Kan alla råka riktigt illa ut ekonomiskt?

Jag vill börja med att beklaga att jag fallit bort från radarn under några dagar. Jag råkade för första gången på länge bli rejält sjuk (sådär att jag inte hade kunnat jobba om jag hade varit schemalagd, men det var jag så klart inte, rejält sjuk blir jag bara på lediga dagar) och har varit helt däckad. Nu är jag lite halvt tillbaka, men har ägnat en del tid åt att slötitta på svt play och läsa artiklar om kungafamiljens förkylningar och annat vettigt. I samband med det kom jag in på dagens ämne, hemlöshet och ekonomisk hopplöshet.

Den som följer bloggen vet att jag har ett rätt stort behov av självständighet. Jag har tidigare skrivit om att det till och med är det som driver mig till FIRE. Efter att ha spenderat rätt mycket tid i sängen framför svts serie om hemlöshet började jag fundera på om även jag skulle kunna hamna där? Jag menar, för någon som söker självständighet så mycket som jag så måste det ju vara värsta tänkbara scenariot? För värre än att vara löneslav är väl ändå att vara ofrivilligt arbetslös? Och värre än att vara arbetslös är väl att vara hemlös? Jag vill gärna tro att jag inte riskerar hemlöshet och att hamna på botten. En av anledningarna till det är att jag (även när jag mått rätt dåligt) varit duktig på att gneta vidare och kämpa fram en lösning. Jag har dessutom resonerat som Sparo som tillsammans med sitt kommentarsfält hittat en massa kritik mot en mamma som gråtit ut i media om sin stundande hemlöshet. Jag har helt enkelt trott mig vara mer aktiv och driftig än att hemlöshet eller rejäl fattigdom skulle kunna drabba mig och min familj så länge vi bor kvar här i Sverige (i USA däremot räcker ofta en cancerdiagnos).

När jag väl sett en del avsnitt av den där serien började jag dock fundera på om jag haft fel. Ingen tror väl att det där skulle kunna hända en själv? Filmaren frågade till exempel en pensionär, som enligt egen utsago arbetat ett helt yrkesliv,  om han som 30-åring kunnat föreställa sig att han skulle hamna på gatan som 60-åring. Det kunde han inte, sa han. En pappa som inte träffade sina omyndiga barn och verkade rätt nykter beskrev också att inget riktigt blivit som planerat i och med någon slags skada och skuldsättning, medan någon ytterligare beskrev att skilsmässan gjort honom hemlös för att han helt enkelt slutade bry sig om allt. En person i min närhet berättade också nyligen för mig att hennes ex blivit hemlös i samband med en tuff händelse just för att han sket i allt. Kanske skulle jag faktiskt sluta betala räkningar om min unge dog? Om min man visade sig ha fem olika andra kvinnor runt om i landet? Om jag utsattes för ett allvarligt våldsbrott? Även om jag själv tycker mig ha varit med om en del, och har beskrivit 2018 som ett tufft år, så har jag aldrig varit med om att något knockat mig helt under en lång tid. Men teoretiskt sett så skulle jag kunna få problem trots en välfylld kapitalförsäkring om jag slutade gå till jobbet, slutade bry mig om räkningar och slutade se till att det fanns pengar på mina autogiro-konton.

Jag inser att det finns olika typer av människor och att vissa sannolikt är mer vana att förlita sig på andra, vare sig om det är föräldrar, partners eller myndigheter. Jag gör det som bekant inte så gärna. Men någonstans tror jag att en del saker är så besvärliga att alla skulle få det riktigt jobbigt att hantera dem, särskilt om man inte har ett socialt skyddsnät i form av nära och kära som bryr sig och tar vid när man inte klarar av att göra vardagliga saker själv. Och ensamma personer finns det ju faktiskt gott om. Jag är inte säker på att någon mer än min mamma eller min man (jo, sannolikt min bästis om det varade längre än några veckor) skulle förstå om jag satt riktigt i skiten. Om en av dem dog eller slutade vara en del av mitt liv, vem skulle då bry sig?

Jag vet inte vad svaret på den sista frågan är, men jag blev i alla fall ännu mer motiverad att nå FIRE. För jag insåg plötsligt att en väldigt bra försäkring åtminstone vore att inte vara beroende av att inte gå till jobbet. För jag tror inte det är så osannolikt alls att det skulle kunna hända att man inte klarade det av någon anledning. Kanske dör mitt barn? Kanske har min man fler partners och smittar ner mig med HIV utöver att svika mig, den jäveln? Jag vet inte vad som kommer hända, men att hålla sig från omfattande skulder, Kronofogden och att ha en del likvida medel tillgängligt verkar vara en bra start. Sen får vi hoppas att allt inte går åt helvete (och om det gör det att någon finns där och plockar upp mig).

Tror du att alla kan bli hemlösa?