torsdag 14 maj 2020

Vem har råd att bo i villa egentligen?

Jag inser att dagens rubriksättning är lite halvtaskig, särskilt med tanke på att villapriserna varierar rätt rejält mellan orter och även mellan olika stadsdelar. Samtidigt var det precis den frågan jag ställde mig när jag var på promenad genom min stad med Mini för att köpa lite ost till de hembakade frukostbröden.

För att inkludera er lite mer vill jag illustrera ungefär vad det var jag såg på min promenad. Vi vandrade genom ett finare, relativt centralt område i min stad. Jag skulle våga svära på att max 1% av dess invånare är födda utomlands, men det skulle kunna vara ännu färre än så. På uppfarterna står nyare tyska bilar för allra minst 400 000 kr styck, och många av dem är dessutom SUV:ar. Varför man har ett behov av en SUV när man dels kan cykla och dels bor ett av de plattare och snöfattigare landskapen i Sverige är mig ett mysterium, men inte desto mindre verkar det vara det normala här. Trädgårdarna är relativt stora, runt 1000 kvm och innehåller alla en robotgräsklippare som bekvämt sköter trädgården medan ägarna är på arbetet. I vissa fall finns en studsmatta, ofta en fin uteplats och en jacuzzi. Det är sällan vi ser människor i de här trädgårdarna. Faktum är att vi aldrig sett någon i några av de dyraste och finaste villorna som är utrustade med såväl jacuzzi som pool. Om någon syns är det nästan uteslutande barn i 5-10- årsåldern som leker med varandra utan sina föräldrars närvaro. Vissa villor är förvisso lite slitna, särskilt de som är byggda på 20-talet, men de allra flesta verkar hållas i fint skick och genom fönsterrutorna kan man ana nyrenoverade kök med köksöar och tv-apparater som är typ lika stora som en bioskärm på landet. De här villorna kostar med Stockholmsmått inte skjortan direkt. Vi pratar om priser i klassen 5-8 miljoner, där det nedre intervallet vanligen innebär vissa renoverings"behov". Notera min speciella användning av ordet. Det var inte ett misstag.

Jag vet inte hur mycket jag tidigare berättat om våra inkomster eller förutsättningar. Men man kan säga att banken skulle tillåta oss att köpa en sån där villa, särskilt om vi gjorde oss av med lite investeringar och inte satsade på det mest flashiga alternativet. Banken tycker alltså att det är okej att två personer med barn i de tidigare 30+, ger sig själva en skuld på runt fyra miljoner. Nu var jag av nyfikenhetsskäl tvungen att kolla på SBABs hemsida och de ger oss möjlighet att låna 4, 3 miljoner plus vad vi nu kan få fram i kontantinsats. Vi ligger redan idag med över miljonen i boendet och som ni vet är vår buffert något i överkant som det är, så för oss vore det inga problem att köpa något för sex miljoner med andra ord. Det här betyder att jag borde kunna svara på min egen fråga med ett "vi". Men det känns ändå inte helt rätt. För även om jag inser att min grundregel att vi alltid ska kunna klara oss på en inkomst trots att vi är två som lever ihop och för närvarande arbetar, så känns det inte som att det kan vara helt sunt att dra på sig så stora lån i så ung ålder. Faktum är att jag undrar rätt så desperat hur mycket pengar de personer som gör så har? Vi skulle få ut närmare 60 papp netto om vi både lyckades arbeta heltid en och samma månad och inte vabba eller vara sjuka. Det senaste halvåret tror jag inte det hänt en enda gång, men det skulle väl kunna göra det teoretiskt sett. Jag förstår att våra löner inte direkt är fantastiskt höga, men utifrån relativt ung ålder och att vi inte bor i ett storstadsområde, gissar jag att det ändå är rätt okej inkomster. Att lägga till en tysk SUV känns ännu mer belastande för privatekonomin.

Min fundering idag är lite vad som är normalt. Nu gissar jag att mina läsare oftare än andra har en mer konservativ syn på konsumtion och flashigt leverne, men hur stora inkomster skulle ni tro att folk har som skaffar sig ett bostadslån på flera miljoner per vuxen och ett billån på flera hundra tusen? Tror ni att de flesta i vår situation skulle köpa en sån där villa och bil? Tror ni de skulle få ont i magen när permitteringar orsakar en 10 %-ig minskning i inkomst? Tror ni att en sjukskrivning skulle innebära att man måste sälja BMW:n?

Jag för min del har ju aldrig testat på det där consumer sucker-livet som framför allt Fru EB varit så duktig på att dela med sig av sina erfarenheter av. Det innebär kanske att jag inte riktigt kan greppa eller uppskatta vad som är normalt, men både jag och min man föreställer oss alltid att de som bor och lever sådär är väldigt mycket rikare än vi. Vi tänker oss inte att folk lånar 85 % av bostadens värde eller köper en bil på kredit. Vi har inte riktigt någon aning om var de här personerna jobbar för vi bor inte i någon direkt närhet till välbetalda företag (vad vi vet), men vi antar att betydligt högre löner finns där ute någonstans i vår närhet.

Om du orkat läsa så här långt förtjänar du faktiskt en guldstjärna. Om du dessutom kan kommentera med en okvalificerad gissning på hur höga inkomster folk har för att pumpa ut 20 000 kr i fasta utgifter (boende, bil och liknande) så förtjänar du minst två. Om du har några andra insikter som kan förklara vad som krävs för att man ska på riktigt ha råd att bo lite dyrare och köra en lite dyrare bil är du också hemskt välkommen att kommentera. Inte primärt för att jag vill övertala mannen att öka vår skuldsättning, utan för att jag vill förstå omvärlden lite bättre.




45 kommentarer:

  1. Jag skulle gissa att folk som ni. Om du söker på adressen på hitta.se och klickar på någon person så kan du får fram genomsnittsinkomsten i området. Jag köpte konservativt och jag har ca 2/3 högre inkomst än snittet i området. Du får ta över två miljoner i lån om du maxar lånen och köper en tvåa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som du agerat klokt. Vi är dock lite smått sugna på att gå över på andra sidan, men känner för stunden inte riktigt att vi har råd med det. Kanske kommer vi anpassa oss till resten av befolkningen inom några år, förhoppningsvis i så fall med några miljoner i portföljen först.

      Radera
  2. Hej!

    Intressant fenomen. Jag har läst någonstans att det är vanligt att boendet kostar drygt en tredjedel av svenskarnas nettoinkomster (har inte tid att kolla upp någon källa på det nu). Vet inte om detta endast är ränta + amortering + eventuella avgifter till förening/nödvändiga renoveringskostnader eller om det innefattar allt som hör boendet till så som el, uppvärmning, vatten, sophantering, bredband etc. Hursomhelst kanske man kan räkna med att dessa personer tjänar mellan 45,000-60,000 netto minst (som er).

    85% belåning är inget jag själv räds för. Vi ska köpa bostadsrätt nästa år och planerar att låna maximalt. Varför?
    Vår boendekostnad (föreningsavgift, amortering, ränta) kommer att ligga på 23,7% av våra fasta nettoinkomster och cirka 21,7% av våra totala nettoinkomster i nuläget. Detta är för mig en tillräckligt låg "risk" för detta lån. Sedan har vi inte lånat ens i närheten av vår "maxgräns" baserade på våra fasta löner, utan drygt 1,25 miljoner i var är planen.

    Det är möjligt att personerna som bor där sedan tidigare haft mycket sparade pengar, efter arv eller något som de lyckats spara ihop själva, därigenom kan de ha en lägre belåning och boendekostnad trots att huset är värt 8 miljoner.
    Jag tror dock de flesta inte är "så märkvärdiga" som bor så, men att de ligger bland de mer högre betalda arbetena (40,000-60,000 kr brutto i var eller mer).

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kanske det är! I vårt fall ligger vi inte i närheten av det, men det låter väl rimligt. Ensamstående ofta runt 50 % tycker jag mig ha läst.

      Jag tycker egentligen inte att du har fel i 85% belåning, särskilt för folk som investerar alternativt, men det är det ju inte alla som gör. Och ju större monetära summor vi pratar om, desto högre risk vid stora räntehöjningar. Om räntan skulle höjas till 8 %, ränteavdraget slopas och man har ett lån på fyra miljoner, är det rätt saftigt. Det skulle i så fall överstiga min nettoinkomst när jag jobbar heltid. Då hade vi helt plötsligt knappt kunnat spara alls...

      Vad gäller mina villaägande grannar så kanske du har rätt gällande inkomster. Mini har dock en kompis vars båda föräldrar är landstingsanställda sjuksköterskor (kom jag på efter att jag skrivit inlägget) och bor där, gissar att det krävs en del OB för att de ska komma upp i sådana summor för dem. Men kanske inte.

      Radera
  3. Samtidigt är det de här människor som klagar på att skatterna är för höga, de vill istället att pengarna ska läggas på deras flashiga livsstil som bekostas med lånade pengar. Min granne bygger pool när det är en kilometer till stranden. Varför dra på sig fler saker som ska underhållas och sen klaga på att man är stressad och att inte pengarna räcker.
    Om jag hade familj,skulle jag vilja ha det som Familjen Fri eller Fru E B som verkar ha en skön inställning till tillvaron och ett bra liv till halva priset, vad det verkar.
    Här där jag bor har ungdomarna under 25 år köpt hus för flera miljoner. De arbetar inom låglöneyrken, typ mataffär, vaktbolag, har stora bilar dessutom. Från min synvinkel verkar det skittråkigt att binda upp sig sådär tidigt i livet, typ gå från barndom till huslån och sitta fast med partner och hus. Snart tröttnar de på varandra och är otrogna med grannen,vad de tjänar vet jag däremot inte./En

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken spännande kommentar! Känner också igen det där. Nu är jag iofs väldigt sugen på en villa så jag kanske inte riktigt ska vara så nedvärderande, men tänker att det är läskigt att leva på ett sätt som gör att en långvarig sjukskrivning får rejäla konsekvenser eller att en familjesituation som kräver större föräldranärvaro (tex vid diagnoser, mobbning eller liknande) vore omöjlig. Jag skulle hata mig själv om Mini behövde att jag var med mycket i skolan, eller hjälpte till med lärande hemma, men jag behövde jobba för att vi skulle kunna betala alla räntor på det überflashiga huset jag köpt. Jag kom ju in lite på det i inlägget, att jag aldrig ser mina grannar. Ibland kan man ju fundera på hur vettigt det är att lägga några miljoner extra på stor trädgård och sen aldrig vistas i den. Kanske för att man hatar trädgård? Eller för att man måste jobba om kvällarna för att få företaget att dra in tillräckligt med pengar eller för att göra sin krävande chef nöjd. Lite sorgligt ändå.

      Radera
  4. Om någon funderar över vårt boende, bilar och resor skulle de nog tro att vi la hela vår lön och lite till. Men vi har bott i huset i ett "dyrt" område i 20 år och det var betydligt billigare att köpa då. Att vi dessutom gjorde en lyckad lägenhetsaffär innan och dessutom fått 2 arv gör att vi inte har några lån alls. Vi har renoverat själva och värdet har ökat under alla år vi bott här. Inga höga löner, jag inom vården och maken medellön. Men vi lever på min lön och sparar hans och kan ändå unna oss resor med barnen. Så om några år går vi i pension betydligt tidigare än grannarna. Fast jag skulle tro att majoriteten av grannarna inte har det som vi, men man vet aldrig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag också tänka mig att det förekommer. Ser en del äldre par också som kanske nyligen gått i pension. De betalade nog betydligt mindre för villan för 30 år sedan än vi lade på vår tvåa som vi bodde i förr. Men de flesta på Minis förskola bor i villor i runt sexmiljonersklassen åtminstone och de har nog inte kunnat göra så enorma bostadskarriärer när de är runt 35-40.

      Ibland önskar jag att jag vore 20 år äldre, men vågar nästan inte skriva ut det av rädsla att Sparo skriver blogginlägg om mig :)

      Radera
  5. Vi bor billigare i villa än i lägenhet. har låga driftskostnader, huset är 15 år och kräver minimalt med underhåll. Friheten är suverän när man har småbarn när de kan springa ut och leka eller cykla på gatan utan att man måste springa efter dem hela tiden. Vi har pool också :)

    Det gäller att leva och bygga smart. Då får man låga kostnader som ett brev på posten.

    En lägenhet i närmaste storstad på 150 m2 som vårat hus ligger på skulle gissningsvis kostar runt 16000 kr i månaden i hyra. Det är mer än det dubbla mot vad våra bostadskostnader är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju aldrig riktigt fattat var ni bor, men håller med om att villa är najs och kan vara billigare i många fall. Det jag egentligen ställer mig lite fundersam till är hur stora inkomster folk har för att våga riktiga lån. Alltså, vi vill alltid klara oss på den inkomsten som är lägst (min i vårt fall) och har det som en måttstock. Det förstår jag att alla inte gör, men hade nog ändå en föreställning om att de flesta skulle vilja klara sig på en inkomst + lite till. Det känns orimligt att en sjukskrivning eller föräldraledighet ska innebära att man måste flytta.

      Radera
  6. >Tror ni att de flesta i vår situation skulle köpa en sån där >villa och bil?
    Ja.
    >Tror ni de skulle få ont i magen när permitteringar orsakar >en 10 %-ig minskning i inkomst?
    Ja.
    >Tror ni att en sjukskrivning skulle innebära att man måste >sälja BMW:n?
    Ja, men det gör man inte. Va? Sälja bilen, är du inte klok? Hur ska vi då kunna klara logistiken kring barnens alla krockande asnödvändiga dyra aktiviteter? Nej nej, man tar i så fall ett blancolån eller ber banken höja upp bostadslånet till taknocken under förespegling att man ska bygga en vedeldad bastu (fullt rimligt skäl till lån) för att jacka loss lite deg i väntan på att den ej arbetsföra hälften är på bana igen. Förstår inte hur du tänkte Frihetsmamma, sälja bilen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, dumt av mig! Jag springer till banken på en gång...

      Gillar nylån till renoveringar. Nu har ju iofs ni just kört på den strategin (så jag kanske trampar i klaveret här), men på det stora hela känns det väldigt konstigt att man ska höja lånet för att fjärrvärmepumpen går sönder eller för att man blir sugen på en altan... Sen kan jag absolut förstå att man inte vill sälja sina aktier vid fel tillfälle, men många av de här personerna har säkert inte ens en portfölj att inte ta av...

      Radera
    2. Nej jag vet, det är inte riktigt vår melodi egentligen. Vi är bortskämda med att bo i lägenhet i stan och där undviker man ju den typen av backstabs. Men som du säger, vi har ju valet att casha, det är enligt min erfarenhet inte det vanliga.

      Radera
  7. (Jag gick visst igång något sanslöst på det här inlägget och skrev en kommentar som var dubbelt så lång som maxgränsen för antal tecken...)

    Svar "ja" på samtliga frågor. Vi valde ju att svara "vi" på frågan, med vissa modifikationer. Ja, vi köpte ett hus med stor tomt och maxade bolånet. Ja, vi köpte en sprillans ny bil och tog lån på flera hundratusen. Ja, vi är två personer i tidiga 30+ som har planer på typ två barn och snart två hundar.

    Det som jag vill påstå skiljer oss från de av våra grannar som har det som du beskriver är flexibilitet, genomtänkta planer, hängslen, livrem och tålamod. Min utgångspunkt var att vi INTE hade råd med allt det här som vi ville ha, än. Kanske om 3-4 år. Jag försökte skohorna in planerna på djur, trädgård och barn i en lägenhet på 45 kvm med ett frimärke till trädgård, just för att det kändes så avlägset att vi skulle kunna. "Inte kan väl vi..?" Jante var i högform och jag låste in mig själv i en liten låda.

    Men faktum är att vi har bra löner i en stabil och efterfrågad del av vår bransch. Vi köpte hus för massa pengar men "bara" lite drygt hälften av vad vi skulle ha kunnat enligt banken. Vi uppfyller min grundregel om att vi ska kunna behålla det vi har även om den ena skulle bli arbetslös och den andra bli sjukskriven på halvtid, samtidigt. Eller om man vill hårddra det så ska den ena kunna bo kvar om den andra skulle gå bort. Vi har en buffert för rimliga oförutsedda utgifter, och vi är beredda att skära ned våra utgifter till absoluta minimum om det skulle skita sig på något sätt. Marginalerna är dock inte oändliga, så därför är vi fortfarande med i fack och a-kassa, och har olycksfallsförsäkringar för oss och hunden. Jobb med bra tjänstepensioner och sjukförsäkringar.

    Bolånet maxades för att räntorna är superlåga och för att inte urholka frihetskapitalet nu när snöbollen knappt har kommit i rullning. Samma resonemang med billånet även om räntan är högre där. Vi kom överens om att en hög belåning var okej för att kunna börja leva det liv vi vill leva (landet, familj, odling, självhushållning, djur, natur, etc.) redan nu. Det känns fortfarande ovant att röra sig med de här summorna för jag växte upp med "vi har inte råd" ringande i öronen i nästan alla situationer. Jag behöver nypa mig själv för att fatta att jag inte drömmer. Samtidigt kan jag bli lite "åksjuk" för jag vet hur otroligt mycket pengar vi skulle kunna spara *egentligen*. Om jag hade varit fullt frisk och arbetsför så kanske läget hade varit ett annat, men nu har det blivit mer värt att slå av på sparandetakten, jobba deltid, och bygga grunden för det liv vi vill leva relativt omgående. Frihetskänslan har till stor del redan infunnit sig, vilket är en stor lättnad. Kanske landar jag i att det är okej att fortsätta jobba deltid, bara jag kultiverar modet att välja vad, när och hur jag vill jobba?

    Jag tror att gemene Svensson köper hus och bil efter vad banken tycker att de har råd med, dvs. baserat på hur mycket de får låna. Har man ordning på ekonomin och en plan för hur man ska hantera arbetslöshet, höjda räntor, mm. så kan väl det vara fine, men det verkar vara få som har de marginalerna. Jag tror inte att de tjänar mer än vi gör, de flesta har trots allt ganska "vanliga" (vad nu det är) och väldigt varierande jobb, och många tjänar nog långt mindre än vi gör också. Har inte de flesta väldigt höga bolån, och de som köper bil kontant hör väl nästan uteslutande till de sparsammas skara?

    Ända sedan examen har jag jobbat i en bransch där man kastar pengar omkring sig (IT). Inte alls som inom finansbranschen men tillräckligt för att ha kommit i kontakt med flera olika grupper av höginkomsttagare (civilingenjörer med ingångslön 35 tkr och snabbt ökande till uppåt 100 tkr/mån. Jag skulle tjäna 50 tkr/mån brutto om jag jobbade heltid såhär 5 år efter examen).

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av grupperna är de som typ kör Jaguar, har båtar, reser och äger flera hus. De är 60+, har tjänat sjukt bra i herrans massa år och har inga planer på att sluta jobba eller skaffa sig mer fritid. De tycker om att jobba och leva "stort" och pengar är inget problem för de har aldrig varit sjuka eller arbetslösa någon längre tid. De har bott i sina hus länge och lånen är låga eller obefintliga. En del har kapital nog att sluta jobba, men de vill inte. Av de jag har träffat så är samtliga män, ofta med fruar som har tagit huvudansvaret hemma.

      En annan grupp är betydligt yngre och vill ha allt det där som den första gruppen har, men de har egentligen inte råd (än) och ingen plan för hur livet ska gå ihop om något brakar (tänk medelålders karriärist med småbarn, renoveringar, utlandssemestrar, mm). De lever lön till lön och är ständigt stressade över både familj, jobb och ekonomi, men oförmögna att dra i handbromsen. De som är på väg ut ur den här fasen har utflugna barn och *vill* sakta ned. De har insett att de har köpt boende och livsstil över sin förmåga men det går i princip inte att sälja med vinst vilket gör att de sitter fast. I bostadsområden som vårt känner alla alltid till de där grannarna som skilde sig/blev sjuka/råkade ut för en olycka och var tvungna att lämna huset för att de inte hade råd att bo kvar. Likaså vet man vilka de som har renoverat sönder både sig, barnen och äktenskapet är.

      Den yngsta kategorin är den jag har kunnat identifiera mig minst med. Lång utbildning, höga karriärambitioner, älskar att festa, resa, köpa absurt dyra prylar, äter på fina restauranger flera gånger i veckan, totalrenoverar sekelskifteslägenheter och tenderar att skratta högt åt idéer som "sparande" och "pension", ibland med en gnutta panik i blicken. Inte helt osannolikt att de sedan fortsätter i det snabba spåret mot ruinen enligt ovan?

      Själv har jag rört mig i utkanterna av den här världen med viss förundran. Jag växte upp i en familj där nettoinkomsten var ca 12 tkr/mån som lägst. Hus var inte prioriterat/ett intresse så vi bodde i en dyr hyreslägenhet i ett fint område. Nu får vi tillsammans ut 60-70 tkr/mån, och bor i ett stort hus på stor tomt (120 kvm hus på 2500 kvm tomt). Någonstans däremellan levde jag gott på 5-10 tkr/mån, sparade multum och var fullt inställd på att behöva köpa en lägenhet själv för 3.5 millar för att få ett drägligt liv i centrala Stockholm (ha!). Jag trodde för ett kort ögonblick att jag kunde trivas i den där yngsta kategorin, men övergav som tur var den tanken. Eller snarare brakade in i väggen och lärde mig att jag visst fick leva livet som *jag* ville. Nu har jag både familj och grannar som lever ett mer lagom liv med lagom fart och lagom stora hus. Jag har fått lära mig att "vanliga" människor kan vara både höginkomsttagare, egenföretagare, ha båt(ar), bo i fina hus, osv. Men ingen av dem bor de dyraste husen med de mest perfekta trädgårdarna. De tycker om att ta hand om sina egna hem, är ofta händiga, och har ett genuint intresse av att bygga sina liv kring hemmet och närområdet. Sedan tycker jag generellt att de jobbar och shoppar alldeles för mycket ändå, men det är en annan femma ;)

      Jag tittar fortfarande med stora ögon på de riktigt stora "ödevillorna" där ingen verkar vara hemma förutom robotgräsklipparen och undrar hur folk lever. Vi pratar om badtunna men är tveksamma till att vi skulle använda den tillräckligt för att det ska vara värt kostnaden (den skulle ev. kunna betala sig själv i hälsofördelar för min stresskadade kropp). Folk tycker att vi är konstiga för att vi inte har mikro eller TV, inte drunknar i prylar, "bara" har en bil, för att vi vill använda trädgården till något annat än att bara hänga, knappt äter ute, inte reser, trivs hemma... ja du vet. Inkomstmässigt tror jag att vi lika gärna skulle kunna vara en av "de där" familjerna. Den enda skillnaden är att vi inte vill vara det.

      Radera
    2. Intressant att läsa om hur ni gjort. En sak jag tänker på när jag läser är att det låter som att ni ordnat ett liv som funkar utifrån era nuvarande preferenser och att ni ordnat ett liv som gör er nöjda nu. Kanske kräver det att man inte avskyr sitt jobb för att "våga" göra så?

      Jag inser att vi på pappret skulle kunna göra en massa saker, men samtidigt att vi kommit rätt långt på FIRE-resan som det är nu och att det därför instinktivt känns dumt att utöka kostnaderna rätt rejält även om det skulle innebära ökad trivsel här och nu. För på så vis skulle tiden till FIRE förskjutas avsevärt.

      I övrigt tror jag att du har rätt om de olika grupperna. Det är lätt att titta på 50-talisterna med viss avund, eftersom villapriser och löner varit till deras fördel.

      Radera
  8. Den generella inställningen till lån är (har varit) att man lånar så mycket som banker lånar ut, dvs maximalt belopp. Resonemanget är nånting i stil med "banken kan det här med ekonomi, och lånar banken ut så här mycket så klarar vi av det"
    Kombinera det med kontinuerligt stigande villapriser sedan nittiotalet så gott som överallt i Sverige innebär det att de som köpte för 10 år sedan, gjorde det när priserna var ungefär hälften jämfört med idag. Så de där villorna idag för sex miljoner gick för tre miljoner. Ungefär.

    Vad gäller bilar så är det många som har tjänstebil/förmånsbil dvs företaget de jobbar på har ordnat med leasing och skatteavdrag görs vid lön.
    Det är få som haft en hög med kontanter liggandes (alltså en halv mijon eller så) hemma och som de köpt en fabriksny bil för. De flesta helt nya bilar som säljs är till företag och de få som säljs till privatpersoner är på leasing (alltså även privatleasing) eller med "finansiering" dvs lån via bilhandlaren.
    Om du är en fena på det där med bilar ser du säkert att det som ser ut som en ny bil är kanske en två/tre år gammal årsmodell och som då köpts även den via bilhandlarens krediter men då till halva priset jämfört med en fabriksny.

    Men om du är riktigt intresserad kan du förhållandevis enkelt ta reda på i detalj hur det ligger till: via skatteverket får du taxerad inkomst som är offentlig uppgift, hos bilregistret kan du söka på registeringsnummer på bilar för att se ägare (dvs privat/företag), hos mäklarsajter kan du se om (ibland när) villan såldes och vad priset var (alternativt sökning hos lantmäteriet). Kombinera det med tex LinkedIn och andra social sajter och du kan få en mycket god bild hur inkomster och utgifter balanseras, och hur lånebilden ser ut. Även kreditupplysning för dig som icke-företag går att göra - dock tas det ut en avgift per person som det tas upplysning på, har inte sett någon gratistjänst alls.

    Men jag antar att det bara var lite allmänna tankar du fick när du spatserade i området. Och inte tanken om en detaljerad kartläggning?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skrattade rakt ut när jag läste din kommentar. Tur att jag jobbar hemifrån! Jag inser att jag skulle kunna rota mer i vilka personerna är och deras faktiska förutsättningar om jag lade manken till, men egentligen är det mest mentaliteten som är intressant. Jag och min man är så extremt sparsamma (inte jämfört med Sparo kanske, men gemene man) att vi inte riktigt vet vad som är normalt, men jag tänker att många läsare har erfarenheter från vänner och det egna livet och därmed kan ha en uppfattning om vad som vore normalt för att man ska ta sig råd att köpa en fin villa. Alla kanske inte tänker att en 50 %-ig sparkvot är ett absolut minimum liksom.

      En sak du skrev som jag tror du har rätt i är förmånsbilar är vanliga och du har även rätt i att jag inte är så duktig på bilar att jag har koll på vilka som kör en bättre begagnad bil och vilka som kör en nyny bil. Nyligen kollade jag faktiskt upp ett par grannars bil, eftersom jag blev förvånad över att de köpt en sådan flashig bil i och med att de med absolut säkerhet har betydligt lägre inkomster än min familj. Då visade det sig att den bilen som de beskrev som helt ny och som jag tyckte såg helt fabriksny ut var tre år och en tidigare företagsbil som gått nästan lika långt som vår 10-åriga bil. Så vi ska nog inte lita alltför mycket på min uppfattning av bilar...

      Radera
  9. Vi bor i villa 150 km och 1700 m2 tomt sedan 2 år, jag är nöjd! Har två små barn och hund. Mannen jobbar hemma nu med Corona. Jag har 10 min cykling till jobbet och förskolan är 500 m bort. Vi själva är uppvuxna på landet och tycker fördelar med villa är att barnen roas ute med egna projekt samtidigt som man själv kan pyssla med något i trädgården, eller för den delen sitta ned en stund. Tomten vetter mot en skog, till vilken vi går upp med våra små nästan varje dag. Leta smultron o insekter,osv klättra upp på berget och titta på utsikten, barnen får upptäcka den riktiga världen som vi ser det (naturen). Vi vill bli FIRE, (dock inte bönder, det är för slitsamt) men tycker småbarnsåren är krävande, det kan få kosta lite mer med vissa saker då, som boende där vi spenderar mycket tid (bjuder hem och hälsar på folk, åker inte utomlands). Betalade 3,5 M för detta med "renoveringsbehov", nybyggda hus i området ligger runt 5 M. 60% belåning, ränta och amortering går på 4500/mån, men det som kostar är el (trots bergvärme), inredning (trots att vi gillar begagnat), renovering och allt som man inte visste att man behöver till hus och trädgård... Får se om vi fortsatt gillar det när barnen är tonåringar, annars flyttar vi till mindre och får loss mer pengar då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan fortsätta med nackdelar med att bo i villa: kostar mer i tid och pengar jfr med lägenhet. En del anser att man får en närmre relation med barnen om man bor i lägenhet och rent fysiskt är nämre varandra, samt måste ta sig ut mer som ett gemensamt projekt. Risk att man bara renoverar och håller på med projekt och inte lägger tid på umgänge med barn och egen återhämtning (utbrändhet). Vi tänker att vi inte behöver ha allt tipp-topp nu och tar ett projekt i taget med rejäl paus mellan dem samt låter barnen vara med på det de vill (tex att jaga gräsklipparen är tydligen skitkul). För barn är säkert radhus jättekul också, antagligen bor vi i villa mycket för vår egens skull - tycker det är skönt att slippa ha grannar så tätt inpå.

      Radera
    2. Visst finns det en poäng i att lägga mer pengar på boendet om man spenderar mer tid hemma. Har en barnfamilj i vårt område som har husbil och verkar flyga utomlands (inte just nu då) flera gånger per år och en svindyr kåk med stor trädgård som de aldrig verkar vara i. Skulle inte förvåna mig om de har båt också... Det är väl relevant att lägga pengar på det som är viktigt för en och det som man har tid med, men känns desto mindre viktigt med stor, dyr villa om man aldrig är hemma eller har tid att ta hand om den. Städerska som städar, snickare som renoverar, robotgräsklippare som klipper gräs och föräldrar som är på jobbet. DET tycker jag känns lite tråkigt.

      Radera
  10. Kloka reflektioner!

    Jag är mångmiljonär med en årsinkomst i nuläget på över 750 tkr på lönen och det är ändå gnetigt att få lånelöfte på mer än 3-4 miljoner. Det är ett slags pyramidspel som fungerar så länge man kan sälja sin tidigare bostad med vinst och yngre kan belåna föräldrarnas bostäder som säkerhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det så. Låter lite som att en bubbla är på gång, eller lite pyramidspelsaktigt, men vi får väl hoppas att det inte är så illa. Min man visade mig någon artikel från en random SVT-lokalstation som hävdade att priserna i det länet ökat med 200 % på typ 10 år. Nu minns jag inte var det var någonstans, men rätt läskigt egentligen att allt blir dyrt och vi yngre går omkring och tror att det ska förbli så.

      Radera
  11. Det finns ett talesätt i USA som lyder ungefär så här: fattiga köper prylar, medelklassen köper utgifter (resor, båtar, upplevelser) och de rika köper inkomster (dvs avkastande tillgångar som tex aktier)
    Tänkvärt i all sin enkelhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag hålla med om. Vi får försöka trotsa medelklassbeteenden och göra oss rika istället :)

      Radera
  12. Att ha 20k i fasta utgifter kräver nog inga fantasiinkomster, tror en stor del av befolkningen lever med en sparkvot under 5%, där dessa eventuella 5% ändå går till årets semester. Känner många småbarnfamiljer där oftast mannen har ett fast yrke med inkomst runt 30k sedan har oftast frun på grund av tidiga barn en osäker anställning i form av vikariat som ses som extra inkomster, alternativt studerande; addera ett par barn, villa och två bilar på det så förstår jag inte hur man ens kan hitta marginaler i ekonomin. Dessa bor inte i 5-8 miljoners villor, men iallafall i 1-3 miljoners klassen. Att gå till 5-8 miljoners klassen kräver nog bara att båda har fast anställning, eventuellt att man haft ett tidigare boende och bytt upp sig i detta pyramidspel.

    Men att faktiskt ha råd med boende och bil samtidigt som man lägger undan stora pengar tror jag inte är så svårt. Har själv alltid haft hög sparkvot, även som student sparade jag uppemot 30% av CSN, när jag började arbeta så sparade jag nästan 60% första 1-2 åren. Köpte sedan min första bostadsrätt i en mindre stad för ca 0.5M, kunde köpt den kontant men belånade ändå 85% och behöll mina investeringar (hur många nyexaminerade har det valet? De flesta har ju konsumerat bort sina stålar). Nästa fas i livet är ju en villa om säg 5 år och då kan jag välja ganska friskt vad jag vill ha tror jag, speciellt då vi är två.

    Gällande bil, har märkt att vår småbil i 30k klassen faktiskt kostar mer än vad man tror (3-4k/mån 12 månaders snitt), vi har väl haft otur med reparationer på sistone. Skulle säkerligen kunna byta upp oss till 100k klassen och spara pengar eller i iallafall kassaflöde. Tror att man generellt byter bil för sällan och reparerar en äldre bil för mycket då man tror den är billigare, att byta upp sig var säg 5e år tror jag är sunt, man kan ha ett "bilsparande" på nån tusenlapp i månaden för detta syfte.

    Men generellt, att ha råd är inte svårt enligt mig om man låter det ta tid, har låga utgifter (iallafall kassaflöde, värdeminskning är inget man ser i vardagen) så att man kan spara pengar kontinuerligt och gör aktiva val så som "är det värt att byta upp sig nu? Är det värt att köpa detta? osv.". Problemet är att de flesta inte har detta långsiktiga tänk och ska ha allt NU för att inte vara utanför rent fasadsmässigt, därav är medelklassen generellt grovt överbelånade, men eftersom de flesta är det som är det ju OK, men vill vara utanför liksom?

    När man är i överbelåningsträsket så blir det väldigt svårt att byta bana och börja investera då det finns lite incitament som märks av i vardagen, iallfall utåt sätt. Finns ju oftast små marginaler också på grund av alla lån, att investera någon tusenlapp i det skedet kan då kännas meningslöst när man har mångmiljonlån och amortering på dåliga lån är nog bättre rent ekonomiskt iallafall, bara att amortering ger liten morot jämfört med att se en aktie portfölj växa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis som du säger så har folk säkert inga enorma inkomster för att dra på sig höga fasta utgifter, men det som är spännande är hur folk kan KÄNNA att de har råd med det. Jag har typ alltid tänkt att det är vettigt att leva på runt hälften av det man får in och känner därför lite att det skulle kräva rejäla löneökningar för att vi skulle kunna ta steget. Men lite som jag var inne på i tidigare kommentar så kanske det beror på att jag inte är superexalterad över tanken på att jobba på så här de kommande 30 åren som de flesta andra gör. Jag tycker egentligen att det är helt orimligt för småbarnsföräldrar att jobba 2 ggr heltid. Sen har vi själva gjort det hittills under stora delar av tiden, men om jag skulle bygga upp mitt liv kring att vi behövde jobba så och skulle ha svårt att hantera att ett barn fick cancer eller behövde stöd i skolan utan socialförsäkringens hjälp känns inte okej. Jag vill finnas där när mina barn är små och jag vill definitivt kunna hjälpa dem eller anhöriga om det behövs framöver.

      Radera
  13. Interessanta funderingar. I mitt område kostar bara en lägenhet med 3rok runt 5-7 miljoner så jag undrar lite liknande. Det jag alltid fått höra är att alla är maxbelånade, men jag har ärligt talat svårt att tro det. Jag tror mer folk har bytt upp sig, många av mina kursare köpte lägenheten ganska direkt efter examen. Jag är dock äldre, knappt 40. Vi bor i hyresrätt och kommer köpa en lägenhet snart. Frågan bara för hur mycket, vi vill gärna bo i ett trevligt nområde med människor som liknar oss. Jag är nog inte så rädd för att låna mycket, för man kan ju sälja om man behöver. Men absolut funderar jag på hur 17 de som bor här har råd.
    Av bekanta som jag upplever som normala akademiker (utan att jag vet exakt vad de tjänar) har vissa bosatt sig i väldigt dyra områden och vissa i billiga områden. Så det kanske handlar om prioriteringar ? Det blir kul att följa hur ni kommer göra med hus.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är man två personer som gjort bostadskarriär så är 5-7 mkr inte oöverstigligt. Jag är inne på min tredje bostadsrätt på 6 år (av olika skäl) och gick in med 550 tkr i handpenning som jag ”fått över” efter skatt efter mina två affärer. Till min första lägenhet lånade jag 100% medan jag nu ligger på ca 80% belåningsgrad. Denna lägenhet kostar mer än dubbelt så mycket som min första kostade.

      Radera
    2. Jag vet att min stad inte direkt har några Stockholmspriser och där är jag ofta ännu mer fundersam på hur folk egentligen har råd och om bankerna gör andra kalkyler där än här. För annars borde få ha råd att köpa för de summorna ens med relativt höga inkomster.

      Vi har inte gjort någon bostadskarriär, utan har bott i samma bostadsrätt länge innan vi flyttade till nuvarande boende. Kanske är det där vi felat ;)

      Radera
  14. Jag tillhör säkert en av de där du förundras över, när du ser oss utifrån. Hur har vi råd att bo i detta exklusiva område? Jo de flesta som bor i våra kvarter har antingen bott här i +15 år eller ärvt fastigheten. Husen är snart 100 år gamla, det är då ganska givet att det ibland behövs renovering (jag lovar, det är väldigt få personer som vill ha ett badrum eller kök med 50-talsstandard som är då det renoverades senast).

    Vi i min familj har högre utbildning som skulle kunna ge mycket högre lön än vi har men råkar båda två ha valt arbetsgivare med lägre lön men högre frihet (och roligt jobb).
    Eftersom det är ett "populärt" område så kanske det slår igenom med högt pris - när väl något säljs! Men eftersom det sällan är något till salu så är det svårt att jämföra. Folk bor gärna kvar, den som vill göra bostadskarriär får se sig om efter annat.

    Trädgårdarna då? Just så här års är det värsta djungeln! Blommande träd, rabarber och småfåglar överallt. Ingen skulle få för sig att skaffa robotklippare eftersom den inte har en aning om att vårblommor är fina och skulle meja ner allting (vilket skulle uppröra folk lååångt bortanför närmaste kvarteren). Och vi väljer att vara i våra trädgårdar. Visst, det finns grannar som gillar att gå på utställningar, konserter och restauranger, men det är deras beslut. Andra sportar, pysslar med veteranbilen eller åker med barnen på nån fritidsaktivitet.

    Vi är som folk är mest!

    Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du beskriver om att folk sällan flyttar tror jag skulle kunna passa in på området jag refererar till också. Det är ytterst sällan något till salu, även fast jag tycker många pensionärer "borde" flytta till något mindre och mer praktiskt. Har varit på visningar med stora anpassningar och där säljaren är typ 90 år. Det känns inte helt klokt att bo kvar så länge i en villa man låter förfalla.

      Radera
    2. Där håller jag med dig! Det tråkiga är att för pensionären så är det oftast mycket billigare att bo kvar i sitt stora gamla hus än att flytta till något mindre, bekvämare och modernare. Samtidigt så motverkar kommunerna ofta flytt till mer anpassade boenden eftersom det är dyrare för dem än att sätta in ramper, trapphissar mm. Därför sitter 90-åringen i ett stort hus där de stänger av flera rum (särskilt vintertid) och låter både hus och trädgård förfalla.

      Tyvärr är husen sällan anpassade för att ha inneboende, vilket skulle vara en möjlighet för studenter och veckopendlare att hitta bra boende.

      Spargrisen

      Radera
  15. Det är väl upp till den individen att själv bestämma hur länge man vill bo kvar i sitt hem? Jag förstår inte att det är ett problem för dig om äldre själva vill bo kvar i kanske en större villa. När du själv blir gammal tycker du att någon annan ska bestämma åt dig när du ska flytta? Om man blir dement kommer saken i ett annat läge. /Babette

    SvaraRadera
    Svar
    1. På individnivå tycker jag självklart inte att någon ska bestämma över någon annan, men det är vida känt att slopad fastighetsskatt lett till att många äldre bor kvar längre i sina hem. På samhällsnivå är det inte optimalt för det leder till att de som behöver större boende har svårare att hitta ett och pga prisökningar tvingas bo kvar i mindre bostäder. Jag tror även att någon forskare räknat ut rimlig storlek per huvud rent miljömässigt och det var betydligt mindre än 150 kvm/skalle. Kanske typ 30?

      Dessutom säger min erfarenhet mig att äldre ofta får en bättre livskvalitet och kan bo i eget boende en längre tid om de bor i en väl anpassad och mer ergonomisk lägenhet än om de kämpar på i ett hus som inte är så lämpligt utifrån fysiska förutsättningar. Med det sagt får alla så klart göra som de vill och jag har egentligen full förståelse för pigga pensionärer som äntligen har tid till sin villaträdgård och deras önskan att bo kvar. Däremot mindre förståelse för 90-åringen med rullator som behöver hemtjänst 7 ggr per dag och som enbart kan vistas i ett rum och ändå vill bo kvar. Men det är bara min åsikt. :)


      /Frihetsmamman

      Radera
  16. Ett problem för de äldre som vill flytta är bristen på inte så dyra lägenheter. Ytterligare problem för äldre med invalidiserande hälsoproblem är att kommunen inte beviljar boende på "sjukhem" och de som väl kommer dit i genomsnitt hinner bo där drygt ett halvår har jag för mig att en studie visade för något år sedan. Man måste tyvärr vara nästintill döende för att få den typen av hjälp nu för tiden. Kommunen har räknat ut att hemtjänst är mycket billigare. Sedan håller jag med om att skatteregler säkert leder till att människor bor kvar i villor då det skulle bli betydligt dyrare att bo mindre i en lägenhet. Nuförtiden använder fler sig av olika rot eller ruttjänster för att utföra sysslor som äldre kan ha problem att utföra. Sedan kanske det finns en brist på större hus för barnfamiljer, men det är jag inte insatt i. /Babette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du har helt rätt Babette. Tror mig också ha hört att det kan vara svårt att få ett lån om man skulle vilja köpa något som är mer praktiskt men dyrare så det kan säkert också bidra. Tycker precis som du att det är tråkigt att särskilda boenden mest känns som förvaring av halvdöda personer (mina ord, inte dina). Jag ser framför mig att det vore fint om de kunde umgås och ha trevligt på boendet, men ofta är personerna så dåliga att de inte ens kan äta själva så då är ju boendet inte direkt en så social upplevelse...

      Radera
  17. Min stora förvåning är att banken är mycket mer generös så fort man ringer dem istället för att söka om lånelöfte online... när vi köpte vårt radhus så kollade jag lånelöfte online först. Eftersom sambon har studieuppehåll ochbär mammaledig=ingen inkomst så hjälpte det inte att hon var medlåntagare. Med ett barn i hushållet och min lön på 38k innan skatt så blev resultatet 900 000kr. Efter ett telefonmöte så fick jag det dubbla i lånelöfte. Vi gick in med ca 1 000 000kr själva, men hade kunnat gå in med ytterligare 800 000kr. Men då hade vi knappt haft en årslön kvar i buffert/på börsen. Ville inte tömma sparkapitalet så vi landade på strax under 65% i belåning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha, så spännande! Det gör mig faktiskt lite glad eftersom jag i nuläget inte har råd att separera enligt bankernas nätkalkyler. :)

      Radera
  18. Hej, intressant läsning. Extremt svårt att säga hur andra har det eller hur deras ekonomi ser ut. Kan självfallet endast tala för mig själv.

    Min och min sambos ekonomi är väl lite unik. Jag (21år), sambo (21år).

    20'kr i boende.
    12,5'kr på bil och mc.
    5'kr på mat.

    Detta ger oss då en utgift på 37,5' (give or take).

    Jag har förmånen att ha ett väldigt bra jobb, hon ska börja studera men har jobbat 50% fram till nu. jag står för majoriteten av utgifterna då jag tjänar majoriteten av pengarna i hushållet.

    Jag får ut runt 90-100'kr efter skatt, hon får väl ut runt 13-15'kr efter skatt och vi bor i en lägenhet för ungefär 9 mil kr.

    Med detta uppspaltat så är det inga konstigheter för oss att ha råd eller att betala, speciellt då jag under pandemin fått ett ännu starkare intyg på att den ekonomi vi har nu inte är några konstigheter alls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle nog säga att er (din) ekonomi är ganska unik ja, i synnerhet som 21-åring. Ballt att tjäna lika mycket som stadsministern :-)
      Vad jobbar du med?

      Med en medianlön på 24,200 kr/månad netto á 2 personer hade ert boende legat på drygt 41% av nettolönen vilket är ganska högt. Har läst någonstans (svag källa, jag vet) att svensken lägger cirka 1/3 av nettolönen på boende i snitt. Så ni bor nog dyrare än de flesta i alla fall :-)

      /Arbetsplanen

      Radera
    2. Jag är delägare i ett bolag samt arbetar som affärsutvecklare. Har haft förmånen att hitta en bra affärspartner och en förståelig sambo då det oftast blir en hel del extra timmar.

      Min plan är absolut inte att leva med dessa utgifter resten av livet, men valde att lyxa till det lite för att underlätta med det svårare året... Nästa år blir det nog ett bättre upplägg som inte straffar ekonomin lika hårt.

      Radera
    3. Ah okej, låter kul :-) Fräscht att se en 21-åring tjäna så bra, inte bara herrar i övre medelåldern med kostym. Hoppas det går bra med företaget framgent!

      Äh, även med de utgifterna lär du kunna spara 50k/månad. Då skulle du kunna checka ut som 29-åring med över 6 miljoner i kapital (räknat på 7% årsavkastning). Ett stabilt flöde på 20,000 kr netto/månad att leva på då enligt 4%-regeln - om du nu skulle få för dig att leva som en Svensson framöver :p

      Imponerade hursomhelst! Haha, jag kan tänka mig att det blir en del övertid :-)
      Lycka till!

      /Arbetsplanen

      Radera
    4. Kul att någon hittat till det här inlägget sent omsider. Det är ett av de mest lästa under året. Jag tänker lite som Arbetsplanet att det är en väldigt unik situation och jag gissar att få av mina grannar tjänar så bra som du. Men det är klart att det kan vara så att jag och min familj är fattigare än våra grannar och att de har mycket bättre förutsättningar än vi att köpa drömboendet. Men tänker ändå att inte absolut alla borde omfattas av det? Men vad vet jag...

      Radera
    5. A: Tack så mycket! Ja som sagt, i ett tufft år så passade jag på att lyxa till det lite extra. Skulle tro att vi på en normal månad har fasta utgifter på 30' eller under. Att checka ut som 29-åring låter mer gott än vad det faktiskt smakar. Testade att leva livet ett tag som "förtidspensionerad" men det funkade inte alls. Mycket trevligare att jobba och ha rutiner i livet.. Men det är bara min egna åsikt.

      F: Egentligen handlar det inte så mycket om hur man tjänar utan snarare vad ens mål är. (Med risk för att vara en papegoja då jag inte läst hela tråden) Vill man göra bostadskarriär skulle jag säga att gå från 1 mil upp till 9 mil inom 10 år inte alls är omöjligt. Med mycket tid och smarta investeringar kan även den sämsta kåken ge en bra avkastning. Men det brukar finnas en röd tråd i detta och de är att ju mer pengar något kostar desto mer huvudvärk kommer det att vara (inte alltid men ganska ofta). Samma sak gäller när man tjänar pengar (Oftast). Om ni har någon mer fråga eller fundering så kikar jag in på tråden då och då! :)

      Lycka till i 2021!

      Radera