Är det när det är som mörkast som vi drömmer som mest?

Det här året har varit ett riktigt skitår, vilket är något jag tänker på flera gånger varje vecka. Jag är jätteglad över att ha blivit dubbelmamma, men det är rätt ofta jag önskar att Plutten hade kommit ett år eller två tidigare eller faktiskt också senare. Nu har vi en bebis som i princip inte har träffat någon utöver den närmaste familjen (alltså oss) och personalen på BVC. Min föräldraledighet går mest ut på att hålla barnen och oss friska (dvs isolerade) utan att någon av oss ska bli galen. Inte riktigt den föräldraledighet jag drömt om under den långa väntan på vår bebis med andra ord. Under den här trista tiden har jag roat mig en del med att lyssna på musik på Youtube och kom förbi en utländsk låt som (jag tror) handlar om att det är när det är som mörkast som man får de största drömmarna. Det fick mig att fundera en del på om en kris som Corona faktiskt kan bidra till större och mer utarbetade drömmar?

Jag har mentalt varit otroligt negativ under det här året. Jag har haft en tidvis tuff graviditet som dessutom blev ännu jobbigare av oron att drabbas av en sjukdom som ingen riktigt visste hur den påverkade bebisar och gravida. Utan att överdriva tror jag att jag tappade bort mig själv en del och mest varit orolig och negativ under större delen av året. Nu när Plutten är ute och jag kan kontrollera vilka Mini träffar är jag lite mindre neurotisk och har fått möjlighet att tänka utan att präglas av rädsla på samma sätt. På många sätt har Corona fått mig att ifrågasätta tidigare sanningar. Vi har till exempel valt att bosätta oss rätt långt ifrån våra familjer, vilket inte har känts som ett problem tidigare eftersom man bara kan köra, ta tåget några timmar eller flyga hem. Som ni alla vet har ju inte det längre varit en möjlighet under det här året, vilket fått mig att inse att jag vill flytta närmare någon av våra familjer. Jag kan som det känns nu inte tänka mig att ännu en gång vara utan familjen under en så lång tid och jag vågar inte ens tänka på hur negativt mina barns relationer med mor- och farföräldrar har påverkats till följd av detta. Mini har totalt tappat intresset för sin pappas familj och kom faktiskt inte ens ihåg vad hens faster hette för någon dag sedan. Det kanske är vårt fel till viss del, men det gör det ändå väldigt tydligt för mig att vi förlorar en del på avståndet. 

Att det är mörkt och kallt samt omöjligt att resa har också påmint mig om att jag redan innan jag fick barn haft en tydlig vision om att resa en hel del med mina barn. Det är en dröm som jag delar med min man, men hans ökade miljömedvetenhet har lett till att han inte längre är säker på att det är miljömässigt försvarbart att resa över Atlanten när Europa och Sverige har så mycket att erbjuda. På ett plan har han naturligtvis rätt. Samtidigt är de resor jag är sugen på att göra rätt kostsamma och kommer kräva viss sparhorisont så det är inte direkt som att vi kommer släpa med barnen till New York över helgen utan snarare något längre resor. All sjukdom och död har påmint mig om att barnen blir större och vi äldre och att jag vill göra minnesvärda saker med dem innan det är för sent. Med för sent menar jag inte primärt att vi dör, utan snarare att Mini blir äldre och äldre och riskerar att absolut inte vilja resa med sina gamla föräldrar om en sådär 5-15 år. Då vore det kul om vi gjort något medan hen fortfarande tyckte vi var okej. För tydlighetens skull tycker jag fortfarande att det är viktigt att göra vardagssysslor tillsammans, men jag har ändå kommit till insikt om att jag skulle vilja ha viss kvalitetstid med barnen också och att den tiden lär kosta en del pengar. 

På ett större plan har jag också funderat en hel del på om det gäller andra människor också. Om jag vore sjuksköterska på intensiven hade jag nog i och för sig inte orkat drömma om så mycket mer än att Corona skulle försvinna, men många andra har ju haft en hel del extra tid genom permitteringar och uteblivna aktiviteter. Kommer det leda till att fler vill ta sig ur ekorrhjulet? Jag har ju naturligtvis ingen aning, men jag tänker att det här året som onekligen tvingat oss att stanna upp rimligen borde få en del att inse att man inte måste springa lika fort som man alltid gjort och även att det är fullt möjligt att leva på mindre pengar. Om inte nätshoppingen gått alldeles överstyr så borde de flesta ha tvingats spara en himla massa pengar de annars hade bränt. Kanske innebär det nya insikter och nya drömmar, precis som för mig och min familj. 

Har Coronaårets mörker bidragit till några nya drömmar för dig? Tror du att det gjort det för andra?