Delningsekonomi - fullt realistiskt eller en utopi?

För mig är något av det härligaste med sparsamheten att den går rätt så mycket hand i hand med ett miljötänk. Jag går därför igång på second hand, återbruk och liknande som ni redan vet. En sak som ofta diskuteras när det kommer till miljö (men även ekonomi!) är att dela saker som finns, men är det egentligen realistiskt och i så fall i vilken omfattning?

Farbror Fri tog upp det här under en föreläsning jag lyssnade på för ett tag sedan. Han menade att vi borde bli bättre på att dela med oss av saker till varandra och att det är ett ganska vitt begrepp. Man kan dela med sig av oönskad fallfrukt, borrmaskiner eller, som Joel Bladh, pirror. Man kan även erbjuda sig att skjutsa grannen när man ändå ska åka till stormarknaden eller ta med sig lagkompisar till barnens tävlingar. Alla vet ju att det är möjligt och många känner även till att det finns en del appar och tjänster som ska underlätta detta, men händer det i praktiken? Eftersom jag gillar idén så har jag länge försökt få in delandet mer i mitt eget liv. För några månader sedan såg vi till exempel en granne som med böjd rygg sprang efter sitt barn som skulle träna på att lära sig cykla. Inspirerad av min tro på delningsekonomi sökte jag kontakt med grannen och erbjöd mig att låna ut vårt cykelhandtag, eftersom Mini cyklar sedan länge och det är lång tid till Plutten kommer behöva det. Med stor tvekan tog grannen emot det och såg på det stora hela rejält besvärad ut trots mina försök att förklara att vi inte hade någon nytta av handtaget på minst tre år och att de kunde låna det så länge de önskade. Jag tror inte det gick mer än två dagar innan grannbarnet knackade på och lämnade tillbaka det eftersom de köpt ett eget. Så bra var jag på att bidra till minskad nykonsumtion och sprida delningstänket.

Det fick mig att fundera på om det största problemet med delningsekonomin inte är att få folk att dela med sig utan snarare att få folk att ta emot när andra är villiga att dela med sig. I ärlighetens namn kan jag komma på flera tillfällen då jag själv motvilligt lånat saker. Jag minns till exempel när en kollega till min man lånade ut en bedside crib med så stor övertygelse att vi inte kunde säga nej. I slutändan vågade jag knappt använda den för att jag var så rädd att förstöra den. En annan gång lånade jag av en kompis en bebisoverall som gick sönder innan jag hann lämna tillbaka den. Jag skämdes så mycket och erbjöd mig köpa en ny, men det ville hon inte heller. Konstigt nog har jag däremot noll problem med att be mina föräldrar om att få låna deras verktyg, bil, klappbord eller frysplats. Vi har även lånat kläder till oss vuxna vid olika tillfällen från dem och mina syskon. Slutsatsen jag drar utifrån mitt eget liv är att jag gärna lånar saker, men att relationen jag har till personen jag lånar av spelar roll och kanske även hur säker jag är på att jag kan lämna tillbaka prylen i okej skick. Av den anledningen känns barnkläder inte som den smartaste grejen att låna, särskilt inte när man har en unge som ramlar regelbundet eller en som precis ska börja lära sig äta. Däremot  skulle en stege eller en pirra inte alls vara problematiskt på samma sätt. 

Nyligen slösurfade jag på Hemnet (jag vet, inte en bra idé) och hittade ett boende med en smart lösning på det här problemet. För om det är så att vi människor är ovilliga att ta emot lån från folk vi inte har en nära relation med så kanske det är bättre om föreningar står för utlåningen. I den här rätt lilla bostadsföreningen fanns ett gemensamt förråd med gräsklippare, verktyg och stege. Det känns så mycket smartare än att alla radhusinnehavare ska köpa och förvara en gräsklippare för att klippa 50 kvadratmeter gräs under sommarmånaderna. Här gissar jag dock att det är positivt att föreningen inte är alltför stor, eftersom saker lättare får fötter när alla inte har koll på varandra. Jag tror också att man som medlem känner ett större ansvar för en lånad gräsklippare om den tillhör en mindre grupp på 10 hushåll än om den lånas ut av Värmdö kommun. För många saker fungerar ju dock så klart utlåning eller delning utan personlig relation. Jag vet till exempel att min lokala hockeyförening lånar ut skridskor till barn som vill åka skridskor och det finns många kommuner som har generell utlåning av fritidsutrustning. Spontant känns det ganska lätt att kontrollera att skridskorna är hela vid retur och det kan också göras i sådan omfattning att det är värt att ha personal som sköter utlåningen. Så är det kanske inte direkt i en bostadsförening som lånar ut en borrmaskin, där är förtroende och eget ansvar desto viktigare. 

Om det kan vara utmanande att låna och ta emot värdefulla saker, så kan man ändå våga sig på den lite lättare versionen att erbjuda sin tid eller något som inte har något värde för en själv. Här tänker jag att fallfrukt är ett perfekt exempel, men jag skulle personligen även kunna tänka mig att i större utsträckning erbjuda mig att vakta barn eller göra andra typer av tjänster för mina medmänniskor. Det handlar ju så klart inte om ren besparad konsumtion, men om vi kan hjälpa varandra på olika sätt så kanske vi kan spara pengar åt varandra och få något tillbaka vid annat tillfälle. Jag ser framför mig att lite fallfrukt blir till äppelmos åt givaren och att två timmars barnsittning kan återgäldas med bärhjälp när diskmaskinen går sönder. Samtidigt tror jag i ärlighetens namn att det här är rätt långt borta från att bli vanligt förekommande. De flesta av oss kommer nog fortsätta äga bilar, gräsklippare och annat som används i rätt liten utsträckning. Antingen till följd av bekvämligheten att bara kunna köra iväg/klippa gräs/sträcktitta på Friends/sätta upp en tavla eller för att det är för jobbigt att ta kontakt med andra människor. Därför gissar jag att delningsekonomin förblir en utopi. 

Delar du prylar och tjänster? Dela (hehe) gärna med dig av vad och hur i så fall.