torsdag 3 januari 2019

Kan alla råka riktigt illa ut ekonomiskt?

Jag vill börja med att beklaga att jag fallit bort från radarn under några dagar. Jag råkade för första gången på länge bli rejält sjuk (sådär att jag inte hade kunnat jobba om jag hade varit schemalagd, men det var jag så klart inte, rejält sjuk blir jag bara på lediga dagar) och har varit helt däckad. Nu är jag lite halvt tillbaka, men har ägnat en del tid åt att slötitta på svt play och läsa artiklar om kungafamiljens förkylningar och annat vettigt. I samband med det kom jag in på dagens ämne, hemlöshet och ekonomisk hopplöshet.

Den som följer bloggen vet att jag har ett rätt stort behov av självständighet. Jag har tidigare skrivit om att det till och med är det som driver mig till FIRE. Efter att ha spenderat rätt mycket tid i sängen framför svts serie om hemlöshet började jag fundera på om även jag skulle kunna hamna där? Jag menar, för någon som söker självständighet så mycket som jag så måste det ju vara värsta tänkbara scenariot? För värre än att vara löneslav är väl ändå att vara ofrivilligt arbetslös? Och värre än att vara arbetslös är väl att vara hemlös? Jag vill gärna tro att jag inte riskerar hemlöshet och att hamna på botten. En av anledningarna till det är att jag (även när jag mått rätt dåligt) varit duktig på att gneta vidare och kämpa fram en lösning. Jag har dessutom resonerat som Sparo som tillsammans med sitt kommentarsfält hittat en massa kritik mot en mamma som gråtit ut i media om sin stundande hemlöshet. Jag har helt enkelt trott mig vara mer aktiv och driftig än att hemlöshet eller rejäl fattigdom skulle kunna drabba mig och min familj så länge vi bor kvar här i Sverige (i USA däremot räcker ofta en cancerdiagnos).

När jag väl sett en del avsnitt av den där serien började jag dock fundera på om jag haft fel. Ingen tror väl att det där skulle kunna hända en själv? Filmaren frågade till exempel en pensionär, som enligt egen utsago arbetat ett helt yrkesliv,  om han som 30-åring kunnat föreställa sig att han skulle hamna på gatan som 60-åring. Det kunde han inte, sa han. En pappa som inte träffade sina omyndiga barn och verkade rätt nykter beskrev också att inget riktigt blivit som planerat i och med någon slags skada och skuldsättning, medan någon ytterligare beskrev att skilsmässan gjort honom hemlös för att han helt enkelt slutade bry sig om allt. En person i min närhet berättade också nyligen för mig att hennes ex blivit hemlös i samband med en tuff händelse just för att han sket i allt. Kanske skulle jag faktiskt sluta betala räkningar om min unge dog? Om min man visade sig ha fem olika andra kvinnor runt om i landet? Om jag utsattes för ett allvarligt våldsbrott? Även om jag själv tycker mig ha varit med om en del, och har beskrivit 2018 som ett tufft år, så har jag aldrig varit med om att något knockat mig helt under en lång tid. Men teoretiskt sett så skulle jag kunna få problem trots en välfylld kapitalförsäkring om jag slutade gå till jobbet, slutade bry mig om räkningar och slutade se till att det fanns pengar på mina autogiro-konton.

Jag inser att det finns olika typer av människor och att vissa sannolikt är mer vana att förlita sig på andra, vare sig om det är föräldrar, partners eller myndigheter. Jag gör det som bekant inte så gärna. Men någonstans tror jag att en del saker är så besvärliga att alla skulle få det riktigt jobbigt att hantera dem, särskilt om man inte har ett socialt skyddsnät i form av nära och kära som bryr sig och tar vid när man inte klarar av att göra vardagliga saker själv. Och ensamma personer finns det ju faktiskt gott om. Jag är inte säker på att någon mer än min mamma eller min man (jo, sannolikt min bästis om det varade längre än några veckor) skulle förstå om jag satt riktigt i skiten. Om en av dem dog eller slutade vara en del av mitt liv, vem skulle då bry sig?

Jag vet inte vad svaret på den sista frågan är, men jag blev i alla fall ännu mer motiverad att nå FIRE. För jag insåg plötsligt att en väldigt bra försäkring åtminstone vore att inte vara beroende av att inte gå till jobbet. För jag tror inte det är så osannolikt alls att det skulle kunna hända att man inte klarade det av någon anledning. Kanske dör mitt barn? Kanske har min man fler partners och smittar ner mig med HIV utöver att svika mig, den jäveln? Jag vet inte vad som kommer hända, men att hålla sig från omfattande skulder, Kronofogden och att ha en del likvida medel tillgängligt verkar vara en bra start. Sen får vi hoppas att allt inte går åt helvete (och om det gör det att någon finns där och plockar upp mig).

Tror du att alla kan bli hemlösa? 

8 kommentarer:

  1. Alltså, om man tappar allt och skiter i allt och drar på sig betalningsanmärkningar, då tror jag man kan riskera att bli hemlös.
    Så i praktiken, ja. Men då beror det inte så mycket på brist på pengar utan mer ett "mentalt" problem. Och vem kan skydda sig mot det...?
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej C, du trogne följare (tror du är min mest frekventa kommentator för övrigt)! Jag tror att vi kanske till viss del kan det? Om vi genom FI ser till att jobba mindre (på sikt) så kanske vi har större chans att få goda relationer i våra liv (inte separera, må dåligt pga barn som mår dåligt osv) och inte bli rejält utmattade? Då kanske vi kan skydda oss lite mot det? Eller vad tror du?

      Radera
  2. Utan allvarlig mental ohälsa- nej. Med mental allvarlig ohälsa - ja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant svar. Läste just i "your money or your life" typ "Det kan hända vem som helst. Vanligare bland kontorsarbetande personer än fabriksarbetande." Men det var ju i USA. Kan inte alla drabbas av allvarlig ohälsa då? Kanske inte bipolär sjukdom, men alkoholism?

      Radera
  3. Intressant ämne som jag funderar ofta på. Känner du till begreppet KASAM (myntat av den amerikansk/israeliske sociologen Antonovsky)? Han menar ju att:

    "Under sin livscykel måste människan genomgå olika kriser, konflikter och ställas inför olika problem som måste lösas. Vissa kan uppleva att de genomgår dessa prövningar i högre grad än andra. Antonovsky söker svar på frågan vad det är som gör att vissa människor klarar av livets motgångar utan att få ett sämre hälsotillstånd, medan andra människor inte undkommer motgångar med en god hälsa i behåll. Antonovskys salutogena modell menar att en människa i vissa fall till och med kan växa och vidareutvecklas ur de kriser som han eller hon genomgår."

    Faktum är att forskningen visar att människor som genomgått kriser historiskt (ex forskade han en del på kvinnor som varit i koncentrationsläger vs. kvinnor som inte hade varit det) i regel klarar framtida kriser bättre. Så bra för dig som haft ett tufft 2018. Jag betvivlar att du kommer att bli hemlös.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter bekant, men inte så att jag vet vad det innebär. Spännande med lite undervisning, jag gillar att lära mig lite nytt! Vad roligt! Samtidigt så tänker jag att något som är väldigt mycket jobbigare än allt annat man kan tänka sig fortfarande kan hända. Jag är väldigt katastroffokuserad känner jag nu, men jag vet inte om jag skulle kunna göra något alls om mitt barn gick bort. Då skulle jag trots min "erfarenhet av skit" inte klara av något alls, tror jag. Samtidigt så har man ju ingen aning om hur det blir för just en själv. Spännande att fundera lite på i mörka tider. Och innan man skriver allt för sura inlägg om vad person x, y, z gjort för fel och hur otroligt O-synd det är om dem. Kanske kan jag bli hemlös? Kanske kan jag bli ensammast i världen? Kanske kan jag bli arbetslös? Utmattad? Det är mycket man inte vet eller tänker sig som ändå KAN hända, gissar jag..

      Radera
  4. Jag arbetade som volonär ett år i mina yngre dagar i England. Det var många olika historier bakom hemlösheten (95% män).
    -Man som bott hemma hos mor och tagit hand om henne, hon dog och sonen ingen aning om hur saker o ting sköttes - handlingsförlamad. Blev apatisk och hemlös, bodde i bilen ett tag tills det inte gick längre. Bodde på gatan och sedan flyttade in hos oss.
    -Man som i typ 17 års åldern for ut i krig och kom hem och klarade inte av vardagen pga mentala problem. Blev hemlös och hamnade hos oss.
    -Man som var gift och hade familj, heltidsarbete och nog som genomsnittspersonen i övrigt. Kom hem och fann frun med en annan i sängen. Hamnade i kris och valde att lämna hus och allt till hustrun så att barnen kunde få bo kvar och ha det bra. Hade ingenstans att ta vägen och blev hemlös. Han hamnade hos oss i vårt hus.
    -Kvinna (den enda kvinnan jag träffade under mitt år). Hon var nygift och ett barn med ett barn på väg. Hennes man kallades ut i kriget och medan han var borta födde hon sitt andra barn. Hon fick reda på att han dog där ute i kriget och rasade. Man sa då till henne att hon var ostabil och inte kunde ta hand om sina barn. De tog barnen ifrån henne och placerade henne på mentalsjukhus. Hon bodde på mentalsjukhus i minst 30 år. Sen kom reformen att alla mentalsjukhus ska läggas ner och patienterna ska integreras i samhället. De ringde någon anhörig till henne o sa att nu släpps hon ut. Ingen ville kännas vid henne eller hjälpa henne. Hon flyttade in hos oss.

    Så, ja - jag tror att pga någon kris och brist på nätverk av nära vänner kan de flesta hamna i hemlöshet.
    /Kryddpåfyllaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant att höra dina reflektioner som har lite mer erfarenhet av ämnet. Det är nog ungefär så som jag tänker efter att ha sett serien och efter att ha funderat djupare på vad som skulle kunna hända mig själv bara jag slutade bry mig. Tack för din kommentar!

      Radera