Vi jobbar och sliter...sen dör vi.

Jag har under den senaste tiden läst många bra inlägg, bland annat ett från IGMR där han beskriver att trötthet är naturligt så här års. Först när jag läste inlägget så blev jag glad och något hoppfull, någonstans så tänkte jag att den egna (extremt låga) energinivån är naturlig och att det snart kommer bli bättre. Men blir det verkligen det?

Jag är en person som alltid varit trött. Trött och introvert. Jag skulle definitivt sova 10 timmar per dag om jag fick och så har det alltid varit. För mig var det främsta hindret till att bli mamma just detta. Jag visste att jag sannolikt skulle få allvarliga problem med sömnlösheten. Det kan säkert vara så att det till viss del kopplas till att jag är överdrivet ambitiös och alltid har varit vad gäller arbete (vilket är dränerande jämfört med att ägna arbetsdagen åt slösurfande), studier och sidointressen, men jag tror faktiskt att det handlar om mer än så. Min gissning är att vissa personer, kanske framför allt vi introverta, ofta behöver väldigt mycket mer tid för återhämtning för att kunna prestera. Ibland har jag funderat på om jag har kroniskt trötthetssyndrom som man läser så mycket om nuförtiden. Men jag misstänker att det här inte är någon sjukdom, utan bara mitt normalläge.

Det som är tråkigt med att känna sig helt död större delen av året (livet!), är att man inte orkar med så mycket. Jag minns att jag under min föräldraledighet hann med (och orkade) att umgås med såväl syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, samt vänner som jag nästan aldrig orkar träffa annars. När jag ser tillbaka på den här tiden så är det med enorm värme just därför. Jag fick inte bara chans att fördjupa relationen med mitt barn, utan även med andra människor i mitt liv. Nu har jag jobbat i rätt många år sedan den där föräldraledigheten. Plötsligt inser jag att jag bara träffar mina syskon på deras barns födelsedagskalas, olika begravningar och något enstaka bröllop. Jag inser att jag enbart träffar min bästa kompis nu och då för att hon är så drivande i det (och föräldraledig) och jag inser att jag inte alls tagit mig tid för att träffa äldre släktingar eller mina föräldrar under de senaste åren. 

För ett tag sedan insåg jag att mina egna föräldrar börjar bli gamla. Och att jag i princip missat att det har hänt. Jag ser dem fortfarande som 50+ och som personer som är starka, stabila, vuxna och som alltid kommer finnas där. Men det kommer de ju inte. Plötsligt så får jag vara glad om de finns där i ytterligare 10-15 år och det är för sent för mig att ägna tid åt de äldre släktingar som redan hunnit gå bort. Jag hade även en granne förr som var väldigt ensam, men som jag tog mig tid att hälsa på och bjuda på fika regelbundet under min studietid. Hon är också borta nu. Var befann jag mig då? Jo, på jobbet. Eller på soffan efter jobbet. Jag skäms. Och känner att hela systemet är sorgligt. Ibland hör man att livet är allt det där som händer när man är upptagen med att göra andra planer. Och så kan det säkert vara för en del. Men jag är rädd att livet för de allra flesta snarare är allt det där som händer när man är upptagen med att vara på jobbet, tänka på jobbet och må dåligt över jobbet.

För er läsare är lösningen uppenbar. Den stavas F-I-R-E. Men innan ni bestämmer er för att köra stenhårt på heltidsarbete och sparsamhet (inklusive en massa övertid) ber jag er tänka en gång till. För vi får ju faktiskt aldrig tillbaka våra döda släktingar eller heller (sannolikt) relationer som tar slut för att vi inte hinner underhålla dem. Vi får aldrig tillbaka våra barns tidiga år eller vår ungdom. Det innebär inte att jag tycker att vi borde passa på att konsumera och resa till förbannelse under våra unga år, som vissa andra. För mig är det ingen förlust att jag väljer matlåda eller avstår dyra viner. Däremot är det en förlust att missa sådant man aldrig kan få tillbaka. kan sannolikt dricka fina viner, resa till Paris eller äga en häftig bil även som 60-åring. Men man kan inte träffa personer som inte längre finns, ge ens barn en stabil uppväxt eller bara återskapa relationer som gått i kras under åren med för mycket arbete.

Nej, alla därute. Se till att ni inte bara jobbar och sen dör. För då är ju livet inte så värst värt att leva. Se till att ta tillvara på alla människor därute som verkligen betyder något och som inte alltid kommer finnas där. Ta tillvara på er familj och era nära och kära. Sen är det upp till er att hitta den optimala lösningen på hur det ska gå till. För mig som är konstant trött är nog en viktig del i det hela att redan här och nu se till att inte jobba för mycket, för då orkar jag inte vara en bra mamma, partner, vän och dotter. För någon annan kanske det innebär att göra en MMM och vänta med barn tills man kan ägna sig helhjärtat åt föräldraskapet. Jag vet inte. Men för guds skull, se till att pensionen vid 67 inte blir det där stora att se fram emot. För då är risken att dagens rubrik blir ditt öde.

Reklamera mera

Nu är ju ni som läser den här bloggen sannolikt inte storkonsumtenter av prylar (snarare världsmästare i shoppingstopp) men en sak som jag tror många av oss borde jobba på är att vara lite besvärligare konsumenter när vi väl köper saker.

För en månad sedan pajade min iPad-laddare. För den som inte har små barn kan man säga att en iPad för en unge är lite som en fredagsöl för en medelålders man på landsbygd, totalt onödig men omöjlig att leva utan. Min unge älskar sin iPad och jag började direkt i panik googla efter en ny iPad fast det sannolikt bara var laddaren som var trasig. Till sist coolade jag ner mig och beställde för lägsta pris en ny sladd till laddaren från CDON. Den kom hem snabbt och husfriden var återinrättad. Men säg den lycka som varar för evigt, den där grejen var ju trasig på tre veckor. Eftersom jag faktiskt tyckte det var orimligt blev jag lite sur och valde att reklamera den. Säljaren gick snabbt med på pengar tillbaka och jag är nu på jakt efter en ny sladd till min iPad-laddare. Lärdomen i detta är att ni ska komma ihåg att reklamera skit som går sönder, särskilt när det sker fort efter inköp.

Men det finns mer att reklamera! Jag har varit tillbaka med kläder till H&M ett flertal gånger och det har alltid gått hur bra som helst. Likaså på Lindex eller KappAhl. Fördelen med det här är (utöver det uppenbara att det är ekonomiskt smart för oss!) att butikerna lär sig att vi inte accepter skitprodukter och att de förhoppningsvis lär sig tillverka bättre grejer. Dessutom brukar jag försöka tänka på att det är tråkigt att sabba sitt förtroende för en produkt/butik för att man är missnöjd. Då är det ju bättre att vara tydlig med sitt missnöje så att de kan fixa det och man förhoppningsvis vill komma tillbaka. Jag har tex varit sur på MQ i 15 år för att de tog hela mitt studiebidrag i anspråk på en tröja som inte klarade första tvätten. Hade jag reklamerat hade jag kanske varit kund där idag. Nu blir jag bara sur när jag ser MQ, trots all tid som passerat.

Ett annat område där det är enkelt att reklamera är livsmedel. Jag brukar sällan (aldrig?) gå tillbaka till butiken och klaga på att äpplet inte smakade bra eller så, men däremot har jag flertalet gånger tagit kontakt med producenter när jag varit missnöjd med kvaliteten. Där är Ica min absoluta favorit som alltid tagit mina klagomål på allvar, tex ben i kycklingfilé eller sylt med mögel i efter en dag, medan Coca Cola och Axfood är lite jobbigare att hantera. Jag fick en gång en exploderad colaburk  som Coca Cola tvingade mig att skicka in till deras labb för analys. Det visade sig att någon maskin varit trasig, vilket orsakat felet (det kan man gissa att de hade kunnat lista ut även utan min burk). Jag fick 220 kr i produktcheckar för besväret (var jobbigt på riktigt att städa de 23 hela burkarna från allt kladd).

Just nu är jag sugen på att reklamera en saftflaska till Önos, eftersom jag är less på att de går sönder när man öppnar dem 30% av gångerna. Jag har snackat runt och inser att det inte bara jag som har det problemet, så jag tror de har problem med sina flaskor (det var inte så förr).  I övrigt funderar jag på om man kan reklamera en bok för tryckfel. Har en bilderbok som har ett uppenbart tryckfel som gör den rätt ful på en sida, men samtidigt känns det löjligt att reklamera en bok för 68 kr som min unge säkerligen inte skulle klara sig utan om de ville få den tillbakaskickad. Ibland är jag missnöjd med hämtmat och restauranger. Där är jag dock katastrofal och säger aldrig ifrån, förutom när jag var gravid och deras fel riskerade att skada mitt barn. Det kändes faktiskt mer legitimt då. Definitivt ett förbättringsområde.



Kan man reklamera tryckfel i böcker?
Brukar du produkter du är missnöjd med? 

Är det dags att ge upp nu?

Jag har under ganska många år läst böcker om ämnet privatekonomi. Inledningsvis var det något enklare böcker som Börjessons bok om hur alla svenskar kan bli miljonärer, böcker av Hemberg och av Schildfat. Ganska långt senare började jag intressera mig mer för aktier och då läste jag även Hernhags böcker i något slags försök att bli en baddare på aktier. På senare år har jag även tagit mig an nyare böcker av kvinnor som hakat på trenden privatekonomi (tror det är en trend iaf), däribland Svahn & Schmidts bok och Elin Helanders. Jag har gjort detta med stor glädje och ökad motivation som ett resultat. Varje bok har liksom lett till att jag både lärt mig saker och att jag känt mig mer pepp efteråt. Jag har samtidigt följt bloggare och lyssnat på poddar, vilket ni förstås vet sedan tidigare. Det har också lett till stort engagemang och en ökad känsla att vara på rätt bana. På något vis känns det dock inte som att det ger lika mycket längre, hur kan det vara så?

Det är inte så att jag är fullärd egentligen. Det är ganska ofta som jag läser något och tänker: "Det här kan jag inte, men det känns inte så spännande att lära sig det heller." och så bläddrar jag vidare. Eller så tänker jag att saker är spännande, men att jag saknar hjärnkapacitet att ta in det jag läser. Då känns det roligare att läsa om prylbantning eller billiga recept istället. Eller allra helst en simpel roman om olycklig kärlek. Eller annan kvalitetslitteratur, gärna av Nobelpristagare.

Så som jag ser det så finns det två vettiga förklaringar till detta. Den första att jag har så mycket annat att tänka på att jag inte riktigt orkar fokusera lika helhjärtat på privatekonomi, sparande och aktier längre. Vi håller på att försöka köpa hus och lista ut exakt var det huset ska stå någonstans, samtidigt som jag genomgår någon slags kris gällande min framtida yrkesbana och två nära anhöriga är svårt sjuka. Den andra förklaringen är att jag kanske helt enkelt har ledsnat på det här med privatekonomi. Kanske är det så att jag anmält mig till ett maratonlopp, men sprintat de första 5 km och nu ligger och kräks i ett dike? Jag vet inte riktigt.

Egentligen så tycker jag nog fortfarande att själva sparandet är helt okej och ingen större uppoffring. Jag har hållit uppe sparandet på en okej nivå även under de senaste månaderna och för många därute så har jag sparat rätt schyssta summor trots rätt låg lön. Men böcker ger inte den motivation de brukade längre och de leder inte till att jag fattar så himla mycket bättre beslut. Jag har därför funderat på om det är dags att lämna tillbaka böckerna till biblioteket och ställa tillbaka de egenköpta i bokhyllan och istället bara läsa något nu och då för ny motivation, typ när andan faller på. Detta för att försöka hålla kvar det roliga med ekonomi och inte typ producera en avhandling på ämnet eller försöka mig på någon disputation.



Vad tänker ni att man gör när motivationen tryter och det inte är lika kul att snöa in sig på ämnet? 

Socialisera billigare

När jag läste om kostnader för alkohol på närmare 2400 kr i månaden (kommentarsfältet för den intresserade som inte redan följt diskussionen, vilket nog 80% av mina läsare gjort redan iofs) kom jag att fundera på om vi inte generellt lägger alldeles för mycket pengar på att umgås med andra människor. Visst är det så att man inte måste välja öl eller vin när man är på en restaurang eller bar (en annan kör kranvatten om jag beställt mat, är inte så störd att jag beställer kranvatten som enda beställning på krogen), utan det går bra med alkoholfria alternativ och om man väl beställer en öl så måste man kanske inte köpa fem, utan sannolikt går det ofta bra med en. Men ändå så tror jag att normen ofta leder till att man går ut när man väl ska ses och att ingen vågar vara snål när man väl gör det. Istället tackar nog många nej om de vill vara lite sparsamma och inte lägga hela lönen på alkohol.

En bra början kan ju vara att reflektera över det här och om man tycker det är ett problem att man lägger mycket pengar på sitt sociala liv. Min systers man berättade till exempel att han gladeligen lägger en 500-lapp på AW i veckan och att enda problemet han hade med det var att min syster störde sig på de pengarna. Studenten A som är lite utav grunden till det här inlägget tycker inte heller att det är ett problem, utan ser det som värdeskapande att lägga mycket pengar på alkohol eftersom det skapar relationer och dylikt. Jag däremot umgås nästan uteslutande med personer jag redan känner. För mig är det därför inte värdeskapande i sig att haka på folk och göra som andra, utan jag skulle faktiskt på riktigt vilja få ut ett riktigt värde av de här utebesöken utöver att träffa folk som jag gillar. Det ligger alltså inget värde i att vara "out there", eftersom jag varken är på jakt efter partner eller nya vänner i nuläget. Då måste maten och/eller atmosfären vara desto bättre för att det ska kännas värt det. Tyvärr upplever jag inte att jag fått så mycket värde för mina pengar när jag umgåtts med mina vänner eller nära kollegor på sistone. Nu senast en helt okej hamburgare för 165 kr som jag hade kunnat göra själv för kanske 15 kr, sannolikt med bättre resultat. Då var ändå inte det ett värst dyrt ställe. Jag har flera gånger också fått mat jag inte ens velat äta av, på grund av dess kvalitet. De gångerna är inte utemat så himla upphetsande, utan då känns det som att man borde ha stannat hemma istället.

Så vilka alternativ är bättre? Jag tycker vi borde bli bättre på att ses hemma hos varandra. Nu är det ofta lite svårt att bjuda hem folk till mig, eftersom jag gärna umgås med folk utan man och barn, men om de inte är hemma eller så är det ju mycket smartare att släpa hem en person till en själv och försöka hitta en budgetvänlig variant. Kanske kan man beställa hämtmat (oftast billigare) och ordna med egen dryck efter egen smak? Bara här sparar nog många in halva kostnaden. Kanske kan värdinnan laga mat till lägre kostnad? För några år sedan så tröttnade jag på att jag och ett kompisgäng alltid åt halvtaskig mat ute till mycket högre kostnad än rimligt och därför började jag istället bjuda dem på mat. Det var faktiskt billigare för mig  att bjuda på hela kalaset för allihopa än att betala min egen mat på restaurangen. Det var kanske ingen stor ekonomisk vinst för mig, desto större för mina vänner, men det var en lösning. Då kom de på att det var bra och började faktiskt ses hos någon av de andra ibland också, men med lösningen att vi handlade tillsammans och splittade kostnaden. Hur billigt det då blev berodde på den som skulle laga maten/arrangera. Därigenom lite varierande resultat. Jag skulle till exempel aldrig hävda att ett paket ägg till ordinarie pris skulle köpas inför ett sådant event, men min kompis verkar aldrig fylla på med saker när de är billiga och skulle så klart köpa ett sexpack ekologiska ägg, eftersom hon behövde ett till rätten. Då blir det i slutändan inte så mycket billigare.

Vill man att alla ska vara med och bidra vid ett hembesök (istället för restaurangbesök) tänker jag att man kan vara tydlig med förutsättningarna från början också och typ föreslå detta: "Jag tycker vi ses hos mig istället så fixar jag hemlagade burgare med hemgjort bröd och rostad potatis. Jag fixar även en paj till efterrätt. För att spara tid så handlar jag i förväg, ni kan swisha er del som blir 50 kr per person. Jag köper Fanta och julmust. Önskas alkohol, så ta med er det själva." Egentligen tycker jag att det vore bättre att ses var tredje/fjärde/femte gång hos respektive part för att dela på såväl kostnad som arbetsbörda. Det ger också möjlighet för folk att anpassa bjudningen efter den egna ekonomin, vilket saknas i det tidigare förslaget. Ibland är dock inte det optimalt, eftersom vissa inte kan laga mat, har tusen ungar hemma eller bor otillgängligt. Då kanske det kan vara bättre att gå på restaurang, fast i någons hem och till självkostnadspris.

Om man ändå har och går på middagsbjudningar tycker jag att det finns sätt att bidra som leder till att flera vill ha dem och den ekonomiska bördan delas bland deltagarna. Det har varit en del diskussioner om gå-bort-presenter i olika bloggar. Personligen tycker jag att det är tusen gånger bättre att någon fixar efterrätten, drycken eller bidrar med ostar till sällskapet än att komma med chokladaskar eller blommor till värdinnan som någon slags present. Man kan tycka olika om den saken, men jag tänker mig att ett sätt att uppmuntra till besök hos varandra istället för dyra restaurangbesök är att se till att hitta ett sätt att ses där det blir rätt så rättvist för alla och där alla bidrar på något sätt. Då tycker jag det är toppen med en present som minskar bördan för värden såväl ekonomiskt som arbetsmässigt.


Tycker du att du lägger för mycket pengar på ditt sociala liv? Har du några bra budgetlösningar att tipsa om? 




Ps. Jag tror jag lägger i snitt 500 kr i månaden på mitt sociala liv. För mig är det en kännbar del av min budget som deltidsarbetande, men den främsta anledningen till att jag vill socialisera billigare är att jag inte tycker pengarna ger den upplevelse jag vill få för mina spenderade pengar.

Nyårslöften 2019

Jag är egentligen lite anti det här med nyårslöften, men så noterar jag att så många andra bloggare har mål för 2019 och så insåg jag att jag inte kan vara sämre. I ärlighetens namn är dock en del av mina mål inte direkt kopplade till årsskiftet, utan jag har pysslat med dem ett tag som det är. Nu kör vi i alla fall:

1) 100 000 kr i nysparande på Avanza. Jag kommer under året tjäna betydligt sämre än tidigare på grund av deltidsarbete. Mitt mål har redan tidigare varit att ha ett nysparande på 100000 kr på Avanza årligen och det uppfylldes 2018 och även 2017 om jag inte minns fel. Skillnaden var att jag under de åren även sparade rätt mycket till kontantinsats/pantbrev/lagfart. Där känner jag att vi kommit i mål och jag har därför slutat spara på räntekonto, med undantaget till en 30-årsresa som kanske eller kanske inte blir av. De pengarna räknas dock så klart inte in i posten sparande. Som den oplanerade människa jag är så har jag ingen plan för hur detta ska gå till och jag har inte gjort en enda insättning i år på grund av tråkig (uppåtgående) börs så jag har hela 100 k kvar till målet. Vi får se hur det går, men jag är försiktigt hoppfull. Särskilt med tanke på att kontantinsatssparandet går bort och jag bara behöver ligga på en sparkvot på runt 50-55% för att nå målet. Min månadsinkomst kommer ligga på runt 16-17 k inklusive föräldrapenning, beroende på hur mycket jag tar ut och vilka sorters dagar från FK.

2) Ersätta pappersnäsdukar och hushållspapper för snytande med tygnäsdukar. Som barn minns jag att jag skämdes för att min pappa använde sådana, men jag har blivit omvänd sedan jag läste Zero Waste Home. Rent ekonomiskt tror jag det här leder till viss besparing också, och min näsa kommer nog bli gladare än av hushållspappret. För en vanlig person kanske inte det här är en större besparing (nog inte för oss heller), men jag ligger på minst 6, men ofta 10-12 förkylningar per år så här finns pengar att spara och träd att rädda. Tygdukarna kommer från min svärmor som samlat på sig oöppnade paket från släktingar som dött. Skumt va?


3) Minska sopmängden till en påse i veckan. Det här har mer med miljö och nedskräpning att göra än pengar, men jag vill minska vårt skräp. Det innebär både ökad återvinning, men förhoppningsvis färre inköp. Det hoppas jag sker genom att jag lagar mer från grunden, som till exempel egna tortillabröd och pizza istället för köpepizza.

4) Vi vill börja äta vegetariskt två gånger i veckan. Här tror jag också att vi har pengar att spara! Nu ligger vi nog inte ens på en dag i veckan, eller jag kanske, men inte de andra i hushållet. Mitt mål är att hitta vegetariska recept likt det Morsan tipsade om hos FEB med den roliga clickbaitiga rubriken "Styckmörda". (Hon tipsade om bönor, majs och ost i tortillabröd för den som inte orkar följa kommentarsfältet) Recepten ska alltså tolereras av alla och inte kännas som en sorglig version av en kötträtt. Naturlis färs går tyvärr bort efter ett sorgligt taco-försök. Har ni tips att komma med? Vet att vi har några vegetarianer här bland oss!

5) Minska matsvinnet. Det är främst av miljöskäl det med, men här finns det självklart en del cash att spara in. I nuläget slänger jag en del, framför allt grönsaker och frukt, och det är ju rätt onödigt. Jag måste bli bättre på att begränsa inköp, särskilt spontana, och att frysa in saker på en gång. För det behövs frysplats. För det så behövs rensning och färre inköp. Kort och gott en del att arbeta på !

Alla målen är inte så SMART:a, men jag tror de duger för mig. Jag läste också någon expert som sa att man inte så ha så konkreta, mätbara mål om man inte vill ge upp efter en vecka. För mina mål lär inte kännas helt ouppnåeliga direkt.



Har du några mål/löften inför året? Vad tror du om mina? 

Så hur dyr blev min jul egentligen?

Alla därhemma undrar ju så klart om min jul levde upp till normen att spendera dryga 7000 kr, eller hur? Eftersom jag själv blev lite nyfiken tänkte jag att det var läge att kolla upp den saken. Min hypotes är nämligen att man ofta själv (åtminstone jag) underskattar kostnaden för saker. För att vara så rättvis som möjligt räknade jag med hela hushållets kostnader, inklusive en uppskattning av kostnaden för julklappen mannen köpte till mig. Han har inte berättat vad den kostade nämligen. Så här ser mina resultat ut:

Spontant kände jag FAAN, jag är precis lika dålig på det här som Svensson när jag såg summan. Om man ska se det från den ljusa sidan så kan summan slås ut på två personer, vilket ju drar ner snittet en del. Men i ärlighetens namn är jag ändå besviken med tanke på att vi lagt 0 kr på mat i och med att vi snyltat på släktingar. Jag blev också förvånad över att alla små saker till ungen summerade till 852 kr. För att försvara mig själv lite så innehåller dock posten (julklappar barn) 413 kr i kläder. Det är dock inte kläder som annars ändå skulle ha köpts, utan kläder som ungen fick för att hen ville ha dem. Tänk Bamse, Pippi och sådana där onödiga plagg som kan kännas viktiga för en förskoleunge som vill se ut som resten av kidsen. På det stora hela känner jag ändå att vi hade kunnat minska ner barnets presenthög något. Budgeten hade kunnat halveras utan några problem och då hade jag nog blivit mindre besvärad över alla "nästa paket, tack" som hen kläckte ur sig så snart något öppnats. Jag tycker definitivt inte att det har något värde att ett barn får så många presenter till antalet som vårt fick. Det får vi jobba på till nästa år! I övrigt ser jag tydligt att julklädsposten borde jobbas på. Jag var en sån rookie att jag handlade på Lindex på Black friday, eftersom jag inte vågade chansa på att KappAhl vars plagg jag egentligen ville köpa, också skulle köra rejäl rabatt på måndagen (tyckte alltså att Lindex var bättre alternativ för det rabatterade priset än KappAhl, logisk va?).  Det gjorde de dock och jag köpte då ett plagg där också och tänkte att jag skulle lämna tillbaka ett. Det orkade jag i vanlig ordning aldrig göra och båda behölls därför. Rätt onödigt och kostnaden hade således kunnat halveras. Att resa tycks också vara dyrt, vi kanske får stanna hemma av ekonomiska skäl nästa gång?


Hur dyr blev din jul? Har du räknat på det? Tycker du att jag missat något som borde läggas till? 





Ps. Har redan kommit på att vi lade en del på flygplatsmat som nog borde läggas till. Så 123 kr ytterligare. Och 29 kr på lampor till sjuarmad ljusstake som ändå inte funkade. Skit.

Kan alla råka riktigt illa ut ekonomiskt?

Jag vill börja med att beklaga att jag fallit bort från radarn under några dagar. Jag råkade för första gången på länge bli rejält sjuk (sådär att jag inte hade kunnat jobba om jag hade varit schemalagd, men det var jag så klart inte, rejält sjuk blir jag bara på lediga dagar) och har varit helt däckad. Nu är jag lite halvt tillbaka, men har ägnat en del tid åt att slötitta på svt play och läsa artiklar om kungafamiljens förkylningar och annat vettigt. I samband med det kom jag in på dagens ämne, hemlöshet och ekonomisk hopplöshet.

Den som följer bloggen vet att jag har ett rätt stort behov av självständighet. Jag har tidigare skrivit om att det till och med är det som driver mig till FIRE. Efter att ha spenderat rätt mycket tid i sängen framför svts serie om hemlöshet började jag fundera på om även jag skulle kunna hamna där? Jag menar, för någon som söker självständighet så mycket som jag så måste det ju vara värsta tänkbara scenariot? För värre än att vara löneslav är väl ändå att vara ofrivilligt arbetslös? Och värre än att vara arbetslös är väl att vara hemlös? Jag vill gärna tro att jag inte riskerar hemlöshet och att hamna på botten. En av anledningarna till det är att jag (även när jag mått rätt dåligt) varit duktig på att gneta vidare och kämpa fram en lösning. Jag har dessutom resonerat som Sparo som tillsammans med sitt kommentarsfält hittat en massa kritik mot en mamma som gråtit ut i media om sin stundande hemlöshet. Jag har helt enkelt trott mig vara mer aktiv och driftig än att hemlöshet eller rejäl fattigdom skulle kunna drabba mig och min familj så länge vi bor kvar här i Sverige (i USA däremot räcker ofta en cancerdiagnos).

När jag väl sett en del avsnitt av den där serien började jag dock fundera på om jag haft fel. Ingen tror väl att det där skulle kunna hända en själv? Filmaren frågade till exempel en pensionär, som enligt egen utsago arbetat ett helt yrkesliv,  om han som 30-åring kunnat föreställa sig att han skulle hamna på gatan som 60-åring. Det kunde han inte, sa han. En pappa som inte träffade sina omyndiga barn och verkade rätt nykter beskrev också att inget riktigt blivit som planerat i och med någon slags skada och skuldsättning, medan någon ytterligare beskrev att skilsmässan gjort honom hemlös för att han helt enkelt slutade bry sig om allt. En person i min närhet berättade också nyligen för mig att hennes ex blivit hemlös i samband med en tuff händelse just för att han sket i allt. Kanske skulle jag faktiskt sluta betala räkningar om min unge dog? Om min man visade sig ha fem olika andra kvinnor runt om i landet? Om jag utsattes för ett allvarligt våldsbrott? Även om jag själv tycker mig ha varit med om en del, och har beskrivit 2018 som ett tufft år, så har jag aldrig varit med om att något knockat mig helt under en lång tid. Men teoretiskt sett så skulle jag kunna få problem trots en välfylld kapitalförsäkring om jag slutade gå till jobbet, slutade bry mig om räkningar och slutade se till att det fanns pengar på mina autogiro-konton.

Jag inser att det finns olika typer av människor och att vissa sannolikt är mer vana att förlita sig på andra, vare sig om det är föräldrar, partners eller myndigheter. Jag gör det som bekant inte så gärna. Men någonstans tror jag att en del saker är så besvärliga att alla skulle få det riktigt jobbigt att hantera dem, särskilt om man inte har ett socialt skyddsnät i form av nära och kära som bryr sig och tar vid när man inte klarar av att göra vardagliga saker själv. Och ensamma personer finns det ju faktiskt gott om. Jag är inte säker på att någon mer än min mamma eller min man (jo, sannolikt min bästis om det varade längre än några veckor) skulle förstå om jag satt riktigt i skiten. Om en av dem dog eller slutade vara en del av mitt liv, vem skulle då bry sig?

Jag vet inte vad svaret på den sista frågan är, men jag blev i alla fall ännu mer motiverad att nå FIRE. För jag insåg plötsligt att en väldigt bra försäkring åtminstone vore att inte vara beroende av att inte gå till jobbet. För jag tror inte det är så osannolikt alls att det skulle kunna hända att man inte klarade det av någon anledning. Kanske dör mitt barn? Kanske har min man fler partners och smittar ner mig med HIV utöver att svika mig, den jäveln? Jag vet inte vad som kommer hända, men att hålla sig från omfattande skulder, Kronofogden och att ha en del likvida medel tillgängligt verkar vara en bra start. Sen får vi hoppas att allt inte går åt helvete (och om det gör det att någon finns där och plockar upp mig).

Tror du att alla kan bli hemlösa?