Hur bör man förbereda sig för att säga hejdå till jobbet?

Målet för många av mina läsare och i princip alla bloggare inom FIRE-sfären är väl ändå att få säga hejdå till jobbet. Det kanske inte måste vara för alltid, men det är få som kämpar med FIRE i sikte för att ändå vilja stanna i en tillsvidareanställning på heltid när väl man uppnår sitt mål. Det finns självklart även en mental förberedelse att göra, men det här inlägget ska framför allt handla om hur bra ekonomisk situation man faktiskt behöver ha innan steget kan tas. Hur väl förberedd behöver jag vara innan jag tackar för mig? 

Den första förberedelsen som jag knappast behöver gå in på är ju att ha ett kapital som täcker ens önskade utgiftsnivå. För egen del är det fyraprocentsregeln jag förlitar mig på och har därför sedan några år tillbaka ett fastställt belopp jag önskar fylla min kapitalförsäkring med innan jag säger upp mig. Det här är nog något som många av oss tänkt jättemycket på och kanske loggar in både en och två gånger för mycket på Avanza eller Nordnet för att se hur vi närmar oss målet. Det här är med andra ord ingenting jag funderar jättemycket på längre, även fast det så klart är klokt att göra en riktig ekonomisk avstämning (hur mycket bränner vi faktiskt nu) och prognos (hur mycket tror vi att vi kommer bränna i framtiden) innan man skriver under avskedsansökan. Däremot har jag börjat fundera mycket på hur likvid jag vill vara när väl jag kastar in handduken. Vi är ju i situationen att min man sannolikt kommer fortsätta jobba åtminstone några år framöver och i nuläget sparar vi gemensamt mer än min månadslön, så vi bör kunna klara oss bra på hans lön även framåt. Behövs det i det läget några större summor alls? Det är klart att det ska finnas en buffert ifall värmepumpen går sönder eller han blir sjukskriven, men det kanske inte behövs 300 000 i buffertspar för att säkerställa att vi klarar oss ett år utan någon som helst form av inkomst. 

Jag har också klurat på boendesituationen. Tidigare har jag tänkt att jag vill att vi ska ha flyttat till vår drömvilla, alltså bo där vi vill bo i princip för alltid och att vi ska vara lågt belånade. Problemet med den drömmen är att vi verkar ha svårare för att bestämma oss för var och hur  vi ska bo än att spara pengar, vilket leder till att det nog faktiskt blir så att jag når mitt målkapital innan vi köper en villa. En kritiker kan påpeka att en för tidig exit kommer försämra möjligheterna att få köpa en villa och denne har i så fall rätt. Och där vet jag faktiskt inte hur vi ska resonera. Ska vi jobba vidare i väntan på en eventuell bostad eller ska vi ta ut friheten nu och njuta i den bostad vi faktiskt bor? Det är ingen lätt fråga att svara på, men om det är något som känns otroligt deprimerande så är det blotta tanken att arbeta kvar för kunna visa för banken att vi tjänar mycket mer pengar än vi faktiskt behöver för att leva så att vi får låna pengar som vi egentligen rent krasst inte behöver låna. Vi har ju faktiskt mer pengar i fonder och aktier än vi någonsin skulle få för oss att köpa en bostad för i dagsläget. Svårt. 

En del strävar också efter total skuldfrihet innan exit. Det är något som vi med dagens boende och aktuell CSN-skuld mycket väl skulle kunna ordna i en handvändning. Rent ekonomiskt är det så klart inte lönsamt, men jag har ändå en vän som faktiskt valde betala av hela CSN-lånet för att känna sig mentalt fri. Min skuld är för stor för att jag skulle känna mig motiverad att göra just det, men jag kan ändå förstå känslan av att det vore skönt att inte ha några inbetalningar alls att göra, och det skulle ju så klart påverka kassaflödet positivt. Det är ändå runt 7000 kr i månaden som vi idag betalar för bo- och studielån. Vi skulle med andra ord klara oss på 23 000 kr i månaden istället för nuvarande 30 000 om vi valde att släcka våra lån. Den rationelle skulle dock välja att investera pengarna istället. Men privatekonomi är inte alltid rationellt och kanske vore det otroligt skönt att veta att det enbart är utgifter för försäkringar, till bostadsrättsföreningen och mat som är nödvändigt på riktigt. På samma tema så handlade Ekonomibyrån nyligen om just bostäder och där tog en av gästerna upp kulturella skillnader när det kommer till lån. Tydligen satsar britterna starkt på att betala av sina bostadslån inom 20 år, vilket jag antar innebär att de är skuldfria när de når pensionen. Jag ska inte fördjupa mig i den diskussionen här och nu, men ibland blir jag inspirerad av länder (och personer) med den här kulturen, som faktiskt eftersträvar att betala av sina lån. Då kan jag, åtminstone för en stund, känna att jag också vill göra just det. Andra gånger tänker jag precis tvärtom när jag slås av hur omöjligt ett nytt bolån kommer vara för mig den dagen jag faktiskt slutar jobba för gott. 

På ett mindre och väldigt irrationellt plan kan jag ibland också tänka att jag vill förbereda mig ekonomiskt genom att ha gjort de dyrare privatekonomiska köpen innan exit. Här pratar vi egentligen inte om summor som spelar roll, men det skulle gissningsvis kännas lite mentalt jobbigt om bilen gick sönder veckan efter sista lönen någonsin kommit eller om den snart 10 år gamla datorn kraschar just då. I svaga stunder kan jag även känna att jag vill ha alla ytterkläder och skor jag behöver för en tid framöver, men det är ju naturligtvis småsummor i sammanhanget. Egentligen tror jag det handlar mest om att underlätta i början. För inledningsvis kommer det troligtvis kännas svinläskigt att inte gå till jobbet och då tror jag det är bra att inte tillåta sig få ännu fler hjärnspöken genom att ha ovanligt dyra månader på en gång. 

Som ni ser finns det mycket jag funderar på, men lite jag vet. När jag skrev det här så kollade jag också upp vad en villa i Stockholm kostar och insåg i samma veva just hur lite pengar vårt totala sparande är i sammanhanget. Plötsligt betvivlar jag för en stund hela idén att sluta jobba utan att vara en multimiljonär och känner mig jättefattig. Andra gånger, som när jag pratar med kompisen som kämpar för att spara ihop en miljon och just kommit till 200 000 så känner jag mig jätterik. Det är mycket märkligt. Jag hoppas jag kommer någonstans med mina funderingar, helst innan jag fyller 40. 

Vilka ekonomiska milstolpar skulle du vilja ha nått innan du tar sommarlov för alltid (eller åtminstone så länge som du känner för det)?