Älskling, har vi drabbats av livsstilsinflation?

Jag har velat lite fram och tillbaka om jag ska blogga eller inte och hade nästan helt landat i att sluta, men så plötsligt de senaste dagarna har jag haft flera uppslag till inlägg som jag inte riktigt tagit tag i igen. I och med att inspirationen tycks vara åter tänkte jag ge mig på att pröva och se hur det känns. Dagens rubrik kommer från vår förra helg och det är faktiskt min man som uttalat orden efter en längre (dyrare) shoppingrunda på stan.

Som en hel del andra där ute har jag fått mig en liten tankeställare under Coronatiden. Det beror på att det plötsligt blivit så uppenbart att allting kostar och att konsekvenserna blir stora när intäkterna uteblir. Det låter faktiskt rätt löjligt när jag läser vad jag skrivit själv, men jag har länge känt ett behov av att stötta det lilla konditoriet på landsbygden, favoritrestaurangen och REKO-bönderna. Däremot har jag inte brytt mig så mycket om huruvida KappAhl finns kvar i min stad, cafékedjan lägger ner eller Intersport går i konkurs. Ju större ett företag eller en verksamhet varit, desto mindre engagerad har jag känt mig i dess existens och personalens arbeten. Nu har det i takt med varsel och företagsrekonstruktioner lite lustigt nog ändrats. Det beror på flera saker, dels på att jag inser att mina medmänniskor och grannar riskerar arbetslöshet (utan klara nya möjligheter till arbete) men också för att jag inser att det ändå skapas en hel del värde av många företag. Jag kan inte säga att jag skulle sakna elscootrarna om de försvann permanent, men vi köper ändå en del kläder på KappAhl, löparskor på Intersport och äter mat på flertalet restauranger i vår stad. Kort och gott kan man säga att jag insett att till och med snålisar som vi får ut något av att kunna cykla till stan och akut köpa nya gummistövlar till mini när det behövs eller ett par byxor till mamman när två av tre par går sönder samma vecka. Internet är nog inte tillräckligt egentligen. 

Som en direkt konsekvens av att jag insett värdet av många företag har vi som familj börjat äta ute oftare, vi har köpt te från den lilla lokala tebutiken och olivolja från delikatessen. Vi har också insett värdet av att läsa välskrivna artiklar och har testat en prenumeration av tidning och kommer sannolikt fortsätta med det en längre tid. Vi har också haft mer kontakt med personalen inne i butikerna och upplevt att vi fått bra hjälp med våra köpbeslut, vilket egentligen var anledningen till att min man reagerade på vår livsstilsinflation. Hans fråga dök upp efter att vi båda pratat glatt om att det ändå känns rätt skönt att få hjälp med skoutprovning, val av te och att inte leta efter lägsta priset lika mycket längre. Det har vi även slutat med vad gäller mat till viss del. Vi orkar inte springa i flera butiker längre och pallar sällan att handla på Willys eftersom det är så utplockat där jämfört med Coop och Citygross. Efter att ha lyssnat in hans fundering gällande vår livsstil svarade jag att det kanske till viss del stämmer. Det känns faktiskt lite konstigt efter att ha satsat på besparingar av typen fast tvål istället för flytande för att spara in en tia i månaden. Fast egentligen är det väl bara naturligt att man med tiden inte orkar köra student (eller Miljonär innan 30-) style och värdesätter sin tid framför lägsta pris i matbutiken. Samtidigt ligger nog en del i svaret åtminstone för mig i att jag på riktigt börjat förstå att saker och ting kostar. Det är inte gratis med journalistik bara för att man kan läsa mycket utan avgift på Expressen. Det är inte gratis att driva en butik i en medelstor stad bara för att den drivs av en kedja. Det är heller inte gratis att göra en film, även om de ofta finns att låna på bibliotek eller typ Cineasterna. 

Vad är då grejen med det här inlägget? Det är nog att konstatera att vår familjs liv kan få kosta lite pengar till någon annans fördel. Vi måste nog inte optimera allt, baka allt själva, enbart se på Svt Play eller söka lägsta pris på gummistövlar på internet. Vi kan också kosta på oss att spendera lite pengar. Kanske särskilt i en tid där oron är stor, konsumtionen bromsat in och vi faktiskt inte behöver känna någon större ekonomisk oro (åtminstone inte på grund av Corona). 

Har du drabbats av livsstilsinflation? Hur känns det?