torsdag 21 maj 2020

Har vi råd att vara med våra barn?

För att inleda det här inlägget med något positivt så kan jag berätta att Frihetsmamman som det ser ut nu ska bli dubbelmamma. Det är lite läskigt, men också alldeles underbart. Precis som sist (om än inte riktigt lika omvälvande) ledde detta plus på stickan till en del funderingar och omprioriteringar. Till viss del har ni redan tagit del av detta när ni läste om mina villafunderingar, men nog allt har vi även börjat fundera på annat relaterat till det liv som växer inom mig.

Den stora frågan som många (att döma av min mammagrupp åtminstone) tycks fundera på är hur länge man har råd att vara hemma. För mig var det förra graviditeten och denna lite utav en chock att en så stor andel av föräldrarna tycker att ett endaste år är rimligt. Vi får alltså 480 dagar föräldrapenning, slipper ta ut dagar första året (och sex månader innan förlossningen) men skyddar ändå SGI och får barnbidrag, men samtidigt kan vi inte stanna hemma i mer än så länge vi måste (de får inte börja förskolan innan ett år vanligen) innan vi skjutsar iväg dem till förskolan på heltid. Samtidigt har vi inte några större betänkligheter kring att skaffa en nyare bil med ordentligt med plats för barnen och den säkraste bilbarnstolen eller den finaste vagnen. Vi har ju föga förundrande lite annorlunda idéer i vanlig ordning och tänker att tiden med det här kommande barnet och Mini är viktigare än att vi uppgraderar bilen så att vi kan storhandla smidigt och åka bekvämt till olika aktiviteter. Jag tycker därför att ett vettigt alternativ skulle kunna vara att stanna hemma med sina barn utan bil och istället lägga de pengarna bilen kostar på att stanna hemma någon extra månad. Hur ska vi i familjen präktig göra då? Jag tänker mig att vi ser det här som en tillfällig exit och att vi försöker stanna hemma så länge vi bara kan om det inte är så att det visar sig ha negativa effekter på familjens hälsa på något sätt. En sak jag åtminstone är helt bestämd på är att jag vägrar låta pengar vara direkt avgörande för när bebisen kommer börja förskolan.

Den här frågan om hur länge eller mycket tid man kan spendera med sina barn är ju inte bara kopplad till den första tidens föräldraledighet, utan även annat. Många av mina kollegor sliter för att få till heltidsarbetet samtidigt som de knappt träffar sina barn. Så småningom blir barnen så stora att de inte ens vill träffa sina föräldrar. Är inte det lite sorgligt? Nu inser jag förstås att det inte alltid är en fråga om pengar. Mitt eget deltidsarbete blev ju som ni minns inte en total succé både på grund av att Mini påverkades av den heltidsnorm som hennes kompisars föräldrar levde efter och att min arbetsgivare inte alls hade rutin på hur man skulle minska arbetsbördan för den som inte är där lika mycket som andra. Jag minns till exempel hur jag behövde ägna lika mycket åt dötid som alla andra, typ att gå på möten om rutiner, delta i utvecklingsarbete och dölånga APT:er. Det ledde till att jag hade väldigt mycket mindre tid för mitt faktiska arbete än mina kollegor. Utöver det finns det ju många med yrken som tenderar att kräva visst engagemang. Jag har vänner och en respektive som i normalfallet arbetar betydligt mer än heltid för heltidslön. Om min man skulle gå ner till 80%, skulle han garanterat jobba minst 100% till exempel. Jag gissar att det här är resonemang ni känner igen från FIRE-världen där väldigt stor del andel aldrig ens provar på deltidsarbete, utan kör så det ryker tills de helt kastar in handduken.

En annan aspekt av att vara förälder som jag tänkt mycket på de senaste månaderna är när något går snett. Jag har en väninna med fyra barn där flera av barnen har diagnoser och behöver mycket extra stöd i vardagen. Hon har berättat för mig om vänner i samma situation som faktiskt behöver finnas för barnen i skolan, delta aktivt i möten och lägga större delen av sin vardag åt sina barn. Om jag förstått henne rätt så finns det inte jättemycket stöd att få från samhället utöver omvårdnadsbidrag (typ så heter det iaf) som inte direkt ersätter en medelhög inkomst från arbete. Det leder till att många försöker bli sjukskrivna för att kunna vara med sina barn, vilket hon berättat sällan går igenom. Nu är jag medveten om att problem av typen funktionsvariationer och mobbing inte är något man kan eller ska behöva utgå från att ens barn kommer drabbas av på samma sätt som få av oss räknar med att våra småbarn ska drabbas av cancer. Detta till trots kan jag inte låta bli att få lite ont i magen av hennes berättelser. För om Mini skulle behöva mig eller min man på heltid så har vi faktiskt förutsättningar för att säga upp oss utan att bråka om olika typer av bidrag från staten. Det känns väldigt skönt.

Sammanfattningsvis upplever jag att vi i den här kärnfamiljen har väldigt goda förutsättningar för att vara med våra barn. I den optimala världen skulle alla föräldrar ha det, men det kanske kräver rätt stora omprioriteringar från nuläget. Just i FIRE-familjen kanske många av oss snarare måste lära sig att prioritera det här och nu snarare än att vänta tio år.

Har du råd att vara med dina barn?
Tror du andra i din omgivning upplever att de har det? 


PS. Jag är medveten om att alla inte lever i en kärnfamilj med två medelinkomsttagare. Det finns många som skulle ha betydligt svårare att prioritera tid med barnen, till exempel ensamstående unga mammor. (Även fast många av dem så klart lyckas trots sämre förutsättningar)

22 kommentarer:

  1. WORD!
    När vi fick vårt andra barn och jag hänge på öppna förskolan så var det precis så de flesta resonerade; man hade inte _råd_ att vara hemma så länge med barnen och absolut inte råd att låta pappan vara föräldraledig...
    Samtidigt äger man villa i miljoner-klassen, två nya flådiga bilar och utlandsresor varje år.
    Jag tolkar det som att barnen var värda mindre än en en bil, till och med mindre än en utlandsresa...
    Vissa borde faktiskt inte ens få ha barn tänker jag då?
    Kan man inte ens spara pengar i 8 månader eller dra ner på sin livsstil för att ha "råd" att vara hemma med sina barn, ja, då vet jag inte...
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag delar din slutsats, det är ju faktiskt en riktigt kort tid att offra sig typ ett halvår eller år extra på det stora hela. (Inte i FIRE-sammanhang kanske, men för gemene man som tänker sig ett 40-årigt arbetsliv)

      Radera
  2. Vi fick vårt tredje barn för två månader sen och vi har alltid prioriterat att vara hemma med barnen i minst två år. Nu har vi också hittat FiRE sen två år tillbaka och då kanske vi är hemma ännu längre med det tredje barnet. Vi lyckas spara bra på en lön ändå. Trots en medelinkomst. Köper helt ditt resonemang och förstår faktiskt inte heller hur folk prioriterar. / Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis till bebisen! Låter som ni prioriterar helt rätt!

      Radera
  3. Ja jag absolut råd att vara det, problemet har istället varit att få tiden till det. Deltid vore underbart. Jag har provat och det funkade inte så bra, det var svårt att hinna med allt på jobbet. Av mina vänner är det nog bara en som säger att hon ej har råd att gå ner i tid. Och hon har ett typ av jobb där det nog skulle gå. Detta tycker jag är konstigt, jag tänker väl bara att hon/de kan köpa lite mindre märkeskläder till barnen och göra sig av med ena bilen så borde det gå. Kanske tycker väl folk att utlandsresor, dyra bilar och grejer är självklart, att det är nåt man måste ha så det kan man absooolut inte dra in på.

    Grattis till graviditeten!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket! Vi är glada och hoppas det går vägen den här gången. :)

      Tror du är inne på något vettigt, nämligen att vi normaliserar mycket som egentligen är lyx. Min man sa igår på en kvällspromenad: "Titta, en bil som är minst 10 år gammal!". Det är så ovanligt här omkring att vi reagerar på det och kanske blir det lättare så att det normala som inte kan tummas på är en stor och fin bil, snarare än att vara föräldraledig i två år? Personligen känns det som att tid med barnen borde komma före en flashig uppfart, men alla är vi olika...

      Radera
  4. Grattis!
    Kul att familjen växer.

    Ja det där känner jag verkligen igen. Konstiga prioriteringar. Att en ny bil kan vara viktigare än att vara hemma med sitt barn. Det finns inte i min värld.

    Vi är inte riktigt som alla andra, vi tar ledigt på sommaren trots att föräldradagar och semester är slut. Bara för att få tid tillsammans. Folk blir ibland chockade av att vi kan vara lediga så mycket, undrar ibland hur rika vi är. Det roliga är att vi tjänar mindre pengar än alla dem. Handlar som sagt om prioriteringar. Vi väljer att prioritera tid tillsammans. Hoppas fler kunde göra det!

    Pappa betalar? - Bloggen om privatekonomi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket!

      Visst är det så att prioriteringar är ledordet, vilket jag personligen kan tycka är lite svårt ibland men aldrig när det kommer till Mini. Det känns därför inte alls särskilt svårt att minska utgifterna eller gå ner i inkomst under småbarnsåren, även fast FIRE så klart är lockande. :)

      Radera
  5. Grattis !För vår del har vi ofta stött på mer eller mindre motstånd från jobbet. Min man ville lägga in några föräldradagar nu i vår, jobbet svarade med beordrad övertid. För min del är det svårt att hinna med på deltid, man förväntas ju svara på mail och det finns ingen ersättare för många av mina uppdrag. Är man borta så hopar sig jobb. Sommarveckorna och kring jul ska viss bemanning hållas, att då ta 8 v på sommaren anses högst osolidariskt, har vågat vara ledig 6 v som mest, men det var länge oklart om det skulle gå. Känns sorgligt att tänka på det här faktiskt, vem orkar med ett vanligt jobb och småbarn egentligen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner verkligen igen det du beskriver från vårt liv, men tänker att det borde gå att hitta en lösning på det också. Jag tror kanske tex att det passar mitt jobb/psyke bättre att ta ut lite extra föräldrapenning på sommaren och vara helt borta än att jobba 75% året runt, men huvudsaken kan jag känna är att man hittar ett sätt att prioritera det som verkligen spelar roll. För mig har det alltid handlat om Mini och nu kommande syskon, det var ju Mini som fick in mig på det här spåret från början, och jag känner därför att det inte är särskilt svårt. Jobbigare är det när man inte riktigt vet vad som är viktigast, är det resor eller större boende tex? Om man har helt andra saker att prioritera och välja bland kan jag fastna en aning. Hoppas du vågar ta lite extra ledigt ändå, jag brukar systematiskt rabbla "Mina barn är bara små en gång" när det dåliga samvetet kommer fram. Ibland säger jag det rakt ut också på mitt jobb när det blir gnäll om ledigheter och annat. Du kanske skulle prova?

      Radera
    2. Tack, det är bra att ha en strategi för hur man ska hantera kraven på jobbet! Jag är sugen på att söka en annan tjänst faktiskt, där jag skulle ha fler erfarna kollegor omkring mig och färre egna ansvarsområden. Sannolikt blir det lite lägre lön, men det kan det vara värt, tror jag kommer trivas bättre på den arbetsplatsen. Det ekonomiska är inte högsta prio känner vi, mer pressen från jobbet om ställs emot tid med barn och tid för återhämtning - hur svarar man tex på frågan om man kan tänka sig att jobba någon helg (utan att få extraledigt i veckan) utan att låta arbetsskygg? Beordrad övertid kan man ju inte heller tacka nej till, men jag tycker det är konstigt att företag använder sig av det, vore trevligare med något frivilligt alternativ där de som behöver mer pengar kan jobba mer.

      Radera
    3. Jag kan förstå från arbetskamraternas perspektiv att det blir osolidariskt om någon är ledig 8 veckor på sommaren och det kräver att alla andra anpassar sig. Är det inget problem från det perspektivet så är det en annan sak.

      Som barnfri kan man ibland bli less på att man måste anpassa sig efter skollov och föräldraledigheter så det är ju bra om man som förälder inte bara ser till sina och familjens behov utan även är flexibel med arbetskamraternas behov. Personligen brukar jag föredra en kortare semester i augusti och en längre under vintern. Utgångspunkten är att om jag hjälper till att lösa sommarledigheterna så löser de en längre semester under vintern. Arbetsgivaren brukar gilla det.

      Radera
    4. Jag förstår att det är trist för barnlösa till viss del, eller på sätt och vis inte eftersom jag själv gärna jobbar på sommaren, med enda undantaget när jag har barn som är bundna av stängda förskolor och skolans sommarlov. Jag reser hellre bort på hösten när det är billigare och kallare här. Samtidigt som semester i juli typ är mardrömmen när alla människor är överallt, det är köer och trängsel på såväl utflyktsmål som lokala bad och restauranger och om man ändå vill vara hemma så är ofta många bra fik och liknande stängda på grund av "semesterstängt". Personligen är jag betydligt hellre ledig i augusti eller juni om det bara handlar om mig själv. I år har vi löst det så att jag är ledig i augusti och min man i juli när förskolan är stängd, vi har mycket sällan semester tillsammans för att underlätta för Mini. Men jag tycker inte det ska behöva ge dåligt samvete att man utnyttjar sina rättigheter. För jag vet med säkerhet att jag skulle ångra betydligt mer att jag var solidarisk med mina kollegor än med mina barn. Sen kan jag tycka att det beror lite på arbetsplatsen också. Jag jobbar på ett ställe som egentligen inte har så stora behov av bemanning under sommaren, men arbetsgivaren har bestämt sig för en regel för hur många som får vara lediga och låter det styra alldeles för mycket. Om vi bara pratar om den här klämdagen som var i veckan så fick en av mina kollegor inte ledigt på fredagen på grund av det här fasta procenttalet som chefen håller så hårt på. Istället tog hen ledigt på onsdagen, vilket leder till exakt lika stor frånvaro hela veckan, bara att min kollega fick det mindre bra eftersom arbetsgivaren dikterade datumet. Rimligt? Nja. I vården eller dylikt kan jag på ett annat sätt förstå att det blir besvärligt, men det har jag inte själv så mycket erfarenhet av.

      Radera
  6. Grattis! Kul med fler barn. :)
    Ja, sånt här hade jag svårt att förstå redan innan jag blev förälder. Vi satsade på ledigt i två år men det slutade ändå med att barnet började förskolan i viss utsträckning vid 1,5 år eftersom det klaffade bra med en förskola vi sökt. Min man jobbade ungefär 50% i ett halvår och nu jobbar vi 80% båda två.

    Jag har faktiskt aldrig känt att min deltid skulle vara ett problem, tvärtom känner jag att jag lätt skulle kunna jobba mindre. Det kände jag långt innan jag fick barn. Jag uppskattar verkligen att få komma hem, ta det lugnt, laga lite mat och hänga med familjen eller ägna mig åt egna aktiviteter.

    Folk fastnar i normen helt klart. Det är ju såklart förknippat med viss skam att inte vilja jobba så mycket. Barn är ju den perfekta ursäkten i mitt tycke! Sen skulle jag aldrig vara beredd på att vara hemma helt, det brukar sluta i sammanbrott för egen del.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det som jag skrev under var svar till dig, ifall det inte framgår. Sovdags nu, märker jag.

      Tack för gratulationen också!

      Radera
  7. Ja, det där med förskolestart och svårigheter att få plats när man vill är ju inte att leka med. Det var en av anledningarna till att Mini började tidigare än vad vi hade tänkt oss, så det förstår jag verkligen. Sen kan ju annat hända också, kanske blir jag som mamma deppig av att vara hemma och familjelivet alltför uppdelat? Då kanske det har en funktion att låta barnen börja tidigare på förskolan, men att pengar ska vara huvudanledningen känns ju betydligt tråkigare.

    Skönt att du gillar och har fått deltid att fungera. Det vore fantastiskt att lyckas med det, känner jag själv. Nu har jag ingen aning om hur länge jag ska vara hemma eller huruvida framtiden leder till deltid, nytt jobb eller permanent exit, men jag hoppas ändå att vi får till något som fungerar för familjen i längden.

    Gillar också att du ser barnen som ursäkt. Kanske borde vi bli bättre på att säga det rakt ut på arbetsplatser som psykar föräldrar som försöker ta lite föräldraledighet nu och då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så var det verkligen här, min man mådde bättre av att få jobba lite. Det vore ju hemskt om man tvingats till förskola för att man fått för sig att pengarna inte skulle räcka ett halvår till hemma! Så sorgligt.

      Jag vet inte riktigt var i landet du bor men jag jobbar som konsult inom IT i Malmö/Lund, då är man mest värd på heltid såklart men jag har varit tydlig med att jag jobbar 80% sen jag blev anställd. Är det kanske lättare om man börjar nytt jobb? Inom vissa yrken? Hoppas du hittar något efter ledigheten sen som funkar bättre. Jag vill mest peppa och visa att det inte borde vara några problem!

      Radera
    2. Jag tror deltid fungerar allra bäst på jobb där man faktiskt bara behövs och får betalt för det man gör där. Jag tänker typ undersköterska på vårdboende, eller taxichaufför. Inte ett kontorsarbete där man måste svara på en massa mail och gå på möten i tid och otid, och där man inte blir ersatt om man är sjuk. Är jag sjuk som undersköterska lär någon annan utföra jobbet i mitt ställe, medan kontorsnissen säkert får se till att utföra uppgiften vid annat tillfälle.

      Sen tror jag att din tydlighet varit behjälplig. Om man istället alltid har jobbat heltid och sen säger att man vill jobba deltid en period så är risken att arbetsgivaren inte hinner eller vill anpassa sig för att den tänker att det är tillfälligt. I övrigt låter inte ditt yrke som det optimala utifrån mitt resonemang, men ändå lyckas du ju så det är rejält inspirerande i sig. :)

      Tack för peppen! Jag hoppas jag hittar en lösning jag med, särskilt när jag inte längre behöver tänka på SGI och föräldrapenning inför varje beslut.

      Radera
  8. Grattis till graviditeten!

    Min dotter är nio och jag lämnade precis in en lapp om tjänstledigt 15% under kommande läsår, 6 extra timmar i veckan att hänga med henne. Kanske kommer vi oftast ligga i varsin ände av soffan och glo på egna skärmar men vi får åtminstone göra det tillsammans. Och någon gång ibland kommer vi nog orka spela ett parti yatzy eller gå på kondis och hinna prata igenom alla jobbiga situationer som uppstår när alla i klassen ska öva på att positionera sig samtidigt, ena dagen är man med och andra dagen är man den som är utanför. Jag tror det är jättebra och jätteviktigt att vara med barnen även när de är lite större. Det känns som att ganska många missar det.

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket för din kommentar (och gratulationen)! Det du skriver om är lite det jag är inne på i slutet av inlägget, fast utan några diagnoser. Jag minns den ålder din dotter är i som väldigt dramatisk själv (kanske för att jag var tjej? Killarna verkade må bättre generellt) och känner därför definitivt att det är sannolikt att mina barn kommer behöva mig även när det mer handlar om att prata om allt som händer än att få mat på bordet allra senast klockan 17.00. Det behovet är ju mindre praktiskt eller fysiskt, men ändock ett verkligt behov för många ungdomar/barn.

      Många som ändå är lediga med förskolebarn, passar på att gasa så snart barnen börjar i skolan. Kanske är det lite tokigt när skolstarten ändå innebär rejält många nyheter och en omställning?

      Radera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera