Att byta ekonomisk personlighet

Jag har funderat på det här inlägget länge. Så pass länge att jag var tvungen att googla mig själv för att se om jag redan skrivit om det och sedan förträngt det. Men det verkar jag inte ha gjort, åtminstone inte vad jag kan se. En sak som många av oss FIRE-strävare pratar om är ju att få andra att inse vilka möjligheter som finns med FIRE. Till följd av detta väljer vissa att skriva böcker och prata i morgonsoffor, andra bloggar om ämnet och vissa försöker övertala bästisen att ta med sig matlåda till jobbet. På olika sätt försöker olika personer att påverka andra till att agera på ett i deras tycke bättre sätt. Och det är ju ädelt på många sätt och vis. Men samtidigt finns det också en hel del personer som försöker påverka folk i deras närhet åt andra hållet. Och då menar jag inte främst Bianca Ingrosso eller andra c-kändisar som tjänar pengar genom att influera folk, utan snarare nya vänner, bekantskaper eller partners som påverkar folk till att förändras ekonomiskt.

Okej, bakgrundshistorien är min kompis R som jag känt i många år. Den personen som jag lärde känna var väldigt ekonomisk och jag brukade till och med ha henne som ekonomisk idol. Anledningen till det var att hon var vad jag skulle kalla "naturligt snål" och tänkte igenom såväl klädinköp som livsmedelsinköp noga. Hon konstaterade till exempel att kött var för dyrt och slutade helt sonika med det, eftersom det inte kändes värt det ekonomiskt. Det är få som kan se på mat så rationellt som hon gjorde och jag tyckte därför att hon var en riktig stjärna. Hon hade också en 50%-ig sparkvot utan någon som helst tanke på att sluta jobba och utan att hon kände att hon offrade något. Som hon själv beskrev det så "blev det bara så".  Så småningom träffade hon dock en ny kille.

Hennes nya kille lever ett helt annat liv. Han oroar sig aldrig för pengar, bor på en fin adress och uppskattar fina restauranger. Detta trots extremt låga inkomster. Till följd av detta tar hans pengar slut regelbundet och min kompis (som egentligen är snål och principfast) "måste" till och från swisha honom pengar som hon varit skyldig honom för en gemensam present eller dylikt för att han råkat använda upp sina egna pengar helt. Jag upplever inte att han lever på henne, men hon som alltid haft en buffert på minst 100 k är ändå tillsammans med en kille vars pengar bara tar slut mitt i månaden och han måste då se till att få pengar från henne på en gång för att han står på en restaurang och inte kan betala sin nota annars. De är lite som dag och natt. Att vara lite olika kan kanske vara charmigt. Problemet som uppstått är dock att hon successivt blivit som han. När vi var på en kvarterskrog och notan kom skrattade hon för att allt var så billigt  jämfört med vad hon och hennes kille var vana vid. Hon har också övergått till att inte ha någon sparkvot alls. På en resa till Stockholm släpade samma kille in henne på NK och hon gick hem med en märkeskappa för flera tusen lite spontant. Det kanske inte är så märkvärdigt för er Stockholmare därute, men för min kompis som övervägt varje inköp från H&M som om det vore ett äktenskap så är det en rätt brutal skillnad.

En kväll när hennes kille var bortrest så frågade jag henne hur det kändes att ha gått från ett liv i självvald enkelhet till att göra av med allt hon får in. Hon medgav att hon blivit överraskad över att hennes förhållande kostat så mycket pengar och att hon hoppades på att det skulle bli bättre. Men hur kan det bli bättre om man har fundamentalt olika uppfattningar om hur mycket pengar man kan bränna på olika middagar ute, hur mycket kläder får kosta och så vidare? Den där kvällen fick jag en känsla av att hon för en kort stund påmindes lite om hur  mycket som har hänt under deras relativt korta förhållande. Detta till trots verkar hon inte alls ha ändrat sig, utan det är fortfarande frekventa utemiddagar, fina kläder och planer på att flytta till Stockholms innerstad som gäller.

Anledningen till att jag bryr mig över vad någon annan gör är att jag i grund och botten känner att jag saknar min kompis. Jag känner det lite som att jag har förlorat en vän och bundsförvant och vi har inte alls lika lätt att umgås längre. Vi är ofta är oense om hur mycket pengar våra träffar får kosta och vi har inte längre samma förståelse för varandra rent personlighetsmässigt. Jag tycker det här är spännande för jag har sett det som att man inte så lätt ändrar sin ekonomiska personlighet. Jag trodde, delvis baserat på Lyxfällan ska medges, att det näst intill är omöjligt att förändras ekonomiskt i någon större omfattning. Att ekonomiskt beteende nästan alltid kommer från uppfostran och att man är lite fast med det, precis som många  lär sig matvanor och träningsvanor hemifrån.

Vad tror ni? Är det lätt att byta ekonomisk personlighet och hur får man någon att gå tillbaka till att bli "sig själv"?