Är det här deltidsfällan?

Efter att ha talat så gott om deltidsarbete (åtminstone innan jag började arbeta deltid) är det säkert en del av er som undrar huruvida det är så härligt som jag fick det att framstå. Trots min rubriksättning har inlägget mycket lite (eller inget alls) att göra med hur min löneutveckling påverkas (det kommer nog när jag har lönesamtal nästa gång) eller min tjänstepension. Ni får istället hålla tillgodo med några halvsmarta reflektioner.

För det första så verkar det som att chefer inte förstår att arbetsmängden måste minska när man går ner i tid. På något vis så tycks min chef räkna min arbetsbelastning som om jag vore heltidsarbetande. I princip varje dag måste jag påminna hen om (när jag får höra att jag har minst att göra) att det beror på att jag jobbar väldigt mycket mindre än mina kollegor. Hen verkar alltid lika överraskad när jag räknar om min arbetsbörda till heltidsmått och det visar sig att jag de facto har mest att göra.  Tyvärr verkar vi genomgå någon slags måndag hela veckan i och med att samma diskussion upprepar sig minst tre gånger varje vecka och jag har därför insett att det nog är läge att sluta tjata, för min chef lär sig inte räkna mer bara för att jag bistår med den faktiska matematiken.

För det andra så visade det sig att min unge hellre är på förskolan än med mig. Den här insikten kom ganska så på direkten i och med att mina hämtningar började ta mellan 30 och 90 minuter varje jäkla dag. Kanske borde jag ha fått med mig förskolekompisarnas föräldrar i det här projektet också? På så vis hade det sannolikt gått lättare att få hem den otacksamma skitungen som säkerligen inte tycker förskolan är så kul utan hens kompisar (partners in crime snarare).

Det tredje problemet kom jag att tänka på när jag läste kommentarsfältet hos FEB (där någon beskrev sina ungar som "skitjobbiga" och som några man inte gärna umgås med mer än kortare stunder i stöten). Nämligen att jag inte är så säker på att jag mår så bra av att umgås så här  mycket med mitt barn. Om man bortser från de helvetiska förskolehämtningarna som gör ungen avigt inställd till mig innan vi ens kommit hem, så är jag dessutom ledig med ungen på helger och vissa vardagar i veckan. Jag tyckte det var skoj till en början (och det är det ju till viss del fortfarande egentligen), men fy fasiken vad jobbigt det är också. Det får mig nästan att sakna excel, APT och annan skit som jag flytt som pesten. Det krävs aktiviteter för att hålla skitungen nöjd och dessutom så riskerar minska snedsteg att leda till utbrott och surande i flera timmar. Jag har nog aldrig känt mig som en sån dålig mamma som jag börjat göra sedan jag börjat jobba deltid. Det blir så påtagligt att jag faktiskt rätt så ofta gör mitt barn mer argt än glatt. För att inte tala om att det faktiskt är mer uttröttande att ta hand om ett barn än att sitta på ett kontor.

Sen så har vi det här med maten. Eftersom jag numera har mer tid hemma och känner mig sådär präktig har jag som bekant börjat laga mer från grunden. Det är inte det minsta uppskattat. Jag envisas för att det är billigare (och jag känner att pengar spelar roll på ett helt annat sätt nu), men vi vet allihopa att min unge vore lyckligare om jag jobbade heltid och köpte korv, färdiga köttbullar och kokade makaroner (serverat med ketchup) var och varannan dag.

Avslutningsvis så har vi det här med ekonomin. Jag har det trots allt väldigt mycket sämre ställt än förr. Jag är inte ledsen över att laga mer mat och ha lägre matkostnader (för det har vi), men jag tycker det är tråkigt att förlora ett antal tusen i månaden samtidigt som alla ovanstående besvär finns. Det visade sig inte alls vara guld och gröna skogar, utan jag våldför mig i princip på mitt barn (enligt hen) genom att gå ner i tid och pengar för hens skull. Det här var inget som jag hört FFF skriva om eller MMM. För dem verkar tid med barnen vara mysigt. Jag känner mig nästan tröttare än förr och mindre uppskattad som mamma. Det var inte riktigt det jag var ute efter.


Är det dags att ge upp det här med deltid? Har ni någon visdom att dela med er av? 


PS. Det finns så klart fördelar också. Jag kan storhandla en vardag i veckan (blir dock inte av varannan gång på grund av att min lilla älskling inte vill lämna lägenheten), kan laga och baka mer vilket är gott och billigt, samt kan träffa andra personer som råkar vara lediga (morföräldrar och kompisar) mer än förr.