Varför jag hatar ekonomiska utmaningar (eller åtminstone tycker de är löjliga)

En stor trend inom sparande som dykt upp under de senaste åren är det här med ekonomiska utmaningar. Kort sammanfattat kan de gå ut på att man ska spara en viss summa varje dag, vecka eller månad och sedan öka på. En vanlig variant av den här utmaningen är 52-veckorsutmaningen där man ska öka sitt sparande varje vecka för att sedan sluta med en större summa. Idag är den här utmaningen över för många, medan andra alldeles snart ska inleda en sådan resa under 2019 års första dagar. Det finns till och med företag som bygger på sådana här "smarta" utmaningar, där framför allt Dreams synts i såväl tv-soffor som sociala medier. Där finns också konceptet "tjuven" där pengar ibland "stjäls" från ens konto för att  hamna på ett sparkonto. Alla verkar älska dem och jag upplever att konceptet spridit sig runt om i landet, till olika åldersgrupper (även om under 40 sannolikt är överrepresenterade) och bland personer med helt skilda bakgrunder. Personligen är jag inte riktigt lika såld och dagens inlägg går ut på att förklara varför:

1) Först och främst verkar nästan alla som utför dem tycka sig vara jätteduktiga för att de sparar pengar. Och det är ju bra att de "sparar pengar", men då är det ju bra om man tar sig en fundering på vad verbet "spara" åsyftar. Jag upplever nämligen att alla i min närhet så snart de fått in de här pengarna och avslutat utmaningen direkt hittar på något att köpa för pengarna (och inte är det då aktier!). Nyligen hörde jag till exempel en kollega stolt berätta att hon klarat av den här utmaningen och nu skulle gå och unna sig en ny garderob. Jag känner i och för sig inte henne tillräckligt bra för att veta vad hennes alternativ hade varit och vad hon gjorde innan det att hon kommit på att ekonomiska utmaningar fanns, men jag är tämligen säker på att hon inte behövde gå naken på jobbet (det hade nog till och med jag kommit ihåg). Givet att hon inte i sitt tidigare pre-52-veckorsutmaningsliv handlade kläder på sms-lån eller kredit, misstänker jag att det egentligen inte är någon större skillnad nu från då. Nu lägger hon bara undan pengar och handlar för en större summa på en gång istället för att shoppa successivt under året. Pengarna spenderas dock oavsett. Min upplevelse är därför att de här utmaningarna ofta leder till en falsk och rent utsagt oförtjänt duktighetskänsla för att man shoppar upp pengar som man först "sparat".

2) Som jag kom in på lite i ovanstående punkt stör jag mig på att de förstör värdet i ordet spara. Det har funnits många diskussioner i blogg-Sverige och på finanstwitter om vad ett sparande egentligen är och vad som ska ingå i begreppet sparkvot, men jag tror det är få som tycker att det är ett riktigt sparande att spara till konsumtion inom kommande år. Personligen brukar jag därför inte räkna med semesterspar eller buffertspar i min sparkvot (som jag nog aldrig redovisat ordentligt förresten, sorry) och jag skulle aldrig heller räkna med målspar till ett bröllop eller 40-årsfest i sparkvoten. För mig är det således viktigt att skilja på sparande och planerad konsumtion, vilket jag tycker att spar-appar och spar-utmaningar rör ihop rejält för vanligt folk.

3) De tar ofta bort eget ansvar. Som ni lärt er vid det här laget gillar jag att tjata om eget ansvar när det kommer till privatekonomi. Även om jag i grund och botten gillar att hitta smarta lösningar, tycker jag faktiskt att det är lite tramsigt att vuxna personer ska behöva ha en "tjuv" som sparar pengar åt dem. Faktum är att det känns ungefär lika sexigt som när Laila Bagges pojkvän agerar dörrvakt. I min värld så är det bättre om alla (särskilt kvinnor och min gissning är att det oftare är kvinnor som behöver Dreams för att spara pengar) skulle ta lite mer egen kontroll över sitt beteende och aktivt själva se till att fatta bättre beslut (istället för att tvingas då "tjuven" stulit alla ens pengar). Precis som i punkt ett så inser jag ju att det så klart handlar lite om vilka alternativ som finns. Är en tjuv eller Dreams-utmaning till sommarsemestern det som krävs för att man ska klara av att åka på semester så är det väl bra. Men jag tror att de flesta fixar det ändå och då beror det istället på dem själva och inte en dum utmaning.

4) De uppmuntrar till fel sorts sparande. Det hör väl kanske ihop med punkt ett och två till viss del, men jag tycker det vore så mycket roligare om de ledde till att man sparade mer pengar i värdepapper istället. Eller åtminstone på ett konto med nämnvärd ränta. Därför tycker jag att ett mycket klokare alternativ vore att sätta som ekonomisk utmaning att skaffa ett autogirosparande månadsvis på en viss summa på Avanza (eller Nordnet, men då vore det nog en utmaning på riktigt eftersom deras hemsida är så snårig).

Efter att ha skrivit det här känner jag det som att jag kommit med viss dubbelmoral. Jag har nämligen själv haft en november-utmaning som gick ut på att inte äta ute alls. Och det gick rätt bra. Men då vet jag åtminstone hur det gick utifrån att jag objektivt kan se att min månadskostnad för mat gick ned och mina insättningar på Avanza gick upp motsvarande belopp. Jag klarade också av att föra över pengarna själv till Avanza. Duktigt va?



Har du provat någon ekonomisk utmaning eller Dreams? Gillar du dem eller ställer du dig lika kritisk som jag? 

Varför sparande är lättare för personer med höga inkomster

Jag har tidigare skrivit en del om huruvida det är viktigt att ha höga inkomster för att kunna bli ekonomiskt oberoende. Jag tror att FIRE-communityt är rätt delat i frågan där en del bestämt hävdar att inkomsten inte är så viktig (däremot utgifterna), medan andra ser inkomsten som desto viktigare för att nå FIRE så snabbt som möjligt. För ett tag sedan lyssnade jag på min man när han beklagade sig över att han hade lite smådåligt med pengar på sitt konto till följd av att hans jobb missat att betala ut lön till honom (läs: han missade själv att uppdatera sina kontouppgifter och fick därför en avi som han inte ville lösa in på närmaste matbutik för kontanter). Han kom då på att det blev lite skralt på kontot efter att hans automatiska sparande (som jag lagt upp) och hans automatiska överföringar till mig (också jag som lagt upp) för gemensamma kostnader dragits (jag betalar sedan allt). Han fick ganska så på direkten klart för sig att han får skylla sig själv och att det inte är så synd om honom, men det som var intressant i sammanhanget var att hans i Svensson-mått rätt stora sparande är en sån liten ansträngning för honom. Jag fick därför för mig att jämföra våra situationer lite.

Som bakgrundsinformation kan vara bra att veta att vi har separata ekonomier och delar procentuellt på gemensamma kostnader som mat, barnets kostnader, boende och dylikt. Vi sparar båda på Avanza, men inte tillsammans. Han har ett autogirosparande i indexfonder á la Collins på 10 k i månaden och det som blir över brukar jag föra över till ett "högräntekonto" som är rörligt när jag orkar tjata på honom om att låta mig fixa det. För den som undrar varför jag tjatar på en vuxen man så beror det helt enkelt på att hans pengar i grund och botten är våra och jag därför faktiskt bryr mig om den avkastning han får, men det är så klart lite tröttsamt ibland också. Jag sparar däremot bara 2 k automatiskt i indexfonder och för i mån av utrymme över resterande pengar som oftast går till olika aktieköp. Inkomstmässigt så får han ut runt dubbelt så mycket som jag, eftersom jag både tjänar sämre och jobbar deltid. Ett sparande på 10 k vore därför 67% av min inkomst, men bara 33 % av hans.

Jag har inte än gjort någon riktig sammanfattning för året som många andra (bra jobbat förresten!), men har ändå ganska bra koll på hur mina insättningar till Avanza sett ut under året. Sammanfattningsvis kan man konstatera att min mans sparande överstigit mitt eget. Jag har under året sparat lite drygt 100 k hos Avanza, medan han lär ha sparat 120 k hos Avanza (båda har sparat lite ytterligare på räntekonto) om han inte fuskat något. Hur ansträngande har då detta varit för oss? Han har inte ens märkt att han sparat sina 10 k, utan de har bara försvunnit där som om de aldrig varit där från första början. Det var först när han inte fick någon lön (och då endast någon dag innan ny lön skulle komma ska tilläggas) som han noterade att en del pengar försvunnit till sparande och det därför var lite tomt. Detta till trots kan han lägga flera tusen på en julklapp till mig (det gick sådär med att inte ge varandra presenter!) och även handla annat som jag tycker är onödig lyx och aldrig skulle unna mig själv. Hur har året varit för mig? I ärlighetens namn lite slitigt. I början av året minns jag att jag var tvungen att sälja saker för att få in pengar till KF-skatten och då jobbade jag ändå himla mycket övertid och hade ovanligt bra inkomster. Jag har också till större del än min man fokuserat på sparandet för att få ner kostnader, funderat på huruvida ett klädesplagg eller ett restaurangbesök är värt det och låtit sparandet bli en stor del av min värld. Jag tror inte jag hade kunnat spara 100 k om jag inte hade gjort alla de förändringarna och lagt det engagemanget faktiskt.

För mig är det skillnaden mellan en person med högre och en med lägre inkomst. Ofta kan man få lika bra resultat med låga löner, men det kräver större uppoffringar och mer engagemang för att nå dit. En person som har högre inkomster däremot kan glida sig igenom livet bara genom att spara halvmycket av sin lön. Min slutsats blir därför att inkomsten visst spelar roll precis som längden för en basketspelare eller höjdhoppare (tror jag, sport är inte min grej). Det betyder inte att den avgör hela matchen, men nog allt är det lättare att hoppa riktigt högt om du är lång än än du är 150 cm. Den kritiske kan hävda att jag ändå har fördelen av att jag "kan" leva på mindre och således når FIRE tidigare ändå. I vårt fall så blir den skillnaden dock inte så verklig, eftersom det är vi gemensamt som ska nå målet. Vi måste således nå passiva inkomster som täcker bådas gemensamma utgifter, varpå de olika sparkvoterna måste viktas för att nå ett riktigt resultat. Det är också uppenbart att jag inte skulle kunna ha en sparkvot på 67-80% om inte han fanns där och tog en större kaka av de gemensamma utgifterna, vilket han i nuläget gör.


Krävs högre engagemang bland oss med lägre inkomst för att nå FIRE? 

Är butiksdöden bara myt?

Hade jag haft en serie som hette "Saker jag inte fattar" hade dagens ämne helt klart hamnat under den kategorin. Jag har nämligen ett stort problem som jag inte kan lösa i mitt huvud, nämligen hur svensk handel kan gå på knäna.

Ständigt möts vi av rubriker gällande att svensk handel har det kämpigt. Det verkar gälla skohandel, teknikprylar, klädkedjor som Lindex och MQ med flera. Kort sagt verkar alla ha det tufft, och då särskilt fysiska butiker som tydligen är utdöende. Samtidigt sägs konsumenter bry sig allt mer om hållbarhet och min högst personliga upplevelse är att typ alla i min omgivning säger sig köpa mindre nytt, mer begagnat och vara emot konsumtionshetsen. Det skulle ju rimligtvis kunna gå ihop, alltså att vi är mer medvetna och hållbara, och att kedjor som H&M, MQ, Lindex och KappAhl därför har det tuffare. Men är det verkligen så?

Många säger istället att det är e-handeln som gör att det går så himla dåligt för ovanstående företag. Nu vet jag inte hur folk shoppar sådär generellt, men jag gillar faktiskt H&M:s e-handel och handlar betydligt hellre i Lindexs eller KappAhls nätbutiker än deras butiker. Jag känner därför att min handel (som ökat med föräldraskapet) växlat från butik till internet, men från samma ställen. Det händer att jag handlar på andra sidor online, men det är inte så ofta. När jag pratar med kollegorna verkar H&M:s näthandel vara en favorit bland de flesta. Så helt ensam är jag nog inte.

Igår gick jag för att köpa ett par nya byxor. Det berodde på att två par i rad gått sönder och jag nu bara har två stycken, varav ett kommer att gå sönder närsomhelst (inte helt obefogat mao). Jag tänkte att H&M vore bra och hade helt missat det där med mellandagsrea. Låt oss bara säga att jag fick en chock när jag kom in en galleria. Folk köade runt 100 meter för att betala på H&M och liknande på Åhléns. Jag noterade några mindre butiker i liknande situation, men jag lade inte märke till vad det var för butiker. Gallerian var på det stora hela så full att vi inte kunde ta oss runt, och jag var hela tiden rädd att tappa bort mitt barn. Eftersom jag verkligen ville ha ett par byxor försökte jag trycka mig fram till byxavdelningen på H&M, men det var verkligen bara jobbigt. Till slut utbrast jag till min man att det orimligt att köa, svettas och trängas för att köpa byxor till fullpris. Vi lämnade således butiken tomhänta. Dock rika på en massa upplevelser från gallerian. Jag hade nämligen ingen aning om att det kunde vara så djuriskt efter jul när alla onödiga julklappar redan köpts.

Så hur kommer det sig att butikerna har det kämpigt och det till och med talas om en butiksdöd, samtidigt som e-handeln bara står för 9 % av detaljhandeln? Hur kommer det sig att vi konsumenter alltmer påstår oss fokusera på hållbarhet och köpa mindre, samtidigt som julhandeln slår rekord gång på gång? 

Snälla hjälp mig förstå! Kanske kan jag också då fatta bättre beslut som aktieägare. 

En utvärdering av era mattips

Det bästa med den här bloggen och andra bloggar är att jag får så mycket inspiration och praktiska tips. I och med att jag har en egen blogg har jag dessutom haft möjlighet att få tips direkt riktade till mig, vilket är särskilt fint. För en dryg månad sedan skrev jag om att jag är himla svag för köpimpulser på fredagar. Eftersom ni läsare är så grymma tog jag till mig av era tips och började använda mig mer av frys, storkok och planering. Så hur har det då gått?

En stor skillnad när att jag försöker planera måltider mer än tidigare. Jag blir inte alls lika ofta stående och funderar på vad som ska ätas ikväll (dvs om en kvart eller helst för en kvart sedan). I praktiken innebär det att jag innan sänggång kvällen före tänker till och tar fram något från frysen (tex köttfärs) om det behövs. Jag försöker också vid storhandling (eller handling överhuvudtaget) tänka på förhand för att få hem saker till rätter som jag rimligtvis kommer att laga. Sammanfattningsvis tycker jag att det här har underlättat mycket och det var egentligen lättare än jag tänkt att få in rutinen.

Ett annat tips jag fick var att göra lite extra och se till att ha saker i frysen. Det här har också gått förvånansvärt smidigt. Eftersom jag som person är rätt övertygad om att vissa saker (typ potatis) inte lämpar sig för frysen har jag valt att fokusera på rätter som faktiskt är rimliga att frysa ned. I mitt fall har det inneburit köttfärssås, daal, pannkakor, hamburgerbröd och någon köttgryta. Jag har ännu inte fryst ner färdiga enportionsrätter tillagade av Moi, men jag tycker det här är en mycket bra början för familjen. Därtill har jag hjälpts mycket av att helt enkelt skippa lunchen de dagar jag glömt låda eller varit för lat för att förbereda den, men det har jag ju skrivit om förut.

Vår konsumtion av spontan hämtmat har för att summera gått ned otroligt mycket. Med ett undantag sedan inlägget skrevs tror jag inte att vi ätit utemat utan att det var något vi planerat i förväg alls. Egentligen känner jag inget jättestort behov av att minska den planerade utematen, utan det är den oplanerade som jag stört mig på. Tråkigt nog har några nya problem dykt upp samtidigt som andra löst sig. Ett första stort problem är att vårt barn inte alls äter det jag lagar lika mycket som förr. Roligt nog så var det lättare att få i hen hämtpizza, thai eller burger king än hemlagade linsgrytor. I och med att planeringsrutinen satt sig så blir det i princip aldrig heller korv, snabbmakaroner eller pulvermos och som det visade sig var det sådan skit som ungen ville ha. Jag fattade inte riktigt det förrän jag under en vecka till följd av stress serverade korv, fiskpinnar, pulvermos och annan skit på daglig basis. Plötsligt åt barnet igen! Allt planerande har således lett till att mitt barn äter mindre. Hur löser jag det?

Dessutom, och det här skriver jag med sorgen i hjärtat, har vi ett rejält ökat matsvinn. Jag lagar så mycket mat att vi inte hinner äta upp den och jag har fått rejäla problem med frysplats. Särskilt som jag är lite kinkig och vill variera maten ibland (inte äta samma rätt tre kvällar i rad). Då blir jag sittandes med en stor skinka, stek, köttgryta eller dylikt som inte går åt. Det här problemet är större i och med att vi äter jäkligt små portioner. Nyligen testade jag ett recept på köttfärssås för 4 personer som familjen åt av vid tre olika tillfällen utan att den tog slut och då hade jag ändå fryst in mer än hälften redan vid tillagandet. Den andra orsaken är att det alltid tycks vara fullt i frysen, varpå "släng ner allt som inte äts upp i frysen" inte är optimalt. Jag är inte heller säker på att jag skulle ta tillvara på all den tillagade maten som hamnade där heller om jag väl gjorde så. Det verkar därmed som att jag till följd av de nya "förbättringar" dragit på mig nya problem att jobba på, men det ska säkert lösa sig det med så småningom...



Har ni några tips på frys- och barnvänliga maträtter? 

God jul och dagens tips!

Hej på er alla därute! Jag förstår att de flesta av er som brukar läsa bloggen sannolikt inte alls tar er tid till det just idag. Men om ni mot förmodan får för er att göra det tänkte jag komma med ett mycket enkelt ekonomiskt (eller kanske snarare generellt livs-) tips. Sannolikt kommer ni idag vara uppe i varv, fundera på nästa maträtt som ska fixas, vad ungarna ska tycka om julklapparna och huruvida lite extra städning behövs. Mitt tips är att låta julen vara som vanligt, men att under tiden reflektera över om det här är så ni vill ha det. När ni hetsar runt i köket (om ni gör det, kanske är er jul mer harmonisk än min) fundera på om ni hade kunnat skippa vissa rätter för att slippa jobb eller spara pengar.  När ungarna enbart uppskattar en av tio julklappar, fundera på det verkligen var nödvändigt att ge så många. När katten släpar in döda möss, fundera på om det verkligen var värt att städa så noga. Förhoppningsvis kommer ni fram till att julen (och alla pengar och energi som lagts på den) var så bra och precis som ni velat ha den. Annars har ni ett gyllene tillfälle att förändra inför nästa. Och medan ni ändå är igång och kommer ihåg hur ni verkligen känner så kan ni ju göra det på en gång så glöms det inte bort till nästa jul.

GOD JUL och TACK för alla kommentarer och allt stöd som ni bidragit med under mina första månader som bloggare! 

Är det rimligt att ge julklappar till folk?

Jag brukar ta mycket ansvar för det mesta i vårt hushåll, men i år var jag tydlig med min man om att han minsann fick ordna julklappar till sin familj själv om han ville ge bort några. När jag ändå var igång passade jag på att tydliggöra att jag själv inte önskar få någon julklapp och att jag inte heller skulle ge honom någon. Han såg lite butter ut och funderade nog mest på om det var något slags test jag höll på med. I min familj har vi slutat med julklappar till vuxna för länge sedan, även om det varit totalt outtalat varpå jag själv har lyckats med att två år i rad ge alla syskonen och föräldrarna julklappar fast de inte hade något till mig. Min mans familj däremot ger allt och alla julklappar, men oftast är det skräp de ger bort. Den bästa julklappen jag fått var ett par strumpor och den sämsta var en kliande deodorant. Min man brukar oftast få duschgel eller schampoo i julklapp av värdelösa märken som bara kliar. Men de tycker det är viktigt att man har tänkt på varandra och det är det man gör tydligen när man köper skit och slår in i skitpapper (alltså julpapper, inte toapapper).

Jag släppte sedan allt det där med julklappar och fokuserade på barnen istället. Eller åtminstone tills min unges förskola mailade ut att vi föräldrar var tvungna att ta med oss burkar som skulle bli ljuslyktor. Plötsligt såg jag min chans att bli av med en sån där "bara för att-julklapp" jag fått från min svärmor, nämligen en ljuslykta. Jag lät därför ungen ta med den till förskolan och måla på den för att sedan ta hem den och ge den till farmor i julklapp. Min man verkade glad över att slippa fixa något till farmor och blev därför nöjd och glad han också. I Lyxfällan-poddens julavsnitt pratade de om att det är dags att omvärdera julen och kanske skippa att ge bort saker till andra vuxna eller till och med andras barn. Jag tycker det låter underbart att slippa köpa saker till folk som inte är ens barn. Mitt barn vet jag ju vad hen önskar sig och det är därför lätt att köpa något. Däremot är det desto svårare att få till något bra till kusinerna och kompisars barn, varpå det mest blir ångestladdat. Jag vet dock inte om jag vågar vara den som pratar ut med mina syskon om att jag tycker vi ska sluta köpa julklappar till varandras barn. Det känns på något vis som att det snarare är snålt än smart i de flestas ögon.

Så hur gick det för min man? Jo, han förklarade att det inte blir några julklappar till hans familj. Jag frågade då hur de tagit det och han förklarade att det gått bra. När vi väl kom fram till julfirandet noterade jag dock våra namn på en massa julklappar varpå jag lyfte ämnet igen. Han erkände då att han egentligen aldrig sagt att vi inte kommer att köpa julklappar till vuxna, men däremot svarat "ingenting" på frågan "Vad önskar ni er i julklapp?". Med viss vresighet i tonen förklarade jag för honom att det inte är samma sak som att vara öppen och tydlig med att vi inte tycker det är rimligt att köpa julklappar till vuxna längre. Han gav visst medhåll, men frågade sedan hur vi nu ska lösa problemet att vi inte har julklappar till någon annan än farmor. I vanlig ordning blev det upp till mig att göra en liten akutlösning som förhoppningsvis inte kommer genomskådas när klapparna väl ska öppnas i morgon.

Nej, jag tycker det är löjligt att julklappar ska behöva vara så laddat. Kan vi inte bara prata om deras vara eller ickevara? Kan vi inte hellre hoppa dem än att skuldsätta oss för att göra folk glada (vilket för övrigt 27% gör enligt samma poddavsnitt)? Kan vi skippa att ge bort saker till folk vi typ inte känner (förskolepersonal, kusiner, vänners barn osv)? En sak jag faktiskt tycker att vi dock kan göra är att ge bort julklappar och andra gåvor när vi känner för det.  Min bästis har till exempel fått Joel Bladhs bok för att jag  tror den skulle passa henne. Jag har en kollega jag tänkt ge Tobias Schildfats bok och en släkting som jag gärna skulle ge en förpackning te. När vi hittar saker som verkligen passar någon eller som Miljonär innan 30 beskriver som när 100 kr blir 101 så kan vi köpa dem. Men kanske är det dags att skippa resten och på allvar omvärdera julen och inte låta den äta upp oss. Enligt det där poddavsnittet så är det rätt många som inte heller ser fram emot jul (minns ingen siffra). Anledningen till att jag själv inte tycker jul känns så kul är just julklapparna. Jag kan hantera städstress, bakstress, matlagningsstress och dylikt, men julklappar tycker jag är jobbigt på riktigt. Slapp jag dem vore julen bättre.


Vilka ger du julklappar till? Har ni pratat öppet om att strunta i att ge julklappar? 

Spar pengar med minimalism när du reser

Nu är det läge att erkänna att jag är en sådan där miljöbov som reser en del. Jag har en del bra skäl till resorna som är svåra att styra över (tänk jobb och nära anhöriga bosatta utomlands, hallå, varför duger inte Sverige?), men även en del sämre skäl (läs: för att jag gillar nya platser). Jag vet att det är lite kontroversiellt i svenska FIRE-sammanhang att gilla att resa och göra det rätt så ofta (annat i USA där de verkar fokusera på "Travel hacking" otroligt mycket!!), men ändå har jag svårt att låta bli. I mitt inlägg om Zero Waste skrev jag ju om att det kan vara ekonomiskt klokt att satsa på att minska skräpet för att spara in kostnader för förpackningar och dylikt. Men det fanns i samma bok även andra mer minimalistiskt inriktade tips. Författaren beskrev till exempel att de hade alla sina kläder i en väska som passar som handbagage för att de då enkelt kan tömma hela huset, hyra ut det via Airbnb och sedan bekosta resor för pengarna. Jag tycker det tipset är fantastiskt, men det känns rätt så långt borta för min familj som har lite för mycket prylar och kläder för att det ska vara gångbart inom en snar framtid. Det finns dock andra situationer där minimalism kan spara in en hel del pengar vid resor.

Nyligen befann jag mig på en större svensk flygplats. Varje gång jag reser kring jul eller under sommaren påminns jag om att det är dåliga tidpunkter att resa, men ändå lyckas jag hamna i liknande situationer igen. Minnet är kort. Den här gången tog jag i alla fall mig tid att lyssna en del på människorna runt omkring och att iaktta folk (för övrigt underskattat som underhållning, prova om du vill ha billigt nöje!). Jag hörde till exempel ett par unga tjejer som verkade ha planer på att resa till den enas hemort prata om att de nog packat lite mycket. Den ena berättade att hon packat för tre veckor fast de bara skulle vara borta i en vecka och den andra pratade om att hon bara packat för en vecka, men borde ha packat mindre med tanke på att hon hade tillgång till tvättmaskin och sin barndoms garderob. Med anledning av deras samtal började jag titta på hur mycket packning folk släpade runt på. Ganska snabbt insåg jag att i princip alla hade minst en stor bagageväska som måste checkas in och 1-2 mindre som sannolikt var handbagage. Nu kan det säkert vara så att folk hade med sig lite extra eftersom det var jul, men jag kunde ändå inte låta bli att undra om vi verkligen behöver så mycket saker när vi reser?

Just när det kommer till resor tycker jag minimalism är både praktiskt och ekonomiskt. För mig kom den insikten när mitt vanligaste flygbolag började ta betalt för incheckat bagage och jag principiellt kände att det var orimligt att betala flera hundra extra per person för att få ta med sig lite mer prylar och kläder (i ärlighetens namn hann jag nog betala den extra kostnaden några gånger innan jag tog mitt förnuft tillfånga). Om man väljer att inte betala extra för incheckat bagage eller bättre flygklass som ger "gratis" incheckat bagage sparar man lätt in en del pengar. För oss minst en tusenlapp per flygning, men ofta mer. Personligen tycker jag dock att det sparar in pengar mer indirekt också. Den som reser med enbart handbagage tror jag nämligen mer sällan känner ett behov av taxiresor utan kan istället ta lokaltrafiken till och från flygplatsen. Som den slarvmaja jag är upplever jag också att det sparar in pengar på att jag lättare håller koll på vad jag har med mig och därmed inte glömmer saker (en gång glömde jag tex mina Ecco-skor i Kanada och var tvungen att vandra runt i flipflops resten av resan - DYRT). Jag tycker därför att alla borde tänka mer minimalistiskt när de packar väskan och beger sig på semester, även om det naturligtvis är ännu billigare att inte resa alls.

Reser du med mycket packning? 

När Zero Waste blir ekonomiskt

För ett tag sedan läste jag Zero Waste Home och blev förvånansvärt påverkad av den. Författaren är kanske på det hela taget lite extrem för många svenskar i och med att hon gör egen deo, köper typ all mat förpackningslöst och är ett allmänt underbarn i den här sfären. Själva syftet är att minska skräpet på jorden genom att undvika engångsartiklar och förpackningar i största möjliga mån. Tänk att köpa mjölk direkt från mjölkmaskin i glasflaskor, olja från dunk och hälla i medtagen flaska och mjöl i medtagen tygpåse. Hur mycket jag än gillar idéen ideologiskt känns den sådär generellt lite omständig. Det allra lättaste vore väl om man kunde köpa allt på marknad eller sådana där Zero Waste-affärer som tydligen finns i storstäder som Malmö och Stockholm.

Hur smidigt det än vore att handla allt i en Zero Waste-affär så vore det himla dyrt. Helt plötsligt blir literpriset på mjölk 25 kr och priset på olivolja typ 300 kr litern (nu talar jag utifrån min högst självupplevda erfarenhet av att ha sett programmet Maträddarna i TV). Du får alltså betala premiumpriser för att vara god mot miljön. Det är förvisso redan eko-konsumenter vana vid, men zero waste-konsumenter får ofta betala ännu mer. Det känns ju lite jobbigt för den som kommit på att förpackningar suger. Eftersom jag är lite halvsnål känner jag personligen att rätt väg för mig att gå just nu inte är att börja storhandla i hippa Zero Waste-butiker (som jag inte heller tror finns på min ort). Däremot inser jag att det finns en del tips som är helt gratis och som jag därför har vågat mig på att prova.

Det första gratistipset jag gav mig på var att ta med mig egna lådor till konditoriet när jag skulle köpa med mig fika. De blev lite förvånade, men hade inga problem med att dumpa chokladbollarna (ungens favorit) i en gammal glasslåda. På samma sätt slutade jag att ta tusen påsar varje gång jag handlade frukt och grönt i matbutiken. När jag självscannar gör det absolut ingenting att lägga saker direkt i kassen (självklart medtagen hemifrån, inga engångskassar här inte) så länge jag inte blir kontrollerad, vid kontroll är det desto jobbigare. Det här funkar naturligtvis med andra butiksförpackningar som brödpåsar och fryspåsar också. Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade tänkt på hur onödigt mycket skit jag släpat hem från butiken tidigare. Jag har till exempel slentrianmässigt tagit en fryspåse när jag bara köpt en sallad eller lite krimskrams från matbutiken, eller åtminstone så länge som de fanns kvar vid kassan.

Vissa delar av Zero Waste som livsstil är dock direkt ekonomiskt gynnsamma. Även om det kanske inte lett till några enorma besparingar så har familjen säkerligen sparat in en del på att minimera andelen fryspåsar. Vi använder fortfarande dem till viss del, men har insett att vi kan hoppa en del påsar genom att istället frysa in en del saker i glas- och plastlådor. Jag har till exempel fryst in skinka i en glasburk och sylt i en plastbytta. Tidigare skulle dessa ha hamnat i engångsplastpåsar. Därtill insåg jag efter att ha läst boken att vi använder alldeles för mycket hushållspapper, tvättlappar och pappersnäsdukar. Jag har därför försökt att i största möjliga mån använda flergångstvättlappar från Ikea, gamla näsdukar från farmor och handdukar till annat jag tidigare skulle använt papper till. Än så länge har jag inte blivit så hardcore att jag gjort egna "kisslappar" istället för toapapper, men teoretiskt tycker jag att även det låter spännande. För nu så har jag i alla fall börjat spara trasiga lakan och hoppas kunna göra något användbart av dem framöver. Eftersom det är jul snart tänkte jag avsluta med att visa mitt kanske mest extrema (men ekonomiska) Zero Waste-tips. Enligt min man bör jag få spöstraff för att jag gjort såhär, men jag betvivlar starkt på att vårt barn kommer bry sig det minsta (svärföräldrarna däremot...). Kanske kommer han nu sluta lämna mig ensam med alla julförberedelser?

Har du testat Zero Waste? 

Att sälja sig till rikedom

Ett stort utvecklingsområde för mig när det kommer till ekonomi är att göra mig av med grejer. Personligen tycker jag att jag är relativt duktig på att inte köpa hem så mycket nytt (åtminstone till mig själv), men jag har desto svårare att göra mig av med  saker jag redan äger och inte egentligen behöver. Förra året satte jag därför något slags mål att få in 2000 kr på försäljningar (inte så ambitiöst kanske, men en bra början) och jag lyckades nå det om jag inte minns fel, men det var på håret.

Nu är snart året slut igen och då insåg jag att jag helt glömt bort det där med att sälja saker. Därför blev jag lite glad över att någon under förra veckan hörde av sig och ville köpa en kursbok jag lagt ut för ett och ett halvt år sedan (under tiden jag var mer aktiv i mitt säljande). Priset var satt till 50 kr eftersom jag successivt sänkt priset i och med att ingen hört av sig. Som en relativt van försäljare av kurslitteratur har jag lärt mig de vanliga fällorna. Många har ingen koll på att fraktkostnaden är rätt hög på tunga böcker (särskilt i och med PostNords senaste enorma höjning), andra skriver till 100 personer på en gång och väljer det billigaste alternativet (ofta får man inte veta det förrän man beräknat fraktpris, letat fram emballage och dylikt) och några envisas med att försöka få en att leverera varan till någon värdelös träffpunkt. Den här köparen var något jobbigare än snittet och lyckades få mig att packa varan, skriva adress och dylikt (hann dock inte sätta på frimärken) innan han kom på att det var så dyrt med frakt att han ville hämta upp den. Notera att det var efter att han godkänt totalpriset och jag lovat att posta varan under dagen. Då ville han istället träffas på stan mitt under en arbetsdag för mig. När jag väl konstaterade att det inte funkade men att han kunde få hämta den på min rätt centrala arbetsplats svarade han inte alls. Runt tiden som han sagt att han ville mötas på stan skrev jag att jag utgick från att han inte alls skulle hämta boken i och med att han inte hade hört av sig på ett dygn. Han skrev då en timme senare att han nog blir sen och får ta den vid annat tillfälle. Lustigt nog dök han upp på min hemadress samma kväll och jag cashade in så mycket som 50 kr. För allt krångel kan jag tycka att han borde ha betalat böter på minst en hundring för sveda och värk. Eller ska man kanske kalla det för dricks?

Var den här snubben särskilt besvärlig? Det kändes kanske så då, åtminstone inledningsvis, men min erfarenhet säger mig tyvärr nej. De allra bästa köparna är studenter på andra orter i ambitiösa program som hör av sig och skriver adress och namn och frågar om frakten på en gång. Då kan de själva få avgöra om det är okej och förutsättningarna blir tydliga. Snubben ovan skrev direkt att han betalade frakten och skulle swisha, men upplevde att det skavde sen när han faktiskt skulle punga ut 54 kr för lite "service" från PostNord. Nu är i princip all kurslitteratur slut så det finns inte så mycket mer att sälja till studenter. Kanske är det tur. För det har varit himla många som inte velat hämta upp boken där den funnits (rätt centralt där jag bor), andra som bytt dag och tidpunkt flera gånger och några som aldrig dykt upp alls. Dessvärre upplever jag att det här problemet är exakt lika stort när det kommer till andra prylar. Jag stod en gång och väntade på ett torg i stan i en halvtimme på en människa som aldrig kom (priset var även där 50 kr), typ 20 andra gånger har jag stressat hem från jobbet med andan i halsen och skrikit på ungen att skynda sig för att folk sedan helt sonika inte ska dyka upp alls. Allt som oftast säger de inte ens till att de inte kommer. Vissa däremot erkänner att "något dykt upp" när man hör av sig efter att ha väntat en halvtimme.

Frågan man kan ställa sig är om det är värt det? Vissa säger att det är det till visst monetärt värde, typ 50 kr. Andra säger att man alltid ska skänka saker för då är det win-win (bra för organisation, miljö, privatperson). Problemet är att det ofta är svårt på förhand att veta om något är värt det. På Tradera har jag till exempel varit med om att en kort annons på något jag tänkt kasta resulterat i 200 kr. En miniräknare fick jag i princip ut nypriset för på Tradera 6 år senare. Andra gånger tvingas man sälja märkesprodukter för typ ingenting alls. Det är svårt att veta. Och det är svårt att veta hur krånglig köparen kommer vara när man säljer någon skitsak på marketplace. Går allt som det ska är det verkligen inget besvär att sälja en pryl för 30 kr i sitt eget hem. Men om man ska förhandla om priset med 50 pers och svara på värdelösa frågor som "Is this still available?" från personer som inte alls är intresserade så blir det desto mer ansträngande.

Min strategi har därför blivit att aldrig gå med på att träffa någon på annan plats än hemma hos mig eller utanför mitt jobb. Jag har också slutat ha lockpriser på Tradera, utan har en lägsta okej summa att sälja prylen för. Jag försöker också vara så tydlig som möjligt i alla annonser om att jag kan skicka, men inte betalar frakt, att upphämtning sker i mitt hem (och var det hemmet är) och att prutning inte är aktuellt (om det inte är det). Jag tycker det har hjälpt en del, men nog allt blir resultaten olika och känslan efteråt likaså.

Så varför gör jag det här? Det hela började 2016 när jag läste det här inlägget. I kort går det ut på att det mest ansvarsfulla man kan göra är att se till att ens saker hittar nya hem där sakerna faktiskt behövs eller önskas. Jag insåg att författaren, alls vår Fru minimera, hade helt rätt. Det allra mest ansvarsfulla är faktiskt att se till att en pryl hamnar där den gör nytta, till skillnad från hos välgörenhetsorganisationer där det faktiskt ofta skeppas vidare eller slängs. Det är bakgrunden till att jag försöker sälja så mycket som möjligt, snarare än att bli rik av min försäljning. Men det är slitsamt. Så slitsamt att jag verkligen tänker två gånger innan jag köper en ny bok, köksutrustning eller liknande. Kanske är det den största vinsten?

Brukar du sälja grejer? Har du någon strategi för att det ska kännas meningsfullt? 

Vad driver någon till FIRE?

Fru minimera skrev om huruvida storsparare bara har dåligt självförtroende för ett tag sedan. Hon inspirerades i sitt inlägg av ChooseFI-poddens avsnitt med Paula Pant som jag nu också tagit mig tid att lyssna på. Jag tycker det här ämnet är jätteintressant och det är ganska ofta som jag funderar på vad som driver mig själv och er andra in på det här lite ovanliga spåret. Om jag ska vara ärlig så upplever jag att mitt svar på frågan varför varierar lite beroende på vem jag pratar med och på vilken dag det är. Jag tror inte att det främst beror på att jag försöker göra mottagaren nöjd med mitt svar, utan snarare att jag har så många olika anledningar till FIRE att jag väljer att anpassa mitt svar efter förståelse, kunskap och intellektuell kapacitet hos mottagaren. I och med Fru minimeras inlägg började jag ändå fundera på min huvudsakliga anledning till att drivas till FIRE. Och svaret på det finns nog redan i min barndom.

När ChooseFI-podden har gäster brukar de vanligen prata om personens historik för att få veta när den stora förändringen skedde och vad det var som gjorde att att de kom in på spåret. Om någon frågade mig detta skulle det snabba svaret sannolikt vara min föräldraledighet, men jag tror inte att det är hela sanningen. När jag växte upp var det en sak som alltid präglade mig och min uppfostran, nämligen att jag var tvungen att klara mig själv och inte behövde någon annan. Jag kommer ihåg att min pappa förklarade när jag var i ganska ung ålder (typ 11-13 år) att det var lika bra att jag skaffade bra betyg för att han aldrig skulle ta hand om mig om jag misslyckades. På så vis fick han mig att läsa ett prestigefyllt program på ett prestigefyllt gymnasium, för det viktigaste var ju att jag kom någonstans i och med att han inte skulle finnas där och försörja mig (och det lyckades till viss del, toppbetyg fick jag). Ibland ser jag andra bloggare som skriver om att de varit tydliga med att ungarna ska ut när gymnasiet är klart och att man ser på det uttalande med stolthet. För mig var det där aldrig något jag var glad över, utan jag mådde dåligt över vetskapen av att jag var tvungen att klara mig själv. Eller åtminstone inledningsvis, så småningom blev det närmast en självklarhet. Typ som att ha mens, kissa och vara i behov av mat nu och då.  En nära anhörig som betydde mycket under de tidiga tonåren förklarade också regelbundet för mig att det var viktigt att inte bli så beroende av någon (han åsyftade då främst kärleksrelationer, men jag anammade det även på vänner) att man inte klarade sig utan den. Jag minns också tydligt att jag i tidiga år hade för vana att aldrig be någon om något. Jag tyckte det var viktigt att inte vara beroende av en skjutsande förälder, måltider bekostade av andra och dylikt. Om jag minns rätt var det också den främsta anledningen till att jag sparade pengar tidigt trots en mycket liten månadspeng. Jag ville helt enkelt inte hamna i en sådan situation att jag behövde be mina föräldrar om pengar.

Det här har fortsatt i vuxen ålder och även lett till smärre problem i relationer där jag ofta haft ena foten utanför och aldrig blivit så fäst vid andra människor. Jag känner än idag att det är viktigt att inte vara beroende av andra. Därför upplevde jag det som mycket jobbigt att min man betalade alla räkningar under min föräldraledighet, trots att jag var föräldraledig med vårt gemensamma barn. Men att ha ett sådant starkt behov av att klara sig själv är inte enbart negativt. Om man till exempel tittar tillbaka på mitt brandtal om att omyndigförklara sig själv så är det något som aldrig blir ett problem för en person med min uppfostran. En person som jag kommer alltid att ta ansvar för ekonomi, yrkeskunskaper och annat som den bedömer är viktigt för överlevnad eftersom den inte förlitar sig på någon annan. Jag är också nöjd med att det lett till att jag lärt mig att jag klarar av rätt  mycket och att jag numera kan släpa tunga vinterdäck och använda domkraft.

Vad är det som jag eftersträvat sedan min barndom? Jo, självständighet. Jag vill inte vara beroende av någon annan. Det spelar ingen roll om det är Försäkringskassan, hemkommunen, mina föräldrar eller min man.  Jag vill veta att jag kan få avslag på ansökan om sjukpenning eller försörjningsstöd, att jag inte behöver fråga min pappa om pengar och att jag kan lämna min man om jag inte vill vara med honom längre. För mig betyder självständighet trygghet och det är den huvudsakliga anledningen till att jag vill uppnå FIRE. Resten, som att slippa dumma kollegor  och arbetsgivarens nyck är nog snarare symptom på mitt djupa behov av självständighet. Jag vill så gärna bara kunna dra.


Vad driver dig att eftersträva FIRE? 

Att förändras utifrån sina förutsättningar

Som jag nämnde igår så träffade jag min bästa kompis för ett tag sedan och vi pratade om ekonomi lite löst. Hon tycker nog (till skillnad från er) att jag är en liten husgud när det kommer till privatekonomi och undrar ofta hur jag lyckas så bra. Jag berättade den här gången om mitt projekt att minska utemat och era kloka idéer om att förbereda mat och frysa in för att slippa akuta situationer. Hon blev inte så imponerad över det här och förklarade mycket frustrerat att det var ett helt värdelöst tips för henne som i princip aldrig äter ute (förutom en gång i månaden kanske med mig). På ett lite diskret sätt försökte jag lyfta att de tipsen ju passat mig utifrån min situation, men att hon kanske måste hitta andra lösningar utifrån hennes situation. Jag föreslog i samma veva att hon skulle diskutera frågan med sin make och be honom berätta för henne vad hon gör för fel så att hon kan få lite konstruktiv feedback på samma sätt som min man säkerligen kan ge mig. Hon tyckte det lät spännande och skulle fundera på saken.

Det som är särskilt intressant med det här är att det är så lätt att ta andras tips som en universal lösning och om det inte passar en själv bara känna hopplöshet. Om man till exempel tar mitt inlägg om att skippa lunch och ta ansvar så inser jag ganska enkelt att det inte passar alla. Jag har en kompis som bokstavligen blir ett monster om hon inte får i sig måltider regelbundet. När vi ses brukar hennes måltider (tänk Skalmans mat- och sovklocka) styra snarare än mitt barns (som brukar styra i alla andra situationer) och så har det varit sedan jag först blev mamma för ett antal år sedan (trots att jag själv kände att barnets rutiner och sömnbehov gick före allt). Det var också några som påpekade det i inlägget och det är ju ett vettigt argument, åtminstone för vissa. På samma sätt kan den aktuella situationen just nu avgöra vad som är ett vettigt alternativ. Jag tänkte på det så sent som igår när jag unnade mig guacamole till lördagstacosen och kände mig allmänt slösaktig. Den måltiden hade kunnat bli betydligt billigare, men jag lät det kosta. Varför gjorde jag då det? Jo, för att alternativet snarare var hämtmat från lokala indiern än potatis- och purjolöksoppa. När man ska avstyra ett superdyrt alternativ kanske inte havregrynsgröt och sparkalkylatorer är det första man ska tänka på (alltför abstrakt) utan snarare ska man försöka hitta lösningar som ger samma resultat. Kanske är det pulvermos och korv (om det är snabbheten med hämtmat man vill åt) eller högrevsburgare med sötpotatis om det är den lyxiga helgkänslan man vill åt. Högrevsburgare kommer alltid vara ett sämre alternativ rent ekonomiskt än havregrynsgröt, men satt i perspektiv till den indiska hämtmaten är det istället ett ypperligt alternativ.

Vart är det då jag vill komma med det här? Jo, att all förändring som man ska göra måste ske utifrån de egna förutsättningarna och i förhållande till de alternativ som finns för just varje enskild person och situation. Kanske kan man börja byta ut en utelunch i veckan mot medhavda pannkakor, mackor eller sallad för att spara in lite? Kanske kan man stoppa in några påsar i bilen för att undvika att köpa kassar i mataffären varje gång? Kanske kan man byta ut hälften av köttfärsen mot röda linser för att minska kostnaden för varje portion? Kanske kan man börja handla frukt på extrapris och hoppa just den man är sugen på som kostar mer? Kanske kan man byta ut pumptvålen mot fast? Det som gör det så viktigt att börja med något som känns överkomligt är att man blir bättre och kan avancera allt eftersom. Det här är ett vanligt resonemang inom minimalism, men går faktiskt även att tillämpa på sparande som bland annat FEB konstaterat. Du som äter utelunch fem gånger i veckan måste kanske inte sluta helt och bli jobbets tråkmåns, men du kan kanske skala löken litegrann och minska med 20%? Du som älskar kött måste kanske inte bli vegetarian för att det är billigare, utan kan istället slänga i linser i maten ibland eller ta fler vegetariska måltider under veckorna? Den som älskar mascara från Dior måste kanske inte sluta sminka sig helt, utan kan prova ett billigare märke?

Det finns otroligt många vägar till att i vardagen agera smartare. Personligen har jag successivt försökt börja göra saker som kostat mig mycket själv (hamburgerbröd, bullar och presenter). Jag försöker också avstyra spontana sug efter till exempel köpepizza med fullgoda alternativ som till exempel Garants fryspizza (20 kr) eller hemlagade halloumiburgare istället för pytt-i-panna som vore ett ekonomiskt smartare alternativ. Så ofrälsta vänner därute (som högst sannolikt inte läser min blogg, tråkigt nog), börja utifrån era förutsättningar! Syna era vanor i sömmen (tex med hjälp av kvitton och kontoutdrag) och förändra er långsamt i rätt riktning. Sannolikt är det mer effektivt än att börja springa långdistanslopp på en gång efter att ha spenderat flera år i soffan.

Har du förändrats stegvis eller plötsligt?

Att omyndigförklara sig själv ekonomiskt

För ett tag sedan lyssnade jag på Lyxfällanpodden och då pratade de om smarta tricks för att spara pengar och kontrollera sin konsumtion. Under samtalets gång kom de in på Laila Bagge som tydligen har sin pojkvän som någon slags dörrvakt där han måste godkänna allt hon köper som överstiger nöjesbudgeten (typ så, minns inte exakt). Jag funderade lite på det där och måste säga att jag inte kände mig alls lika exalterad över tipset som Frida Boisen. På något vis kändes det i min värld lite sorgligt att en vuxen, framgångsrik kvinna i mogen ålder ska behöva få ett godkännande av en liten pojkvasker att spendera sina egna pengar. Jag tänkte dock inte så mycket mer på det, eftersom det egentligen inte angår mig hur en B-kändis (eller kanske snarare C numera?) agerar privatekonomiskt.

Igår berättade dock min bästa kompis för mig att hon och hennes man har ett liknande upplägg. Hon berättade under en spännande diskussion om etisk konsumtion att hon kände sig rätt ekonomiskt stressad och att hon inte riktigt var i en sådan position att hon kunde tänka på att välja etiskt försvarbara produkter. Jag förstod hennes resonemang och hade absolut inga invändningar (jo, vissa men tyckte i grund och botten hon resonerade klokt) men så frågade jag henne hur illa läget var. Och hennes svar var i princip "Det vet jag inte, det är min man som håller koll på sånt där. Jag har inte tillgång till våra pengar, utan han har allt i sitt namn så att jag inte shoppar upp pengarna." När jag växte upp hade mina föräldrar ett liknande upplägg. Min pappa skötte allt ekonomiskt och det var väl säkert smidigt till viss del. I och med att hon hade allt ansvar för hus och hem så kanske det var skönt att slippa betala räkningar och fundera på investeringar.

Jag tycker ändå som den nörd jag är att det är lite tråkigt att det ska behöva vara så här. Jag minns till exempel att min mamma pratade om att lämna min pappa någon gång i anslutning till att alla barn flyttat ut. Men då var hon rejält oroad för hur hon skulle klara av att sköta ekonomin själv. Notera att det inte gällde pengar i sig, för hon visste att hon skulle få ut hälften av tillgångarna vilket skulle vara mer än vad hon skulle behöva. Nej, hon var rädd för att ta ansvar för sina pengar och betala räkningar, på samma sätt som min bästis är rädd för att göra av med alla sina pengar om hon hade tillgång till dem.

Vad är det de och många med dem har gjort? Jo, de har kastat in handduken och sagt att de inte är kapabla att ta hand om sina egna liv och sitt eget agerande. Visst kan man tycka att det är ansvarsfullt att skaffa en toyboy till dörrvakt för sina stålar, men personligen tycker jag att det vore mer ansvarsfullt att lära sig att betala sina räkningar, kontrollera sina köpimpulser och ha tillgång till sina pengar. Jag tror att det här problemet finns hos båda kön, men jag tror att alla föräldrar till flickor har ett ännu större ansvar att undvika det här beteendet för det har att göra med självständighet. Om våra barn inte kan ta hand om sin ekonomi och omyndigförklarar sig själva redan i ung ålder riskerar de att för alltid vara beroende av andra. För vissa är det en curlande förälder (jag lovar, det händer också) och för andra är det en partner som tillåts styra deras konsumtion. Min önskan är därför att alla därute som omyndigförklarat sig själva tar tillbaka makten och placerar sig i förarsätet. I min värld är det enda sättet att säkerställa en mer jämställd och fri framtid. Och se till att sprida detta vidare även till era barn.

Känner du någon som omyndigförklarat sig själv ekonomiskt? 





PS. Inser att min man är lite halvt omyndig han också,  så det här är kanske lite som att kasta sten i glashus. Älskling, om du läser detta, så tycker jag du kan jobba lite på det här området. Det är vad min chef skulle kalla "ett förbättringsområde" hos dig. 

Jag förtjänar inte att äta lunch

För ett tag sedan i något sammanhang, gissningsvis FEB's blogg men vet verkligen inte säkert, så skrev någon icke ont anande person något så uppseendeväckande som att hen inte förtjänar lunch. Det personen åsyftade var en situation där hen varit dåligt förberedd och således inte förberett och tagit med sig mat till arbetsplatsen. Personen drog då slutsatsen att hen inte förtjänade att äta lunch, lika lite som någon som inte ansökt om en högskoleplats förtjänar att komma in på sin drömutbildning (min liknelse, inte hens). Om jag inte missminner mig fick personen en del skratt och hejarop i sann FI-anda, men jag tror det var få som tänkte att det här var ett rimligt resonemang. Det gjorde dock jag!

Sedan jag läste det där inlägget har jag aktivt försökt påminna mig själv om just det! De gånger jag glömmer lunch (och det händer) så väljer jag att snylta på arbetsgivarens fruktkorg, dricka en kopp te och/eller leta fram någon gammal frukt/chokladbit/tuggummibit och käkar till lunch. Tidigare skulle jag ha tyckt synd om mig själv och därför tvingat med någon kollega på utelunch för 109 kr. Men inte nu inte. För nu tar jag ansvar för mitt eget misstag och accepterar konsekvenserna av dem. Här kastar jag bort offermentaliteten totalt och kör all in!

Det bästa är att det går att applicera på så himla många fler situationer! Jag insåg till exempel för en stund sedan att jag inte har några rena trosor. Den första tanken som slog mig var att jag verkligen borde köpa mig några fler par. Men icke! Det är ju jag som inte förtjänar rena trosor eftersom jag inte tvättat på över en vecka! Jag gick därför till tvättstugan och bokade tid istället, så förhoppningsvis kommer jag inom kort inte längre lukta unket på jobbet (nejdå, har något par kvar så ingen panik ännu) och min plånbok slapp en tur till Åhléns.

Jag tycker det är lite lustigt att jag skrev det här inlägget i direkt anslutning till mitt inlägg om tacksamhet. Men kanske går tacksamhet och att straffa sig själv bra ihop? Oavsett så vill jag tacka dig, min okände idol som fick mig att applicera detta tankesätt. Jag tror att du besparat med några hundralappar redan och kanske kommer jag en dag till och med applicera det på städning (till mannens stora glädje i så fall). TACK!

Tycker du också att det här är värt att prova? Gör't! 

Tacksamhet och ekonomiskt oberoende

Innan jag kom in på resan mot FIRE drevs jag väldigt starkt av en önskan om mer. Jag ville ha högre lön, mer pengar, större boende, fler saker (notera att jag dock startade från en rätt basal nivå jämfört med många i min närhet) och fler aktier. Någonstans tror jag att det i grunden är ganska bra att vilja förbättra sin situation och det är nog ganska vanligt att man går vidare till nästa steg när väl man uppnått något. Jag minns en större löneförhöjning min man fick, tror den var på över 5000 och vi var väl nöjda över den säkert i en månad eller så. Sen hade vi vant oss och tyckte att den var för låg i förhållande till utbildningsnivå och kollegors löner.

För mig handlar FIRE om mer än bara en massa pengar, hårdsparande och sparsam livsstil. Det handlar även om att fokusera på det som är bra och det man har. Någonstans tror jag att det lett till den allra största ekonomiska besparingen hos oss. På något sätt har vi (iaf jag, man och barn är inte lika bra på detta) lärt oss att uppskatta det vi har. Vi har också lärt oss att se det positiva i olika situationer. För någonstans är det faktiskt så att det finns rätt mycket att glädjas åt. Rent konkret kan det betyda att jag när jag är irriterad på att det är trångt, stannar upp och påminner mig själv om att det finns folk som inte har ett eget hem. Ibland brukar jag också ta upp bilder från en resa till Afrika och de boenden jag såg där. När det ligger kläder överallt och det finns så mycket tvätt att jag bara vill kräkas brukar jag försöka vara tacksam över att vi har så mycket kläder att vi inte behöver köpa något nytt på länge. Och att vi har mycket fint att ta på oss, samt slipper frysa. I grund och botten tycker jag att det här funkar väldigt bra och det är därför något jag försöker använda mig av dagligen, men det finns ju också vissa problem.

Jag tycker till exempel att det är svårt att få mitt barn att tillämpa detta. Hur mycket jag än pratar med ungen om att mat inte är äcklig och att det finns barn som inte har mat så slutar hen inte klaga på vissa rätter. Hur mycket jag än förklarar att vi ska vara glada för de Bamse-böcker vi har och att vi inte kan ha alla så slutar hen inte prata om alla böcker vi inte har. Och hur mycket jag än pratar om att vi ska vara glada för allt lego vi har så är det ändå aldrig tillräckligt. Särskilt efter ett besök hos vilken annan unge som helst i samma ålder.

Jag tycker också att det är svårt att komma ihåg det här när jag är på min arbetsplats och kollegorna pratar om lön, resor, eller sina hus. Då glömmer jag bort att allt inte är som det verkar och att deras livsstil har sina nackdelar. Jag jämför också ständigt folks livssituationer med min egen och kan till exempel bli irriterad på att kollega X som är så inkompetent tjänar tre tusen mer än jag, eller att bekant Y med sin låga utbildningsnivå lyckats så bra yrkesmässigt, eller att kursaren Z med sämst betyg fått högsta befattningen. Det finns mycket att vara avundsjuk på och det är lätt att dras med i det. Men någonstans tror jag ändå att tacksamhet är nyckeln till att både minska konsumtion och kunna fira de framsteg man gör under det maratonlopp som ändå resan till ekonomiskt oberoende är. För om vi är tacksamma, och allra helst lyckas involvera hela familjen i det, tror jag att vi lättare kan ställa om till ett enklare liv och att vi kan njuta av allt som är bra (inklusive framsteg) under resans gång.


Utövar du tacksamhet i din vardag? 



PS. Jag vet att jag har lite väl höga förväntningar på ett förskolebarn. Jag har full förståelse för att små barn inte kan relatera till barn i Afrika, men tycker ändå att det är jobbigt. Jag vet inte heller om det här kommer lösa sig av sig själv med tiden, eller om jag faktiskt måste jobba lite mer på barnets fostran för att ungen ska bli tacksam.

Hur ser en miljonär ut egentligen?

Som ni nog lärt er vid det här laget är jag och min man ganska osynkade i vår strävan efter FIRE (läs: jag loggar in på Avanza dagligen och roar mig med excel, sparkalkylatorer och liknande medan han loggar in en gång per år när jag tvingar honom). Fördelen med det är att jag kan bli positivt överraskad över hans tillgångar och han likaså över mina (men det vet jag inte om han blir eftersom han inte bryr sig så mycket). I helgen var ett sånt där tillfälle när jag under en bilresa tvingade honom att logga in på banken (notera att det var jag som körde, ingen trafikfara alls). Den här gången blev han själv rätt positivt överraskad över sina tillgångar. Det visade sig nämligen vara så att vi tillsammans har runt 3 miljoner i likvida medel, fonder och aktier. Då är eventuellt övervärde i bostaden (inklusive kontantinsats) inte inräknat, men inte heller våra skulder för samma bostad eller mina studieskulder (han har inga).

Det här ledde till en massa frågetecken hos honom och det kändes för första gången som han nästan intresserade sig lite för det här med ekonomi. Hittills har det varit jag som lagt upp ett autogirosparande i indexfonder på 10 k i månaden åt honom, men han loggar aldrig självmant in och gör något (och när han gör det fokuserar han mest på mina felinvesteringar i aktier som Ratos, Investor var ett desto bättre köp). Han kom även med några djupare tankar om hur mycket tid vi skulle kunna spendera med vårt barn istället för att arbeta och hann yttra tanken på deltid och att eventuellt välja ett billigare boende för att kunna jobba mindre osv. Men lyckan är alltid kort som Hasse och Tage skulle ha sagt. Istället gick han vidare till att fundera på om det nu är dags att köpa sig lite dyrare kläder. Han pekade på hålet i jeansen och sa att han kanske trots allt har råd att köpa sig ett par byxor. Det har han ju så klart, men det betyder inte att det är lämpligt att göra det. Eftersom vi befann hos hos mina föräldrar frågade han också hur det kommer sig att min pappa går omkring i enbart kläder från Jula samtidigt som han är god för ganska många miljoner. Även om hans funderingar var ytliga är de nog ändå relevanta och något som många funderar en del på. För hur ser rika personer ut egentligen?

Trots att jag är vansinnigt enkel och i detta nu sitter och skriver där här i ett par svarta mjukisbyxor från H&M med hål i (har lämnat lägenheten flera gånger under dagen i dem dessutom) tänker jag mig att personer som är rika kör tyska bilar och bor i stora hus i städernas finare områden. Jag tänker mig att de jobbar som konsulter, advokater, läkare och dylikt och inte alls att de har våra extremt Svensson-aktiga jobb. Nu vet ju jag att vi i FIRE-sammanhang inte alls är särskilt rika och att en miljon i vår valuta betyder betydligt mindre än det gör i större delen av Europa och USA. Men det är ju ändå ofattbart mycket pengar för många människor. Folk gråter och skriker i TV över mindre liksom. När jag växte upp förklarade min pappa gång på gång att det faktum att han köpa typ Eldorado-ketchup och Xtra-cola ledde till att han kunde köpa saker som han verkligen ville lägga pengar på (läs: tyska bilar). Och kanske är det så det ser ut i verkligheten? Folk som har rätt mycket pengar (om än inte familjen Persson-mycket) kanske inte alls har flashiga jobb och dyra kläder, utan snarare lever ett enklare liv? Fru Efficient Badass brukar till och från skriva om bekanta som trots (i min värld) skyhöga löner ändå inte sparar mer än till nästa renovering eller resa. Samtidigt upplever jag det som att FIRE-Sverige till stor del består av höginkomsttagare som ledsnar på högt tempo och dåligt arbetsklimat. Det kanske talar för att de som blir hyfsat rika ändå har statusyrken och höga inkomster, samt inte klär sig i kläder med hål i.

Hur föreställer du dig att rika personer ser ut? 

Hur mycket får julen kosta egentligen?

Nu misstänker jag att de flesta av er är för upptagna med julstök för att ens läsa det här inlägget, men jag skriver ändå. Jag läste nämligen i en facebookgrupp om en kvinna som frågade om det var rimligt att lägga 7000 kr på en mobiltelefon som 11-åringen önskade sig i julklapp. I ärlighetens namn blev jag paff att hon ens ställde frågan. Kan någon verkligen överväga att lägga så mycket pengar på en pryl till ett litet barn? Då kom jag dock att tänka på ett inlägg av Cosmonomics som häpnades över att vi i snitt lägger över 7800 kr per svensk på julen. Så kanske är inte den här mamman så galen som jag tänker mig?

Personligen tycker jag att det går att jobba på en massa olika plan för att spara in pengar, men självklart beror det ju också på om man ska husera sina fyra vuxna barn med barnbarn eller om man är en familj på tre, varav en bebis. Vad gäller mat tycker jag till exempel att ett alternativ är att skaffa vissa saker i mycket god tid. Kanske kan helgskinkan köpas redan till påsk och frysas in? Vi testade nu att äta förra årets skinka (köpt på kort datum i januari) och den smakade prima till exempel. Detsamma gäller sill och köttfärs till köttbullarna som ofta finns att köpa till bra pris, men kanske inte just nu. Ett annat mer radikalt alternativ är att skippa vissa rätter. Varken jag eller ungen är till exempel så förtjusta i lax så vi hoppar det, trots att mannen gillar det. Det finns så mycket gott ändå att man kanske inte måste köpa just allt som brukar finnas på julbordet.

Vad gäller resor till jul är det bästa naturligtvis att stanna hemma. Om inte det funkar (eller är önskvärt) är det rätt effektivt att även här vara ute i god tid. Vi var ute i halvgod tid och fick till följd betala 3000 kr för våra biljetter, hade vi varit ute en månad eller två tidigare hade den kostnaden halverats. Det är dyrt att vara dum och osäker på huruvida man ska hälsa på släkten eller inte.

En stor utgiftspost för många, framför allt föräldrar, är ju julklappar. Precis som med julmaten finns det dock ganska mycket att göra på den här punkten. En ganska enkel sak är att inte ge barnen allt de önskar sig, till exempel mobiltelefoner för 7000 kr. För oss tror jag den största besparingen i år jämfört med tidigare år var att jag hade tänkt en del i förväg på vad ungen skulle bli glad av. Inte vad hen behöver, men vad hen skulle glädjas av. Fördelen med det var att jag kunde handla i god tid (tror det var singles day) och att jag inte bara gick och köpte lite här och där som tillsammans blev en större summa än jag i förväg hade tänkt mig. För oss blev det i år 500 kr. När barnet var riktigt litet fick det faktiskt ingenting. Det reagerade folk ganska mycket på men kändes efter viss inspiration från Minimalisterna helt rätt för oss. Nu däremot när barnet är äldre finns viss förväntan och vissa saker som faktiskt skapar glädje på riktigt. Då tycker jag det är mer rimligt att köpa saker.

Vad är dina bästa spartips vad gäller julen? Och hur mycket pengar kan man lägga på julklappar egentligen? 

Hur dyrt hus kan man köpa?

Vi står nu beredda att köpa oss ett hus, vi vet inte riktigt i vilken stadsdel eller vilken sorts hus. Men vi känner att det är dags att lämna lägenhetslivet bakom oss trots att det kommer ha negativ inverkan på vår sparkvot. Det här inlägget ska handla om kompromissen mellan olika alternativ och det kval vi befinner oss i som inte riktigt vet hur man ska resonera. Jag hoppas därför på feedback från er, många av er är eller har varit husägare och har säkert en del tips att komma med.

Det första alternativet är att köpa ett bostadsrättskedjehus lite utanför stan. Det skulle i så fall innebär en ganska låg köpeskilling (runt 2-2,5 miljoner), men då tillkommer pendlingstid och de kostnader som tillkommer med det. Sannolikt kommer två bilar behövas, även om det inte är ett omöjligt cykelavstånd när vädret tillåter. Vi pratar en mil ungefär, men sannolikt kommer vi få förskoleplats närmare våra arbeten och längre bort från bostaden, vilket innebär att minst ett barn ska transporteras också. Därtill har föreningarna rätt höga avgifter, runt 5 k, och är högt belånade i och med att de är rätt nybyggda. I min värld är jag inte riktigt säker på att det är värt att det leder till högre kostnader för bil och pendling, samt om något händer barnet och det är svårare att ta sig till och från det. Kollektivtrafiken går en gång i timmen och jag skulle sannolikt försöka åka kollektivt istället för att åka bil i och med att min arbetsplats ligger centralt.

Det andra är att köpa ett liknande bostadsrättsradhus närmare våra arbeten. Då kommer ingen extra bil att krävas, men de är också dyrare. Här pratar vi 2,8-4 miljoner och liknande avgifter, samt belåningsgrader. Fördelen är att slippa en ytterligare bil (det leder också till ett mindre energitapp från min sida som är den som alltid besiktar, åker på service och engagerar mig i biljäveln) och att åtminstone en av oss kan gå till jobbet. Nackdelarna är att det kostar mer i köpeskilling än det billigare alternativet, att vi delar väggar med andra (finns inga kedjehus) och att trädgården är liten. Men det är ju billigare en det tredje alternativet.

En friliggande villa i annan stadsdel. Ingen av oss bor då nära jobbet, utan båda skulle ha 4-6 km till jobbet, men med fungerande kollektivtrafik. Vi kan då för runt 4 miljoner få en friliggande villa med trädgård och utan att ha grannar alltför nära inpå. Men ingen får det ju så nära jobbet.

Det fjärde alternativet är friliggande villa närmare våra jobb. Då pratar vi istället 4-6 miljoner beroende på renoveringsbehov. Här får vi ju allt vi vill ha, men det kostar också betydligt mer. Tänk vad de pengarna kan göra för oss i vår FIRE-strävan?  Tänk hur mycket lägre månadskostnader man får för ett hus med lägre belåning än typ 4 miljoner?

Hur resonerar ni? Hur mycket pengar kan man lägga på boende egentligen? Vilka kompromisser skulle ni kunna tänka er i vår situation? 

PS. För banken får vi köpa alla alternativ som det verkar. Vi har 1,5 miljon i kontantinsats/renoveringspengar och tjänar runt 50 k netto när vi jobbar heltid (vilket jag inte vill göra som ni vet).

Varför vanliga jobb suger

Först och främst, förlåt för bloggpausen. Min första någonsin. Jag tappade lite inspirationen och får skylla på det. Och på mitt jobb. Ni vet ju att jag gillar att gnälla över mitt jobb. Efter att ha läst FFF:s inlägg om att återgå i arbete (och önskan om mening, lönsamhet och flexibilitet) kom jag att tänka på just hur roligt det är att jag ägnat så mycket tid och fokus på att få ett fast jobb. Och nu när jag väl har det (okej, jag har haft det ganska länge) så önskar jag i princip att jag inte hade det. Hur kommer då det sig att tillsvidaretjänster (aka fasta jobb) suger? 

1) Man blir inflexibel. Jag saknar faktiskt tiden som timanställd hos samma arbetsgivare för att jag kunde säga att jag skulle åka till Mexico över nyår utan att fråga om lov. De fick bara gilla läget. 

2) Vid konflikter (har haft en del sådana på sistone) med kollegor eller chef kan man inte enkelt gå vidare med sitt liv. Visst är det möjligt även som tillsvidareanställd, men då har man åtminstone sin uppsägningstid att ha i åtanke. Det vore lättare som timmis. 

3) Man blir lat. För någon dag sen började jag jämföra olika julbord jag varit med jobbet på och insåg då att det var betydligt fler än jag hade önskat. Som av en händelse har jag visst jobbat på mitt jobb i rätt många år (hade aldrig trott det från början) och jag tror det till stor del beror på att det fasta jobbet gör att tiden lättare bara går förbi. Jag skulle nog behöva lite osäkerhet för att steppa upp och utmana mig själv lite. Kanske kan man hoppas på nedskärningar? 

4) Jag kan inte variera arbetsuppgifter efter intresse. När jag läste FFF:s inlägg tänkte jag tillbaka på min studietid med värme och insåg hur kul det var att kunna variera mellan att jobba i kök, servera, äldreomsorg och dylikt. Jag minns iofs att jag var lite stressad över att säga ja när jag blev tillfrågad, men om man hade ett (eller flera!) jobb man kunde säga ja eller nej till som man ville och ändå bli uppringd igen så vore det ju toppen. Tänk att få jobba som lärare när man känner för det och baka bullar när man vill det? Det skulle passa mig superbra. I alla fall om jag inte behövde pengarna, utan jobbade när jag kände att jag ville för att jag ville. 

Det finns så klart tusen fördelar med fasta jobb också, däribland att man blir kreditvärdig och kan skaffa sig bolån och annat tråkigt som ändå behövs till och från. Men nog allt finns det mycket som är rätt trist med vanliga, fasta jobb som de flesta av oss har. 

Tycker du att ett fast jobb är den ultimata lyckan eller begränsning? 

Vilka som påverkat mig

När jag läste det här inlägget av Farbror Fri (har han dumpat första F:et förresten, någon som vet?) kom jag att tänka på vilken tur jag haft som haft tillgång till så himla många personers visdom. För mig började ekonomiresan med böcker och fortsatte långt senare med bloggar och till sist även poddar. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om de böcker, bloggar och poddar som betytt mycket för mig hittills och jag hoppas att även få några nya tips av er. Jag slukar nämligen typ allt andra tipsar om i bloggar, så det vore fantastiskt att få lite nya favoriter från er.

I bokväg började helt klart min resa med Per H Börjessons Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Jag tror jag var rätt ung när jag läste den, men jag minns att jag blev helt tagen. För mig förändrade den boken allt och jag önskar ibland att jag hade den framför mig att läsa för allra första gången. Det vore härligt det. Den var som en ekonomiversion av tantsnusk. Jag kunde bara inte sluta läsa. Efter den boken kom en massa böcker, men ingen som riktigt förändrade min världsbild. Tills FEB skrev om Frugalwoods. Den boken inlånades på biblioteket (efter att jag lämnat inköpsförslag) och jag fullkomligt älskade den. Jag gillade att få läsa ett lite mer kvinnligt perspektiv på det hela och drogs med i förvandlingen Liz gjort och dessutom att frågor som föräldraskap och barnönskan togs upp, uppskattades. Inte direkt kopplat till ekonomi, men ändå ett rejält stöd för mig i kampen mot dåligt samvete för att mitt barn får färre saker var Clutterfree with kids. Den boken behandlar minimalism och föräldraskap, vilket inte alls är en sån enkel kombination alltid. Jag är ingen renodlad minimalist, men jag tror att budskapet i minimalismen är rätt användbart för alla som vill nå FIRE, oavsett anledning. En bok som jag faktiskt också gillade mer än jag hade trott var MI30s första bok. Den köpte jag till och med från förlaget (gav även bort ett exemplar till min syster) och är glad att jag har. Jag tror att jag kommer att låna ut den till dem som på ett lättsamt sätt vill lära sig lite mer om ekonomi. Hans personliga berättelser roar säkert även alla som inte läst bloggen. Jag har tyvärr inte läst tvåan än, men jag ser i den särskilt fram emot intervjuerna med Fru Fri och Christina Engelen. Det finns i min mening alldeles för få kvinnor som syns i den "branschen".

I bloggvärlden började jag med Miljonär innan 30 som min syster tipsade om. Jag tycker sällan hans inlägg är tråkiga, utan jag uppskattar de personliga berättelserna om vad som av många uppfattas extremt. Hans idéer om pantburksplockning, att sälja tjänster till sina föräldrar (bildäcksbyte) och nudlar på hotellrummet (det har vi också anammat i vår familj, ska tilläggas) har roat många genom åren. På samma sätt har jag uppskattat FFF, vars #Krossa budgeten- teman varit väldigt uppskattade i vårt hushåll. Sparo bidrar till att hålla mitt humör uppe med sina ofta cyniska och frekventa (inte så vanligt i bloggvärlden!) inlägg. Jag minns också att Fru minimera betydde mycket i början. Tyvärr var jag en tyst följare (förlåt!), men likväl en stor fan när hennes blogg startades. Nu har den efter en längre paus återuppstått och jag rekommenderar er alla att besöka den. Avfart frihet betydde också mycket runt samma period, men den bloggen ligger tyvärr på is. Jag har också länge följt KTM som ibland skriver om annat än börsen.

För den som har läst mina tidigare inlägg är det ingen överraskning att FEB spelat en stor roll. Hennes blogg är den första jag besöker varje morgon och hon spelade en stor roll i att få mig att börja blogga. Hon är rolig och mångsidig, precis allt jag önskar att jag också vore. (behöver dock inte tipsa er om den, eftersom nästan alla som kommer hit klickar sig hit därifrån, men omnämnandet är närmast en hederssak.) Jag väntar med spänning på att hon ska släppa en bok. Kanske med titeln: "Mer cava, mindre slit" eller "Varför jag skrattar hela vägen till banken när ni andra hänger på MOS".

När det kommer till poddar så började jag faktiskt förvånansvärt nog med Onkel Toms. Den finns inte kvar längre tyvärr, men jag minns ett samtal i den mellan Anders (Onkel Toms Stuga) och FFF (Oskar Lindberg) som skapade såväl motivation som lite passion för frihet. Jag är oftast ganska motiverad av mig, men ibland behövs en gnutta passion för att hålla optimismen vid liv (och inte istället bara sjukskriva sig). Det bidrog det samtalet till. Jag har även roat mig med Prata Pengar, På Riktigt, Lyxfällanpodden och nu senast ChooseFI. Ibland slår jag till med Avanzapodden, eftersom jag avgudar såväl Johanna Kull som Investeraren, men jag lyssnar inte på varje avsnitt.

Nu på sistone har det även dykt upp nya intressanta bloggar som finns i min blogglista. Där har vi bland annat Flow-Fi, IGMR och Cosmonomics. Jag ser fram emot att höra mer av dem och andra därute.

Vilka böcker, bloggar och poddar har betytt mycket för dig? Har du några bra tips? Filmtips är också väldigt välkommet! 



PS. Inga adlinks här inte. Jag förespråkar så klart att ni först och främst lånar böcker på biblioteket, men vet inte hur man länkar till böcker på annat sätt än genom bokhandel.

Vad jag hade gjort med en miljard kronor

När jag går till biblioteket (vilket jag gör rätt ofta som ni kanske märkt) går jag förbi mitt favoritkafé. Varje gång tänker jag att jag verkligen vill gå in där och insupa miljön, välja tre bakverk (min unge och jag brukar köpa tre och dela när vi väl går)  och beställa något riktigt gott att dricka. Varje gång får jag stoppa mig själv, eftersom jag bestämt mig för att inte lägga så stora summor på fika längre. Nu senast när jag gick förbi slog det mig att den här livsstilen ändå innebär en del uppoffringar. Det talas inte så mycket om det i bloggvärlden, tycker jag, utan det känns som att de flesta bara vaknat upp och börjat hata charterresor, restaurangbesök och att köpa prylar. Jonathan i ChooseFI däremot brukar beskriva sig som en motvillig minimalist som egentligen vill ha en massa saker som han bara inte tillåter sig köpa. Jag skulle inte gå så långt, men det finns en hel del saker som jag ändå faktiskt ser som en uppoffring. För att låta tankarna gå fritt lekte jag med tanken på vad jag hade gjort om jag hade en miljard (läs: stor summa som jag inte skulle kunna slösa upp).

En solklar sak jag gärna skulle vilja göra vore att äta ute mer. Då menar jag inte bara att lägga pengar på fina restauranger, utan också på en pålitlig barnvakt som min unge trivs med. Vi har ingen solklar barnvakt i nuläget och som en konsekvens kommer jag och mannen aldrig iväg på tumanhand. Det är något jag verkligen saknar. Jag saknar också riktigt god mat. Även om jag lagar rätt okej mat själv så är mat alltid bättre när man varken har disk eller själv har lagat den. Diskberg förstör lite av grejen (även fast jag oftast tvingar mannen hantera det) måste jag säga. På samma sätt saknar jag kaféer eller allra helst konditorier. Det finns så himla mycket gott bröd och fikabröd därute och jag önskar verkligen att jag fick nybakade croissanter till frukost varje helg. Nu blir det Willys version om vi lyxar till det. Konditoriets är bättre.

Jag skulle dessutom verkligen vilja resa mer. Om jag hade en pålitlig barnvakt (som man kunde ta med kanske?) och kunde åka på fler semestrar så skulle jag bli glad. Inte så glad att det är värt att slita en månad på kontoret för den sakens skulle kanske, men om jag inte behövde tänka på pengar skulle jag resa mer. Inte främst till Kanarieöarna som mina föräldrar dras så mycket till (och FEB i ett tidigare liv), men ibland till sådana där löjliga familjehotell med Bamse eller den där giraffen. Min unge hade älskat det, men vi tycker nog inte riktigt att det är värt det i nuläget. Jag hade också gärna rest till Mexiko, åkt på kryssningar i Karibien och på Safari i Afrika. Det finns massor med härliga resmål därute som jag gärna hade tagit del av.

Till sist så skulle jag också gärna ha bott på fler ställen. För den som inte vet det är Sverige ett bra land att bo i med barn. Det finns VAB, föräldrapenning, barnårstillägg och prisvärd barnomsorg. Utomlands not so much. Hade pengar inte varit ett hinder, hade alla de problemen försvunnit. Nu gör de inte riktigt det. Min man har ett jobb som ber honom flytta utomlands rätt så regelbundet och han blir också kontaktad av headhunters veckovis. Nu senast var det ett polskt företag som erbjöd honom en tjänst i Warszawa. Nu vet jag inte så mycket om Polen, men i en värld där pengar inte spelade roll skulle jag gärna vara lite spontan och säga "Jo, men vi kör på Polen ett år". Det hade varit jättekul att slippa tänka på mitt inkomstbortfall, utebliven pensionsrätt, att ha råd med skola- och omsorg i värdlandet osv. (I praktiken tackade han främst nej pga låg lön, men det skulle ju inte heller spela någon roll då!).

Vad hade du ändrat på om du hade så mycket pengar att du inte kunde göra av med dem? Coolare bil? Finare hus? Mer donken? (alla helt rimliga svar i Lyxfällan) 



PS. Inser i efterhand att rubriken kan misstolkas. Jag hoppas du som läst ända hit inte önskade få investeringstips för stora summor. Det är inte riktigt min grej.

Varför spara till sitt barn?

I FIRE-världen tror jag att jag är närmast en utomjording som tycker att barnspar är väldigt viktigt. Jag håller så klart med många andra om att det är ännu viktigare med en ekonomisk uppfostran, men det hindrar mig inte från att tycka att min unge har rätt till att få ett liten hög med pengar med sig in i vuxenlivet. För mig handlar det inte om curling och jag tycker också att det känns helt okej att fördröja mina egen tid till FIRE därigenom. Här kommer mina topp 5 anledningar till varför barnspar är viktigt:

1) Det finns inga garantier för att allt blir bättre sen. Många föräldrar verkar tycka att sparande till barnen inte spelar roll eftersom framtida generationer per automatik får det bättre än tidigare. Den här artikeln hävdar till exempel att min egen generation inte spenderar som tidigare generationer på grund av att den är fattigare än tidigare, snarare än att den önskar leva på ett annat sätt. Nu gäller den förvisso inte svenska villkor, men jag har själv ofta reflekterat över att jag upplever mig ha det tuffare än mina föräldrar hade i samma ålder vad gäller ekonomi. De hade förvisso också många problem, men hade helt andra förutsättningar att ta lån och det krävdes betydligt mycket mindre utbildning (och därmed kortare studietid) för att ta sig någonstans. Om mina föräldrar hade haft samma utbildningsnivå som jag eller min syster hade fått de bästa jobben, medan det för oss varit en grundförutsättning för att få något jobb alls.

2) Jag tror det är rejält svårt att ta sig in på bostadsmarknaden utan ett litet startkapital. Jag pratar inte om att alla har rätt till en innerstadslägenhet i Stockholm, men för mig är det uppenbart att det bland vänner är de som fått sparande som relativt tidigt kunnat köpa sig en bostadsrätt eller ett hus och därigenom sluppit dyra andrahandslösningar. Det betyder inte att sparandet täckt hela kontantinsatsen, men det har hjälpt till på vägen.

3) Pengar föder pengar. I princip alla vet att det är dyrt att vara fattig och om man inte vet det kan man till exempel läsa den här boken (men låna den på biblioteket istället, ränta- på-ränta på 54 kr är inte att leka med på 40 år). Men är det inte också så att pengar gör att man lättare får mer pengar? Jag tycker själv att det varit lättare att spara när jag redan haft en del pengar och jag tycker de växer snabbare då också. Det här kanske till stor del är psykologiskt, eftersom jag växer i självförtroende med mina pengar och på så vis tror mig klara spara ännu mer, men oavsett så känns det som något jag tror skulle hjälpa mitt barn på sikt.

4) Jag tror att man lätt blir intresserad privatekonomi om man har en del pengar själv att relatera till. Jag inkluderades aldrig särskilt mycket i mitt sparande, men hörde ganska tidigt att det fanns. Mina syskon likaså och på något vis så ledde det ändå till att vi ville bevara vår lilla "förmögenhet" (som det kändes som då) och lära oss mer om de där fonderna och aktierna längre fram. Vi fick förvisso viss uppmuntran att skaffa Avanza längre fram när pappa kom på att de fanns, men jag tror att intresset skapades innan, eftersom vi någonstans visste att vi skulle få en del pengar att "förvalta" själva.

5) Jag tycker att alla barn förtjänar en trygghet. För gemene man handlar det här vanligen om rena kläder, kärlek, stabila relationer och så vidare. Men för mig handlar det också om pengar. För mig är trygghet den största anledningen till att jag söker FIRE. Och jag tror att om vi alla hade större ekonomisk trygghet skulle vi bli lyckligare människor i och med att vi inte skulle behöva gå till jobb vi hatar eller stanna i relationer vi inte mår bra i. Jag ser därför gärna att mitt barn har en rejäl ekonomisk trygghet och jag skulle i grund och botten inte ha något emot att göra mitt barn rätt rik i framtiden. Desto större trygghet barnet har ekonomiskt, desto bättre.

Var och en får naturligtvis göra som man vill och jag kan till viss del köpa argument om att vissa barn är för omogna vid en viss ålder, mår bra av att kämpa osv. Jag tycker dock att det finns lösningar på det mesta. Till exempel så finns det ju inget som säger att man måste spara i barnets namn och därmed behöva ge pengar till barnet just på 18-årsdagen. Det finns goda argument för att inte göra så till och med. Om man vill att barnet ska kämpa kan man ju också se till att villkora pengar på något sätt (mina svärföräldrar krävde ett öppnat investeringssparkonto och uppvisade kunskaper i investering innan de gav min svägerska tillgång till sitt sparande till exempel). Det finns också många som argumenterar att det är lönlöst att ha olika "pengapåsar" för olika ändamål och att man bara kan ge barnet pengar vid behov. Jag tycker dock att det just med barnspar har en funktion med separation både för mig egen skull (vilka pengar är mina och vilka är ungens) och för barnets skull som ändå har en uppfattning att förhålla sig till om hur mycket vi tänkt att det ska få så småningom. Vi har därför valt att spara barnbidraget i en kapitalförsäkring på Avanza. Vi ser det som att de pengarna tillhör barnet och inte oss (kanske för att mina föräldrar resonerat så?) och tycker därför inte att det känns för mycket eller för lite att spara det till vårt barn. Det passar oss helt enkelt.

Sparar du till dina barn eller för den delen andras barn? Tycker du att det är viktigt? 

Att tala sanning

En sak som jag tycker är jobbigt med privatekonomi är att det känns som att man inte kan vara riktigt ärlig och öppen gällande den. Eller kan och kan, kan kan man ju, men det är inte helt socialt accepterat. Jag stöter på det här problemet nu och då, och det går liksom lite åt båda hållen. Jag vågar varken berätta just hur mycket jag sparar (och därmed hur lite jag spenderar) eller lämna någon som helst slags kritik till hur andra gör, för det är ju så privat. Mina kompisar berättar mer som sina sexliv än sin privatekonomi.

I och med att jag är rätt fokuserad på privatekonomi så har min omgivning ändå noterat att det är något jag kan en del om och är intresserad av. Jag skulle gissa att det var anledningen till att min bästa kompis för ett tag skrev till mig i fasa efter att ha upptäckt att hennes familj lade 9-11 K i månaden på mat (exklusive kött som de får i gåva av familjemedlem). När hon skrev siffrorna blev jag inte det minsta förvånad i ärlighetens namn (är det inte lustigt att det är lättare att se vad andra är dåliga på än vad man själv är dålig på?), även fast hon uppenbarligen blev det. Hennes lösning var att börja veckohandla i Ica Maxis e-butik. På samma sätt pratar en kollega till mig som jag står rätt nära om att hon minsann bara kan spara 4 k i månaden för att hon måste ta alla fasta kostnader på grund av sambons arbetslöshet. Samtidigt vet jag att hon köper lunch på jobbet för minst en tusenlapp i månaden, går på ansiktsbehandlingar regelbundet och köper kläder till sina barnbarn för flera hundra i månaden. I hennes sits hade jag kunnat lösgöra otroligt mycket mer pengar till sparande, men det ser inte hon. Problemet är att jag inte vågar säga något heller.

Igår kväll när jag stod och kämpade mig igenom frysen för att få plats med de nybakade saffransbullarna blev jag plötsligt så matt. Det slog mig att det nog inte är så normalt att behöva flytta om, paketera om, bära ut, äta upp saker och planera morgondagens måltider efter vad som frigör mest plats i frysen varje gång man bakat eller handlat. I alla fall inte när man har 1,5 frys på 2 vuxna och en unge. Plötsligt insåg jag att jag som ofta tror mig vara något slags ekonomiskt helgon (inte i jämförelse med er så klart, men många andra) nog också har svagheter som jag inte själv riktigt ser.  Jag började fundera lite på vad det är förutom kanske bunkrande, men insåg att det kanske inte är mig själv jag ska fråga om det här. Jag gick till mannen och frågade honom vad jag gör fel. Han svarade lite svävande på frågan att det inte är jag som är problemet, utan att mycket som blir jobbigt för mig har att göra med andra saker som inte är mitt fel. Typ platsbrist och sånt. Jag blev lite sur på honom för jag förstod att han inte talade sanning (men det var ju lördag kväll så jag kan inte klandra honom alltför mycket för att han försökte hålla mig på gott humör). Däremot ska sägas att han kan haspa ur sig en massa saker när vi är osams, men då är jag så upprörd att jag inte riktigt tar till mig ändå utan bara är defensiv.

Jag hade kanske trott att det här problemet enbart var mitt eget om det inte vore för all tid jag lagt på att titta på Lyxfällan. I princip varje par där är fullt medvetna om allt den andre gör som är ekonomiskt kasst. Men de har ofta inte reagerat på att de själv har andra saker. I det där inledande snacket på varsitt håll så sitter frun och säger bland annat: "Jo, Magnus röker ju också. 1 paket om dagen. Och så har han Netflix. Och gillar öl. Och Playstation." Sen kommer de till budgettavlan och så visar det sig att klädkontot är på 11 k i månaden och heminredning ungefär lika mycket. Då utbrister Magnus att hans fru minsann är "en storshoppare som köper mycket onödigt. Gillar Wish för mycket och går på alldeles för många Me&I-parties." Det är jättebra att vi vet det här om varandra, absolut. Men vi gör kanske inte tillräckligt med informationen?

Om inte ens ens bästa vänner, kollegor eller till och med partners vågar belysa ens svagheter, hur ska man då utvecklas och skaffa sig bättre ekonomiska vanor? Min bästis har inga problem alls att säga att jag borde utveckla min barnuppfostran eller klädstil, men jag vågar inte säga till henne att hon är alldeles för inflexibel vad gäller varumärken och dålig på att planera sina inköp. Varför måste det vara så här? Och varför är det så jobbigt att göra annorlunda? (svaret på det är nog att man inte gärna vill såra folk man älskar.) Det känns ändå som att det är ett jäkla tråkigt förhållningssätt.

Brukar du öppet prata om privatekonomi och lämna feedback till andra som står dig nära? 

När är det dags att säga upp sig egentligen?

Innan jag börjar vill jag tacka för alla era kommentarer de senaste dagarna. Jag har haft en riktig skitvecka yrkesmässigt och privat och har därför blivit lite extra glad över att ni delat med er, reflekterat och även givit en del råd. Det var därför jag startade den här bloggen och jag är således otroligt tacksam över att ha fått en sån lojal och engagerad följar-skara redan nu. Med risk för att låta amerikansk så tycker jag att det är ni som följer och kommenterar som gör bloggen till vad den är, även om jag försöker vara lite passivt aggressivt lustig till och från jag också. Återigen tack!

Trots att ni mestadels varit en väldigt uppmuntrande skara så har jag också fått en del kritik. Det här inlägget ska handla om något som Katarina tog upp när jag skrev om varför jag hatar mitt jobb. Den kritiken var i all välmening och befogad ska tilläggas. Hon frågade i alla fall mig varför jag inte bara förändrar situationen, byter jobb eller kanske yrke. Det är rimliga frågor. Särskilt eftersom jag i ärlighetens namn insåg att jag var ute och cyklade redan termin ett på universitetet (av totalt 10- här snackar vi escalation of commitment på allvar!) och har känt mig malplacerad på min arbetsplats under en ganska lång tid. Med det i åtanke vore det kanske en idé att istället för att vänta på pensionen försöka hitta ett arbete som gör en lycklig?

Att inte göra det har dock också vissa fördelar. Utan att gå in för mycket i detalj på mitt jobb och de fördelar min arbetsgivare ger, så är det ganska skönt att inte vara ny på jobbet som småbarnsmamma. Det är också skönt att veta att jag är bra på det jag gör (det hade ni kanske inte trott, men så är det trots bristande arbetsglädje och motivation) och att jag inte behöver lägga någon energi på att lära mig så mycket nya saker. En ny arbetsplats innebär alltid en viss insats, om inte för att lära sig nya uppgifter/datasystem/rutiner så för att att man måste lära känna nya personer och lägga energi på att vara trevlig. Jag kan nu med ganska gott samvete strunta i att fika med kollegorna och istället läsa bloggar, eller ta lunch med enbart personer jag gillar. Det funkar inte riktigt så på en ny arbetsplats och det tror jag skulle kräva mycket energi av mig.

Om jag skulle vilja ha ett jobb som jag brinner sådär mycket för som i amerikanska filmer (om det nu är någon som på riktigt känner så?) så tror jag att jag skulle behöva en ny, längre utbildning. Vi pratar mellan 4,5-7 år beroende på vilket alternativ jag skulle välja. Jag tror att jag vid det här laget skulle ha sagt fuck you till chefen (okej, begärt tjänstledigt för studier som den mesiga Svensson jag är) vid det här laget om det inte vore så att jag hade kommit in på FIRE. För när jag inte lägger in några större krockkuddar (brukar alltid tänka mig att jag sparar 5-6 k i månaden och sen så visar det sig att det var 14-15 k istället när jag kollar excel) i min sparkalkylator och faktiskt utgår från nuläget så skulle jag nå FIRE om runt 10-11 år. Det betyder att jag kan gå i pension vid 40. Eller istället då vara relativt nyutexaminerad i ett yrke som jag tjänar bättre i än nuvarande, men inte så himla mycket bättre i. För de flesta därute vore det självklart att gå på vidareutbildningen, men jag misstänker att ni som läser den här bloggen förstår varför valet inte är lika självklart för mig. För hur vet jag vad som är bäst?

Min man brukar säga att han inte är så sugen på att tillbringa 10 år med en olycklig Frihetsmamma för att sedan eventuellt få en lycklig sådan därefter. Det är kanske till och med möjligt att han inte står ut med att höra mig mala på om min arbetsplats så länge till och skaffar sig en trevlig thailändsk fru istället (det är mycket poppis på min hemort). Samtidigt skulle det vara en stor sorg för mig att lägga FIRE och sparandet på hyllan under en så pass lång tid som kanske fem år. Inte bara för att det fördröjer tiden till verklig frihet, utan även för att det här har blivit en sån stor hobby för mig att jag även skulle förlora mitt största fritidsintresse. Det vore skit.

När tänker du att det är dags att pausa frihetsjakten och lägga tid och energi på en annan förändring?