lördag 19 januari 2019

När sparsamhet framkallar ångest

Först och främst, tack för alla kommentarer på gårdagens inlägg. Jag uppskattar såväl feedback som den efterföljande diskussionen. Sannolikt kommer det bli nya inlägg framöver om era kommentarer. Idag tänkte jag istället prata om det här med konsumtion och de negativa känslor det kan ge en sparnörd som jag.

Jag har på sistone varit så stressad på jobbet att jag inte ätit nästan någonting alls. Mina kollegor har noterat detta och tyckte därför igår att det var bra att fira helgen genom att släpa bort mig från arbetsplatsen och äta en utelunch. Jag protesterade en del, eftersom jag förstod att jag sannolikt inte skulle uppskatta det i och med hur trist mat varit på sistone, men jag gick ändå med på det till slut. Ibland kan jag uppskatta maten jag får på en restaurang och just den här gången valde de också ställe efter mig och mina preferenser. Tyvärr råkade det dock bli ett magplask. Och ångesten det gav att ha lagt en hundring på så dålig mat följde sen med mig under hela eftermiddagen. Jag blev liksom sur över valet att gå dit och ältade de slösade pengarna. Särskilt eftersom det mest stressade upp mig ännu mer att ha lagt tiden på att lämna skrivbordet.

Jag tycker det här börjar bli ett allt större problem för mig generellt. Senaste klädbeställningen från H&M  undvek jag nästan att hämta ut för att det kändes så jobbigt att ha köpt saker. Inte bara ekonomiskt (men främst), utan även av miljöskäl. Detta trots att jag på riktigt bara hade ett par andra byxor när jag köpte dem. Den känslan har kommit vid samtliga inköp av prylar på sistone, även fast de är få till att börja med. Tyvärr känner jag också att inköp i mataffären allt oftare börjar bli ångestladdade. Jag kan på allvar stå och titta på ett korvpaket till halva priset och resonera kring för- och nackdelar med köpet. Och om det visar sig att yoghurten eller äpplet inte var gott kan jag klanka ner på mig själv i och med att jag valt att lägga mina surt förvärvade slantar på dessa varor.

Jag inser att det här beteendet inte är helt sunt. Jag känner mig lite som en alkoholist som får ett återfall varje gång jag kommer hem med hämtmat, eller ett plagg som ungen nog i ärlighetens namn skulle klara sig utan. Och så ska det väl inte behöva vara för en person som fortfarande "sköter" sig bättre än de flesta. Någonstans upplever jag att min stora önskan om att konsumera medvetet och enbart saker som skapar värde i mitt liv har lett till att jag både analyserar och utvärderar min konsumtion lite väl mycket. För hur mycket kraft ska man lägga på inköp av vindfleece? Hur mycket ska man leta begagnat och hur länge ska man sitta uppe för att få en produkt ur nätbutikens julkalender? Ska man verkligen lägga lika mycket energi på val av fredagsmys som val av bil? Bör man undvika att prova nya sorters chips för att undvika ett dåligt köp? Och ska man stanna kvar vid skrivbordet när kollegorna går ut för att undvika att bli besviken av kvaliteten på thaimaten?

Fördelen med det här problemet är att det sparar pengar. Den där jobbiga känslan är så otrevlig att det är lätt att tänka två gånger innan man fattar ett konsumtionsbeslut. Sparkvoten tackar mig alltså! Det är således inte enbart dåligt. Sannolikt tackar naturen mig också. Men om det gör mitt liv bättre på det stora hela? Knappast.


Känner du igen problemet? Har du någon strategi som skulle kunna lösa problemet? 

8 kommentarer:

  1. Man ska inte göra något som ger en ångest. Antingen ska man bearbeta ångesten eller undvika det som ger ångest. I ditt fall tycker jag du ska försöka att bearbeta så att du inte får ångest.

    Jag känner igen mig själv och får också ångest ibland för fel köpbeslut, men då ser jag till att inte göra samma misstag igen.

    Vi sparar ju för frihet och inte för att få ångest.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, ångesten är ju absolut inte önskvärd så en bearbetning vore klokt. Det är dock inte så lätt att göra det som man kanske kan tro. Nu har jag kämpat mot FIRE i några år och med det har den tyvärr hunnit rota sig. Tack för kommentaren!

      Radera
  2. Det här kan jag också känna igen. Mitt trick är att ha en budgeterad buspeng som jag kan göra vad jag vill med utan dåligt samvete. Oftast går det till nödvändiga saker/kläder eller service av hushållsgrejer men ibland blir det onödiga "vill ha" grejer. Men eftersom det är budgeterat så är det helt ok

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jonathan! Vilket bra tips! Kanske skulle man då åtminstone kunna trösta sig med att man hållit sig inom budget, även om varan inte levt upp till ens förväntning? Tack för tipset!

      Radera
  3. Frihetsmamman, gud vad jag känner igen mig. Jag lider också av precis samma "spar-anorexi". Jag fryser hellre om fötterna än att köpa hela stövlar liksom. På något vis så är det ju exakt samma grundbeteende som en ätstörning (been there done that) men istället för maten har det förts över på sparandet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag måste välja mellan sparstörning och ätstörning så väljer jag nog ändå sparstörning, kanske borde vi vara tacksamma för det?

      I hear you, jag har skjutit upp en rotfyllning i över ett år nu. Jag hoppas att det ska ordna sig av sig själv, på samma sätt som jag tror att jag ska gå ner i vikt nog att komma in i min vinterkappa storlek 34 (före barn, rip kroppen) och att det mirakulöst ska dyka upp trosor i min underklädeslåda. Det är ju ganska irrationellt, men ännu mer plågsamt att överanalysera mindre beslut. Det känns liksom orimligt att val av mjölksort ska leda till 5 minuters övervägande om för- och nackdelar...

      Radera
  4. Känner igen mig! Har redan två socialt påtvingade uteluncher på jobbet den här månaden. 200spänn *poff*. Angst. Tur att jag släpper saker fort och går vidare. Lunch när man jobbar är förövrigt helt trist tycker jag. Kan lika gärna äta hemgjord linsgryta med ris för 2-3kr/portionen då varken miljön eller tiden gör måltiden speciellt njutbar. Ser det bara för bränsle för att klara dagen så man kan åka hem. Älskar annars mat och att laga mat när tid finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig och har tagit upp det med de nära kollegorna flera gånger. De håller inte med! De brukar dessutom köpa alla lunchrumsluncher i en sån där automat på jobbet. Det kostar det...

      Känner precis som du gällande matlagning i övrigt. Men på arbetsplatsen är jag ofta så stressad att jag inte ens äter upp min mat. Jag skenar vidare istället.

      Radera