Har vi råd att vara med våra barn?

För att inleda det här inlägget med något positivt så kan jag berätta att Frihetsmamman som det ser ut nu ska bli dubbelmamma. Det är lite läskigt, men också alldeles underbart. Precis som sist (om än inte riktigt lika omvälvande) ledde detta plus på stickan till en del funderingar och omprioriteringar. Till viss del har ni redan tagit del av detta när ni läste om mina villafunderingar, men nog allt har vi även börjat fundera på annat relaterat till det liv som växer inom mig.

Den stora frågan som många (att döma av min mammagrupp åtminstone) tycks fundera på är hur länge man har råd att vara hemma. För mig var det förra graviditeten och denna lite utav en chock att en så stor andel av föräldrarna tycker att ett endaste år är rimligt. Vi får alltså 480 dagar föräldrapenning, slipper ta ut dagar första året (och sex månader innan förlossningen) men skyddar ändå SGI och får barnbidrag, men samtidigt kan vi inte stanna hemma i mer än så länge vi måste (de får inte börja förskolan innan ett år vanligen) innan vi skjutsar iväg dem till förskolan på heltid. Samtidigt har vi inte några större betänkligheter kring att skaffa en nyare bil med ordentligt med plats för barnen och den säkraste bilbarnstolen eller den finaste vagnen. Vi har ju föga förundrande lite annorlunda idéer i vanlig ordning och tänker att tiden med det här kommande barnet och Mini är viktigare än att vi uppgraderar bilen så att vi kan storhandla smidigt och åka bekvämt till olika aktiviteter. Jag tycker därför att ett vettigt alternativ skulle kunna vara att stanna hemma med sina barn utan bil och istället lägga de pengarna bilen kostar på att stanna hemma någon extra månad. Hur ska vi i familjen präktig göra då? Jag tänker mig att vi ser det här som en tillfällig exit och att vi försöker stanna hemma så länge vi bara kan om det inte är så att det visar sig ha negativa effekter på familjens hälsa på något sätt. En sak jag åtminstone är helt bestämd på är att jag vägrar låta pengar vara direkt avgörande för när bebisen kommer börja förskolan.

Den här frågan om hur länge eller mycket tid man kan spendera med sina barn är ju inte bara kopplad till den första tidens föräldraledighet, utan även annat. Många av mina kollegor sliter för att få till heltidsarbetet samtidigt som de knappt träffar sina barn. Så småningom blir barnen så stora att de inte ens vill träffa sina föräldrar. Är inte det lite sorgligt? Nu inser jag förstås att det inte alltid är en fråga om pengar. Mitt eget deltidsarbete blev ju som ni minns inte en total succé både på grund av att Mini påverkades av den heltidsnorm som hennes kompisars föräldrar levde efter och att min arbetsgivare inte alls hade rutin på hur man skulle minska arbetsbördan för den som inte är där lika mycket som andra. Jag minns till exempel hur jag behövde ägna lika mycket åt dötid som alla andra, typ att gå på möten om rutiner, delta i utvecklingsarbete och dölånga APT:er. Det ledde till att jag hade väldigt mycket mindre tid för mitt faktiska arbete än mina kollegor. Utöver det finns det ju många med yrken som tenderar att kräva visst engagemang. Jag har vänner och en respektive som i normalfallet arbetar betydligt mer än heltid för heltidslön. Om min man skulle gå ner till 80%, skulle han garanterat jobba minst 100% till exempel. Jag gissar att det här är resonemang ni känner igen från FIRE-världen där väldigt stor del andel aldrig ens provar på deltidsarbete, utan kör så det ryker tills de helt kastar in handduken.

En annan aspekt av att vara förälder som jag tänkt mycket på de senaste månaderna är när något går snett. Jag har en väninna med fyra barn där flera av barnen har diagnoser och behöver mycket extra stöd i vardagen. Hon har berättat för mig om vänner i samma situation som faktiskt behöver finnas för barnen i skolan, delta aktivt i möten och lägga större delen av sin vardag åt sina barn. Om jag förstått henne rätt så finns det inte jättemycket stöd att få från samhället utöver omvårdnadsbidrag (typ så heter det iaf) som inte direkt ersätter en medelhög inkomst från arbete. Det leder till att många försöker bli sjukskrivna för att kunna vara med sina barn, vilket hon berättat sällan går igenom. Nu är jag medveten om att problem av typen funktionsvariationer och mobbing inte är något man kan eller ska behöva utgå från att ens barn kommer drabbas av på samma sätt som få av oss räknar med att våra småbarn ska drabbas av cancer. Detta till trots kan jag inte låta bli att få lite ont i magen av hennes berättelser. För om Mini skulle behöva mig eller min man på heltid så har vi faktiskt förutsättningar för att säga upp oss utan att bråka om olika typer av bidrag från staten. Det känns väldigt skönt.

Sammanfattningsvis upplever jag att vi i den här kärnfamiljen har väldigt goda förutsättningar för att vara med våra barn. I den optimala världen skulle alla föräldrar ha det, men det kanske kräver rätt stora omprioriteringar från nuläget. Just i FIRE-familjen kanske många av oss snarare måste lära sig att prioritera det här och nu snarare än att vänta tio år.

Har du råd att vara med dina barn?
Tror du andra i din omgivning upplever att de har det? 


PS. Jag är medveten om att alla inte lever i en kärnfamilj med två medelinkomsttagare. Det finns många som skulle ha betydligt svårare att prioritera tid med barnen, till exempel ensamstående unga mammor. (Även fast många av dem så klart lyckas trots sämre förutsättningar)