tisdag 17 september 2019

Mammor bryr sig om barnen, pappor om sig själva?

En sak som jag länge fascinerats av är att det nästan enbart är mammor i köp- och sälj-grupper för  barnkläder. Det är i ett land där vi kallar oss stolta över vår jämställdhet och vi delar allt mer på föräldraledighet och barnansvar. När jag och min man bråkar om ansvar är det inte helt ovanligt att det har att göra med att det enbart är jag som köper saker till vårt barn. Han har under hens livstid aldrig köpt ett klädesplagg eller annan pinal till hen, med undantaget en cykel denna sommar.  Nu är det här ju inte en "gnäll på din partner-blogg", utan en blogg med tema ekonomi och därför ska inlägget inte handla om min mans tillkortakommanden, utan snarare om kvinnlig kontra manlig konsumtion.

För en sak som ofta (alltid?) blir uppenbart när man ser på Lyxfällan eller Til debt do us part är att mammor tenderar att lägga mycket pengar på sina barn. De slösar alltså pengar på alltifrån leksaker, till kläder och barnvagnar och får ofta undervisning i att barn minsann snarare behöver trygga och tillgängliga föräldrar än saker. Hur ser det ut med pappors konsumtion i samma program? De får sällan kritik för att de lägger för mycket pengar på sina barn, ibland tvärtom, att det är pinsamt att de köper motorcyklar till sig själva medan barnen inte kan få en höstjacka eller gå på gymnastik för 1000 kr per termin. Hur kommer det här sig?

Jag vet inte exakt, men jag gissar att vi kvinnor ändå (generellt talat, inte alltid) är väldigt mycket mer engagerade i att ta hand om andra, medan män fokuserar på sin egen utveckling. Jag tror att vi uppfostras till det och jag kan redan se att mitt barn följer gängse normer hur många böcker jag än läst om hur detta undviks. Jag ser det även på förskolan och mina syskons alla barn. Hur lätt det än är att låta värderande känns det som att de flesta av oss nog skulle må bättre om vi alla vore lite mer blandade. Om min bästa vän tänkte mer på sin karriär och egna intressen och om hennes man vore lite mer vårdande och stannade hemma med sjuka barn nu och då eller engagerade sig i julklappsköp.

För egen del känner jag mig rejält skyldig till detta. Nu när vi börjat följa våra utgifter ordentligt blir det väldigt tydligt för mig att barnet som jag ofta påstår är billig i drift, kostar en del ändå, men rätt ofta är det faktiskt mitt fel. Hen behöver inte direkt några nya böcker eller söta plagg, men jag har faktiskt svårt att hålla mig från att köpa sånt då och då fast jag vet att det är onödigt. Jag vet också att det varit jag som varit som mest engagerad i barnvagnsköp och haft stora synpunkter på säkerheten när vi valt bilbarnstolar. Jag får skyllda på att det är mina beskyddande, moderliga egenskaper och inte bara på att jag förflyttat min egen onödiga konsumtion till mitt barn. 


 Har du reflekterat över detta? 



PS. Jag beklagar de olika typsnitten. Hur mycket jag än fifflar med texten får jag inte till det. 

27 kommentarer:

  1. Jag har funderat mycket på det här. Till saken hör att min man är otroligt dålig på att handla saker, han kommer aldrig till skott. Det gäller honom själv, hemmet och barnet. Det är ju bra så, han spenderar inga slantar i onödan. Själv vill jag gärna ha allt fixat inför säsongen. Jag stör mig så på att det blir en så typisk uppdelning OCH att det känns som jag förflyttat min konsumtion.

    Jag borde bara lägga mindre tid och pengar på det, barnet skulle klara sig ändå. Min man hade säkert reagerat på direkta behov, det är det här med att vara redo inför en ny säsong som inte går.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, stor igenkänning på detta. Nog allt spelar kontrollbehovet in och det faktum att det är viktigare för mig att vara ekonomisk (dvs förberedd för säsongen) än vad det är för honom. Men samtidigt tror jag att det ligger djupare än så, jag har alltid tagit större ansvar för barnet, även innan det föddes och kanske till och med innan det blev till. Det är fullt möjligt att min också skulle reagera på behov, men jag är rädd att förskolan gör en orosanmälan innan dess. :P

      Tack för din kommentar, alltid roligt att höra hur andra (kvinnor) tänker.

      Radera
    2. Jag förstår absolut vad du menar, även om jag mest kan relatera när det gäller inköp. Nu började flera av kommentarerna handla upp uppdelning i hemmet generellt, och där gör vi mycket tillsammans eller skiftar beroende på dagsform. Vi pratar mycket om hur vi vill leva, och nuförtiden känns det som man behöver ha en strategi för att inte bli utbränd. Där spelar hemmalivet minst lika stor roll som arbetet.

      Radera
  2. Hehe, hemma hos oss är det defintivt Fru Snålgris som har hand om klädinköpen. Detta har hon tagit på sig helt på eget bevåg, låt os kalla det för ett intresse. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av kläder, och då vi sen dotterns födsel har fått kilovis med barnkläder av släkt och vänner har behovet av att köpa vare sig kläder eller skor inte varit speciellt stort. Fru Snålgris är också med i diverse köp/säljgrupper på fb och har budat in ett antal barngrejor som jag sen fått hämta upp, inget konstigt med det. Hon sitter med fb flera timmar om dagen, jag är inne där nån gång i månaden max. Så länge någonting fungerar och alla är nöjda, ser jag inget konstigt med det. Det måste finnas balans i en familj, och där tycker jag att vi har lyckats bra i att finna våra roller. Fru Snålgris är fullständigt ointresserad av allt som har med ekonomi, bilen, trädgården, cyklarna och huset att göra, det fixar jag. Däremot gör hon 4 av 5 måltider där hemma då hon är väldigt matintresserad och gillar att planera och laga mat. Jag har försökt pusha henne i flera år kring detta med karriär, men där finns det inte heller något direkt intresse, hon har en kandidatexamen, ett jobb inom vården och verkar helt nöjd med detta. Planen är ju att vi ska ta permanent semester om ca 10 år, så det är främst detta hon har i siktet.

    Det du skriver är dock något som har hög igenkänningsfaktor, men jag håller med i att det såklart vore bra om man blandade sig lite mer. Kanske borde alla familjer ta sig en funderare över hur hushållssysslorna är fördelade, vi gjorde för något år sen följande sammanställning

    Matlagning: F
    Matinköp 50/50
    Klädinköp: F
    Städning: H
    Tvätt: 50/50
    Bil: H
    Ekonomi: H
    Hämta/lämna dagis: H (ibland F)
    Hus&trädgård: H
    Skjutsa till aktiviteter: 50/50
    VAB: H (sällan)

    F=Fru, H= Herr

    Så länge båda är nöjda så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att läsa om er uppdelning. Jag måste göra en egen sammanställning:

      Matlagning: Jag
      Matinköp: Jag
      Klädinköp: Jag
      Städning: Han
      Tvätt: Jag tvättar åt mig och barnet, han sina dyra jobbkläder själv. Så säkert typ 50/50
      Bil: Definitivt han
      Ekonomi: JAG (han har noll intresse och de enda gångerna jag bett honom betala en räkning så har han glömt bort, inte av pengabrist utan av intressebrist)
      Hämta lämna: 50/50 när han är hemma. I perioder bosatt borta eller bortrest hela tiden och då gör jag det själv.
      Hus&trädgård: 50/50 (han hus, jag trädgård)
      Skjutsa till aktiviteter: Jag
      VAB: Jag

      Lustigt nog tycker han att han gör mest som städar, hmm. Jag misstänker att vi får ta ett snack efter detta...

      Det kan nog vara bra att ha med sig att mitt inlägg egentligen inte primärt handlar om mig själv eller er. Det är min känsla, särskilt från utländska program, att det är väldigt uppdelat. Och på samhällsnivå är det intressant, kanske inte egentligen som någon kritik eller studie på individnivå. Så länge varje enskild familj är nöjd så visst, det funkar, men vill vi på sikt att våra barn ska ha det på samma sätt? Jag är inte säker på det.

      Som en anekdot brukar min man alltid säga att han kommer få flytta till sin mamma om jag dör. Det beror inte primärt på att han inte kan ta hand om vårt barn ensam, utan att hans karriär och egna liv är så viktigt att han har svårt att föreställa sig att vara ensam förälder. Jag däremot skulle inte känna att det vore ett stort problem att bli ensam boendeförälder vid en separation eller dödsfall. Det säger ju en del om skillnader i föräldraskapet ändå.

      Radera
  3. Jag känner inte igen mig även om jag tror du har rätt på makronivå.

    "Jag vet inte exakt, men jag gissar att vi kvinnor ändå (generellt talat, inte alltid) är väldigt mycket mer engagerade i att ta hand om andra, medan män fokuserar på sin egen utveckling."

    För mig är det utvecklande att vara mycket med, och ta hand om min son. Min fru har ett mer krävande arbete och jag har ett arbete som är mer flexibelt. Jag vill dessutom nyttja rabatter, cashback osv som min fru tycker är meckigt. Det gör att jag tar mesta klädinköpen. Skor tror jag att jag köpt alla. Vab brukar falla på mig och även den mesta hämtning/lämning.

    Pre- utbrändhet var det inte så här utan då drog min fru det tyngsta lasset medan jag lajvade chef. Post-utbrändhet finner jag det oändligt mycket mer givande att vara med sonen.

    Min fru kör den mesta tvätten och ser till att vi alltid har matlådor. Det är två tråkiga saker som jag gärna slipper. Känner att vi har en balans även om min fru nog gärna skulle vilja vara med sonen mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter att ha följt dig rätt länge känns det nästan som jag känner dig väl. Och nej, ni är nog inte direkt representativa för det svenska samhället. Inte på något plan faktiskt. Men det betyder inte att det inte är otroligt skönt att höra och jag uppskattar ditt svar. Egentligen tror jag det är få i FIRE-sammanhang som är det, eftersom hela vårt väsen går ut på att utmana samhället.

      Sen att min man kanske är något mer stereotypisk på vissa sätt än du är en sak, men så är han ju å andra sidan inte heller en del av FIRE-communityt. ;)

      Radera
    2. Jag somnade när jag nattade barnet och kom just ner och insåg att han har ätit upp det som skulle bli min matlåda när jag sov. Att ha en som ser till att man alltid har matlådor är guld... Jag kommer få äta morötter till lunch imorn igen. :)

      Radera
  4. " Jag tror att vi uppfostras till det och jag kan redan se att mitt barn följer gängse normer hur många böcker jag än läst om hur detta undviks" Varför tror du att vi uppfostras till det? Du tror inte det faktum att det är kvinnor som går igenom graviditet, förlossning amning med allt vad det innebär av hormonförändringar etc har nåt att göra med att kvinnor generellt sett är mer omvårdande? Kvinnor har anpassats till det rent evulotionärt och det är inget som jag tror går att köra över hur som helst med nån uppfostran. Tycker det är supersorgligt att män och kvinnor jämt numera ska mätas mot varandra och jämföras. Varför i hela friden skulle vi vara lika och göra lika? Då hade vi ju inte behövt två kön liksom. Jaja, jag vägrar ställa upp på det i alla fall. Jag jämför mig inte med män och protesterar högljutt varenda gång nån försöker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar och tycker din kommentar var mycket spännande. Men det finns ju ingen naturlag som säger att mammor bör handla barnkläder och pappor motorcyklar. Ändå är det oftast så det ser ut. Tom för kvinnor som likt mig inte har något som helst intresse för kläder och utseende, medan mannen har det. Varför köper inte han som bryr sig om hur HAN ser ut kläder till vårt barn? Jag tror det har mer med uppfostran än genetik eller hormoner. Men visst köper jag att det kan vara mer naturligt för kvinnor att vara vårdande till viss del, tex under amning och därmed naturligt längre föräldraledighet tex. Men en del får nog vi föräldrar ta på oss i hur vi uppfostrar våra barn, tror du inte?

      Radera
  5. Jag tror det ligger mycket i det du skriver om. Såklart att man man titta på det från en praktisk nivå dvs vem som ansvarar för de praktiska sakerna som klädinköp, matsäck till skolan, anmäla till aktiviteter etc. I vår familj var det alltid jag som gjorde dessa saker och tog ansvaret. Sen kanske hennes pappa kunde köpa ett par vinterskor men bara efter jag saltvatten det behövdes ett par i större storlek.

    Men jag kan också se en skillnad på en mer övergripande nivå. När vi fick barn slutade jag att se till mina egna behov enbart, eller främst. Jag anpassade mig, mina tider, mitt liv efter barnet både när det gällde aktiviteter, tider etc så der skulle passa in för henne. Hennes pappa har hela tiden gjort tvärtom. Han har fortsatt att sätta sig själv och sina behov främst, och så har hon fått anpassa sig till det. När de gör något tillsammans tex så är det inte utifrån vad hon gillar eller skulle vilja göra, utan hon får hänga med på hans aktiviteter, på hans villkor. Det tror jag har varit den största skillnaden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här känner jag igen. Jag minns i min mammagrupp att vi pratade om det här med att vi tenderade att be om lov för att gå på toa, duscha eller ta en promenad medan männen aldrig skulle få för sig att göra likadant. Än idag brukar jag fråga min man om det är okej att han är ensam med barnet och jag går och tränar/promenerar/handlar mat, medan han bara drar och springer 20 km och är borta 2 h. Inte går han och frågar om det är okej för mig att sköta matlagning och nattning. Nu har det här blivit så normalt för oss att jag knappt tänker på det. Oftast brukar jag ta med mig mini när jag själv vill träna eller handla just för att inte ens behöva "fråga om lov".

      Däremot är han duktig på aktiviteter. Han hittar ofta på saker som passar mini, medan jag faktiskt föredrar att göra nyttiga saker. Men det kanske beror på att det vanligen är jag som blir fast med syltkokning, brödbak eller tvätt ändå så då är det lika bra att vi gör det tillsammans.

      Radera
  6. Vi har listat alla sysslor hemma och delat upp det för att slippa diskussioner om vem som ska göra vad och när. Sen kan man såklart hjälpas åt om den som har ansvarsområdet har mycket på tex jobb eller annat och ber om hjälp. Men det är personen som har ansvar för sysslan som måste be och hjälpen och se till att det är tydligt hur länge hjälp osv behövs. Nedan följer vår lista på sysslor som vi har fördelat mellan oss på ett sånt sätt vi båda är nöjda med.

    Sysslor
    Bil:
    Tvätta bil
    Byta däck
    Service
    Övrigt fix

    Huset:
    Tvätta fönster
    Tvätta
    Veckostäd
    Kök
    Toalett
    Övrigt fix

    Trädgården:
    Klippa gräs
    Trimma
    Rensa
    Beskära träd o buskar
    Kratta grus
    Klippa häck
    Övrigt småfix

    Hunden:
    Medicin o fästingtabletter

    Barnet:
    Kläder
    Saker

    Ekonomi:
    Kontakt med bank
    Kontakt med försäkringar
    Övriga abonnemang

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken djupgående lista, kanske borde titta på den för att mer djupgående gå igenom. För det kan ju vara olika personer som byter däck och besiktar bilen, och då kanske det är bra med vidare begrepp än "bil": "han".

      Hur ser konsmtionen ut? Är det du som handlar bebiskläder?

      Radera
  7. För min del har jag trott att det handlat om att omgivningen har högre krav på mig som mamma, dvs om barnen inte har galonisar på förskolan så är det mamman som försummar sitt barn. Altså handlar jag mer kläder för att pappan skulle kunna komma undan med att kläderna är olämpliga. Detta att jag måste handla mer stör mig också, förutom den ekonomiska aspekten även tidsaspekten. Den fritid jag har vill jag lägga på annat än att gräva på loppmarknader. Nu pushar jag min man och ger honom små uppdrag att handla olika saker. Gissningsvis är det så att mamman ofta åtar sig uppgiften att handla kläder (medvetet eller omedvetet) och pappan står mer och mer tillbaka. Mamman ligger nog även steget före när båda märker att nåt nytt måste handlas medans pappan förhalar.


    Det anonym skriver om att barnen ofta hänger med på det pappan gillar medans mamman ofta gör barnaktiveter känner jag igen från kompisar. En annat fenomen jag sett är att det främst är mammorna som närverkar med andra familjer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Amen på detta alltså. En gång klippte min man barnet (första och sista gången) och det blev katastrof. Och då frågade förskolepersonalen vad som hänt. De såg lite skeptiska och dömande ut tills jag förklarade att pappan klippt hen. Då skrattade de bara och sa: "Aha, men DÅÅÅÅ förstår vi."

      Sen kan det säkert vara olika från olika grupper. Mitt barn har bytt förskola och den ena förskolan var mycket mer genusmedveten och jag upplevde inte dem som lika stereotypiska som den andra. Kanske tar vi på oss det lite extra också just för att vi inte vill vara dåliga mammor. Alltså att vi TROR att folk dömer oss mer än de gör. Vad vet jag.

      Radera
  8. Intressant! Som icke-förälder och ej i ett heterosexuellt förhållande förundras jag ofta hur snabbt det går för er att falla in i normativa beteenden. Liksom som om den enda mallen som finns är att kvinnan ska jobba mindre och mannen meka med bilen...

    Är helt övertygad om att det handlar om ett upplärt beteende och att det krävs aktivt arbete för att ta sig ur det. Om en nu vill alltså.. Håller helt med skribenten ovan: män och kvinnor har olika förväntningar på sig (det är ju det som kallas sexism!) Jag kan ändå tycka att även ni par som är nöjda med er uppdelning borde fundera på vilka signaler och normer ni sänder ut och lär era barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då är vi lite på samma bana. Problemet är att när detta ÄR ens sanning känns det väldigt fel att ta sig ur det hela. Alltså nu är ju jag uppfostrad till att mammor tar hand om barn och pappor tjänar pengar och nu känner jag ju själv att jag VILL vara med mitt barn. Därför har JAG jobbat deltid, tagit typ all VAB och föräldraledighet. Hur slutar man göra något som känns helt rätt? Även fast man vet att det beror på upplärning? Svår fråga, men någonstans måste man ju börja för att det inte ska bli likadant för mitt barn.

      Radera
  9. När det gäller kläder second hand så är det näst intill 100% som hustrun fixar och donar med. Hon gillar det.

    Men, det är många gånger som jag och en annan man möts i dörren eller någon annanstans. Båda utskickade av respektive. Så inköpet sker av hustrun men själva hämtning och lämning sker ofta av mig och någon annan man. Samtalen ovan handlar ofta kort om att det är lika för de andra männen och sedan lite allmänt snack om vad som helst.

    Annars delar vi upp ungefär som Snålgrisen ovan, med undantag för dagishämtning/ lämning som blir hustrun pga att hon jobbar kortare dagar än jag gör.
    Tillägget är väl byggnationer. Hustrun tycker till om vad hon vill ha, men undanbedes starkt att ha åsikt om mått och liknande (hennes ögonmått och avståndsbedömning är inte av denna världen...)
    Så byggnation/ renovering. Planering och utförande Klart H (men på visionsstadiet F)

    Känner mig lite träffad av aktivitetsdelen dock, men mer i form av vad som aktualiseras. Jag är nöjd av att gå hemma och fixa och känner inget behov av att åka ivägpå saker. Hustrun vill dock "göra" saker. På så sätt leder hon aktivitetsdelen, jag kan dock inte säga att barnen tvingas med på något av mig. De är också nöjda av att vara hemma med kompisar. Utom den stora som vill åka till Maldiverna......men det är en annan historia.


    Med vänlig hälsning
    Thz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan absolut se framför mig hur du hämtar upp det där klädpaketet. Nu är det förvisso så att jag gör sånt också i vår familj, men även om min man gjorde det (precis som du) så vore det en väldigt liten del i det hela. För mig är det jobbiga med inköp att ta ansvar för att hitta saker och ha allt tillgängligt i tid till ok pris. Att gå till storgatan 5 och hämta upp hjälmen/skalkläderna/duplot är det minsta bekymret. Jag skulle gärna hämta om han fixade allt projektledande. För det är arbetet som den ständiga projektledaren som gör en sliten, inte att vara den som rullar köttbullar i sig. :)

      Radera
  10. Det är sådana här gånger jag ÄLSKAR att ha en blogg! Det har kommit så mycket spännande input att jag måste ägna lite tid åt att fundera på era kommentarer innan jag ens svarar er. FANTASTISKT!

    SvaraRadera
  11. Intressant fråga. Samma sak hemma hos mig faktiskt.
    Men jag tycker inte det beror på något att bry sig om barn osv, utan helt enkelt att sambon gillar att shoppa loss. Det blir ju en hel del kläder över som aldrig används. Istället får vi lägga tid på att rensa ut kläder, ta dom till loppis osv. Det är inte att bry sig mer, att kasta pengar på något.

    Ska det här mätas och göras till någon rättvise/jämställdhetsdebatt så kanske vi ska se på hur mycket tid föräldrarna spenderar med sina barn och så vidare.
    På vilket sätt engagerar hen sig i barnuppfostran? Att köpa prylar är enkla vägen ut med skapar ingen lycka eller gemenskap, och jag tror du gör ett rejält tankevurpa om du generaliserar att folk med snopp är mer ego och inriktar sig på sig själva för att kvinnan köper kläder.

    Min mamma skyllfade också pengar, prylar och leksaker till oss barn då "vi stod i centrum och var viktigast". Som vuxen kan jag reflektera över det här och undra varför prylarna och pengarna fick en sådan central roll? Var ju knappast det vi behövde.

    Sen blir det lite såhär också, om kvinnan i hemmet tar det till hennes ansvar att köpa kläder varför ska jag då ta över den rollen om hon tycker att det är roligt och har intresset? Jag, som "man", läser fler sagor men köper mindre kläder, vinner jag då? Konsumtionen är inte av sig själv ett tecken på omhändertagande utan en flykt. Köp mindre grejer = arbeta mindre = får mer tid över till det som nu betyder mest..

    Ser att många delat upp sina sysslor i svaren så jag gör likadant. Vi är båda nöjda med tilldelningen och gör det vi gillar mest, och undviker det som är tråkigt.


    Jag med snopp gör
    Nästan all matlagning
    Allt med bil
    Allt med trädgård
    Allt med disk
    Allt med ekonomi

    Hon med snippa gör
    Nästan allt med tvätt
    Allt med shopping för barn
    Allt med städning, exklusive fönsterputs

    Hämta, lämna, barnuppfostran osv 50/50
    När det gäller aktiviteter och att umgås med andra familjer leder hon stort. Jag gör däremot mer saker själv med barnen, tar extra ledigt osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade förväntat mig att bli kritiserad så jag har full förståelse för att du är skeptisk. Det är helt rimligt. Men det intressanta tycker inte jag är varje individuell familj. Men har du aldrig tänkt på att det finns många män som gillar att köpa kläder också. Köper de kläder till sina barn? Jag har INGEN kompis med barn vars man engagerar sig i klädköp eller barnkalaspresenter. Är det ett mönster som är större än en enskild familj eller r å k a r det bara vara så i din familj? Det kan inte jag svara på, men min hypotes är att ni nog mest är som alla andra.

      Jag har aldrig sagt att det här med att köpa saker är detsamma som kärlek eller ens särskilt viktigt. Men om vi ska prata om jämställdhet ur ett större perspektiv så är det ju de facto oftare kvinnor som hänger i lekparker, är föräldralediga, jobbar deltid osv. Så på den fronten verkar kvinnor också mer engagerade.

      Radera
    2. Ditt svar fick mig förresten att tänka på när mina föräldrar satt framför tv:n och väntade på lottodragningen och någon släkting frågade vad de skulle göra om de vann en miljon.

      Pappa: Köpa en sportbil och resa långt bort.

      Mamma: Ge en stor slant till mina barn och kanske unna mig en resa också. Men viktigast är att mina barn får pengar.

      Pappas svar: "Äsch, de kan väl ta hand om sig själva."

      Radera
  12. Jag tror att man för att ens ha chansen att komma tillrätta med dessa frågor, om det nu är något att komma tillrätta med, så behöver man börja tidigare än vad de flesta inser.

    Idag så skiljer sig många föräldrar och i de fall där den ena föräldern har ensam vårdnad så är det mamman i nästan 9 fall av 10. Antalet vårdnadstvister har dubblerats sen reformen 2006 och de flesta tvisterna startas inte av pappor som vill ha mer tid med sina barn utan av kvinnor som vill ha ensam vårdnad av sina barn och därmed utestänga papporna från det ansvaret. Pappan får inte del av vårdnaden om barnet om man inte är gift utan att mamman explicit ger pappan den möjligheten men det är högst frivilligt. Samhället utgår i grunden från att mamman är den lämpligaste föräldern och pappan måste försvara sig mot angrepp och bevisa att han är en god förälder medan mamman förutsätts vara en god förälder per automatik. Tidigare kallade man det pappa och mammaledighet men det var ju konstigt så man ändrade till föräldraledighet men det finns massvis med pappor, tillika föräldrar som inget annat skulle vilja än att vara föräldralediga men de har aldrig fått en endaste föräldradag trots att de är föräldrar. Det hette mammagrupp förut, nu heter det föräldragrupp men pappor är knappt välkomna och det tittas konstigt på pappor.

    Jag tror man behöver börja redan där, man behöver uppvärdera pappans roll i praktiken och inte bara i teorin. Ojämlikheten börjar redan när barnen föds och förstärks sannolikt bara vidare från den utgångspunkten.

    Varför mäter man vem som gör mest i hemmet och med barnen när man misslyckas med att jämställa pappan med mamman redan från början. Borde det inte vara rimligt att börja redan där?

    Nu fattade jag att det inte var det här det handlade om egentligen men jag tror det vi se och det vi försöker lösa eller göra mer jämlikt bara är konsekvenser av sånt som händer redan tidigare och vill man inte ändra på det så kommer heller inte konsekvenserna att bli annorlunda längre fram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det min man som skriver? Det låter exakt som honom så jag svarar ungefär som jag brukar göra i sovrummet när diskussionen dyker upp:

      Jag hör vad du säger och håller med dig, men om DU vill visa att DU är annorlunda kan du faktiskt säga att du vill ha mer tid med barnet. Du kan ta ansvar för att hen har kläder till förskolestarten. Att dessa kläder är namnade och rena. Och om det känns för betungande nu när ungen redan existerar rekommenderar jag dig att ta chansen nästa gång.



      Jag gissar att det faktiskt inte är min man som skriver för då hade han bråkat på mig mer under de senaste dagarna än han gjort. Därav kommer nu ett mer seriöst svar. Om vi vänder på det hela så kanske papporna vad gäller ansvar skulle kunna bevisa vad de kan och vi mammor bevisa att vi är villiga att dela med oss. Jag tror att jag är det, men det känns osannolikt att det skulle komma av att jag är mer självisk och vill utvecklas själv. Min unge kommer alltid komma först. Däremot kan min man få ta över den roll jag tagit eller dela den om han så vill. Bara någon är villig att stanna hemma med länge vid ny föräldraledighet, villig att köpa kläder eller jobba deltid. Men jag känner mig inte redo att sluta utan att han gör något åt det. Barnet får inte bli ett experiment. Förstår du typ hur jag menar?

      Radera
    2. Ja jag förstår hur du menar. Jag kan inte ta ansvar för någonting för jag får inte för mamman med samhällets goda minne.

      Jag tror inte att de många historierna av den arten gör den situationen du beskriver bättre.

      Gör föräldrarna jämlika istället. Du skriver att papporna ska börja visa att de vill ta ansvar, jag menar att mammorna många gånger måste ge papporna chansen att ta ansvar.

      Mitt barn har studiedagar och kan då inte vara på skolan och jag erbjuder mig gång efter annan att hjälpa till och jag får inte ens ett svar från mamman. Hur ska vi som är i den situationen kunna förändra något? Jag tror bestämt att mammorna behöver bjuda till och samhället behöver förändra sin syn på saken i praktiken och inte bara i teorin och på pappret.

      Jag hade med glädje gjort precis allt som du skriver i ditt inlägg men jag får/fick inte för mamman.

      Radera