Jakten på frihet - vad har hänt med mig?

Ibland slås jag över att jag idag gör saker jag aldrig skulle ha gjort i början på min sparresa. Det känns ibland som att jag tappat bort mig själv, ibland som att jag mognat och ibland som att jag fortfarande är på jakt efter den magiska nivån för hur jag egentligen vill leva. Det här inlägget ska handla om skillnaden mellan Frihetsmamman för snart ett decennium sedan när allt började och Frihetsmamman idag. 

En av de mest påtagliga skillnaderna som min älskade man ofta tar upp är hur snabb jag är på att skaffa diverse streamingtjänster numera. Idag har vi fyra stycken aktiva abonnemang samtidigt. Jag tror att jag fram tills för kanske två-tre år sedan sällan ens hade en pågående tjänst. Att det blivit såhär beror på flera olika saker, men den absolut mest orsakande är bristande ork och behov av återhämtning. Vi har till exempel skaffat Storytel till Mini så att hen går i säng på egen hand, Spotify så att jag slipper reklam när jag lyssnar på musik och en tv-programstjänst efter vad vi är sugna på. Just nu tv4 play för tillgång till BritBox. Utöver det har vi en annan tjänst till lågt pris som bara följer med (HBO). Alla står i mitt namn och har skaffats av mig, för att vara transparent. Han är alltså inte det minsta skyldig till den här livsstilsinflationen. 

Vi har de senaste åren även lagt mer pengar på semestrar och upplevelser. I år har vi köpt årskort på det lokala badhuset, förra året på en annan attraktion. Egentligen tycker jag att årskort på relativt lokala attraktioner är en ekonomiskt bra idé, men likväl är det en ny företeelse för min familj. Man kan ju lika gärna bada i havet (eller kanske skogen) och leka i kommunala lekparker. Och det körde vi länge på, men nu tycker jag att minst ett årskort är en okej utgift även fast det brukar landa på 7-10 papp årligen. Ett årskort som används är oftast en ekonomiskt bra idé. Problemet är väl bara att de flesta av oss jobbar så mycket att vi inte har tid att använda årskorten. Eller använda streamingtjänster för den delen. 

När jag gav mig in i det här projektet var jag också en mästare på att laga billig mat, baka bröd och ordna billiga tillställningar när det var dags för födelsedagar och andra festligheter. Jag minns att jag skrev ett inlägg om barnkalas som nått många. Nu, sådär hundra år senare har jag precis lovat ett av barnen att nästa kalas kommer vara på lokal, där mat och underhållning fixas på stället. Mamma bara betalar. Och det får jag verkligen  göra, för det kommer kosta väldigt mycket pengar. Min man såg ut att misstänka att jag slagit mig i huvudet när jag lovade detta och kan till och med ha yttrat att jag minsann får betala det själv. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte. För jag orkar inte underhålla 10 ungar, pynta huset och baka en massa saker som ungarna säkert spyr upp eller inte behagar äta upp ändå. Så ja, här har jag bloggen att tacka för att jag påminns om just hur mycket jag förändrats. 

Ju närmare mitt ekonomiska mål jag kommer (och det är verkligen riktigt nära nu), desto mindre glorifierar jag också FIRE som lösningen på alla mina problem. Tolka mig rätt, jag är fortfarande så tacksam över att jag gav mig in på det här för alla dessa år sedan, men jag vet inte om det kommer vara helt enkelt eller ens helt rätt att bara lämna in en avskedsansökan och hänga med mina barn en massa så snart mitt konto har X antal miljoner. Det beror på flera olika saker, som att den enorma inflationen gjort mig lite osäker på hur länge jag klarar mig på ett visst belopp, att det är en väldigt stor kontrast från att mestadels arbetat heltid och att jag är osäker på vad som är bäst för barnen. Kan de kanske umgås för mycket med sina föräldrar? Och hur påverkas de i så fall rent socialt av att hänga med mig istället för jämnåriga? Det här är sånt som jag inte tänkt jättemycket på, eftersom jag mentalt tänkt att det är framtidens problem. Men plötsligt så vänder börsen, kapitalet växer och så är vi inte så långt ifrån det där monetära målet jag haft. 

Andra saker har inte förändrats alls. Google är till exempel vänlig nog att påminna mig om att jag väldigt sällan köper nya kläder eller möbler, vilket turligt nog fortsatt bidrar till relativt låga omkostnader. Jag tycker fortfarande att det känns rätt att använda kläder tills de går sönder, stolar tills de är helt nedsuttna och vitvaror tills de är omöjliga att reparera. Jag hade ett gäng kollegor över för ett tag sedan, varav några för första gången, och först skämdes jag lite för att mitt hem är så enkelt. Sen kom jag på att det ju är onödigt eftersom mitt hem passar väldigt bra ihop med mina värderingar och det jag utstrålar i dialoger med dem. Jag tycker ju på riktigt att det känns fel att köpa en massa nyproducerade saker och textilier, så då är det ju inte mer än rätt att det framgår av mitt hem. 

Så ja, Frihetsmamman har förändrats. Kanske till det bättre. Kanske till det sämre. Kanske är det en nödvändighet för att orka ta sig igenom det maraton som jakten på ekonomisk frihet faktiskt är. Eller så är det ett resultat av att fler nollor på sparkontot gör att några tusenlappar för barnkalas känns obetydliga. Vem vet.