Varför storbanker är lurendrejare

Jag vet att det är jul och att folk har juliga och mysiga saker för sig, men trots det kan jag inte låta bli att engagera mig i ekonomiska frågor. Den här gången har jag varit så påträngande på min bästa kompis liv att hon (till slut) varit så vänlig att skicka mig en screen shot på deras sparande och i samma ögonblick som hon gjorde det insåg jag varför storbanker är riktiga lurendrejare. 

Min bästa vän med make är ärliga och hårt arbetande människor, men inte superintresserade av ekonomi. Faktum är att de är så ointresserade att det tagit ett par år att få tillgång till dessa uppgifter. Det visade sig sedan i alla fall att Swedbank har varit så vänliga att de sålt på dem en massa skräp. Här kommer en redogörelse för varför jag påstår det: 

1) De har rekommenderats att ha sitt sparande i en kapitalförsäkring som inte bara är så kass att den kostar dem 120 kr i fast avgift varje år utan dessutom en rörlig avgift på 0,75% av kapitalets värde. Det här kostar den här barnfamiljen många hundralappar varje år till vilken nytta då? Absolut ingen. 

2) När man säljer en sådan bedräglig kontoform kan man ju hoppas på att de åtminstone levererar bra fonder. Men icke. De har en snittavgift på 1,35 % men när jag kollar på innehaven i deras aktiva fonder så visar sig de vara i princip identiska med deras indexlösning Swedbank Access. Slump? Knappast. Men betalt ska de ha ändå tydligen. Och det som om det vore en framgångsrik aktiv fond. 

3) De har rekommenderat sina kunder räntesparande i barnsparandet. Kan ni förstå något så dumt? Hur kommer det sig då? Jo, de frågade nämligen min kompis hur mycket risk de ville ta. Får en person den frågan så bör man som bankperson förklara att risk handlar om tid och inte hur nervös man är som person. Det har deras missat och därav en hög andel räntor i barnsparandet. Dessutom i ett konto som schablonbeskattas. Logiskt? Nej. 

4) De har även hjälpt paret att hitta en lösning på att den ena parten i förhållandet varit föräldraledig mycket mer än den andra och satt upp ett kompenserande pensionssparande till denne. Det var ju vänligt, men de missade att informera paret om att de som gifta makar måste ordna med det juridiska så att inte det delas på hälften vid eventuell framtida separation. De var väldigt snabba på att ordna ett sparande, men missade därigenom hela syftet med sparandet som ju faktiskt var att kompensera en part för dennes pensionsförlust. 

När jag insåg detta förstod jag plötsligt varför människor som granskar och synliggör bankernas brister behövs och varför böcker som Mer pengar för pengarna kommer till. Min slutsats av min bästa kompis erfarenhet av sin "rådgivare" på banken är att det bästa vore om alla likställde dem med bilsäljare. Alla vet att bilsäljare vill pracka på folk bilar, men alldeles för få personer inser att deras bankman gör detsamma med tvivelaktiga produkter. För den som läser detta och inte är så engagerad i ekonomiska frågor (okej, ni lär vara i minoritet men ändå) föreslår jag därför att inte lita på bankmannen alls, utan tänk att de råd du får är ungefär lika välmenande som råd från din värsta fiende. 

Hur gillar du storbankerna och deras "rådgivare"? 

PS. Det här rör bara sparande. Jag skulle ha kunnat förlänga listan avsevärt om vi även pratat om bolån.