tisdag 7 april 2026

Är FIRE svaret på ett ojämställt samhälle?

Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg om matkostnader som satte igång en massa tankar. En läsare kommenterade att hen inte gillar att Åsa Axelsson lever på sin man, vilket jag antar betyder att läsaren tycker det är fel att Åsas makes inkomster täcker deras omkostnader eftersom hon "bara" lagar mat, odlar och sköter inköp. När jag såg den kommentaren blev jag lite ledsen, för känslan var att det var en kvinna som dissade en annan kvinnas livsval, som så ofta. Det här var långt ifrån första gången som perspektivet ekonomisk jämställdhet lyftes i kommentarsfältet och jag kan förstå varför många tycker det är viktigt, men kan det kanske vara så att det är just att samhället i stort är så ojämställt som gör att en del kvinnor ser FIRE som lösningen på problemet? Alltså, att det känns mer överkomligt att samla ihop en massa pengar och hålla nere kostnaderna för att kunna sluta jobba, än att lyckas nå en balans i relationen och på arbetsplatserna?

En viktigt aspekt att ha i åtanke är att en del saker är svåra att komma åt. Jag har haft två rätt tuffa graviditeter där jag inte klarat av att jobba hela tiden. Hur mycket min man än hade velat dela den bördan med mig så hade han inte kunnat kräkas åt mig. Han hade inte heller kunnat ha foglossning åt mig. Jag minns när jag kom åter efter en periods kortare sjukskrivning och jag kom hem redan efter första dagen och sa "Aldrig att jag kommer fixa att jobba fram till förlossningen." Som en konsekvens tog jag föräldraledigt ett par månader innan jag fick barnen av ren orkeslöshet. Det var ekonomiskt ganska korkat, men inget min man hade kunnat göra åt mig, eftersom det var jag som blivit ett vrak av att vara gravid. När väl barnen kom så ammade jag. Han tog nog något blöjbyte nattetid, men det var jag som var tvungen att amma varannan timme om vi ville att våra barn skulle ammas. Någonstans här stannar de biologiska förklaringarna, men inte de strukturella. Jag har exempelvis kunnat vabba utan att vara orolig för att min arbetsgivare ska straffa mig för det. Det är möjligt att jag fått sämre löneutveckling för det, men överlag har toleransen varit hög. När min man behövt vabba vid ett tillfälle när han skulle på arbetsintervju fick han inte jobbet och de verkade genuint väldigt besvärade över att han skulle kunna tänkas behöva vabba. När han ifrågasatt att arbetsgivaren lagt möten till klockan sex på en fredag och han behövt hämta barn så har han uppfattats som jobbig. Han arbetar på en mansdominerande arbetsplats och de få kvinnorna som jobbar där har haft män som antingen varit hemmamän för att få det att fungera, eller som tagit övervägande ansvar för deras barn. Den stora merparten dock, har haft fruar som skött ruljansen, vilket lett till att de inte behövt bekymra sig om en onödig tjänsteresa till någon kursgård för att diskutera jämställdhetsintegrering på arbetsplatsen, VAB flera veckor i rad för att barnen går omlott i sjukdomar, eller hur man ska hantera skolans alla lov som de flesta barn tycks spendera hemma eller på resa och inte på fritids. 

Utöver detta finns det aspekter som rör individuella familjer, men som konstigt nog tycks vara vanliga i fler familjer än min. Jag har tidigare skrivit om att vårt familjeliv fungerat som bäst när jag varit föräldraledig eftersom jag då såg till att tvätta, laga mat, handla, köpa presenter till diverse födelsedagsbarn och inhandla kläder som behövdes till barnen. Min man kunde under samma period komma hem och fylla diskmaskinen och sedan umgås med mig och barnen. När jag jobbade heltid och han var hemma så utförde han obetalt lönearbete till sin arbetsgivare, men det var ytterst ovanligt att han hade middagen färdig när jag kom hem från jobbet och jag tror inte han startade en enda tvättmaskin under sin föräldraledighet. Det här var ett ganska vanligt samtalsämne under öppna förskolan, så det verkar inte bara vara i min familj. Hans perspektiv på det hela var att han inte var föräldraledig för att sköta hushållet, utan för att umgås med sina barn. Det kan ju vara sant, men eftersom jag inte hade gjort på samma sätt så var det väldigt frustrerande. Jag tyckte inte heller att det fanns några svårigheter att aktivera det äldre barnet i att laga mat eller tvätta och att barn överlag brukar tycka hushållssysslor är ganska roliga. Vi har också i perioder jobbat deltid och det här mönstret har då upprepat sig. Jag har fixat och grejat, hållit ner kostnader genom att baka bröd och laga mat, samt handlat billigt under sova middag-promenader med vagnen, medan han ofta hamnat i läget att han fått köpa hämtmat eftersom han inte kommit på vad han ska laga eller glömt handla. 

Det för oss osökt in på det ekonomiska perspektivet av jämställdhet. Jag vet att det är många kvinnor som köper alldeles för mycket saker, särskilt till barnen och att det kan påverka en familjs ekonomi negativt. Men jag har också sålt och köpt en massa på Tradera och Vinted genom åren och än så länge har jag bara sålt en barngrej till en man. Jag har aldrig köpt en produkt från en man. På samma sätt är det övervägande kvinnor som handlar i mataffärerna jag handlar i trots att det rimligen bor lika många män i min stad. Vart vill jag komma? Jo, det är ju ofta kvinnor som tar ansvar för både bördan av att alla ska ha det de behöver, men också för att det blir ett överkomligt pris på lillans regnkläder, tonåringens hockeyutrustning eller grabbens förskolegarderob. Det är ofta också de som lagar matlådor så att det ska finnas lunch till maken eller som ser till att det finns några frysportioner som tonåringen som kommer hem först kan äta innan dennes träning. I vår familj har det här arbetet lett till rejäla kostnadsbesparingar. Min man har många goda kvalitéer, men om han skulle handla spontant skulle han inte lusläsa något reklamblad innan. Faktum är att jag ibland blivit lite sur på att jag skrivit att han ska köpa exempelvis Bregott, men inte specificerat att det var förpackningen på 750 gram som var på extrapris för priset 49.90 och han därför köpt den lilla till ordinarie pris. Det är därför nästan uteslutande jag som handlar och därmed också jag som håller ner våra matkostnader, vilket under många år tillsammans möjliggjort att han kunnat spara en massa pengar som han annars inte hade kunnat spara.  Jag vågar uppskatta det till åtminstone en miljon som han har investerat just på grund av detta. Det här är i vårt fall inte heller något som bara handlar om kläder och mat. Det är också jag som planerar familjens semester runt när det är billigt att besöka resmål A och resmål B, hittar en rabattkupong på hotell, ser till att köpa barnens födelsedagspresent när det är fri frakt och rea eller köper en (plast-)julgran på utförsäljning istället för innan jul till ordinarie pris. Utöver det har jag likt Åsa odlat en massa genom åren, saftat och syltat på både egen och grannars frukter och fryst in eller torkat alltifrån egna krossade tomater till chili och purjolök. Det är inget högavlönat arbete, det ska medges. Men att få ner familjens kostnader räknas också, i min bok. 

För att återgå till början av det här inlägget så tror jag faktiskt för egen del att jag mycket väl skulle kunna jobba mycket om jag hade en partner som var hemma i högre omfattning och ägnade sig åt hushållssysslor på eget initiativ, känslomässigt arbete med barnen av typen konfliktlösning och lekträffsplanering och bara såg till att allt fungerade. Det känns på något sätt som att mitt huvud både måste brottas med att lösa arbetsuppgifter och en massa mentalt belastande uppgifter hemmavid som aldrig min man behöver ägna sig åt, och att det därför blir för mycket. Nu tänker du kanske att jag bara är tillsammans med fel person. Att jag haft otur. Kanske särskilt om du är man och känner dig övertygad om att du minsann hjälper till massvis. Men nästan alla jag pratat med om ämnet känner igen sig alltför väl. Särskilt när det kommer till män som hjälper till jättebra när de ber om det, men sällan tar ansvar för att upptäcka vad som ska göras på egen hand. Det är därför flera av mina kvinnliga vänner valt att gå ner i arbetstid för att de ska hinna och orka göra allt som inte kan outsourcas. För det går inte att använda sig av RUT-tjänster för att lösa konflikter mellan ens barn och deras kompisar. Eller för att få ett barn som inte orkar gå i skolan att ta sig dit. Eller för att komma ihåg vad svärmor gillar och när hon fyller år och köpa en vettig present därefter. Det går bara att RUT:a sig till en storstädning, men som min man själv säger varje gång jag föreslagit det så är: "den minsta uppgiften att faktiskt skura golv och tvätta fönster". Det som är jobbigt på riktigt är att hålla reda på var alla saker ska vara, vem som ska på kalas, när det är idrott i skolan, komma på en nyttig maträtt som tolereras av de flesta och se till att det finns frukostbröd till barnen. 




Det råder ingen tvekan om att jag gillar idén om FIRE oavsett familjesituation och att jag inte har några enorma behov av att spendera en massa pengar, vilket gör det möjligt att lockas av och försöka uppnå en enklare livsstil. Jag tror samtidigt inte att det är någon slump att jag drogs in i rörelsen först när jag fått barn och kände att livet som det då var, kändes ohållbart. Ur ett samhällsperspektiv känns det inte optimalt att sträva efter FIRE som lösningen på ett för tungt livspussel, men samtidigt bättre än återkommande sjukskrivningar för utmattning som är vardagen för så många kvinnor i Sverige. Jag tycker dock att det är viktigt att vi inom rörelsen, slutar lägga oss i andras livsval. En kvinna som väljer att sluta jobba och ta hand om familjen likt den här kvinnan lever inte mer på sin man än han lever på att hon är hemma och ser till att barnen har det de behöver. Det trasiga i vårt samhälle är enligt mitt tycke inte att kvinnor väljer att sluta jobba, utan snarare att de känner sig tvungna att både jobba heltid och bära större delen av den mentala belastningen hemma. 


Hur känner du? Beror drömmen om FIRE på att samhället är för tufft? Eller bara på att somliga vill ägna sig åt sina fritidsintressen istället åt att arbeta bort livet?


28 kommentarer:

  1. Arbete är att ge bort sin livsenergi mot pengar... man bör alltid fundera på om det är värt det... Speciellt gällande transfereringen av pengar från de som jobbar till de som inte vill jobba...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det är sunt att se på det för vad det är, alltså det där med livsenergi. Din sista mening förvirrade mig lite eftersom det är många som tycker att vi FIRE-typer är människor som inte vill jobba (sant) och beroende av transfereringar i form av exempelvis vård.

      Radera
    2. Det är klart det är värt det om man behöver betala hyran osv

      Radera
  2. Väldigt väldigt intressanta funderingar och huvudet på spiken i många av ämnena. Tack för att du belyser de här frågorna <3

    SvaraRadera
  3. Problemet ser jag som att två heltider inte fungerar när man har barn och familj. Men en heltid och en hemmafru är dåligt för framtida karriärmöjligheter och pensionspoäng för de mestadels kvinnor som tar hand om barnen när de är små. Jag var själv hemma med barn i 8 år i ett land med begränsad barnomsorg, och det tog tid att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Om min man hade velat fortsätta vara gift med mig hade det fungerat, men det blir svårt när hela ens ekonomiska situation ska baseras på känslor.
    Bättre vore två föräldrar som båda jobbar deltid i ett antal år, båda behåller kontakten med arbetsmarknaden, båda bidrar med både pengar och ansträngning till hushållet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig i sak, Isadora. Det hade jag också tyckt vore väldigt mycket bättre. Men om man har en partner som inte fixar att ta ansvaret för läxor och lekträffar? Eller om bådas arbeten är sämst på att minska arbetsbelastningen så att varje deltidsarbete innebär fullt arbete till mindre lön som i min mans fall? Hur gör man i praktiken då? Är det i så fall så konstigt att en familj lockas av fire? Och kanske kan vi få skylla det lite på samhällsstrukturen och könsnormer eftersom kraven ofta är högre på mammor än på pappor vad gäller föräldraskapet, och minst lika höga på arbetsplatsen som för män.

      Men just det sista du skriver om att det optimala är att båda behåller kontakten med arbetsmarknaden, håller jag egentligen med om, men kanske med brasklappen att det blir mindre viktigt om familjen redan nått FIRE eller om individerna är väldigt nära pensionsåldern. För det du skriver tror jag är jätteviktigt för den familjen som bara hankar sig fram, men mindre viktigt för den som nästan nått FIRE som jag och min familj till exempel.

      Radera
    2. Ja jag håller med dig frihetsmamman om det. Om man ändå redan är FIRE så inga problem men om man inte är fire och är beroende av tex mannen för pengarna så är det en svår position tycker jag

      Radera
  4. Vill verkligen inte vara elak mot någon (kvinna), dock blir jag frustrerad av att läsa om all manlig strategisk inkompetens. Blir också så fascinerad av att män faktiskt lyckas få behålla en partner när de behandlar dem som mindre värda oavlönade hushålleskor. Finns uppenbarligen många som är betydligt mer toleranta än vad jag själv hade varit och vad tacksamma många män borde vara.
    Kanske helt fel, men tycker så synd om vad min kvinnliga medsystrar får stå ut med.
    Är 90-talist och hör själv liknande från mina vänner och vill så gärna uppriktigt fråga hur de anser det ok att deras partners behandlar dem så. Vad hände med alla tankar de haft för några år sedan om jämställdhet? Känns som ett övertramp och jag kan bara i tysthet undra.
    Och hur i hela min dag har jag hittat en partner där vi lyckas vara i princip helt jämställda?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror också att det handlar om strategisk inkompetens, vilket jag ofta påtalar här hemma. Han kontrar alltid med att jag har för höga krav på honom och mig själv, men de gånger jag testat vara som han brukar det vara maten han till slutet stör sig på. Barnen kan ju inte alltid äta korv? Vi kan inte äta hämtmat så här ofta!! Etc.

      Men jag tror inte det skulle bli särskilt mycket bättre med någon annan eftersom alla mina vänner har samma problem. De som inte har barn stör sig dock inte lika mycket på det för ”han byter faktiskt alltid däck och bilbatteri när det behövs.”

      Men hur mycket rätt jag än tycker att du har så tycker jag att det är ännu galnare att vi i protest och jämställdhetens namn jobbar heltid OCH roddar allt hemma. För även om våra privatekonomier blir lidande av fire eller deltidsarbete, så blir vår hälsa lidande av att vi ska göra allt alltid. Och utmattning är inte att leka med så därför förespråkar jag ojämställdhet och mindre arbete framför jämställd ekonomi och mental överbelastning, varje dag.

      Frihetsmamman

      Radera
  5. Bra inlägg! Känner igen mig om att ta det övergripande ansvaret hemma, och tagit alla barnår och vabbdagar. Har sett nu att mannen kan ge en del av sin premiepension till mig, så så ska vi göra framöver för att åtminstone kompensera ekonomisk.
    Läste nyss Åsas nya bok, den var bra!
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du också gillade den och bra fixat med premiepensionen! Det är ju extra bra eftersom pensionen ju inte ingår i bodelning (tror jag).

      Radera
    2. Privat pension ingår i bodelning vad jag förstått, hur man vänder sig har man ändan bak. :) Premiepensionen ingår inte i bodelning dock.

      Radera
  6. Jag är då av manligt kön (född mitten 1960), och blir lite beklämd över hur en del av mina könspolare hanterar saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är väl positivt att du känner så. Då finns det ju hopp för det manliga könet ju!

      Radera
  7. Jag minns tiden med små/mellanstora barn som ett väldigt sjå med ojämlika ansvarsområden och kämpande med pengar (men väldigt rolig och kärleksfull också!). Idag är barnen vuxna, och jag sade till dottern för ett tag sedan att jag önskar jag tillbringat mer tid med dem. Hon svarade häpet att jag ju alltid varit med dem. Jag svarade att ja, jo, iofs jobbade jag deltid och var mkt med dem... Men jag önskar att jag inte lagt så mkt tid och energi på att försöka följa med strömmen, göra allt alla andra gjorde, ha allt alla andra hade. Att jag hade kunnat vila i att tid med barnen var det absolut viktigaste för mig och annat kunde vänta. Nu är jag 55 och skulle väl teoretiskt sett kunna jobba hur mkt som helst - men jag prioriterar min fria tid mest av allt och har faktiskt gått ner i tid igen.

    SvaraRadera
  8. Bra, roliga och sorgliga tankar.

    Det här är nog den huvudsakliga anledningen till att jag inte har några barn. Jag hittade ingen man som jag kände var beredd att ta lika mycket ansvar och kunde tänka sig att "offra" en del av sitt arbetsliv för att hålla igång familjen AB med de gemensamma barnen.
    Detta är inte riktat som någon kritik mot alla er som har barn, ni gör ett bra jobb, utan er gick vi under som mänsklighet.

    Jag känner oerhört få kvinnor, i synnerhet med barn hemma, som strävar mot FIRE så i min värld är det de snart medelålders männen och några kvinnor som strävar efter att vara ledig och utveckla sina intressen.

    SvaraRadera
  9. Ja tror absolut att det är effektivare att en person är (mest) hemma och den andra drar in pengarna, men då ska man ändå kanske vara medvetet om att man 'stödjer patriarkin' och kanske inte har så mycket att säga om jämställdhet - kanske, vet inte. Precis som att det är på många sätt och vis effektivare att styra ett land om det är en diktatur och inte en demokrati - men frågan är om det ändå är rätt att sträva efter att vara en demokrati? Jag håller med att man inte ska lägga sig in i andras livsval, men en del i FIRE ändå 'ser ner' lite på andra (tex consumer suckers). Lite kluven angående hon som är tex i TV dock - om de väljer att 'predika' i TVn om det så har man kanske rätt att uttala sig om deras val. Men kul/bra ämne att du tar upp :) (och jag tycker absolut inte att du ska behöva komma ihåg och fixa svärmors födelsedag - då har det gått för långt (är det något som mannen kräver ens? kanske dags att bara släppa vissa saker och se vad händer) )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, mannen kräver troligen inte att man fixar en present till svärmor men man kanske gillar sin svärmor och fixar en present en gång och BAM så är man fast för mannen har blixtsnabbt vant sig. Själv har jag nogsamt sett till att eventuella presenter från mig till svärmor handlas i tiden skilt från hennes födelsedag, jul etc.

      Radera
    2. Det var dumt att jag tog just det exemplet för jag har faktiskt personligen slutat med alla presenter till hans familj (tror dock samtliga av mina kvinnliga vänner köper alla presenter av sådan art dock så problemet finns definitivt). Han har ALDRIG krävt det, men jag skulle skämmas fruktansvärt mycket om jag firade jul med svärföräldrarna, hans syskon och kusinerna utan någon present så därför gjorde jag det. Sedan något år tillbaka firar vi hemma utan familjen, så då är det inte lika uppenbart, och därför har jag slutat. Men jag har plågats enormt av att besöka den nyfödda kusinen utan en present till familjen bara för att han tagit över presentansvaret och slutat ge presenter. Kan man kalla det att ta över presentansvaret när presenterna upphörde samma dag som jag slutade med det förresten? Det jobbiga är dock att detta även gäller våra barn som han nästan aldrig köper något till och där hade jag mått bättre om han engagerat sig, men kommer ändå aldrig skippa att ge barnen presenter för att göra en poäng av det. Tror jag skrev bara "God jul önskar mamma" på någon julklapp sist dock som en hint. Tror inte det fungerade

      Radera
  10. Håller med om mycket som skrivits. Imponeras av Indexannas val här ovan: hon avstod från att skaffa barn (till stor del) pga brist på lämplig partner. Annars tycker jag vi kvinnor ofta verkar ta ”första bästa”, är det av rädsla för att bli utan man och barn (den biologiska klockan?)
    Sorgligt också för att den här problematiken spelar den ökande höger-högern i händerna. Istället för att kvinnor ska bli stressade och sjukskrivna ska de vara hemma istället. Kvinnan blir ekonomiskt beroende av mannen och mannen slipper tjatet om att behöva ”hjälpa till”. Gäller naturligtvis inte för de fåtal som är FIRE men för den stora massan som inte är det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inga principiella invändningar mot det du säger och skulle jag predika inför riksdagen så skulle jag snarare be om reformer som skapar jämställdhet än vårdbidrag för att skapa fler hemmafruar på bidrag. Men för MIG som enskild individ, eller för kvinnan tv-soffan, så tycker jag ändå att det är helt okej att göra den typen av val. För det absolut sämsta för varje kvinna är att känna att hon måste vara allt, göra allt och fixa allt.

      Vet inte om vi tar första bästa. Min egen man har blivit mindre aktiv efter första barnet och jag har flera vänner som beskrivit att mannen tycks ha vant sig vid att hon har koll på allt redan under graviditeten och sedan aldrig gått tillbaka till något större engagemang. Och DET är det ju svårt att förutspå.

      Radera
  11. Fler och fler unga kvinnor sägs inte vilja ha barn. En bidragande orsak kan nog vara att de sett sina mödrar haft det på det sätt som beskrivs i blogginlägget. De väljer helt enkelt bort den sortens tillvaro. Sunt tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det har betydligt fler skäl, som att världen känns så mörk att man inte vet vilken framtid ens barn kommer ha (klimatförändringar, krig, minskade demokratier etc) eller att man vill förverkliga sig själv mer. Jag ångrar inte mina barn, men ibland funderar jag på vem jag hade varit och hur jag hade mått om jag hade valt att förbli barnfri. Jag kanske skulle älskat att jobba då? Hade kanske vågat byta yrke flera gånger? Flyttat runt jorden? Vem vet, men det kan jag inte klandra någon för att de föredrar framför att vakna sju gånger per natt, vara sjuk varannan vecka i nytt virus och behöva tjafsa med miniversioner av en själv om varför man lagar så äcklig mat hela tiden.

      Radera
  12. Ytterligare en orsak kan nog vara den stora skillnaden i värderingar; kvinnor är vänster, män är höger (på gruppnivå). Det kan nog bli stora krockar i hur man ska få till ett balanserat familjeliv.

    SvaraRadera
  13. En bra sak I sådana sammanhang med att vara fire på riktig (dvs så att man kan stå på egna ben) är att man behöver inte stå ut med partners som inte funkar - det är verkligen jämställdhet 😊

    SvaraRadera
  14. Jag känner igen mig i beskrivningen att jag som mamma har gjort mer på hemmaplan. Min man tycker inte att man behöver planera så mycket (pga att han är man eller personlighetsdrag?) Den stora skillnaden är att han inte bryr sig om vad omgivningen tycker i samma utsträckning som jag. So what om barnet har samma byxor två veckor i sträck, de är inte smutsiga? Han tror inte på att ge presenter bara för att konventionen säger så, han ger när/om han vill och då något som verkligen passar mottagaren. Han är fantastisk på att tala med vårt tonårsbarn, förklara koncept, lyssna aktivt på vad vårt barn säger, medan jag är mer "vad gjorde ni i skolan? Vad fick ni till lunch? Har du packat gympakläder?"

    Jag tror att våra styrkor ligger i att vi kompletterar varandra (han är mer teoretisk med makroperspektiv och jag praktisk med fokus på det vardagliga). Jag gillar att planera, hitta på aktiviteter (klurig påskjakt trots att barnet är 15, fixa picknick, tvätta favorittröjan i tid osv) för att visa min kärlek och engagemang. Min man fokuserar på vad man behöver kunna i livet på ett mer övergripande plan kring identitet, grupptryck, vad vill jag och hur kan jag uppnå det, nyfikenhet inför livet osv. Jag lär mig mycket av min man och han lär sig en hel del av mig. Han bakar bröd och har tagit över en stor del av matlagningen nu (vi lagar ofta tillsammans) och använder grönsaker hej vilt och vågar krydda loss (stooor förändring mot förr). Jag anammar en del av hans synsätt och bryr mig mer om vad vi som familj tycker är viktigt, än vad jag fått för mig att utomstående värderar (kanske inte ens stämmer ju, vi bara löper i samma rat race för att alla andra gör det och man är rädd att missa något?)

    Det som möjliggjort vårt sätt att leva är ekonomin. Ingen av oss arbetar på ett riktigt jobb nu. Vi har således tid att laga mat, meka med bilen själva (tillsammans), prata, tänka, umgås. Det är en otrolig lyx och tack vare mig (tur med investeringar och gott ekonomiskt sinnelag där vi lever billigt). Min man kan inte hålla i pengar, han väljer dock att köpa saker till hemmet (Verktyg, gasol osv), så om det skiter sig i världen har vi ett eget Biltema och Ica vi kan handla ifrån länge. Vi kan tack vare detta laga i stort sett allt själva. Jag har min egna MacGyver och han har sin Martha Stewart (fast lite sämre versioner). Det är kul att göra vissa sysslor tillsammans, man får ökad förståelse för varandra och lär sig något på kuppen.

    Tack vare att vi inte är sönderstressade av heltidsjobb orkar vi vara snälla och generösa med varandra. När vi jobbade var jag så trött att jag blev en arg och bitter person som tyckte att han var en lat och självisk pappa. Innan barn var detta inget problem, men familjebildning ställer saker på sin spets och jag tror att hemligheten för ett bra familjeliv är att gå ner ordentligt i arbetstid. Kan man inte det kommer det bli slitningar. Jag tror att vi människor är olika som individer men också könen emellan. Mår man bra kan man uppskatta skillnaderna, är man på gränsen till utmattning är det nästan omöjligt. Jag önskar så att alla kunde gå ner i tid eller bo i Bullerbyliknande generationsboenden där man hjälps åt med barn och sysslor.

    Försök se över era utgifter, hemmaklippning, kläder på second hand, laga mat hemma, se över boendekostnader, försäkringar och abbonemang. Hur mycket behöver hushållet få in för att gå runt och se om man kan gå ner i tid eller ta tjänstledigt för att plugga på distans. Få ner utgifterna är det essentiella.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni verkar ha löst det på ett bra sätt, bara att gratulera! Jag är själv kvinna och jag kan ibland förundras över mina medsystrars förmåga att grotta ner sig i alla detaljer och därför bli sönderstressade (”alla andra gör ju/får ju”, vad ska andra säga”) och få dåligt samvete. Ja, det ställs generellt högre/fler krav på mammor än pappor men skulle vi kvinnor generellt ha bättre självkänsla och därmed vara tryggare skulle vi kanske kunna strunta i en del av dem? Om inte annat blir vi ett föredöme för våra barn genom att visa att vi tänker själva och inte alltid försöker leva upp till omgivningens förväntningar?

      Radera