Vi jobbar och sliter...sen dör vi.

Jag har under den senaste tiden läst många bra inlägg, bland annat ett från IGMR där han beskriver att trötthet är naturligt så här års. Först när jag läste inlägget så blev jag glad och något hoppfull, någonstans så tänkte jag att den egna (extremt låga) energinivån är naturlig och att det snart kommer bli bättre. Men blir det verkligen det?

Jag är en person som alltid varit trött. Trött och introvert. Jag skulle definitivt sova 10 timmar per dag om jag fick och så har det alltid varit. För mig var det främsta hindret till att bli mamma just detta. Jag visste att jag sannolikt skulle få allvarliga problem med sömnlösheten. Det kan säkert vara så att det till viss del kopplas till att jag är överdrivet ambitiös och alltid har varit vad gäller arbete (vilket är dränerande jämfört med att ägna arbetsdagen åt slösurfande), studier och sidointressen, men jag tror faktiskt att det handlar om mer än så. Min gissning är att vissa personer, kanske framför allt vi introverta, ofta behöver väldigt mycket mer tid för återhämtning för att kunna prestera. Ibland har jag funderat på om jag har kroniskt trötthetssyndrom som man läser så mycket om nuförtiden. Men jag misstänker att det här inte är någon sjukdom, utan bara mitt normalläge.

Det som är tråkigt med att känna sig helt död större delen av året (livet!), är att man inte orkar med så mycket. Jag minns att jag under min föräldraledighet hann med (och orkade) att umgås med såväl syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, samt vänner som jag nästan aldrig orkar träffa annars. När jag ser tillbaka på den här tiden så är det med enorm värme just därför. Jag fick inte bara chans att fördjupa relationen med mitt barn, utan även med andra människor i mitt liv. Nu har jag jobbat i rätt många år sedan den där föräldraledigheten. Plötsligt inser jag att jag bara träffar mina syskon på deras barns födelsedagskalas, olika begravningar och något enstaka bröllop. Jag inser att jag enbart träffar min bästa kompis nu och då för att hon är så drivande i det (och föräldraledig) och jag inser att jag inte alls tagit mig tid för att träffa äldre släktingar eller mina föräldrar under de senaste åren. 

För ett tag sedan insåg jag att mina egna föräldrar börjar bli gamla. Och att jag i princip missat att det har hänt. Jag ser dem fortfarande som 50+ och som personer som är starka, stabila, vuxna och som alltid kommer finnas där. Men det kommer de ju inte. Plötsligt så får jag vara glad om de finns där i ytterligare 10-15 år och det är för sent för mig att ägna tid åt de äldre släktingar som redan hunnit gå bort. Jag hade även en granne förr som var väldigt ensam, men som jag tog mig tid att hälsa på och bjuda på fika regelbundet under min studietid. Hon är också borta nu. Var befann jag mig då? Jo, på jobbet. Eller på soffan efter jobbet. Jag skäms. Och känner att hela systemet är sorgligt. Ibland hör man att livet är allt det där som händer när man är upptagen med att göra andra planer. Och så kan det säkert vara för en del. Men jag är rädd att livet för de allra flesta snarare är allt det där som händer när man är upptagen med att vara på jobbet, tänka på jobbet och må dåligt över jobbet.

För er läsare är lösningen uppenbar. Den stavas F-I-R-E. Men innan ni bestämmer er för att köra stenhårt på heltidsarbete och sparsamhet (inklusive en massa övertid) ber jag er tänka en gång till. För vi får ju faktiskt aldrig tillbaka våra döda släktingar eller heller (sannolikt) relationer som tar slut för att vi inte hinner underhålla dem. Vi får aldrig tillbaka våra barns tidiga år eller vår ungdom. Det innebär inte att jag tycker att vi borde passa på att konsumera och resa till förbannelse under våra unga år, som vissa andra. För mig är det ingen förlust att jag väljer matlåda eller avstår dyra viner. Däremot är det en förlust att missa sådant man aldrig kan få tillbaka. kan sannolikt dricka fina viner, resa till Paris eller äga en häftig bil även som 60-åring. Men man kan inte träffa personer som inte längre finns, ge ens barn en stabil uppväxt eller bara återskapa relationer som gått i kras under åren med för mycket arbete.

Nej, alla därute. Se till att ni inte bara jobbar och sen dör. För då är ju livet inte så värst värt att leva. Se till att ta tillvara på alla människor därute som verkligen betyder något och som inte alltid kommer finnas där. Ta tillvara på er familj och era nära och kära. Sen är det upp till er att hitta den optimala lösningen på hur det ska gå till. För mig som är konstant trött är nog en viktig del i det hela att redan här och nu se till att inte jobba för mycket, för då orkar jag inte vara en bra mamma, partner, vän och dotter. För någon annan kanske det innebär att göra en MMM och vänta med barn tills man kan ägna sig helhjärtat åt föräldraskapet. Jag vet inte. Men för guds skull, se till att pensionen vid 67 inte blir det där stora att se fram emot. För då är risken att dagens rubrik blir ditt öde.