycker jag, eftersom vi allt för sällan pratar om det jobbet är för de allra flesta, nämligen ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet (och en jäkla massa prylar man inte behöver). På samma tema läste jag ett inlägg från en jobbsökande person som fått frågan om varför hon brinner för att sälja skruvar (ungefär så här, jag hittar inte inlägget längre) och hon helst av allt skulle ha svarat "Det gör jag inte. Jag vill bara ha tak över huvudet". Så hur är det? Är det bra att älska sitt jobb och måste man ens göra det? 

Det Madlady gjorde var att kräva att jobbsökare såg deras lagerjobb som ett kall och inte planerade byta jobb, stanna hemma vid sjukdom eller börja studera framöver. Huvuddelen av kritiken gällde att de uttalade att man ska gå till jobbet även när man är sjuk, men jag tror det var fler än jag som ändå började reflektera över arbetsgivares stora önskan att alla ska brinna för just deras företag, förvaltning eller myndighet. För jag tror verkligen inte att merparten av alla arbetare där ute gör det, utan de är där för att få mat och husrum. Om de skulle vinna en miljard, skulle en stor andel sluta jobba, och om de inte skulle det, kanske det skulle bero på att de gillar rutiner och sällskap, snarare än att de verkligen brinner för att ge Finspång de allra renaste trapporna, vara den allra trevligaste receptionisten på Piteå vårdcentral eller vara Göteborgs mest tillgängliga och tillmötesgående arbetsförmedlare. 

En annan sak jag funderar på är om det ens är bra för arbetsgivaren att söka personer som är så här engagerade. Jag brukade själv vara otroligt engagerad i mitt jobb, men kan ärligt säga att jag blivit bättre på jobbet av att bry mig mindre. Förutom att jag inte är så upptagen med sidoprojekt av typen "Lean i vardagen" eller organiserar "APT på tema normkritik", så har jag blivit snabbare och effektivare av att bry mig lite mindre om varje enskild uppgift och våga göra fel. Jag tänker mig att den som anställs av Madlady och inte får stanna hemma när den är sjuk eller får börja plugga när ryggen tar stryk, riskerar att bli en medarbetare som går in i väggen eller kör slut på sin kropp helt och är så noggrann när den packar varor att den aldrig blir klar. Jag funderar också på om det ens är rimligt att tro att ett jobb ska väcka ett sådant engagemang, när alla vet att det finns tusen fler av samma art? 

På (nästan) samma tema så har Avanza nu förstört sin podd och gjort om den som länge varit aktiv till en grabbig finanspodd där det känns som att man skulle behöva 90 hp i finans för att hänga med och istället skapat en ny "tjejpodd" där förra programledaren för Avanzapodden Felicia pratar med en annan tjej som inte tycks ha något som helst intresse för ekonomi om lyssnarnas "inga dumma frågor om pengar". I avsnitt fem pratar de lite löst om huruvida det är vettigt att betala barn för saker och då kommer det fram att sidekicken Douglas minsann hellre skulle golfa än jobba om han kunde, men att han fattar att han ändå måste jobba och därför gör det för pengar. Felicia däremot insinuerar att hon älskar sitt jobb och att hon skulle göra det även om hon inte fick betalt, när hon sarkastiskt säger att hon hellre skulle yoga än jobba. Och det kanske är så att om man jobbar som privatekonom på en cool bank som Avanza kanske det ändå är rimligt att man älskar sitt jobb och känner sig superspeciell, eftersom få personer har det jobbet. Tidigare sparekonomen Nicklas Andersson är ju ett exempel på någon som uppenbarligen inte längre behövde  jobba, men gjorde det ändå för att han brann för sparande och investeringar. Men är det rimligt av ett företag som Madlady att förvänta sig att deras lagerpersonal är lika engagerade som Nicklas Andersson eller Felicia Schön? När de enkelt kan byta jobb imorgon och göra exakt samma sak på H&Ms lager och sälja samma sak, fast för ett annat företag. Måste de ändra övertygelse då att det är lite billigare byxor som är bättre för kunderna där ute? Lite som en uppenbarelse och efterföljande jobbyte. Jag vet inte. Men jag tror att det ändå är ett sundhetstecken att vi börjar prata om det här. 

För de flesta av oss gör inte så himla mycket skillnad på jobbet. Stanna där. Ta in innebörden av det jag skriver nu. Men vi gör inte bara väldigt lite skillnad, vi är dessutom helt utbytbara. Och även om vi inte är det rakt av för att det tar tid att lära upp personal eller hitta ersättare som håller måttet, så vill gärna arbetsgivare ge sken av att vi är det. Och när det är så, när ingen chef gråter för att du drabbas av ALS eller går till konkurrerande verksamhet, så tycker jag att vi ska ifrågasätta varför just vi förväntas brinna för våra jobb så till den grad att vi bränner ut oss, pajar våra kroppar eller får dåliga relationer med våra barn för att vi väljer jobbet framför vab eller långa sommarlov med våra barn. 

Har du tips på någon podd där man varken blir behandlad som en finansvalp med ekonomiutbildning eller som en liten dum flicka utan något som helst ekonomiintresse? 

En vanlig dag på jobbet

Nu är det dags med en reflektion från fikarummet igen. För ännu en gång har temat ekonomi och sparande kommit upp på jobbet. Och här kommer ett försök för mig att reflektera från den upplevelsen, utan att trampa någon på tårna. Så häng med. 

Vi börjar med att konstatera att om du känner igen den här händelsen, kan det vara så att du känner mig. Kul! Knacka på min dörr eller slå mig en signal och berätta att du identifierat mig. För den som inte känner igen sig, synd, men vi kanske känner varandra utanför bloggen ändå, det kanske visar sig längre fram. Vi fortsätter med att resonera kring människosyn och förtydliga hur jag tänker mig att jag ser på den saken. I kommentarsfältet på mitt senaste inlägg, fick jag nämligen kritik för att jag ser ner på folk. Och eftersom en läsare uppenbarligen uppfattat det så, så känner jag att det är dags att förtydliga min syn på andra. Det är nämligen så att jag bryr mig otroligt lite om hur andra gör. För några år sedan fick jag till exempel en förfrågan om att sprida budskapet FIRE till fler under en större kampanj och jag minns att jag ganska snabbt svarade att jag inte kände att jag ville delta, eftersom jag inte känner något behov alls av att få folk att resonera som jag. Med det sagt, kan jag tycka att mina medmänniskor resonerar tokigt i olika frågor och ibland kan jag bli jätteledsen när jag hör saker som att någon inte har råd att köpa sin medicin (för att den är så dyr!) eller kan gå ner i tid trots att barnen och familjen skriker om det (eftersom räntorna är så höga!). Men jag tänker att det är möjligt att både tycka att det är larvigt att ägna varenda rast åt att klaga på de höga elpriserna (samtidigt som man röker) och inte se ner på någon för att den faktiskt röker. Det är ett val man gör, precis som det är ett val att köpa varje lunch på lokala restauranger istället för att ta med egen matlåda (och därmed minska sparutrymmet med 2000 i månaden). Jag är säker på att det för många är en härlig vardagslyx och att de lokala restaurangerna uppskattar att de flesta är som mina kollegor och inte som jag. 

Med detta i åtanke ska jag nu försöka resonera kring ett samtal där en kollega fascinerat berättade att hon hade jättemycket pengar kvar när räkningarna var betalda under förra månaden. Vi pratade inte om orsaken till det, men det kanske beror på sjunkande räntor eller dylikt. (De räntesänkningarna börjar äntligen märkas här iaf) Hon berättade att hon kom fram till att hon inte visste vad hon skulle göra när hon insåg det och att hon direkt gick i shoppingläge. Hon hade frågat sambon om det inte vore läge att köpa en lampa för drygt sex tusen och det hade han inte hållit med om, men till sist hade hon hittat något annat att bränna pengarna på. Jag tror det var skor, men jag är inte helt säker. Oavsett kan jag inte relatera alls till den här typen av "problem", där pengar måste brännas så fort man har tillgång till dem. Men det är ändå ett intressant fenomen, i mitt tycke. Jag kontrade försiktigt att det ändå är bra att ha en ordentlig buffert och berättade om min erfarenhet av sjukskrivning under pandemin när jag fick vänta på pengarna från Försäkringskassan i flera månader. Det hade hon viss förståelse för, men jag uppfattade ändå att hon inte kunde se vad hon skulle göra med pengarna, så länge som bufferten finns på plats. En annan kollega tipsade om att hon skulle prata med mig om investeringar (eftersom jag är så "bra" på sparande) och hon sa att det kanske hon skulle göra, men jag uppfattade det som att hon var övertygad om att det var så himla krångligt och snabbt växlade samtalet till att handla om något helt annat. I slutändan mynnade samtalet ut i en diskussion om Postkodlotteriet som sparande och det verkade många se som sin enda chans till att få tag på en större summa pengar. 

Samtalet lämnade mig konfunderad över två saker. Det första är att jag alltid tänkt att folk låter bli att spara för att de inte har något över. Man kanske har förbättringsmöjligheter vad gäller inköp av livsmedel, uteluncher och allmän prylkonsumtion, men få av oss har väl ändå en massa pengar kvar den 24 och sitter och funderar på vad man gör med dem? För då borde ju inte sparande och matande av ISK vara ett särskilt stort problem. Men det kanske är fler än vad jag trott som är som min kollega? Det andra som fascinerade mig var att sparande kändes som ett så otänkbart alternativ. Jag förstår att alla inte är superintresserade av börsen, men trodde ändå att många hade insett fördelarna med extraamortera på bolånet (efter att ha sent omsider lärt sig att nollräntan inte varade för alltid) och rutinspara någon procentsats eller fast summa pengar i någon indexfond eller liknande. Jag är så nyfiken på hur stor andel av mina kollegor, släkten eller slumpmässiga bekantskaper som faktiskt sparar systematiskt. Nu vet jag att Rikatillsammans gjorde några avsnitt om just det här förut och jag minns att jag reflekterade över 1) att deras medlemmar tjänar väldigt mycket mer än jag och 2) att folk sparar mindre än vad jag tror. Men vet ni? Varje gång jag hör att folk bara sparar x, y eller z så tror jag alltid att mätningen gått fel till. Tänk om man mitt minisparande i Nordnet till exempel ses som en representativ summa för en kvinna i min ålder? Fast jag har flera miljoner i andra konton hos Avanza? Jag vet inte, men pengar och sparande kommer nog aldrig sluta fascinera mig, men det betyder inte att jag som ekonomibloggare stör mig på att andra resonerar annorlunda när det kommer till deras pengar. Som miljövän däremot, vilket jag definierar mig allt mer som med åren, kan jag tycka att det svider när jag hör talas om alla klädköp eller flygsemestrar som andra gör. Men det har helt andra orsaker än att jag ser ner på medmänniskors spenderande. 

Brukar ni prata pengar på jobbet? 

Vi har köpt hus!

Mitt absolut mest lästa inlägg genom tiderna handlar om vem som egentligen har råd att bo i villa och jag minns än idag den promenaden jag tog som resulterade i det där inlägget. Det skrevs till viss del i frustration över att det kändes så oöverkomligt, men också i genuin nyfikenhet över hur mycket (mer) pengar "alla andra" hade. Mycket har förändrats och under förra året lät jag min man bestämma om vi skulle köpa ett hus eller låta det vara och när han fick en tydlig deadline så bestämde han sig för att vi skulle köra på. 

Ni minns kanske att jag skrev lite om att vi varit på en del visningar ifjol. Bakgrunden är att jag har haft en tuff tid bakom mig. Det enda som egentligen fungerat bra var sparandet och efter att ha kommit upp i siffror som inte alls var långt ifrån vad jag planerat som min nivå för FIRE, kände jag att det inte fanns någon som helst motivation för mig att fortsätta jobba i samma tempo om vi bara skulle bo kvar. Jag vet inte om jag tänkt kasta in handduken helt, men jag kände ändå att det var läge för att testa något nytt jobb, ta tjänstledigt för studier eller kanske bara säga upp mig och skita i att jobba en viss tid för att få mer tid med barnen och mindre stress. Samtidigt förstod jag att våra chanser till något som helst bolån skulle vara ungefär lika med noll efter det, så jag ville veta säkert att min man inte egentligen ville flytta, innan jag tog beslutet. Det visade sig att han också ville flytta och eftersom hans föräldrar bidragit till hans syskons husköp några år tidigare, visade det sig att de ville göra samma sak för oss. Vi fick därför en skjuts i kontaktinsats som vi inte räknat med. Vi gick på en del visningar och bestämde oss till sist under hösten för att vi verkligen skulle sikta in oss på att köpa ett dyrare hus i närområdet. 

Till sist hittade vi ett objekt som kändes bra och där vi hade få konkurrenter. Efter en stunds förhandlande med säljarna enades vi och nu har vi skrivit kontrakt på vår alldeles egen villa. Det här beslutet togs inte helt lättvindigt, utan vi båda har i perioder velat fram och tillbaka och haft ångest över om vi är beredda på att ha flera miljoner i bolån (ni minns kanske min ekonomiska ångest i januari?), men till sist landade vi i att det är rätt för oss. Att köpa och sälja hus har inte varit lätt. Det följde en massa krångel med banker, innan vi insåg att vår befintliga bank såg oss som superkunder eftersom vi kunde styrka att vi hade flera miljoner på börsen. Det var nog första gången som jag upplevde att banken behandlade oss med viss respekt och att vi kunde ha en ekonomisk diskussion där de behandlade oss som jämlikar och inte som dumma Svenssons som de kunde pracka på dyra fonder och kapitalförsäkringar. 

Nu när vi åtagit oss det här huset, har vi insett att våra fasta månadskostnader sannolikt inte kommer öka nämnvärt med det nya huset. Den bostadsrättsförening vi bott i under flera år har stora lån och därmed höga avgifter och dessutom inte världens mest engagerade styrelse. Däremot förstod vi snabbt att det är en massa andra kostnader som vi förut inte tänkt så mycket på. En kompis till mig sa att det första året med hus är ett hemskt dyrt år och jag börjar misstänka att han har rätt. Vi har redan nu börjat beställa möbler, tapeter och viss utrustning som har väntetid och inser att pengarna bara flyger iväg. Och då har vi ännu inte planerat för allt som trädgården kommer behöva, som arborister, häcksaxar och snöslungor. 

Varför gör vi då det här om det är så dyrt att flytta och bli villaägare? Det korta svaret är att livet är kort och det här är något vi vill. Jag vet att jag skrivit förut att just boendet är det enda jag känner att jag försakat för att kunna ha det sparande som jag (och min man) har och det är ju sant. Nu kände jag att livet är för jäkla kort och att jag därför inte vill vänta längre. Jag upplever ändå att det huset vi till sist köpte, känns som ett okej ekonomiskt val också. Jag tror att vi skulle kunna sälja det en månad efter tillträdet och få ut lika mycket som vi gav för det, alternativt mer om vi först får upp de där tapeterna som vi beställt och lyckas styla det bättre än vad säljarna gjorde när vi gick på visning. Nu vill vi naturligtvis inte sälja det, men det känns skönt att det ligger i ett attraktivt område och att vi inte betalat något överpris för det. 

Så låt det här inlägget vara en påminnelse om att man kan ändra sig, och värdera andra saker än man tidigare gjort, men också att sparande och sparsamhet möjliggör en himla massa saker som man tidigt i processen inte trodde skulle kunna bli möjlighet. Sedan vill jag naturligtvis inte förringa mina svärföräldrars del i det hela. De har verkligen varit givmilda och dessutom verkligen tänkt igenom hur de vill dela med sig av sina pengar till sina barn. Det har fått mig att reflektera över när i livet man behöver pengar som mest, kontra när man i praktiken får dem och ja, arv som 50+ är faktiskt avsevärt mycket mindre användbart än när man har små barn som behöver en och när ett större boende behövs. Så hatten av till dem.  Men naturligtvis även till oss som amorterat ner vårt befintliga boende och sparat även vid sidan av börsen. Med den senaste tidens svängningar, är jag otroligt glad att vi inte kommer behöva göra någon akutförsäljning av vår aktier och fonder, för att slutföra det här köpet. Om vi tycker räntekostnaderna blir jobbiga framöver, är det kanske något vi får ändra på sikt, men just nu känns det som en okej kostnad för oss att ta för att kunna behålla våra fonder. 

Trivs du med ditt boende? Eller jagar du också nytt? 

Hur bär jag mig åt för att slippa träffa mina barn så mycket som möjligt?

Nu är det dags för en kurs i socialförsäkringen, för det är lagändringar på gång. Den som har barn och vill få förstahandsinformation kan läsa mer här! För den som inte orkar läsa på och inte har hängt med så kommer nya regler till stånd som kräver att den som tar ut föräldrapenning faktiskt umgås med sina ungar, även vid uttag av de så kallade lägsta nivå-dagarna. Så hur gör man då om man inte vill träffa kidsen? Läs mer här!

För att ge er en liten bakgrund till hur vi sett på föräldrapenninguttaget så har vi alltid bara tagit ut så många föräldrapenningdagar som krävs för att skydda den sjukpenninggrundande inkomsten med visst undantag barnens första år när vi tagit ut några enstaka dagar ändå. I praktiken har det gjort att våra dagar har räckt så pass länge att vi när lilla nu fyllde fyra år hamnade i läget att vi faktiskt behövde ta ut 6-7 dagar under förra sommaren för att hinna plocka ut alla de dagar vi inte hade tagit under vår två år långa föräldraledighet, men det var ett exempel på dålig planeringsförmåga orsakad av för mycket stress och dålig hälsa hos oss båda. Under perioder av deltidsarbete har vi också i ärlighetens namn uppskattat att det varit slappare regler för lägsta-dagar, eftersom vi kunnat jobba deltid utan att oroa oss för att jobba över en dag och då ställa till det med Försäkringskassan. Fördelen med dessa dagar har alltså varit att vi kunnat gå ner i tid och ta ut föräldrapenning på lägstanivå och inte begå bidragsbrott om vi råkat jobba 10 minuter för mycket en enskild dag. Med risk för att tråka ut merparten av mina läsare vill jag ge ett exempel på skillnaden. Låt säga att jag jobbar 75%, sex timmar per dag istället för åtta timmar och tar ut föräldrapenning på resterande del. Jag plockar alltså ut 25% föräldrapenning per dag. Om jag en dag fastnar i ett möte och råkar jobba 6,5 timme har jag egentligen inte rätt till sjukpenning på den högre nivån, men har istället kunnat plocka ut en lägsta-dag eftersom de reglerna varit slappare och bara krävt att man minskar sin arbetsdag med minst en timme för att kunna ta ut en hel dag och man har även kunnat ta ut den på helgen. Det som förändras från och med den 1 april är att reglerna är likadana för båda dagar. Jag kan alltså inte jobba en minut mer än sex timmar och fortfarande ha rätt till 25% föräldrapenning i någon form. 

För mig personligen känns den här förändringen som ett stressmoment. Jag har ett jobb som tenderar att fastna i olika situationer och jag kan inte enkelt bryta en viss tid och effektivt utföra mitt arbete tills dess. Jag kan pyssla med en uppgift som jag tror ska ta 10 minuter, men som kan ta en timme, och när jag jobbat deltid var det inte helt ovanligt att jag jobbade en halvtimme för mycket och därför inte hade rätt till den högre ersättningsnivån på föräldrapenningen. Jag tog därför i regel alltid ut lägstadagar istället, för då slapp jag bry mig om jag jobbade lite för mycket. En kollega till mig är föräldraledig på deltid just nu och medgav samma problem. Hon har därför tagit ut en halv lägstadag på helgen för att skydda sin SGI. Det kommer inte heller vara möjligt framöver. 

Men så plötsligt ett vanligt teammöte på jobbet informerar vår chef oss om den här ändringen och tipsar alla medarbetare om att de ska passa på att plocka ut alla sina lägstadagar 90 dagar bakåt och innan 1 april. Hon berättar att hon redan gjort det själv och efteråt är alla så tacksamma över att de fått den här informationen och säger att de ska se till att fixa det under kvällen. Jag tittade runt och kände mig som ett totalt ufo. Varför skulle man vilja slösa en möjlighet att vara ledig med sina barn, särskilt när det är ett frikort att få sommarledigt precis när man vill, för att bara få ett tillskott i kassan en slumpmässig dag i januari? Jag för min del fattar det inte. Jag känner själv en viss sorg över att bara ha 96 dagar på yngsta och typ 92 dagar på äldsta kvar, eftersom det skulle kunna innebära att jag inte fick träffa mina barn så mycket på somrarna i framtiden (om jag då avsåg jobba kvar det kommande decenniet, vilket jag inte gör).  Men där och då fick jag ändå en viss förståelse för lagändringen. Jag tycker ändå att vi borde ha respekt för de dagar som vi får och använda dem till att få mer tid med barnen och inte se dem som ett tillskott i kassan. 

Så här kommer dagens tips. Om du hatar att vara ledig med barnen på sommaren, baka bullar på sportlovet eller ta en skidresa på påsklovet, se då till att plocka ut dina lägstadagar illa kvickt. Om du däremot övervägande trivs med dina barn och gärna vill se mer av dem, gör då inte det. Jag är väl inte dummare än att jag fattar att det är en ekonomisk fråga. Folk har ju inte råd att vara lediga en hel vecka med 180 kr i ersättning per dag. Men efter det där mötet går vi till lunchrummet. Eller jag går åtminstone, de andra ska först gå och köpa sig en lunch från närliggande restaurang eller ta sig en cigarett, och så kan jag inte låta bli att titta på mina kollegor med helt andra ögon. För hur kan man känna att man inte kan unna sig en vecka med låg inkomst, men med fördelen att man får världens största bristvara, tid, för sina barn. Nu finns det naturligtvis inget som säger att alla faktiskt resonerar som chefen. Kanske vågade de bara inte säga att de aldrig skulle sälja tid som de faktiskt fått av staten för att vara med sina barn bara för att lag ändras. Men vad vet jag? jag känner mig ändå tveksam. Innan jag hörde talas om den här lagen såg jag ett inlägg på Facebook där någon förälder skrev om taktiskt uttag av föräldrapenning (för att få så mycket tid) som möjligt med sitt barn och absolut alla utgick från att hon ville tvärtom och gav henne en massa tips för hur hon kunde ta ut så många dagar som möjligt, men samtidigt slippa träffa hennes barn så mycket som möjligt. Uppenbarligen är det här alltså något som inte bara förekommer på min arbetsplats, men ja, förhoppningsvis vill de flesta föräldrar vara med sina barn så mycket som möjligt och ser till att faktiskt vara det också. 

Hur har du tagit ut din föräldrapenning? 

Hjälp sökes: Hur ordnar vi en budgetvänlig semester?

Det här inlägget skulle egentligen handla om något trevligt, men innan jag kom så långt som att trycka på "publicera" så drabbades Sverige av ett attentat som det känns omöjligt att inte kommentera. Jag känner så vitt jag vet inte någon som drabbades personligen, men hur man än vrider och vänder på det så drabbades hela Sverige. Jag lider med alla avlidna och deras familjer, och jag hoppas att inget liknande någonsin ska hända igen i Sverige. Jag har sett en massa bilder på Örebro med hjärtan och kommer inte vara så smörig att jag publicerar något sådant. Men ja, vi lider alla med Örebro och offren. Jag hoppas att vi får klarhet i bakgrunden inom kort och att vi kan förebyggande liknande händelser i framtiden. Aldrig igen. 

Idag tänkte jag göra ett, för mig, ovanligt inlägg. Jag vill be om hjälp att planera en fantastiskt semester. Vi vill inte flyga, vi är redo att åka ungefär när som helst så länge det är under sommarlovsveckorna, så hyfsat flexibla. Vi gillar familjeaktiviteter och kommer ha en fyraåring med oss (dvs Plutten) så det kan inte vara för ambitiösa aktiviteter. Vi vill inte heller bli alltför slitna av resan så det ideala vore att åka till några eller någon plats likt Lalandia där det finns aktiviteter och sedan ta ett par dagar lite lugnare vid havet eller i någon trevlig stad.  Här kommer några exempel på vad vi gjort tidigare: 

• Danmark och Lalandia, vilket vi kombinerade med Legoland. Båda väldigt roliga, men vi vill nog inte dit igen.

• Tyskland, inklusive Heide Park och Europapark. Båda bra, men Heide Park kändes som att det passade bättre för tonåringar och Europapark var så knökfullt att det faktiskt inte blev roligt. 

Nu inser jag att det låter som att jag tycker att jag upplevt hela Danmark och Tyskland för att jag varit i några parker, och så är det naturligtvis inte. Jag åker jättegärna till de länderna igen och då kanske särskilt Tyskland så att jag får träna på min gymnasietyska. Det kan man i och för sig få göra även i Danmark om man är på rätt ställe eller på valfritt charterresmål. 

Så kasta ut era förslag, vad kan vi göra i Europa med bil eller tåg och gärna roliga ställen att rasta barnen på. Finns det någon polsk version av Astrid Lindgrens värld? Eller en tysk Lalandia? Eller kanske en fransk Kolmården som man bara inte får missa? Nu när jag tänker efter så är det mer troligt att jag får en glad man om vi planerar för en bilburen resa. Så kanske inte Berlin eller Paris. För så kul är det inte att köra bil i storstäder. 

Kan man spara pengar med second hand?

Jag snubblade över en eller kanske flera artiklar om Shein och att second hand-butiker numera inte kommer ta emot dem. Det påminde mig lite om att jag inte varit i fysisk second hand-butik på ett tag. Som en konsekvens packade jag in kidsen i bilen och rullade till stadens bästa second hand-butiker. Och hur var det nu, är det billigt att handla där nuförtiden?

Jag har köpt extremt lite kläder i största allmänhet de senaste åren. Min yngsta har fått ärva från äldsta plus kusinerna, eller från mina kompisars barn så shoppingbehovet har varit noll. Av naturliga skäl har det inte varit riktigt lika enkelt med äldsta, eftersom hen av naturliga skäl inte kan ärva riktigt lika mycket kläder som småsyskonet. Allt som oftast har det gått bra ändå, eftersom farmor är shopoholic och turligt nog dessutom loppis-oholic. Mini har därför fått nöja sig med en massa klädpaket som farmor loppat fram och levererat. På det stora hela har det gått hur bra som helst, men liten börjar nu verkligen bli stor. På årets önskelista till tomten (som tydligen inte alls finns) fanns för första året någonsin kläder. Jag försökte googla kläder och fick en uppfattning ungefär om vad det var som önskades. Men alltså, när blev kläder så dyra? Vi pratar om KappAhl och H&M, inte Dolce Gabbana eller Dior. 

Så var gör den driftiga mamman? Hon släpar med sig de små trollen till olika second hand-butiker och låter dem shoppa loss. Som ni ser på lapparna kom vi rätt så billigt undan även fast vi kom hem med en hel del saker. Med andra ord märkte vi inte av att att second hand-priserna spårat. Det fina med det här var att kidsen kunde köpa typ så mycket de ville och att jag kunde känna att jag lånade kläderna för en liten avgift och bara kan lämna tillbaka dem sedan när vi är klara med dem. Vi köpte faktiskt inte bara kläder, utan vi "lånade" oss även ett pussel och en bok, samt fyllde på hushållsskåpen med tallrikar och klarade oss ändå på en femhundring. 

Det roliga med att barnen fick mig att gå i affärer var att jag även hittade kläder till mig själv. Jag har vissa tendenser att variera i storlek beroende på medicinering och allmänt hälsotillstånd och just därför känns det extra trevligt att upptäcka att utbudet för damer också är toppen. Jag vet att jag upptäckte det för flera år sedan egentligen, men eftersom det varit pandemi och näthandelns högtider så hade jag ändå glömt bort det lite. Priserna för damkläder var något högre än barnkläderna, men det är ju som att ge en gåva till ett välgörande ändamål och få nya kläder i rätt storlek, så det gör väl inget. Uppenbarligen stör sig folk dock på de höga priserna på second hand för att de fattiga faktiskt inte har råd, medan andra stör sig på att det minsann går att shoppa ännu billigare på reornas rea, men jag bryr mig faktiskt inte. Åk och köp, vettja. Mini och jag hade ett intressant samtal efter den här rundan, där hen var helt lyrisk efter inköpen. Ett av plaggen var en tröja som såg ut exakt så som hen beskrivit för mig kvällen innan att hen bara måste ha. Och nu kunde hen ju få den, utan en föreläsnings från modern om kemikalier, klimatpåverkan eller ekonomi. Ja, ni börjar ju fatta vad det är för kön på min äldsta, en riktig tweenie, men det var roligt att diskutera. I vårt hushåll kommer inte några Shein-beställningar på tal, så om hen ska klä sig "rätt" är det lika bra att bli kompis med lokala second hand-butiker eller typ Vinted eller Sellpy. 

Nu anar jag att ni andra säkert redan är insatta i fördelen med second hand, men om ni inte gått på några år, kan det vara värt att göra ett nytt försök. För alla butiker i min stad var verkligen jättefina, luktade mestadels fräscht och det var relativt lätt att hitta rätt. Och för den som vill låta barnen känna sig rika och ge dem en möjlighet att "splurge":a är det perfekt. De kan uppmuntras läsa genom att få välja hur många böcker de vill, de kan få precis vilken leksak de vill och fylla hela garderoben till en liten peng. Kan det bli bättre? Så nästa gång du inser att du inte har någonting att ta på dig eller är sugen på något nytt, bege dig till en second hand-butik. Lägre priser och minimalt klimatavtryck, kan det bli bättre? Nästa utmaning får bli att köpa och renovera möbler där, hur svårt kan det vara? 

Gillar du att shoppa second hand? 

Ekonomisk ångest

Nu är det januari igen och jag kommer inte ens försöka mig på någon summering över 2024 eller sätta några mål för 2025. Åtminstone inte här i bloggen. Det har hänt en del, absolut, och förhoppningsvis är ännu mer på gång, men det får vi ta framöver. Jag sitter och skriver det här en alldeles för tidig morgon trots att jag har en ledig dag och det beror faktiskt på att jag vaknade med en viss nivå av ekonomisk ångest idag. Dagens inlägg ska därför handla om ekonomisk ångest och stress. 

Jag tror att det är fler än jag som då och då, eller kanske till och med ofta, känner ett uns av ekonomisk ångest. För mig har det funnits vitt skilda orsaker till detta, men en sådan sak kan vara oro för förändrade förutsättningar. Jag minns till exempel en gång (tror till och med att det var under 2024) när min man var så less på jobbet att jag (som också var less på jobbet) sa åt honom att säga upp sig och istället låta mig bli ensam familjeförsörjare. Det blev aldrig så, men jag tror vi båda övervägde det på riktigt och där och då minns jag en ganska stor stresskänsla. Vi har historiskt sagt att vi ska kunna leva på en inkomst, allra helst den lägre, men då insåg vi att hans lön faktiskt stigit med ganska mycket mer än min de senaste fem åren och att vi ändå höjt utgifterna en del med tiden. Vi brukade stolt klara oss på 20 000 kr i månaden, men där är vi inte idag och vi var det definitivt inte då med allt högre räntor och allmän inflation. Egentligen vet jag inte hur jag kom ur den där känslan, men på något sätt så lyckades jag ändå bli kvitt ångesten. 

En annan situation som kan ge mig ekonomisk ångest är när media skriver mycket om att börsen går dåligt. Konstigt nog, blir det lättare när börsen går precis lika dåligt, men det inte skrivs så mycket. Under 2024 hade vi augusti-dippen till exempel. Jag minnst att jag faktiskt var stark nog att dipp-köpa, men jag mådde inte så himla bra under tiden. När börsen går lite smådåligt under en längre tid känns det faktiskt bättre än när den går skitdåligt under enstaka dagar. Varje gång funderar jag lite på om det är början på ett jätteras och jag är på någon slags fallande kniv-jakt, men först när det vänder känner jag nog mig helt lugn igen. När jag lyssnade på Avanzapoddens årskrönika insåg jag något jag intellektuellt förstått tidigare, men inte riktigt tagit in, nämligen att det här är vanliga känslor. Tydligen så var det riktigt många som faktiskt sålde av i dippen och om jag ska vara bara lite positiv i det här så är det att jag aldrig agerat på min oro än så länge. 

När vi nu är inne på media så slås jag av deras makt även inom området januari-oro. Det här är något som oftast inte påverkar mig så mycket, särskilt inte i januari, men just i år upplever jag faktiskt att jag påverkas en hel del av alla tidningsartiklar och nyhetssnack om sparuari. De få gånger jag åker bil, har jag till och med lyssnat på en radiokanal som tjatar om hur tufft det är i januari och att deras lyssnare ska bli sparsamma tillsammans med kanalen i januari. Egentligen borde jag gilla när folk pratar om att vara sparsamma, jag menar, den här bloggen finns ju typ till framför allt för att uppmuntra till det. Det är dock något med en allmän kriskänsla som uppstår som jag inte alls är så förtjust i och den kan bero på att det framför allt är ett fokus på hur man ska lösa problemet med den extrema konsumtionen i december eller beta av ens höga lån nu när blancolånen inte längre kommer vara avdragsgilla på samma sätt. Hade det istället handlat om positiva saker, som att man kan gå ner i arbetstid om man drar ner på fast fashion-köpen eller kan nå miljonen innan 40 om man sparar 10% av sin lön så vore det en annan sak, tror jag. Kanske är det här det som är själva kärnan till att få folk att spara mer? Att koppla det till positiva saker alltså. Jag vet att jag hört i klimatsammanhang, att det är viktigt att man slutar tjata om hur jobbigt det blir att sluta flyga, äta kött och att inte få göra en massa saker och istället fokusera på det positiva. Dessutom så går mycket hand i hand när det kommer till klimat och ekonomi. Det är till exempel mycket billigare att låta bli att köpa onödiga leksaker och kläder än att leta rätt på den bästa rabatten för att få bästa möjliga pris. Ofta tror jag gemene man (jag själv inkluderad) lägger alldeles för mycket tid på det senare. Den hör januari-oron behöver förresten inte vara i januari. Den kan uppstå när som helst, som typ vid en invasion av ett land eller en prischock på elmarknaden mitt i sommaren. 

Så hur hanterar man detta eller hur bör man hantera detta? Jag har skrivit att jag inte exakt vet hur jag gjort och jag vet att jag ibland skenat iväg rejält mentalt. Det har hänt att jag fått tunnelseende och i panik köpt billiga, utländska ägg på Lidl, blivit storkund på stans "invandrar-butik" och tagit extremt korta duschar. Inget av det här har hjälpt min ångest alls. Det som däremot har hjälpt är när jag lugnat ner mig och fått sitta i excel och räkna lite på olika scenarier. Vad händer om räntan går upp x antal procent? Vad händer om vi köper ett hus? Vad har vi faktiskt för kostnader idag? Vad kan vi dra ner på? Allt som oftast behöver jag inte dra ner på någonting, för jag blir positivt överraskad när jag väl tagit mig tid och räknat på det. Men just idag, när jag faktiskt inlett den här tidiga morgonen i ensamhet med att räkna, så har jag hittills sagt upp ett abonnemang och när mannen vaknar ska jag fråga honom om vi kan säga upp två till.  Att ha koll kan med andra ord vara riktigt befriande och att agera när väl man har fått koll, kanske ännu lite mer befriande faktiskt. 

Inser själv att jag frågar fel personer nu, men brukar ni någonsin få ekonomisk ångest? Och hur hanterar ni det?