Shoppingdjävulen slog till - kan man shoppa lagom?

Hoppas ni har haft en fin jul och fått några extra lediga dagar trots en riktig arbetsgivar-jul. På mitt jobb har det som vanligt varit tuffa diskussioner om vem som får vara ledig när och jag har fått kämpa lite extra för att inte vara en jobbig jäkel som påpekar att det är löjligt att vara så fokuserad på ett absolut tal när vi ett annat år hade varit "naturligt lediga" i betydligt större omfattning. Som vanligt när det är dags för diskussioner om ledighet påminns jag om varför jag strävar efter FIRE och längtar lite extra. Men nu till dagens ämne som faktiskt är köpsug. 

Den som följt mig länge vet kanske att jag inte har varit någon storkonsument. Jag har varken sett nyttan eller glädjen i att köpa en extra klänning, ny mobiltelefon eller en fin scarf. Dessutom är jag i ärlighetens namn av naturen lite lat och det är faktiskt lättare att låta skorna duga en säsong till än att gå på jakt efter nya vinterskor en kall novemberdag. Men även en person som jag hamnar ju till slut i sitsen att det inte längre är praktiskt möjligt att undvika alla typer av inköp. Som en konsekvens av min åldrande garderob och min återgång i arbete har jag därför blivit så illa tvungen att köpa en hel del saker och då framför allt kläder. Att jag skulle bli påmind om hur mycket dyrare livet är när man faktiskt köper nya kläder var inte så överraskande, men något som däremot tog mig med total överraskning var att det kändes roligt att få hem nya saker. Hur blev det så?

Jag vet egentligen inte alls varför en ny jacka kunnat skänka mig så mycket glädje som den gjort, men av någon anledning så kändes det absolut mest nödvändiga köpet som en ren välsignelse. Och det köpet i sig blev någon slags inkörsport som fick mig att vilja köpa ännu mer och därmed bli ännu nöjdare med livet. Det kanske inte är helt vettigt att likställa inköp av kläder med droger, men på något sätt så kändes det ändå som att jag när jag redan börjat lika gärna kan köra på och köpa ännu mer och ännu dyrare saker. Det kanske bara är jag som resonerar såhär, men ibland när jag vet att jag haft en riktigt ohälsosam dag och intagit alldeles för många kalorier så ser jag det som så att dagen är "körd" ändå och att jag därför lika gärna kan äta en chokladbit till (det kan vara anledningen till att jag gått upp två kilo redan den här julen). Så nu ligger jag här (bredvid en gosesugen Plutten för övrigt) och funderar på om mitt plötsliga intresse för shopping är orsakat av faktiska behov som eftersatts under en längre tid eller av att jag drabbats av shoppingdjävulen och inte längre vet hur man slutar. 

Jag vet inte vilken typ av människa du som läser det här är. Men min högst subjektiva åsikt är att det finns två olika sorters människor, en som behöver förbud och tydliga regler för att agera sunt och en som fixar det här med balans och lagom tack vare god karaktär. Dessvärre är jag nog en förbudsperson. Jag har inte så god karaktär och kan både äta fem gånger så mycket som rimligt om jag bara hittar en riktigt god chokladask och köpa hem 10 t-shirtar till mina barn om priset är rätt och mönstret sött. Jag vet liksom inte riktigt hur man slutar, vilket också visar sig när jag väl sitter och näthandlar och föreställer mig att det kommer bli svårt att uppnå fraktfritt-nivån, men jag i slutändan handlar för 1500 kr. 

Som en konsekvens av mitt tvivelaktiga beteende gissar jag att jag kommer få ta till ett abrupt förbud inom kort så att jag inte blir en sådan där person som handlar upp hela lönen innan den 25. Just nu försöker jag istället att motivera mig med att läsa en bok extra om klimatet och påminna mig om varför det är dåligt att konsumera (prylar). För om det är något som slår mig allt oftare nuförtiden så är det hur lite motivation pengar ger mig. Jag brukade kunna hoppa uteluncher och nästan föreställa mig ränta-på-ränta-effekten i varje enskild möjlig köpsituation, men jag är inte där längre. Och tro inte att det betyder att jag på det stora hela ångrar hur jag tidigare agerat eller tycker att jag försakat mig saker. För det gör jag inte egentligen. Däremot så känns det som att mitt befintliga börskapital som är stadigt över två miljoner vid det här laget inte behöver så himla mycket extra stöd av en extra hundralapp från en utebliven lunch på jobbet eller en biobiljett jag inte köpt. Och ja, det är ju inte så att jag shoppat upp alla extra pengar. En snabb titt på mitt excelark visar att jag ändå sparat mer än min målsättning för 2021 så jag är rätt nöjd ändå. 

Vad har du köpt i år? För mycket eller för lite?  Dela gärna med dig av det (eller något annat) precis som vanligt. 

PS. Och gott nytt år. Jag blev visst inte klar förrän lagom till nyårsafton. 

Tillbaka i ekorrhjulet

Det var länge sedan nu. Inte särskilt planerat, men närmast en nödvändighet för att överleva. Jag har nämligen börjat jobba igen och det är ungefär precis så jobbigt som jag föreställde mig det. Det är mörkt och det är kallt. När jag åker till jobbet är cykelbelysningen på och likaså när jag cyklar hem. Att inte få ta del av dagsljus utan istället ägna dagarna i ett öppet kontorslandskap känns sådär. Den enda ljuspunkten med det är att jag får träffa vuxna människor igen och en hel del av dem är riktigt trevliga att vara runt. Ja, eller inte bara det. Jag njuter också lite av att min man får vara "ledig" på dagarna som han trott att jag varit det senaste året. Det tog ungefär en dag för honom att inse att det knappast är ett rent nöje att vara hemmaförälder. 

Jag skulle kunna dela in problemen med att jobba i lite olika kategorier. Det första problemet var att jag redan de första timmarna tillbaka befann mig på ett av min arbetsplats ständiga möten om ingenting och kände att jag bara ville zooma ut och göra något helt annat istället. Förutom att det är är jobbigt att ha värdelösa möten i sig, är det nästan ännu jobbigare att vissa andra är så engagerade i helt ointressanta frågor. Det är liksom svårt att vara engagerad i att någon aldrig diskar sin kaffekopp eller tenderar att avvika minimalt i dokumentation, men trots det är det alltid någon som är extremt engagerad i en sådan fråga och ska prata med absolut alla om det fast vi alla egentligen vet att det bara är Göran som inte sköter disken och att dokumentationen bara är en formalitet. Är det bara på mitt jobb som ingen pratar med den det faktiskt gäller när någon gör något fel utan istället skickar ut vänliga påminnelser på mail om ditten och datten till hela kontoret, alternativt tar upp punkter som att "vissa inte alltid kommer i tid till möten" med hela gruppen istället för att bara ta Annelie åt sidan och säga att man stör sig på hennes sena ankomster? 

Det andra som kändes jobbigt ungefär en vecka in är det här med att jag måste vara så planerad hela tiden. Även om jag önskar semester två dagar i november så måste chefen säga sitt och han påpekar gång på gång vikten av att vara ute i jättegod tid trots att det i vår verksamhet egentligen inte spelar någon som helst roll vilka dagar jag är på plats. Jag jobbar alltså inte som läkare eller förskollärare, där planering av ledighet även enstaka dagar rimligtvis är viktigt på riktigt, utan på kontor. Och med uppgifter som påverkas mer av om mina barn är sjuka och vi alla därför sover dåligt än om jag är helt borta och leker skogsmulle en tisdag. Jag förstår att ni andra löneslavar säkert inte har något problem med det (ni är väl vana), men för någon som jag, som alltså vant sig vid att lite spontant spendera en tisdag i skogen om vädret är fint är det en omställning. 

Det leder mig in på det tredje stora problemet och det är att det suger helt otroligt mycket att göra saker samtidigt som alla andra människor. Hade jag levt i ett helt jämställt förhållande där min man på eget bevåg tog ansvar för att köpa gummistövlar till Mini när de gamla är urväxta, storhandla veckans mat och låna böcker på biblioteket åt barnen hade det säkerligen varit ett mindre problem än det nu är, men det gör jag ju inte. Så därför är jag en sån där mamma som springer på Ica Maxi en lördag eftermiddag, cyklar till stan en söndag för att köpa stövlar och stressat rusar in på biblioteket en onsdagkväll när alla andra också måste stressa dit. Det gör mig irriterad i största allmänhet. Lite uttröttad. Och det är definitivt inte bra för relationen till någon i min familj. Jag är en sån där mamma som numera mest tjatar om att kläder inte bor på golvet och som blir sur på min man för att han aldrig tömmer återvinningen eller går ut med soporna. Kort sagt är det inte riktigt den jag vill vara. 

Det där med att vara den man vill vara är intressant. På något vis har det blivit extremt centralt sedan jag kom tillbaka. Med viss risk för att jag glorifierar mitt tidigare liv, så tror jag ändå att jag tidigare kände att arbetsuppgifterna i sig hade ett visst syfte. Åtminstone vet jag med säkerhet att jag någon gång tidigare känt så. Så känns det inte nu. Så därför är det extremt svårt att ta sig upp på morgonen. Motivationen är verkligen på noll. Oroa er inte, jag tror att jag ändå bidrar så jag sviker varken mina kollegor eller organisationen, men det känns som att jag inte riktigt förstår varför jag gör de arbetsuppgifter jag gör längre. Och det beror inte på att det är några nya arbetsuppgifter, jag kämpar på med i princip exakt samma grejer, dokumentation och möten som tidigare. Det är bara det att jag uppfattar typ badrumsstäd eller långkok som mer meningsfyllda sysslor. 

Som en direkt konsekvens av att vara tillbaka i ekorrhjulet har jag ägnat typ all vaken arbetsfri tid åt att hitta en väg ut. Jag är framför allt sugen på att plugga, men kan inte alls bestämma mig för vad och kämpar ständigt med en gnagande känsla av att jag kanske ändå vill ha ett till barn. Och då är det rätt praktiskt att ha ett jobb och en lön, både vid eventuellt behov av större bostad och för att kunna vara sjukskriven (vid behov) och föräldraledig med en okej ersättning. Jag vet att det säkert finns sätt att skydda sin SGI, men det känns ändå som väldigt mycket lättare att vara en vanlig heltidsanställd tjänsteman vid eventuell graviditet och kommande föräldraledighet. 

Så där står jag nu. Med ett växande missnöje över arbetslivet, men utan en bra lösning. Med växande bitterhet, men utan att vara kapabel att fatta ett riktigt beslut för hur jag vill leva kommande år. Det låter ganska typiskt för mig, jag vet. Egentligen står jag och stampar på ungefär samma ställe som jag gjorde för typ tre år sedan, men med skillnaden att min hy är betydligt tristare och bankkontot fetare. 

Nog om mig. 

Hur är det med er? 

Är det dags att slopa de små besparingarna?

I ett klimatsammanhang nyligen hörde jag talas om problemet med att vi fokuserar på saker som vi enkelt kan göra och inte på saker som har stor effekt. Exemplet som gavs var att många ägnar mycket energi åt att sopsortera, vilket kan ta mycket tid och energi, medan de samtidigt kör bil även kortare sträckor. Om man bara skulle göra en sak för klimatet så kanske det rent krasst därför borde vara att sluta sopsortera om det kräver en bilresa för att bli av med det sorterade avfallet. Det fick mig att tänka på min egen privatekonomi och en diskussion som jag och min bättre hälft haft gång på gång de senaste månaderna. 

Tänk er situationen att något är trasigt och vi måste antingen laga eller köpa en ny produkt. Den har vi varit i ett antal gånger och vi (läs: jag)  har vid samtliga tillfällen googlat en massa olika lösningar och diskuterat sinsemellan. Eftersom jag går omkring och tycker att min man är oengagerad i vårt familjeliv i största allmänhet har jag ett flertal gånger vägrat att vara den som fattar ett beslut och ser till att problemet löser sig. Som en ett resultat av detta brukar (föga förvånande) absolut ingenting hända, trots all den energi vi lagt på research och diskussioner. Ganska logiskt. Som det slumpade sig infann sig det där klimatsammanhanget samma dag som vi slöshoppade utemat för 400 kr. Det var ett beslut som vi fattade ganska lättvindigt och som inte krävde så mycket tankeverksamhet. Samtidigt har vi den senaste veckan intensivt dividerat om hur vi ska agera gällande en trasig pryl som kostar runt 500 kr ny eller 200 kr att laga. Då slog det mig att det är ganska löjligt att tjafsa om en femhundring fram och tillbaka i flera veckor, samtidigt som vi  på fem minuter kastar bort 400 kr på helt okej indisk hämtmat. 

Efter en viss tids funderande insåg jag att det är lite så där jag jobbar generellt. Jag har till exempel ofta stört mig på att mina frekventa biblioteksbesök regelbundet leder till utemat åtminstone för Mini, eftersom det uppstår någon slags skrik och panik-hunger så fort vi cyklat till biblioteket och bränt några kalorier. Sånt går ju naturligtvis att planera bort, men detta till trots måste jag medge att det inte är direkt ovanligt att situationen uppstår att jag bränner mer pengar än jag sparar på en viss handling. Ett annat exempel från alldeles nyligen var när jag skulle lämna in textilier för återvinning på H&M (200 bonuspoäng, yey!), men Mini blev så trött och hungrig av den fysiska aktiviteten och det därför bara krävdes någon slags förtäring och hela familjen i slutändan åt lunch på stan. 

Hur kritisk jag än må vara till mitt eget agerande så inser jag att jag inte är ensam. Vare sig när det kommer till klimatet eller ekonomi. Jag vet ju att jag ofta tänker att andra personer lätt skulle kunna spara om de bara gjorde x, y eller z och ännu oftare har konkreta förslag på hur de skulle kunna minska sina klimatavtryck. För att exemplifiera så är min svärmor otroligt nöjd med sin elcykel som skulle göra hennes liv så otroligt mycket mer hälsosamt och smidigt, men den där cykeln ersätter tyvärr inte en endaste bilresa utan bara de resor hon tidigare gjorde med vanlig cykel. Inte så värst miljövänligt, bra för plånboken eller hälsosamt med andra ord. 

Vad betyder det här i praktiken då? Den slutsatsen jag drar rent ekonomiskt är att jag måste bli bättre på att fokusera på de saker som faktiskt har en riktig effekt. Det är tyvärr inte alltid så lätt att göra det, eftersom det till exempel kan vara så att vanan att cykla istället för att köra bil har en riktigt bra effekt på det stora hela, men den en enskild dag kan ha en riktigt negativ effekt om cykelturen leder till utemat för en hel familj. Jag tänker svårigheterna till trots att det jag kommer göra framöver är att reflektera mer kring det jag gör och därefter förhoppningsvis välja bort en del saker som tar mer energi än det är värt för de små besparingarna. Här och nu vet jag inte exakt vad jag ska prioritera bort förutom kanske att ta med båda mina barn på stan som på riktigt aldrig är lyckat. Jag gissar att jag ändå kommer kunna skala bort en del om jag bara tänker mig för. 

Lägger du din tid och energi på en del handlingar som har liten effekt? Vad tror du att du skulle kunna ändra antingen för din ekonomi eller klimatet?

Hur når man den optimala livsbalansen?

I samband med att Fri2032 i dagarna summerade sina utgifter skrev hon indirekt om att man ju också ska leva här och nu, och som av en händelse ägnade även Cosmonomics ett helt inlägg åt detta nyligen. Dessutom fick jag en klok kommentar på mitt senaste inlägg där en läsare berättade om hur de valt att gå ner i tid för att ta tillvara på småbarnsåren och leva här och nu. Det är alltså många som fått mig att fundera lite extra på hur jag vill leva här och nu och balansen mellan arbete, fritid, familjetid och hushållssysslor. 

Okej, redan när jag börjar skriva det här inlägget så inser jag att det kommer bli brett och spretigt, och sannolikt inte heller så muntert. Men jag är beredd att ändå göra ett försök. Ett problem jag upplever mig ha är att jag är lite för bra på Marshmallowexperimentet och alltså gladeligen skjuter upp belöningen till framtiden. Jag är nog den enda jag känner som valt att ta ut lägstanivådagarna först istället för sjukpenningdagarna (i den mån det går alltså) för att jag vill spara de dagar som ger mig mer ersättning tills jag fått nästa löneförhöjning. På samma sätt var jag också väldigt strategisk inför eventuell framtida graviditet och såg till att inte gå ner i tid av rädsla att sänka min sjukpenninggrundande inkomst. Det finns även andra exempel på detta, en del kopplade till rena konsumtionsbeslut där jag låter en halvtrasig pryl "duga" ett tag till för att jag ska kunna få en ännu bättre sak senare när jag väl köper en ny. Rent yrkesmässigt funkar jag på samma sätt och jag kämpar alltid på lite till på bekostnad av mig själv här och nu. Jag kämpade mig till exempel blodig inför förra löneförhandlingen för att min chef sedan skulle ge mig en kass löneförhöjning med motiveringen att jag redan tjänar så bra. Så mycket var det alltså värt att skippa långa kafferaster och jobba effektivare än de flesta andra. 

Det finns en del problem med att fungera så här. Framför allt så upplever jag att jag hela tiden är väldigt fokuserad på nästa steg och prestationen i sig. Jag har varit föräldraledig rätt länge nu och i dagarna när min chef hörde av sig och frågade om mina framtidsplaner fick jag en stark känsla av att jag hela tiden kämpat mig igenom den här föräldraledigheten. Jag har tänkt på allt som ska göras, fokuserat på att få tvätten ren, maten lagad och ibland faktiskt på att överleva veckan. Alltid med något slags mantra att det blir bättre sen när väl x, y, z är gjort. När jag tänker tillbaka på den här tiden känns det som att jag uppskattat den väldigt lite och absolut inte njutit av den. Det är rätt sorgligt att känna så, särskilt eftersom min lilla bebis snart inte ens är en bebis längre. Jag upplever dessutom att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna fungera på ett annat sätt. Under en tid (för länge sedan) gick jag i terapi och min terapeut konstaterade efter några träffar att jag nog aldrig kommer kunna vara "helt vanlig" och istället får acceptera att vara mer effektiv och fokuserad än mina kollegor och därför hitta strategier för att vara på detta sätt utan att gå in i väggen. 

Att acceptera att man är som man är när man inte vill vara på det sättet känns rätt sorgligt. Jag är i nuläget livrädd över att gå tillbaka till mitt jobb och återigen bli ett effektivitetsmonster som ska ta mig igenom ett antal arbetsuppgifter, familjens aktiviteter och sysslor på effektivast möjliga sätt och konstant med andan i halsen. Just nu försöker jag träna på att inte göra det i mitt familjeliv och tillåter mig själv att spontanköpa takeout och servera halvfabrikat och istället verkligen vara med barnen och njuta av årstiden. Som en konsekvens slutade juni månads utgifter för mat på dryga 7000 kr. Det har nog aldrig hänt förut, men känns faktiskt helt okej. Jag har också tagit tag i en del inköp som vi planerat för länge, men som jag ändå undvikit med motivering att befintlig pryl duger. 

Men vad har då min misslyckade jakt på optimal livsbalans att göra med ekonomi och FIRE? Här kommer jag tillbaka till inledningen av inlägget där jag beskrev kommentaren på bloggen om hur en läsare ändå nått en vettig balans och accepterar att jobba mer när hennes barn är större och mindre nu. För det här är ju det ständiga dilemmat för mig. Jag skulle ju någonstans vilja svara min chef att jag aldrig kommer tillbaka eller åtminstone att jag bara kommer jobba halvtid de kommande sju åren eller så. Men det sa jag ju så klart inte, utan istället planerar jag för att gå tillbaka på heltid och kämpa på igen, förvisso med min man hemma istället. Min bästa kompis frågade mig för ett tag sedan om det inte ändå vore bättre att jag efter att min man börjar jobba igen väljer att faktiskt gå ner rejält i tid och jobba som mest 75 %, men kanske ännu mindre. Hon känner mig tillräckligt väl för att våga vara tuff mot mig och ifrågasatte mina tankar på att känna efter hur det känns och jobba heltid ett tag åtminstone. Det är förvisso härligt med människor som är brutalt ärliga mot en, men det gör det inte lättare för mig att bestämma hur jag faktiskt ska lägga upp mitt arbetsliv kommande år. För på ett plan så håller jag med Arbetsplanen om att det är vettigast att tidigt skörda frukten av sitt sparande och gå ner i tid på jobbet så fort man kan, men likväl känns det svårt att ta steget när man väl är där. Jag är alltså medveten om att det enda vettiga för mig vore att gå ner i tid och försöka nå en livsbalans eller att vidareutbilda mig till något helt annat, men jag tycker ändå att det är svårt att äta den där marshmallowen idag istället för att åtnjuta en miljon marshmallows om några år. Men kanske är det så här livet är. En enda stor jakt på en balans och en känsla som aldrig infinner sig. Det kanske inte ens är möjligt att hamna helt rätt vad gäller tid för sin familj, egen utveckling och egen återhämtning. Svaret på den frågan får jag sluta det här inlägget med att konstatera att jag absolut inte har. 

Har du nått en bra balans mellan arbete och privatliv? Dela gärna med dig i så fall. Eller om du inte har det. Det skulle nog göra mig lite muntrare det med. 

Är man fri om man är beroende av en partner?

På sistone har jag fått allt fler kommentarer på bloggen angående sparande och jämställdhet där jag har fått en del vettiga frågor om hur jag resonerar i mitt eget förhållande och kanske även en del mer skeptiska kommentarer. Jag har även sett liknande funderingar i andra bloggar så jag utgår från att intresset för den här frågan ändå inte är helt obefintligt. I vanlig ordning har jag inte kunnat ge ett så bra svar på det, så jag tänkte istället resonera vidare i detta inlägg. Min fundering är alltså hur fri man kan vara om man ändå på något plan är beroende av en partner. 

Jag har de senaste åren arbetat på olika scenarier som i kort går ut på att välja mellan att sluta jobba efter att (1) en ansenlig men inte fyraprocentregel-godkänd summa pengar har uppnåtts, att (2) sluta efter att jag utifrån nuvarande ekonomisk situation uppfyller fyraprocentsregeln (för halva familjens utgifter) eller (3) nå ett belopp där jag klarar mig även om min man lämnar mig för en fräsch Barbie-liknande blondin imorgon. Jag vet idag att jag är i mål enligt scenario ett och att det inte är jättelångt till scenario två. Vad jag dock har otroligt dålig koll på är hur mycket pengar som skulle krävas för scenario tre, eftersom jag inte vet vilket typ av boende jag skulle köpa, hur bostadsmarknaden utvecklas framgent och om jag skulle behöva betala det helt med cash på grund av stelhet bland bankerna vid nylån till fria typer. Till följd av detta gillar jag inte alls att fundera på scenario tre, det är helt enkelt för mycket osäkerhet som mest gör mig deprimerad. Som mamma kan jag ändå känna att de kritiker som tagit upp detta inte har helt fel. Jag är ju någonstans ansvarig för två små individer som inte vill hamna på gatan bara för att mamma och pappa slutar älska varandra. 

Samtidigt tycker jag att det inte är helt självklart att det bara är dåligt att vara beroende av varandra i en relation. Nyligen läste jag i Lev Lokalt (Oskar Lindbergs nya bok) att det är lustigt att så många av oss (alla?) gladeligen är beroende av en arbetsgivare, men tycker det är jobbigt att vara beroende av flera grannar, vänner och familjemedlemmar för att till exempel renovera huset, få en barnfri kväll eller för att få hjälp med något annat. Vi tycker det är rimligare att bli mer beroende av arbetsgivaren än att ställa oss i tacksamhetsskuld till grannen för att den ställer upp med barnpassning eller skjutsar till varannan fotbollsträning. För mig var det här något jag aldrig tänkt på tidigare. Precis som många andra har jag upplevt det som extremt jobbigt att vara skyldig andra något och därför gärna lagt pengar på saker som inte hade behövts i ordets striktaste mening.

Det här fick mig att fundera vidare på min parrelation och jag insåg då att pengar är det minsta beroendeförhållandet jag och min man har, även fast jag i detta nu lever på hans lön. Han är till exempel hopplös på att hålla koll på saker och jag tror att han verkligen inte skulle ha en aning om vilka räkningar som ska betalas, när förskolan är stängd eller när det är barnkalas om jag dog imorgon. Jag tror också att han skulle glömma att tvätta innan det är slut på kalsonger och missa ta med badkläder till simträningen. Ibland frågar jag honom hur han skulle klara av att hantera sitt liv om jag skulle dö och han brukar alltid med stort allvar svara att han inte skulle klara det utan sina föräldrar eftersom det är för mycket att ta hand om för honom. Jag vill på intet sätt påstå att min man är en ohjälpsam fossil, utan det finns andra områden jag inte har någon koll på och är totalt beroende av honom i. Varenda gång en lampa går sönder i bilen eller däcktrycket ska kollas blir jag svettig och jag lämnar därför gladeligen över det till honom precis som däckbyten på alla våra fordon och andra smutsiga sysslor. 

Nu var ju inte syftet med det här inlägget att diskutera jämställdhet och hushållssysslor, men min poäng är att vi genom åren blivit allt mer beroende av varandra. Det påminns jag om i princip dagligen, nu senast när jag letade efter tejp och behövde fråga honom var den fanns. Vad det här beroendet betyder i praktiken är att det finns viss friktion som redan nu skulle göra det jobbigt att separera, samtidigt som vi båda har personligheter som nog gör en separation mer osannolik än vissa andra. Min man hade också ett möte med sin chefs chef för ett tag sedan där han fick höra att han blivit extremt viktig för organisationen och att de ser det som att han inom kommande 5-10 år kommer klättra till organisationens ledning om han vill och orkar. När han tog upp det här med mig insåg vi båda att det är en osannolik utveckling utan min inblandning i hans och barnens liv. Skulle vi få för oss att separera och han vill fortsätta karriärklättra så får vi med andra ord hoppas att den där blondinen har lika bra koll på vilka byxor som är trasiga eller vad som är Minis drömpresent på födelsedagen som jag har. 

Utifrån det här har jag nog kommit fram till att det just i mitt fall känns lite onödigt att bygga upp ett jättestort hängslen- och livrem-kapital som tryggar familjen i alla situationer. På sätt och vis är jag ju inte helt fri eftersom det finns situationer som jag skulle behöva återgå i arbetslivet och jag inser att det vore klokt att ha vissa strategier för hur det skulle gå till vid behov. Jag tänker till exempel att jag skulle kunna driva ett företag med viss inkomst eller åtminstone som är aktivt och ha det som täckmantel när jag är fri eller att jag gör upp en plan för en utbildning jag skulle kunna ta om det behövs längre fram och ha klart för mig hur den skulle finansieras. Med det sagt tycker jag ändå att jag skulle vara ekonomiskt fri, även om min man behöver finansiera halva livskostnaden och gör det med hjälp av lönearbete. Och jag kommer också känna mig fri även om han likt idag betalar allting och våra gemensamma besparingar bara får växa av egen kraft. Samtidigt är vårt gemensamma kapital ganska exakt dubbelt så stort som mitt enskilda. Det betyder att vi båda egentligen är helt okej fria den dag jag själv uppnår 4%-regeln, även om vi inte kan åka jorden runt varje år eller köpa en svindyr villa. Det finns med andra ord en del fluff ekonomiskt, även om vi inte pratar några enorma tjänstepensioner eller villor i Stockholmsområdet. 

Inför att jag färdigställde det här inlägget så kom det in en del kommentarer (på min uppmaning) och jag hade rätt trevliga diskussioner med många av er som fick mig att fundera ännu mer på hur viktig min roll i familjelivet varit för att min man har kunnat lyckas så bra på jobbet. Som det slumpade sig lyckades min bättre hälft dessutom i samma veva glömma bort någonting som var jätteviktigt för Mini, vilket ledde till en hätsk diskussion mellan oss föräldrar, där jag frågade honom hur det kommer sig att han kan ha stenkoll på jobbet, men vara så lost hemma. Vi vet ju svaret på den frågan förvisso, men för mig blev det ändå en viss påminnelse om hur viktigt det arbete jag utför hemma är. På samma ämne funderade en anonym läsare i kommentarsfältet om hennes önskan att gå ner i tid ordentligt eller eventuellt sluta jobba helt beror på arbetsfördelningen hemma. Den kommentaren har jag inte kunnat släppa helt. Jag känner ju absolut att jobbet är dränerande i sig själv, men nog allt påverkar allt hemarbete min känsla av att vår familj behöver ha en förälder hemma. För det tycker jag nog egentligen. Jag förstår inte hur familjer klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid, kanske pendlar och orkar ha en aktiv fritid. I den här familjen är vi typ stolta om barnens kläder är relativt hela, någon orkar laga mat och deklarationen skickas in i tid. 

Hur resonerar du kring behov av kapital? Vågar du räkna med att någon annan täcker halva hyran eller tycker du att det är viktigt att vara helt självförsörjande? 

Måste allt handla om pengar?

Jag vet att titeln känns en aning malplacerad i en ekonomiblogg, men det är ändå en fråga jag ställt mig själv allt oftare i samband med att jag funderat på en eventuell sysselsättning efter att min FIRE-siffra är uppnådd. Jag tycker mig höra och läsa att det är viktigt att jobba, att det finns alternativ som gör arbetslivet drägligare och att det finns roliga sätt att tjäna pengar, men tänk om man inte vill tjäna pengar? Är det något fel på en då?

Jan Bolmeson har flera gånger provocerat mig när han pratat om att det är så lätt och roligt att tjäna pengar och att man inte ska slösa bort livet på extremsparande. Hans ständiga råd är att jobba med sin hobby istället, eller åtminstone att man gör något som man brinner för. Jag tycker egentligen inte att han har fel i att det är en god idé att hitta ett jätteroligt jobb som man gärna utför, men tanken på att det är möjligt för alla provocerar mig lite. För mig personligen (utifrån mina preferenser och hobbies) känns det ganska ouppnåeligt, även fast jag absolut förstår att en del kan försörja sig som bloggare och liknande. Jag tror dock inte att jag som skriver på svenska om sparande kommer bli tät på några blogginlägg nu och då och jag har inga planer på att uppmuntra mina följare att investera i afrikanska träd så den inkomstkällan ryker den också tyvärr. 

Samtidigt tar andra bloggare som jag vanligen har mer gemensamt med regelbundet upp att även vi som strävar mot FIRE vill jobba, men kanske i en annan form eller under andra premisser. Det tycker jag mig också läsa mig till i mitt kommentarsfält nu och då, men jag har börjat fundera allt mer på om jag håller med. Visst är det så att den som når FIRE har rätt så mycket driv och uthållighet och gissningsvis skulle kunna lyckas med diverse arbetsuppgifter, men jag personligen har insett att jag nog egentligen mest är i behov av att känna att jag gör någon nytta. Den nyttan måste inte nödvändigtvis inbringa skattemedel eller fylla mitt sparkonto. I nuläget kan den nyttan vara något så simpelt som att ha lagat Minis byxor eller att ha bakat ett gäng limpor, men i framtiden tror jag säkert att jag skulle kunna vilja skala upp det till att odla hela familjens grönsaksbehov under 4-5 månader eller så. Det som dock slår mig är att jag är mer engagerad i tanken på att spara pengar än att tjäna dem. När jag här om dagen frustade runt i trädgården och svor över skadedjur sa min man faktiskt något om hur mycket lättare det är att tjäna pengar än att odla sig till en besparing. Och han har ju rätt. Jag förstår det jag med, men någonstans känner jag mig nästan rebelliskt trött på att allt ska handla om att tjäna pengar. Hur får man in tillräckligt för att köpa rätt kläder, bo fint och ha en beundransvärd fritid? Då känner jag mig istället benägen att verkligen arbeta för brödfödan och odla min egen mat eller sy kläder av gamla lakan bara för att slippa vara som alla andra. 

En annan aspekt av pengar som jag är less på är att det tjatas om allt som extremsparare går miste om. Den senaste tiden har jag och min man typ följt alla våra impulser. Vi har ätit ute flera gånger, beställt takeout flera gånger i veckan, köpt nyproducerade kläder av bekvämlighet och fler av varje exemplar än vad som egentligen behövs. Vi har bytt ut köksredskap till hållbara alternativ, bokat roliga aktiviteter med vänner, betalat semestrar och bjudit folk på diverse middagar. Hur har det då påverkat budgeten? Knappt alls. Vi lyckas alltså inte bränna 20 000 i månaden ens när vi outsourcar matlagningen och går på kafé stup i kvarten. Miljonär innan 30 skrev ett tänkvärt inlägg där han föreslår att man frågar sig om det som skaver under extremsparande-åren är allt man inte konsumerar eller om det är tiden man ändå jobbar. För mig är det solklart att sparandet inte är någon större uppoffring. Jag skulle kanske vilja bo på ett annat sätt och det skulle kunna bli dyrt, men det är nog den enda konsumtionen jag känner att jag av ekonomiska skäl går miste om här och nu. En större garderob eller fler handväskor skulle inte göra mig lyckligare, en finare bil definitivt inte heller. Och om det som gör en glad eller nöjd inte kostar så värst mycket pengar så kanske inte pengar måste ta över ens liv. Då kanske det är okej att inte fokusera så mycket på pengar. 

Men visst är det ändå så att pengar behövs för att man ska kunna välja att inte fokusera på dem. Jag tror egentligen att jag inte insåg det på allvar förrän min bästa vän ställde den där frågan om varför jag går upp på morgonen. Det jag i praktiken gör nu är att jag väljer att fokusera på sparande och på pengar för att mitt framtida liv ska handla desto mindre om pengar. För pengar i sig är ju faktiskt inte så himla roliga. Så drömmen om FIRE handlar inte bara om friheten att slippa APT:er, semesterplaneringar och småprat om kollegans renoveringar, utan även om att slippa fundera på om jag odlar för att det är kul eller för att spara någon hundralapp. Att ta bort pengar från ekvationen gör att det är lättare att på allvar känna vad man gör av glädje och inte för att det sparar en pengar eller ger pengar in. 

Tycker du att pengar har en för stor roll i ditt liv? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet.

Sparande som motivation

Jag vet att det var länge sedan jag senast skrev. Till stor del beror det på att det inlägget jag jobbat på sedan jag senast publicerade är så jobbigt att jag inte riktigt landat i ett färdigt inlägg. Till följd av detta väljer jag att gå vidare med ett något mer lättsinnigt inlägg som handlar om att använda sparandet i sig som motivation för att uppnå annat man vill uppnå.

Egentligen har jag funderat på ämnet tidigare, men då kanske främst när det kommer till mina möjligheter att spara mer genom att dra ner på socker, snacks och kött och som en konsekvens få bättre hälsa. De tankarna har inte lett till någon konkret handling, men det har däremot min önskan att leva mer minimalistiskt gjort. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så är jag galet less på saker som ligger och skräpar och det känns som att vi ägnar hela helgerna åt att plocka och flytta på grejer. Min man har samma upplevelse, men har om möjligt ännu svårare att göra sig av med grejer än jag och då ska vi inte ens tala om Mini. Kort sagt har det här känts som ett mission impossible utan dess like. 

Av någon outgrundlig anledning så närmade sig jag och mannen varandra i den här frågan och har som en konsekvens börjat rensa ut en del, varav nästan allt hittills gott till välgörenhet. Några få saker har lagts i en "Sälja"-kasse istället för "Skänka"-kassen och en hel del har också Slängts. Om ni undrar varför jag blandar in versaler mitt i meningarna så beror det på att jag använt mig av de fyra S:en (Spara, Sälja, Skänka, Slänga) och försöker visa det med hjälp av versaler. Utöver problemet med att jag aldrig lyckas lämna en Skänka-kasse till välgörenhet utan att Mini tjatar till sig något nytt plagg har jag dessutom problem med att faktiskt orka ta tag i försäljningar. Min upplevelse är att typ allt jag väljer att försöka sälja blir sålt till sist på Tradera, men att det kan kräva prisjusteringar och ett antal omstarter. Så egentligen är Tradera inte en dum grej alls, det är bara att jag ska komma mig för att faktiskt lägga ut saker på auktion. 

För att motivera mig själv till detta har jag startat en ny kapitalförsäkring på Avanza. Jag har döpt den till "sålda saker" och tänker mig att alla intjänade korvören ska hamna där när väl jag orkat lägga upp en annons och fått prylen såld. Sedan tidigare håller jag faktiskt koll på inkomster från försäljningar i ett Excel-ark och jag kunde därför vara så pedagogisk för mig själv att jag flyttade över de pengar som inkommit från försäljningar under detta år. Så nu är vi igång och om inte pengarna kan vara motiverande, då vet jag inte vad som kan motivera mig.

Har du något separat sparkonto som morot för något? Dela gärna med dig av det eller skriv om jämställdhet för det är ämnet för inlägget som aldrig blir klart. 

Varför inte bara säga upp sig?

Nu läste jag senast idag Fru EB:s hyllning till sitt kommentarsfält, men jag måste ändå skriva en sådan även jag (copycat som jag är). Ibland tar det ganska lång tid innan jag svarar er, men det beror inte på ointresse utan på att ni ger mig så mycket att tänka på och jag vet själv hur gärna man får ett genomtänkt svar när man lagt ner tid och energi på att kommentera. Dessutom brukar jag ofta behöva fundera på era förslag eller reflektioner och diskutera dem med min man innan jag kan skriva ner ett vettigt svar. Poängen är att ni verkligen bidrar till guldkant på min tillvaro och jag är tacksam över att genom er få utvecklas ytterligare både som snålis och som person. Jag kan med absolut säkerhet säga att det bara är er förtjänst att jag fortsätter skriva även när jag är tröttare än tröttast eller allmänt omotiverad. Nu till dagens ämne som föddes ur kommentarsfältet på mitt förra inlägg, nämligen vad som är läskigt med att sluta jobba. 

Jag har velat fram och tillbaka så mycket på sistone gällande att sluta jobba helt permanent om något år eller att skaffa mig en alternativ karriär, eventuellt via en periods utbildning. De senaste dagarna har jag också börjat fundera på varför inte fler av oss slutar jobba när barnen är små och krävande för att eventuellt ta upp en karriär senare i livet när det är mindre hektiskt. En av mina vänners mamma gjorde faktiskt precis så, att hon var hemma tills yngsta var tonåring och sedan började vikariera en del för att få pengar och sysselsättning. Nu när alla barnen är stora jobbar hon nästan heltid, tror jag. När jag läste era kommentarer igen idag så insåg jag själv att svaret på den frågan är att det är för läskigt att klippa banden till arbetslivet. Det innebär i praktiken att även en familj som vår, som klarar sig på en lön gott och väl, jobbar en massa mer än vi behöver för att jag inte är säker på hur vägen tillbaka skulle se ut om jag ändrade mig och faktiskt ville jobba framgent. För vem vill anställa någon som fokuserat på familjen de senaste 10 åren? Kanske någon som är på jakt efter dagmammor, men troligen inte så många andra. 

Det tar mig osökt in på rädsla nummer två, nämligen att familjens behov kommer ändras framöver. Som jag delade med mig av i mitt förra inlägg upplever jag redan nu att framför allt Minis förväntningar och krav ökar och det är faktiskt läskigt att nu, en sådär 35 år innan normal pensionsålder (när är ens normal pensionsålder numera?), kasta in handduken och säga att jag med säkerhet vet hur dyrt liv min familj kommer ha framöver. Mini kanske får för sig att satsa på ridning och därmed drömmer om en dyr egen häst och inackordering? Nu vet jag inte exakt hur dyr en häst är, men Fri2032 har onekligen skrämt mig en aning. En kollega till mig pratade i princip varje rast om hur hennes dotters simning påverkade familjens ekonomi negativt, alltså till den grad att det verkligen var ett problem. Tydligen behövdes nya baddräkter för tusentals kronor regelbundet och resor land och rike runt var och varannan vecka som också kostade multum. Det måste ju dock inte ens vara ett intresse, utan det kanske visar sig att Plutten har stora funktionsnedsättningar och behöver hjälpmedel i framtiden eller så stora begränsningar att hen inte på egen hand kan försörja sig även som vuxen. Då vore det ju tråkigt om mamma gått i pension innan 40 och enbart har sin tid att bidra med. Det kan låta långsökt att oroa sig för sånt, men jag har en mamma i min närhet vars vuxna dotter är i precis den situationen på grund av diverse diagnoser (och då inte typ av allvarligare fysiska slag, men i kombination gör de det orealistiskt för henne att få ett jobb någonsin) och jag vet att det är ett stort orosmoment för hela familjen. 

Även om jag upplever familjens behov som läskigare har jag också insett att jag själv kan förändras, vilket är det tredje osäkerhetsmomentet som jag lyckats identifiera. Ibland när jag pratar med någon som jag inte umgåtts med på några år slås jag över hur otroligt mycket jag själv förändrats med åren. Det var inte så länge sedan miljön var det sista jag tänkte på och som resor var det absolut mest centrala i mitt liv. Sedan kom barnen och prioriteringarna ändrades radikalt. Kan det kanske uppstå något liknande längre fram? Kanske får jag en fyrtioårskris och får för mig att jag måste uppleva Sydostasien varje år eller hoppa bungyjump och fallskärm i Sydamerika varje födelsedag? Det är så klart inte lätt att veta hur ens preferenser  kan komma att ändras och jag har egentligen en stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem, men inte desto mindre är det läskigt. Gissningsvis kan en del problem vara lättare att lösa, som en önskan om att slippa städa mitt eget hem (dvs skärp dig!), än andra som gäller lite större drömmar. Om drömmen till exempel skulle vara att resa jorden runt skulle det vara sorgligare att inte fullfölja den av ekonomiska skäl än om drömmen vore att ha matkasse varje vecka. 

Precis som vanligt har jag inte någon bra slutsats gällande rädslor eller hur jag ska våga ta steget att så småningom permanent lämna arbetslivet. Däremot känns det ganska bra att genom bloggen ha fått ventilera vad som faktiskt känns som hindrande så att jag får möjlighet att fundera på hur jag ska hantera mina egna rädslor. Lustigt nog har jag insett att jag inte känner mig överdrivet rädd för att vara sysslolös, vilket var något en arbetslös granne nyligen beskrev som det värsta med att inte ha ett jobb. Det gissar jag också skulle kunna förändras när väl barnen är utflugna och min man fortfarande vägrar komma hem från jobbet i tid eftersom han har så myyyyyycket att stå i. Men om sysslolöshet är ens största problem borde man ju rimligen kunna engagera sig ideellt i något som till exempel ungdomsidrott, skräpplockning, eller random lokal förening. Om inte det känns lockande kan jag redan nu lova att baka frukostbröd till hela grannskapet free of charge så att jag slipper känna mig uttråkad. 

Vad tycker du är skrämmande med att sluta jobba? Dela gärna med dig om det eller något annat du har på hjärtat som till exempel aktuell pensionsålder eller en gissning om vad den kommer landa på om en sådär 30-40 år. 

Hur blir man egentligen sådär nöjd?

För ett tag sedan pratade jag med en vän som jag lärt känna utanför FIRE-sfären, men som har liknande ambitioner som många av oss, nämligen frihet. Samtalet vi hade var närmast terapeutiskt och jag försökte hjälpa honom komma vidare, eftersom jag upplever honom fast i en rätt tråkig situation som han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Efter att ha lyssnat på mina argument ett tag kunde jag i hans blotta andhämtning höra just hur frustrerad han kände sig och han yttrade då något av en magisk mening i våra kretsar, nämligen: "Men det är ju lätt för dig att säga. Du är ju så himla nöjd hela tiden!" Det här är spännande av flera anledningar och dagens inlägg ska därför handla om det här med att vara nöjd. 

Som av en händelse har ämnet kommit upp flera gånger på sistone, däribland i Fru EB:s bok och i kommentarsfält i diverse bloggar. Jag tror likt många andra att det här med att vara nöjd (inte lycklig), är rätt så centralt för att både kunna nå FIRE och för att kunna må bra som FIRE. Det faller sig ganska naturligt, eftersom den som ständigt är missnöjd med sitt hem, sitt utseende, sin partner och så vidare sannolikt kommer lägga en massa pengar på att åtgärda problemet (och då menar jag inte terapi, utan snarare nya tapeter eller dieter). Samtidigt riskerar samma person nog att bli missnöjd ungefär samtidigt som frihetsmålet är uppnått och därmed att inte må underbart bra som fri. Kort sagt så är det nog rätt så centralt för individen, oavsett målsättning i livet, att hitta förnöjsamhet. 

Har min vän då rätt i att jag är nöjd hela dagarna? Jag önskar det vore så och till viss del kanske han har en poäng. Det han menade, och det utvecklade han också senare i samtalet, var att jag inte har någon dyr hobby, mår som bäst om jag får vara i fred i naturen eller med en biblioteksbok. Med andra ord är det inte så dyrt för mig att leva mitt liv och därmed också rätt så lätt att uppnå fyraprocentsregeln och ännu lättare för mig och min familj att tillfälligt klara oss på enbart en inkomst. För honom, och kanske framför allt för hans partner, ser det inte ut så och ens en kortare tid utan full lön skulle leda till att frihetsmaskinen utarmades. Jag är ganska långt ifrån att vara i hans situation. Faktum är att jag tror att vi sparar mer än hans familj även nu när jag är föräldraledig utan inkomst. Samtidigt kan jag relatera till en känsla av att inte vara helt nöjd och vilja ha mer, något som jag bara för något år sedan skulle ha haft svårt att förutspå. 

Vad är det då jag är missnöjd över? Som ni nog vet finns det en rad olika saker jag inte är superglad över, där kanske mitt jobb länge varit på första platsen. Att vara missnöjd med jobbet är dock inte ett enormt stort problem i sig, eftersom jag tack vare mitt frihetskapital inte känner mig fast på samma sätt längre utan roar mig mentalt med att veta att jag inte måste vara där som tidigare. Det som är ett desto större problem och som på sistone allt mer satt familjens tillvaro i gungning är barnen. Till följd av att Mini blir äldre, klokare och mer självständig börjar det för oss båda bli alltmer uppenbart att våra livsval påverkar barnen. Det är inte så att våra barn egentligen lider och de har det sannolikt bättre än snittet även i det här landet, men vi börjar få allt fler frågor om varför inte vi också bor i ett stort hus med pool som X, Y och Z och varför alla andra åker till Mallorca på påsklovet och inte vi. Det tjatas också allt mer om diverse prylar, kläder, husdjur och liknande samtidigt som Mini börjar sätta sig in att det inte är helt sant att vi inte har råd. Både jag och min man har plötsligt drabbats av dåligt samvete för våra livsval, alltifrån den vegetariska kosten till val av bostad och faktiskt inkomstnivå. Det var länge sedan som jag kom till insikt gällande att jag inte orkar jaga karriär eller satsa på högsta möjliga lönen, men jag har inte sett det som ett beslut som påverkar någon annan än mig själv. 

Som en del i att hantera det här och vara lite proaktiva har jag och min man börjat fråga Mini vad som varit bra med en viss dag och vad hen är tacksam för. Det här är en svår övning, men faktiskt galet effektiv även för mig. Jag märker rätt så tydligt att jag nu kan vika ihop mina kläder och vara tacksam över den sköna amningstoppen eller gravidbyxorna som är helt galet bekväma (gravidbyxor är enligt mig guds gåva till mänskligheten för övrigt). Jag försöker också påminna mig själv om hur fint det är att ta en fika när Mini är på förskolan eller vilken tur jag har som har en liten trädgård att odla sallat i. Än så länge vet jag inte om Mini känner sig mer tacksam än tidigare. Ibland känns det dessutom som att hen missförstår konceptet lite och uttrycker tacksamhet för saker som faktiskt inte ger någon glädje. Jag fick till exempel höra att hen är tacksam över att jag lagar så hälsosam mat, vilket är ironiskt med tanke på hur mycket ilska jag får ta emot när väl maten ska inmundigas. 

Vad är det då som gör att jag ändå försöker? Ibland (rätt ofta till och med) känns det som att det vore enklare att tömma våra aktiekonton och köpa oss en exklusiv villa för 6-7 miljoner istället för att lära mig själv eller mina barn att vara nöjda med det vi faktiskt har. Men risken med det är att vi alla bara vill ha ännu mer. Ibland när jag roar mig med det otroligt billiga nöjet att iaktta folk slås jag nämligen av att alla andra också bara vill ha mer. Vi har bekanta som flyttar vartannat år för att uppgradera sig, grannar som kommer hem med nya fordon oftare än vi tvättar bilen och vänner som ständigt är på jakt efter nästa resa eller kick som ska göra livet fulländat. Det låter nästan som ett skämt, men jag tror att de flesta av oss är så upptagna med att jaga lycka att vi nog inte ens förstår vad vi håller på med eller varför vi gör det. I vanlig ordning vet jag inte om jag kommer lyckas lära familjen att vara nöjd. Ni är trots allt många som varnat mig för att det är dyrt med äldre barn och plötsligt börjar jag förstå varför. Jag kanske inte själv kommer sluta vara nöjd med hembakade kanelbullar och biblioteksböcker, men om jag fortsätter vara en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete för allt mina barn inte har så kommer inte heller jag förbli så värst nöjd ändå. 

Vissa dagar funderar jag på om det vore lättare att vara nöjd och tacksam om vi flyttade till ett område med något lägre standard eller till och med ut på landet för att knappt ha någon alls att jämföra oss med. För visst är det så att jämförelse är relevant här. Jag tycker objektivt att jag tjänar tillräckligt med pengar och att vi lever ett rätt bra liv. Men om jag däremot jämför mig med mitt syskon med högst inkomst eller med grannen med flashigast villa är det lätt att få en annan känsla. När jag ser Minis missnöje är det till 100 % kopplat till att hen jämför sig med sin omgivning. Det handlar i princip aldrig om något som Mini själv kommit på att hen vill ha, utan om att hen har sett eller hört någon kompis som har något och att avund då uppstår. Och jag minns faktiskt hur det där var, vilket kanske är kärnan till varför jag har så svårt att leva det liv som jag upplever som tillräckligt bra och istället går och är missnöjd för att mina livsbeslut inte leder till att Mini får allt som Mini vill ha. Nej, att vara nöjd är inte allltid lätt. Men om det är något jag ska sträva mot tills jag dör så blir det nog ändå det, snarare än ett allt flashigare hem eller finare garderob. 

Är du nöjd? Har du några tips för hur man blir det? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet! 

Kan det bli för sent att byta jobb?

Innan jag börjar pladdra på om dagens ämne måste även jag få säga att jag (äntligen) läst Sparboken och gillat den ganska exakt så mycket som jag hade förväntat mig. Trots att jag är övertygad om att jag läst alla Fru EB:s inlägg och följt henne i princip sedan start så innehöll boken tips som var nya för mig och tack vare att den är förlagslös (tror jag i alla fall) så upplever jag den som mer personlig än många andra böcker. Den som gillar hennes blogg lär älska boken. Jag är inte den som skriver bokrecensioner så jag kommer inte mala på alltför mycket om den här och nu, men jag kommer definitivt rekommendera den till folk. Faktiskt även till den som likt mig inte alls känner igen sig i klädkapitlet för så underhållande och bra är boken som helhet. Den är lite som en buffé (eller smorgasbord som amerikanerna skulle ha sagt) och man kan ta med sig det som faller en i smaken och skita i det som inte passar in på ens liv. Jag funderar också på att testa den på någon som inte läst bloggen för att se om den är lika skoj då, jag tror att den går hem även då nämligen. Dagens ämne är dock inte så värst kopplat till boken, även om den gjorde mig så otroligt mycket tryggare i mina livsval. Idag tänkte jag nämligen skriva lite om det här med att byta jobb. 

Som jag har skrivit tidigare så närmar sig FIRE med stormsteg, eller ja, allt är ju så klart relativt, men det närmar sig i alla fall. Det har fått mig att klura rätt mycket på om jag orkar byta karriär eller ge mig in i jobbcirkusen igen. I skrivande stund har jag inte helt landat i frågan, men jag har under en längre tid fascinerats över att jag tvekar eftersom det "ändå bara är några år till FIRE". Jag är alltså i trettioårsåldern och tycker ändå att det kanske är lite sent att byta jobb, ungefär som tanterna på mitt jobb brukar tänka när de närmar sig 63-årsdagen. Objektivt kan jag förstå mitt eget resonemang. Att byta jobb, gå igenom platsbanken (om det ens finns någon sådan numera?), skriva brev och fjäska på intervjuer tar ändå en hel del tid och kanske framför allt energi. Att vara ny på jobbet, kanske med provanställning, kräver också en viss insats och det kan vara rätt dränerande det med. Man måste ju lära känna sina kollegor och sätta sig in i arbetsuppgifterna, och gissningsvis även organisationskulturen. Sånt är inte alltid jätteroligt, under distansarbetets Coronaår kan det kanske vara jäkligare än någonsin (eller enklare, vad vet jag).  Samtidigt tycker jag att mina egna tankar är totalt irrationella eftersom pengarna på banken ska göra mig trygg, inte lat.  Och där någonstans måste jag vara självkritisk nog att inse att mina pengar faktiskt gjort mig lite bekväm. Jag vet att jag i tidigare inlägg skrev att det kan vara jobbigt att ha pengar om de hindrar en från att kunna säga att man måste stanna kvar på en kvävande arbetsplats. Men som det visar sig upplever jag att mitt kapital gör att jag nästan känner att det är skitsamma om jag stannar kvar på en dålig arbetsplats. Lite som att ett år eller fem hit eller dit inte gör någon skillnad. 

Och det där med uthållighet är ju spännande. En god vän till mig sa nyligen till mig att jag är världsmästare på att stå ut. Hon menade det som något dåligt tror jag, men jag ser också det som något positivt, eftersom jag är övertygad om att det är anledningen till att jag lyckats så bra under min sparresa. Nu vill jag inte påstå att det bara är bra att stå ut, men det gör det sannolikt lättare för äktenskap att hålla och att undvika dyra renoveringar. När det kommer till arbetsplatser däremot är jag mer tveksam om det är en positiv egenskap. En person med lite starkare självbevarelsedrift och som var övertygad om sina möjligheter att hitta något bättre skulle kanske bara lämna den dränerande arbetsplatsen och använda sitt kapital till att möjliggöra uppväxling av jobbletande eller kanske söka sig till något så otryggt som ett vikariat. 

Hur skulle jag kunna spara ännu mer?

Ju närmare friheten kommer, desto viktigare känns det att ha bra koll på familjens ekonomi. Som jag tidigare skrivit har vi därför börjat klura allt mer på hur vi vill leva, men en sak som också kommit upp är vilka ytterligare besparingar som vore möjliga. Det här inlägget ska därför behandla potentiella sparmöjligheter som min familj ännu inte realiserar. 

Jag tror att de flesta inom FIRE-kretsen rätt tidigt inser styrkan i att ha låga utgifter. För att dra ner på utgifterna leder som bekant inte bara till att man kan spara mer idag, utan även till att man inte får samma behov av pengar för att klara sitt uppehälle i framtiden (givet att man fortsätter att leva på liknande sätt). Med det sagt så finns det besparingar som är svårare eller till och med omöjliga att göra när man fortfarande arbetar, medan det finns andra som man inte gärna vill göra när man forfarande arbetar. Det finns även en tredje kategori som rör sparområden som man kanske aldrig vill komma till, men egentligen kan göra om man bara måste. Sedan finns det ju så klart också en del besparingar som de allra flesta av oss kan göra här och nu, men av någon anledning inte kommit sig för att göra ändå. Under de senaste veckorna har jag funderat allt mer på vilken sparpotential vi har, dels innan FIRE och dels efter FIRE. Till slut har det utmynnat i någon typ av lista som följer här: 

1) Vi skulle kunna odla mer och på ett smartare sätt, kompostera fram egen jord och prioritera de dyrare råvarorna som vitlök, tomater och jordärtskockor. När vi väl har odlat dem skulle vi också kunna bli bättre på att frysa och förädla så att de räcker under hela året. På samma sätt skulle vi också kunna plocka mer ätbart i skogen och ta tillvara på ännu mer äpplen och annan trädgårdsfångst från grannar, släkt och vänner. Just nu känner jag att orken tryter lite för att satsa storskaligt på odling, men jag kan inte tänka mig annat än att frihet samtidigt som barnen sover hela nätter skulle kunna ha en positiv effekt på detta. (Även fast det inte gick så jättebra förra året.)

2) Vi skulle också kunna dra ner på onyttigheter. Jag upplever att familjen lägger orimligt mycket pengar och kalorier på godis, chips och liknande, men just nu har jag faktiskt inte orken att göra något åt det. Det är alltså vi vuxna som framför allt lever ohälsosamt, men i en tid utan familj och vänner och när jag sover extremt dåligt känns socker som livets glädje och jag orkar därför inte dra ner nämnvärt på det för närvarande. Min förhoppning är att det här ska förändras längre fram, särskilt om jag ska kunna komma i mina prebaby-kläder som just nu mest ligger och påminner mig om att jag är lat. Notera att jag inte pratar om den här bebisen, utan om kläderna jag hade innan Minis ankomst... 

3) Det är lite utav en sorg för mig att jag av Coronaskäl inte kan gå och kolla efter varor på kort datum eller vara en extraprisjägare som småhandlar i stadens alla butiker för att få lägsta möjliga matkostnader, men det är ju så läget är nu. Fördelen med detta är att det finns stor potential till lägre kostnader framledes och det är ju inte enbart enbart negativt. Jag ser framför mig att jag kan roa eventuella hemmavarande barn med att jaga mejerivaror med röd lapp och samtidigt få mina 10 000 steg per dag. Låter det inte som en dröm-aktivitet för dig? Nåväl, vi är ju alla olika. 

4) På samma sätt som Corona påverkat min matkostnad negativt så har pandemin även lett till att jag drar mig för att shoppa begagnade kläder och prylar på Marketplace och loppisar. Jag vill helt enkelt undvika folk så gott det går. Det har var redan innan Corona ett av mina sämre områden, men nu är det en rätt stor skillnad. Under framtida frihet tänker jag mig dock att det skulle kunna bli ändring på detta, vilket säkerligen skulle frigöra en del pengar. 

5) Lite av samma anledning, men också av tidsbrist (eller kanske lathet), har jag svårt för att sälja av saker och då framför allt barnsaker. Om jag bara skulle orka lägga upp annonser på framför allt Tradera så skulle det kunna komma in en del pengar. I nuläget hamnar allt istället hos diverse välgörenhetsorganisationer, men det av störst värde har jag låtit ligga kvar i någon slags förhoppning att jag i framtiden kommer palla sälja det.  

6) Jag skulle också kunna bli ledare för barnens aktiviteter för att spara in på terminsavgifter. Det här har lustigt nog typ varit en ganska dyr kategori sedan Mini blev typ två år och vi började med aktiviteter. Så potential finns absolut, ork däremot absolut inte för nu. 

7) Vi skulle också kunna byta elbolag ofta. Det verkar knappt finnas några begränsningar på hur mycket man kan spara in på det om man bara orkar, trots det har vi varit lite dåliga på att ta oss tiden (läs: jag, min man kommer aldrig någonsin byta avtal för att spara pengar).

8) När vi pratar om vad som inte är aktuellt så länge jag har ett jobb så är kläder ett intressant område.  Jag tror nämligen att jag i princip har kläder för 10-20 år framöver om jag bara accepterar att inte se helt respektabel ut. Jag skulle alltså i ordets striktaste mening inte behöva köpa kläder igen, men lär i viss utsträckning fortsätta med det så länge jag måste gå till jobbet. (Den som har läst Fru EBs bok eller blogg för den delen inser här att det finns rätt fundamentala skillnader i inställning till kläder mellan oss.)

9) Jag skulle också om det verkligen krävdes kunna sänka kraven och vara mindre av en moraltant när jag handlar mat. Det skulle till exempel kunna innebära att sluta med REKO, ekologiska produkter och svenska livsmedel. Här tror jag att jag skulle kunna spara rätt mycket, men är i nuläget inte alls beredd att göra det. Däremot, om allt krisar ordentligt när jag väl står utan anställning så är det ändå ett grepp att ta vid. 

10) Jag skulle också rätt enkelt kunna öka inkomsterna med hjälp av några uppdrag för kommunen eller mystery shopping. Det är i och för sig inte någon besparing, men skulle möjliggöra ett ökat sparande nu och ett minskat uttag post-FIRE. Som jag skrivit tidigare känns dock bara tanken på det sjukt jobbigt för närvarande, men det är ju trevligt att ha i åtanke att det finns en möjlighet om jag bara skulle orka eller vilja. 

Hur skulle du kunna spara ännu mer? 

När friheten kommer tidigare än beräknat

Jag har inte sagt upp mig eller vunnit på Lotto, däremot befinner jag mig plötsligt mer än fem år in i min sparresa. Även om jag själv tycker mig vara superduperung, inser jag att jag blivit äldre och att kapitalet ökat i takt med min stigande ålder (och kanske även tack vare nästan orimligt bra börstider). På sistone har jag därför funderat lite på hur jag ska gå vidare utifrån de förutsättningar som jag har nu, vilket är vad det här inlägget ska handla om. 

Det är nästan lite roligt hur oplanerad jag varit gällande när och hur jag ska nå FIRE. Jag vet inte egentligen om jag ens hade satt ett riktigt mål för belopp, utan har istället fokuserat på att spara så mycket som möjligt och att sätta höga delmål. Det här brukar vara en rätt dålig strategi för de flesta, men det har faktiskt fungerat för mig, sannolikt tack vare att jag har varit rätt så naturligt sparsam redan innan jag upptäckte FIRE. Trots det har jag nog mentalt varit inställd på att jag kommer behöva jobba till runt 2030, vilket ändå är rätt länge till. Samtidigt har föräldraledigheten och den växande portföljen fått mig att landa i att det nog ändå är runt tre miljoner jag behöver för att ha möjlighet att dra mitt strå till stacken i det här hushållet finansiellt, men med en man som gillar sitt jobb så är det nog inte så sannolikt att de där pengarna i praktiken kommer behövas alls. Utan att jag reflekterat så mycket över det har jag nu passerat två miljoner, samtidigt som jag bor i ett hus med låg belåning och lever med en man som är god för runt samma belopp som jag själv. Vad det i praktiken betyder är att mitt mål (om ingen stor börskrasch väntar inom kort) bör gå att nå med enkelhet inom fem år, men sannolikt tidigare än så. 

När jag först insåg det här inföll ett glädjerus och jag kände mig också lättad. De pengar som jag har stretat ihop har faktiskt i sig själva blivit så pass starka att den väldigt passiva avkastningen överskrider mina nyinsättningar, vilket gör att jag känner att jag till viss del redan nått mitt mål. Jag skulle kunna gneta på, sluta spara helt och gå i pension vid 50 som rätt så stenrik, jag skulle kunna plugga i fem år till drömyrket (om jag nu visste vad det var) utan att oroa mig för pengar och jag skulle kunna jobba deltid under många år utan att spara en krona och ändå ha en rejäl pension långt innan snittkvinnan med under medellön (vilket alltså är min kategori). Det här har väckt en massa tankar och jag är i full gång med att sortera bland dem, men vad som står klart är att det inom de närmaste åren är centralt att jag och familjen bestämmer oss för hur vi vill leva. På något vis så har vi hamnat i ett läge där vi har alla möjligheter i världen, men om vi till exempel känner en önskan (inte ett behov) av att uppgradera vårt boende kommer det påverka kalkylen och dessutom vore det klokt om jag hade kvar min trygga anställning innan vi slog till på det boendet. Jag har också funderat mycket på om jag ska byta jobb för att se om jag kan hitta det där jobbet som gör att jag inte längre ser behovet av FIRE eller om jag till och med ska skola om mig i jakten på yrket som gör mig hel (dela gärna med dig i kommentarsfältet om du har ett sådant). 

Som ni hör finns det många frågetecken, men det som jag tycker är så spännande är att även jag blivit ett exempel på att det går snabbare än man tror att nå frihet. När jag skriver de sista raderna på det här inlägget (i vanlig ordning kräver mina barn att skrivandet blir lika sammanhängande som köttfärs ungefär) har jag precis tagit en paus från att rensa ett förråd. Pausen beror på att jag blev helt överväldigad av uppgiften när jag insåg just hur kaotiskt förrådet var. På sätt och vis tror jag att det förklarar varför jag inte hade klarat av att sätta ett tydligt mål för när och hur jag ska nå FIRE. Om jag hade suttit där för drygt fem års sedan med ett litet barn och sagt till mig själv att jag behöver samla ihop tre miljoner kronor för att kunna vara mer med hen när hen växer upp, så hade jag nog börjat gråta och tröstat mig med en fin body eller två från Polarn och Pyret istället. Nu sitter jag här en solig vårdag, njuter av hembakat fikabröd som min man slängt ihop en vardagskväll efter jobbet och lyssnar på en väldigt söt bebis som jollrar bredvid mig. Och trots det, trots att jag inte slitit för brödfödan idag (om man inte räknar det trista rensandet) så kommer jag med största sannolikhet nå FIRE under de närmaste åren. Jag vet att många tycker att jag har ett för litet kapital för att klara mig, särskilt med tanke på mina två barn, men det är åtminstone tillräckligt för att ge mig sinnesro.  Sinnesro att våga lämna min man om jag skulle vilja (vilket jag absolut inte vill), sinnesro att kunna bli sjukskriven, arbetslös eller faktiskt dö utan att oroa mig för min familj. Pengar ger frihet. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte alltid vi uppskattar att ha den friheten (eftersom det är skönt att ha något att skylla på för att stanna kvar i en dålig relation eller  på en giftig arbetsplats), men inte desto mindre är det en frihet att ha möjligheter. Därför känner jag mig för stunden närmast nykär i livet, även fast jag och min man kommer behöva lägga ner ett gediget arbete framöver på att bestämma oss för hur vi faktiskt vill leva framöver. Jag tror det blir bra. Och om det inte blir bra, blir det ändå lättare med ett par miljoner på kontot än utan. 

Hur långt in i friheten har du kommit? 

Dela gärna med dig om hur det känns att ha kommit så långt på resan som du har, eller dela med dig om vad som helst. Ni, mina kära läsare, är nämligen otroliga på att sprida såväl kunskap som inspiration till både mig och varandra. Tack för det. 

Mina minsta besparingar

Hej på er! Jag ber om ursäkt för mitt högst sporadiska bloggande, men får skylla på en liten människa som helt plötsligt inte kan sova på annat sätt än mage mot mage mot sin mamma så jag har sällan fria händer att skriva numera. När jag skrev mitt förra inlägg hade jag ändå för avsikt att skriva om ett annat ämne, nämligen mina små (närmast löjliga) sparknep. Det är därför dagens tema. 

Även om jag prisat att vara otrogen mot varumärken roar det mig varje gång jag borstar tänderna att min tandkrämsbesparing som jag varit rätt så nöjd med eftersom bytet inledningsvis kändes som en så stor uppoffring (Ica Basic istället för Pepsodent) sparar oss typ tre kronor per tub och jag gissar att det går åt max två tuber i månaden. Total årlig besparing blir därmed 72 kr. Det är nog relativt säkert att påstå att min tidiga pensionering inte kommer att vara tack vare tandkrämsbytet. 

Min nästa besparing upptäcktes under Coronas mest akuta jästbrist. Jag kom nämligen på att det går utmärkt att minska jästmängden. Nu får ett jästblock räcka till två plåtbröd istället för ett. Det här tycker jag är extra roligt för att min supersparar-kollega Sparo skrev för ett tag sedan i sitt kommentarsfält att han var sparsam, men inte extremt snål (taget friskt ur minnet) och därför inte minskar ner jästmängden för att spara en krona. I praktiken betyder det att jag nu kan kalla mig ännu mer sparsam än självaste Sparo, vilket gör mig lite stolt. Det allra bästa är dock att tipset tycks generera större och större besparingar ju längre tid som går, eftersom jästpriset ökar titt som tätt. När jag senast handlade kostade en kub med färsk jäst nästan tre kronor. Det är en rejäl ökning från 1,80 som jag betalade för ett år sedan. Att baka sitt eget bröd istället för att köpa det på Willys upplever jag inte heller som någon alltför stor besparing, men den är definitivt ändå större än den som halvering av jästmängden ger. 

Utöver det har jag blivit en elektricitetsfascist. Jag tinar till exempel allt som oftast frysta saker i kylskåpet för att minska elförbrukningen och är en tjatmoster som regelbundet frågar min man vad han gör i tvättstugan eller badrummet när han i praktiken sitter vid köksbordet. Han är nämligen riktigt kass på att komma ihåg att släcka lampor efter sig. När jag jobbade brukade han lämna och jag hämta på förskolan. Det var inte helt ovanligt att alla lampor på nedervåningen var tända när jag kom hem på kvällen. Nu handlar ju det här om besparingar och inte om att gnälla på ens respektive, så för att slutföra resonemanget så läste jag nyligen om hur mycket man sparar på att vara en sådan som alltid släcker lampor, och det visade sig vara typ en krona i veckan. Inget jag blir rik på där heller med andra ord. 

Jag har också blivit expert på att hitta alternativa användningsområden för avfall. Nyligen konstaterade min man till exempel helt krasst att han tänkte göra mig sur genom att slänga en korvbröd-påse i återvinningen. För den som inte vet det så är korvbrödpåsar rätt bra påsar att förvara hembakat i och dessutom det enda köpebrödet som kommer innanför dörren i det här huset numera. Nu överlevde jag förvisso att han kastade en stackars påse, men mitt mål i livet (i brist på yrkesmässiga ambitioner) är att inte köpa fler avfallspåsar någonsin och att låta det gå rätt länge innan jag köper fryspåsar. Jag vill med andra ord använda de påsar som finns fler än en gång  definitivt. Besparing på detta? Med tanke på att det går åt två soppåsar i månaden i hela hushållet är den inte enormt stor. Kanske en krona i månaden på avfallspåsar och något liknande på fryspåsar. Sannolikt kommer inte den här besparingen leda till att hela familjen kan åka till Maldiverna när jag fyller 40, eller ens 100.

Som ni märker är det en hel del saker som jag gör utan att det är något som kommer göra mig rik. Turligt nog för mig drivs jag ofta inte bara av snålhet när jag gör saker som dessa, utan även av ett miljöengagemang. Inte desto mindre skulle jag vilja påstå att små, till synes oviktiga besparingar kan vara ett tydligt tecken på att ens mindset har ändrats och att man ser på resurser på ett annat sätt. Som jag konstaterade i början kommer jag inte bli rik på att byta tandkräm, men att faktiskt fundera lite på vilka produkter som man värdesätter att lägga mer pengar på kan vara desto mer belönande rent ekonomiskt. Jag tänker också att det är ett rätt fint tankesätt att värdesätta saker som för många bara är skräp. Om man verkligen lär sig laga och ta tillvara på saker som andra skulle ha slängt, tror jag att det finns mycket pengar att spara. Ja, även om varje individuell besparing förstås ofta är minimal.

Har du gjort några förändringar som lett till minimal besparing men som du ändå gör? Finns det något du aldrig skulle göra för att spara några kronor? Dela gärna med dig i kommentarsfältet! 

Mina bästa ekonomiska förändringar

Nu och då pratas det om saker en person kan göra för att boosta sparkvoten eller nå ekonomisk framgång på studs. Det är ofta tips som att sluta med köpkaffe och att ta med en matlåda till jobbet. De här tipsen bygger på en ursprungskonsumtion som är betydligt högre än vad min någonsin varit och därför har jag otroligt lite att hämta från dessa tips. Till följd av detta har jag börjat att allt oftare fundera på vilka förändringar jag gjort i mitt liv som lett till störst effekt på min privatekonomi. I det här inlägget tänkte jag spåna vidare kring detta. 

Det talas ofta om maten när det ska sparas pengar. Jag personligen gillar tanken på att köpa vettig mat, att producenten ska få en rimlig ersättning och att maten inte ska vara miljövidrig. Som många av er vet köper jag därför mycket mat via REKO och numera även Crowdfarming, samt allt oftare ekologiska livsmedel generellt. Trots det lägger min familj idag mindre pengar på mat än vad vi gjorde när vi inte hade barn och inte vägrade utländskt kött och liknande. Det beror framför allt på att vi dragit ner på  köttkonsumtionen rejält. Jag har inte gjort någon beräkning på vad det sparar oss, men jag skulle gissa att det är mer än en tusenlapp i månaden, varje månad hela året. Den här förändringen har kommit efter att bloggen startades, men har lett till en stor och framför allt permanent besparing. Om vi helt skulle sluta äta kött, vilket jag personligen gärna skulle göra, skulle vi spara ännu lite till eftersom det kött som vi köper idag i regel är ekologiskt och närproducerat med vissa undantag. För mig har det här varit en stor framgångsfaktor i kombination med mitt gamla tips att dra ner snittet på måltiderna. Vi brukar till exempel alltid köra någon slags vegetarisk biff minst en gång i veckan och den dagen kostar hela familjens mat en tjuga eller så. Med det sagt så undviker vi köttsubstitut och har använt baljväxter som ett sätt att få i oss protein och spara pengar. 

På samma tema upplever jag att familjens förändrade förhållningssätt till varumärken har haft en stor inverkan på vår ekonomi. När jag flyttade hemifrån upplevde jag att det var väldigt viktigt att det var "rätt" märke på alltifrån ketchup till tandkräm och det var nog först när jag och min man flyttade ihop som jag lärde mig att pröva de billigare alternativen först. Att inte automatiskt köpa Colgates tandkräm för att ens föräldrar gjorde det eller iPhone för att alla andra använder en sån har sina fördelar. Det betyder inte att jag alltid väljer det billigaste alternativet, men för många varor (tex tandkräm) har jag insett att budgetalternativet är precis lika bra. I de flesta andra fallen upplever jag att mellanklass-alternativet (typ Garant) duger för ändamålet. På samma tema är vi sällan heller helt bestämda på exakt vilket bröd eller yoghurt som ska köpas, utan vi kan utifrån veckans extrapris eller svinnlådan justera från Skånemejeriers vaniljyoghurt till Garants fruktyoghurt. 

Nu har ju jag nyligen skrivit om köpstopp och även fast jag inte har ett regelrätt sådant nu och inte heller har haft det tidigare så tror jag att en viktig faktor för oss ekonomiskt har varit att undvika shopping som problemlösning. Jag har länge försökt fundera i förväg på om det går att undvika köp genom att låna något, be om något från en släkting eller passa på att önska mig något i present (gäller både barn och vuxna). Min svärmor till exempel har allvarliga shoppingproblem och istället för att be henne sluta handla har vi insett att vi måste se till att hon handlar något som inte är helt värdelöst. (Ni anar inte hur många scarfs jag äger tack vare henne!) När jag i julas sålde in att hennes son ville ha strumpor i present blev hon skeptisk, men hon handlade ändå några par och vips så slipper vi köpa det själva. Min man brukar även be henne köpa byxor till Mini och choklad till mig (han vet att jag inte kan hålla mig), vilket gör att vi ofta slipper köpa sånt som vi annars tenderat att köpa på impuls. Med det sagt går det ofta att undvika köp helt och hållet. Böcker kan ju som bekant lånas på biblioteket, kläder som går sönder kan lagas och ligger och skräpar hos andra, och likaså slipmaskiner, krukor och annat man kan vilja ha. När utgångsläget blir att man ska försöka att undvika köp och annars köpa något begagnat så blir det betydligt lättare att spara pengar än om man springer till gallerian så fort ett problem dyker upp. 

Vi har också lärt oss att vi likt en treåring kan göra saker själv. För min del handlar det mycket om bak och matlagning med det senaste tillskottet att min man kan laga grymma asiatiska rätter, men det har även med mycket annat att göra. Jag har till exempel lärt mig (okej, kanske snarare tagit mig tiden) att laga kläder och min man har ägnat åtskilliga timmar åt att laga andra saker som är lite mer avancerade. Han har till exempel lagat några glappande leksaker och vitvaror som krånglat. Det är något jag aldrig hade ens övervägt att prova för några år sedan, men ju mer vi gör själva, desto mer möjligt känns det. Jag har till exempel otroligt svårt att tro att någon av oss kommer gå till frisören igen eller att vår fredagspizza kommer outsourcas på regelbunden basis. 

Det finns andra otroligt viktiga aspekter som spelar stor roll. Vi har ju till exempel valt att inte bo i villa och istället köpt ett boende som är billigare än vad banken tycker vi har råd med. För oss är det här dock inte någon förändring, eftersom vi alltid bott mindre än vi behövt. Däremot är det min upplevelse att våra inställningar förändrats med tiden och att vi tidigare hade en större ambition att i framtiden bo dyrare och i ett bättre område. I nuläget har jag svårt att tro att vi kommer välja att köpa något som är betydligt dyrare än nuvarande boende (som är värt ungefär hälften av vad  banken säger att vi har råd att köpa), vilket naturligtvis påverkar vår sparkvot positivt. 

Vilka val har du gjort som haft störst positiv inverkan på din sparkvot? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet! 

Varför går du upp på morgonen?

I höstas skrev Fri2032 ett öppenhjärtligt inlägg om dilemmat gällande att vara öppen med FIRE eller inte. Jag tycker själv att jag är rätt så öppen gällande mina ambitioner, men funderade i samband med inlägget ändå på om mina närmaste vänner hade koll på just hur seriös jag faktiskt är och hur långt jag kommit. För inte alltför länge sedan, i ett ålderskrispräglat samtal, kom det sig naturligt att berätta mer om detta för min bästa vän. Det visade sig att hon nog inte riktigt greppat hur långt jag kommit och hennes första fråga efter att ha lyssnat en stund var: "Men om vi bortser från allt det där med barnen - om du inte har ett jobb att gå till - varför går du då upp på morgonen när du nått FIRE? 

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Mitt första svar blev något i stil med att jag redan nu känner att jobbet inte motiverar mig att gå upp på morgonen, vilket kanske förklarar att jag när jag inte är föräldraledig ramlar in allt senare under dagarna. Men hennes fråga var ändå relevant på många plan och det som efterföljde var några veckors funderande på den frågan. Även om jag varit inne på liknande spår verbaliserade någonstans ett avsnitt av Bortom ekorrhjulet vad jag är ute efter med FIRE. Även om kvinnan som intervjuades är långt ifrån ekonomiskt fri på det sätt jag önskar bli så verkar hon ha en harmoni och ett liv som liknar min målsättning. 

För att resonera lite djupare så önskar jag att den ekonomiska friheten gör mig fri på en rad olika områden. Jag vill faktiskt till stor del vara fri för min familjs skull, inte bara för att kunna baka bullar med fikasugna barn, utan även ifall något allvarligare händer. Det finns många barn, kanske framför allt lite äldre sådana, som mår dåligt psykiskt eller har olika typer av funktionsvariationer som gör att en vuxens närvaro behövs. Då tänker jag att jag gärna vill kunna finnas där utan att Försäkringskassan eventuellt går med på att betala mig för det. Jag vill också kunna hjälpa till med läxor, resonera kring livets stora frågor (just nu: varför kastar människor skräp i naturen fast det finns soptunnor i närheten?) och trösta när det är jobbigt. Jag vill också finnas till för mina föräldrar när de behöver hjälp och lika så för mina svärföräldrar och kanske framför allt ge dem möjligheten att få en god relation med mina barn. När min man fyller år brukar han få ett brev av sin pappa och i ett av de senare breven beskrev min svärfar att han nog jobbat lite mycket under sina barns uppväxt och indirekt att han ångrade det (det var en äldre man som skrivit brevet så det var kanske inte så känslosamt, men det var min mans ungefärliga tolkning av det). Nu var det en liten utsvävning, men jag önskar ändå möjliggöra för min svärfar att få en bättre relation med sina barnbarn än vad han kanske haft med sina egna barn. De läsare som är väldigt fokuserade på arbetslinjen kanske tycker att det är onödigt med ekonomisk frihet för att komma dit, men för en person som jag med rätt så begränsad energi, behövs inte bara lite  mindre arbete för att jag ska vara tålmodig med barnen eller ägna mina lediga dagar åt att besöka far- och morföräldrar som bor en bit bort. 

Jag vill även underlätta ett hållbart liv. Här märker jag en extremt stor skillnad på min vardag under arbetsveckor och nu, där jag nu tar mig tiden att gå och cykla i mycket stor utsträckning och undviker bilresor. Vår bil har faktiskt stått i två månader nu och jag tror inte den kommer användas särskilt mycket under de kommande månaderna heller. Jag märker också att jag bättre tar tillvara på maten vi köper, att mindre andel frukt och grönt går till spillo och att jag tänker igenom mina köp betydligt bättre än vanligt. Utöver detta har jag en dröm om att i framtiden lära mig ännu mer om miljön och göra det jag kan för att den ska bli bättre. Till viss del gör jag det redan nu när tid ges, men jag inser att mitt lilla barn tar mer och mer tid och att jag inte längre kommer kunna maratonamma mig genom en dokumentär om plastiga hav eller energikrisen. Och just det är något jag uppskattar otroligt mycket, men knappast kommer känna att jag har tid och energi för när jag jobbar igen. Utöver miljö- och klimataspekten hoppas jag även kunna leva mer hållbart på ett personligt plan. Under min föräldraledighet känner jag att jag fått tid och lust att ta hand om min egen hälsa bättre, röra på mig betydligt mer och äta bättre. Det är också något jag tyvärr tror kommer förändras när vi båda jobbar i stor utsträckning igen. 

Jag vill också leva långsamt. För den som ägnat hela sitt vuxna liv åt att effektivisera alltifrån brödbak till städning och som multitaskar så fort chansen ges, är det här en ganska oväntad insikt. Men om det är något jag insett allt mer de senaste månaderna så är det att jag vill göra saker långsammare. Jag uppskattar en långsam promenad, att laga mat långsamt med Mini eller att handla mat i mitt eget tempo. Det som är intressant för mig är att jag fortfarande gillar att tvätta, gå med skräp till återvinningen och laga mat, men jag motsätter mig att det ska gå så effektivt till hela tiden. För mig är FIRE ett sätt att få göra detta i ett för mig vettigt tempo och ändå ha tid till annat. 

Det leder mig in på arbetsfrågan, för det är kanske få som kliver upp ur sängen för att få laga lunch långsamt (även fast jag älskar att äta långsam frukost mer än någonting annat). Jag hoppas hitta en sysselsättning som inte kräver otroligt mycket tid av mig och som är i linje med mina värderingar, samt inte är i konflikt med familjelivet. Hade det funnits ett jobb där jag enkelt kunde vara ledig med barnen när det är lov, som tillåter långledighet under sommaren och som kan anpassas i omfattning utifrån barnens och mina aktuella behov så skulle anställning kanske fungera för mig. Men just nu har jag inte hittat ett sådant jobb och därför ser jag fram emot möjligheten att skapa mitt jobb. Jag ser också fram emot alla de möjligheter jag ser när jag är ledig och inte ägnar mina dagar åt att lyssna på kollegors tjafs eller utveckla arbetslagets metodik. Om det är något som är sant för mig och de vänner som varit föräldralediga så är det nämligen att vi blivit betydligt mer kreativa och uppfinningsrika när vi varit föräldralediga. Jag är övertygad om att en exit från arbetsmarknaden skulle förstärka den känslan och därigenom möjliggöra visst bidrag till statskassan genom inkomst av tjänst (och det är ju det allra viktigaste som vi alla vet). För den som inte lyssnat på avsnittet som jag refererar till i början så började kvinnan som intervjuades att skriva böcker bland annat när hon slutade jobba heltid. Nu är kanske inte det vägen för alla, men själva poängen var att hennes exit (som alltså inte var FIRE-style) från ekorrhjulet gjorde att hon fick inspiration att göra annat som också gav pengar i slutändan. Personligen skulle jag nog också uppskatta att vikariera enstaka pass inom skola eller äldreomsorgen utan att vara absolut beroende av inkomsten och ha möjlighet att tacka nej när det inte passar livet eller jag inte har lust. 

En sak jag också insett är att det är fullt möjligt att en tids frihet skulle kunna göra att jag känner att det här med RE i FIRE inte är för mig. Just nu känns det absolut inte som att jag kommer jaga heltidsjobb efter att jag nått min frihetssiffra, men jag är öppen för att saker förändras. Det skulle inte heller förvåna mig om jag skapade ett eget företag som jag var så passionerad för att jag inte kunde hålla mig från att jobba betydligt mer än jag tänkt mig. Men utifrån den trygghetsknarkande personligheten jag har så är det osannolikt att jag skulle må bra av att säga upp mig redan idag, vila ett år och sedan förhoppningsvis hitta en sysselsättning som ger en okej inkomst. Jag tror därför att kapitalet just för mig är extremt viktigt för att jag ska våga ta steget. För en lite tuffare person kanske det inte behövs några miljoner på banken för att det ska funka. På sistone har jag insett att den möjliga exitdagen nog infaller snabbare än jag tidigare hade tänkt mig, men det är något jag får skriva om en annan gång. För nu är jag nöjd med att jag identifierat ett antal skäl förutom min lön och mina arbetsuppgifter att gå upp på morgonen. 

Hur ser du på din vardag efter att du väl nått dina ekonomiska mål/FIRE? Tror du att du kommer känna att du har något syfte utanför din arbetsplats fyra väggar? Dela jättegärna med dig! 

Spara pengar med köpstopp

Som av en händelse skrev Efficient Badass om Deep Year här i dagarna, vilket tills nyligen var ett helt okänt begrepp för mig, men som nu kommit att betyda allt mer. I kort kan man säga att jag har som målsättning att under kommande månader köpa så lite som möjligt och att använda upp det jag redan har. 

Under de senaste månaderna har jag läst och hört allt mer om minimalism och köpstopp och jag tror att det var just kombinationen som fick mig att känna att det nu är dags att sluta lösa problem med konsumtion och rensa upp i förråden. Alternativt Minis äckligt fulla rum som orsakar mer konflikter här hemma än Donald Trump. Ett ganska naturligt ställe att börja på var köket och trots att jag hållit på i ett antal veckor så känns det inte som att frysarna blivit allt för tomma än och vårt extra torrskafferi är inte heller i närheten av tomt. Att äta upp allt vi har låter väldigt naturligt och den som är välorganiserad skulle inte ens spara pengar genom att äta upp saker, men vi är inte så välorganiserade. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så har vi (jag) en tendens att övershoppa mat när det är kort datum eller extrapris, vilket leder till ett totalt kaos. Nu är målsättningen att äta upp det som går och faktiskt slänga det som inte går att äta. Förhoppningsvis kan vi börja om på nytt om ett par månader och då ha bättre koll på vad som finns i frysen. En positiv bieffekt av detta som redan märks är att vi lagar en hel del nya rätter baserat på en viss råvara som jag hittat i frysen, nu senast till exempel bruna bönor som jag inhandlat lite på känsla. 

Ett annat fokusområde för mig är kläder. Trots att jag definitivt köper mindre kläder än de flesta, känner jag ett stort behov av att bara använda det jag har framöver. Min förhoppning är att jag därigenom får lust att laga det som lagas kan och att jag lär mig mer av vad som faktiskt tillför något till mitt liv. Jag kommer inom det här området även försöka att sälja en del och då framför allt barnkläder som ändå har något slags andrahandsvärde. Det här gäller faktiskt också barnen som jag upplever har mer än de behöver för närvarande. Om allt går som det ska kommer även en hel del att  doneras till typ röda korset. Utöver detta kommer jag att mig an badrumsskåpet, som i mitt fall inte bara är är ett skåp utan även en hel plastback med diverse produkter. Här hoppas jag också att använda upp allt schampoo, diverse deodoranter och ansiktsmasker och sedan tänka efter både en och två gånger vad jag ska köpa tillbaka när det väl är slut. Förhoppningsvis kommer det kännas mentalt skönt att ha rensat upp där snarare än läskigt att eventuellt behöva köpa en deodorant till ordinarie pris. 

Så konstig som jag är gäller detta även medicinskåpet. Jag förstår att de flesta inte delar min enorma oro för att vara utan medicin, så därför kommer det kanske som en överraskning att vi säkert har 200 tabletter ibuprofen och lika mycket paracetamol hemma. Men så är läget och för någon som under arbetsveckorna har så mycket huvudvärk har det här känts jätteviktigt. Nu är det dock dags att använda upp det vi har och hoppas att produkterna inte är alltför utgångna. Det gäller även handsprit och plåster, samt diverse krämer. Ett sista område som jag lokaliserat är media. Jag tänker mig att jag först och främst ska anstränga mig för att läsa ut biblioteksböckerna och andra böcker jag lånat och sedan gå igenom den egna bokhyllan. Jag vill också se de inplastade filmerna vi har och bläddra igenom de matmagasin jag i ett tidigare liv faktiskt betalat för innan jag bestämmer om sakerna ska kastas eller ej. Här är det många som snabbt tänker att det är smart att bara göra sig av med alla filmer och tidningar och istället prenumerera på diverse streaming- och onlinetjänster. Vi har funderat på det, men landade efter en gratisperiod på Viaplay i att det blir lite väl mycket värdelöst tv-tittande när vi har en sådan tjänst så jag tror inte att vi kommer fortsätta. Det finns redan en hel del att se på SVT-play så jag är mer inne på att behålla de filmer vi vill se igen än att betala för att se dem på Viaplay eller Netflix när andan faller på. 

Vad är då syftet med det här? Framför allt egentligen att skapa mindre stress genom att få kontroll över vad som finns och vårda det vi har. Jag har rätt dåligt samvete över mat som blir gammal och kläder som inte lagas i tid. Jag köpte till exempel två amningsplagg på Sellpy med hål i som jag skulle laga, men inte har orkat ta tag i. Det är ganska dumt att köpa plagg till amning och inte orka laga dem förrän amningsperioden är över. Som inläggets titel avslöjar hoppas jag också spara pengar på att få koll på var olika saker finns, inte köpa nytt av lathet och att lära mig mer om vad jag faktiskt behöver och uppskattar. Vi kanske inte ska köpa kött alls? Det kanske är skönare att använda fast tvål än flytande och jag kanske hellre har två par byxor i rätt storlek och tvättar oftare än att ha fem i tre olika storlekar beroende på vilken viktklass jag nu befinner mig i. Det kan så klart också bli så att jag inser att jag älskar streamingtjänster och hatar fysiska filmer, vilket i slutändan blir lite dyrare. Men då har jag åtminstone lärt mig något om mig själv. 

Har du  testat att minimera inköp under en period? Hur gick det i så fall?

Hur man undviker restaurangmat till varje pris

Jag förstår att restaurangbranschen har det kämpigt och det finns många som får mycket glädje av att gå på restaurang eller av att äta en hämtpizza. Personligen kan jag på rätt restaurang och utan barn, känna att jag gladeligen spenderar pengar. Nu ser verkligheten dock inte ut så ens när det inte är pandemi, utan i praktiken består familjens restaurangmatsupplevelser snarare av pizza från den lokala pizzerian, nuggets på Max eller en helt okej kvarterskrog med Mini (under mycket stress ska tilläggas). Nu under pandemin har jag haft lättare att avstå och i det här inlägget tänkte jag dela med mig av mina strategier för det. 

1) Sänk kraven. De dagarna vi tidigare köpte hämtpizza hade jag orimligt höga krav på att det skulle bli en god måltid som alla var nöjda med. Det måste inte vara så. Därför är det inte alltför ovanligt att hämtpizzan ersätts med ugnspannkaka istället numera. Fördelen med det är (förutom den minimala kostnaden) att Mini blir lika glad som för skräpmat från Max. 

2) Ha backup-lösningar. För den som har lite självkontroll kan en fryspizza att ta fram när det krisar eller en infryst köttfärssås vara en jättebra lösning. Det kan dock bli problematiskt om man inte kan hålla sig borta från en dyrare (och ofta onyttigare) frysrätt bara för att den finns där, men självkontrollen är bättre i den här kretsen än hos gemene man så jag tror på dig. 

3) Delegera bort matlagningen till någon annan ibland. Jag är föräldraledig och lagar nästan all mat, vilket blir naturligt. Men jag inser att min impuls att köpa hämtmat ofta kommer från att jag vill slippa slava vid spisen ibland. Jag har därför trots att jag är hemma beordrat min man att laga mat någon gång i veckan ändå och alltid minst en helgdag. Det är SÅ skönt!

4) Lär dig laga bättre mat än restaurangen (eller åtminstone nästan lika bra). Under den här pandemitiden har framför allt min man förbättrat sina skills i köket otroligt mycket. Ibland kan jag bli chockad över det som han trollar fram när han får tid på sig. Han har dessutom någon slags bokstavskombination (eller kanske funktionsvariation?) som gör att han gärna gör samma rätt/sås/bröd/pizzadeg 10 gånger på rad med smärre justeringar, vilket leder till att han tenderar att bli fantastiskt bra på det han ger sig på. Mitt tips är därför att försöka bli en mästare i köket och därmed bli sugen på din egen (eller din partners/barns) mat istället för slumpvis takeout. Jag lovar att det funkar. 

5) Lär dig hata skräp. Alltså förutom att jag är allergisk mot allt McDonalds-skräp som ligger på gatorna så stör jag mig på allt avfall som genereras i mitt eget hushåll. I januari höll vi oss helt borta från alla typer av köpemat/fika och det är fantastiskt vad mycket mindre skräp det genererar. Så se det inte bara som att du slipper lägga 300 kr på familjens pizzor, utan du slipper även släpa fyra stora kartonger till återvinningen efteråt. Stor vinst i min bok! 

6) Prata ihop er (om ni är flera) eller klura själv på ditt varför. Jag har alltid tyckt att det varit lite dyrt och vi är båda helt med på att det i regel är lite mycket kalorier. Med det i bakhuvudet har vi numera lättare att påminna varandra om att vi inte tycker att kalorimängden är värd det och därför hjälper vi varandra att undvika köpet om någon av oss får en dum impuls. Tack vare detta har det gått åtminstone tre månader sedan vi senast köpte en trist hämtpizza av oklart ursprung. 

7) Intressera dig för råvaror. Det här hade nog inte motiverat mig som 20-åring, men just nu är jag sjukt intresserad av vilka råvaror som hamnar i min och mina barns kroppar och deras ursprung. Alldeles nyligen läste jag en artikel som jag så klart inte hittar om att efterfrågan på svensk mat ökat under pandemin, eftersom vi äter mindre på restaurang och att restaurangerna vanligen står för en stor andel importerad mat. Jag bifogar en länk som jag hittade, men som inte egentligen var min ursprungskälla. Det är lite lustigt egentligen att så många av oss är sjukt noggranna med vad vi köper på Ica, men ändå inte bryr sig ett skvatt varifrån köttet på McDonalds kommer eller hur besprutade grönsakerna från salladsbaren är. Jag tänker därför att en viktig morot för mig just nu är att jag har större kontroll över vad vi äter när jag lagar maten själv. Om du är intresserad av sånt kanske det argumentet även kan hjälpa dig. 

8) Planera bättre. Nu är det pandemi och vargavinter så jag hoppas faktiskt att ni som läser det här inte tillbringar allt för mycket tid på lekland, köpcentra och liknande, men jag vet med mig att det ofta är när vi är iväg som det blir köpmat av sämre kvalitet. Med anledning av detta kan jag inte låta bli att rekommendera er att planera. Att gå på McDonalds går faktiskt att undvika. Sedan en tid tillbaka är min favoritstrategi att se till att Mini får lunch innan biblioteksbesök, bad, cykelturer eller träning så att min man (som ofta är den som gör kortare utflykter med Mini) inte måste köpa något akut. Jag brukar också alltid packa med mig (eller dem) ett par vattenflaskor och någon frukt när jag vet att hunger och törst kan uppstå (dvs typ alltid). Tack vare detta har vi kunnat undkomma snabbmat eller dyra kioskköp vid mer akuta tillfällen. Det är när man ska vara borta lite längre som jag tycker det är svårare, men egentligen gäller samma princip. Det finns i princip alltid något att ta med och som duger. Det kanske inte är jättebra att äta mackor till lunch, men det är ändå okej någon gång ibland. Det här är ju även något jag skrivit om tidigare. 

9) Här och nu påminner man sig om att man inte vill få Corona. 

Har du några knep på hur man kan dra ner på köp av utemat? Är det ens något du vill göra? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet.