fredag 3 februari 2023

Vem är egentligen fattig på riktig?

Det är sällan jag får någon större chock när jag läser om ekonominyheter, men när jag läste den här artikeln blev jag faktiskt överraskad. Tydligen så skulle mina barn leva under låg ekonomisk standard om jag separerade från min man och likaså om jag skulle börja studera och vi tillsammans behöva leva på min mans lön. Det ledde till en fundering kring vem som egentligen är fattig. Är vår bild av vem som lever under låg ekonomisk standard helt rimlig?

Först måste vi börja med en skärmdump på vad som tydligen är låg ekonomisk standard. Det är lite lustigt för under 2021 levde vi större delen av året till 100% på min mans lön som var något lägre än vad som tydligen räknades som låg ekonomisk standard. Nu har vi förvisso två barnbidrag som jag antar ska räknas in, men för enkelhetens skull bortser jag mentalt från dem eftersom vi sparar de pengarna till våra barn.  Som ni kan se så har den ensamstående tvåbarnsföräldern med medellön en låg ekonomisk standard. 


Jag och min man brukar, som jag säkerligen skrivit om tidigare, ibland roa oss med att fundera på vad vi skulle göra med alla våra pengar om vi skulle sluta spara. På sistone har den leken mest gått ut på att lista ut vad vi skulle göra om vi skulle leva på 30-40 tusen i månaden, eftersom det ändå skulle medföra en viss ökning i utgifter. Under den där tiden som vi levde på hans lön sparade vi ju samtidigt minst 10 000 i månaden till oss själva så vi har aldrig riktigt upplevt den typen av konsumtion. Vi har inte kommit till någon smart slutsats där ännu, men oavsett så tycker vi idag att en konsumtion i linje med låg ekonomisk standard 2021 (och nu är det 2023!) är extravagant. 

Om jag fattat rätt så bygger definitionen av låg ekonomisk standard på en en viss procentsats av medianen i samhället (60%). Samtidigt kan vi se att den disponibla inkomsten i Sverige ökat kraftigt de senast 70 åren. Nu skriver jag 70 åren just för att jag hittat en graf över det, men den har ökat rätt så jämnt inflationsjusterat med tiden. Det intressanta med det är ju att vi med största sannolikhet samtidigt har ökat vår uppfattning av hur mycket pengar som krävs för ett drägligt liv. Med andra ord har vi kollektivt drabbats av livsstilsinflation. När jag reflekterar över det slås jag av hur märkligt det är att en person som har större konsumtionsutrymme än vad min älskade farmor någonsin hade kunnat drömma om här och nu i dagens Sverige drabbats av något så negativt som låg ekonomisk standard. Ni hör ju bara hur illa det låter. Jag drar automatiskt paralleller till miljonprogramsområden, arbetslöshet och trångboddhet. Utanförskap. Allt sånt där dåligt som politiker pratar om i debatter. Men att det i praktiken handlar om akademiker i bostadsrätter i städer som Karlstad, Jönköping och Sundsvall, tänker nog inte så många. Vi tänker nog inte heller att det är personer som har iPhones, märkeskläder eller åker till Turkiet på charter varje sommar. 

Men kanske är det ändå det som det i praktiken betyder? Om en vanlig tvåbarnsfamilj (som vi) kunde klara sig på runt 20 000 kronor i månaden under 2021 genom att ha köttfria dagar, planera sina inköp och köpa begagnade kläder till barnen samtidigt som allt under 34 000 räknades som lågt så känns plötsligt begreppet låg ekonomisk standard helt urvattnat. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till mitt inlägg om jämförelser. Vi kanske på allvar borde sluta jämföra oss med grannen och vända blickarna mot Bangladesh och de där sömmerskorna som syr våra kläder som vi slentrianshoppar i köpcentret varje lördag efter löning? Kanske skulle vi därigenom ändra uppfattning om vad som faktiskt är fattigdom på riktigt. 

Samtidigt är det ju positivt att reallönerna ökat med tiden. Det är väl positivt att nästan alla föräldrar kan unna sig en utlandsresa om året med barnen, barnkalas på Leos lekland, eller en årskonsumtion av cigaretter om man så föredrar. Många behöver inte ens välja. Att jag själv tror mig leva mig på 90-talet och bli nöjd med min löneökning för att den är lite högre än mammas 1995 är kanske ett personligt misslyckande och ett tecken på att jag inte lyckats anpassa mig så bra till samtiden. Jag borde kanske försöka få mer. Mer pengar, högre standard och fler resor. Men ändå är det något som skaver. För det känns lite som att vi gnäller alldeles i onödan. Nyligen uppdagades en konflikt på min arbetsplats som nästan ingen av oss ens hade noterat. En av mina kollegor sammanfattade det hela med att hon inte förstod varför vi kollektivt ska lösa något som inte är ett problem. Det är lite den känslan jag drabbas av när gemene man upprörs av sena elstöd eller vi ägnar våra dagar åt att prata om dyrt frukostbröd. Vi klagar helt enkelt alldeles för mycket. Och kanske är den låga ekonomiska standarden ett tydligt tecken på att vi kollektivt skaffat oss ett alldeles onödigt stort behov av få in stora summor så att vi kan bränna dem lika fort. Eller vad tror du? 



Lever du under låg standard? Eller har du frivilligt sett till att du konsumerar under beloppen för låg ekonomisk standard? Vad tänker du? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

25 kommentarer:

  1. Då jag är separerad och har två barn med en nettolön på 24 tkr hamnar jag under. Dock har jag inte barnen mer än halvtid så det borde minska på utgifterna något. Just nu går jag plus minus 0 vilket beror på en hög hyra då jag fortsatt letar bostad.

    Lyssnade på Kvartals fredagsintervju för 2 veckor sedan där de tog upp ekonomisk jämlikhet. Men den intervjuade lyfte just det hör med vad som hänt senaste 100 åren från lort-Sverige och idag då inte ens fattiga står utan varm bostad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att jag inte är ensam ;) Jag skojar bara, men känner du dig fattig? Känns det som att dina barn bli lidande? Sen är jag den första som är ödmjuk inför att fire blir mycket svårare och att det inte känns lika enkelt att gå ner i tid eller liknande, men att vara i ekonomisk utsatthet eller ha låg standard är det som jag tycker känns märkligt. Hur känner du inför det?

      Radera
  2. Oj, det här väcker mycket tankar...
    Att man räknar ut vad låg ekonomisk standard är baserat på andra inkomst, snarare än vad man får för pengarna är intressant. Visst jämför man (främst barnen) sig med andra, men det känns ändå skevt.
    Jag växte upp under skrala ekonomiska förhållanden, och anser att mycket av det folk kallar självklart är lyx. Visst kan det vara skönt, men varken bra för plånbok eller hälsa. Jag tänker på snabbmat/halvfabrikat, använda bil för de flesta transporter. Men är det skönt i långa loppet? Vad innehåller den där maten och tjänar man verkligen tid?
    Att cykla med barn mellan skola, jobb, mataffär och fritidsaktiviteter i regn, halka och blåst gör ingen glad, men de flesta tillfällen är vädret inte så illa och man måste inte ta sig mellan alla de där platserna så ofta, oftare är det bara delsträckor.
    Behöver/villhöver man ny teknik i den utsträckning det inköps?
    Märkeskläder?
    Och helt ärligt kan jag inte se det positiva i att ha barnkalkas på Leos lekland eller att ha råd med cigaretter.

    Det tråkiga är att dessa siffror antagligen ligger bakom det som utgör grund för hur stora socialbidrag/försörjningsstöd blir. Dvs jag som jobbar och inte behöver allt ovan, ska lämna skatt för att andra som inte jobbar ska.

    Vem är fattig? Den som inte har eller den som saknar? Tyvärr är det ofta den som önskar mer än den kan ha råd med som anser att den är fattig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra skrivet.

      Dottern ska ha kalas och ville verkligen ha det på Leos eller Hop n Pop. Men vi stod på oss att det fick bli hemma. Inte för pengarnas skull utan för att vi anser fokus försvinner från födelsedagsbarnet. Istället kommer hon i present få ta med sig 1 kompis till ställena för en lekdag. Då får de lekupplevelsen och fokus på varandra. Leksaker har de fullt av.

      Radera
    2. Det där med relativ fattigdom, dvs jämföra med andra istället för vad som är en basnivå, är ju jätteskevt. För det finns alltid någon som har mer än nån annan. Såvida man inte har en total diktatur som tex Nordkorea, då har alla exakt lika bra - alltså lika dåligt. Då borde alla vara nöjda....
      Särskilt tex Röda Korset brukar varje år komma med snyftrapporter om alla barn som lever i relativ fattigdom, dvs deras familjer har mindre än 60 % av medelinkomsten av övriga barnfamiljer i landet. Nu kan ju medelinkomsten bli väldigt, väldigt hög beroende på vad en eller två i landets toppskikt tjänar just det året.
      Vad spelar det för roll vad andra tjänar? Och kan det verkligen kallas för fattigdom?

      Spargrisen

      Radera
  3. Jag håller egentligen med men antagligen beror det också på att siffrorna måste ta hänsyn till dyrare område som Stockholm kanske? Jag menar du baserar det kanske på att ni har ett lågbelånat hus i en småstad men tex om en ensamstående föräldrar med två barn skulle behöva få tag i en 3a i Stockholm så skulle hyran kunna vara kanske 14000

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig om det också! Förstår att det är annorlunda i Stockholm. Där är det säkert tuffare med min lön än vad det är för mig, men även här kan en trea kosta 10-11 åtminstone. Och det lämnar ju inte supermycket fluff, men intalar mig själv att jag inte kommer känna mig fattig ändå.

      Radera
  4. Det blir lite märkligt med det där. Du skulle kunna ha 10 miljoner i fonder och en nybyggd, obelånad lägenhet för 10 miljoner kronor (som kostar dig några tusenlappar per månad) och välja att arbeta deltid med något roligt. Att då dra in exempelvis 13 000 kr/månad med typ 7000-8000 kr i fasta utgifter (boende/mat/el/bredband/mobil) lämnar 5000-6000 kr kvar att spendera fritt som ensamstående utan barn. Det skulle jag inte säga är särskilt lite, i alla fall är man inte fattig då :p

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra poäng! De glömmer bort kapitalinkomsterna, precis som banken gjort när jag velat få bolån ;)

      Radera
  5. Jag har en buffert där det ingår semesterresor och om något dyrt skulle gå sönder, eller att jag får kostnader p g a sjukdom, det är en trygghet annars skulle jag nog oroa mig mer för ekonomin. För övrigt lever jag på 8500 i månaden. Jag är absolut inte fattig och tycker att jag på många sätt har ett fantastiskt liv./M

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag inte längre har möjlighet att konsumera på samma sätt som förut så skapade det inte någon hopplöshet mer än i första skeendet. Efter det tog jag mig an utmaningen och drog ner på det mesta som jag kunde, kan säga att det fick mig att uppskatta att jag hade tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Konstigt nog blev jag gladare inför att stå på ruinens brant för jag föll inte, det gör en tacksam, mer tacksam än när jag hade gott om pengar. Kan man klara sig och ibland sätt lite guldkant på tillvaron som verkligen värdesätts de gånger jag gör det, är jag inte rik då? Det är ju fråga om en inre känsla av tillfredsställelse och uppskattning av det jag har som gör mig rik. Inte säkert att jag blir lyckligare av att kunna ha möjlighet att köpa vad jag vill, att ett evigt konsumtionsliv är lika med lycklig. Vi är inte fattig för att vi inte kan köpa allt som vi luras till att tro./M

      Radera
    2. Så otroligt bra skrivet, M! Känner igen mig helt i ditt tänk att lycka inte är kopplat till mängden konsumtion man har råd att ”unna sig”. Tacksamhet och inre tillfredsställelse är nog en bättre indikator för lycka då./K

      Radera
  6. Jag har gjort det, 2019 var min totala inkomst 36000 pga att jag var utförsäkrad och för sjuk för att få stämpla. De två följande åren låg jag på snittinkomst 10000 i månaden (disponibel inkomst). Då är man glad för sparandet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stämpla, alltså få a-kassan som det heter nuförtiden. Mvh gammal 🤣

      Radera
  7. Som ensamstående med två barn har jag nu 2023, efter räntehöjningar och övrig inflation, ungefär utgifter i nivå med tabellen. 2021 låg jag flera tusen under det. Nu tjänar jag många tusenlappar mer så det finns stort utrymme för sparande både på lång sikt och kort, som tex semesterresor och andra upplevelser. Jag funderar på hur jag skulle ha upplevt det om jag tjänade i nivå med utgifterna. Jag vet inte, å ena sidan tänker jag att det skulle vara stressande att inte ha något spelutrymme om något händer, å andra sidan tänker jag att jag skulle kunna göra mycket för att dra ner på utgifterna som jag väljer att inte göra nu, och därmed skapa ett överskott iaf.

    SvaraRadera
  8. Kan konstatera att vi levt med låg ekonomisk standard sedan vi blev föräldrar 2017 då... vi har i likhet med er runt 20 000kr i utgifter med två vuxna och två barn. Om vi hade bränt 34 000kr/mån så hade vi nog anstränga oss. Klart att det är lätt att komma upp i de summorna genom att köpa nya kläder varje månad eller äta oxfilé varje vecka. Men det skulle nog slita rejält på mitt psyke att lägga sånna summor på något jag inte tycker är värt det.

    SvaraRadera
  9. När jag jobbar som vanligt tjänar jag nog tillräckligt för att vara vanlig standard, men jag konsumerar oftast way under det beloppet, och jag undrar om det inte rentav är mkt vanligare bland FIRE-aspiranter och andra sparnördar än bland folk i allmänhet som inte investerar, det där att frivilligt leva under sina tillgångar?

    SvaraRadera
  10. Låter ju helt galet att två personer som arbetar som t.ex undersköterskor och får ut 17000 kr i månaden och har två barn skulle anses som "fattiga", när de kan kassera in 34 laxar i månaden. Herregud! Morsan får i pension 8300 kr exkl bostadsbidrag, då kan vi snacka fattig. Med 34000 kr kan jag och min fru leva i lyx med barnen, vad är det för idioter som har tagit fram den där listan egentligen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Medellönen för en undersköterska är 27000, över 21000 efter skatt ut. Jag lever på 8500 utan bostadstillägg om jag hade rätt till det skulle jag få hela hyran betald på 5000 kr.

      Radera
  11. Två Månadslöner7 februari 2023 kl. 11:02

    Tycker att vi lever gott. Äter vad jag vill, när jag vill och gör saker som jag vill. Har inte höga krav på saker så det gör allting lättare

    SvaraRadera
  12. Men HUR har jag missat den här bloggen?! Glad att jag hittat hit nu och har mycket kvar att läsa, bakåt i tiden. Jag har alltid fascinerats över siffrorna som talar om hur levnadsstandarden är. Jag har alltid varit låg/medelinkomsttagare och har nu, med 10 år kvar till pension, valt att sluta vara anställd. Jag vikarierar så mycket (litet) jag vill och är rik på livskvalitet men inte pengar.

    SvaraRadera
  13. Håller med! Sååå bra blogg! Ägnat en vecka åt inläsning av alla inlägg och fascinerats av Frihetsmammans svar på alla kommentarer! Hur hinner du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör jag inte, därför det tar så lång tid. :)

      men vet själv hur mycket eftertanke det ofta ligger bakom en kommentar så vill besvara den med lika mycket omtanke. Sen brukar jag ofta tänka och reflektera över det ni skriver först eftersom det oftast är mycket tänkvärda kommentarer. /frihetsmamman

      Radera
  14. Hej Frihetsmamman! Hur har du det?

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
  15. Det var ett tag sedan, i o m Snålcoachens försvinnande så är det lätt att tro det värsta. Hoppas du har fullt upp och för tillfället inte tid men är snart tillbaka.

    SvaraRadera