Är frihetssökare parasiter?

En sak som FIRE-anhängare ofta får kritik för är att de är parasiter som lever på andra. Det spelar ingen roll hur mycket en person bidragit med i skatteintäkter under sin livstid eller vad man gör med sin fritid när man väl är fri, utan på något sätt så är det oundvikligt att man får en hel del pajer kastade på sig om man likt Åsa Axelsson eller Familjen Fri går ut i öppenheten och berättar om en alternativ livsstil. Det här parasittänket delas av såväl vanliga Svensson som politiker av alla dess färger. Sparo skrev om det här för inte allt för länge sedan på ett ypperligt sätt och jag kan inte låta bli att hålla med honom om att det är särskilt lustigt när vänsterpartister tycker att ens bidragande i skattekronor är det som avgör ens värde som medborgare och vad som är moraliskt. Oavsett om personer som lever på kapitalinkomster (som en del av bloggens läsare likt mig säkerligen gör eller önskar göra) har den här våren fått mig att gång på gång förundras över den svenska ekonomiska kulturen, eftersom det kastas ut pengar åt alla håll och alla bara ska ha och ha. Är det kanske jakt på bidrag jag borde fokusera på istället för att ta ansvar för min egen ekonomi?

För att vara tydlig så är jag stolt över att föräldrar kan vara hemma med sina barn och att möjlighet till ersättning finns för de som blir sjukskrivna eller permanent inkapabla till att arbeta. Jag tycker också att det är bra att a-kassa finns och att det på ytterkanten finns ekonomiskt bistånd när det verkligen behövs. Men det som vi sett under den här krisen tycker jag har varit något annat än en grundläggande trygghet. Första gången jag tappade hakan var när man ändrade a-kassereglerna så att en månads medlemsskap räknades som fyra. Vi har alltså en försäkring som går ut på att man är med i den oavsett om man tror sig bli arbetslös eller ej ifall man skulle råka bli det. För mig är arbetslöshet extremt osannolik och det finns många yrkeskategorier som nästan helt säkert aldrig kommer bli arbetslösa, men ändå är vi med för att ha den försäkring som det är tänkt som. Vad är det då som gör det rimligt att man helt plötsligt släpper in en massa människor i försäkringen som kanske redan vet eller anar att de inom kort kommer bli arbetslösa bara för att de ska garanteras ersättningen? För mig tappar försäkringen därmed sitt syfte och om regeringen tycker att alla borde vara med så borde a-kassa redan från början ha lagstadgats eller göras om till något allmänt bidragssystem som Försäkringskassans förmåner.

Som har omtalats i media rejält på sistone gäller det här även en massa andra av Corona-förmånerna. Artister som har tillgångar de flesta av oss bara kan drömma om har fått en massa ersättning för förlorad inkomst vad gäller konserter som ställts in, samtidigt som de fortsätter tjäna pengar på royalties och försäljning av skivor. Som blivande mamma läser jag en hel del i olika forum om andra gravida och deras funderingar och har snappat upp en hel del intressanta tendenser även bland vanliga löntagare. Det kan vara alltifrån att man nu passar på att sjukskriva sig själv 21 dagar för att "man får" vid varje liten enskild förkylning eller oro för att drabbas av Corona, eller att man hittar på en trovärdig diagnos som graviditetsillamående för att slippa vårda Covid-sjuka eller träffa några patienter alls på jobbet. Har också läst om kvinnor som fejkar besvär för att ha anledning att komma in på gynmottagningen och få ett ultraljud eftersom de känner sig så oroliga att deras 6-veckors embryo inte lever. Nu senast läste jag om en mamma som ville avbryta semestern för att ansöka om vab när hennes femåring blev förkyld under hennes semester. Tydligen är det helt okej att göra så, men vad är rimligheten i att man inte kan ta hand om sitt eget barn när det är förkylt utan att få pengar från Försäkringskassan?

Min man och jag har allt oftare till följd av den här galna våren börjat diskutera om vi är avarter i det svenska samhället. Kanske borde vi inte ens få kalla oss svenskar? För när Mini är sjuk brukar vi försöka arbeta del av dag hemifrån och ibland faktiskt hela dagar när hen är tillräckligt sjuk för att ändå bara ligga. Vi har arbetat hemifrån när vi själva varit sjuka och inte velat smitta ner arbetsplatsen och är det så att vi bara är sjuka en endaste dag (till exempel vid migrän) har vi stannat hemma en enda dag och tagit karensen. Vi har inte stannat hemma lite extra för att vi ändå tagit smällen av en karens. Förresten, det är nog mest jag som gjort så. Min man har haft tre sjukdagar någonsin under sin karriär. De tre dagarna inföll den här våren i mars och Mini var sjuk samtidigt och hade ändå inte fått gått i förskolan. I övrigt har han bitit ihop till och med efter en operation där han fick tre veckors sjukskrivning.

Vem är det som är parasiten? Är det den som har ett tillräckligt stort kapital för att inte tjata på vården om läkarintyg i tid och otid? Eller är det den som har 10 sjukperioder på ett år? Är det den som stannar hemma en längre tid med barnen när de är små eller är det den som måste avbryta sin semester för att ta ut VAB så fort barnet blir snorigt? Min strategi har hittills alltid varit att jobba hårt och göra rätt för mig, att inte svika mina kollegor och att jobba på under en begränsad tid för att sedan med gott samvete kunna göra en exit. Sannolikt kommer det bara leda till att jag i slutändan drabbas av höjda kapitalskatter för att finansiera alla som plötsligt är sjuka i 21 dagar istället för 7, avbryter sin sommarsemester för att vabba under två snoriga veckor i juli eller ansluter sig till a-kassa efter att de varslats. Kanske är det nu som det är läge för att byta strategi och göra som alla andra istället? Kanske är sommaren 2020 startskottet för att vara en parasit utan att känna sig omoralisk, lite så som politikerna verkar tycka att vi ska göra?


Har ni reflekterat över den svenska privilegierade kulturen?  Hur hanterar ni i så fall den?