fredag 4 september 2020

Förstör arbetslivet våra hjärnor?

 I sommar har jag (till min arbetsgivares förtret) tagit mig friheten att vara lite extra ledig. Det är inte första gången jag nyttjat föräldraledighet för att möjliggöra detta, men varje gång jag är ledig lite längre än fyra veckor så slås jag över att jag faktiskt har ett intellekt. Någonstans undrar jag om jag har arbetslivet att tacka för att det totalt försvinner resten av året? 

För att det här inte ska verka alltför flummigt innan jag ens har börjat vill jag vara tydlig med att jag innan mitt heltidsarbetande alltid har varit en väldigt engagerad person. Inte på det sättet att jag varit med i sjutton föreningar och tränat som en galning, men jag har bokstavligen älskat att läsa en bok om typ ett krig, se dokumentärer om miljön eller eller läsa en artikel om en intressant person. Det fina med det var att jag hade lätt att prata med folk på fester och i andra sammanhang och inte kände mig helt bortkopplad från verkligheten. De senaste åren har något hänt. Min man kommenterade för någon månad sedan att jag bytt ut kvalitetslitteraturen till fördel för chic-lit. Det var ett uppvaknande för mig. Han har också påpekat att han redan pratat om något förut när jag läser en notis om något som låter spännande. På det stora hela kan man säga att jag gått från att prata med min man om riskerna med kärnkraft och nyttan av ökad återvinning till att prata om vad vi ska äta till middag. 

Den som är kritisk kan påpeka att det här sannolikt har med föräldraskapet att göra och jag är helt enig om att det har påverkat en hel del. Jag minns min föräldraledighet med Mini och hur jag tappert släpade med mig böcker på promenaderna, men halvt somnade i parken eller stördes av skrik innan jag läst en sida. Men Mini har växt, sover hela nätter och är inte ett särskilt krävande barn. Det märks särskilt på att min man återigen är helt och totalt involverad i allt det där jag brukade bry mig om, medan jag tycker det är ett avancerat resonemang att komma fram till veckans matsedel. Jag måste därför erkänna att jag inte hör mer än kanske 25 % av vad min säger och att jag ofta har fått avbryta läsning av blogginlägg av mer avancerad eller längre karaktär. Jag orkar inte heller läsa längre nyhetsartiklar. 

Vad har det här då med arbetslivet att göra? Jo, jag tror att det till stor del är mitt jobb som orsakat den här totala utmattningen. Jag klarar liksom av att göra mitt jobb, att laga mat och oftast även ta hand om tvätt och sånt, men jag har ingen hjärnkapacitet kvar till att engagera mig i förgiftningar av ryska oppositionsledare, valet i Belarus eller utvecklingen av artificiell intelligens som mitt fackförbund tycker jag borde intressera mig för. Egentligen är det här sorgligt. Jag fick till exempel reklam för Illustrerad Vetenskap och jag tror att den intellektuella delen av mig skulle uppskatta en sådan prenumeration, men den arbetande jag är mest fokuserad på att få något producerat på jobbet och mat på bordet. 

Vad hände då den hör sommaren? Jag har sett fler dokumentärer än under hela 2019 tillsammans. Jag har läst böcker om matsvinn, zero waste och miljökrisen. Jag och min man har efter att Mini somnat suttit i köket och diskuterat huruvida drycker i aluminiumburkar (som återvinns efter transport till Tyskland), plast-PET (som återvinns i Norrköping) eller glas är mest miljövänligt. Vi har pratat om hur vi kan minska vårt avfall och hur vi ska ställa oss till köttkonsumtion framöver. Det fina för mig är att det känns både som att jag fått tillbaka mig själv och min relation, eftersom det intellektuella utbytet har varit en viktig del av vårt förhållande tidigare. Nu har jag inte i detalj pratat med min man om det här, men jag gissar att även han känner att det är viss skillnad på mig. Det lär vara rätt frustrerande att leva med en person som uppenbarligen inte hör vad man säger, särskilt när man själv känner att man har en mental kapacitet. 

Vad har jag då lärt mig av detta? Förutom att heltidsnormen är helt vrickad så känner jag ganska tydligt att jag måste passa mig för att inte bli ett kolli kommande år med ytterligare ett barn och eventuellt återgång i heltidsarbete därefter. Jag tänker också att jag måste vara öppen för att inse att det kräver visst agerande från min sida, kanske att vara en något mindre perfekt medarbetare som inte ger allt hela dagarna, gå ner i tjänstgöringsgrad eller vara tydlig med min man när det blir för jobbigt. Kanske kan han frigöra lite energi genom att laga mat nu och då eller ta över beslutsfattandet så att jag får något färre saker att tänka på? För att svara på min egen fråga så misstänker jag att arbetslivet åtminstone för mig  sabbar min hjärna rätt rejält och att det i sin tur leder till både att jag blir kvar på samma arbetsplats för länge (orkar inte göra något åt problemet) och att jag blir en tråkigare människa. Vissa andra däremot ser ju sitt jobb som en intellektuell utmaning eller åtminstone som stimulerande, men den här småbarnsmamman är nog tyvärr inte en av dem. 


Upplever du att ditt arbete leder till en intellektuell utveckling eller till hjärnans förfall? 

26 kommentarer:

  1. Jag är så periodvis också. Har jag mycket på jobbet så läser jag oftast lättare böcker medan när livet är lite lättare blir det tyngre böcker. Jag hade faktiskt en gång i våras när jag inte orkade läsa utan var tvungen att hitta något lättsmält på svtplay. Det brukar dock inte vara i månader utan någon vecka eller dag här och där.

    Just nu jobbar jag på att få alla måsten att göra ner på papper istället för i min hjärna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är väl lite hur det skulle vara om man inte jobbade. Jag tror att många skulle palla mer komplicerade böcker då och ideella engagemang. Läste en spännande artikel under sommaren om att privata företag tar över ungdomssporten i Sverige för ingen orkar engagera sig i ideella föreningar. Det har säkert att göra med att man blir rätt sliten av att vara två heltidsarbetande föräldrar, eller gissningsvis iaf. :)

      Radera
    2. Jag läser generellt mycket men läste ännu mer när jag inte jobbade. Dessutom har jag inga barn att skylla på.

      Mitt problem med ideella föreningar är att jag inte gillar måsten på fritiden. Att du ska gå på något eller aktivera dig regelbundet, helst på specifika dagar. Jag vill inte heller vara projektledare eller tjatmoster på min fritid. Jag brukar bidra med arbetsinsatser på olika tävlingar hos den lokala idrottsföreningen där mina föräldrar bor men då är det någon timmes insats om jag råkar vara där vid lämplig tidpunkt.

      Ungdomsidrotter verkar kräva sjuka insatser. Har kompisar med barn vars liv kretsar runt hockey och fotboll. En av mina kollegor berättade att alla i familjen spelade innebandy så de hade någon relaterade aktivitet varje dag i veckan. För mig låter det som en mardröm!

      Radera
    3. Förstår att du inte gillar måsten. Har ångest över skolplikten själv liksom, men som förälder så blir man ändå sjukt uppbunden eftersom ens barn ändå ska gå på fotboll, gymnastik eller vad det nu är och då kan man egentligen lika gärna vara tränare. Dock är det många som inte orkar, och det tror jag skulle se annorlunda ut om man inte arbetade (så mycket).

      Radera
    4. Det verkar ju tillkomma mycket annat också om man blir tränare. Dessutom kanske man kan begränsa det till en istället för flera aktiviteter. Var och en gör sina val!

      Läste en intressant bok om det mentala arbetet som många kvinnor gör som jag kan rekommendera: https://www.akademibokhandeln.se/bok/sa-javla-trott/9789127162211/

      Radera
    5. Min kollega var tränare för ett fotbollslag och hans största problem var föräldrar som klaga på allt möjligt.
      Ett exempel var när de körde utslagstävling i målskytte.
      Gjorde man mål gick man vidare, missa man fick man ställa sig vid sidlinjen. Då kom en mamma och sade att min kollega krängt hennes barn? "Min pojk fick ställa sig på sidlinjen som förlorare. Du har krängt mitt barn"

      Radera
  2. Det du beskriver är symptom på utmattning.
    Och du ger svaren själv; något måste ändras, du kan inte ge allt på jobbet varje dag i varje arbetsuppgift. Du måste jobba smartare för att spara energi. Du måste dela på ansvaret i förhållandet. Och kanske sänka kraven generellt på mat, städning, umgänge, aktiviteter osv.
    Jag har själv varit där, och längre... jag har hittat tillbaka till läsningen över huvud taget (kunde bara läsa rubriker), och kan nu läsa lite mer avancerade böcker!
    Jag hade tappat bort vad som ger mig energi helt och hållet, men har hittat tillbaka till det (meditation, träning, pyssla i trädgården, friluftsliv osv. )
    Var får du energi av? Se till att prioritera. Och se till att dra ner på det som tar energi.
    Jag vet, lättare sagt än gjort....
    Svaret på din fråga då: kanske både och, beroende på hur jag tar mig an arbetsuppgifterna!
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipsen. Jag fick en del lästips på mitt förhållande-inlägg tidigare och tänker mig att jag ska läsa klart dessa innan jag landar i vad jag ska göra. Men självklart har du rätt. Något bör ändras, helst innan bebisen kommer. :)

      Radera
  3. För egen del är det nog nästan tvärtom, jag kan tänka mig att min hjärna såsar till sig utan den stimulans den får på jobbet. Men har man ett jobb som kräver mycket hjärnaktivitet, tror jag att det är viktigt att man tillåter sig att läsa chic-lit ibland. Jag varvar medvetet olika genrer att lyssna på, för jag märker att det är lätt att fastna i easy-listening.

    Kanske är det bra att träna upp intellektet genom att läsa lagom långa artiklar, eller också är det helt enkelt så att du har tappat intresset för det som du var intresserad av förut och att du nu är "mellan" intressen? Att du behöver ny stimulans och snöa in på båtbygge eller trädgårdsskötsel istället? :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, men jag är intresserad. Jag är bara trött. Därför jag får en chock varje gång jag är ledig en längre tid och visar mig inte vara totalt korkad. :P

      Tror också det är bra att växla genrer och så har det nog varit tidigare, men ju mer jag arbetar, desto mer dränerad blir jag. Kul att ditt jobb känns stimulerande förresten. Det låter underbart att känna så utan att bli utsliten på samma gång. :)

      Radera
  4. Jag känner samma sak men är helt övertygad om att det framförallt föräldraskapet som orsakat problemen. Vi har å andra sidan ett ganska krävande barn som aldrig sovit särskilt bra, så vi är både helt sänkta. Min man orkar däremot engagera sig i jobbet för han verkligen älskar det han gör (hans största intresse, egen firma) medan jag drömmer om att få läsa, motionera och förkovra mig hela dagarna. Det handlar inte om någon klassisk "mamman gör allt" i mitt fall, utan jobb och andra uppdrag som tagit för mycket av min energi i kombination med dålig sömn och återhämtning i 2,5 år.

    Jag håller med Anonym ovan, det är tecken på utmattning. Heltidsnormen är skit. Varför skulle man klara lika mycket som tidigare och ha ett eller flera barn? Vi jobbar 80% resp 75 % men jag skulle gärna jobba ännu mindre. Nu har jag släppt ett uppdrag på fritiden och bytt uppdrag i jobbet och hoppas på att det ska bli bättre.

    Ta hand om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, men småbarnsåren är ju jobbiga och det är väl allmänt accepterat. På min arbetsplats jobbar, trots att vi vet att så är fallet, alla småbarnsföräldrar dock heltid vilket gör det något svårare att bryta mot normen. För mig har det dock till stor del handlat om SGI och kommande bebis, men tror generellt att deltidsarbete för många skulle kunna underlätta.

      Vad gäller hur dränerande arbetet är så gissar jag att det är rätt så kaos att vara sjuksköterska på akuten till exempel. Om man är det så är det nog säkert så att man har svårt att vara på topp mentalt på fritiden. Jag skulle vilja påstå att mitt arbete funkar lite på samma sätt, med skillnaden att jag skulle kunna dra ner på tempot genom att helt enkelt inte göra riktigt lika mycket som idag. Någonstans tror jag att duktig flicka-syndromet påverkar rätt negativt också, och att det är lätt att få dåligt samvete gentemot såväl familj som arbetsplats hur man än gör.

      Tack så mycket för att du delade med dig och lycka till med småbarnsåren. Det går säkert snabbt? Äldre människor brukar påstå det iaf...

      Radera
    2. Jag tror inte alla blir dränerade av sina jobb. Vissa personlighetstyper är känsligare. Och som du säger, duktig flicka-syndromet påverkar. Mitt problem ligger i att jag har svårt för arbetsplatser. Ta sig dit, vara där oavsett det finns tillräckligt för att fylla dagen, samma ska varje dag, folk som jäktar, störiga projektledare, elaka chefer (som mest verkar sönderjobbade). Jag läser jättemycket på arbetstid, man är ju på topp under dagen!

      Radera
    3. Det finns anledningar till att INTE gå ner i arbetstid under småbarnsåren
      1. Även om du går ner i tid så minskar inte dina uppgifter, allt ska fortfarande lösas eftersom det inte finns någon annan att lämna över till
      2. Du får alltså mindre tid för att lösa uppgifterna och blir därför mer stressad
      3. Till en lägre lön (eftersom du arbetar deltid)

      En typisk lose-lose-lose lösning.

      Radera
  5. Vilket bra inlägg! Så bra att jag trodde jag skulle ha en smart kommentar till detta, men jag måste nog få fundera vidare...Jag har nämligen slut på hjärnkapacitet nu pga valp, jobb, en sambo som är borta på jobb 7-21, en middag ikväll, och helst ska väl "nån" hinna städa och handla medan valpen sover...

    ...pallar inte!! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för snäll kommentar!

      Känner igen mig i ditt problem... För ett tag sedan fick jag tips om att läsa "Familjens projektledare säger upp sig" och jag insåg ganska snabbt när jag öppnade boken att problemet kanske inte alls är att sänka kraven, utan att få mer assistans av sin respektive. Hoppas du hinner återhämta dig lite åtminstone.

      Radera
    2. Vanligtvis får jag ganska mycket hjälp faktiskt, så jag ska inte klaga. Men jag tror inte att min sambo anade hur mycket jobb det skulle vara med en valp...Fast jag tror det blir lugnare nästa vecka, tack och lov! :-)

      Radera
    3. Vi får hoppas på det! Min käre man tror jag inte insåg hur mycket jobb det skulle vara med barn, men vill ändå ha minst fyra stycken ;)

      Det är skönt när man är lyckligt ovetandes om hur jobbigt något är...

      Radera
  6. Arbetet ger definitivt en intellektuell utmaning som är svår att få någon annanstans. Instämmer med andra kommentarer att du verkar utmattad. Som småbarnsförälder får man släppa många krav man tidigare haft på sig själv. Och att jobba heltid med småbarn är definitivt inte värt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett arbete kan ju innebära en intellektuell utmaning, men det finns säkert många lokalvårdare, matvaruplockare och andra som inte håller med. Jag känner delvis att mitt kan vara utmanande, men efter att ha jobbat med liknande saker under många år är det kanske inte lika utmanande som för en person som jobbat i en vecka med just de uppgifterna. Sen finns det ju arbeten som är utmanande, men kanske är lite för utmanande. Min man till exempel har ett arbete med så mycket variation, plötsliga kriser och nya saker att lära sig (av naturen, inte för att han är dålig) som rimligen borde kunna göra att han blir för dränerad av jobbet trots att det är spännande under tiden. Personligen känner jag mest att jag blir dränerad av allt jag gör, såväl de enklare som de svårare delarna, men jag kan inte riktigt förklara hur eller varför på ett vettigt sätt utan att röja min identitet. Jag har ett väldigt specifikt arbete nämligen.

      Om man ska bli lite filosofisk tänker jag att frågan man får ställa sig är om arbetet ger en energi eller bara tömmer en på den. Jag hade ett jobb för ett antal år sedan som faktiskt var av liknande karaktär där jag upplevde att jag fick energi. Jag tror dock att det är ovanligt och att de flesta, småbarnsföräldrar eller ej, blir rätt slitna av att arbeta vare sig det beror på att man blir fysiskt trött, utmattad av stress eller för att man ständigt utmanas. Det i sin tur, tror jag, leder till att man fattar sämre beslut och drar sig för att engagera sig i såväl idrottsföreningar som att hitta nytt jobb. :)

      Tack för att du tog dig tid att kommentera förresten!

      Radera
  7. Du är i och för sig gravid väl?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, men jag hade kunnat skriva samma inlägg för ett år sedan eller för två år sedan. För två år sedan var iofs mini mer krävande, men för ett år sedan var livet nog rätt likt nuvarande. Jag tror därför inte att graviditeten är det huvudsakliga problemet. :)

      /Frihetsmamman

      Radera
  8. Hej, intressant inlägg. Jag känner igen mig mycket i det du skriver, jag missar ibland stora delar av ett samtal, om sambon ber om att jag ska fixa en sak och jag gör något annat innan så är chansen att jag hinner glömma rätt stor. Till skillnad så tror jag att det för min del beror på att jag blivit förälder. Vår äldsta är 3 år nu och så har vi en 5 månaders, jag var pappaledig strax över ett år med första barnet och nu varit ledig igen sedan i december. Det har verkligen satt sina spår att nästan aldrig ha någon egentid, det finns inte riktigt hos oss. Eller ja, när jag åker och stresshandlar kanske man kan kalla egentid. Vår äldsta är så kallat "high need baby" han har från första stund velat bli buren ofta, första året så var han definitivt mer i famnen än någon annanstans. Vi fick turas om att äta och ha i famnen, för gud nåde om man du sätter dig ned eller lutar dig mot något när du bär, då blev han missnöjd direkt. Det är mycket bättre nu, men han vill fortfarande bli buren (väldigt ofta för en tre åring) och leka själv funkar bara ibland. Skillnaden mot lillasyster är som natt och dag. Hon är nästan jämt glad och kan sitta i sin baby björn länge och roa sig med en prasslig leksak. Jag tror nog att jobbet kommer bli en bra semester framöver när jag börjar igen våren 2021

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, men föräldraskapet är en riktig pärs. Till viss del kanske jag glömt det eftersom Mini är så stor nu och kan göra mycket själv och så, samt att jag vant mig vid att vi ändå aldrig gör något utan barn (typ reser eller går på restaurang) så det känns nog inte så begränsande som det gjorde när jag blev förälder från början.

      Jag brukar också tycka att det är lite skönare att jobba när den andra föräldern är hemma med barn och markservice, men att båda jobbar heltid och tjafsar om vilka kläder som barnen ska ha på sig, letar matlådor och strumpor, eller hämtar barn och panik-lagar lite mat är inte så roligt. Då är man ju sliten både innan, under och efter jobbet. Det är nog det jag känner att jag bävar mest inför sedan när vi har två barn och är åter i arbetslivet. Sen kan vissa säkert tycka det är ok ändå om man inte känner att man är under konstant press på jobbet, vilket jag personligen ofta känner. Gissar att typ sjukvårdspersonal och hemtjänstpersonal känner lite liknande där hela arbetspasset är en kamp mot klockan.

      Radera
    2. Ledig sedan i december och barnet är 5 månader - bara nyfiken hur går det ihop eller varför ledig i 9 månader för en 5 månaders barn?

      Radera
  9. Åh vad jag kan relatera... Jag drar dock direkt paralleller till utbrändhet, så var rädd om dig vännen och se över vad du kan ändra i ditt vardagsliv. <3

    Just nu läser jag bok + lyssnar på podd som hör ihop, samtidigt som jag lyssnar på en annan podd om en serie, som jag dessutom ser (fast en tidigare säsong) med en kompis. Trodde inte att jag skulle kunna hålla isär allt, men nu när hjärnan (och jag!) har semester från jobbet är det hur lätt som helst.

    Jag tror absolut att man blir "mätt" på invecklade texter ifall man måste tänka mycket på jobbet. Men om det bara är en kortare period så tycker jag absolut det är ok med lättsmält läsning hemma. Är det en längre period, så är det klokast att se över sina prioriteringar.

    SvaraRadera