Som jag skrev är Mini inte så mini längre. Och Plutten är verkligen inte heller så liten. Det märks. Livet börjar på många sätt och vis bli enklare, allt eftersom barnen blir mer självständiga. Samtidigt påminns vi om att tiden med dem är väldigt begränsad. De tycks fortfarande vilja umgås med oss, och en filmkväll med chips och saft är fortfarande populärt och likaså en dag på badhuset. Men vi inser samtidigt att det inte kommer vara så för alltid. För Minis del har jag en känsla av att det kan vara den absolut sista tiden i livet som kvalitets- och kvantitetstid med päronen är populärt, även om jag så klart inte kan veta med säkerhet. Det är lustigt med föräldraskapet, för jag har snart ägnat ett decennium åt att längta efter egen tid och tystnad, men när småbarnsåren är på väg bort så känns det ändå vemodigt. Ännu jobbigare är att det känns som att jag stressat mig igenom dessa år, med undantag föräldraledigheten med Plutten. Vad skulle det egentligen vara bra för?
Till följd av allt detta ägnar jag därför mycket tid åt att få min man att inse samma saker som jag och passa på att spendera mer tid med våra barn, och faktiskt även pengar. För en del av föräldrapaketet som jag önskar ge mina barn är upplevelser. Det kan låta konstigt med tanke på att jag under många år förespråkat aktiviteter som är kostnadsfria eller nära på och försökt hacka både bad och semesterresor. Jag vill fortfarande agera smart. Vi kommer därför med största sannolikhet inte åka på dyra resor när alla andra gör det och försöka att vara selektiva med rörliga utgifter på resorna som lunchmat och fika. Däremot känns det otroligt viktigt att mina barn som vuxna kan minnas tillbaka på sin barndom och känna att de haft roligt med sina föräldrar och att vi inte snålat oss igenom allt. Med största sannolikhet kommer de ändå tycka att vi borde gjort precis tvärtom och prioriterat annorlunda, för det för väl de flesta. Men jag vill ändå känna att jag gjort mitt bästa och givit dem det mina värderingar säger att jag önskar ge dem. Min älskade man har tagit upp tajmingen och frågat om det just nu, med osäkra arbetssituationer, hög inflation och svag krona är rimligt att ge sig iväg på en längre resa. Han har naturligtvis rätt, men samtidigt känns det för första gången som att barnen är tillräckligt stora för att få ut mycket av en resa och tillräckligt små för att uppskatta sina föräldrars sällskap.
Jag har också på allvar börjat fundera över kvantitetstid. Inget beslut är fattat ännu, men efter år av velande tror jag att jag under 2024 kommer göra en stor förändring gällande hur jag spenderar min tid. Det finns lite olika alternativ, som studier, byte av jobb eller kraftig minskning av arbetstid, eller kanske en kombination av alternativen, men jag är relativt säker på att mitt liv kommer se väsentligen annorlunda ut när jag skriver mitt första inlägg 2025.
Hoppas ni haft en fin jul och en härlig nyårsafton. Själv ska jag ta tag i att inhandla fyllningen till nyårspizzan som vi ska äta ikväll. (Nä, jag lovar att jag inte alltid är så här präktig. Om det blir något inlägg om utgifter 2023 för mat kommer alldeles för mycket utemat att dölja sig där.)
Gott nytt år!
Jag tycker att du tänker rätt. Tiden med barnen är kort och precis som du säger vill man att de ska få med sig fina minnen. Och vad ska man lägga sina pengar på om inte sina barn? Jag har alltid jobbat lite och haft väldigt mycket tid med min son, och det är ju knappast nåt jag ångrar, så såklart tycker jag att du gör rätt även där. Ha det gott! //Lisa
SvaraRaderaLåter helt rätt prioriterat, Lisa! Skönt att ni fått tid tillsammans, du har ju dessutom lite utav facit eftersom han är vuxen nu. Tack för att du delar med dig!
RaderaJag tänker likadant, maximera småbarnsåren och bara njuta av livet för att det är just nu. Stor ångest för att jag arbetat för mycket. Men, behöver det vara så panikartat? Om man har turen att föräldrarna lever (och är trevliga), så måste jag säga att min relation till mina föräldrar inte har blivit sämre för att jag blivit vuxen/medelålder. Söndagsmiddagarna är helt underbara och då är det 25+ år nu. Min tanke i det hela är att jag skall försöka ge mina egna barn samma upplevelse och trygghet.
SvaraRaderaDet måste ju inte vara panikartat, men misstänker att ens uppfattning om hur viktigt det är beror lite på hur ens egen relation till föräldrarna ser ut. Min är inte på topp och jag träffar mina föräldrar enstaka gånger per år och då oftast av egen ansträngning, snarare än deras. Jag minns heller inte att jag umgicks med dem alls från det att jag var typ 12 och varken de eller jag var så sugna på gemensamma resor.
RaderaSedan tror jag också att det stressar mig för att jag inser att jag som förälder kan göra stor skada på mina barn. Hur många unga mår tex inte psykiskt dåligt nuförtiden? Jag vet att jag själv har en del problem kopplade till otrygghet i min ungdom, vilket jag delvis skrivit om tidigare. Jag vill därför inte stressa eller sabba deras barndom för att jag jobbar alldeles för mycket, om du förstår hur jag menar?
Jo, jag vet inte riktigt om jag kan sätta mig in i hur det är att ha föräldrar som inte är på topp. Blir så att säga det normala för mig, men både min mamma och min fru har haft det riktigt tufft när de växte upp och de har gjort ett medvetet val att bryta med deras uppväxt och bara ge massa kärlek till deras omgivning. Jag har själv arbetat alldeles för mycket när barnen var små och det har har gett mig ångest att jag inte har varit närvarande och den jobbiga frågan hur kommer det påverka dem? Men, jag försöker finna tröst i att det inte är försent. Det går att vara en bra förälder även senare, mina föräldrar som är 70+ bara fortsätter vara fantastiska och jag tänker kan jag bara vara hälften så bra, så har jag lyckats här i livet. Visst, man får ju vara beredd på tonåren som blir tufft, men det går nog över efter ca 5 år för flickor och 15 år för pojkar... Sen, tror jag att vi (du och jag) som ekonomiskt medvetna har en fördel i det långa loppet då vi kan ge barnen en stabil grund både teoretiskt och praktiskt som inte många andra får.
RaderaMina barn är nu vuxna och jag jobbade deltid tills de började skolan. Trots detta kan jag komma på att jag knappt har några detaljerade minnesbilder av deras barndom och uppväxt, jag var alldeles för trött, stressad och irriterad för att vara mentalt närvarande. Numera bor de långt borta och vi träffas några gånger per år. Kan tyckas sorgligt så här i efterhand men jag får trösta mig med att jag gjorde så gott jag kunde.
SvaraRaderaJag misstänker att det oftast är så det blir, att man ändå är besviken på sig och att det inte blev som man velat. Men om man, som du, gjort så gott man kan så är det ju en trygghet att bära med sig. Jag ska försöka komma till det läget jag med, istället för att köra på i absurdum och inte hinna tänka eller känna efter.
RaderaVerkligen spännande funderingar. Jag står på sidolinjen och hejar på dig! <3 Det ska bli så spännande att se hur mycket som hänt när vi kommer in i 2025.
SvaraRaderaJag bokade (och betalade) min drömresa när kronan stod som lägst. Kanske inte supersmart, men samtidigt är det en gång i livet jag gör detta. Om jag väntar tills det är billigare kanske jag inte kan/orkar genomföra det? Man vet aldrig hur länge man är frisk och pigg...
Håller på många sätt med dig. Känns som pandemin förändrade spelreglerna lite, för det var ju en lång tid som vi faktiskt inte kunde göra någonting alls. Jag vill veta mer om detta, skriv när du pallar. :) Och tack för peppen. Vi borde höras snart och diskutera vidare.
RaderaVi borde träffas snart... Så fort man kan se lite grönt på marken!
RaderaGott nytt år till dig! Spännande att läsa om dina funderingar. Har känt nu i några år att det verkligen är ett annat liv, barnen är snart 7 respektive 10 år. Att ta med matsäck och gå till parken har varit ett helt fantastiskt sätt att spendera många dagar med barnen som mindre men visst börjar det förändras. Vi pratar en hel del här hemma om hur vi kan fortsätta umgås och resa med barnen på ett sätt som alla tycker är kul. Och visst innebär det att lite mer pengar bränns… småbarnsåren är verkligen en bra tid att spara! Men är glad att vi har en så pass stabil ekonomi nu att det känns ok att lägga lite mer på mat ute, aktiviteter och resor.
SvaraRaderaKör hårt Frihetsmammman!
SvaraRaderaKom nyss hem från skidresa. Dyrt och bökigt men riktigt kul att få göra något tillsammans hela familjen (vi är alla någorlunda nybörjare). Mitt semesterkonto är fläskigt, tycker livet känns bättre då :)
Känner igen dina funderingar och har pratat ganska mkt om ämnet med min granne som blev själv i huset med 2 barn i skolåldern när frun dog. (Jag är frånskild med ett barn)
SvaraRaderaHur man än gör kommer man att känna viss ånger, att man kunde gjort bättre, men jag tror att det viktigaste är att vara närvarande och vara snäll mot sig själv. Inte skapa en situation där barn om och om igen känner sig bortvalda.
Vi har gjort så gott vi kunnat med de förutsättningar som fanns, även om man vill skrolla tillbaka och deleta vissa saker. Går inte.
Och jag tänker att hur man än gör kommer man få viss kritik för ungarnas barndom; Om man bakade allt bröd "Vi fick aldrig köpebröd" och om man köpte brödet" Vi fick aldrig hembakat"
Trots ont om pengar (ensamstående med fyra barn) så prioriterade jag också en utlandsresa per år med barnen när de var yngre. Med Ryanair och AirBnB så funkade det, och barnen minns mest att de fick rejält med glass och pommes och goda frallor från bagerierna. Vi brukade också slänga in ett frisörbesök och bad i simhall - billiga saker som känns exotiskt i ett annat land. Nu är barnen nästan vuxna och vill fortfarande vara med mig, och jag tror att den blandning av kvalitets- och kvantitetstid vi har haft har bidragit.
SvaraRaderaGott nytt år!
SvaraRaderaVad jag förstår så är det billigare att resa via ex ving.no/Oslo jämfört med ving.se, kan vara värt att kolla upp 😊 Mvh RK
Håller med om att tiden går otroligt fort, mina barn är nu 18 och 20 år och jag kan inte fatta var alla år tagit vägen. Som den ältare jag är funderar jag mycket på om man gjort rätt val, ägnat barnen tillräckligt med tid, borde jobbat mer deltid etc.
SvaraRaderaJag skulle gjort lite annorlunda om jag fick leva om, men nu får man ju inte det, så man får tänka att man gjort det bästa man kunnat. Det sköna är att, även om jag har lite ångest över att just arbetet fick ta för mycket plats, tycker barnen att de haft en fantastisk uppväxt där vi alltid var lediga på loven, gjort mycket tillsammans (stort som smått) och varit väldigt engagerade i deras aktiviteter. Vi har idag en jättefin relation och umgås mycket.
Med det sagt tror jag att du gör helt rätt i att jobba mindre och lägga ännu mer tid på barnen. Förutom kvantitetsmässigt tror jag att det är viktigt at man är närvarande när man är med sina barn. Gäller för övrigt allt man gör, tror närvaro och att vara i nuet är en viktig parameter för välmående. Med dagens sociala medier är det svårt. Jag har själv också en tendens att älta bakåt och planera framåt och glömma att njuta här och nu. Behöver påminna mig ofta om det!