söndag 16 februari 2020

Om jag får en dödsdom imorgon

Temat för dagens inlägg har spökat en längre tid. Jag har börjat skriva om det och känt att jag inte orkar göra det rättvisa och därför slutat (med visst dåligt samvete istället). Jag ser i mina anteckningar att jag efter ha slötittat på Sofias Änglar började fundera på det här med hur jag skulle agera om jag fick veta att jag skulle dö snart. I programmet handlar det vanligen om en döende människas behov av att se till att efterlevande har en bra boendesituation (ofta av ekonomiska skäl, eftersom efterlevande sannolikt inte kommer ha råd att renovera på en inkomst).  Till mina bloggläsares fördel snappade mitt undermedvetna upp på det här dåliga samvetet och i veckan vaknade jag mitt i natten helt övertygad om att jag faktiskt hade fått en dödsdom och inte skulle leva mer än några månader till. Eftersom det var mitt i natten tog det ett tag innan jag insåg att jag inte faktiskt var döende (vad jag vet iaf) och därför kommer jag nu till skott med inlägget.

Den första tanken som slog mig när jag vaknade var huruvida mina FIRE-planer som alltså inte skulle förverkligas varit en felsatsning från min sida. Jag frågade mig själv spontant och helt direkt om det varit felaktigt av mig att "försaka mig" charterresor, restaurangluncher och liknande till fördel för en enklare livsstil. Svaret blev precis tvärtom. Det slog mig snarare att jag var väldigt tacksam framför allt över att vi valt ett billigare boende (för under halva vårt låneutrymme) som jag visste med säkerhet att min partner skulle ha råd med på egen hand. Jag kände mig även glad över min portfölj som skulle gå i arv till mannen och därigenom möjliggöra för honom att antingen bygga trygghet, växla ner arbetet eller ha lite roligt med vår unge. Vad han väljer att göra känner jag att jag inte bryr mig så mycket om däremot, men han får lite andrum när den där andra (om än mindre) inkomsten försvinner.

Den andra tanken jag hade var att jag faktiskt visst skulle vilja få möjlighet att göra en del saker som inte blivit gjorda. Då tänker jag framför allt på en ordentlig resa till ett specifikt resmål jag planerat för länge. Men själva grunden till att jag kan känna att jag har kraft och energi till att göra det är just att allt annat känns rätt så ordnat. Jag behöver liksom inte gå på möten hos banken och fundera på försäkringar hit och dit, istället kan jag slösa de pengar jag vill och familjen får det förspänt när jag väl trillat av pinn ändå. Det är rätt skönt när det praktiska är ordnat.

Sannolikt skulle jag dock vilja lära min man laga mat, eftersom min stackars unge annars skulle växa upp i tron att korv och pommes representerar hela kostcirkeln, men det kanske är sånt som kommer av sig själv om husmodern och projektledaren inte längre finns där och räddar upp vardagen?



Skulle du ångra din sparsamhet om du fick veta att du snart skulle dö? 


PS. Jag orkar inte göra ämnet rättvisa nu heller, förlåt. DS. 

21 kommentarer:

  1. Jag har faktiskt också funderat över den saken, och det hänger ju på sätt och vis också ihop med ditt förra inlägg.

    Ja, att människor tycker att man "måste leva lite också", och att detta "levande" då inbegriper att man ska göra av med en väldans massa pengar.
    Men jag tänker nog lite som du där. Att jag tvärtom är glad att jag kan lämna återstoden av min familj med ett något så när trygghetsskapande kapital.
    Att de i sorgen efter mig inte också måste ta itu med en havererad ekonomi. Och precis som du, känner jag inte att jag avstår från en massa livskvalitet eller saker jag längtar efter, genom att leva som jag gör.
    Jag känner snarare att jag utnyttjar livet till fullo genom att inte slentrianslösa.
    När jag verkligen vill ha något, så köper jag det. Men för det mesta vill jag faktiskt inte ha så mycket. Det bästa i livet är gratis, som det brukar heta. ;) /Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte själv gjort kopplingen till mitt förra inlägg, men det har du helt klart rätt i, när jag tänker efter.

      Vad gäller att lämna kapital efter sig så antar jag att det bygger på att vi ändå har någon vi verkligen vill lämna kapital till. Det finns ju andra bloggare (rätt många) utan barn som kanske känner sig mindre pepp på att lämna till syskonbarnbarn eller allmänna arvsfonden. Jag undrar hur jag hade känt om jag hade varit helt ensam, typ utan syskon och partner och fått en dödsdom. Jag kanske faktiskt hade ångrat mig lite då och önskat jag hängt regelbundet i Karibien eller skippat hemlagat året runt... Klurigt.

      Radera
  2. Älskar det enkla livet med liten peng för att det på något sätt gör det mer värt att uppskatta. Varje krona blir viktig och det jag gör som till exempel en resa över längre tid är oftast planera och övertänkt noggrant och inte på något sätt slentrianmässigt. Lever helt utan familj, mitt skyddsnät på det viset är obefintligt, finns inte en chans att pengarna skulle få rinna mellan fingrarna, vem skulle hjälpa mig? Visst har jag god vänner men det är inte detsamma som familj, myndigheters skyddsnät kan man inte heller lita på att de träder in. Vad jag menar att för ren överlevnad så måste även som ensamstående undvika att sätta sprätt på pengarna och blir jag sjuk så kan det vara bra att ha dem. Kommer jag att dö med massa pengar på kistbotten ska de gå till ett barnhem eller till gamla som skulle behöva omsorg på sin ålderdom eftersom det dras in mycket på äldrevård.Skulle aldrig ångra att jag inte reste till Karibien eller åt massa tråkig utemat, lagar oftast bättre mat själv.EN

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med skyddsnät hade jag faktiskt inte tänkt på, för visst är det så. Om du har ett par månader utan inkomst eller blir arbetslös så finns ju ingen annan där som kan fixa det. Jag pausade precis en inbetalning till huskontot eftersom jag i princip inte kommer få någon lön i februari, men då finns ju min respektive där och ordnar det ändå tex.

      Intressant arvstanke, gillar den starkt!

      Radera
  3. Detta är så intressant. När jag pratat sparande med folk så menar de att man måste " unna sig " . just för att det inte ska finnas massa pengar kvar när man dör. Jag vill ju helst inte heller ha massa pengar kvar när jag dör men det är viktigt för mig att spara inför pension och ha möjlighet att periodvis inte jobba alls. Jag saknar inte ute-luncherna , kaffet på stan eller något egentligen. Bara jobbigt med för mycket kläder i garderoben :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där med kläder kan jag verkligen relatera till. Mina kollegor gav nyligen kollega som skulle sluta en massa garderobskrimskrams. Det var väl gulligt, men de har ingen aning om vad hen gillar och personen har inte lång tid kvar att leva. Jag tippar att just prylar inte är det man allra helst vill ha i den situationen.

      Radera
  4. Är du säker på att det är du som är projektledaren? Jag tycker att det låter som det är din man som är projektledare och har skickat alla tunga (eller tråkiga) uppgifter till logistikern (=du).

    Vill du vara projektledare så se till att bete dig som en och delegera! Bara för att du håller koll på tidplaner och vilka uppgifter som ska göras (tex matlagning) så betyder inte det att det är DU som ska genomföra det.

    Men om du har svårt att släppa kontrollen över HUR saker blir gjort (inte bara ATT det blir gjort), ja då får du finna dig i att din man är projektledare och du är projektmedarbetaren/logistikern.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att nästan alla kvinnor brukar ta på sig det jobbet. Min man kan alltså handla mat om jag säger exakt vad som saknas, eller gå på sportaktivitet med barnet om jag berättar när och anmäler till det och han kan betala en räkning om jag påminner om dess existens. Jag gör ungefär det i vårt förhållande som min chef gör på jobbet. Sen när det kommer till matlagning så är jag tyvärr så överlägsen att det inte är aktuellt att han lagar mat. Bara nu senast skulle han göra pannkakor och jag instruerade honom steg för steg hur han skulle göra. Ändå hade han i fyra dl mjölk istället för sex och resultatet blev disktrasekonsistens på dem. :)

      Radera
  5. Jag har tänkt på exakt samma sätt som du och har egentligen ingenting att tillägga. Kom faktiskt på mig själv att lite nöjd gå och räkna i huvudet hur mycket mitt nettovärde hade blivit splittat på fyra om jag skulle dö nu. En så skön känsla att veta att de skulle klara sig.

    Och för att stanna vid det där med dödsdom, fyra månader kvar etc. Du gav mig ny infallsvinkel där. Gemene man kommer att behöva vidta en del åtgärder medan du och jag kan boka den där fantastiska familjeresan till Toscana utan att bekymra oss över praktikaliteter, banan är sopad.

    Vill också svara till Anonym 09:10 eftersom jag tänkt precis som frihetsmamman tidigare, att det måste kännas kymigt att lämna sitt stash till kreti och pleti. Men du har ju helt rätt, snacka om karma! Jag tror att man dör rätt asnöjd om man vet att pengarna kommer till bra ändamål. Tänker på aktiestinsen - hade han ett sämre liv för att han levde enkelt? Inte enligt honom. Dog han olycklig? Av allt att döma ej. Och pengarna gick till välgörande ändamål. Jag tycker det är rätt logiskt.

    Aaargh skulle kunna skriva mängder om detta men bara en sak till: Detta unnn unnn YOLO: Människor berättar anekdoter om farbröder i deras närhet som dog en månad efter ord. pensionsålder och därför vill de maxa livet här och nu. Men om du maxar ditt sparande här och nu kan du gå i pension redan vid 45-50 och kanske göra de där sakerna farbrodern inte hann göra. Och då snackar vi inte ett par veckor i Thailand per år utan att Styra Sin Vardag ink. alla upptänkliga små äventyr detta hade inbegripit, under decennier. Dessutom är man ju mer pigg att göra dessa saker i medelåldern än efter ord. pensionsålder då arbetslivet spottat ut en som en trasa. Over and out. Bra inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vilken rolig kommentar, jag ångrar att jag inte berörde det sista du skrev om eftersom det är det STÄNDIGA som MI30 får försvara sig gällande. Hur svårt ska det vara att förstå att det är betydligt mer sannolikt att dö en månad efter pension när man är 65 än när man är 40? Det säger sig väl självt? My god, vad jag blir irriterad när jag läser om sånt.

      Radera
    2. "banan är sopad". Låter som ett riktigt bra namn på en blogg.

      Dom som dör direkt efter pensionen är nog såna som bara hade jobbet som livskraft, när det var färdigjobbat så var det liksom färdigjobbat serru. Lite därför jag gillra FIRE tänket, jag vill inte hamna där. Jobba för att dö. Om hela livet och din identitet är ditt jobb, ja då är du slut när det är slut.

      Radera
    3. Jag har svårt att relatera till den kategorin. Jag brukar inte ens berätta vad jag jobbar med när folk frågar, utan mer svepande förklara att det är på kontor. Kommer mao inte dö när jag slutar för att min identitet är borta...

      Radera
  6. Skulle du ångra din sparsamhet om du fick veta att du snart skulle dö? Nej!

    Robert B.

    SvaraRadera
  7. Och även om man inte dör utan "bara" blir kroniskt sjuk kan jag lova er att det är en blessing att ha pengar och slippa leva med försäkringskassan flåsande i nacken, det gör en definitivt inte friskare.. så även om man kanske inte orkar åka till Toscana eller dyl så underlättar pengar vardagen något oerhört

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant. Frihet från Försäkringskassan (är dock otroligt glad att de finns) betyder jäkligt mycket. Även frihet från soc och Arbetsförmedlingen. Jag känner mig redan rätt fri från FK (borde skriva inlägg om det snart), men däremot inte från AF. Det känns som man måste vara helt fri för att vara garanterad att slippa därifrån. Soc, däremot känns väldigt långt borta...

      Radera
  8. Det behöver väl inte handla om det ena eller det andra. Jag tycker inte unna sig behöver betyda att jag spenderar hela min lön utan snarare att jag väljer medvetet vad jag spenderar min lön på.

    Jag äter t.ex på restaurang när jag är på resande fot med jobbet men inte så mycket när jag är hemma. Jag gör undantag när jag har gäster eller ska träffa någon kompis men det blir bara någon gång per år. Jag reser och det är inget jag vill dra ner på. Jag har ändå en sparkvot på 30-40 % de flesta månader. Jag antar att jag skulle kunna känna att det blev för sparsamt om jag begränsade mig men jag gör i stort sett det jag önskar när jag önskar (med undantag av att jag fortfarande har en chef). Jag köper de kläder och skor som jag behöver men med tanken på att jag inte behöver göra köpen alltför ofta.

    När det kommer till arv så har jag inte barn så mina föräldrar skulle ärva mig idag. Jag ser pengarna snarare som en trygghet om jag skulle bli sjuk. Får jag en dödsdom med några månader kvar kan jag lika gärna skita i försäkringskassan. Vem vill använda sin sista tid till att krångla med dem. Det ser jag inte som något problem idag men sannolikheten är att mina pengar kommer att gå till någon välgörenhetsorganisation i slutändan. Jag har en systerdotter men med tanke på hennes ålder (3 mån) så går det inte idag att utröna om hon skulle spendera pengarna på något vettigt. Tiden får utvisa om hon kommer att få något. Däremot har jag startat en kapitalförsäkring i mitt namn med henne som förmånstagare dit hennes julklapps- och födelsedagspengar kommer att gå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att just Försäkringskassan är återkommande. Jag har inte så mycket erfarenhet av att vara sjukskriven, i behov av assistans eller vad det är som folk nu avskyr dem för (föräldraförsäkringen däremot är galet smidig i min mening), men det verkar som att många känner ett starkt behov av att slippa dem. Personligen kan jag tycka att det är sunt, men jag gissar att politikerna inte är alltför glada över att folk känner ett behov av att slippa den dyraste delen av socialförsäkringen. Då kanske vi inte känner så värst mycket trygghet när "livet tar en ny vändning". :)

      Låter som du hittat en bra balans för dig förresten, personligen är jag inte helt säker på att jag är där. Men jag tror att en 50%-ig sparkvot för familjen på helårsbasis vore en rimlig balans. :) Det återstår att se.

      Tack för din kommentar!

      Radera
  9. Verkligen inte. Jag skulle ångra än mer att jag inte började tidigare. Det här är inget jag offrar, utan något jag med glädje gör. Det jag redan offrat är min tid, den vill jag ha tillbaks.

    Missförstå mig inte, är det något jag vill ha eller ge så köper jag det helt enkelt. Men att shoppa loss Lyxfällan style varje månad ger mig liksom ingen glädje eller kvalité. Likaså att betala mer för en försäkring eller bostad än vad jag behöver.

    Ute o käka med goda vänner = swipe that visa card!!
    Dyr bil med försäkringar samt all inclusive a 200k/år = fett nej, yo! Har i teorin "råd", men varför?


    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med försäkring och bostad tror jag många är beredda att hålla med om. Alltså de vill inte betala för mycket för hemförsäkringen, men vill ha sin bil eller sina uteluncher. Jag minns väldigt tydligt hur FF förespråkade att man skulle skita i försäkringarna och fokusera på det som har verklig effekt istället, typ att inte bo på 200 kvm i storstad när man klarar sig på 50, eller att ha två bilar när man har behov av exakt 0. Ändå är det försäkringen man kan prispressa, eller bolåneräntan, fast den största effekten finns någon annanstans. Lustigt, men helt sant. Det märks också ganska tydligt när slösare ska spara pengar. De börjar attackera mobilkostnaden (som förvisso leder till 0 uppoffring, vilket är najs) men kan inte skippa PT:n eller nedgradera Mercedesen.

      Kul att läsa om dina tankar gällande döden förresten, tack för kommentaren :)

      Radera
    2. Ja det blir lätt lite bakvänt med sparandet. Köper en latte för 40kr istället för 60kr och "sparar" då 20kr. När sanningen mer är ska du slösa bort 40kr eller 60kr? Men förstår tanken, vi har ju sedan små läst reklam om hur vi sparar när vi handlar något. Så är det ju inte.

      Det som hjälper mig mest är att se 100kr inte som hundra kronor, utan vad det kan ge i avkastning på 20år. Det ser jag som den riktiga kostnaden för vad jag nu ska köpa (snott från MMM, men stämmer såklart).

      Tack själv för en bra blogg :)

      Radera