Hej på er! Jag och familjen har spenderat alldeles för mycket pengar i sommar och haft små inkomster, men det positiva är att vi båda är mer överens om att vi faktiskt måste skärpa oss. Här kommer en old style-lista på hur vi tänker oss att vi ska sänka våra matkostnader:
1) Vi syltar och saftar i mängder. Målet under sommaren och hösten har varit att bygga upp ett rejält lager på framför allt sylt, men även saft. Vi har nu frysen full med blåbärssylt, äppelmos, rabarbersylt (minis favorit) och plommonsylt. För att göra saken lite bättre finns även en hel del saft, men den kommer inte räcka till nästa sommar. Sylten/moset däremot lär göra det.
2) Vi har börjat med matsedel. Vi är båda överens om att vi inte orkar handla så ofta som förr nu när vi äntligen flyttat (yey!) och har mycket längre till affären. Därför vill vi bli bättre på att planera. Veckans matsedel är rätt så välplanerad och innehåller såväl rotfruktssoppa (3,90 på Willys är inte att leka med!) som morsans bönQ och belugabolognese.
3) Vi har bestämt oss för att främst äta vegetariskt. Vi är båda överens om att fortsätta äta kött ibland och ser inget behov av att bli riktiga vegetarianer, men däremot att dra ner rejält. Det sparar både plånbok och miljö. Vi har inte landat exakt i några regler, men mannen tycker vi borde satsa på vegetariskt 6 dagar i veckan. Jag är tveksam till följd av minis matvägran av vegetarisk kost förutom pannkakor.
4) Vi bakar allt bröd själva! Jag är så nöjd med detta, eftersom det både är kul och gott. Ibland är det satsiga surdegsbröd, men oftast enklare varianter som typ detta där vi kan baka en sats på helgen och sen klara oss hela veckan. Det är bara att ta upp önskad mängd på morgonen och stoppa i micron. Även här är mannen mycket nöjd med beslutet trots att det är jag som bakar och därmed bestämmer sort (det var förvisso jag som handlade förr så då bestämde jag ju också sort).
5) Vi har börjat med kassabok. Det här var helt och hållet på mannens initiativ, men i vanlig ordning är det ju jag som genomför det han föreslår. Hittills är min känsla att det är chockerande ofta vi drar kortet och jag börjar redan känna mig så less på att fylla i siffror i excel att jag typ inte vill handla. Mission accomplished? Det här borde jag nog skriva mer om när vi provat ett längre tag för övrigt.
6) Under september har jag också dragit ner på REKO och blivit mindre snobbig vad gäller märken. Men det är främst för att kassaflödet är så pass ansträngt för stunden. Jag tror inte vi kommer fortsätta med detta efter september.
Vad är dina bästa tips för att få ner matkostnaden?
onsdag 11 september 2019
tisdag 10 september 2019
Om du slösar pengar vill jag också
Jag har börjat snöa in mig på en kanadensisk serie som heter Til debt do us part. Den finns på Youtube för den som är sugen. Oavsett om du är sugen på att slötitta på Youtube eller ej så ska vi idag besöka ett ämne som jag länge har varit intresserad av, nämligen huruvida ens relation kan stjälpa ekonomin snarare än hjälpa den.
Alla vet att det är ekonomiskt smart att inte vara singel. Då menar jag inte främst för att det är dyrt att leta partner på krogen och slösa pengar på drinkar under tiden, utan för att det är jäkla smidigt att dela ens bostadskostnader på två. Och för en halvfattig som en själv kanske man till och med får mer än halva ens hyra betald av ens respektive (vi har rätt länge delat procentuellt, snarare än till hälften). Härligt! Dessutom hör man ofta att det är dyrt att leva ensam på grund av att man "måste" köpa små förpackningar (har jag aldrig gjort personligen, men det är tydligen så för resten av medborgarna) av sin mat. Typ 400 gram linfrö är dyrare per kg än 1 kg linfrö är per kg. (Varför inte bara frysa in saker eller lagra dem i skafferiet? Typ allt går att lagra.) Mer sällan (aldrig?) pratas det om att det är dyrt att leva tillsammans med någon. Ändå verkar det vara ett rätt vanligt fenomen bland folk som har ekonomiska problem, just att de till följd av varandra är fattigare än de skulle vara individuellt.
I serien möter vi gång på gång par som fattar rätt dåliga beslut i sin vardag. Ofta är de ganska lika i sina förhållningssätt till pengar och helt klart gemensamt skyldiga till sina skuldberg. Men ibland får vi följa något par där det helt klart främst är den ena som är skyldig till besvären. En person som shoppar okontrollerat och har kassa inkomster, samtidigt som den andra partnern försöker ändra på den första. Det som intressant nog ofta händer är att den mer ekonomiskt sinnade partnern ofta börjar slösa för att straffa den första om den inte lyckas påverka den. Till och med en extremt logiskt tänkande och klok individ kan börja säga att den lika gärna kan köpa kläder för att den andra ändå handlar tv-apparater, datorer, rullskridskor eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så?
Det roliga är att jag känna igen det här i min relation också. Jag har varit tillsammans med min man en himla massa år. Jag minns inte ens vem jag var innan jag träffade honom, men ändå kan det bli så att han säger att han minsann vill ha en ny cykel om jag köper en tv, eller att jag säger att om han får en öl så vill jag ha en bakelse. Vi har i perioder inte bott ihop på riktigt som vi gör nu. Det har berott på utlandsstudier, boende på annan ort, frekventa arbetsresor till utlandet och dylikt, men något som i princip alltid händer är att vi drar ner på shoppandet. Jag var borta i flera månader en gång och han hade handlat mat för en femhundring under tiden, eftersom han (citat) "tyckte det var ovärt att gå och handla när det ändå bara var till sig själv". Han rensade skafferiet och uppfann rätter som pytt-panna-soppa (ös ner vad än du hittar i skafferiet) och pasta-funkar-bra-med-vad-som-helst-så-länge-det-blandas-med-ägg.
I vanlig ordning har jag inte någon bra slutkläm eller visdom i det här inlägget. Det är faktiskt därför det tagit tre veckor att skriva det. Jag hoppades liksom att jag skulle komma på någon fiffig förklaring till varför vi gör så, men jag kan inte komma på annat än att vi människor är rätt korkade. Kanske har det till viss del att göra med "någon annans pengar"-syndromet, om man har gemensam ekonomi (mannen får minsann betala halva min slentrian-chokladboll om han köper öl varje vecka!) eller så är vi bara totalt korkade och agerar på impuls. Jag vet inte, men ibland tror jag det vore bra om vi lärde oss lite av programledaren till det här programmet. Hon återkommer nämligen ofta till att det är en viktig uppgift i en relation att bromsa varandra. Kanske borde många av oss bli bättre på det.
Slösar du mer i en relation eller mindre?
Alla vet att det är ekonomiskt smart att inte vara singel. Då menar jag inte främst för att det är dyrt att leta partner på krogen och slösa pengar på drinkar under tiden, utan för att det är jäkla smidigt att dela ens bostadskostnader på två. Och för en halvfattig som en själv kanske man till och med får mer än halva ens hyra betald av ens respektive (vi har rätt länge delat procentuellt, snarare än till hälften). Härligt! Dessutom hör man ofta att det är dyrt att leva ensam på grund av att man "måste" köpa små förpackningar (har jag aldrig gjort personligen, men det är tydligen så för resten av medborgarna) av sin mat. Typ 400 gram linfrö är dyrare per kg än 1 kg linfrö är per kg. (Varför inte bara frysa in saker eller lagra dem i skafferiet? Typ allt går att lagra.) Mer sällan (aldrig?) pratas det om att det är dyrt att leva tillsammans med någon. Ändå verkar det vara ett rätt vanligt fenomen bland folk som har ekonomiska problem, just att de till följd av varandra är fattigare än de skulle vara individuellt.
I serien möter vi gång på gång par som fattar rätt dåliga beslut i sin vardag. Ofta är de ganska lika i sina förhållningssätt till pengar och helt klart gemensamt skyldiga till sina skuldberg. Men ibland får vi följa något par där det helt klart främst är den ena som är skyldig till besvären. En person som shoppar okontrollerat och har kassa inkomster, samtidigt som den andra partnern försöker ändra på den första. Det som intressant nog ofta händer är att den mer ekonomiskt sinnade partnern ofta börjar slösa för att straffa den första om den inte lyckas påverka den. Till och med en extremt logiskt tänkande och klok individ kan börja säga att den lika gärna kan köpa kläder för att den andra ändå handlar tv-apparater, datorer, rullskridskor eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så?
Det roliga är att jag känna igen det här i min relation också. Jag har varit tillsammans med min man en himla massa år. Jag minns inte ens vem jag var innan jag träffade honom, men ändå kan det bli så att han säger att han minsann vill ha en ny cykel om jag köper en tv, eller att jag säger att om han får en öl så vill jag ha en bakelse. Vi har i perioder inte bott ihop på riktigt som vi gör nu. Det har berott på utlandsstudier, boende på annan ort, frekventa arbetsresor till utlandet och dylikt, men något som i princip alltid händer är att vi drar ner på shoppandet. Jag var borta i flera månader en gång och han hade handlat mat för en femhundring under tiden, eftersom han (citat) "tyckte det var ovärt att gå och handla när det ändå bara var till sig själv". Han rensade skafferiet och uppfann rätter som pytt-panna-soppa (ös ner vad än du hittar i skafferiet) och pasta-funkar-bra-med-vad-som-helst-så-länge-det-blandas-med-ägg.
I vanlig ordning har jag inte någon bra slutkläm eller visdom i det här inlägget. Det är faktiskt därför det tagit tre veckor att skriva det. Jag hoppades liksom att jag skulle komma på någon fiffig förklaring till varför vi gör så, men jag kan inte komma på annat än att vi människor är rätt korkade. Kanske har det till viss del att göra med "någon annans pengar"-syndromet, om man har gemensam ekonomi (mannen får minsann betala halva min slentrian-chokladboll om han köper öl varje vecka!) eller så är vi bara totalt korkade och agerar på impuls. Jag vet inte, men ibland tror jag det vore bra om vi lärde oss lite av programledaren till det här programmet. Hon återkommer nämligen ofta till att det är en viktig uppgift i en relation att bromsa varandra. Kanske borde många av oss bli bättre på det.
Slösar du mer i en relation eller mindre?
söndag 18 augusti 2019
Hur vill jag egentligen leva?
För mig har ekonomisk frihet haft en hel del fördelar sedan tidigare, men under den här sommaren har jag fått betydligt mer klart för mig vilka fördelar en god ekonomi kan ge. Jag har nämligen fått det väldigt klart för mig ungefär hur jag vill leva.
Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).
För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.
Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.
För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.
Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit?
Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).
För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.
Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.
För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.
Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit?
söndag 4 augusti 2019
Är kläder pengar ner i sjön?
Flera av mina bloggkollegor har skrivit spännande inlägg om klädkonsumtion, såväl deras egen som normen enligt Konsumentverket. Jag minns inte exakt hur stora summor det rör sig om som en normal familj lägger på kläder, men de är väldigt mycket större än jag hade förväntat mig. Det här inlägget ska dock inte handla om kostnader för plaggen, utan snarare om vad vi gör med dem. För under Miljöpartiets dag i Almedalen nämnde språkröret att snittplagget bärs 10 gånger innan det kastas. 10 gånger. Kan ni fatta?
Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.
Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.
Det som är fascinerande är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?
Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring. Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?
Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.
Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.
Det som är fascinerande är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?
Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring. Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?
lördag 13 juli 2019
När pengar gör en rädd
Jag tror att jag nämnt att jag är bosatt i ett ganska fint område där folk generellt sett åtminstone utåt sett verkar ha väldigt mycket mer pengar än jag och min man. Fördelen med detta är enligt min man att ingen skulle ha något intresse av att göra inbrott hos oss när det finns så många rikingar att stjäla från, personer som bara skriker ut med sina tyska bilar och pooler att de har just pengar. Nackdelen är att det är ganska lätt att känna sig fattig och det har jag ju pratat en del om förr också. Igår gick larmet till en av de här dyra bilarna och då slog det mig att det måste vara lite läskigt att äga så många dyra saker.
Mitt i ett migränanfall gick ett larm någonstans i närheten. Eftersom jag hade så ont i huvudet försökte jag bara stänga ute ljudet, medan min man gick och kollade vad som hade hänt. Det visade sig vara en dyr bil som skulle flyttas något av en anhörig till ägarna för att det skulle se ut som om ägarna var hemma. Det är lustigt det där tycker jag. För just nu ser vi liknande händelser hela tiden. Folk tror att de kan åka iväg med en stor husvagn eller husbil som normalt står på tomten och lämna kvar en sportbil eller andrabil på uppfarten i ett i övrigt mörkt och stilla hus och så ska inbrottstjuvarna tro att någon är hemma. Jag vet inte så mycket om hur inbrottstjuvar fungerar, men spontant känns det som att de är smartare än så. Jag kan se på ungefär 20 sekunder om ett hus är lämnat för semester i mitt område eller inte. Om tjuvarna tillåter sig ta 10 minuter på sig kan de säkert lista ut samma sak.
Jag har haft inbrott i mitt förråd en gång och fått min cykel stulen några gånger. Det är alltid lika jobbigt, men varje gång jag ska skaffa mig en hemförsäkring slås jag av att mitt lösöre totalt saknar värde. Jag har en dator som har kanske fem år på nacken och en mobiltelefon som var rätt billig i inköp och har några år på nacken, men i övrigt är det mest värdefulla i hushållet typ vår IKEA-säng. Jag tror knappast tjuvarna bemödar sig med att stjäla just den. Ibland kan det ju kännas lite vemodigt. Som när man vill se på en bra film på en bra skärm, eller när flera förskoleföräldrar råkar hamna i ens lilla lägenhet som saknar ordning och rum för barnen att leka i. Men ofta är det också ganska skönt. Som när jag fick ångest över att jag glömt låsa in cykeln i förrådet och min man konstaterar att tjuven gör oss en tjänst om den stjäl mitt ruckel till cykel.
Frågan är hur mycket energi mina grannar (inte bara de med larmet, utan även de andra) lägger på att oroa sig för att någon ska stjäla deras Koi-fiskar, Porschar, Teslor, husbilar, TV-apparater och robotgräsklippare. Jag undrar även hur mycket pengar de lägger på att ha larm, försäkra allt från stöld och ordna husvakter som får det att se bebott ut när de inte är hemma. I och med dessa kostnader kanske det är extra viktigt att fundera på om det är mödan värt att fylla sitt hem med värdefulla prylar. Om man till följd av en bättre skärm, kraftfullare ljud, automatstädat hem och coola och ovanliga husdjur måste oroa sig för att någon tar dem ifrån en är det kanske inte lika attraktivt längre. Eller så är det just det för den stora massan, eftersom de vet att dessa försäkringar ger dem tillbaka prylarna vid eventuell stöld eller skadegörelse. Men för mig som gillar frihet så handlar frihet om mer än att bara vara fri från en arbetsgivare. Jag vill även slippa oro och känna mig fri från försäkringsbolag och fri från eventuella skurkar. Därför ser jag på frihet från kostsamma prylar som särskilt viktigt, på så vis slipper jag känna att mina pengar gör mig rädd.
Tror du att dyra prylar leder till en rädsla att förlora dem?
Mitt i ett migränanfall gick ett larm någonstans i närheten. Eftersom jag hade så ont i huvudet försökte jag bara stänga ute ljudet, medan min man gick och kollade vad som hade hänt. Det visade sig vara en dyr bil som skulle flyttas något av en anhörig till ägarna för att det skulle se ut som om ägarna var hemma. Det är lustigt det där tycker jag. För just nu ser vi liknande händelser hela tiden. Folk tror att de kan åka iväg med en stor husvagn eller husbil som normalt står på tomten och lämna kvar en sportbil eller andrabil på uppfarten i ett i övrigt mörkt och stilla hus och så ska inbrottstjuvarna tro att någon är hemma. Jag vet inte så mycket om hur inbrottstjuvar fungerar, men spontant känns det som att de är smartare än så. Jag kan se på ungefär 20 sekunder om ett hus är lämnat för semester i mitt område eller inte. Om tjuvarna tillåter sig ta 10 minuter på sig kan de säkert lista ut samma sak.
Jag har haft inbrott i mitt förråd en gång och fått min cykel stulen några gånger. Det är alltid lika jobbigt, men varje gång jag ska skaffa mig en hemförsäkring slås jag av att mitt lösöre totalt saknar värde. Jag har en dator som har kanske fem år på nacken och en mobiltelefon som var rätt billig i inköp och har några år på nacken, men i övrigt är det mest värdefulla i hushållet typ vår IKEA-säng. Jag tror knappast tjuvarna bemödar sig med att stjäla just den. Ibland kan det ju kännas lite vemodigt. Som när man vill se på en bra film på en bra skärm, eller när flera förskoleföräldrar råkar hamna i ens lilla lägenhet som saknar ordning och rum för barnen att leka i. Men ofta är det också ganska skönt. Som när jag fick ångest över att jag glömt låsa in cykeln i förrådet och min man konstaterar att tjuven gör oss en tjänst om den stjäl mitt ruckel till cykel.
Frågan är hur mycket energi mina grannar (inte bara de med larmet, utan även de andra) lägger på att oroa sig för att någon ska stjäla deras Koi-fiskar, Porschar, Teslor, husbilar, TV-apparater och robotgräsklippare. Jag undrar även hur mycket pengar de lägger på att ha larm, försäkra allt från stöld och ordna husvakter som får det att se bebott ut när de inte är hemma. I och med dessa kostnader kanske det är extra viktigt att fundera på om det är mödan värt att fylla sitt hem med värdefulla prylar. Om man till följd av en bättre skärm, kraftfullare ljud, automatstädat hem och coola och ovanliga husdjur måste oroa sig för att någon tar dem ifrån en är det kanske inte lika attraktivt längre. Eller så är det just det för den stora massan, eftersom de vet att dessa försäkringar ger dem tillbaka prylarna vid eventuell stöld eller skadegörelse. Men för mig som gillar frihet så handlar frihet om mer än att bara vara fri från en arbetsgivare. Jag vill även slippa oro och känna mig fri från försäkringsbolag och fri från eventuella skurkar. Därför ser jag på frihet från kostsamma prylar som särskilt viktigt, på så vis slipper jag känna att mina pengar gör mig rädd.
Tror du att dyra prylar leder till en rädsla att förlora dem?
tisdag 9 juli 2019
Med familjen på FIRE-utflykt
Efter mitt senaste inlägg där jag kanske till viss del drog på offerkoftan något över sommarens stora kostnader kände jag att det var dags att ta tag i mig själv och problemet. Så vad gjorde jag? Jag tjatade mig till att hela familjen skulle gå ut i skogen och göra något produktivt tillsammans, nämligen plocka bär.
Eftersom min familj inte är lika förtjusta i skogen som jag så krävdes det viss övertalning. Jag fick till exempel se till att ta med rikligt med fika, läsk och frukt för att alla skulle känna att det var okej. Dessutom fick jag lova att det inte skulle ta hela dagen att plocka de två liter blåbär som skulle behövas till projektet "blåbärssylt". Trots att min lilla tonåring light (man kan tro det iaf utifrån hur hen uttrycker sig) hela dagen påpekade att "det kan du göra själv!" så följde hen med och var rätt så munter hela tiden. Mannen däremot ägnade första timmen åt att titta på mig och barnet, fota oss och läsa nyheterna på mobilen. Därefter surade jag till, samtidigt som han konstaterade att vi fått ihop mindre än en deciliter på samma tid. Såld av mitt "ju snabbare vi plockar två liter, desto snabbare kommer vi alla hem" valde han därför att hjälpa till. Och han visade sig vara en naturbegåvning.
Lustigt nog så var det efter ett tag han som fick ihop mest, konstaterade att det var rogivande och började prata om "nästa gång vi går hit". Han började även prata om möjligheten att göra marmelad, saft och dylikt varpå jag trodde han blivit riktigt såld. Jag försökte uppmuntra honom ytterligare genom att förklara att vi sparar massor med pengar på att göra egen sylt. Två liter bär, ett paket syltsocker för 16.90 och så har vi runt ett halvårs konsumtion för vår familj. Han påpekade dock vilken timlön han har och sa att det inte var särskilt bra timlön att plocka bär jämförelsevis. Då bemötte jag naturligtvis honom med motfrågor om vad han annars hade gjort som var så produktivt just nu och han fick lägga sig, eftersom han mest hade tänkt läsa böcker. Jag drog också upp det slitna argumentet att man inte kan mäta insats i timlön om det inte vore så att man faktiskt har möjlighet att tjäna pengar här och nu. För den som läser MI30 så brukar han vara duktig på att till exempel gå en omväg på 30 minuter för att spara 15 kr, eftersom han ändå inte hade kunnat jobba de 30 minuterna och tjäna 250 kr eller vad det nu var han tjänade på sin tid som lönearbetande. Det är ganska sällan man faktiskt kan byta ut sin tid mot pengar om man redan jobbar heltid. Kanske som egenföretagare eller på en arbetsplats med ständigt behov av övertidsinsatser.
Nåväl, jag är mycket nöjd med insatsen. Vi spenderade inga pengar förutom det på syltsockret, vi har rabarber- och blåbärssylt så det räcker till nästa år och jag fick dessutom motion på köpet. Är min man lika nöjd? Nej, tyvärr inte. När vi kom hem efter 3 km promenad i spöregn visade det sig att han hade runt 30 myggbett över hela kroppen. Jag själv plågades en del av dessa varelser, men ägnade rätt mycket tid åt att slå ihjäl dem under tidens gång. Han hade visst missat den biten och tycks dessutom närmast vara allergisk mot dem. Men, men. Sylt fick vi ju iaf.
Har ni några tips på FI-smarta utflykter eller aktiviteter?
Uppdatering: Jag har visst också 30 myggbett, jäklar vad jag kliat i natt...
Eftersom min familj inte är lika förtjusta i skogen som jag så krävdes det viss övertalning. Jag fick till exempel se till att ta med rikligt med fika, läsk och frukt för att alla skulle känna att det var okej. Dessutom fick jag lova att det inte skulle ta hela dagen att plocka de två liter blåbär som skulle behövas till projektet "blåbärssylt". Trots att min lilla tonåring light (man kan tro det iaf utifrån hur hen uttrycker sig) hela dagen påpekade att "det kan du göra själv!" så följde hen med och var rätt så munter hela tiden. Mannen däremot ägnade första timmen åt att titta på mig och barnet, fota oss och läsa nyheterna på mobilen. Därefter surade jag till, samtidigt som han konstaterade att vi fått ihop mindre än en deciliter på samma tid. Såld av mitt "ju snabbare vi plockar två liter, desto snabbare kommer vi alla hem" valde han därför att hjälpa till. Och han visade sig vara en naturbegåvning.
Lustigt nog så var det efter ett tag han som fick ihop mest, konstaterade att det var rogivande och började prata om "nästa gång vi går hit". Han började även prata om möjligheten att göra marmelad, saft och dylikt varpå jag trodde han blivit riktigt såld. Jag försökte uppmuntra honom ytterligare genom att förklara att vi sparar massor med pengar på att göra egen sylt. Två liter bär, ett paket syltsocker för 16.90 och så har vi runt ett halvårs konsumtion för vår familj. Han påpekade dock vilken timlön han har och sa att det inte var särskilt bra timlön att plocka bär jämförelsevis. Då bemötte jag naturligtvis honom med motfrågor om vad han annars hade gjort som var så produktivt just nu och han fick lägga sig, eftersom han mest hade tänkt läsa böcker. Jag drog också upp det slitna argumentet att man inte kan mäta insats i timlön om det inte vore så att man faktiskt har möjlighet att tjäna pengar här och nu. För den som läser MI30 så brukar han vara duktig på att till exempel gå en omväg på 30 minuter för att spara 15 kr, eftersom han ändå inte hade kunnat jobba de 30 minuterna och tjäna 250 kr eller vad det nu var han tjänade på sin tid som lönearbetande. Det är ganska sällan man faktiskt kan byta ut sin tid mot pengar om man redan jobbar heltid. Kanske som egenföretagare eller på en arbetsplats med ständigt behov av övertidsinsatser.
Nåväl, jag är mycket nöjd med insatsen. Vi spenderade inga pengar förutom det på syltsockret, vi har rabarber- och blåbärssylt så det räcker till nästa år och jag fick dessutom motion på köpet. Är min man lika nöjd? Nej, tyvärr inte. När vi kom hem efter 3 km promenad i spöregn visade det sig att han hade runt 30 myggbett över hela kroppen. Jag själv plågades en del av dessa varelser, men ägnade rätt mycket tid åt att slå ihjäl dem under tidens gång. Han hade visst missat den biten och tycks dessutom närmast vara allergisk mot dem. Men, men. Sylt fick vi ju iaf.
Har ni några tips på FI-smarta utflykter eller aktiviteter?
Uppdatering: Jag har visst också 30 myggbett, jäklar vad jag kliat i natt...
söndag 7 juli 2019
Varför blir sommaren alltid så dyr?
Så var sommaren och för min del så även semestern här. Trots halvtaskigt väder är jag nöjd och glad ändå, eftersom själva ledigheten i sig är mer värd än solbränd hud. Varje år och trots att jag är långtifrån nybörjare i FI-världen så chockas jag över att jag under sommaren både spenderar så mycket mer pengar och trycker i mig så många kalorier mer än vanligt. Det här inlägget ska i bloggens anda dock fokusera på pengarna och inte kalorierna, även fast jag kanske behöver mer stöd vad gäller kalorier.
Under de sista dagarna på jobbet innan semestern pratade jag och några kollegor om vad det var med sommaren som gjorde att man så gärna lägger mer pengar än vanligt. På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader. Personligen önskar jag att jag skulle kunna raljera och säga att jag är ett riktigt proffs som inte alls förstår vad de menar, men så är inte fallet. Även jag kan relatera till detta.
Vad är det då som händer? Jo, jag känner för att äta ute i tid och otid och för att slippa laga mat (trots att jag ju gillar matlagning och borde ägna all min fritid åt det). Eftersom jag inte är helt pantad så väljer jag detta till trots inte att göra det så ofta som jag eller ungen vill, men vi har ätit så mycket på Max att vi har fått alla deras leksaker och nu nästan måste byta kedja (det vägrar dock barnet så lär inte hända) för att få lite variation i krimskramset vi släpar med oss hem. Jag är också hela tiden sugen på indiskt, italienska pizzor och grillat från en uteservering. Detta trots att det är skitdyrt och vi sällan har någon barnvakt. På det stora hela känns det orimligt och jag skäms lite för att jag skriver de här raderna, men ändå är det så verkligheten ser ut.
Jag pratade med en kompis om det här fenomenet också. Hon hade gjort liknande observationer, men berättade också att det för henne inte handlade så mycket om lathet som om att hon ville fira hela tiden. Antingen skulle bra väder firas, eller semestern, eller att en resa närmade sig. Ni förstår grejen. Jag gör det också. Min lunch ska till exempel vara supersmarrig varje dag för jag har ju semester. På jobbet är jag kollegan som har samma linsgryta 4 dagar i veckan för att jag gjorde storkok och ändå inte njuter av lunchmaten. Om jag mot förmodan inte har varit förutseende nog så tar jag hemgjorda köttbullar från frysen och kokar snabbmakaroner. Varför gör jag inte det nu? Jag har ju tillgång till samma köttbullar nu, men istället tycker jag det är rimligt med utemat eller Max för att jag "glömt att laga mat". Inte så klokt.
En annan vän pratade om hur mycket alla aktiviteter på sommaren kostar. Vanligen är barnen på förskolan och vi föräldrar inlåsta på ett kontor. Nu ska vi gå på lekland för att aktivera barnen, på vattenland, äta lunch på stan eller kila på kafé. Listan kan göra oändligt lång och då talar jag ändå inte om sånt som alla vet kostar pengar, typ semesterresan till Gotland, Legoland eller Mallorca. Sånt kostar. Det fattar jag också, men det är nog inte så många som tänker lika mycket på att daglig aktivering även det kostar rätt så ofta. Jag försökte mig på en budgetversion för några dagar sedan och släpade med mig familjen till ett naturreservat med fikakorgen redo. Det var inte jätteuppskattat. Visst tyckte alla att det var lite skoj att komma ut, men den hemgjorda rabarbersaften och delicatobollarna förlorade både mannens och barnets intresse på runt två minuter. Rätt stor skillnad från när vi besökte ett konditori dagen därpå och alla satt nöjda och glada i en timme. Jag tror med andra ord att jag måste försöka ändra hela familjens vanor och beteenden under ledighet. Hur det går däremot, det återstår att se.
Blir din sommar dyr eller är du en sann FI-übermensch?
Under de sista dagarna på jobbet innan semestern pratade jag och några kollegor om vad det var med sommaren som gjorde att man så gärna lägger mer pengar än vanligt. På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader. Personligen önskar jag att jag skulle kunna raljera och säga att jag är ett riktigt proffs som inte alls förstår vad de menar, men så är inte fallet. Även jag kan relatera till detta.
Vad är det då som händer? Jo, jag känner för att äta ute i tid och otid och för att slippa laga mat (trots att jag ju gillar matlagning och borde ägna all min fritid åt det). Eftersom jag inte är helt pantad så väljer jag detta till trots inte att göra det så ofta som jag eller ungen vill, men vi har ätit så mycket på Max att vi har fått alla deras leksaker och nu nästan måste byta kedja (det vägrar dock barnet så lär inte hända) för att få lite variation i krimskramset vi släpar med oss hem. Jag är också hela tiden sugen på indiskt, italienska pizzor och grillat från en uteservering. Detta trots att det är skitdyrt och vi sällan har någon barnvakt. På det stora hela känns det orimligt och jag skäms lite för att jag skriver de här raderna, men ändå är det så verkligheten ser ut.
Jag pratade med en kompis om det här fenomenet också. Hon hade gjort liknande observationer, men berättade också att det för henne inte handlade så mycket om lathet som om att hon ville fira hela tiden. Antingen skulle bra väder firas, eller semestern, eller att en resa närmade sig. Ni förstår grejen. Jag gör det också. Min lunch ska till exempel vara supersmarrig varje dag för jag har ju semester. På jobbet är jag kollegan som har samma linsgryta 4 dagar i veckan för att jag gjorde storkok och ändå inte njuter av lunchmaten. Om jag mot förmodan inte har varit förutseende nog så tar jag hemgjorda köttbullar från frysen och kokar snabbmakaroner. Varför gör jag inte det nu? Jag har ju tillgång till samma köttbullar nu, men istället tycker jag det är rimligt med utemat eller Max för att jag "glömt att laga mat". Inte så klokt.
En annan vän pratade om hur mycket alla aktiviteter på sommaren kostar. Vanligen är barnen på förskolan och vi föräldrar inlåsta på ett kontor. Nu ska vi gå på lekland för att aktivera barnen, på vattenland, äta lunch på stan eller kila på kafé. Listan kan göra oändligt lång och då talar jag ändå inte om sånt som alla vet kostar pengar, typ semesterresan till Gotland, Legoland eller Mallorca. Sånt kostar. Det fattar jag också, men det är nog inte så många som tänker lika mycket på att daglig aktivering även det kostar rätt så ofta. Jag försökte mig på en budgetversion för några dagar sedan och släpade med mig familjen till ett naturreservat med fikakorgen redo. Det var inte jätteuppskattat. Visst tyckte alla att det var lite skoj att komma ut, men den hemgjorda rabarbersaften och delicatobollarna förlorade både mannens och barnets intresse på runt två minuter. Rätt stor skillnad från när vi besökte ett konditori dagen därpå och alla satt nöjda och glada i en timme. Jag tror med andra ord att jag måste försöka ändra hela familjens vanor och beteenden under ledighet. Hur det går däremot, det återstår att se.
Blir din sommar dyr eller är du en sann FI-übermensch?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)