måndag 21 september 2020

Är konsumtionsvanor en generationsfråga?

Jag tror jag skrivit en del om min familj tidigare och säkerligen delgivit att jag haft en relativt enkel uppväxt. Min känsla har alltid varit att det snarare varit av val och inte tvång. Jag växte upp i en kärnfamilj i villa med två arbetande föräldrar med medellön (tror jag i alla fall), vilket naturligtvis bidrog till bättre förutsättningar än vad den ensamstående lokalvårdaren med fyra barn hade. För ett tag sedan pratade vi om min uppväxt och jag berättade att jag vad gäller deras ekonomiska val känner mig nöjd trots att jag vet att jag inte fick så mycket som de egentligen hade ekonomiskt utrymme att ge. Det låter ju fint, men trots det upplever jag att mina föräldrar har väldigt svårt att acceptera en rad ekonomiska och miljörelaterade val som jag gör som vuxen, vilket fick mig att fundera på om det ändå finns rätt rejäla generationsskillnader vad gäller konsumtion. 

För någon vecka sedan var min mamma till exempel på besök, varpå Mini berättade att jag hade köpt något nytt plagg åt hen på Stadsmissionen. Mini var så glad vid tillfället, men min mamma såg bara besvärad ut. Efter ett tag sa hon typ: "Ja, så kan man göra. Själv så var det länge sedan jag köpte några kläder, men det är väl dags för en shoppingrunda snart." Jag berättade då att jag personligen gått över till enbart secondhand och berättade om Sellpy som jag varit mycket nöjd med utöver Stadsmissionen. När jag berättade det kunde hon så klart inte hålla sig utan utbrast: "Men ÄR du verkligen SÅ fattig, Frihetsmamman? Måste du köpa begagnade kläder att ha på dig?" Hon vet ju att att jag inte är SÅ fattig, eftersom hon på samma sätt kan förfäras över att jag köper (dyrare) mat direkt från bonden, istället för att handla billigast möjliga på Willys. På samma sätt är min pappa väldigt konfunderad över att jag trots min graviditet och alltså kommande bebis inte vill köpa en större bil. Han pratar mycket om komfort och tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna resa bekvämt med packning när väl bebisen är här. Jag förstår resonemanget och jag tror att fler än 50-talister delar det, men hur viktigt är egentligen komfort för en familj som åker bil så sällan att det nästan är pinsamt att de ens äger en bil? Hade vi väntat vårt fjärde barn hade det absolut känts som en rimlig fråga, men att vi vuxna ska sitta så bekvämt som möjligt den där enda bilresan i månaden som vi gör tillsammans känns inte jätteviktigt. 

Jag har försökt klura på vad det är mina föräldrar har så svårt för och jag inser att det har kämpigt att förstå konceptet att man väljer att framstå som fattig. De kan inte tänka sig något mer pinsamt än att grannarna skulle se att de gick in på Röda korset, plockade upp pantburkar från marken eller sålde av onödiga saker. Mina föräldrar har faktiskt dragit sig för att sälja sina egna saker med värde (typ fungerande vitvaror) för att de är rädda att någon ska tro att de behöver de där hundralapparna. Samtidigt upplever jag dem som väldigt fokuserade på att maxa sin egen standard för lite pengar, alltså att de vill ha oxfilé men till lägsta möjliga pris eller nya kläder men helst handlar dem på typ Ullared. 

Ju mer jag började tänka på det här ämnet, desto mer insåg jag att kärnproblemet i min familj kanske inte är att deras generation är annorlunda utan att vi är olika från varandra och att de är mina föräldrar. För om det är någonting som är genomgående med föräldrar så verkar det vara att de helst vill styra och ställa över sina barn även när deras barn är vuxna och fullt kapabla att bestämma över sina egna liv. Åtminstone mina och min mans har väldigt mycket synpunkter på yrkesval, barnuppfostran, bostadsort och vilken mat vi äter, vilket kanske är själva grunden till att de ständigt påpekar att vår konsumtion är fel och deras korrekt. Min bästa kompis pappa tyckte sig iofs ha rätt att bestämma vilken duschkabin hon skulle installera så tror det är fler som har problemet. 

Samtidigt gissar jag att det ändå finns rätt stora konsumtionsskillnader mellan generationerna. Det finns de som minns krig och tuffa tider och därför är extremt sparsamma med såväl pengar som resurser. Det finns även de som är vana vid godare tider (om än lite rädda för höga räntor) och tycker det är självklart att köpa en bra bil om de har möjlighet till det. Sen finns det ju också min egen generation som jag upplever som lite kluven mellan de personer som vill maxa allt med fina kläder och bilar och de som är på jakt efter zero waste-butiker och använder tygblöjor till sina barn. Jag tror få 50-60-talister skulle använda tygblöjor av miljöskäl, medan det verkar vara en stor trend bland dagens småbarnsföräldrar. 

Nu har jag gjort sådär igen att jag skrivit ett helt inlägg som kretsar kring en fråga jag inte riktigt kan svara på. Det är alltid lika deppigt när jag kommer till slutet och inser att jag inte riktigt vet vad jag tror svaret är. I min vanliga anda får jag därför avsluta inlägget med att fråga er, mina kloka läsare, vad ni tror. 


Tror ni att det finns stora generationsskillnader och hur ser dragen för dem i så fall ut? 



PS. Jag hinner inte ens posta inlägget innan jag kommer på att det nog är rätt vanligt att miljöintresset är en rätt stor skillnad som föranleder konsumtionsskillnader. Mina föräldrar är inte direkt fans av Greta Thunberg och tycker det är närmast en synd att överväga solceller i Sverige. "Det kan ju aldrig löna sig!" 

10 kommentarer:

  1. Tänker att det numera inte är ett tecken på fattigdom att handla begagnat - både för att det görs av andra - och där bidrar du till att ta bort stigmat - och att det finns billigt på nya affärer också. Och att det är billigt där beror ibland på att någon annan betalar - dåliga arbetsvillkor någon annanstans...

    En äldre generation har inte alltid hängt med i hur saker uppfattas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du har helt rätt i att stigmat försvunnit. Tror även det gäller Svinnsmart-märkningar och rabatter på kort datum-varor. Där har vi gått från att folk hållit sig på avstånd till att typ alla som går förbi gräver runt bland varorna. :)

      Radera
  2. Gick på folkhögskola, i mitten på åttiotalet, där gick Stefan Sundström samtidigt, tror inte att han skulle dissa second hand eller åka på Ullared. Kommer ihåg att jag själv gick omkring i en gammal Kamelhårsulster, från sextiotalet inköpt på Myrorna, i mitten på åttiotalet. Var väl inte så vanligt att köpa kläder i andra hand då men det förekom, minns också min kompis som gick omkring i en ärvd skinnpaj från femtiotalet.
    När jag flyttade hemifrån var i stort sett allting ärvt, fått eller köpt second hand inte för att det var trendigt men det fanns inte så mycket pengar. När mitt vardagsrum näst intill hade stått omöblerat i två år (jag hade en sextiotalsbäddsoffa i militärgrönt som jag hatade) och jag äntligen hade skrapat ihop lite slantar så åkte jag gladeligen till IKEA för att köpa en Klippansoffa och en fåtölj, för att jag ville ha nytt, nytt, nytt.
    Jag har kvar en del av mina andrahandsmöbler som jag köpte på åttiotalet, men ser en del av min generationskamrater åka på Ikea och Rusta för att köpa det som barnen har, i grått, svart och trist, verkar inte finnas någon egen smak och tycke. Tror inte min föräldrargeneration skulle ha gjort som sina barn men idag förekommer det.
    Tycker många i de yngre generationer bara ska ha det senaste och det i en rasande fart, undrar egentligen hur många det är som köper second hand, tycker mest att det verkar vara de stor kedjorna som gäller och miljömedvetenheten är inte så hög.
    Nu ska ju allting rivas ut, det gjorde inte vi då, vi var nöjda med våra femtiotalsluckor som målades om var tjugonde år, inte för att vi var särskilt miljömedvetna med det slösades inte på samma vis.
    Att det idag finns bland annat, en större miljömedvetenhet hos vissa är väl en reaktion på den uttröttande överkonsumtionen som har resulterat i ett allt snabbare spring i ekorrhjulet.
    Svamlar på här...Har haft solceller på stugan jag ägde, kravgodkänt matställe redan i mitten på nittiotalet med mycket ekologiskt, hade det varit nu så skulle jag varit inne, då fick jag hela tiden försvara mig./Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag läser vad du skriver inser jag att det kanske handlar lite om umgängeskretsar också. Det har nog alltid funnits mer "hippie-kretsar" som gått i begagnat och cyklat av någon slags övertygelse, men kanske har ändå samhället i stort förändrats med tiden ändå och därmed skapat olika konsumtionstrender? Jag gissar tex att minimalism och viljan att betala för reparationer som kanske inte lönar sig egentligen är vanligare idag än hos- 50-60-talister, samtidigt som min mormors generation definitivt inte skulle kasta och köpa ny tröja för att det fanns ett litet lagningsbart hål i den. Det är något mina föräldrar dock är beredda att göra och de har ju någonstans vant sig vid att allt bara blir billigare hela tiden. De minns dyra flygresor och kläder, men har vant sig vid att tiderna är annorlunda och att man nu kan flyga till Rom över helgen och köpa kläder som om det inte fanns någon begränsning i detta.

      Jag tror absolut att folk födda på femtiotalet och framåt (inklusive 80- och 90-talister) är betydligt mer slösaktiga än 1920-talisterna var. Däremot känns det som att det finns en växande skara av yngre som ifrågasätter detta och kanske kommer de (vi) att göra skillnad framöver. Klart är att något måste förändras, för slit och släng är faktiskt inte särskilt realistiskt i långa loppet. Tack för din långa kommentar förresten! Alltid kul att höra om andras uppfattning och erfarenheter!

      Radera
  3. Först vill jag bara säga att jag läser din blogg med stor behållning: Du är alltid välformulerad och intressant! Keep ut the good work! :)
    Sedan tänkte jag kommentera lite på dagens inlägg också. ;) Intressant det där du skriver om rädsla (hos dina föräldrar) inför att framstå som fattig inför andra.
    Min pappa (som är sen 30-talist) och min mamma (som var född i mitten av 40-talet) har nog aldrig tänkt så.

    Tvärtom är min pappa en sådan som är uppvuxen under små omständigheter och har fortsatt att leva ganska enkelt under större delen av sitt liv.
    Min mamma kommer från en mer välbeställd familj, men har ändå varit relativt obrydd om vad andra tänkt om hennes ekonomiska omständigheter.
    När jag nöjt rapporterat om hur mycket kläder jag fått till skänks av släkt och vänner, eller hur jag fyndat på second hand eller i andra affärer, har de bara brukat bli imponerade och tyckt det varit bra gjort, haha.
    Och själv är jag nog lite tvärtom dina föräldrar också. Måste jag välja, ser jag hellre att andra tror jag är fattig än rik. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Först och främst: Tack! Snällt skrivet och jag uppskattar att du tog dig tid att kommentera och reflektera!

      Vad gäller ämnet så kanske jag helt enkelt har fel. Det kanske inte finns så tydliga åldersrelaterade skillnader utan snarare handlar om umgängeskretsar eller samhällsklass. Om det är klass så är frågan dock om jag avviker så mycket från mina föräldrar. Jag tror att jag och min man lever under väldigt lika förutsättningar som mina egna föräldrar gjorde. Däremot har mina svärföräldrar nog haft det sämre än vi har det och de kanske därför känner ett större behov av att köpa saker billigt och när de kan än vad jag gör.

      PS. Håller helt med om det sistnämnda. Det är definitivt anledningen till att jag så sällan råkat illa ut på semesterresor. Jag ser nog inte ut att ha något att stjäla...

      Radera
  4. Mina mor- och farföräldrar var nog sparsamma av först nödvändighet och senare av vana. Krigsgenerationer som inte hade det så fett när de var yngre. Jag tycker också att ibland var priset för viktigt så det blev billigt skräp.

    Min mamma snålar när det kommer till henne själv men är för generös med andra kan jag ibland tycka. Hon har haft loppiskläder liksom hennes syskon medan min egen inställning är betydligt mer negativ för jag gillar inte röriga affärer. Men generellt skulle jag säga att de bryr sig mer om vad andra tycker och tänker än jag gör men att mina syskon liknar dem i det avseendet så det är svårt att säga att det är en generationsfråga.

    Köpandet av kvalitetsråvaror har jag fått från mamma som köper inhemska produkter i så hög grad som möjligt och har alltid gjort, dock inte ekologiska. Även om hon gärna gör det i någon lågprisaffär om möjligt.

    Jag tror den stora skillnaden är att jag köper mer kvalitet än kvantitet och ses som snål av min familj/släkt eftersom jag har annorlunda konsumtionsvaror. Däremot ses jag inte som fattig eftersom vi diskuterar en hel del ekonomi i vår familj och speciellt med mina föräldrar så de vet vad jag tjänar och att jag har en del sparat. Eftersom jag bor i stan så är det inget konstigt att jag inte har bil. Dessutom har jag en med deras mått dyr lägenhet. Så jag kommer nog att ses som den där udda rika fastern med konstiga vanor. Miljömupp till råga. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du har många bra poänger, särskilt vad gäller det första du skriver. Tänker lite på min egen resa att mycket som blir vanor kommer någonstans ifrån. Min man som funnits med under större delen av min studietid frågade till exempel mig nyligen varför studenter köper Nocco på campus varje dag medan jag alltid hade med mig vattenflaskor och hemlagat till skolan. För mig handlade det nog om att jag kände mig lite orolig för ekonomin från början och det blev därför en vana att planera, en vana jag hållit fast vid även efter studierna och jag lever nu typ på samma budget som jag gjorde som student. På samma sätt tog nog 20-talisterna med sig sina vanor och jag tror även att många som haft dålig ekonomi (tex pga många barn) fortsätter jaga extrapriser även när det inte längre behövs. Se bara på Miljonär innan 30 ;)

      En intressant sak du tar upp är skillnaden mellan snålhet och fattigdom i andras ögon. Min familj är väl insatt i mina ambitioner att sluta arbeta så de vet ju att jag och vi inte är fattiga, även fast vi verkligen inte har så bra löner jämfört med många andra. Däremot är det nog många andra som tror att vi är fattiga (govt generaliserat förstås, vi bor ju inte direkt på gatan). Det är ju inte som att Minis förskolekompisar fattar att vi också skulle kunna bo i fin villa eller köra en dyr bil, men väljer att inte göra det. Vi har ju inte direkt pratat med dem om sånt så allt de ser är ju att vi har en äldre bil och bor i ett billigare boende. Ibland undrar jag hur det påverkar. En del av mig skulle vilja att fler visste att vi minsann inte är några fattiglappar för det är roligare att inte slösa av val än tvång, men samtidigt är det ju skönt att agera lite i hemlighet och dessutom slippa framstå som en utomjording.

      Radera
    2. Nog tror jag att det för våra våra föräldrars generation oftare är viktigare att inte se "fattig" ut. Jag är 35+ och uppvuxen med en ensamstående, lågutbildad mamma som ändå tjänar rätt bra. Det är väääldigt viktigt för henne och hennes parter och vänner med dyra kläder, bilar och boende. Mitt syskon har anammat detta synsätt och min mamma kan skryta om hur snobbig han ser ut. Detta har nog fått mig ännu mer kritisk till om ytan verkligen säger nåt. Hursomhelst bodde jag flera år i en storstad på kontinenten i en stadsdel där alla var akademiker med bra jobb, läkare, jurister, ingenjörer. Och alla köpte secondhand. Så då blev jag van vid att det inte är nåt att skämmas över. Nu har jag flyttat till Stockholms innerstad, och jag ser småbarn med dyra kläder så jag är lite osäker på om jag kanske blir tagen för en fattiglapp. Hehe, dom skulle bara veta.

      Radera
  5. Vittnesbörd: pakt med Satan. Jag går igenom stunder av självmord. På grund av fattigdom av förnedring och förlust av självförtroende. Lyckligtvis finns Satan. Jag gick igenom honom och min situation för att förändras. Jag gick från blygsamhet till rikedom. Idag har jag kraften i företag som genererar tusentals dollar i veckan. I grund och botten kan jag hävda att jag är miljonär eftersom Satan gav mig 5 miljoner euro som belöning. Om jag blev allt detta idag är det naturligtvis efter att ha kontaktat denna e-postadress som min dröm blev sann: espiritualtemplo@gmail.com

    SvaraRadera