Är FIRE svaret på ett ojämställt samhälle?

Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg om matkostnader som satte igång en massa tankar. En läsare kommenterade att hen inte gillar att Åsa Axelsson lever på sin man, vilket jag antar betyder att läsaren tycker det är fel att Åsas makes inkomster täcker deras omkostnader eftersom hon "bara" lagar mat, odlar och sköter inköp. När jag såg den kommentaren blev jag lite ledsen, för känslan var att det var en kvinna som dissade en annan kvinnas livsval, som så ofta. Det här var långt ifrån första gången som perspektivet ekonomisk jämställdhet lyftes i kommentarsfältet och jag kan förstå varför många tycker det är viktigt, men kan det kanske vara så att det är just att samhället i stort är så ojämställt som gör att en del kvinnor ser FIRE som lösningen på problemet? Alltså, att det känns mer överkomligt att samla ihop en massa pengar och hålla nere kostnaderna för att kunna sluta jobba, än att lyckas nå en balans i relationen och på arbetsplatserna?

En viktigt aspekt att ha i åtanke är att en del saker är svåra att komma åt. Jag har haft två rätt tuffa graviditeter där jag inte klarat av att jobba hela tiden. Hur mycket min man än hade velat dela den bördan med mig så hade han inte kunnat kräkas åt mig. Han hade inte heller kunnat ha foglossning åt mig. Jag minns när jag kom åter efter en periods kortare sjukskrivning och jag kom hem redan efter första dagen och sa "Aldrig att jag kommer fixa att jobba fram till förlossningen." Som en konsekvens tog jag föräldraledigt ett par månader innan jag fick barnen av ren orkeslöshet. Det var ekonomiskt ganska korkat, men inget min man hade kunnat göra åt mig, eftersom det var jag som blivit ett vrak av att vara gravid. När väl barnen kom så ammade jag. Han tog nog något blöjbyte nattetid, men det var jag som var tvungen att amma varannan timme om vi ville att våra barn skulle ammas. Någonstans här stannar de biologiska förklaringarna, men inte de strukturella. Jag har exempelvis kunnat vabba utan att vara orolig för att min arbetsgivare ska straffa mig för det. Det är möjligt att jag fått sämre löneutveckling för det, men överlag har toleransen varit hög. När min man behövt vabba vid ett tillfälle när han skulle på arbetsintervju fick han inte jobbet och de verkade genuint väldigt besvärade över att han skulle kunna tänkas behöva vabba. När han ifrågasatt att arbetsgivaren lagt möten till klockan sex på en fredag och han behövt hämta barn så har han uppfattats som jobbig. Han arbetar på en mansdominerande arbetsplats och de få kvinnorna som jobbar där har haft män som antingen varit hemmamän för att få det att fungera, eller som tagit övervägande ansvar för deras barn. Den stora merparten dock, har haft fruar som skött ruljansen, vilket lett till att de inte behövt bekymra sig om en onödig tjänsteresa till någon kursgård för att diskutera jämställdhetsintegrering på arbetsplatsen, VAB flera veckor i rad för att barnen går omlott i sjukdomar, eller hur man ska hantera skolans alla lov som de flesta barn tycks spendera hemma eller på resa och inte på fritids. 

Utöver detta finns det aspekter som rör individuella familjer, men som konstigt nog tycks vara vanliga i fler familjer än min. Jag har tidigare skrivit om att vårt familjeliv fungerat som bäst när jag varit föräldraledig eftersom jag då såg till att tvätta, laga mat, handla, köpa presenter till diverse födelsedagsbarn och inhandla kläder som behövdes till barnen. Min man kunde under samma period komma hem och fylla diskmaskinen och sedan umgås med mig och barnen. När jag jobbade heltid och han var hemma så utförde han obetalt lönearbete till sin arbetsgivare, men det var ytterst ovanligt att han hade middagen färdig när jag kom hem från jobbet och jag tror inte han startade en enda tvättmaskin under sin föräldraledighet. Det här var ett ganska vanligt samtalsämne under öppna förskolan, så det verkar inte bara vara i min familj. Hans perspektiv på det hela var att han inte var föräldraledig för att sköta hushållet, utan för att umgås med sina barn. Det kan ju vara sant, men eftersom jag inte hade gjort på samma sätt så var det väldigt frustrerande. Jag tyckte inte heller att det fanns några svårigheter att aktivera det äldre barnet i att laga mat eller tvätta och att barn överlag brukar tycka hushållssysslor är ganska roliga. Vi har också i perioder jobbat deltid och det här mönstret har då upprepat sig. Jag har fixat och grejat, hållit ner kostnader genom att baka bröd och laga mat, samt handlat billigt under sova middag-promenader med vagnen, medan han ofta hamnat i läget att han fått köpa hämtmat eftersom han inte kommit på vad han ska laga eller glömt handla. 

Det för oss osökt in på det ekonomiska perspektivet av jämställdhet. Jag vet att det är många kvinnor som köper alldeles för mycket saker, särskilt till barnen och att det kan påverka en familjs ekonomi negativt. Men jag har också sålt och köpt en massa på Tradera och Vinted genom åren och än så länge har jag bara sålt en barngrej till en man. Jag har aldrig köpt en produkt från en man. På samma sätt är det övervägande kvinnor som handlar i mataffärerna jag handlar i trots att det rimligen bor lika många män i min stad. Vart vill jag komma? Jo, det är ju ofta kvinnor som tar ansvar för både bördan av att alla ska ha det de behöver, men också för att det blir ett överkomligt pris på lillans regnkläder, tonåringens hockeyutrustning eller grabbens förskolegarderob. Det är ofta också de som lagar matlådor så att det ska finnas lunch till maken eller som ser till att det finns några frysportioner som tonåringen som kommer hem först kan äta innan dennes träning. I vår familj har det här arbetet lett till rejäla kostnadsbesparingar. Min man har många goda kvalitéer, men om han skulle handla spontant skulle han inte lusläsa något reklamblad innan. Faktum är att jag ibland blivit lite sur på att jag skrivit att han ska köpa exempelvis Bregott, men inte specificerat att det var förpackningen på 750 gram som var på extrapris för priset 49.90 och han därför köpt den lilla till ordinarie pris. Det är därför nästan uteslutande jag som handlar och därmed också jag som håller ner våra matkostnader, vilket under många år tillsammans möjliggjort att han kunnat spara en massa pengar som han annars inte hade kunnat spara.  Jag vågar uppskatta det till åtminstone en miljon som han har investerat just på grund av detta. Det här är i vårt fall inte heller något som bara handlar om kläder och mat. Det är också jag som planerar familjens semester runt när det är billigt att besöka resmål A och resmål B, hittar en rabattkupong på hotell, ser till att köpa barnens födelsedagspresent när det är fri frakt och rea eller köper en (plast-)julgran på utförsäljning istället för innan jul till ordinarie pris. Utöver det har jag likt Åsa odlat en massa genom åren, saftat och syltat på både egen och grannars frukter och fryst in eller torkat alltifrån egna krossade tomater till chili och purjolök. Det är inget högavlönat arbete, det ska medges. Men att få ner familjens kostnader räknas också, i min bok. 

För att återgå till början av det här inlägget så tror jag faktiskt för egen del att jag mycket väl skulle kunna jobba mycket om jag hade en partner som var hemma i högre omfattning och ägnade sig åt hushållssysslor på eget initiativ, känslomässigt arbete med barnen av typen konfliktlösning och lekträffsplanering och bara såg till att allt fungerade. Det känns på något sätt som att mitt huvud både måste brottas med att lösa arbetsuppgifter och en massa mentalt belastande uppgifter hemmavid som aldrig min man behöver ägna sig åt, och att det därför blir för mycket. Nu tänker du kanske att jag bara är tillsammans med fel person. Att jag haft otur. Kanske särskilt om du är man och känner dig övertygad om att du minsann hjälper till massvis. Men nästan alla jag pratat med om ämnet känner igen sig alltför väl. Särskilt när det kommer till män som hjälper till jättebra när de ber om det, men sällan tar ansvar för att upptäcka vad som ska göras på egen hand. Det är därför flera av mina kvinnliga vänner valt att gå ner i arbetstid för att de ska hinna och orka göra allt som inte kan outsourcas. För det går inte att använda sig av RUT-tjänster för att lösa konflikter mellan ens barn och deras kompisar. Eller för att få ett barn som inte orkar gå i skolan att ta sig dit. Eller för att komma ihåg vad svärmor gillar och när hon fyller år och köpa en vettig present därefter. Det går bara att RUT:a sig till en storstädning, men som min man själv säger varje gång jag föreslagit det så är: "den minsta uppgiften att faktiskt skura golv och tvätta fönster". Det som är jobbigt på riktigt är att hålla reda på var alla saker ska vara, vem som ska på kalas, när det är idrott i skolan, komma på en nyttig maträtt som tolereras av de flesta och se till att det finns frukostbröd till barnen. 

Det råder ingen tvekan om att jag gillar idén om FIRE oavsett familjesituation och att jag inte har några enorma behov av att spendera en massa pengar, vilket gör det möjligt att lockas av och försöka uppnå en enklare livsstil. Jag tror samtidigt inte att det är någon slump att jag drogs in i rörelsen först när jag fått barn och kände att livet som det då var, kändes ohållbart. Ur ett samhällsperspektiv känns det inte optimalt att sträva efter FIRE som lösningen på ett för tungt livspussel, men samtidigt bättre än återkommande sjukskrivningar för utmattning som är vardagen för så många kvinnor i Sverige. Jag tycker dock att det är viktigt att vi inom rörelsen, slutar lägga oss i andras livsval. En kvinna som väljer att sluta jobba och ta hand om familjen likt den här kvinnan lever inte mer på sin man än han lever på att hon är hemma och ser till att barnen har det de behöver. Det trasiga i vårt samhälle är enligt mitt tycke inte att kvinnor väljer att sluta jobba, utan snarare att de känner sig tvungna att både jobba heltid och bära större delen av den mentala belastningen hemma. 

Hur känner du? Beror drömmen om FIRE på att samhället är för tufft? Eller bara på att somliga vill ägna sig åt sina fritidsintressen istället åt att arbeta bort livet?