Är det bra att älska sitt jobb?

Det svenska företaget Madlady skapade nyligen diskussion om huruvida man måste älska och ge allt för sitt jobb. Det är en välkommen debatt tycker jag, eftersom vi allt för sällan pratar om det jobbet är för de allra flesta, nämligen ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet (och en jäkla massa prylar man inte behöver). På samma tema läste jag ett inlägg från en jobbsökande person som fått frågan om varför hon brinner för att sälja skruvar (ungefär så här, jag hittar inte inlägget längre) och hon helst av allt skulle ha svarat "Det gör jag inte. Jag vill bara ha tak över huvudet". Så hur är det? Är det bra att älska sitt jobb och måste man ens göra det? 

Det Madlady gjorde var att kräva att jobbsökare såg deras lagerjobb som ett kall och inte planerade byta jobb, stanna hemma vid sjukdom eller börja studera framöver. Huvuddelen av kritiken gällde att de uttalade att man ska gå till jobbet även när man är sjuk, men jag tror det var fler än jag som ändå började reflektera över arbetsgivares stora önskan att alla ska brinna för just deras företag, förvaltning eller myndighet. För jag tror verkligen inte att merparten av alla arbetare där ute gör det, utan de är där för att få mat och husrum. Om de skulle vinna en miljard, skulle en stor andel sluta jobba, och om de inte skulle det, kanske det skulle bero på att de gillar rutiner och sällskap, snarare än att de verkligen brinner för att ge Finspång de allra renaste trapporna, vara den allra trevligaste receptionisten på Piteå vårdcentral eller vara Göteborgs mest tillgängliga och tillmötesgående arbetsförmedlare. 

En annan sak jag funderar på är om det ens är bra för arbetsgivaren att söka personer som är så här engagerade. Jag brukade själv vara otroligt engagerad i mitt jobb, men kan ärligt säga att jag blivit bättre på jobbet av att bry mig mindre. Förutom att jag inte är så upptagen med sidoprojekt av typen "Lean i vardagen" eller organiserar "APT på tema normkritik", så har jag blivit snabbare och effektivare av att bry mig lite mindre om varje enskild uppgift och våga göra fel. Jag tänker mig att den som anställs av Madlady och inte får stanna hemma när den är sjuk eller får börja plugga när ryggen tar stryk, riskerar att bli en medarbetare som går in i väggen eller kör slut på sin kropp helt och är så noggrann när den packar varor att den aldrig blir klar. Jag funderar också på om det ens är rimligt att tro att ett jobb ska väcka ett sådant engagemang, när alla vet att det finns tusen fler av samma art? 

På (nästan) samma tema så har Avanza nu förstört sin podd och gjort om den som länge varit aktiv till en grabbig finanspodd där det känns som att man skulle behöva 90 hp i finans för att hänga med och istället skapat en ny "tjejpodd" där förra programledaren för Avanzapodden Felicia pratar med en annan tjej som inte tycks ha något som helst intresse för ekonomi om lyssnarnas "inga dumma frågor om pengar". I avsnitt fem pratar de lite löst om huruvida det är vettigt att betala barn för saker och då kommer det fram att sidekicken Douglas minsann hellre skulle golfa än jobba om han kunde, men att han fattar att han ändå måste jobba och därför gör det för pengar. Felicia däremot insinuerar att hon älskar sitt jobb och att hon skulle göra det även om hon inte fick betalt, när hon sarkastiskt säger att hon hellre skulle yoga än jobba. Och det kanske är så att om man jobbar som privatekonom på en cool bank som Avanza kanske det ändå är rimligt att man älskar sitt jobb och känner sig superspeciell, eftersom få personer har det jobbet. Tidigare sparekonomen Nicklas Andersson är ju ett exempel på någon som uppenbarligen inte längre behövde  jobba, men gjorde det ändå för att han brann för sparande och investeringar. Men är det rimligt av ett företag som Madlady att förvänta sig att deras lagerpersonal är lika engagerade som Nicklas Andersson eller Felicia Schön? När de enkelt kan byta jobb imorgon och göra exakt samma sak på H&Ms lager och sälja samma sak, fast för ett annat företag. Måste de ändra övertygelse då att det är lite billigare byxor som är bättre för kunderna där ute? Lite som en uppenbarelse och efterföljande jobbyte. Jag vet inte. Men jag tror att det ändå är ett sundhetstecken att vi börjar prata om det här. 

För de flesta av oss gör inte så himla mycket skillnad på jobbet. Stanna där. Ta in innebörden av det jag skriver nu. Men vi gör inte bara väldigt lite skillnad, vi är dessutom helt utbytbara. Och även om vi inte är det rakt av för att det tar tid att lära upp personal eller hitta ersättare som håller måttet, så vill gärna arbetsgivare ge sken av att vi är det. Och när det är så, när ingen chef gråter för att du drabbas av ALS eller går till konkurrerande verksamhet, så tycker jag att vi ska ifrågasätta varför just vi förväntas brinna för våra jobb så till den grad att vi bränner ut oss, pajar våra kroppar eller får dåliga relationer med våra barn för att vi väljer jobbet framför vab eller långa sommarlov med våra barn. 

Har du tips på någon podd där man varken blir behandlad som en finansvalp med ekonomiutbildning eller som en liten dum flicka utan något som helst ekonomiintresse? 

En vanlig dag på jobbet

Nu är det dags med en reflektion från fikarummet igen. För ännu en gång har temat ekonomi och sparande kommit upp på jobbet. Och här kommer ett försök för mig att reflektera från den upplevelsen, utan att trampa någon på tårna. Så häng med. 

Vi börjar med att konstatera att om du känner igen den här händelsen, kan det vara så att du känner mig. Kul! Knacka på min dörr eller slå mig en signal och berätta att du identifierat mig. För den som inte känner igen sig, synd, men vi kanske känner varandra utanför bloggen ändå, det kanske visar sig längre fram. Vi fortsätter med att resonera kring människosyn och förtydliga hur jag tänker mig att jag ser på den saken. I kommentarsfältet på mitt senaste inlägg, fick jag nämligen kritik för att jag ser ner på folk. Och eftersom en läsare uppenbarligen uppfattat det så, så känner jag att det är dags att förtydliga min syn på andra. Det är nämligen så att jag bryr mig otroligt lite om hur andra gör. För några år sedan fick jag till exempel en förfrågan om att sprida budskapet FIRE till fler under en större kampanj och jag minns att jag ganska snabbt svarade att jag inte kände att jag ville delta, eftersom jag inte känner något behov alls av att få folk att resonera som jag. Med det sagt, kan jag tycka att mina medmänniskor resonerar tokigt i olika frågor och ibland kan jag bli jätteledsen när jag hör saker som att någon inte har råd att köpa sin medicin (för att den är så dyr!) eller kan gå ner i tid trots att barnen och familjen skriker om det (eftersom räntorna är så höga!). Men jag tänker att det är möjligt att både tycka att det är larvigt att ägna varenda rast åt att klaga på de höga elpriserna (samtidigt som man röker) och inte se ner på någon för att den faktiskt röker. Det är ett val man gör, precis som det är ett val att köpa varje lunch på lokala restauranger istället för att ta med egen matlåda (och därmed minska sparutrymmet med 2000 i månaden). Jag är säker på att det för många är en härlig vardagslyx och att de lokala restaurangerna uppskattar att de flesta är som mina kollegor och inte som jag. 

Med detta i åtanke ska jag nu försöka resonera kring ett samtal där en kollega fascinerat berättade att hon hade jättemycket pengar kvar när räkningarna var betalda under förra månaden. Vi pratade inte om orsaken till det, men det kanske beror på sjunkande räntor eller dylikt. (De räntesänkningarna börjar äntligen märkas här iaf) Hon berättade att hon kom fram till att hon inte visste vad hon skulle göra när hon insåg det och att hon direkt gick i shoppingläge. Hon hade frågat sambon om det inte vore läge att köpa en lampa för drygt sex tusen och det hade han inte hållit med om, men till sist hade hon hittat något annat att bränna pengarna på. Jag tror det var skor, men jag är inte helt säker. Oavsett kan jag inte relatera alls till den här typen av "problem", där pengar måste brännas så fort man har tillgång till dem. Men det är ändå ett intressant fenomen, i mitt tycke. Jag kontrade försiktigt att det ändå är bra att ha en ordentlig buffert och berättade om min erfarenhet av sjukskrivning under pandemin när jag fick vänta på pengarna från Försäkringskassan i flera månader. Det hade hon viss förståelse för, men jag uppfattade ändå att hon inte kunde se vad hon skulle göra med pengarna, så länge som bufferten finns på plats. En annan kollega tipsade om att hon skulle prata med mig om investeringar (eftersom jag är så "bra" på sparande) och hon sa att det kanske hon skulle göra, men jag uppfattade det som att hon var övertygad om att det var så himla krångligt och snabbt växlade samtalet till att handla om något helt annat. I slutändan mynnade samtalet ut i en diskussion om Postkodlotteriet som sparande och det verkade många se som sin enda chans till att få tag på en större summa pengar. 

Samtalet lämnade mig konfunderad över två saker. Det första är att jag alltid tänkt att folk låter bli att spara för att de inte har något över. Man kanske har förbättringsmöjligheter vad gäller inköp av livsmedel, uteluncher och allmän prylkonsumtion, men få av oss har väl ändå en massa pengar kvar den 24 och sitter och funderar på vad man gör med dem? För då borde ju inte sparande och matande av ISK vara ett särskilt stort problem. Men det kanske är fler än vad jag trott som är som min kollega? Det andra som fascinerade mig var att sparande kändes som ett så otänkbart alternativ. Jag förstår att alla inte är superintresserade av börsen, men trodde ändå att många hade insett fördelarna med extraamortera på bolånet (efter att ha sent omsider lärt sig att nollräntan inte varade för alltid) och rutinspara någon procentsats eller fast summa pengar i någon indexfond eller liknande. Jag är så nyfiken på hur stor andel av mina kollegor, släkten eller slumpmässiga bekantskaper som faktiskt sparar systematiskt. Nu vet jag att Rikatillsammans gjorde några avsnitt om just det här förut och jag minns att jag reflekterade över 1) att deras medlemmar tjänar väldigt mycket mer än jag och 2) att folk sparar mindre än vad jag tror. Men vet ni? Varje gång jag hör att folk bara sparar x, y eller z så tror jag alltid att mätningen gått fel till. Tänk om man mitt minisparande i Nordnet till exempel ses som en representativ summa för en kvinna i min ålder? Fast jag har flera miljoner i andra konton hos Avanza? Jag vet inte, men pengar och sparande kommer nog aldrig sluta fascinera mig, men det betyder inte att jag som ekonomibloggare stör mig på att andra resonerar annorlunda när det kommer till deras pengar. Som miljövän däremot, vilket jag definierar mig allt mer som med åren, kan jag tycka att det svider när jag hör talas om alla klädköp eller flygsemestrar som andra gör. Men det har helt andra orsaker än att jag ser ner på medmänniskors spenderande. 

Brukar ni prata pengar på jobbet? 

Vi har köpt hus!

Mitt absolut mest lästa inlägg genom tiderna handlar om vem som egentligen har råd att bo i villa och jag minns än idag den promenaden jag tog som resulterade i det där inlägget. Det skrevs till viss del i frustration över att det kändes så oöverkomligt, men också i genuin nyfikenhet över hur mycket (mer) pengar "alla andra" hade. Mycket har förändrats och under förra året lät jag min man bestämma om vi skulle köpa ett hus eller låta det vara och när han fick en tydlig deadline så bestämde han sig för att vi skulle köra på. 

Ni minns kanske att jag skrev lite om att vi varit på en del visningar ifjol. Bakgrunden är att jag har haft en tuff tid bakom mig. Det enda som egentligen fungerat bra var sparandet och efter att ha kommit upp i siffror som inte alls var långt ifrån vad jag planerat som min nivå för FIRE, kände jag att det inte fanns någon som helst motivation för mig att fortsätta jobba i samma tempo om vi bara skulle bo kvar. Jag vet inte om jag tänkt kasta in handduken helt, men jag kände ändå att det var läge för att testa något nytt jobb, ta tjänstledigt för studier eller kanske bara säga upp mig och skita i att jobba en viss tid för att få mer tid med barnen och mindre stress. Samtidigt förstod jag att våra chanser till något som helst bolån skulle vara ungefär lika med noll efter det, så jag ville veta säkert att min man inte egentligen ville flytta, innan jag tog beslutet. Det visade sig att han också ville flytta och eftersom hans föräldrar bidragit till hans syskons husköp några år tidigare, visade det sig att de ville göra samma sak för oss. Vi fick därför en skjuts i kontaktinsats som vi inte räknat med. Vi gick på en del visningar och bestämde oss till sist under hösten för att vi verkligen skulle sikta in oss på att köpa ett dyrare hus i närområdet. 

Till sist hittade vi ett objekt som kändes bra och där vi hade få konkurrenter. Efter en stunds förhandlande med säljarna enades vi och nu har vi skrivit kontrakt på vår alldeles egen villa. Det här beslutet togs inte helt lättvindigt, utan vi båda har i perioder velat fram och tillbaka och haft ångest över om vi är beredda på att ha flera miljoner i bolån (ni minns kanske min ekonomiska ångest i januari?), men till sist landade vi i att det är rätt för oss. Att köpa och sälja hus har inte varit lätt. Det följde en massa krångel med banker, innan vi insåg att vår befintliga bank såg oss som superkunder eftersom vi kunde styrka att vi hade flera miljoner på börsen. Det var nog första gången som jag upplevde att banken behandlade oss med viss respekt och att vi kunde ha en ekonomisk diskussion där de behandlade oss som jämlikar och inte som dumma Svenssons som de kunde pracka på dyra fonder och kapitalförsäkringar. 

Nu när vi åtagit oss det här huset, har vi insett att våra fasta månadskostnader sannolikt inte kommer öka nämnvärt med det nya huset. Den bostadsrättsförening vi bott i under flera år har stora lån och därmed höga avgifter och dessutom inte världens mest engagerade styrelse. Däremot förstod vi snabbt att det är en massa andra kostnader som vi förut inte tänkt så mycket på. En kompis till mig sa att det första året med hus är ett hemskt dyrt år och jag börjar misstänka att han har rätt. Vi har redan nu börjat beställa möbler, tapeter och viss utrustning som har väntetid och inser att pengarna bara flyger iväg. Och då har vi ännu inte planerat för allt som trädgården kommer behöva, som arborister, häcksaxar och snöslungor. 

Varför gör vi då det här om det är så dyrt att flytta och bli villaägare? Det korta svaret är att livet är kort och det här är något vi vill. Jag vet att jag skrivit förut att just boendet är det enda jag känner att jag försakat för att kunna ha det sparande som jag (och min man) har och det är ju sant. Nu kände jag att livet är för jäkla kort och att jag därför inte vill vänta längre. Jag upplever ändå att det huset vi till sist köpte, känns som ett okej ekonomiskt val också. Jag tror att vi skulle kunna sälja det en månad efter tillträdet och få ut lika mycket som vi gav för det, alternativt mer om vi först får upp de där tapeterna som vi beställt och lyckas styla det bättre än vad säljarna gjorde när vi gick på visning. Nu vill vi naturligtvis inte sälja det, men det känns skönt att det ligger i ett attraktivt område och att vi inte betalat något överpris för det. 

Så låt det här inlägget vara en påminnelse om att man kan ändra sig, och värdera andra saker än man tidigare gjort, men också att sparande och sparsamhet möjliggör en himla massa saker som man tidigt i processen inte trodde skulle kunna bli möjlighet. Sedan vill jag naturligtvis inte förringa mina svärföräldrars del i det hela. De har verkligen varit givmilda och dessutom verkligen tänkt igenom hur de vill dela med sig av sina pengar till sina barn. Det har fått mig att reflektera över när i livet man behöver pengar som mest, kontra när man i praktiken får dem och ja, arv som 50+ är faktiskt avsevärt mycket mindre användbart än när man har små barn som behöver en och när ett större boende behövs. Så hatten av till dem.  Men naturligtvis även till oss som amorterat ner vårt befintliga boende och sparat även vid sidan av börsen. Med den senaste tidens svängningar, är jag otroligt glad att vi inte kommer behöva göra någon akutförsäljning av vår aktier och fonder, för att slutföra det här köpet. Om vi tycker räntekostnaderna blir jobbiga framöver, är det kanske något vi får ändra på sikt, men just nu känns det som en okej kostnad för oss att ta för att kunna behålla våra fonder. 

Trivs du med ditt boende? Eller jagar du också nytt? 

Hur bär jag mig åt för att slippa träffa mina barn så mycket som möjligt?

Nu är det dags för en kurs i socialförsäkringen, för det är lagändringar på gång. Den som har barn och vill få förstahandsinformation kan läsa mer här! För den som inte orkar läsa på och inte har hängt med så kommer nya regler till stånd som kräver att den som tar ut föräldrapenning faktiskt umgås med sina ungar, även vid uttag av de så kallade lägsta nivå-dagarna. Så hur gör man då om man inte vill träffa kidsen? Läs mer här!

För att ge er en liten bakgrund till hur vi sett på föräldrapenninguttaget så har vi alltid bara tagit ut så många föräldrapenningdagar som krävs för att skydda den sjukpenninggrundande inkomsten med visst undantag barnens första år när vi tagit ut några enstaka dagar ändå. I praktiken har det gjort att våra dagar har räckt så pass länge att vi när lilla nu fyllde fyra år hamnade i läget att vi faktiskt behövde ta ut 6-7 dagar under förra sommaren för att hinna plocka ut alla de dagar vi inte hade tagit under vår två år långa föräldraledighet, men det var ett exempel på dålig planeringsförmåga orsakad av för mycket stress och dålig hälsa hos oss båda. Under perioder av deltidsarbete har vi också i ärlighetens namn uppskattat att det varit slappare regler för lägsta-dagar, eftersom vi kunnat jobba deltid utan att oroa oss för att jobba över en dag och då ställa till det med Försäkringskassan. Fördelen med dessa dagar har alltså varit att vi kunnat gå ner i tid och ta ut föräldrapenning på lägstanivå och inte begå bidragsbrott om vi råkat jobba 10 minuter för mycket en enskild dag. Med risk för att tråka ut merparten av mina läsare vill jag ge ett exempel på skillnaden. Låt säga att jag jobbar 75%, sex timmar per dag istället för åtta timmar och tar ut föräldrapenning på resterande del. Jag plockar alltså ut 25% föräldrapenning per dag. Om jag en dag fastnar i ett möte och råkar jobba 6,5 timme har jag egentligen inte rätt till sjukpenning på den högre nivån, men har istället kunnat plocka ut en lägsta-dag eftersom de reglerna varit slappare och bara krävt att man minskar sin arbetsdag med minst en timme för att kunna ta ut en hel dag och man har även kunnat ta ut den på helgen. Det som förändras från och med den 1 april är att reglerna är likadana för båda dagar. Jag kan alltså inte jobba en minut mer än sex timmar och fortfarande ha rätt till 25% föräldrapenning i någon form. 

För mig personligen känns den här förändringen som ett stressmoment. Jag har ett jobb som tenderar att fastna i olika situationer och jag kan inte enkelt bryta en viss tid och effektivt utföra mitt arbete tills dess. Jag kan pyssla med en uppgift som jag tror ska ta 10 minuter, men som kan ta en timme, och när jag jobbat deltid var det inte helt ovanligt att jag jobbade en halvtimme för mycket och därför inte hade rätt till den högre ersättningsnivån på föräldrapenningen. Jag tog därför i regel alltid ut lägstadagar istället, för då slapp jag bry mig om jag jobbade lite för mycket. En kollega till mig är föräldraledig på deltid just nu och medgav samma problem. Hon har därför tagit ut en halv lägstadag på helgen för att skydda sin SGI. Det kommer inte heller vara möjligt framöver. 

Men så plötsligt ett vanligt teammöte på jobbet informerar vår chef oss om den här ändringen och tipsar alla medarbetare om att de ska passa på att plocka ut alla sina lägstadagar 90 dagar bakåt och innan 1 april. Hon berättar att hon redan gjort det själv och efteråt är alla så tacksamma över att de fått den här informationen och säger att de ska se till att fixa det under kvällen. Jag tittade runt och kände mig som ett totalt ufo. Varför skulle man vilja slösa en möjlighet att vara ledig med sina barn, särskilt när det är ett frikort att få sommarledigt precis när man vill, för att bara få ett tillskott i kassan en slumpmässig dag i januari? Jag för min del fattar det inte. Jag känner själv en viss sorg över att bara ha 96 dagar på yngsta och typ 92 dagar på äldsta kvar, eftersom det skulle kunna innebära att jag inte fick träffa mina barn så mycket på somrarna i framtiden (om jag då avsåg jobba kvar det kommande decenniet, vilket jag inte gör).  Men där och då fick jag ändå en viss förståelse för lagändringen. Jag tycker ändå att vi borde ha respekt för de dagar som vi får och använda dem till att få mer tid med barnen och inte se dem som ett tillskott i kassan. 

Så här kommer dagens tips. Om du hatar att vara ledig med barnen på sommaren, baka bullar på sportlovet eller ta en skidresa på påsklovet, se då till att plocka ut dina lägstadagar illa kvickt. Om du däremot övervägande trivs med dina barn och gärna vill se mer av dem, gör då inte det. Jag är väl inte dummare än att jag fattar att det är en ekonomisk fråga. Folk har ju inte råd att vara lediga en hel vecka med 180 kr i ersättning per dag. Men efter det där mötet går vi till lunchrummet. Eller jag går åtminstone, de andra ska först gå och köpa sig en lunch från närliggande restaurang eller ta sig en cigarett, och så kan jag inte låta bli att titta på mina kollegor med helt andra ögon. För hur kan man känna att man inte kan unna sig en vecka med låg inkomst, men med fördelen att man får världens största bristvara, tid, för sina barn. Nu finns det naturligtvis inget som säger att alla faktiskt resonerar som chefen. Kanske vågade de bara inte säga att de aldrig skulle sälja tid som de faktiskt fått av staten för att vara med sina barn bara för att lag ändras. Men vad vet jag? jag känner mig ändå tveksam. Innan jag hörde talas om den här lagen såg jag ett inlägg på Facebook där någon förälder skrev om taktiskt uttag av föräldrapenning (för att få så mycket tid) som möjligt med sitt barn och absolut alla utgick från att hon ville tvärtom och gav henne en massa tips för hur hon kunde ta ut så många dagar som möjligt, men samtidigt slippa träffa hennes barn så mycket som möjligt. Uppenbarligen är det här alltså något som inte bara förekommer på min arbetsplats, men ja, förhoppningsvis vill de flesta föräldrar vara med sina barn så mycket som möjligt och ser till att faktiskt vara det också. 

Hur har du tagit ut din föräldrapenning? 

Hjälp sökes: Hur ordnar vi en budgetvänlig semester?

Det här inlägget skulle egentligen handla om något trevligt, men innan jag kom så långt som att trycka på "publicera" så drabbades Sverige av ett attentat som det känns omöjligt att inte kommentera. Jag känner så vitt jag vet inte någon som drabbades personligen, men hur man än vrider och vänder på det så drabbades hela Sverige. Jag lider med alla avlidna och deras familjer, och jag hoppas att inget liknande någonsin ska hända igen i Sverige. Jag har sett en massa bilder på Örebro med hjärtan och kommer inte vara så smörig att jag publicerar något sådant. Men ja, vi lider alla med Örebro och offren. Jag hoppas att vi får klarhet i bakgrunden inom kort och att vi kan förebyggande liknande händelser i framtiden. Aldrig igen. 

Idag tänkte jag göra ett, för mig, ovanligt inlägg. Jag vill be om hjälp att planera en fantastiskt semester. Vi vill inte flyga, vi är redo att åka ungefär när som helst så länge det är under sommarlovsveckorna, så hyfsat flexibla. Vi gillar familjeaktiviteter och kommer ha en fyraåring med oss (dvs Plutten) så det kan inte vara för ambitiösa aktiviteter. Vi vill inte heller bli alltför slitna av resan så det ideala vore att åka till några eller någon plats likt Lalandia där det finns aktiviteter och sedan ta ett par dagar lite lugnare vid havet eller i någon trevlig stad.  Här kommer några exempel på vad vi gjort tidigare: 

• Danmark och Lalandia, vilket vi kombinerade med Legoland. Båda väldigt roliga, men vi vill nog inte dit igen.

• Tyskland, inklusive Heide Park och Europapark. Båda bra, men Heide Park kändes som att det passade bättre för tonåringar och Europapark var så knökfullt att det faktiskt inte blev roligt. 

Nu inser jag att det låter som att jag tycker att jag upplevt hela Danmark och Tyskland för att jag varit i några parker, och så är det naturligtvis inte. Jag åker jättegärna till de länderna igen och då kanske särskilt Tyskland så att jag får träna på min gymnasietyska. Det kan man i och för sig få göra även i Danmark om man är på rätt ställe eller på valfritt charterresmål. 

Så kasta ut era förslag, vad kan vi göra i Europa med bil eller tåg och gärna roliga ställen att rasta barnen på. Finns det någon polsk version av Astrid Lindgrens värld? Eller en tysk Lalandia? Eller kanske en fransk Kolmården som man bara inte får missa? Nu när jag tänker efter så är det mer troligt att jag får en glad man om vi planerar för en bilburen resa. Så kanske inte Berlin eller Paris. För så kul är det inte att köra bil i storstäder. 

Kan man spara pengar med second hand?

Jag snubblade över en eller kanske flera artiklar om Shein och att second hand-butiker numera inte kommer ta emot dem. Det påminde mig lite om att jag inte varit i fysisk second hand-butik på ett tag. Som en konsekvens packade jag in kidsen i bilen och rullade till stadens bästa second hand-butiker. Och hur var det nu, är det billigt att handla där nuförtiden?

Jag har köpt extremt lite kläder i största allmänhet de senaste åren. Min yngsta har fått ärva från äldsta plus kusinerna, eller från mina kompisars barn så shoppingbehovet har varit noll. Av naturliga skäl har det inte varit riktigt lika enkelt med äldsta, eftersom hen av naturliga skäl inte kan ärva riktigt lika mycket kläder som småsyskonet. Allt som oftast har det gått bra ändå, eftersom farmor är shopoholic och turligt nog dessutom loppis-oholic. Mini har därför fått nöja sig med en massa klädpaket som farmor loppat fram och levererat. På det stora hela har det gått hur bra som helst, men liten börjar nu verkligen bli stor. På årets önskelista till tomten (som tydligen inte alls finns) fanns för första året någonsin kläder. Jag försökte googla kläder och fick en uppfattning ungefär om vad det var som önskades. Men alltså, när blev kläder så dyra? Vi pratar om KappAhl och H&M, inte Dolce Gabbana eller Dior. 

Så var gör den driftiga mamman? Hon släpar med sig de små trollen till olika second hand-butiker och låter dem shoppa loss. Som ni ser på lapparna kom vi rätt så billigt undan även fast vi kom hem med en hel del saker. Med andra ord märkte vi inte av att att second hand-priserna spårat. Det fina med det här var att kidsen kunde köpa typ så mycket de ville och att jag kunde känna att jag lånade kläderna för en liten avgift och bara kan lämna tillbaka dem sedan när vi är klara med dem. Vi köpte faktiskt inte bara kläder, utan vi "lånade" oss även ett pussel och en bok, samt fyllde på hushållsskåpen med tallrikar och klarade oss ändå på en femhundring. 

Det roliga med att barnen fick mig att gå i affärer var att jag även hittade kläder till mig själv. Jag har vissa tendenser att variera i storlek beroende på medicinering och allmänt hälsotillstånd och just därför känns det extra trevligt att upptäcka att utbudet för damer också är toppen. Jag vet att jag upptäckte det för flera år sedan egentligen, men eftersom det varit pandemi och näthandelns högtider så hade jag ändå glömt bort det lite. Priserna för damkläder var något högre än barnkläderna, men det är ju som att ge en gåva till ett välgörande ändamål och få nya kläder i rätt storlek, så det gör väl inget. Uppenbarligen stör sig folk dock på de höga priserna på second hand för att de fattiga faktiskt inte har råd, medan andra stör sig på att det minsann går att shoppa ännu billigare på reornas rea, men jag bryr mig faktiskt inte. Åk och köp, vettja. Mini och jag hade ett intressant samtal efter den här rundan, där hen var helt lyrisk efter inköpen. Ett av plaggen var en tröja som såg ut exakt så som hen beskrivit för mig kvällen innan att hen bara måste ha. Och nu kunde hen ju få den, utan en föreläsnings från modern om kemikalier, klimatpåverkan eller ekonomi. Ja, ni börjar ju fatta vad det är för kön på min äldsta, en riktig tweenie, men det var roligt att diskutera. I vårt hushåll kommer inte några Shein-beställningar på tal, så om hen ska klä sig "rätt" är det lika bra att bli kompis med lokala second hand-butiker eller typ Vinted eller Sellpy. 

Nu anar jag att ni andra säkert redan är insatta i fördelen med second hand, men om ni inte gått på några år, kan det vara värt att göra ett nytt försök. För alla butiker i min stad var verkligen jättefina, luktade mestadels fräscht och det var relativt lätt att hitta rätt. Och för den som vill låta barnen känna sig rika och ge dem en möjlighet att "splurge":a är det perfekt. De kan uppmuntras läsa genom att få välja hur många böcker de vill, de kan få precis vilken leksak de vill och fylla hela garderoben till en liten peng. Kan det bli bättre? Så nästa gång du inser att du inte har någonting att ta på dig eller är sugen på något nytt, bege dig till en second hand-butik. Lägre priser och minimalt klimatavtryck, kan det bli bättre? Nästa utmaning får bli att köpa och renovera möbler där, hur svårt kan det vara? 

Gillar du att shoppa second hand? 

Ekonomisk ångest

Nu är det januari igen och jag kommer inte ens försöka mig på någon summering över 2024 eller sätta några mål för 2025. Åtminstone inte här i bloggen. Det har hänt en del, absolut, och förhoppningsvis är ännu mer på gång, men det får vi ta framöver. Jag sitter och skriver det här en alldeles för tidig morgon trots att jag har en ledig dag och det beror faktiskt på att jag vaknade med en viss nivå av ekonomisk ångest idag. Dagens inlägg ska därför handla om ekonomisk ångest och stress. 

Jag tror att det är fler än jag som då och då, eller kanske till och med ofta, känner ett uns av ekonomisk ångest. För mig har det funnits vitt skilda orsaker till detta, men en sådan sak kan vara oro för förändrade förutsättningar. Jag minns till exempel en gång (tror till och med att det var under 2024) när min man var så less på jobbet att jag (som också var less på jobbet) sa åt honom att säga upp sig och istället låta mig bli ensam familjeförsörjare. Det blev aldrig så, men jag tror vi båda övervägde det på riktigt och där och då minns jag en ganska stor stresskänsla. Vi har historiskt sagt att vi ska kunna leva på en inkomst, allra helst den lägre, men då insåg vi att hans lön faktiskt stigit med ganska mycket mer än min de senaste fem åren och att vi ändå höjt utgifterna en del med tiden. Vi brukade stolt klara oss på 20 000 kr i månaden, men där är vi inte idag och vi var det definitivt inte då med allt högre räntor och allmän inflation. Egentligen vet jag inte hur jag kom ur den där känslan, men på något sätt så lyckades jag ändå bli kvitt ångesten. 

En annan situation som kan ge mig ekonomisk ångest är när media skriver mycket om att börsen går dåligt. Konstigt nog, blir det lättare när börsen går precis lika dåligt, men det inte skrivs så mycket. Under 2024 hade vi augusti-dippen till exempel. Jag minnst att jag faktiskt var stark nog att dipp-köpa, men jag mådde inte så himla bra under tiden. När börsen går lite smådåligt under en längre tid känns det faktiskt bättre än när den går skitdåligt under enstaka dagar. Varje gång funderar jag lite på om det är början på ett jätteras och jag är på någon slags fallande kniv-jakt, men först när det vänder känner jag nog mig helt lugn igen. När jag lyssnade på Avanzapoddens årskrönika insåg jag något jag intellektuellt förstått tidigare, men inte riktigt tagit in, nämligen att det här är vanliga känslor. Tydligen så var det riktigt många som faktiskt sålde av i dippen och om jag ska vara bara lite positiv i det här så är det att jag aldrig agerat på min oro än så länge. 

När vi nu är inne på media så slås jag av deras makt även inom området januari-oro. Det här är något som oftast inte påverkar mig så mycket, särskilt inte i januari, men just i år upplever jag faktiskt att jag påverkas en hel del av alla tidningsartiklar och nyhetssnack om sparuari. De få gånger jag åker bil, har jag till och med lyssnat på en radiokanal som tjatar om hur tufft det är i januari och att deras lyssnare ska bli sparsamma tillsammans med kanalen i januari. Egentligen borde jag gilla när folk pratar om att vara sparsamma, jag menar, den här bloggen finns ju typ till framför allt för att uppmuntra till det. Det är dock något med en allmän kriskänsla som uppstår som jag inte alls är så förtjust i och den kan bero på att det framför allt är ett fokus på hur man ska lösa problemet med den extrema konsumtionen i december eller beta av ens höga lån nu när blancolånen inte längre kommer vara avdragsgilla på samma sätt. Hade det istället handlat om positiva saker, som att man kan gå ner i arbetstid om man drar ner på fast fashion-köpen eller kan nå miljonen innan 40 om man sparar 10% av sin lön så vore det en annan sak, tror jag. Kanske är det här det som är själva kärnan till att få folk att spara mer? Att koppla det till positiva saker alltså. Jag vet att jag hört i klimatsammanhang, att det är viktigt att man slutar tjata om hur jobbigt det blir att sluta flyga, äta kött och att inte få göra en massa saker och istället fokusera på det positiva. Dessutom så går mycket hand i hand när det kommer till klimat och ekonomi. Det är till exempel mycket billigare att låta bli att köpa onödiga leksaker och kläder än att leta rätt på den bästa rabatten för att få bästa möjliga pris. Ofta tror jag gemene man (jag själv inkluderad) lägger alldeles för mycket tid på det senare. Den hör januari-oron behöver förresten inte vara i januari. Den kan uppstå när som helst, som typ vid en invasion av ett land eller en prischock på elmarknaden mitt i sommaren. 

Så hur hanterar man detta eller hur bör man hantera detta? Jag har skrivit att jag inte exakt vet hur jag gjort och jag vet att jag ibland skenat iväg rejält mentalt. Det har hänt att jag fått tunnelseende och i panik köpt billiga, utländska ägg på Lidl, blivit storkund på stans "invandrar-butik" och tagit extremt korta duschar. Inget av det här har hjälpt min ångest alls. Det som däremot har hjälpt är när jag lugnat ner mig och fått sitta i excel och räkna lite på olika scenarier. Vad händer om räntan går upp x antal procent? Vad händer om vi köper ett hus? Vad har vi faktiskt för kostnader idag? Vad kan vi dra ner på? Allt som oftast behöver jag inte dra ner på någonting, för jag blir positivt överraskad när jag väl tagit mig tid och räknat på det. Men just idag, när jag faktiskt inlett den här tidiga morgonen i ensamhet med att räkna, så har jag hittills sagt upp ett abonnemang och när mannen vaknar ska jag fråga honom om vi kan säga upp två till.  Att ha koll kan med andra ord vara riktigt befriande och att agera när väl man har fått koll, kanske ännu lite mer befriande faktiskt. 

Inser själv att jag frågar fel personer nu, men brukar ni någonsin få ekonomisk ångest? Och hur hanterar ni det?