fredag 18 juni 2021

Är man fri om man är beroende av en partner?

På sistone har jag fått allt fler kommentarer på bloggen angående sparande och jämställdhet där jag har fått en del vettiga frågor om hur jag resonerar i mitt eget förhållande och kanske även en del mer skeptiska kommentarer. Jag har även sett liknande funderingar i andra bloggar så jag utgår från att intresset för den här frågan ändå inte är helt obefintligt. I vanlig ordning har jag inte kunnat ge ett så bra svar på det, så jag tänkte istället resonera vidare i detta inlägg. Min fundering är alltså hur fri man kan vara om man ändå på något plan är beroende av en partner. 

Jag har de senaste åren arbetat på olika scenarier som i kort går ut på att välja mellan att sluta jobba efter att (1) en ansenlig men inte fyraprocentregel-godkänd summa pengar har uppnåtts, att (2) sluta efter att jag utifrån nuvarande ekonomisk situation uppfyller fyraprocentsregeln (för halva familjens utgifter) eller (3) nå ett belopp där jag klarar mig även om min man lämnar mig för en fräsch Barbie-liknande blondin imorgon. Jag vet idag att jag är i mål enligt scenario ett och att det inte är jättelångt till scenario två. Vad jag dock har otroligt dålig koll på är hur mycket pengar som skulle krävas för scenario tre, eftersom jag inte vet vilket typ av boende jag skulle köpa, hur bostadsmarknaden utvecklas framgent och om jag skulle behöva betala det helt med cash på grund av stelhet bland bankerna vid nylån till fria typer. Till följd av detta gillar jag inte alls att fundera på scenario tre, det är helt enkelt för mycket osäkerhet som mest gör mig deprimerad. Som mamma kan jag ändå känna att de kritiker som tagit upp detta inte har helt fel. Jag är ju någonstans ansvarig för två små individer som inte vill hamna på gatan bara för att mamma och pappa slutar älska varandra. 

Samtidigt tycker jag att det inte är helt självklart att det bara är dåligt att vara beroende av varandra i en relation. Nyligen läste jag i Lev Lokalt (Oskar Lindbergs nya bok) att det är lustigt att så många av oss (alla?) gladeligen är beroende av en arbetsgivare, men tycker det är jobbigt att vara beroende av flera grannar, vänner och familjemedlemmar för att till exempel renovera huset, få en barnfri kväll eller för att få hjälp med något annat. Vi tycker det är rimligare att bli mer beroende av arbetsgivaren än att ställa oss i tacksamhetsskuld till grannen för att den ställer upp med barnpassning eller skjutsar till varannan fotbollsträning. För mig var det här något jag aldrig tänkt på tidigare. Precis som många andra har jag upplevt det som extremt jobbigt att vara skyldig andra något och därför gärna lagt pengar på saker som inte hade behövts i ordets striktaste mening.

Det här fick mig att fundera vidare på min parrelation och jag insåg då att pengar är det minsta beroendeförhållandet jag och min man har, även fast jag i detta nu lever på hans lön. Han är till exempel hopplös på att hålla koll på saker och jag tror att han verkligen inte skulle ha en aning om vilka räkningar som ska betalas, när förskolan är stängd eller när det är barnkalas om jag dog imorgon. Jag tror också att han skulle glömma att tvätta innan det är slut på kalsonger och missa ta med badkläder till simträningen. Ibland frågar jag honom hur han skulle klara av att hantera sitt liv om jag skulle dö och han brukar alltid med stort allvar svara att han inte skulle klara det utan sina föräldrar eftersom det är för mycket att ta hand om för honom. Jag vill på intet sätt påstå att min man är en ohjälpsam fossil, utan det finns andra områden jag inte har någon koll på och är totalt beroende av honom i. Varenda gång en lampa går sönder i bilen eller däcktrycket ska kollas blir jag svettig och jag lämnar därför gladeligen över det till honom precis som däckbyten på alla våra fordon och andra smutsiga sysslor. 

Nu var ju inte syftet med det här inlägget att diskutera jämställdhet och hushållssysslor, men min poäng är att vi genom åren blivit allt mer beroende av varandra. Det påminns jag om i princip dagligen, nu senast när jag letade efter tejp och behövde fråga honom var den fanns. Vad det här beroendet betyder i praktiken är att det finns viss friktion som redan nu skulle göra det jobbigt att separera, samtidigt som vi båda har personligheter som nog gör en separation mer osannolik än vissa andra. Min man hade också ett möte med sin chefs chef för ett tag sedan där han fick höra att han blivit extremt viktig för organisationen och att de ser det som att han inom kommande 5-10 år kommer klättra till organisationens ledning om han vill och orkar. När han tog upp det här med mig insåg vi båda att det är en osannolik utveckling utan min inblandning i hans och barnens liv. Skulle vi få för oss att separera och han vill fortsätta karriärklättra så får vi med andra ord hoppas att den där blondinen har lika bra koll på vilka byxor som är trasiga eller vad som är Minis drömpresent på födelsedagen som jag har. 

Utifrån det här har jag nog kommit fram till att det just i mitt fall känns lite onödigt att bygga upp ett jättestort hängslen- och livrem-kapital som tryggar familjen i alla situationer. På sätt och vis är jag ju inte helt fri eftersom det finns situationer som jag skulle behöva återgå i arbetslivet och jag inser att det vore klokt att ha vissa strategier för hur det skulle gå till vid behov. Jag tänker till exempel att jag skulle kunna driva ett företag med viss inkomst eller åtminstone som är aktivt och ha det som täckmantel när jag är fri eller att jag gör upp en plan för en utbildning jag skulle kunna ta om det behövs längre fram och ha klart för mig hur den skulle finansieras. Med det sagt tycker jag ändå att jag skulle vara ekonomiskt fri, även om min man behöver finansiera halva livskostnaden och gör det med hjälp av lönearbete. Och jag kommer också känna mig fri även om han likt idag betalar allting och våra gemensamma besparingar bara får växa av egen kraft. Samtidigt är vårt gemensamma kapital ganska exakt dubbelt så stort som mitt enskilda. Det betyder att vi båda egentligen är helt okej fria den dag jag själv uppnår 4%-regeln, även om vi inte kan åka jorden runt varje år eller köpa en svindyr villa. Det finns med andra ord en del fluff ekonomiskt, även om vi inte pratar några enorma tjänstepensioner eller villor i Stockholmsområdet. 

Inför att jag färdigställde det här inlägget så kom det in en del kommentarer (på min uppmaning) och jag hade rätt trevliga diskussioner med många av er som fick mig att fundera ännu mer på hur viktig min roll i familjelivet varit för att min man har kunnat lyckas så bra på jobbet. Som det slumpade sig lyckades min bättre hälft dessutom i samma veva glömma bort någonting som var jätteviktigt för Mini, vilket ledde till en hätsk diskussion mellan oss föräldrar, där jag frågade honom hur det kommer sig att han kan ha stenkoll på jobbet, men vara så lost hemma. Vi vet ju svaret på den frågan förvisso, men för mig blev det ändå en viss påminnelse om hur viktigt det arbete jag utför hemma är. På samma ämne funderade en anonym läsare i kommentarsfältet om hennes önskan att gå ner i tid ordentligt eller eventuellt sluta jobba helt beror på arbetsfördelningen hemma. Den kommentaren har jag inte kunnat släppa helt. Jag känner ju absolut att jobbet är dränerande i sig själv, men nog allt påverkar allt hemarbete min känsla av att vår familj behöver ha en förälder hemma. För det tycker jag nog egentligen. Jag förstår inte hur familjer klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid, kanske pendlar och orkar ha en aktiv fritid. I den här familjen är vi typ stolta om barnens kläder är relativt hela, någon orkar laga mat och deklarationen skickas in i tid. 


Hur resonerar du kring behov av kapital? Vågar du räkna med att någon annan täcker halva hyran eller tycker du att det är viktigt att vara helt självförsörjande? 

36 kommentarer:

  1. Bra inlägg. Alla ska naturligtvis väljer vad passar de och deras familjer bäst - finns inget rätt eller fel egentligen. Det jag kanske tycker är lite olyckligt är det blir så stor fokus på just frihet och FIRE - det vore bättre bara med fokus på att spara pengar för att öka flexibilitet och att prata om livstil - eftersom på sätt och vis 'misslyckas' de flesta med FIRE egentligen, även om de försöker rädda upp det genom att kalla det för Flamingo FIRE eller liknande. Med tex FruEB tycker jag det är på sätt och viss synd eller till och med farligt när hon uppmuntrar andra till att sluta och gigga (även om jag tycker det är en bra väg att gå och jag frilansar själv) eftersom det är lätt att säga sådant när man har en partners lön i bakgrundet. Så jag förderar hennes livstilsinlägg om kapsylgarderob och sådant. Så framför allt tror jag man ska vara lite försiktigt med att kalla allt för FIRE men istället fokusera på det man gör bra dvs spara och optimera osv. Sedan som sagt har jag egentligen inga problem hur folk delar upp saker och ting hemma - jag undrar visserligen om man har ett ansvar att visa barnen en lite mer jämställd bild en att mamma är hemma och pappa gör karriär. Men det är svårt eftersom den modellen är onekligen praktisk! Men jag menar om du har tillräckligt med kapital för att täcka halva familjens vardagsbudget och resor och bil osv så då är det verkligen en bedrift och något som ska firas även om man kan naturligtvis diskuterar om det är FIRE eller inte (vilket är irrelevant så länge det funkar för dig/er)

    SvaraRadera
  2. Dvs Man är väl inte fri men det behöver inte spelar någon roll, men kanske kan man bara lägga begreppen FIRE och frihet åt sidan och fokusera på framgång med sparandet och livsstil

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte riktigt med på vad som krävs för att en person ska få kalla sig fri? Alltså om det inte räcker att täcka sin halva av utgifterna, menar du då att ens respektive MÅSTE sluta jobba för att det ska räknas? För då gissar jag att jag inte kommer bli fri någonsin. Min man kommer sannolikt jobba tills han dör. :)

      Radera
    2. jag tänker för att vara fri så skulle man kunna stå på egna ben ekonomiskt (din punkt 3) - men precis som du säger sannolikheten att det skulle behövas är kanske så liten så man behöver inte uppnå den eller det är inte värt att uppnå den. Men är det egentligen så viktigt att behöva kalla sig för fri i alla fall?

      Radera
    3. Frihetsmamman, om du vet att du kan köpa ett tiny house och ha delad vårdnad över dina barn utan att behöva arbeta en dag till - då är du ju helt fri enligt mig.
      Att kunna täcka 50% av ett dyrare hushåll är också att vara fri enligt mig.

      Frihet är för mig motsats till tvång. Att din man skulle behöva sluta jobba också går emot detta (om han nu vill jobba).

      "Jag skulle kunna bo billigare och ha delad vårdnad över barnen utan att behöva jobba, men vi har valt att bo dyrare och valt att min man (som gillar sitt jobb) fortsätter jobba vidare" = fria val = fri.

      "Jag kan inte göra slut med min man för då skulle jag inte klara mig eller kunna ta hand om barnen" = tvång = inte fri.

      /Arbetsplanen

      Radera
    4. Anonym: Okej! Men problemet kvarstår ändå att jag inte riktigt kan veta hur mycket pengar det är. Alltså vi skulle ju klara oss JÄTTEBRA på 6 miljoner, enligt 4%-regeln så kunde jag isf försörja hela familjen så om han dör eller sticker så skulle det räcka. MEN det bygger fortfarande på att jag kan köpa ett boende eller får tillgång till en hyresrätt och det är ju inte säkert för en som saknar tillsvidareanställning. Så då kanske jag borde räkna med 9 miljoner så att jag kan köpa ett boende kontant också. Samtidigt kan ju bostadsmarknaden stiga mycket innan dess så jag kanske borde räkna med 11 miljoner istället. Eller så kan jag lita på att jag högst sannolikt klarar mig utifrån nuvarande förutsättningar och annars ha tilltro till min förmåga att ta mig igenom exempelvis en sjuksköterskeutbildning som garanterar jobb.

      Jag håller annars helt med dig om att det är klokt att tänka livsstil, men måste erkänna att FRIHET ändå är målet för Frihetsmamman. SÅ jag gillar att tänka frihet ändå. :)

      Arbetsplanen: Om jag kör på tiny house så kan jag kalla mig fri rätt snart. Boendet är nämligen definitivt det största orosmomentet för mig. Tack för din input, du är lika klok som vanligt!

      Radera
    5. Boendet blir ju svårt när man har barn då man behöver plats för dem även om de är bara där halva tiden så det ökar boendekostnaden ganska mkt

      Radera
    6. 6 miljoner låter ungefär rätt - sedan ja boende - kanske inte behöver 3 miljoner till det om du inte är i Stockholm, och du skulle väl få något från försäljningen av nuvarande bostad - så 6-7 miljoner + försäljning av nuvarande bostad kanske?

      Radera
  3. Det som jag verkligen hoppas i de fallen kvinnan är hemma o tar hand om barn och mannen gör karriär att kvinnan får avsatt till sin pension. jag är ju lite äldre och jag har sett alltför många fall där mannen tröttnat på sin tråkiga fru och tycker sekreteraren är mycket roligare. Vilket innebär att frun knappt har någon pension och mannen lever livets glada dagar. O def speciellt nu när så många är sambos. Sen är det väl alltid så att om jag inte behöver att ha koll på något så släpper jag det. om mannen är ansvarig för ngåot viktigt för ungarna och han är själv om det så är jag hundra på att han tar tag i det. Så länge han har en fru att skyffla över ansvaret på coh det fungerar så behöver han ju inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, det har man ju hört talas om!

      MEN visst är det så att vi med ett gott sparande har vissa fördelar även vid separation så jag överlever nog även om 40-årskrisen tar honom från mig. Just nu får jag glädja mig åt att han i princip uteslutande arbetar med män. :)

      Vad gäller det andra så har du säkert rätt. Jag kanske borde jobba på att ge honom mer ansvar.

      Radera
  4. Jag räknar helt med att min partner står för 50% av hushållets gemensamma kostnader - no matter what. Skulle vi separera bor vi så pass billigt att vi kan bo kvar själva om man arbetar heltid, jag räknar dock med att jag skulle flytta till något litet, billigt boende :p

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter vettigt, trots att du väl bor i en lite dyrare stad så är det ju alltid möjligt att hitta något som är lite billigare. Gillar idéen med tiny house förresten. Det kanske vore något?

      Radera
    2. Precis, boende för cirka 12136 kr/månad före ränteavdrag (med 2% amortering, el, bredband, hemförsäkring) går att dra runt själv + 2 st barn på det (nu har vi 0 st i kanske 3 veckor till :p). Egna räkningar på ~1000 kr, 1500 kr + barnbidrag/barn, 3000 kr mat/hushåll och 3000 kr extra "for good measure (semester, resor, egna köp etc)". Landar på 22136 kr/månad (ej inräknat barnbidrag). Kräver en lön på knappt 29000 kr/mån brutto. Överkomligt för snittsvensken.
      Banken hade dock inte tillåtit att bo kvar pga lånet.

      Mhm, tiny house någonstans där det är billigt med tomt eller någon väldigt liten 1:a (lägenhet) är mina "go-to's" om det skulle behövas.

      /Arbetsplanen

      Radera
  5. Jag tänker att jag är fri när jag kan stå på egna ben oavsett om jag och Herr Lugn är tillsammans eller inte. I det ena scenariot lever vi som idag och att stå på egna ben betyder att jag täcker min halva av samtliga gemensamma utgifter samt mina egna utgifter. I det andra scenariot så tänker jag fortfarande på min egen FIRE-siffra som ca 3.5 miljoner, och tar fasta på just osäkerheten - om det krävs så får jag väl flytta till något billigare, sälja prylar, skaffa extrajobb, osv. Det löser sig alltid och jag vet att jag kan leva gott på mycket mindre än vi gör nu, för det har jag gjort större delen av mitt liv.

    Att faktiskt sluta jobba helt blir ett mer och mer luddigt koncept ju mer nöjd jag blir med tillvaron. Nu är jag mer inne på att kanske aldrig mer jobba heltid, eller åtminstone inte så länge Bebis Lugn behöver oss (jag hoppas att Herr Lugn också kommer tycka att deltidsarbete är rimligt efter föräldraledigheten, för vi har räknat med att vi båda kommer jobba just deltid). Att däremot *kunna* sluta på studs och aldrig behöva återvända är fortfarande ett mål, men det innebär även att vi har betalat av huslånet så det kommer dröja. Målet är inte längre att nå FI på kortast möjliga tid utan att må så bra som möjligt. Sparkapitalet är tillräckligt stort för att jag ska vara bekväm med att inte vända på varenda krona längre, kunna byta jobb/vara tjänstledig vid behov, osv.

    Såhär långt har vi alltid betalat hälften var av det gemensamma, oavsett om pengarna som använts har varit buffertsparande, sjukpenning, a-kassa eller lön. Ex. efter att jag hade betalat handpenningen på bilen så stod Herr Lugn för det mesta under en period tills vi var tillbaka på 50/50, och så har vi hanterat allt. Jag har svårt att se att jag skulle vara bekväm med en annan fördelning för jag har fått inpräntat sedan barnsben att man ska klara sig själv. Det kan såklart förändras från båda håll om någon av oss skulle bli typ utförsäkrad eller av annan anledning förlora inkomst för resten av livet. Vid ev. separation eller dödsfall är vår plan att vi var för sig ska kunna behålla huset och allt annat om vi vill, men det tror jag att jag har sagt förut :)

    Vad gäller att vara beroende av varandra i en relation så tycker jag att det är en självklarhet. Man är bra på/tycker om att göra olika saker, och hur skulle det ens fungera att leva tillsammans om man inte vågade vara beroende av den andra personen? Det betyder ju inte att du inte skulle kunna hitta tejpen utan hjälp eller ta hand om bilen om det krävdes, och din man skulle bli tvungen att lära sig hålla reda på Minis viktiga saker om ingen annan gjorde det. Jag skulle bli tvungen att fixa med bilen, klättra på tak och laga mer mat, och det är klart att jag skulle klara det. Det viktigaste är väl att man själv känner att man *skulle kunna* lösa något om det krävdes, så att man inte stannar i en kass relation av rädsla för något praktiskt göromål som man inte tror sig klara av själv? Jorden slutar inte snurra för att människor separerar eller dör, och allting löser sig på ett eller annat sätt. Det blir ändå aldrig som man tänkt, och jag tror inte att det går att planera för alla eventualiteter, varken ekonomiskt eller på något annat sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag läser din kommentar så funderar jag på hur mycket som förändras med tiden. Vi har ju som bekant två barn och har varit tillsammans i över ett decennium, vilket jag tror bidrar till att det känns okej att vara beroende av varandra och mindre viktigt vem som bidrar med vad både ekonomiskt och praktiskt. Jag tror inte alls jag kände så innan vi fick barn, medan det nu är en självklarhet som jag inte ens tänkt på de senaste åren.

      Om vi leker med tanken på att jag säger upp mig, antingen nu eller om 3-5 år så har jag därför svårt att tro att vi aktivt skulle plocka från ISK:n varje månad för "min andel" av familjens utgifter, även fast det vore möjligt. Tänker du att du gärna skulle göra det bara för att eller att det räcker att du vet att du kan bidra med hälften om du vill?

      Samtidigt så skrattar jag lite åt mig själv när jag läser om hur integrerade våra liv är, för rent ekonomiskt är vi faktiskt inte alls det. Jag börjar dock tycka att det är väldigt jobbigt att ha separata sparanden, flytta pengar från olika konton och till olika personer för att allt ska bli rätt så det är möjligt att vi kör helt gemensam ekonomi i framtiden ändå.

      Jag är inte helt säker på att jag skulle ta över lampbytena faktiskt (vi har en jobbig bil). Men jag VET att jag kan köra bilen till verkstad eller sälja den om vi separerar. Det räcker rätt långt för mig. Jag tycker det låter fint att du har stor tilltro till att du klarar diverse göromål och är med på ditt resonemang kring att klara sig själv. Problemet jag ser bara är att veta hur billigt eller dyrt livet utan mannen blir, men om vi tänker oss att vi är sams nog att kunna flytta till en mindre ort (byta kommun) så vore det nog inte värst svårt ens med ett så litet kapital som 3,5-4 miljoner.

      Radera
    2. "Tänker du att du gärna skulle göra det bara för att " jag skulle göra det tror jag - om man har var sitt sparandet - annars är sitt eget sparande (och tillväxten av kapital) helt byggt på att man har 'sponsrats' av den andra - för att känna att just jag hade uppnåt frihet så skulle jag vilja ha byggt upp den av egen kraft - även om det inte skulle vara den mest ekonomisk fördelaktiga vägen - skön känsla att har fixat det själv :)

      Radera
    3. Anonym: Tänker du så även för gifta par? Det spelar ju ingen roll för gifta par utan äktenskapsförord om en persons konto töms och den andres fylls i samma takt. Problemet som jag snarare tror kan uppstå är ju att den arbetande parten kan bli sur och uppleva sig dra ett större lass, särskilt om inte barn och hus kräver en enorm arbetsinsats. Eller är det något jag missar?

      Radera
    4. Jag skulle säga det är mer en mental grej dvs att veta att man klarar att bidra den biten av egen kraft. Det är väl samma sak som att du har pratat om att du ville kunna täcka hälften av kostnaderna själv tänker jag? Annars jag menar om du kör med den linjen att det spelar ingen roll var pengarna kommer ifrån eftersom det är ändå gemensam då finns det nästan ingen poäng med separat sparande väl - ni kan slå ihop era 2gånger tre miljoner så att det är 6 miljoner - du slutar jobbar, han jobbar kvar och försörjer familjen och om kanske 10 år har pengarna blivit 12 miljoner och då har du de där 6 miljoner du behöver vid eventuell seperation längre fram. Men du pratade ju om just DU vill vara fri som frihetsmamman. Jag antog du menade du ville komma dit av egen kraft så att säga

      Radera
  6. En fundering du säger man (Förmodar att ni är gifta i så fall) är inte det en självklarhet att man hjälper varandra och stöttar i olika plan som någon ovan nämnt har vi olika starka sidor och kompletterar varandra.

    Att ni har två barn ihop gör också att din man alltid kommer ha ett visst ansvar av barnen (tills de är 18) om ni skulle separera(underhållsstöd). Sedan trots allt brukar man vilja väl till sina barn och hjälpa dem om de behöver hjälp i framtiden när de är unga vuxna.

    Tiny house är inte så billigt som det låter. Dels kostar de mycket beroende på om du köper helt färdigbyggt sedan ska du ställa den någonstans (bygglov krävs ifall det inte finns hus på tomten). Visst man kan hyra mark men hur fritt är det egentligen? Andrahandsmarknaden är inte den bästa heller om du frågar mig hus ökar oftast i värde likväl mark i förhållande till inflation och löner men tiny house är mer som en bil du köper och värdet blir mindre likväl ska den underhållas. Har kollat mycket själv på det då jag tyckt det minimalistiska tilltalar samt enkelt liv med självhushållning men det är inte så billigt som folk vill få en att tro. Finns billigare hus med mark i norr/småland/värmland än vad fullt nytt bekvämligt tiny hus kostar. Ser dock annorlunda ut nu i marknaden i och med Corona och hetsen att bo ute på landet och budkrig och 20+ uppgång i snitt (ännu mer i vissa områden). Helt klart beror det på vad man jämför med. Däremot när man väl har mark och tiny huset är kostnaderna förmodligen inte så stora per månad i underhåll.

    Inte så mycket fokus på kapital utan mer på att göra något som dels minskar kostnaderna som är relaterat till en passion/dröm. Kapitalet ska göra att risken inte är så stor att man går utan pengar ifall drömmen ej lyckas.

    Självständigt ja viktigt men då jag har fru och barn så ska kalkylen fungera för hela familjen. Skulle något hända så får hon hälften av allt jag äger och jag kommer fortsätta anpassa mig efter nya utgifter. Hel frihet är trevligt men inte det absoluta målet utan snarare hitta en tillvaro man inte vill bort från där man känner att detta kan jag hålla på med hela livet tex som Buffet han älskar investeringar och allt med vad det innebär han är rätt upp i åren men han kör på ändå även om han har så mycket pengar att de aldrig kan ta slut givet hans ekonomiska leverne.

    Min fru hjälper till på andra plan som är minst lika viktiga om inte viktigare än vad pengarna betydelse har.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inser att mitt svar till dig inte sparats heller, så försöker igen!

      "Självständigt ja viktigt men då jag har fru och barn så ska kalkylen fungera för hela familjen. Skulle något hända så får hon hälften av allt jag äger och jag kommer fortsätta anpassa mig efter nya utgifter. "

      På vilket sätt tänker du att självständighet är viktigt? En sak jag tänker när jag läser ditt svar är att total frihet är mindre viktigt för er (alltså säga upp sig och sluta jobba helt) och då spelar ju inte heller de här frågorna lika mycket roll. Har jag fattat rätt? För anledningen till att jag tänker mer och mer på hur mycket som krävs är just att jag ändå nått ett kapital som känns fullt tillräckligt i sig själv eller åtminstone kommer göra det inom mycket kort (jämfört med att ha 20 år framför sig dvs). Då känns frågan mer aktuell, men om jag tänkte att jag aldrig skulle sluta jobba så skulle jag nog inte bry mig så mycket om vilket exakt belopp som krävs för att jag ska kunna känna mig fri på riktigt. Klurigt, men tack för att du delade mig dig. Alltid lika insiktsfull!

      Radera
    2. Självständighet är viktigt men det är inte hela världen. Är lite traditionell i den bemärkelsen att mannen oftast drar mest ekonomiskt last. I vårt fall har jag fått henne och lämna hennes hemland, familj,företag, vänner för att bo i Svergie där allt är annat än olika jämfört med hur hon haft det. Den uppoffring hon gjort kan jag fortfarande inte föreställa mig. Hon hade det minst sagt en väldigt bra tillvaro och lugn samt balans.
      Bra är självständighet för att känna att man bidrar och kan klara sig själv (vuxen fast inom självförsörjning) men när man gifter sig så delar man livet med någon och vill förhoppningsvis det bästa för både henne och mig samt barnen. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt ja både bokstavligt och verkligt. I hennes land (katolskt religiöst land) kan man ej skiljas utan man lever och jobbar på relationen då man i teorin inte kan leva med någon annan än den man valt. Dåligt ja men tycker det är sunt att satsa helhjärtat och får man problem (de kommer alltid) får man kompromissa lär sig leva med att man har olika åsikter om saker och ting.

      Stämmer rätt bra dock är mina drömmar kopplade till hållbart leverne och även att det jag gör kommer bringa in inkomst eller lätta bördan på att få in inkomst tex odling och djur.

      Det är ju en hel del som nått FI och som jag märkt jobbar kapitalet på bra av sig själv och de flesta tjänar pengar på ett och annat sätt och lever inte enbart på portföljen (uttag enligt 4% regeln). Mycket av din livsstil känns också åt DIY ifall jag minns rätt så redan där sparar du in väldigt mycket där andra istället köper in tjänster.

      Du kan ju alltid prova tex ta tjänstledigt 6 månader eller längre om möjligt många gör det dels för barnen eller studier eller bara att prova något. Sedan om tillvaro inte passar eller pengarna inte verkar räcka kan du ju återgå till jobbet.

      Så länge du och din man är överens ser jag inga problem eller att ni vet hur livet kan se ut ifall ni skulle dela er (långsökt men att ha pratat om det gör att tillvaron för barnen inte behöver bli så turbulent) är själv skilsmässo barn och vill inte att något barn ska behöva uppleva det.

      Som jag oftast brukar påpeka är frihet en känsla. Folk kan jobba men ändå känna sig fria då det är självvalt eller en passion de vill ha. Siffror är statiska och opersonliga de är ju trots allt endast ett medel för att köpa tid/förverkliga drömmar. Det ena utesluter inte det andra många går ju all in i deras drömmar utan hängsel och livrem (one more year-syndrome). Vi människor anpassar oss förvånansvärt bra tror faktiskt att vi inom FIRE är extremt duktiga på anpassningar då vi redan byggt upp lifehacks men även mindhacks som gemene consumer sucker inte har ;).

      Mvh Anonym-m

      Radera
  7. Angående tiny house tänker jag att man köper en bit mark av någon bonde eller så, i någon by en bit ifrån en halvstor/mindre stad :p Står det redan ett gammalt hus där tror jag bortforsling eller totalrenovering skulle dra iväg för mycket. Nu är jag inte lika insatt som du kanske är dock :-) Kanske är svårare än det verkar, men är man ok med att bo lite off tror jag man kan få en tomt billigt och att bygglov inte är så stort problem i en kommun som folk lämnar.

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. 'Problemet' om man flyttar isär är att man behöver ett tillräckligt stort boende för barnen (35 kvm för en vuxen och 2 barn skulle vara lite tajt kanske) och man kan inte heller flytta var som helst - det måste fortfarande vara rätt nära den andra föräldern och skolan osv

      Radera
    2. Tänkte faktiskt lite märkligt, jag tänkte på något vis att jag har ensam vårdnad, typ att den andre dör eller något. Du har helt rätt att det blir mer krångligt då man faktiskt måste bo relativt nära varandra ändå... :p Det blir svårare med tiny house men en liten lägenheten i en gammal förening är rimligt. Kanske trist med litet men då får man vara utomhus mer :-)
      /Arbetsplanen

      Radera
    3. Det kan ju också bero lite på var i landet man bor. Om vi tar Karlstad som exempel så är det ju rätt dyrt att bo där, men det behövs inte någon jättelång flytt för att man ska kunna bo riktigt billigt. Så vid en separation skulle det vara möjligt att bo relativt nära barnens andra förälder utan att gå i konkurs. Om man bor i Stockholm så ser det kanske inte ut riktigt likadant.

      Radera
  8. Kanske lite off topic men ändå inte. Har ni skrivit äktenskapsförord på era enskilda ISK:ar, alltså det enskilda sparandet? Jag har själv klurat på att skriva investeringssparkonto som enskild egendom i äktenskapsförord men inte kommit till skott. Helt sjukt att en kostnad på 275:- till skatteverket för registrering av förordet är det som gör att jag drar mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...mallar och färdiga formuleringar finns ju att finna på nätet så det blir ingen kostnad för jurist.

      Radera
    2. Det korta svaret är nej, men blir väldigt nyfiken på vad det är som gör att ni är sugna på det. Som jag ser det så måste väl det vara väldigt onödigt förutom om en person är väldigt sparsam och den andra slösar hejvilt? För två slösare eller två sparsamma så kan väl inte det ha något syfte?

      Radera
  9. Rent praktisk låter det som det enklaste är nästan att ni slår ihop era ekonomier och han jobbar och du är hemma med barnen och ni lever på hans lön - han verkar vilja jobba och kanske inte var föräldraledig så mycket och du verkar vilja vara hemma så det låter som ett praktiskt upplägg. Det beror lite på hur viktig det är för dig att du själv fixar själva resan till målet och att vara 'riktig fri' - men du verkar ok med att 'få betalt av honom' för att vara hemma med barnen, som just nu, så de aspekterna är kanske underordnad för dig och du vill prioritera en vardag som passar dig (och honom)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag anar att jag inte alltid ger en helt korrekt bild av min familj, men för att förtydliga så upplever jag min man som väldigt involverad i barnens liv (åtminstone i jämförelse med många vänner och bekantas respektive) och han vill och kommer också vara föräldraledig en längre tid. Med det sagt så upplever jag honom som "sämre" på att vara hemma. Han får mindre av hushållsarbetet gjort, vilket gjorde mig otroligt stressad under tiden han var hemma med Mini och han tänker dessutom mycket på jobbet och är stressad över vad som händer där. Men så har han aldrig varit hemma på heltid, utan brukar vanligen jobba lite ändå.

      Att jag får betalt av honom just nu är ju iofs inte samma sak som det skulle vara sedan. Just nu är det en praktisk lösning som kopplas till regler för SGI. Hade han varit föräldraledig först och kunnat amma så hade ju han istället levt på min lön och inte tvärtom. Om det däremot blir en permanent lösning så är det ju en annan sak som jag inte vet hur någon av oss egentligen skulle reagera på.

      Radera
    2. ok jag tänker mest att han vill gärna jobba och du är mer öppet till att inte göra det och att göra oavlönade saker - så det låter som en praktiskt lösning. Han gör säkert massor med barnen förstås :)

      Radera
  10. Som anonym beskriver ovan, så har vi det. Jag har varit tillsammans med min man i 20 år. Vi träffades på gymnasiet. Vi har löner under medel och jag har de senaste 12 åren varit föräldraledig samt jobbat deltid. Vi har gemensam ekonomi och sparar tillsammans i gemensam ISK. Vi har också ett enskilt sparande varje månad (ca. 2000) som fickpengar att använda hur vi själva vill (jag sparar dessa, han lägger dem på sin hobby). Jag jobbar som sagt deltid och vet att min man delvis bekostar mina lediga dagar men det här upplägget funkar för oss och vi känner båda att vi har det jämställt och är lyckliga. Att jag skulle ha mindre pengar att röra mig med efter en eventuell separation eller i pension gör mig inget, jag skulle ha så att jag klarar mig, och jag skulle åtminstone kunna tänka tillbaks på den här perioden och känna att jag tog vara på tiden och inte slösade bort den på jobbet. Är hellre ledig nu när barnen är unga och kan istället gå upp och jobba mer när de flyttat hemifrån. Att jobba deltid mellan åldern 26-46, när livet är som mest hektiskt, och sedan jobba heltid några år skulle funka för mig. Man ska jobba för att leva, inte leva för att jobba.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skrev ett långt svar till dig i anslutning till din kommentar, men har uppenbarligen misslyckats att publicera det. Gör ett nytt försök!

      Jag tycker att du skriver om flera saker som är intressanta. En sak jag tänker på är att du är klok som "vågar" leva lite mer här och nu och faktiskt ta ut ledigheten i förtid. Som jag har skrivit om förut är det säkert det bästa för de flesta egentligen och särskilt för oss som har barn. Jag upplever själv att jag fastnat i en "ska bara och snart så, men först"-mentalitet där jag inte ville gå ner i tid innan jag fick barn nummer två av sgi-skäl och hela tiden skjuter upp saker. Ledighet här och nu är ju också viktigt. Särskilt när barnen påminner en om att tiden faktiskt går.

      Det andra jag tänkte på var att du skrev att du inte bryr dig om att du sannolikt blir fattigare än din man vid en separation. För mig så är det så uppenbart att jag inte kan föreställa mig att det skulle vara ett problem. Han tjänar mycket bättre och kommer alltid göra det så det känns inte som att jag blir överraskad av hans ekonomiska status vid separation. Jag tänker också mycket på något som få andra verkar greppa och det är att det är bra att ens barns andra förälder har det bra. Jag har sedan vi fått barn fått en helt annan inställning där jag känner att det är viktigt att vi BÅDA har det bra oavsett relationsstatus. Möjligt att jag skulle ändra mig om han slösade bort alla pengar som jag sett till att han investerar på en flyktig affär längre fram, men just nu vill jag verkligen att han bygger upp en riktigt god ekonomi att ha användning för även om vi inte är tillsammans. Desto mer pengar på ISK, desto bättre faktiskt.

      Din allra sista mening tror jag att vi alla förstår, men många ändå har svårt att verkställa. Jag vet att jag har det. Min chef ringde idag och direkt kom jag in i en prestationskänsla där jag såg framför mig att jag gick tillbaka till att alltid vara på helspänn och prestera. Jag vill egentligen se mer på jobbet som något man gör för att leva, men det blir lätt tvärtom. Det blev särskilt tydligt för mig under min graviditet med Plutten och jag inser att det här är något jag måste jobba rejält på.

      Roligt att ni hittat en bra strategi som funkar för er förresten! Det är ju faktiskt det viktigaste. Lycka till med familjelivet!

      Radera
  11. Har du läst Maria Österåkers nya bok?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, har nog inte läst tidigare heller. Har du några särskilda tips så dela gärna med dig. :)

      Radera
  12. Jag vet inte om det går att hitta några specifika tips. Det är läsning som berör och jag tror att den skulle träffa dig på liknande sätt som den träffade mig.

    Maria Österåker skrev en liten text (32 sidor) om "Att våga" och den finns att läsa gratis på nätet: https://issuu.com/osteraker/docs/att_v_ga

    Sedan skrev hon "Lev mer på mindre" och sist kom "jobba mindre, lev mer" ut. Det finns smakprov att läsa ur den sista boken här: https://issuu.com/osteraker/docs/issuu_provex
    (Hon talar finlandssvenska, så meningarna är ibland lite annorlunda uppbyggda än vad man är van vid).

    Hon finns intervjuad av Patrik Andersson som drev podden "Andra sätt" för några år sedan. Underbar podcast förresten. Den ger också en hel del. Den har nu lagts ned men gamla avsnitt ligger fortfarande ute.

    Vill bara inspirera dig!

    SvaraRadera