onsdag 29 maj 2019

Målet med FIRE att bli eremit?

På sistone har jag ledsnat allt mer på jobbet och då inte på grund av stress, press eller meningslösa arbetsuppgifter, utan snarare på grund av socialt spel. Jag skaffade mig för snart ett halvår sedan en ny strategi som gick ut på att hålla mig borta från mina kollegor i största möjliga mån och det har fungerat bra, förutom att jag relativt ofta är tvungen att interagera med dem. Är FIRE det bästa sättet att undvika detta?

På en arbetsplats måste man ju allt som oftast larva runt på APT, möten, kvalitetsutvecklingsarbete och gemensamma raster. Jag har till och med en tidigare kollega som inte fick en vettig löneökning trots riktigt bra arbetsinsats med motiveringen att hon inte var tillräckligt social med kollegorna på rasterna (hon sa upp sig i direkt anslutning till det lönesamtalet ska tilläggas). Personligen gillar jag att undvika andra människor som jag inte riktigt kan lita på eller slappna av runt, men inte ens jag lyckas ju isolera mig helt och hållet. Till exempel hamnade jag nyligen på lunch med några kollegor som satte sig bredvid mig och en annan kollega (vi har samma strategi) trots att vi planerat att vara ifred. Under den lunchen ställdes en fråga till mig som jag inte svarade på, för att jag inte tyckte att det angick vederbörande. Det slutade med en större arbetsplatskonflikt som jag fortfarande inte lyckats smita ifrån. En annan gång har någons formulering på en fikarast lett till samtal med chefer, samtidigt som ingen riktigt vågar säga vem som sagt vad. Det är absolut inte jag själv som oftast står i centrum för olika konflikter, men det är på största allvar fler konflikter på min arbetsplats än vad det är bland ungarna på mitt barns förskola. Konflikter om arbetet i sig är väl förståeligt till viss del. Men konflikter om vem som var trevlig mot vem, vem som inte blev inbjuden på AW, vem som inte blev medbjuden på rast och så vidare känns inte värdigt människor över 12. Eller vad tycker ni?

Fördelen med allt tjafs på jobbet är att min FIRE-motivation bara växer. Jag känner på allvar att ett liv utan ovalda kollegor vore väldigt mycket bättre. Jag tror inte direkt att jag skulle bli deprimerad av att inte gå till jobbet (snarare AV jobbet) som Onkel Tom nyligen pratade om i en video. Personligen tror jag att ett liv som eremit vore mindre deprimerande än ett liv på min arbetsplats. Kanske kan jag se FIRE som möjliggörare att nå eremit-livet?

16 kommentarer:

  1. Jag är så fördomsfull att jag påstår att din arbetsplats består till övervägande del av kvinnor...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag jobbar med 90% kvinnor och det är all fine and dandy. Vi har inga sådana konflikter. Ingen naturlag alltså. Skulle tro att ni har ett gäng giftiga personer och dålig ledning som inte tar fajten.

      Radera
    2. Haha, jag tänkte själv att det måste låta så. Men är faktiskt numera runt 40/60. Dock är det nog ofta enstaka kvinnor som misstolkar, sprider vidare och skapar konflikter allt som oftast.

      Radera
    3. Åhh låter likande som min arbetsplats och jag är enda kvinnan där. Jag har sagt upp mig och hoppas att nästa är bättre.

      Radera
  2. Tycker det låter som du allvarligt ska överväga att byta arbetsplats. Det tär väldigt mycket på en att jobba på en sådan arbetsplats, även om du har strategier för att "hantera det". Risken är att frustrationen bara byggs upp och varje småsak kommer kännas jobbig och ta energi från dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Jag känner även att det tar energi från arbetet i sig, vilket är problematiskt. Hela arbetsplatsen skulle nog må bättre av mer fokus på arbetet och mindre på intriger.

      Radera
  3. Igenkänningskomik inom pedagogik. Roligt med ditt inlägg. Jag vinkar av mina elever och vad som återstår sedan är "Kommunal Utfyllnad": Utvärderingar av läsåret, institutionsvård, där man deppar över inte kunna ta ut komp. Jag vill vara ledig nu :)


    Mvh VÄL

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag kan förställa mig att sånt här är problem bland tonsårselever, men bland vuxna människor? Vettetusan. Förhoppningvis har du ett långt sommarlov framför dig! Lider med dig.

      Radera
    2. Jag har ett långt sommarlov framför mig, men att gå från 120 knyck till 0 är svårt för mig. Tiden går för långsamt när jag är ledig, och jag är i behov av fasta rutiner. Gissar att jag kommer att skriva mycket denna sommar. :)

      Mvh väl

      Radera
  4. Burr....jag tar min matlåda och äter ute bakom huset i möjligaste mån. Avskyr att sitta och snacka och vara social . går på fikat när det är tio minuter kvar istället för att sitta där 30 min. Skulle bli skogstokig om min chef sa att jag är för lite social och det visade sig på lönen .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbar vi på samma jobb? Jag äter också gärna bakom huset :)

      Radera
    2. Man kan säga att vår arbetsgivare inte är så resultatorienterad. Om du visste var jag jobbade skulle du nog inte bli förvånad...

      Matlåda bakom huset låter ju underbart, jag har funderat på konferensrum men din idé var ju klart mer kreativ.

      Radera
  5. Jag äter vid min skärm på arbetstid och går ut och promenerar på lunchen. Det syns säkert på mitt lönekuvert men jag skulle inte för allt guld i Gästrikland tvinga in mig själv i social spining, umgås inte med folk för sakens skull. MVH Fyrkantiga FiaLisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du och jag borde jobba tillsammans, det känns som att jag hittat min själsfrände i dig!

      Radera
    2. Perfekt! Då hade vi inte heller behövt vara artighetstrevliga mot varandra, utan kunde gå lite buttra var och en med sitt tänk under våra 12-13-promenader.

      Radera
  6. Bli frilansare / starta eget

    SvaraRadera