lördag 25 maj 2019

Varför inte bara leva på sin partner?

Fru EB skrev nyligen om det här med att plötsligt inse att man jobbar för att kunna slösa pengar (typ) och att det är rätt orimligt om man inte lever för sitt arbete. Jag håller med henne, men kan inte låta bli att fundera på hur det blir för alla oss (vi är säkert en del ändå) som faktiskt lever med folk som just ser sitt arbete som en del av dem själva och som även som rika skulle fortsätta arbeta. Jag har ju tidigare skrivit om den typen och tror nog ändå att det finns en hel del sådana därute (även fast det är lätt att bli hemmablind bland andra FIRE-ister). Är det rimligt att vi har samma exit-strategier som andra eller borde vi anpassa vår livsstil efter våra partners?

Det finns flera olika aspekter av detta. Dels så är jag ju medveten om att jag kommer få vara både tidig och sen pensionär på egen hand, eftersom min man högst sannolikt kommer jobba tills han antingen blir störtad eller trillar av pinn. Utifrån att jag vet det så kanske det inte är optimalt att göra som en del andra FIRE-par som kör hårt under en begränsad tidsperiod (säg 10 år kanske) för att sedan njuta av tiden med varandra på en random ort präglad av geoarbitrage. Jag kommer istället vara fast i en medelstor eller större stad och med rätt höga bostadskostnader. Som jag ser det så finns det två vettiga lösningar på den här situationen. Den ena är skilsmässa och har behandlats av mig tidigare och den andra är att helt enkelt göra vår nuvarande vardag lite bättre genom att till exempel jobba deltid och på så vis undvika friktionen i vardagen något. Vi vore nog lyckligare om jag jobbade mindre, lagade bättre mat och orkade med intimitet än vad vi är nu när jag stressar mot FIRE. Eller vad tror ni? Kanske vore det också lite som att både äta kakan och ha den kvar. Jag liksom blir lite förtidspensionär, men bara på en sådär 25%. Eller heter det sjukersättning numera?

Men sen finns det en rätt ovettig lösning som de flesta kvinnor äcklas av. Och det är att helt enkelt bara lämna yrkeslivet redan nu och låta strebern i hushållet försörja oss andra. Varför inte egentligen? Han trivs. Vi skulle ändå kunna spara minst 10 k i månaden med hans nuvarande lön (och den lär stiga betydligt under kommande år, säkert snabbare om han får fokusera mer på jobb och mindre på förskolehämtningar), vilket sannolikt är mer än snittfamiljen. Till följd av vettigare planering och mer insourcing ala Åsa skulle vi säkert spendera ännu mindre pengar och på så vis spara ännu mer. Kanske skulle jag dessutom kunna ta något gig vid sidan av, men jag skulle ju absolut inte behöva det och sannolikt bli helt skattebefriad på de små summorna.

Vad talar emot min ovettiga, ofeministiska 50-talslösning? Ja, han skulle ju kunna dra. Och det vore ju jobbigt. Men vi har redan varit tillsammans en tredjedel av våra liv så det känns ju som att han borde kunna stå ut ett tag till och med all extra energi kanske jag både skulle släppa till oftare och få en tajtare kropp. Och han brukar säga att jag är sexig när jag bakar. (Ni får förlåta mig, det var så länge sedan att jag bloggade regelbundet att filtret är borta nu igen) En annan aspekt som jag oroar mig lite för är att han skulle gå och dö. Han verkar frisk som en nötkärna, men det händer ju att folk blir påkörda av bussar eller får en allvarlig diagnos och dör fort. Om något av detta skulle inträffa är jag rädd för att jag skulle ha svårt att återgå till arbetsmarknaden efter en längre tids exit. Sannolikt skulle det inte vara jättelätt för en avdankad före detta kontorsnisse att skaffa sig ett prima jobb sådär 5-15 år efter att ha lämnat arbetsmarknaden. Och då kanske jag skulle befinna mig i skiten på riktigt. Vem vet?

Nu har jag flummat runt tillräckligt så jag bryter här. Men sammanfattningsvis så har jag börjat fundera mer och mer på möjligheten att leva på min partner och för- och nackdelar med det. Just nu känns fördelarna större, åtminstone när väl mina personliga sparpengar uppgår till cirkus 1,5-2 miljoner. Sen kanske snöbollen kan snurra i sin ensamhet. Eller vad tycker ni? Är jag galen?

9 kommentarer:

  1. Nej du är verkligen inte galen. Feminismen är bara ytterligare en ideologi som vill styra o ställa med människor. Strunt i den. Du har ju egna pengar så du klarar dig i åratal om nåt skulle hända med din man. Och det här att det skulle vara så svårt att få ett jobb om män varit borta från arbetsmarknaden tror jag är högst överdrivet åtminstone om ,än är hyfsat vettig och läs och skrivkunnig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om inte annat borde jag ju efter separationen kunna leva länge nog för att plugga till något nytt, som förskollärare eller sjuksköterska där det alltid är brist och efter nytt yrke borde jag väl kunna få jobb som vem som helst?

      Radera
    2. Storkapitalet och staten jublade när de lyckades fördubbla arbetsstyrkan genom att tvinga ut fruarna i arbetslivet. Lönedumpning och ökad produktivitet i ett svep!

      Och som en bonus så försvagas familjebanden och lokalsamhället när ingen är hemma och barnen istället uppfostras av staten - yes, snart är alla arbetarmoduler som är helt utbytbara och kan omallokeras utan besvärliga rötter som bromsar effektiviteten!

      Jag blir i alla fall väldigt glad när jag ser folk ifrågasätta arbetslinjen, feminismen och de andra familjefientliga ideologierna.
      När jag var barn var jag hemma med min mor tills 4-5årsåldern och sedan var hon hemma en dag i veckan under många år. Det var alltid väldigt trevligt att cykla hem från skolan och mötas av en glad mamma och mormor som satt och fikade.

      Raljerande + anekdot, tack för mig! :)

      Radera
  2. Don efter person. Lev på honom i 7 år med 7-8 % avkastning och dina 2 miljoner har blivit 4 miljonares. Står han ut med denna set up i 14 år har du 8 miljoner och ni är säkerligen båda dels FI och kan snart börja nalla på pensionspengarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Typ så jag tänkte också. Vi behöver bara gilla varandra i en sådär 7 år, sen är det lugnt ;)

      Radera
    2. Skiter det sig ritar ni ett streck i mitten av boendet och lever i en ohelig allians i väntan på FI.

      Radera
  3. Trivs du på jobbet? Om inte varför inte lika gärna bli hemmafru. Kanske du kan komma på något annat du vill göra och utbilda dig under hemmavaron, du behöver ju inte plugga på heltid. Eller lev hemmafruliv, gör som du vill.
    Tycker vi blir skrämda till arbete, typ att trollen kommer och tar oss, så mycket hemskt kommer att hända, pensionen är det värsta trollet. Ni kan väl teckna en extra pensionsförsäkring till dig om sånt oroar.
    Är själv snart pensionär, går vid 61, men har inte haft ett fast arbete på snart tjugo år. Har alltid levt på mina egna pengar, enkelt och rikt.
    Dessutom växte jag upp på sextiotalet då det fortfarande fanns hemmafruar, framtill jag var sju fanns min mamma hemma. Samhället gick runt då med, sextiotalet var en fantastisk tid att växa upp i, inte led vi brist på något. Vi hade det otroligt bra.Idag undrar man var alla skattepengar går till? Dessutom verkar ju ingen nöjd även om de har mycket pengar, som det för övrigt är ett alldeles för stort fokus på. Livet kan ha ett innehåll utan Thailandsresor när man blir pensionär,fast jag skulle kunna få till en Thailandsresa, om det nu var det jag skulle vilja.Gör som du vill!/Pia

    SvaraRadera
  4. Vi har ju lagt upp det så att Fru Flow är hemma, visserligen föräldraledig nu och snart kommer den föräldraledigheten förlängas med barn no2 om allt går som det ska. Men vi har planerat att hon inte kommer gå tillbaka till något regelrätt lönejobb. När det gäller ekonomisk trygghet så har vi ju en gemensam ekonomi och är gifta, allt som vi sparar i ISKn har hon rätt till hälften om vi skulle skilja oss, även om i stort sett alla insättningarna kommer från den lönen jag får. Tills tryggheten (summan) är tillräckligt stor i vår ISK för att kunna iaf driva hus och hem i några år utan inkomst så har jag en rätt väl tilltagen livförsäkring på mig, ifall jag skulle råka ut för nått och lämna jordelivet hastigt. Detta för att försäkra oss om att resten av familjen kan bo kvar och ha tid på sig för att ställa om. Det som skulle kunna förbättras i vår ekonomiska uppdelning är Fru Flows avsaknad av insättning till tjänstepensionen. Det kan vi visserligen reglera i fördelningen av ISK ifall vi skulle skilja oss i framtiden. Sedan när jag kollade sist så skilde det inte så mycket i vår pensionsprognos även om jag skulle fortsätta jobba heltid fram till 65 års ålder (vilket jag inte tänker göra).

    Skit i vad andra tycker om erat liv. Gör era egna val. Lev era liv på det sätt som passar dig och din familj bäst.

    :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag glömde det som var den viktigaste delen! Även om en person är hemmafru/man så måste det finnas utrymme för den personen att jobba eller göra sitt och få sin egna tid. Man tar mycket "skitjobb" när man är hemma som städning och disk osv. Dels för att man är hemma och har tillfälle för det men också för att man exponeras för hemmiljön mer än någon som jobbar heltid och kan således ha större krav på en harmonisk miljö.

      Men låt den andra göra sitt och ha sin egna tid. Turas om att ta nattning osv så den andra får göra saker. Uppmuntra och stötta den andra i sina projekt och mål, både med att frigöra tid åt den andra men också i kommunikationen. Det tror jag är viktigt. Växer vi som individer så växer relationen om vi stöttar varandra.

      Radera