Chocken som uppstod igår när jag insåg att den här månadens sparkvot såg ut att hamna på 0%. Till skillnad från gemene man när det händer berodde det inte på alltför flashigt leverne, utan snarare på brist på inspiration och ork. Jag brukar numera räkna sparkvoten utifrån investerat kapital, dvs insättningar på min kapitalförsäkring på Avanza. Som jag skrivit om tidigare har jag låtit mitt sparande bli väldigt aktivt, eftersom jag tyckt det varit kul att köpa aktier när andan faller på. Problemet uppstår när andan aldrig faller på.
Jag brukar generellt tappa motivationen när börsen går upp mycket och få ökad inspiration när den går ner (omvänd Svensson?). Det kunde jag se ganska tydligt när jag tittade på hela årets sparande förra året. I tider av stor börsuppgång kändes inte enskilda aktier lika lockande och jag valde då att betala in årets CSN-inbetalningar i förväg för att ha mer utrymme till sparande när börsen kändes mer lockande. Alternativt så satte jag in mer pengar på mitt kontantinsatssparande. Det kontot är dock redan orimligt stort och därför har jag valt att inte föra över mer pengar där sedan en tid tillbaka. Årets januarieffekt tycks vara särskilt omfattande och delvis därför har jag haft svårare att motivera insättningar på Avanza. Nu när månaden nästan är över känns det dock inte så roligt att föra in 0 i januaris excel-ark.
En annan orsak till att jag inte shoppat aktier så frekvent är att jag är mitt i en dipp privat. Jag upplever nog den där tröttheten som Flow FI och IGMR har skrivit om tidigare och tycker därför att det mesta känns lite jobbigare än vanligt. I de stunderna känns det särskilt viktigt att fundera på hur jag kan ändra något som säkerställer att sparandet ändå blir av. För ni vet, det bästa sparandet är det som blir av. Jag har därför beslutat mig för att automatisera större delen av mitt sparande. Som ni kanske kommer ihåg jobbar jag inte längre heltid och har betydligt mindre utrymme till sparande än tidigare. Jag har därför valt att lägga 5000 kr i månadssparande av fonder på Avanza. Huvuddelen går in i Avanza Global, men en del även i Spiltan Investmentbolag Sverige, Swedbank Robur Ny Teknik och Länsförsäkringar Tillväxtmarknad Indexnära. För att vara uppriktig så är mitt ihopplock av fonder rätt så slumpmässigt. Jag bara ville se till att få det gjort och gjorde en snabb koll på vilka fonder jag hade i min portfölj. I och med detta inser jag att ihopplocket kanske inte är det bästa. Ni får gärna lämna synpunkter och komma med tips på bättre fonder eller klok fördelning.
Tror du att automatiserat sparande är bättre än aktivt?
onsdag 30 januari 2019
tisdag 29 januari 2019
Du har inte nått FIRE om du fått hjälp!
I många olika sammanhang har jag läst en del om att folk tycker det är fult, bortskämt eller att det inte räknas om man har uppnått god ekonomi med hjälp av någon annan. Tvärtom verkar det väldigt viktigt att ens "förmögenhet" är skapad på egen hand och det är därmed också mycket viktigt att vi FI-föräldrar inte skämmer bort våra barn med en massa pengar. Men varför är det så viktigt?
Jag är en sådan där bortskämd unge som fick en del pengar när jag fyllde 18. Mina föräldrar sparade hela barnbidraget i åt mig i mitt namn och likaså till mina syskon. De här pengarna var inte särskilt välinvesterade, dels på grund av att möjligheterna var sämre då, men också för att mina föräldrar gick mycket på bankens råd (och därmed fick ett sparande med höga avgifter). Jag har några syskon och kan med absolut säkerhet säga att ingen av oss shoppat upp våra pengar på skit (om inte lägenheter, hus eller Kinnevik-aktier räknas), varpå jag personligen inte tycker att argumentet om barns mognad eller bortskämdhet är så legitimt. Oavsett, så är jag medveten om att mina föräldrars sparande gett mig ett tillskott eller ett försprång som hjälpt mig på den här resan. Mitt personliga samlade kapital överstiger en miljon (exklusive CSN och bolån förvisso) trots att jag inte (riktigt än) fyllt 30. En del bloggare som jag följer har vid betydligt högre ålder ett lägre kapital än vad jag hade som 18-åring. Det kanske till viss del är orättvist?
Sedan finns det också andra sätt att komma över pengar. Jag tror att en del får ett förskottsarv. En kompis till mig fick till exempel en större summa av en mormor och min man har fått en större summa av sina föräldrar som förskott på arv. Logiken bakom båda dessa gåvor har varit att givarna tycker det är bättre att hjälpa barnen och barnbarnen när de har det tuffare ekonomiskt och är i behov av att köpa bostäder, vara hemma med barn och så vidare än när de är medelålders och har bättre ekonomi. Personligen kände jag mig ganska skeptisk inledningsvis (kanske kändes det lite fult?), men med tiden har jag insett att det är väldigt logiskt. För det är faktiskt sant att de flesta av oss har mer nytta av några hundratusen, eller kanske till och med miljoner, extra i 30-årsåldern än i 50-60-årsåldern, förstås beroende på hur tidigt man skaffar barn (och om man ens gör det).
Därtill kommer så klart arv. För många blir detta först aktuellt när de egna föräldrarna går bort och då är man ofta i övre medelåldern (förhoppningsvis!). Under förra helgen hade jag ett samtal med mina föräldrar om deras önskan om att inte lämna efter sig något kapital till sina barn. Där kunde vi gemensamt konstatera att det är mycket osannolikt att de kommer lyckas spendera upp sina pengar och att ett arv är oundvikligt. Deras sparsamhet är nämligen så djupt rotad att de inte ens nu kan sluta köpa Eldorado-ost, danskt kött och Premier-läsk. De ser liksom ingen anledning till att ändra på sig och det kan jag förstå när man levt på ett visst sätt under så många år. Jag vet inte om det är lika stigmatiserat att ärva pengar av folk som faktiskt råkar dö som att få dem av levande människor, men jag tror även här att många inte tycker det är "på riktigt" om man når sitt FI-nummer och inser att 30% av beloppet kommer från ett arv.
Personligen skiter jag fullständigt i hur stor del av vårt kapital som kommer från barnspar, förskottsarv eller faktiska arv. För mig spelar det bara roll att vi har de pengarna och därmed kan nå våra mål. Men nog allt kan jag förstå charmen i att driva en blogg om att nå från 1 krona till 1 miljon på egen hand, eller att inleda sin resa som skuldsatt till att nå ekonomiskt oberoende. Men hur charmigt eller imponerande det än är så tycker jag ändå att alla andra därute räknas. Pengar är pengar och jag har inga planer på att se ner på dem som råkar komma över en del av sitt kapital på annat sätt än lönearbete. Jag tänker att arv, förskottsarv och gåvor är att likställa med bostadskarriärer (som faktiskt inte alls är lika möjliga numera som tidigare) eller löjligt välbetalda jobb. Även om jag personligen blir mer imponerad över lokalvårdare och undersköterskor som når FIRE än marknadschefer och finansknuttar, så är det ju faktiskt inte främst resan som räknas, utan resultaten.
Tycker du det är mindre värt att nå FIRE om man får en skjuts av andras pengar än om man gör det på egen hand? Berätta gärna varför eller varför inte.
Jag är en sådan där bortskämd unge som fick en del pengar när jag fyllde 18. Mina föräldrar sparade hela barnbidraget i åt mig i mitt namn och likaså till mina syskon. De här pengarna var inte särskilt välinvesterade, dels på grund av att möjligheterna var sämre då, men också för att mina föräldrar gick mycket på bankens råd (och därmed fick ett sparande med höga avgifter). Jag har några syskon och kan med absolut säkerhet säga att ingen av oss shoppat upp våra pengar på skit (om inte lägenheter, hus eller Kinnevik-aktier räknas), varpå jag personligen inte tycker att argumentet om barns mognad eller bortskämdhet är så legitimt. Oavsett, så är jag medveten om att mina föräldrars sparande gett mig ett tillskott eller ett försprång som hjälpt mig på den här resan. Mitt personliga samlade kapital överstiger en miljon (exklusive CSN och bolån förvisso) trots att jag inte (riktigt än) fyllt 30. En del bloggare som jag följer har vid betydligt högre ålder ett lägre kapital än vad jag hade som 18-åring. Det kanske till viss del är orättvist?
Sedan finns det också andra sätt att komma över pengar. Jag tror att en del får ett förskottsarv. En kompis till mig fick till exempel en större summa av en mormor och min man har fått en större summa av sina föräldrar som förskott på arv. Logiken bakom båda dessa gåvor har varit att givarna tycker det är bättre att hjälpa barnen och barnbarnen när de har det tuffare ekonomiskt och är i behov av att köpa bostäder, vara hemma med barn och så vidare än när de är medelålders och har bättre ekonomi. Personligen kände jag mig ganska skeptisk inledningsvis (kanske kändes det lite fult?), men med tiden har jag insett att det är väldigt logiskt. För det är faktiskt sant att de flesta av oss har mer nytta av några hundratusen, eller kanske till och med miljoner, extra i 30-årsåldern än i 50-60-årsåldern, förstås beroende på hur tidigt man skaffar barn (och om man ens gör det).
Därtill kommer så klart arv. För många blir detta först aktuellt när de egna föräldrarna går bort och då är man ofta i övre medelåldern (förhoppningsvis!). Under förra helgen hade jag ett samtal med mina föräldrar om deras önskan om att inte lämna efter sig något kapital till sina barn. Där kunde vi gemensamt konstatera att det är mycket osannolikt att de kommer lyckas spendera upp sina pengar och att ett arv är oundvikligt. Deras sparsamhet är nämligen så djupt rotad att de inte ens nu kan sluta köpa Eldorado-ost, danskt kött och Premier-läsk. De ser liksom ingen anledning till att ändra på sig och det kan jag förstå när man levt på ett visst sätt under så många år. Jag vet inte om det är lika stigmatiserat att ärva pengar av folk som faktiskt råkar dö som att få dem av levande människor, men jag tror även här att många inte tycker det är "på riktigt" om man når sitt FI-nummer och inser att 30% av beloppet kommer från ett arv.
Personligen skiter jag fullständigt i hur stor del av vårt kapital som kommer från barnspar, förskottsarv eller faktiska arv. För mig spelar det bara roll att vi har de pengarna och därmed kan nå våra mål. Men nog allt kan jag förstå charmen i att driva en blogg om att nå från 1 krona till 1 miljon på egen hand, eller att inleda sin resa som skuldsatt till att nå ekonomiskt oberoende. Men hur charmigt eller imponerande det än är så tycker jag ändå att alla andra därute räknas. Pengar är pengar och jag har inga planer på att se ner på dem som råkar komma över en del av sitt kapital på annat sätt än lönearbete. Jag tänker att arv, förskottsarv och gåvor är att likställa med bostadskarriärer (som faktiskt inte alls är lika möjliga numera som tidigare) eller löjligt välbetalda jobb. Även om jag personligen blir mer imponerad över lokalvårdare och undersköterskor som når FIRE än marknadschefer och finansknuttar, så är det ju faktiskt inte främst resan som räknas, utan resultaten.
Tycker du det är mindre värt att nå FIRE om man får en skjuts av andras pengar än om man gör det på egen hand? Berätta gärna varför eller varför inte.
onsdag 23 januari 2019
När en reklamation går fel
Varning för att dagens inlägg inte är det minsta djupt eller genomtänkt. Idag skriver jag mest av mig, eftersom jag är irriterad. Jag har ju tidigare skrivit om att man bör reklamera varor. I och med att Axfood varit så besvärliga har jag dock i princip slutat göra det hos dem, men jag har också typ slutat att köpa deras egna varor. Inspirerad av andra bloggare därute stod jag dock på Willys och funderade på om jag skulle prova Eldorados fiskpinnar. (Inte för att de är bra, men för att vara varumärkeskritisk.) Efter viss diskussion med mannen så valde jag att prova, eftersom fiskhalten var högre än i Findus version.
Tyvärr hann jag inte göra mer än att ta en tugga innan jag insåg att det kändes konstigt i munnen. Det visade sig att hela fiskpinnen var fylld med ben, däribland ett som var flera centimeter långt. Jag granskade sedan min unges fiskpinne och insåg att den såg precis likadan ut, varpå allt kastades. (Jag avskyr ben i fisk och äter bland annat fiskpinnar för att undvika det problemet.) Här kände jag att något måste vara fel på produkten och valde därför att reklamera den. Hur gick det då?
Axfood tyckte att det var helt rimligt med en massa ben och hänvisade till en disclaimer på baksidan där det stod "Enstaka ben kan förekomma". Jag blev vansinnigt irriterad! Jag svarade att jag kände mig besviken på att de inte ens var det minsta besvikna för att deras produkt (som ofta konsumeras av barn) var skit och att jag var missnöjd med produkten både som kund och aktieägare. Japp, jag deklarerade stolt att jag var just aktieägare i Axfood, men att jag skämdes för mitt företags beteende. (Har alltid drömt om att göra det på H&M när jag blivit irriterad på för mycket personal och för dåliga varor, men aldrig vågat...) Det har jag inte fått något svar på än, men frågan är om jag borde vara nöjd som aktieägare och skitsur som kund?
Egentligen kanske det är bra att de är snåla som fan med att betala tillbaka folks 12 kr för dålig fisk? Om det dessutom leder till att folk slutar reklamera så vinner de ju på det och då vinner ju även jag som aktieägare. Däremot så blir de säkert mindre nöjda om jag slutar handla där. Merparten av allt i detta hushåll köps numera på Willys och även om jag inte är någon drömkund, så misstänker jag att de går miste om en hel del inkomster om jag byter till Ica. Men gör folk så? Jag måste erkänna att jag direkt känner mig så irriterad att jag inte gärna vill handla på Willys. Spontant tänker jag att nästa veckas veckohandling blir på Ica eller Coop, men kanske håller det beteendet i sig i ungefär en månad innan jag rusar tillbaka till Willys med svansen mellan benen. Oavsett så blir det nog ännu färre varor från Eldorado framöver, vi får se om osten som jag har i kylen är ätbar eller kommer med något annat ofrivilligt tillbehör, kanske en tandpetare eller dylikt.
Tror ni företag gynnas mest av generösa reklamationspolicies eller att vara besvärliga?
Tyvärr hann jag inte göra mer än att ta en tugga innan jag insåg att det kändes konstigt i munnen. Det visade sig att hela fiskpinnen var fylld med ben, däribland ett som var flera centimeter långt. Jag granskade sedan min unges fiskpinne och insåg att den såg precis likadan ut, varpå allt kastades. (Jag avskyr ben i fisk och äter bland annat fiskpinnar för att undvika det problemet.) Här kände jag att något måste vara fel på produkten och valde därför att reklamera den. Hur gick det då?
Axfood tyckte att det var helt rimligt med en massa ben och hänvisade till en disclaimer på baksidan där det stod "Enstaka ben kan förekomma". Jag blev vansinnigt irriterad! Jag svarade att jag kände mig besviken på att de inte ens var det minsta besvikna för att deras produkt (som ofta konsumeras av barn) var skit och att jag var missnöjd med produkten både som kund och aktieägare. Japp, jag deklarerade stolt att jag var just aktieägare i Axfood, men att jag skämdes för mitt företags beteende. (Har alltid drömt om att göra det på H&M när jag blivit irriterad på för mycket personal och för dåliga varor, men aldrig vågat...) Det har jag inte fått något svar på än, men frågan är om jag borde vara nöjd som aktieägare och skitsur som kund?
Egentligen kanske det är bra att de är snåla som fan med att betala tillbaka folks 12 kr för dålig fisk? Om det dessutom leder till att folk slutar reklamera så vinner de ju på det och då vinner ju även jag som aktieägare. Däremot så blir de säkert mindre nöjda om jag slutar handla där. Merparten av allt i detta hushåll köps numera på Willys och även om jag inte är någon drömkund, så misstänker jag att de går miste om en hel del inkomster om jag byter till Ica. Men gör folk så? Jag måste erkänna att jag direkt känner mig så irriterad att jag inte gärna vill handla på Willys. Spontant tänker jag att nästa veckas veckohandling blir på Ica eller Coop, men kanske håller det beteendet i sig i ungefär en månad innan jag rusar tillbaka till Willys med svansen mellan benen. Oavsett så blir det nog ännu färre varor från Eldorado framöver, vi får se om osten som jag har i kylen är ätbar eller kommer med något annat ofrivilligt tillbehör, kanske en tandpetare eller dylikt.
Tror ni företag gynnas mest av generösa reklamationspolicies eller att vara besvärliga?
söndag 20 januari 2019
Skaffa inte barn, bli ekonomiskt fri?
Min upplevelse är att det är betydligt vanligare att man hör personer som eftersträvar frihet prata om frivillig barnlöshet än vanliga Svensson. Jag gissar ändå att det kanske inte har så mycket med ekonomi att göra, som att personerna faktiskt inte vill ha barn (korrelation, inte kausalitet). I mitt kommentarsfält för någon dag sedan kom också tipset från C att inte skaffa barn, eller att skaffa färre barn om man eftersträvar miljövänlighet. Betyder det att barn är av ondo?
Som ni så klart listat ut så har jag själv barn och för mig personligen känns det helt otänkbart att välja bort barn av ekonomiska skäl. I gårdagens inlägg skrev jag om ekonomisk ångest, men jag kan ärligt säga att valet att bli mamma aldrig har orsakat någon ekonomisk ångest gällande huruvida barnet är värt det eller ej. Det betyder inte att jag inte har dåligt samvete för att jag har köpt på mig POP vindfleeece i tre kommande storlekar i förväg (misstänker att kotten kommer vägra någon färg i slutändan och jag tvingas sälja dem oanvända) eller att jag inte skäms för att barnet har så mycket kläder att hens byrå håller på att gå sönder. Men att skaffa barn i sig, med ökade kostnader för boende och kläder, eller inkomstförlust på grund av VAB eller föräldrapenning är inget som hittills lett till någon ångest. Personligen tror jag att det beror på att även de mest sparsamma individer därute har det rotat inom sig vad som faktiskt är viktigt för dem och inte. Och om det är barn så låter man inte en önskan om ekonomisk frihet stoppa en från det. Med det sagt, så är det så klart ekonomiskt smart att inte skaffa några barn, eftersom de som bekant kostar en hel del innan de flyttar hemifrån (och säkert även efter det för många).
När C lyfte avsaknad av barn (skaffa inga, eller skaffa färre än du vill) som ett sätt att bespara miljön så har hen (hon?) lika mycket poäng som alla de ekonomibloggare som förespråkar barnlöshet för att nå ekonomiskt oberoende. Det vore bättre för jorden om vi vore färre människor. Detta som argument börjar som en följd bli allt mer förekommande i miljödiskussioner, även i bloggvärlden. Betyder det då att vi borde sterilisera varannan kvinna? Att vi borde ha ett enbarnssystem som tidigare i Kina? Att vi borde bli av med barnbidraget om vi skaffa för många barn? I min mening nej. För mig personligen har mitt barn varit anledningen till att jag börjat bry mig om miljön. Hur löjligt det än känns så var det verkligen så att det med barnet blev uppenbart att planetens framtid är viktig. Och jag har hört det här från så många andra i samband med att de blivit föräldrar, så jag tror inte heller att jag är ensam. Däremot upplever jag (högst ovetenskapligt) barnlösa bloggare som betydligt mindre intresserade av den här frågan och så fort kritik lyfts mot vissa konsumtionsbeslut (importerat kött, kinaimport, transport osv) så upplever jag att barnlösa personer kastar ifrån sig det helt oavsett hur bra argument de ställts inför.
Utöver att jag tror att våra barn kan ge oss motivation att bli bättre medborgare rent miljömässigt så har jag också funderat en del på vad syftet med vår existens är om vi ska vara så goda medborgare att vi inte skaffar några barn som smutsar ner planeten. Det finns naturligtvis en massa olika svar på den frågan, men som flera personer i kommentarsfältet till ovanstående blogginlägg konstaterar så handlar barn om mer än att vilja ha något. Ett barn kan inte likställas med en handväska eller en god biff. Om en individ inte kan få just det som skapar mening för denne så tänker jag att det skapar sorg och en känsla av att livet blir mindre värdefullt att leva. Och det i sig går emot allt som driver mig och många andra till FIRE. Vi vill ju skapa värdefulla liv och ge oss tid med de människor som betyder något för oss. Då kan det ju hjälpa att de fått födas. Jag upplever också att diskussionen blir sorglig av andra skäl än att individer inte får leva så som de vill. Ur ett samhällsperspektiv känns det oerhört cyniskt att välja bort människor. Det blir lite som Nazi-Tyskland där vissa typer av människor skulle rensas bort eller som i Kina där vissa kön valdes bort till följd av att folk bara hade råd att ha ett barn. Därtill känns det som att människovärdet helt försvinner i en sådan diskussion. Om vi räknar på barns koldioxidutsläpp för att avgöra om vi får eller vill skaffa några, tänker jag att vi också borde fundera på om vår egen existens är berättigad. Borde jag som flyger 6 gånger per år få finnas? Eller är det bättre för planeten om jag inte finns, men min bästa kompis som aldrig flyger skaffar sig ett fjärde barn? Nej, jag tror att den här typen av diskussion, om än i all välmening, riskerar att bli farlig. Jag tror faktiskt att den kan utarma människovärdet och helt bortse från syftet med en välmående planet, nämligen att kommande generationer har en bra plats att leva på.
Tror du folk väljer bort barn av ekonomiska såväl som miljörelaterade skäl?
Som ni så klart listat ut så har jag själv barn och för mig personligen känns det helt otänkbart att välja bort barn av ekonomiska skäl. I gårdagens inlägg skrev jag om ekonomisk ångest, men jag kan ärligt säga att valet att bli mamma aldrig har orsakat någon ekonomisk ångest gällande huruvida barnet är värt det eller ej. Det betyder inte att jag inte har dåligt samvete för att jag har köpt på mig POP vindfleeece i tre kommande storlekar i förväg (misstänker att kotten kommer vägra någon färg i slutändan och jag tvingas sälja dem oanvända) eller att jag inte skäms för att barnet har så mycket kläder att hens byrå håller på att gå sönder. Men att skaffa barn i sig, med ökade kostnader för boende och kläder, eller inkomstförlust på grund av VAB eller föräldrapenning är inget som hittills lett till någon ångest. Personligen tror jag att det beror på att även de mest sparsamma individer därute har det rotat inom sig vad som faktiskt är viktigt för dem och inte. Och om det är barn så låter man inte en önskan om ekonomisk frihet stoppa en från det. Med det sagt, så är det så klart ekonomiskt smart att inte skaffa några barn, eftersom de som bekant kostar en hel del innan de flyttar hemifrån (och säkert även efter det för många).
När C lyfte avsaknad av barn (skaffa inga, eller skaffa färre än du vill) som ett sätt att bespara miljön så har hen (hon?) lika mycket poäng som alla de ekonomibloggare som förespråkar barnlöshet för att nå ekonomiskt oberoende. Det vore bättre för jorden om vi vore färre människor. Detta som argument börjar som en följd bli allt mer förekommande i miljödiskussioner, även i bloggvärlden. Betyder det då att vi borde sterilisera varannan kvinna? Att vi borde ha ett enbarnssystem som tidigare i Kina? Att vi borde bli av med barnbidraget om vi skaffa för många barn? I min mening nej. För mig personligen har mitt barn varit anledningen till att jag börjat bry mig om miljön. Hur löjligt det än känns så var det verkligen så att det med barnet blev uppenbart att planetens framtid är viktig. Och jag har hört det här från så många andra i samband med att de blivit föräldrar, så jag tror inte heller att jag är ensam. Däremot upplever jag (högst ovetenskapligt) barnlösa bloggare som betydligt mindre intresserade av den här frågan och så fort kritik lyfts mot vissa konsumtionsbeslut (importerat kött, kinaimport, transport osv) så upplever jag att barnlösa personer kastar ifrån sig det helt oavsett hur bra argument de ställts inför.
Utöver att jag tror att våra barn kan ge oss motivation att bli bättre medborgare rent miljömässigt så har jag också funderat en del på vad syftet med vår existens är om vi ska vara så goda medborgare att vi inte skaffar några barn som smutsar ner planeten. Det finns naturligtvis en massa olika svar på den frågan, men som flera personer i kommentarsfältet till ovanstående blogginlägg konstaterar så handlar barn om mer än att vilja ha något. Ett barn kan inte likställas med en handväska eller en god biff. Om en individ inte kan få just det som skapar mening för denne så tänker jag att det skapar sorg och en känsla av att livet blir mindre värdefullt att leva. Och det i sig går emot allt som driver mig och många andra till FIRE. Vi vill ju skapa värdefulla liv och ge oss tid med de människor som betyder något för oss. Då kan det ju hjälpa att de fått födas. Jag upplever också att diskussionen blir sorglig av andra skäl än att individer inte får leva så som de vill. Ur ett samhällsperspektiv känns det oerhört cyniskt att välja bort människor. Det blir lite som Nazi-Tyskland där vissa typer av människor skulle rensas bort eller som i Kina där vissa kön valdes bort till följd av att folk bara hade råd att ha ett barn. Därtill känns det som att människovärdet helt försvinner i en sådan diskussion. Om vi räknar på barns koldioxidutsläpp för att avgöra om vi får eller vill skaffa några, tänker jag att vi också borde fundera på om vår egen existens är berättigad. Borde jag som flyger 6 gånger per år få finnas? Eller är det bättre för planeten om jag inte finns, men min bästa kompis som aldrig flyger skaffar sig ett fjärde barn? Nej, jag tror att den här typen av diskussion, om än i all välmening, riskerar att bli farlig. Jag tror faktiskt att den kan utarma människovärdet och helt bortse från syftet med en välmående planet, nämligen att kommande generationer har en bra plats att leva på.
Tror du folk väljer bort barn av ekonomiska såväl som miljörelaterade skäl?
lördag 19 januari 2019
När sparsamhet framkallar ångest
Först och främst, tack för alla kommentarer på gårdagens inlägg. Jag uppskattar såväl feedback som den efterföljande diskussionen. Sannolikt kommer det bli nya inlägg framöver om era kommentarer. Idag tänkte jag istället prata om det här med konsumtion och de negativa känslor det kan ge en sparnörd som jag.
Jag har på sistone varit så stressad på jobbet att jag inte ätit nästan någonting alls. Mina kollegor har noterat detta och tyckte därför igår att det var bra att fira helgen genom att släpa bort mig från arbetsplatsen och äta en utelunch. Jag protesterade en del, eftersom jag förstod att jag sannolikt inte skulle uppskatta det i och med hur trist mat varit på sistone, men jag gick ändå med på det till slut. Ibland kan jag uppskatta maten jag får på en restaurang och just den här gången valde de också ställe efter mig och mina preferenser. Tyvärr råkade det dock bli ett magplask. Och ångesten det gav att ha lagt en hundring på så dålig mat följde sen med mig under hela eftermiddagen. Jag blev liksom sur över valet att gå dit och ältade de slösade pengarna. Särskilt eftersom det mest stressade upp mig ännu mer att ha lagt tiden på att lämna skrivbordet.
Jag tycker det här börjar bli ett allt större problem för mig generellt. Senaste klädbeställningen från H&M undvek jag nästan att hämta ut för att det kändes så jobbigt att ha köpt saker. Inte bara ekonomiskt (men främst), utan även av miljöskäl. Detta trots att jag på riktigt bara hade ett par andra byxor när jag köpte dem. Den känslan har kommit vid samtliga inköp av prylar på sistone, även fast de är få till att börja med. Tyvärr känner jag också att inköp i mataffären allt oftare börjar bli ångestladdade. Jag kan på allvar stå och titta på ett korvpaket till halva priset och resonera kring för- och nackdelar med köpet. Och om det visar sig att yoghurten eller äpplet inte var gott kan jag klanka ner på mig själv i och med att jag valt att lägga mina surt förvärvade slantar på dessa varor.
Jag inser att det här beteendet inte är helt sunt. Jag känner mig lite som en alkoholist som får ett återfall varje gång jag kommer hem med hämtmat, eller ett plagg som ungen nog i ärlighetens namn skulle klara sig utan. Och så ska det väl inte behöva vara för en person som fortfarande "sköter" sig bättre än de flesta. Någonstans upplever jag att min stora önskan om att konsumera medvetet och enbart saker som skapar värde i mitt liv har lett till att jag både analyserar och utvärderar min konsumtion lite väl mycket. För hur mycket kraft ska man lägga på inköp av vindfleece? Hur mycket ska man leta begagnat och hur länge ska man sitta uppe för att få en produkt ur nätbutikens julkalender? Ska man verkligen lägga lika mycket energi på val av fredagsmys som val av bil? Bör man undvika att prova nya sorters chips för att undvika ett dåligt köp? Och ska man stanna kvar vid skrivbordet när kollegorna går ut för att undvika att bli besviken av kvaliteten på thaimaten?
Fördelen med det här problemet är att det sparar pengar. Den där jobbiga känslan är så otrevlig att det är lätt att tänka två gånger innan man fattar ett konsumtionsbeslut. Sparkvoten tackar mig alltså! Det är således inte enbart dåligt. Sannolikt tackar naturen mig också. Men om det gör mitt liv bättre på det stora hela? Knappast.
Känner du igen problemet? Har du någon strategi som skulle kunna lösa problemet?
Jag har på sistone varit så stressad på jobbet att jag inte ätit nästan någonting alls. Mina kollegor har noterat detta och tyckte därför igår att det var bra att fira helgen genom att släpa bort mig från arbetsplatsen och äta en utelunch. Jag protesterade en del, eftersom jag förstod att jag sannolikt inte skulle uppskatta det i och med hur trist mat varit på sistone, men jag gick ändå med på det till slut. Ibland kan jag uppskatta maten jag får på en restaurang och just den här gången valde de också ställe efter mig och mina preferenser. Tyvärr råkade det dock bli ett magplask. Och ångesten det gav att ha lagt en hundring på så dålig mat följde sen med mig under hela eftermiddagen. Jag blev liksom sur över valet att gå dit och ältade de slösade pengarna. Särskilt eftersom det mest stressade upp mig ännu mer att ha lagt tiden på att lämna skrivbordet.
Jag tycker det här börjar bli ett allt större problem för mig generellt. Senaste klädbeställningen från H&M undvek jag nästan att hämta ut för att det kändes så jobbigt att ha köpt saker. Inte bara ekonomiskt (men främst), utan även av miljöskäl. Detta trots att jag på riktigt bara hade ett par andra byxor när jag köpte dem. Den känslan har kommit vid samtliga inköp av prylar på sistone, även fast de är få till att börja med. Tyvärr känner jag också att inköp i mataffären allt oftare börjar bli ångestladdade. Jag kan på allvar stå och titta på ett korvpaket till halva priset och resonera kring för- och nackdelar med köpet. Och om det visar sig att yoghurten eller äpplet inte var gott kan jag klanka ner på mig själv i och med att jag valt att lägga mina surt förvärvade slantar på dessa varor.
Jag inser att det här beteendet inte är helt sunt. Jag känner mig lite som en alkoholist som får ett återfall varje gång jag kommer hem med hämtmat, eller ett plagg som ungen nog i ärlighetens namn skulle klara sig utan. Och så ska det väl inte behöva vara för en person som fortfarande "sköter" sig bättre än de flesta. Någonstans upplever jag att min stora önskan om att konsumera medvetet och enbart saker som skapar värde i mitt liv har lett till att jag både analyserar och utvärderar min konsumtion lite väl mycket. För hur mycket kraft ska man lägga på inköp av vindfleece? Hur mycket ska man leta begagnat och hur länge ska man sitta uppe för att få en produkt ur nätbutikens julkalender? Ska man verkligen lägga lika mycket energi på val av fredagsmys som val av bil? Bör man undvika att prova nya sorters chips för att undvika ett dåligt köp? Och ska man stanna kvar vid skrivbordet när kollegorna går ut för att undvika att bli besviken av kvaliteten på thaimaten?
Fördelen med det här problemet är att det sparar pengar. Den där jobbiga känslan är så otrevlig att det är lätt att tänka två gånger innan man fattar ett konsumtionsbeslut. Sparkvoten tackar mig alltså! Det är således inte enbart dåligt. Sannolikt tackar naturen mig också. Men om det gör mitt liv bättre på det stora hela? Knappast.
Känner du igen problemet? Har du någon strategi som skulle kunna lösa problemet?
fredag 18 januari 2019
Vart är vår planet på väg?
På sistone har det ju varit en himla massa politiskt tjafs. Vi har fått veta att det varit ett värderingsval, vägskäl och annat som får en att känna att det är himla jobbigt i Sverige. Nu verkar de ha hittat någon lösning som de är halvnöjda med, så kanske är domedagen inte ännu kommen. Det finns dock andra områden som många är mer bekymrade över, däribland miljön. För ett tag sedan skrev Fru Minimera om hur bekymrad hon känner sig över detta och att det gör det svårt för henne att räkna med liknande tillväxt som tidigare. Jag tycker inlägget var tänkvärt, men i ärlighetens namn inte heller så upplyftande. Så hur illa är det egentligen?
Plina tipsade i en kommentar på FEBs blogg om den här dokumentären som handlar om plast. Tyvärr blev jag bara ännu mer deppig av att se på den. I kort går det ut på att vi producerar sjukliga mängder plast och använder till allt möjligt just för att det är billigt och smidigt. Det leder till faktiska sopberg på sina håll (tex i Kina), men även till plastfyllda hav och mikroplaster i såväl öl som vattenkranar. Det är ju inte så upplyftande. Plötsligt så blir det lätt att känna igen sig i Fru Minimeras klimatångest. Det blir lätt att känna att Zero Waste är det enda rätta, samtidigt som man inser att en tillräckligt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att känna att det är så värst viktigt.
Eftersom jag tycker FIRE och minimalism har väldigt mycket gemensamt och samtidigt går att kombinera med Zero Waste så började jag fundera lite på vad man faktiskt kan göra för att göra världen till en bättre plats (även om decemberöverenskommelser och januariavtal så klart också bidrar på sina egna sätt). Har ni några tips? Finns det något mer än att inte flyga (lite besvärligt för min familj), att äta mindre kött (eller bli helt vegetariska) och tvätta i lägre temperaturer? Har ni några tips, såväl mjukporrsvarianter som mer hardcore? Jag skulle för min del gärna fokusera mer på vad vi kan göra, snarare än att allt är kört. Det beror på att jag är morbid och allmänt deppig som det är och därför inte vill att miljön ska bidra allt för mycket ytterligare med detta. Detta trots att jag inser att alla som pratar om att saker får större effekt om landet X gör ditten och landet Y gör datten än att jag slutar stoppa mina grönsaker i plastpåsar på Willys har en poäng.
Kära följare, dela med er av vad ni gör för miljön eller tycker jag kan prova. Min hypotes är att storsparare visst är rätt så engagerade typer som gärna vill att deras barn och barnbarn ska ha en fin och hyfsat ren plats att bo och andas på.
PS. Jag vet att det är särskilt dålig tajming att be om seriösa tips en fredag. Vi är alla slitna och orkar kanske inte ens öppna datorn. Men om du ändå orkat läsa detta, hoppas jag du kan spotta ur dig något skojigt för mig att testa. Om inte tycker jag att du ändå kan se dokumentären. Den var bra, även om tyska är lite jobbigt att lyssna på i min mening.
Plina tipsade i en kommentar på FEBs blogg om den här dokumentären som handlar om plast. Tyvärr blev jag bara ännu mer deppig av att se på den. I kort går det ut på att vi producerar sjukliga mängder plast och använder till allt möjligt just för att det är billigt och smidigt. Det leder till faktiska sopberg på sina håll (tex i Kina), men även till plastfyllda hav och mikroplaster i såväl öl som vattenkranar. Det är ju inte så upplyftande. Plötsligt så blir det lätt att känna igen sig i Fru Minimeras klimatångest. Det blir lätt att känna att Zero Waste är det enda rätta, samtidigt som man inser att en tillräckligt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att känna att det är så värst viktigt.
Eftersom jag tycker FIRE och minimalism har väldigt mycket gemensamt och samtidigt går att kombinera med Zero Waste så började jag fundera lite på vad man faktiskt kan göra för att göra världen till en bättre plats (även om decemberöverenskommelser och januariavtal så klart också bidrar på sina egna sätt). Har ni några tips? Finns det något mer än att inte flyga (lite besvärligt för min familj), att äta mindre kött (eller bli helt vegetariska) och tvätta i lägre temperaturer? Har ni några tips, såväl mjukporrsvarianter som mer hardcore? Jag skulle för min del gärna fokusera mer på vad vi kan göra, snarare än att allt är kört. Det beror på att jag är morbid och allmänt deppig som det är och därför inte vill att miljön ska bidra allt för mycket ytterligare med detta. Detta trots att jag inser att alla som pratar om att saker får större effekt om landet X gör ditten och landet Y gör datten än att jag slutar stoppa mina grönsaker i plastpåsar på Willys har en poäng.
Kära följare, dela med er av vad ni gör för miljön eller tycker jag kan prova. Min hypotes är att storsparare visst är rätt så engagerade typer som gärna vill att deras barn och barnbarn ska ha en fin och hyfsat ren plats att bo och andas på.
PS. Jag vet att det är särskilt dålig tajming att be om seriösa tips en fredag. Vi är alla slitna och orkar kanske inte ens öppna datorn. Men om du ändå orkat läsa detta, hoppas jag du kan spotta ur dig något skojigt för mig att testa. Om inte tycker jag att du ändå kan se dokumentären. Den var bra, även om tyska är lite jobbigt att lyssna på i min mening.
onsdag 16 januari 2019
Vem gillar egentligen att gå till jobbet?
Efter mitt senaste totalt humorlösa inlägg kom jag att tänka på att det ändå finns en del därute som gillar sitt jobb och ser det som en positiv del av sina liv och något de skulle fortsätta med även som "fria" rent ekonomiskt. För mig och många av mina kollegor (vi pratar pension varenda rast) känns det helt sjukt konstigt och närmast en utopi. Så vilka är det som gillar sitt jobb? Min gissning är följande:
1) Personer som ser sitt jobb som ett kall. Sannolikt präster och frikyrkopastorer som vill frälsa andra eller stötta dem i svåra stunder. Jag kan tänka mig att det även finns en del lärare och politiker i denna grupp.
2) Personer som tror sig vara oersättliga i samhället. Här tänker jag mig vårdpersonal. Sannolikt läkare som inser att det bara finns x antal personer som kan lära ut finska greppet eller operera på barn som ännu befinner sig i mammans mage (hämtat från Grey's anatomy, oklart om det är fiction). Det finns säkert en del programmerare av konstiga språk eller arkeologer också i denna kategori.
3) Personer som ser sitt jobb som den intellektuella utmaning de behöver. Här tänker jag på forskare. Typ cancerforskare kan säkert befinna sig även i grupp ett (kall) och grupp två (oersättliga), men typ robotforskare, matematikforskare och lingvistikforskare tror jag mer gör det för att det är så himla utmanande mentalt än att det gör världen så mycket bättre.
4) Personer som bara mår bra av att vara duktiga. Det spelar ingen roll om de städar eller jobbar på myndighet med skattefrågor. De bara måste ha sitt jobb för att de älskar att vara duktiga på något och det får de från jobbet och chefens beröm blir livselixiret.
5) Personer som har större delen av sitt sociala umgänge på jobbet och därmed inte kan låta bli att älska arbetsplatsen och uppgifterna. Jag har en kollega (hon är underbar och en riktig favorit för övrigt) som varken har partner, barn eller nära vänner. Det vet jag för att hon berättat det. Hon uppskattar vår arbetsplats och att ta sig till jobbet just för att hon fåt det sammanhang hon behöver från jobbet. Hon har ingen pensionsönskan trots att hon är rätt många år mer än jag.
Finns det några fler kategorier?
Om du älskar ditt jobb och skulle fortsätta även efter ekonomiskt oberoende, please share why!
1) Personer som ser sitt jobb som ett kall. Sannolikt präster och frikyrkopastorer som vill frälsa andra eller stötta dem i svåra stunder. Jag kan tänka mig att det även finns en del lärare och politiker i denna grupp.
2) Personer som tror sig vara oersättliga i samhället. Här tänker jag mig vårdpersonal. Sannolikt läkare som inser att det bara finns x antal personer som kan lära ut finska greppet eller operera på barn som ännu befinner sig i mammans mage (hämtat från Grey's anatomy, oklart om det är fiction). Det finns säkert en del programmerare av konstiga språk eller arkeologer också i denna kategori.
3) Personer som ser sitt jobb som den intellektuella utmaning de behöver. Här tänker jag på forskare. Typ cancerforskare kan säkert befinna sig även i grupp ett (kall) och grupp två (oersättliga), men typ robotforskare, matematikforskare och lingvistikforskare tror jag mer gör det för att det är så himla utmanande mentalt än att det gör världen så mycket bättre.
4) Personer som bara mår bra av att vara duktiga. Det spelar ingen roll om de städar eller jobbar på myndighet med skattefrågor. De bara måste ha sitt jobb för att de älskar att vara duktiga på något och det får de från jobbet och chefens beröm blir livselixiret.
5) Personer som har större delen av sitt sociala umgänge på jobbet och därmed inte kan låta bli att älska arbetsplatsen och uppgifterna. Jag har en kollega (hon är underbar och en riktig favorit för övrigt) som varken har partner, barn eller nära vänner. Det vet jag för att hon berättat det. Hon uppskattar vår arbetsplats och att ta sig till jobbet just för att hon fåt det sammanhang hon behöver från jobbet. Hon har ingen pensionsönskan trots att hon är rätt många år mer än jag.
Finns det några fler kategorier?
Om du älskar ditt jobb och skulle fortsätta även efter ekonomiskt oberoende, please share why!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)