Några av er har kanske undrat om jag blivit storspenderare, andra har säkert spekulerat i om jag har fullt upp som ensamstående och några ytterligare kanske utgått från att jag avlidit. Svaret kommer här, men är inte särskilt häpnadsväckande eller imponerande.
Hösten har varit intensiv, men det är i sig inte särskilt ovanligt. På något vis blir jag alltid lite överraskad när september kommer, av hur jobbigt det är att återgå till läxläsning, fritidsaktiviteter och speedade middagslagningar, efter en sommar där någon av oss vuxna vanligtvis varit ledig hela tiden. Men utöver det så trivs jag otroligt bra i huset och känner verkligen att det var väl spenderade pengar. Det är inte alltid man känner så, så det känns härligt att som snålis gå ifrån ett stort köp med den känslan. I övrigt har det gått ganska bra att jobba och det har faktiskt känts rätt bra att jobba heltid. Jag vet inte om det någonsin gjort det förut, men så kan det bli med nytt ledarskap och en arbetsgivare som plötsligt börjar ta arbetsmiljö på större allvar. Dessutom tycks min yngsta mest bli arg över att behöva gå hem från förskolan eller ha lediga dagar med sin stundvis deltidsarbetande eller komplediga pappa. Med det sagt har inte allt varit toppen hela tiden, men det finns helt klart mindre att skriva om när saker fungerar som de ska än när de inte gör det.
Under hösten har vi ändra funderat på några saker som jag önskar dela med mig av:
1) Vad är det som gör att det är härligt att vara ledig och vad är det som gör att jag lockas av FIRE egentligen? Det kommer sig lite av att vi känt oss nästan mer slitna av att vara lediga på helgerna med ganska omfattande fokus på att till exempel städa där vi mötts av att den städade undervåningen blivit stökig på nytt tack vare våra barn medan vi vuxna försökt komma någon vart med övervåningen. Ger ledig tid mer värde utifrån att det också leder till att barnen mot sin vilja måste vara hemma med oss och gnälla över det, samt riva hela huset under tiden? Är det kanske mer effektivt att att jobba heltid, men på ett jobb som inte kräver så extremt mycket rent kognitivt av en som åtminstone ett av våra jobb gör?
2) När är det egentligen dags att sluta spara? Som av en händelse skrev sedan Fri2032 ett tänkvärt inlägg på just det temat. Vi har kommit långt på resan. Vi har i princip kommit i mål om man tänker vad den ursprungliga (och extremt ouppnåeliga vid det tillfället) planen var, men ja, inflation och skit har ju hänt sedan dess så den är ju inte direkt vattentät. Det känns dock inte som att det finns så jättestora skäl att spara mer längre, förutom för att veta att jag klarar mig på mindre. Med det menas att ens kapitalbehov minskar ju avsevärt med lägre månadskostnader och det är ju viktigt att hålla fast vid hyfsat låga kostnader om det är så att man vill kunna leva på kapitalet någonsin.
3) Vilka aktiviteter är det dags att ta tag i på grund av tidsfönster. Jag har läst Die with zero (igen, men nu har jag faktiskt lyckats ta mig igenom hela den) och börjat fundera mycket på hur jag vill planera de kommande 10 åren utifrån att barnen finns här, men också är lite större och rimligen borde klara av att göra mer, men också är så pass små att man kanske exempelvis kan få med sig dem frivilligt på resor. Det här området har lett till allra mest skav i familjen, eftersom min man tycker det är onödigt att göra dyra resor eller upplevelser med dem. Han tycker att det i så fall bör vara upplevelser av typen en veckas charter på Mallorca, vilket jag ser som kapitalförstöring med noll vinning. Nog skulle nog barnen tycka det vore skoj att flyga till solen en vecka, men oss vuxna skulle det ge nära noll och dessutom kosta pengar och koldioxidutsläpp som känns oförsvarbara. Jag skulle hellre lägga pengarna (om än mer) och koldioxiden på ett världsunder eller någon riktig kulturell upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Min man föreslog att jag istället skulle göra den typen av upplevelser med ett av barnen (det äldsta) men jag tycker det lite förstör tanken och dessutom leder till en massa krångel med brist på barnomsorg för det yngre barnet som gör att det bara känns genomförbart mitt i sommaren när mannen ändå är ledig och då blir det nog inte mer avancerade kulturella upplevelser än tågluff till Berlin eller en tältsemester i Norge.
Hur går det med ekonomin då? Ja, vi månadssparar på, men inte sådär jättemycket som vi rimligtvis skulle ha kunnat göra. För närvarande kör jag personligen på 10 000 och min man på något mer. Det är en del pengar, men mindre än förut, och utifrån att våra löner också gått upp så har sparkvoten helt klart gått ner från ganska stadigt på 50% till ungefär 30%. Nu händer det förvisso att jag får för mig att kasta in lite mer, då särskilt när det är någon aktie jag har som jag tycker gått ner orimligt mycket, men ibland känner jag att jag haft en enorm livsstilsinflation under de senaste fem åren.
Hur är det med er? Tar ni er igenom tråkmånaden november och hur agerar ni under Black Friday /Black Week /Black Weeks/Black Month?
En arbetsplats där något faktiskt blir bättre? Det är en rejäl vinstlott, min erfarenhet är att det nästan är en naturlag att arbetsplatser/arbetsgivare bara förändras till det sämre.
SvaraRaderaKul att höra att du trivs i huset! Att bo bra är värt mycket.
Haha, min chef frågade på ett medarbetarsamtal nyligen hur det kommer sig att det går så bra för mig. Och jag svarade typ "pga bättre arbetsmiljö och rimligare arbetsbelastning". Hen blev nog lite besviken för det kändes som att det hen ville höra var att det var för att jag just fått en sån fantastisk chef (och det är nog inte den huvudsakliga orsaken), men det kanske är chefen som sett till att arbetsbelastningen gått ner, vad vet jag.
RaderaKul att läsa om din rekryteringserfarenhet förresten. Jag har precis samma upplevelse. Var på en intervju för ett tag sedan med inställningen "vi får se vad DE har att erbjuda mig" istället för att känna att jag hade pressen på mig att prestera och vara precis den de ville ha. Det var en märklig upplevelse, men skön. /Frihetsmamman