onsdag 11 november 2020

Delningsekonomi - fullt realistiskt eller en utopi?

För mig är något av det härligaste med sparsamheten att den går rätt så mycket hand i hand med ett miljötänk. Jag går därför igång på second hand, återbruk och liknande som ni redan vet. En sak som ofta diskuteras när det kommer till miljö (men även ekonomi!) är att dela saker som finns, men är det egentligen realistiskt och i så fall i vilken omfattning?

Farbror Fri tog upp det här under en föreläsning jag lyssnade på för ett tag sedan. Han menade att vi borde bli bättre på att dela med oss av saker till varandra och att det är ett ganska vitt begrepp. Man kan dela med sig av oönskad fallfrukt, borrmaskiner eller, som Joel Bladh, pirror. Man kan även erbjuda sig att skjutsa grannen när man ändå ska åka till stormarknaden eller ta med sig lagkompisar till barnens tävlingar. Alla vet ju att det är möjligt och många känner även till att det finns en del appar och tjänster som ska underlätta detta, men händer det i praktiken? Eftersom jag gillar idén så har jag länge försökt få in delandet mer i mitt eget liv. För några månader sedan såg vi till exempel en granne som med böjd rygg sprang efter sitt barn som skulle träna på att lära sig cykla. Inspirerad av min tro på delningsekonomi sökte jag kontakt med grannen och erbjöd mig att låna ut vårt cykelhandtag, eftersom Mini cyklar sedan länge och det är lång tid till Plutten kommer behöva det. Med stor tvekan tog grannen emot det och såg på det stora hela rejält besvärad ut trots mina försök att förklara att vi inte hade någon nytta av handtaget på minst tre år och att de kunde låna det så länge de önskade. Jag tror inte det gick mer än två dagar innan grannbarnet knackade på och lämnade tillbaka det eftersom de köpt ett eget. Så bra var jag på att bidra till minskad nykonsumtion och sprida delningstänket.

Det fick mig att fundera på om det största problemet med delningsekonomin inte är att få folk att dela med sig utan snarare att få folk att ta emot när andra är villiga att dela med sig. I ärlighetens namn kan jag komma på flera tillfällen då jag själv motvilligt lånat saker. Jag minns till exempel när en kollega till min man lånade ut en bedside crib med så stor övertygelse att vi inte kunde säga nej. I slutändan vågade jag knappt använda den för att jag var så rädd att förstöra den. En annan gång lånade jag av en kompis en bebisoverall som gick sönder innan jag hann lämna tillbaka den. Jag skämdes så mycket och erbjöd mig köpa en ny, men det ville hon inte heller. Konstigt nog har jag däremot noll problem med att be mina föräldrar om att få låna deras verktyg, bil, klappbord eller frysplats. Vi har även lånat kläder till oss vuxna vid olika tillfällen från dem och mina syskon. Slutsatsen jag drar utifrån mitt eget liv är att jag gärna lånar saker, men att relationen jag har till personen jag lånar av spelar roll och kanske även hur säker jag är på att jag kan lämna tillbaka prylen i okej skick. Av den anledningen känns barnkläder inte som den smartaste grejen att låna, särskilt inte när man har en unge som ramlar regelbundet eller en som precis ska börja lära sig äta. Däremot  skulle en stege eller en pirra inte alls vara problematiskt på samma sätt. 

Nyligen slösurfade jag på Hemnet (jag vet, inte en bra idé) och hittade ett boende med en smart lösning på det här problemet. För om det är så att vi människor är ovilliga att ta emot lån från folk vi inte har en nära relation med så kanske det är bättre om föreningar står för utlåningen. I den här rätt lilla bostadsföreningen fanns ett gemensamt förråd med gräsklippare, verktyg och stege. Det känns så mycket smartare än att alla radhusinnehavare ska köpa och förvara en gräsklippare för att klippa 50 kvadratmeter gräs under sommarmånaderna. Här gissar jag dock att det är positivt att föreningen inte är alltför stor, eftersom saker lättare får fötter när alla inte har koll på varandra. Jag tror också att man som medlem känner ett större ansvar för en lånad gräsklippare om den tillhör en mindre grupp på 10 hushåll än om den lånas ut av Värmdö kommun. För många saker fungerar ju dock så klart utlåning eller delning utan personlig relation. Jag vet till exempel att min lokala hockeyförening lånar ut skridskor till barn som vill åka skridskor och det finns många kommuner som har generell utlåning av fritidsutrustning. Spontant känns det ganska lätt att kontrollera att skridskorna är hela vid retur och det kan också göras i sådan omfattning att det är värt att ha personal som sköter utlåningen. Så är det kanske inte direkt i en bostadsförening som lånar ut en borrmaskin, där är förtroende och eget ansvar desto viktigare. 

Om det kan vara utmanande att låna och ta emot värdefulla saker, så kan man ändå våga sig på den lite lättare versionen att erbjuda sin tid eller något som inte har något värde för en själv. Här tänker jag att fallfrukt är ett perfekt exempel, men jag skulle personligen även kunna tänka mig att i större utsträckning erbjuda mig att vakta barn eller göra andra typer av tjänster för mina medmänniskor. Det handlar ju så klart inte om ren besparad konsumtion, men om vi kan hjälpa varandra på olika sätt så kanske vi kan spara pengar åt varandra och få något tillbaka vid annat tillfälle. Jag ser framför mig att lite fallfrukt blir till äppelmos åt givaren och att två timmars barnsittning kan återgäldas med bärhjälp när diskmaskinen går sönder. Samtidigt tror jag i ärlighetens namn att det här är rätt långt borta från att bli vanligt förekommande. De flesta av oss kommer nog fortsätta äga bilar, gräsklippare och annat som används i rätt liten utsträckning. Antingen till följd av bekvämligheten att bara kunna köra iväg/klippa gräs/sträcktitta på Friends/sätta upp en tavla eller för att det är för jobbigt att ta kontakt med andra människor. Därför gissar jag att delningsekonomin förblir en utopi. 


Delar du prylar och tjänster? Dela (hehe) gärna med dig av vad och hur i så fall. 


34 kommentarer:

  1. Mitt i prick, det är bla kulturella orsaker som gör att det inte fungerar.
    Vi är många som absolute inte vill stå i skuld till någon man känner, än mindre någon man knappt känner. Jag blir klart misstänksam om grannen skulle erbjuda mig att låna än det ena, än det andra - varför skulle jag sätta mig i tacksamhetsskuld till denne, tror personen ifråga att jag är någon fattiglapp som inte kan skaffa mig grejerna på egen hand eller anser grannen att jag är mentalt efterbliven och därför behöver "hjälp" med självklarheter??

    En för mig okänd granne ställde en flaska vin utanför min dörr vid min inflytt med ett kort på. Fem år senare när jag flyttade så ställde jag samma vinflaska utanför dennes dörr med ett kort på och tackade så mycket för lånet. Observera att det var samma flaska, inte en likadan, för jag hade sparat den - inte ville jag sätta mig i någon sorts tacksamhetskuld till en okänd granne....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hålla med till viss del om det där med att man inte vill vara i tacksamhetsskuld men det där med vinflaskan var rätt oförskämt av dig tycker jag (visserligen trodde grannen nog att det var en annan flaska av samma typ).

      Radera
    2. Oförskämt? På vilket sätt var det oförskämt av mig, om det var någon som var oförskämd så var det ju grannen som utan att fråga, utan att ta hänsyn till vad jag önskade eller ville, påtvingade sig på mig, på mitt privatliv. Nej ano 18:02 här får du allt tänka om - eller du kanske är oförskämd mot din omgivning ofta, utan att du förstår varför?

      Radera
    3. Vi har blivit alldeles för oberoende av varandra därav den stora ensamheten som råder. Är uppväxt i ett hyreshusområde, där vi lånade friskt av varandra och det fanns fler som jag kunde vara oss om mamma och pappa var borta på något eller bara behövde springa till affären. T o m hunden som slets sig ibland och försvann ett antal timmar gick till nästa port och skällde om ingen kom och öppnade vår. Träffade mina barndomskamrater, en del bor numera i i villor bland annat i ett lyxchabrak på Lidingö där denne har i princip noll kontakt med sina grannar, materiellt sett är hen rik men ser sig som fattig på ett annat.

      Sorgligt att inte kunna ta emot en fin gest, även om man som jag inte ens dricker vin, tråkigt att markera på det viset genom att ställa tillbaka samma flaska. Inte bara brist på hyfs utan också mänsklig omtanke./M

      Radera
    4. ano 18:02 här: jag vet inte - oförskämd på ungefär samma sätt som om du vägrade går genom en dörr som någon höll öppet för dig dvs finns ingen tacksamhetsskuld inblandad i den gesten

      Radera
    5. men vi är ju alla olika :)

      Radera
    6. Intressant att ni tog upp tacksamhetsskulden. Den finns ju också att ha i åtanke, även fast jag som småbarnsförälder nu börjar bli allt mer medveten om att det är en gåva i sig att bara bli av med grejer som tex barnleksaker.

      Personligen hade jag inte blivit förolämpad av en ren gåva som vin vid inflytt, men alla är vi olika. Jag tycker inte heller att det är så jobbigt att ta emot gåvor av folk generellt, det känns ofta värre när jag ska vårda någon annans tält/jacka/fotboll än om jag får behålla den. Då kan den liksom gå sönder och jag brukar utgå från att den som vill ge faktiskt vill det. Det kommer ju ofta på eget initiativ (förutom för mina föräldrar som fått vänja sig vid att jag frågar efter ditten och datten) och då borde man ju vilja bli av med grejen.

      Radera
  2. Jag tror stort på delningsekonomi, men helt klart att det kommer ta tid att implementera ordentligt av kulturella skäl. Precis som du skriver känns det rätt lätt med familj men även med nära vänner. Och som ovan Anonym skriver tror jag också att tacksamhetsskulden är en stor bov. Med familj och vänner kanske en redan har en relation av att hjälpa varandra och då är det också lättare att ta emot.
    Med personer längre bort är det svårare, men finns ju diverse knep att ta till. Byteshandel. Jag hade för många tomatplantor och tog med till jobbet. De flesta blev stående tills jag frågade efter inbyte - skott, sticklingar, plastkrukor tex. Då försvann de betydligt fortare. Att blanda in pengar är inte helt fel heller. Även om det handlar om en femma per planta. Att få lov att betala för sig ger känslan av att göra rätt för sig. Pengar hade jag även användning av när jag lånade ut min nästan nya sovsäck till en kompis. Hon protesterade först för ”tänk om jag gör sönder den”. Två vuxna människor i tält på fjällvandring. Risken att sovsäcken skulle gå sönder var minimal men hon var ändå orolig. Så jag sa att om det ändå skulle hända så får hon väl köpa en ny åt mig. Då gick hon med på det. Så att faktiskt prata om hur en ska ersätta eller betala igen för lånet med en gång kan underlätta delningsekonomin.
    Sen hoppas jag ju såklart att i framtiden ska delningsekonomin vara helt naturlig. Men på vägen dit kan en ju nyttja ett och annat knep för att få med sig omgivningen 😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad spännande att folk inte velat ta emot tomatplantor. Jag sitter nämligen här med en stickling som min man tagit hem från sitt jobb på eget initiativ, alltså han blev inte tjatad på av vare sig kollegan eller mig ,utan någon hade lagt ett gäng i lunchrummet bara.

      Jag tycker din lösning på sovsäcken var bra, precis en sådan lösning skulle jag själv må bra av nämligen. Men så är jag vansinnigt skraj över att ha sönder andras grejer efter att en tidigare vän till mig förstörde en sak som var värd mycket för mig och som inte ens erbjöd sig att ersätta den. Och då var det verkligen så att hon tjatat om att få låna den och inget jag själv velat.

      Radera
  3. Med delningsekonomi tänker jag oftast på en lite större skala - med bilpoolar (vilket jag tycker är bra) och airbnb (vilket förstör städer)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och för att det ska funka på en mindre skala behöver det nog vara så att man betalar i en portal för tjänsterna/prylarna

      Radera
    2. Jag tror egentligen att det kan fungera svinbra på liten skala också, men med problemet att folk blir besvärade av det och inte riktigt vet vem som har vad. Men det skulle ju kunna vara så att attityder förändras? Det är ju mycket som känts främmande tidigare som är självklart nu, så kanske även delningsekonomi kan göra det?

      Radera
    3. Men förresten så är ju portalen och pengarna en möjlig lösning på båda de problem jag ser. Är man dock tillräckligt frugal så borde man kunna kosta på sig att låna saker och att låna ut dem, kan jag tycka.

      Radera
    4. Är Airbnb verkligen delningsekonomi? De hävdar ju det själva men jag tycker det verkar vara vanlig uthyrning med en bra annonsplattform.

      Har provat bilpool, men även om bilar i genomsnitt står stilla 95% av tiden så är rätt många av de där 5%en som infaller samtidigt för alla..

      Bilpool skulle ju kunna vara

      Radera
  4. Cirkulär ekonomi gillar jag som begrepp, som också innefattar second-hand köp/försäljningar/gåvor. Brukar låna och låna ut böcker till släkt och vänner (om jag inte går till biblioteket), det blir ett trevligt konversationsämne, men ibland får jag påminna mig om att inte försöka pracka på folk böcker - en del gillar ju inte att läsa, men skäms för att säga det. Barnkläder är annars sådant som går runt i vår släkt, men där gäller premissen att ge bort snarare än låna, är man mån om att behålla ett visst plagg i fint skick ska man inte skicka vidare just det. Diverse plantor tycker jag man får från alla möjliga - på jobbet, grannar, släkt etc, men jag har inte tillräckligt gröna fingrar att hålla liv i dem så länge, där har jag ibland svårt att tacka nej, kanske som vissa jag lånar ut böcker till :) Grannen lånar något verktyg eller stege ibland, jag tycker bara det är trevligt, och det är ju inte som om vår ekonomi står och faller på om en stege går sönder (kan den ens göra det?). Min man har däremot svårt att be grannarna om verktyg, tror det är något med den överdrivna manliga stoltheten som gör att män har svårt att låna från andra än nära släkt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt i att cirkulär ekonomi är fint och om jag förstått det hela rätt så är delningsekonomin en del av den cirkulära ekonomin. Det är alltså ett vidare begrepp som jag i stor utsträckning är förtjust i. Bibliotek är ju också en fantastisk del av detta och jag uppskattar att slippa förvara en massa böcker, vilket jag inte hade sagt för 10 år sedan.

      Det var roligt att du tog upp det här med att pracka på folk böcker. Jag vet själv att jag tenderar att göra lite så av kärlek till böckerna (och medmänniskor). Ibland har jag tom köpt böcker till min bästa vän när hon varit osugen att låna dem, som att hon då MÅSTE läsa dem. Lustigt beteende från min sida.

      Jag tycker faktiskt att just verktyg känns så himla enkelt att låna av någon. De riskerar inte att gå sönder (tror jag) så lätt och man har ju faktiskt ingen som helst nytta av dem under stora perioder. När vi bodde i lägenhet var det ofta en ung granne kom och lånade våra tex, vilket vi tyckte kändes vettigt. Däremot har det känts lite jobbigare att låna ut bilen och då framför allt för att det vore jobbigt om relationen påverkades av en kraschad bil. Jag vet med mig att jag ibland kan bli besviken på andras ageranden och då är det himla jobbigt om det är en nära vän man blir arg på till följd av utlånad och trasig bil. Vad gäller din man så känner jag igen det från min egen. Det är inte helt ovanligt att jag ringer och frågar om råd eller en sak och jag inte förstår alls vad jag frågar om. Till slut säger den jag pratar med: "Kan du inte bara lämna över luren till Frihetspappan?".

      Radera
  5. Älskar delningsekonomi!
    *Lånar ut bil till vän som bor nära
    *Lånar massor av verktyg av grannen
    *Vår slagborr brukar cirkulerar bland vännerna
    *Vår babysitter cirkulerar också, samt att vi fått den av vänner. Babyskydd är på utlåning.
    *Vill få till ekonomiskt samägande av bil med min mamma som är ensamstående och kör än mindre än vi.
    *Vill också få till samägande av lådcykel. Kanske i brf:en?

    Tror verkligen delningsekonomi kan dra ännu mer nytta av starka communities typ grannskap. Finns större hyresvärder som har lådcyklar till utlåning. Älskar verkligen bilpool, är också perfekt att ha med folk som bor nära.

    Delar även streamingtjänster och prenumerationer med vänner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att det funkar för er och att du inte känner några större mentala hinder. Lådcykel tror jag skulle vara svårt att samäga, åtminstone om man vill använda den som substitut till bil och köra barn till och från förskola med. Känns som alla behöver den samma tid då?

      Streamingtjänster är det många som delar och det har ju för individen noll negativa effekter eftersom man kan använda dem samtidigt som andra användare, men är det okej för utgivaren? Trodde inte man fick det, men har dålig koll. :)

      Radera
    2. Tanken var nog att använda lådcykel i andra ärenden. Vi behöver inte till förskolan.

      Jag vet faktiskt inte, det finns ju en gräns på samtida användare. Spotify har t ex gräns på en samtida användare på vanliga konto vilket förhindrar delning (min man och jag har ändå delat i många år då vi inte lyssnar så mkt). Hur skulle de kontrollera att det är bruk inom en familj?

      Radera
    3. Okej, jag förstår.

      Vet inte alls, men har läst något om att de inte får delas och tänkte att det kanske blir tydligt om de används från olika ip-adresser ungefär lika mycket hela tiden. Ingen sambo där inte typ.

      Radera
  6. Hej,

    Att inom familjen låna saker, funkar väl bra. Du känner personen, troligtvis får du tillbaka saken i samma skick. Lånade ut en borrmaskin till en kollega med borrar, maskinen i svar stött och kantslagen vid återlämnandet. Borrarna var rundslitna, inget sas om skicka innan och efter, delvis mitt fel så klart. Men lättare att inget säga...blev snart en före detta kollega....

    Nu under Pandemi sommaren, var det flera grannar som kom och frågade om att låna bil. Bilen är 15 år gammal, så ingen ny bil, lite rost. Detta är då grannar vi bara känner igen som boende i någon av lägenheterna i huset, ej närmare bekant. Vi sa nej, då vi inte vet något om dessa personer. Att låna/hyra ut en bil är inte riktigt samma sak som att ge salt till en granne. Men kanske bara jag som har lite tvekan inför att låna ut bil.

    Nja, föredrar nog tjänster där man hyr med riktigt avtal än att bara låta saker lånas. Lånar gärna ut mig själv för att vara bärhjälp vid flytt, det brukar uppskattas. Grattis träning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där fick jag för mitt "verktyg är perfekta att låna ut då de alltid kommer tillbaka i samma skick"...

      Förstår helt det här med bilen och jag som dessutom är lite utav en miljövän och därför själv väldigt restriktiv med att använda den kan i ärlighetens namn ofta känna mig skeptisk till folks motiv. En vän frågade mig en gång om att få låna vår bil till en längre resa (alltså inte 5 km, utan typ 10 mil) där det fanns ett mycket smidigt kollektivt alternativ utan trängselavgifter och bilköer. Jag skulle ALDRIG ha kört den sträckan själv så därför kändes det faktiskt inte alls så kul att låna ut bilen och till sist gjorde jag inte det. Förstår således verkligen att du sa nej till grannen och där känns det faktiskt lite konstigt att de ens frågade. Nu har iofs jag funderat på att fråga om att låna en närmare grannes bil då de har dragkrok och inte vi, men insåg att det vore för jobbigt om något hände så jag avstod.

      Iom att du gillar avtal så kanske du har testat någon utlåningstjänst? Annars kanske det vore intressant.

      Radera
    2. Hej,

      Som utlåningstjänst, är mest att hyra verktyg på Clas Ohlson, Bauhaus istället för att köpa. Även att hyra större bil/släpvagn vid behov på närmaste bensinstation.

      Svärmor bor i hus, de samlat på sig en del saker under åren. Vi har börjat rensa....hon hört via vänner att kan få "pengar" för sina gamla saker. Men det måste vara något av värde för andra för att det ska bli något också. Det var mest skräp hos svärmor. Vad jag ville komma till var, att en del saker går sälja/ge bort, men det kräver energi, folk kommer inte på tid när de sagt. En som skulle hämta en soffa kom med tunnelbanan, skulle sedan ringa en vän som kom, men bilen var alldeles för liten, och så vidare. Så vi gav upp, nu kör vi allt till tippen istället.

      Som någon skrev nedan, jag upplever att utlåning är envägs sak i 99% av fallen, oftast för att andra part inte har det jag kan behöva.

      Om bil, vi har kört ett grannpar som skulle föda till förlossning. Fick en flaska Whisky som tack, men annars att låna ut bil, mja...

      Radera
  7. Flytta till hus och grannarna hade en gemensam häcksax som den föregående husägaren var med på varvid jag fått låna den.

    Nu i sommar skulle grannen låna ut sin kärra till en kompis men kompisen hade tagit min kärra som står nära grannens tomt då det var den enda han såg från vägen :/
    Jag märkte inget men grannen meddela mig bekymrat :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. HAHAHA, gud så roligt! Det lär inte vara så vanligt förekommande.

      Vad gäller häcksaxen låter det toppen. Precis sånt borde alla grannskap och definitivt bostadsrättsföreningar ha.

      Radera
  8. Tänkte på din odling här om dagen. Har själv startat en hydroodling inomhus i Ikealådor denna vecka med sallad och kryddor.
    Då slipper man jord och det växer snabbare. Tänkte bli självförsörjande på sallad :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså bara vanliga lådor och ingen dyr speciallösning? Tycker det låter häftigt! Uppdatera gärna på hur det går sen. Jag gillar lyckade odlingsprojekt. :)

      Radera
    2. Typ så här gjorde jag:

      https://gronarader.se/odla-inomhus/superenkel-hydroodling-for-bladgront/

      Radera
  9. Så bra med delning! Jag lånar hejvilt av alla jag känner, pussel, tält, rengöringsmedel till ugnen, regnkläder... Jag är så ointresserad av prylar och hatar att köpa saker (oavsett butik/online) så att låna är superbra. Då jag tyvärr inte är en prylmänniska har jag nog mindre saker låna ut än vad jag lånar. Men blommor, periodkort i kollektivtrafiken, diverse matgrejer och annat är fritt fram att nyttja av alla jag känner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För ett par år sedan fick jag och min man ett plötsligt starkt intresse för pussel och sällskapsspel. Vi köpte då en massa second hand, men det slog mig i efterhand att man borde byta sådana istället. Ett pussel är dötrist att lägga flera gånger enligt oss (alltså de svåra, inte 50 bitars Bamse-pussel till Mini) så man borde definitivt byta med varandra.

      Jag tycker det är lustigt det sista du skriver. För så är det ju ofta, att den som är bäst på att låna saker kreativt av andra inte själv har så mycket prylar att låna ut. Men kanske kan man bidra på andra sätt som du säger, jag gör tex grymt goda kakor. :)

      Radera
  10. Min upplevelse är tyvärr att de som är mest intresserade av att låna saker, inte är särskilt varsamma med vad de lånar. De har heller inte så mycket att låna ut i gengäld, för de vill ju slippa inköp.
    "Jag bjuder på mitt sällskap", är inställningen.
    De tar liksom för givet att allt ska lånas ut till dem, men de tänker inte på att någon måste köpa sakerna.
    Att få tillbaka i avsevärt sämre skick, smutsigt eller inte alls, känns inte lockande.
    Jag köper inte grejer för att andra ska ha sönder dem. Jag vårdar mina saker. Att hyra, däremot, det är bra.

    Tanken på att saker lever vidare efter att jag använt något klart, lockar dock.
    Jag brukar sälja till lågt pris, då blir både jag och köpare nöjda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår vad du menar och jag har insett att jag nog lånar mer än jag lånar ut, så jag känner mig lite skyldig. Jag hoppas dock att jag inte lämnar tillbaka saker i dåligt skick eller smutsigt.

      Att sälja är bra! Måste bli bättre på det, men tycker att köparna ofta är jobbiga. Ska pruta och diskutera om upphämtningsplats och en gång gick jag med på att mötas någon km borta från mitt hem och stod och väntade en halvtimme utan så mycket som ett svar...för 50 kr liksom.

      Radera
  11. Jag skulle önska att vi var mycket bättre på det här! Svenskarnas distans till och ovilja att stå i skuld till varandra comes to mind... Det är mycket lättare att låna saker om man känner varandra och det blir en mer ömsesidig grej. De flesta vill nog göra rätt för sig och att det ska vara rättvist, antingen genom pengar eller gentjänster. Att hyra saker är absolut enklast, speciellt om man gör det av ett företag - lagom anonymt, prylarna är försäkrade, man får betala för sig, och reglerna är tydliga. Vi hade gemensamma trädgårdsprylar i bostadsrättsföreningen som vi bodde i innan vi flyttade till hus. På det stora hela fungerade det hyfsat, förutom att saker försvann med viss regelbundenhet. Tanken är god och det BORDE funka, men som alltid när människor ska samsas... osv. Om det inte finns någon kontrollfunktion så kommer vissa alltid att utnyttja varandra.

    Våra närmaste grannar har jag inga problem med, men vi har snackat över staketet i över ett år, hjälp varandra med byggen, bärhjälp och att köra saker till tippen, har bjudit varandra på middag och fika, osv. Att låna verktyg och släp av varandra när man bor som vi gör är enkelt bara man har etablerat en ganska basal relation till varandra. Den relationen ville jag inte ha till mina grannar när jag bodde i lägenhet, då ville jag bara bli lämnad ifred. Nu önskar jag att vi hade fler sådana relationer, och vi jobbar på det. Nu blir jag glad om någon lämnar en blomma på trappen med ett kort i, men i stan hade jag nog tyckt att det var läskigt eller känt mig utsatt. Ärligt talat så är det oftast vi som lånar saker av andra eftersom våra grannar har bott hela liv i hus medan vi är nybörjare, men vi försöker alltid göra rätt för oss genom att hjälpa dem med saker, skänka bort en del av skörden, bjuda igen, osv.

    Jag är uppväxt med att man inte petar på eller använder varandras saker ens om man bor ihop, så jag är nog lite galen när det gäller sådana här saker tror jag. Långsint så det förslår också. Jag är väldigt rädd om mina saker, och förväntar mig att den som lånar prylen lämnar tillbaka den i samma skick, eller ersätter den om den skulle gå sönder. Jag har sagt upp bekantskapen med en tjej som lånade en av mina biblioteksböcker, glömde den på landet, och sket fullständigt i att lämna tillbaka den eller ens be om ursäkt oavsett hur många gånger jag påminde henne. Jag kommer inte ihåg om jag fick betala för den, kanske hade jag sådan "tur" att jag var för ung för att få straffavgift på bibblan? På liknande sätt så är jag fortfarande sur över att vi lånade ut en förlängningssladd/vinda till min svärfar, men sedan fick tillbaka en likadan men mycket sliten med trasiga lock, för de kunde inte hitta vår. Vår var sprillans ny, och jag blir lika arg varje gång vi använder deras gamla. Inte ok i mina ögon... slarvar man bort så letar man tills man hittar eller köper en ny, tycker jag. Några typer av regler måste finnas, för människor har väldigt olika uppfattning om hur man tar hand om saker. Samtidigt kan jag skämmas lite över att jag håller så hårt på att "mitt är mitt och ditt är ditt". Det är ju "bara" saker... men det handlar kanske lika mycket (eller mer?) om respekt och tillit. Mm, respektlösheten är nog det jag reagerar starkast på, och att jag känner mig utnyttjad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner att allas kommentarer, däribland din, fått mig att fundera på hur mycket vi egentligen lånar ut själva. Jag lånar massvis av mina föräldrar och en hel del av mina syskon, sen har jag även fått mycket av en vän, ett par kollegor och ett syskon. Men trots det kan jag inte säga att jag själv lånar ut mycket. Jag har ju försökt tvinga mig på grannarna nu och då med varierande resultat och sen har jag givit bort en del barnkläder till ett syskon som har mindre barn än Mini, men det kommer jag nog inte göra nu längre när vi har Plutten. På det stora hela inser jag att jag nog inte alls är lika givande som jag är tagande och det innebär ju att jag inte egentligen deltar till den grad jag önskar själv.

      Vad beror då det på? En anledning är nog att jag inte köpt så mycket sedan jag hittade FIRE. Den som inte handlar saker själv kan nog inte göra så mycket mer än att komma med tips på bra böcker, medan den som köper dem faktiskt kan låna ut sina tips. En annan anledning är att vi inte har så många nära relationer där det känns naturligt att låna ut. Min bästa kompis är dessutom extremt dålig på att ta emot grejer, vi har barn i olika åldrar och jag har försökt låna ut vinterstövlar och overaller av olika storlekar flera gånger, men hon är alltid bestämd på att hon inte vill ha. Sen kan hon gå och köpa exakt likadana, men det är väl det där med tacksamhetsskuld.

      Jag är skittrött idag och vill helst sova, så jag ska sluta flumma nu. Men jag gissar att dina grannar snarare är glada för att ni frågar. Då får de känna sig lite viktiga och nyttiga, det uppskattas säkert.

      Radera