måndag 23 november 2020

Är det när det är som mörkast som vi drömmer som mest?

Det här året har varit ett riktigt skitår, vilket är något jag tänker på flera gånger varje vecka. Jag är jätteglad över att ha blivit dubbelmamma, men det är rätt ofta jag önskar att Plutten hade kommit ett år eller två tidigare eller faktiskt också senare. Nu har vi en bebis som i princip inte har träffat någon utöver den närmaste familjen (alltså oss) och personalen på BVC. Min föräldraledighet går mest ut på att hålla barnen och oss friska (dvs isolerade) utan att någon av oss ska bli galen. Inte riktigt den föräldraledighet jag drömt om under den långa väntan på vår bebis med andra ord. Under den här trista tiden har jag roat mig en del med att lyssna på musik på Youtube och kom förbi en utländsk låt som (jag tror) handlar om att det är när det är som mörkast som man får de största drömmarna. Det fick mig att fundera en del på om en kris som Corona faktiskt kan bidra till större och mer utarbetade drömmar?

Jag har mentalt varit otroligt negativ under det här året. Jag har haft en tidvis tuff graviditet som dessutom blev ännu jobbigare av oron att drabbas av en sjukdom som ingen riktigt visste hur den påverkade bebisar och gravida. Utan att överdriva tror jag att jag tappade bort mig själv en del och mest varit orolig och negativ under större delen av året. Nu när Plutten är ute och jag kan kontrollera vilka Mini träffar är jag lite mindre neurotisk och har fått möjlighet att tänka utan att präglas av rädsla på samma sätt. På många sätt har Corona fått mig att ifrågasätta tidigare sanningar. Vi har till exempel valt att bosätta oss rätt långt ifrån våra familjer, vilket inte har känts som ett problem tidigare eftersom man bara kan köra, ta tåget några timmar eller flyga hem. Som ni alla vet har ju inte det längre varit en möjlighet under det här året, vilket fått mig att inse att jag vill flytta närmare någon av våra familjer. Jag kan som det känns nu inte tänka mig att ännu en gång vara utan familjen under en så lång tid och jag vågar inte ens tänka på hur negativt mina barns relationer med mor- och farföräldrar har påverkats till följd av detta. Mini har totalt tappat intresset för sin pappas familj och kom faktiskt inte ens ihåg vad hens faster hette för någon dag sedan. Det kanske är vårt fel till viss del, men det gör det ändå väldigt tydligt för mig att vi förlorar en del på avståndet. 

Att det är mörkt och kallt samt omöjligt att resa har också påmint mig om att jag redan innan jag fick barn haft en tydlig vision om att resa en hel del med mina barn. Det är en dröm som jag delar med min man, men hans ökade miljömedvetenhet har lett till att han inte längre är säker på att det är miljömässigt försvarbart att resa över Atlanten när Europa och Sverige har så mycket att erbjuda. På ett plan har han naturligtvis rätt. Samtidigt är de resor jag är sugen på att göra rätt kostsamma och kommer kräva viss sparhorisont så det är inte direkt som att vi kommer släpa med barnen till New York över helgen utan snarare något längre resor. All sjukdom och död har påmint mig om att barnen blir större och vi äldre och att jag vill göra minnesvärda saker med dem innan det är för sent. Med för sent menar jag inte primärt att vi dör, utan snarare att Mini blir äldre och äldre och riskerar att absolut inte vilja resa med sina gamla föräldrar om en sådär 5-15 år. Då vore det kul om vi gjort något medan hen fortfarande tyckte vi var okej. För tydlighetens skull tycker jag fortfarande att det är viktigt att göra vardagssysslor tillsammans, men jag har ändå kommit till insikt om att jag skulle vilja ha viss kvalitetstid med barnen också och att den tiden lär kosta en del pengar. 

På ett större plan har jag också funderat en hel del på om det gäller andra människor också. Om jag vore sjuksköterska på intensiven hade jag nog i och för sig inte orkat drömma om så mycket mer än att Corona skulle försvinna, men många andra har ju haft en hel del extra tid genom permitteringar och uteblivna aktiviteter. Kommer det leda till att fler vill ta sig ur ekorrhjulet? Jag har ju naturligtvis ingen aning, men jag tänker att det här året som onekligen tvingat oss att stanna upp rimligen borde få en del att inse att man inte måste springa lika fort som man alltid gjort och även att det är fullt möjligt att leva på mindre pengar. Om inte nätshoppingen gått alldeles överstyr så borde de flesta ha tvingats spara en himla massa pengar de annars hade bränt. Kanske innebär det nya insikter och nya drömmar, precis som för mig och min familj. 


Har Coronaårets mörker bidragit till några nya drömmar för dig? Tror du att det gjort det för andra? 

21 kommentarer:

  1. Jag drömmer främst om ngn slags normalitet. Men de där andra drömmarna smyger sig på också. Vore fasiken tacksam för en weekend ngnstans med pool, bar och hotellfrulle. Dreamy.

    Ja - vilket j*vla skitår detta är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det är även Minis största dröm just nu. "Mamma, om vi tar alla mina pengar så kanske vi kan åka flygplan till en strand hela familjen?" Lustigt nog känner jag att det är lockande (men så klart inte ändå pga Covid) och börjar finula på när det kan tänkas ske.

      Instämmer helt i att året är riktigt kasst. Jag får glädja mig åt att din blogg är tillbaka åtminstone. :)

      Radera
  2. Bra och tänkvärt inlägg. För mig har Coronaåret snarare fått mig att inse hur mycket jag älskar att resa och se nya saker. Jag har första barnet på gång och vet givetvis inte hur allt kommer utveckla sig men just nu tror jag att jag hellre vill jobba längre men något mindre, typ 60-80% för att få mer tid med familjen men samtidigt ha pengar att åka på resor med familjen och kunna hitta på roliga saker som kostar pengar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Men vad kul med en bebis, grattis!

      Jag tror att mycket kan förändras med tiden, men att det är bra att hela tiden fundera på hur man vill ha det. Tänkte senast idag att jag kanske ändå skulle börja jobba tidigare än jag tänkt till exempel, det kommer jag säkert inte göra, men man får ju lov att ändra sig. :)

      Gissar att din plan för arbete/familjeliv egentligen är den allra bästa. Det är rätt så dumt att slita ut sig totalt för att bygga upp ISK och ha 100% tid för sina barn lagom till de inte vill vara med en. Idag lekte jag och Mini kull en halvtimme till exempel i en park. Jag gissar att hen inte kommer vara lika exalterad när jag föreslår det om 10 eller ens 5 år...

      Radera
  3. Den här kollektiva begränsningen som coronan lägger på oss, får nog många av oss att inse hur mycket vi uppskattar det vi nu går miste om. Vi har drabbats eller välsignats med insikter om saker som förr var självklara. Kanske om skiten går över och vi kommer ur det här något sånär helskinnade att det för med sig något positivt som mer glädje över att kunna göra saker och träffas, att känna tacksamhet över de människor som finns i ens liv/Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nog allt får man hoppas att det bidrar till något positivt när det väl är över. Idag gick Mini förbi sin förskola och såg sina kompisar leka tillsammans och hen blev så himla ledsen över att inte få vara där med dem. Det är en rätt stor del av Minis liv som begränsas. Vi vuxna har ju lite lättare att tänka bort ett år av våra liv och föreställa oss en tid efter corona än vad små barn har.

      Radera
    2. förlorar man inte platsen om man är borta mer än 2 månader?

      Radera
    3. Inte under rådande pandemin, men normalt så gör man det.

      Radera
  4. Men å, jag har helt missat barn #2, skam på mig. Grattis! Och JA jag håller med om att det formligen spritter i drömnerven. Jag som tidigare var väldigt osugen på resor har värsta Excelarket med tågluffsplaner. Vet precis var vi ska bo i Wien, Rom och Florens och tidtabellerna däremellan. Du har alldeles rätt i att man ska resa med barnen när de fortfarande tycker att det är kul. Sen finns det en ålder, säg, innan fem, då de knappt minns något. Men mellan 6-10 är de vidöppna för intryck. Den senaste resan jag gjorde med 13-åringen (hon var då 6) till Marocko har hon så otroligt många minnen från och jag har i nuläget mycket dåligt samvete för att jag varit så rrestriktiv de senaste 6-7 åren för jag märker hur intresset avtar snabbt. Vi hade ju tänkt göra tågluffen of our life nu i somras...Nu kanske det inte blir nästa sommar heller och vips tar äldsta barnet studenten. Aaaargh! Så du är inne på helt rätt spår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Vad roligt att du börjat planera för resor. Jag har lite dåligt samvete över mina egna planer, funderar faktiskt på en charterresa med Mini, utifrån dina många blogginlägg om dussincharter. Men det kanske är okej med charter någon gång ibland ändå?

      Iom vår stora åldersskillnad på barnen så kommer nog Plutten behöva följa med lite tidigare än vid fem, annars kommer nästan Mini ha flyttat hemifrån innan det blir några resor. Hur känner dina barn? Vi är ju duktiga på att prata om att vi inte saknar resande/restaurangbesök/kaféer, men är dina barn ressugna? Jag minns att jag var det i deras ålder. Hoppas er resa nästa sommar blir av. Jag planerar stenhårt för att vi ska komma iväg några veckor då!

      Radera
  5. Alltså, jag har ju rest mycket själv och även med 18-åringen innan han blev för gammal för att vilja resa med mamma. Är glad att han iallafall fått se delar av världen (kanske ett 15-tal länder) men det jag tänker mest på nu är hur livet efter studenten ska bli för honom. Han hade tänkt resa under nåt år, vilket ju inte kommer att funka, han missar också 5 veckors utlandspraktik och antagligen kommer det att vara svårt att få jobb. Det som blir kvar är att plugga vidare direkt vilket inte var hans plan. Jäkla skitår det här, verkligen..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer väl att vara ok nästa år nog efter studenten.

      Radera
    2. Jag tror också att det kommer bli bättre till nästa sommar, särskilt i andra länder än Sverige så resa kommer han säkert kunna om han har lite pengar. Däremot lär det ju kännas dötrist att ägna de sista gymnasieåren åt distansundervisning om det är så och dessutom skit att han missar sin utlandspraktik.

      I ärlighetens namn tror jag att det enda sättet att "överleva" den här riktigt kassa tiden är att påminna sig om att andra har det värre. Men det är inte lätt och känner mig nog lite bitter en stund varje dag. Hoppas det ordnar sig för honom och att han kan få jobb/resa om det är det han vill.

      Radera
    3. Ni tror alltså att det kommer att vara okej att resa om ett halvår? Det tror inte jag, men hoppas såklart att ni har rätt!

      Radera
  6. Har aldrig varit hemma så mycket från jobbet som den närmaste tiden. Först vab en vecka sen vart jag sjuk en vecka.
    Jobba en vecka sen lyckades jag få Corona och är inne på andra veckan men i stort sett frisk :)
    Fick tillbaka smaken idag helt otroligt
    fantastiskt!!
    Vart till att beställa en burgare, bland de godaste jag ätit :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men usch för Covid! Hoppas du kryar på dig snabbt. Förhoppningsvis kan du leva lite lugnare efteråt när du vet att du haft det och sannolikt inte får det igen (även om det är möjligt).

      Radera
  7. Varning för en självgod kommentar.....

    Jag tycker har varit rätt skönt på många sätt faktiskt. När man hade vant sig efter några dagar att det inte var så hyperfarligt att ta pendeln till (för)skolan osv. Var orolig först att sommaren skulle vara förstörd när vi fick ställer in resor men det var kul att upptäcka andra delar av Sverige och utforska Stockholms skärgård mycket mer - superfint. Och ärligt talat så var det ganska skönt att inte flyga - framförallt med 3 barn. Men det klart vi har inte träffat min familj som bor i utlandet sedan i januari så jag vill inte har det så här varje år men skönt som omväxling och som sagt att vi kunde ser mer än vi brukar göra av Sverige. Dessutom gillar jag att vi alltid fick plats på pendeln (har åkt vara dag under pandemin för att ta barnen till (för)skola), att andra personer har äntligen börjat tvättar händerna :), att barnen har egentligen aldrig varit så friska som nu - väldigt få vab dagar trots en 1 årig som började förskola i januari, att mina vänner var här under sommaren så vi kunde umgås. Så tacksamt att skolorna och förskolorna har varit öppet hela tiden här - tack till personalen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. men för att besvara din fråga lite bättre so har jag säkert omvärderat lite pga omständigheterna - jag har haft färre uppdrag (som frilansare) i år men jag har låtit bli att pusha för fler uppdrag pga jag har insett att jag blir mer avslappnad med barnen när jag inte har jobb runt halsen hela tiden - mer tight ekonomiskt men känns som det är värt det just nu och förhoppningsvis kan jag trappa upp igen lite senare

      Radera
    2. Jag tror jag hade fått rejäl ångest av att åka pendeltåg under pandemi, men insåg senast idag att det skulle kunna vara ett fantastiskt år att arbeta hemifrån om det vore något man ville. Jag har ju en dröm om att bo på landet tex, men nackdelen med det är att behöva pendla (nu bor vi nära bådas jobb) och pandemin hade isf gjort det möjligt att jobba hemifrån, vilket hade varit najs. Jag tänker också att det lär vara mycket vab i höst/vår, vilket kan vara skönt om man inte trivs på jobbet så bra. Jag är ju hemma ändå och tar hand om mina barn så får ingen överraskande betald ledighet som en del andra. :P

      Vad gäller det sista du skriver så tycker jag det låter rätt underbart. Skönt att du fått mer tid och energi för dina barn och vem vet, du kanske inte återgår till samma uppdragsmängd i framtiden heller?

      Radera
    3. Ja - det skulle ju vara något om jag kan få det att funka ekonomiskt - som ensamstående hänger det ju på mig! :) Men lockande att ta från sparandet redan nu. Jag förstår att det måste varit tufft med ovisshet beträffande graviditet och covid - verkligen - så det är bra att du har varit försiktigt.

      Radera