måndag 21 oktober 2024

Är det jobbigt att tvingas vara sparsam?

Det senaste året har jag varit otroligt osugen på ekonomiböcker, poddar och liknande. Det har känts som att allting som det finns att lära sig vet jag redan och det som jag inte lärt mig nu, kommer jag aldrig lära mig. Men så har jag börjat gå lite mer promenader på sistone och då är det ganska skönt att lyssna på något som inte är alltför kognitivt krävande och inte heller kräver full koncentration som ljudböcker kan göra. Jag har därför lyssnat en del på ekonomipoddar och nu alldeles senast ett 10 år gammalt avsnitt från Sveriges radio. Inspirationen kom inte från slösurfade på SR, utan från Miljonär innan 30 som skrev ett inlägg på temat påtvingad sparsamhet. Det fick mig att fundera på om det kan vara jobbigt att leva som en snålis - när det egentligen inte är valfritt. 

För att kort sammanfatta avsnittet så pratar reportern med personer som måste handla det billigaste möjliga i den billigaste möjliga affären. Vi pratar riktigt lågpris. När reportern pratar med personerna som är där och jagar klipp på tillfälliga partier av ägg, fisk och chili con carne så är det typiska kundgrupper som hon träffar; pensionärer, arbetslösa, socialt utsatta (gissningsvis missbrukare) och liknande. Hon småpratar också med dem om hur de ska skrapa ihop till matpengar när de sista sex kronorna tagit slut och pantburkar kommer på tal. När jag lyssnade på dem slog det mig att den där reportern lika gärna hade kunna intervjua mig. Föräldralediga eller deltidsarbetande Frihetsmamman (och förhoppningsvis FIRE-fria jag) kan definitivt hittas dagtid i en matbutik med klippvaror och i kundvagnen hittas nästan enbart produkter på extrapris. Dyker hon på någon pantburk på marken, böjer hon sig ner och plockar upp den. Det gjorde jag faktiskt senast idag när jag hämtade Mini i skolan. Precis där jag parkerat cykeln låg det en burk, varpå jag böjde mig ner och plockade upp den. I nästa sekund mötte min blick grannen som var där och hämtade sina barn och jag skämdes inte det minsta, men det uppfattade jag det som att personerna i radioprogrammet gjorde. 

Visst är det så att allt som man tvingas till blir mindre roligt, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om man inte skulle kunna lägga skammen åt sidan och äga den där påtvingade sparsamheten. För jag blev nästan lite sporrad av vad de köpte och tänkte att de skulle kunna fixa sig ett litet sparande i indexfonder på ett ISK (Avanzas egna kan man köpa för så lite som en krona) och på så vis förbättra sina förutsättningar. Men det är klart, om inget i livet någonsin kommer bli bättre och om man inte har någon ekonomisk ljusning att se fram emot som till exempel att få ett jobb när man är arbetslös så är det kanske viktigare att få en fin tisdag med några godisbåtar och flaskvatten än att med säkerhet ha mat hela månaden. Och ja, det kanske är förståeligt. Men det är också en påminnelse om hur lätt det är att känna sig som ett ekonomiskt offer och att faktiskt i princip alla skulle kunna leva lite mer sparsamt. Alla kan inte spara 20 000 i månaden, men nästan alla har något som de skulle kunna göra för att förbättra situationen. Flaskvattendrickaren skulle kunna spara alla sina pantburkar under några månader till en billig version av en sodastream och därefter alltid kunna dricka bubbelvatten oavsett dag i veckan och socialbidragets ankomst. Svenskar boendes i villaområden eller deras närhet skulle kunna ha 0 kr i kostnader för frukt i augusti-september om de bara besvärade sig med att plocka upp det som finns skänkes om man bara orkar böja sig ner. I år har jag varit näst intill stenhård på att bara plocka gratis äpplen så länge de finns och det har säkert sparat oss en femhundralapp eller så. 500 kr i en indexfond blir bekant pengar det med. 

Men ja, visst är det roligare att vara sparsam när det inte är ett måste. Av egen erfarenhet vet jag ju att det också är roligare att vara lite extra sparsam de första åren när alla pengar in på ISK:t ger en tydlig skillnad. Men jag hoppas ändå att de senaste årens ökande priser har lärt oss svenskar att det finns en del att göra om man fokuserar mer på extrapriser, är lite kompromissvillig vad gäller märken och produkttyp och är beredd att vara otrogen mot sin matbutik. Vi har varit otrogna sedan tidernas begynnelse så vi har inte ändrat vårt beteende i någon större utsträckning, men jag tycker mig få sällskap av kollegor och grannar på Lidl som innan mest verkade besökas av daglediga invandrare i min stad. 


Tycker du att det är roligt att vara sparsam eller känns det jobbigt? 

tisdag 1 oktober 2024

Måste det vara så dyrt att leva?

SVT släppte nyligen scoopet att det är billigare att köpa läkemedel på nätet än direkt på apoteket. Det är väl inte direkt ett scoop utan något som jag faktiskt trodde alla känner till, men oavsett har vi här ännu ett exempel på att det går att göra exakt samma sak på ett billigare sätt. Vilket för mig in på frågan som så många ställer mig, hur gör man egentligen för att spara pengar när allt är så dyrt? 

För den som inte orkar klicka på länken så "granskar" SVT apoteken och upptäcker till sin förfäran att det är mycket billigare om en person beställer sina läkemedel på nätet och väljer expressbeställning till butik. Gör man det så hamnar får man varan inom två timmar, men i praktiken på vårt vanliga apotek, inom en halvtimme. Det gäller oavsett om det är klockan 20 en lördagkväll som jag beställer eller en tisdag klockan 10. Alla är vi ju olika, men för min del är det få gånger som jag inte kan vänta så länge, åtminstone när jag befinner mig i min hemstad och inte endast är på genomresa. Jag minns en gång när jag inte orkade vänta och då var jag gravid och hade en extrem svampinfektion varpå jag skickade iväg mannen på direkten. Han kom hem med en salva för fotsvamp (och det var alltså inte fotsvamp jag hade) som kostade nästan dubbelt så mycket som vid nätbeställning så det gör jag inte om. Fördelen med beställning på nätet är alltså inte bara saker som lägre pris och cashback på beställningen utan dessutom att du får rätt sorts salva vid besvärliga tillstånd. En så kallad win-win-situation med andra ord. 

Det mest intressanta för mig med det här klippet är att så många a) inte känner till det och b) tycker att det är bedrägligt beteende. Jag kanske också skulle tycka det vore förjäkligt om jag inte hade vetat om det innan SVT upplyste mig, men det ändå en sak som jag kan tycka är rätt enkelt att åtgärda. Det är så klart allra billigast att inte behöva (och därmed köpa) läkemedel som paracetamol, springmaskmedel och nässpray överhuvudtaget, men om du ändå är i behov av det till och från (eller hela tiden) är det mitt starka tips att beställa på nätet och då eventuellt vid trängande behov att själv hämta upp det på apoteket. Ändå misstänker jag att det inte är supermånga som använder sig av detta superenkla sparhack. En kollega till mig hämtade ut sin receptbelagda medicin när jag följde med henne en gång. Då var kön för recept svinlång och under tiden passade hon på att spontanshoppa annat också. Jag minns att jag påpekade att hon ju lika gärna kan beställa på nätet till lägre priser, men hon såg inte det minsta sugen ut på att göra det utan konstaterade krasst att då får hon det ju inte direkt. 

I kommentarsfältet senast fick jag en kommentar om att vi inom "branschen" Fire tenderar att se ner på andra, men det önskar jag med detta inlägg starkt dementera. Min kollega får köpa precis så mycket som hon vill på fysiskt apotek. Hon och alla andra får också jobba till 67, lägga tusenlappar varje månad på kläder eller hämtpizzor, det gör mig ingenting. Det tråkiga är bara om man ena stunden gör just det, och andra stunden beklagar sig för att allt är så dyrt. Ovan nämnda kollega brukar absolut aldrig klaga på att det är omöjligt att spara, så jag låter henne vara ifred, men det finns många som inte är lika exemplariska. En kompis till mig med man bjöd på middag alldeles nyligen och maken sa till exempel att det är omöjligt under rådande ränteläge. Hans fru, tillika min kompis, gav honom rätt hårt motstånd på det eftersom hon är bra insatt i min familjs ekonomiska framgångar och förutsättningar, men det är ju allmänt känt att det är så svårt att spara. 

Den som följt mig ett tag vet ju att min allmänna inställning är att det går ganska bra att spara pengar. Och detta gäller även om man är föräldraledig, jobbar deltid eller har en lägre lön. Det handlar rent krasst om att anpassa sig efter sina inkomster och ifrågasätta en massa normer. Min kompis man tjänar dubbelt så mycket som jag gör, men som han själv konstaterade så har han inte lyckats komma upp i 100 000 än för allt är så dyrt. Jag är inte säker på att BMW:n på uppfarten eller poolen i trädgården håller med om att allt är så dyrt och att det är helt omöjligt att spara pengar. Men om man nu står där och tycker att allt är så dyrt är väl apoteksvarorna ett ypperligt tillfälle att börja dra ner på kostnaderna? Så om det här råkar vara din allra första dag som sparsam tycker jag att du kan börja där. Betala mindre för exakt samma vara och förlora på köpet i princip ingen komfort what so ever. 


Brukar du köpa apoteksvaror på nätet eller direkt i butik?

onsdag 4 september 2024

Vi lämnar FIRE-rörelsen

I kommentarsfältet till mitt förra inlägg slog det mig att jag mentalt gjort en större resa än jag delat med mig av. Det känns inte alltid så eftersom jag diskuterat förändringarna med en del av er som jag lärt känna privat i olika omfattning, men nog har livet tagit en ny vändning här hemma. Att jag inte skrivit om det beror nog delvis på att det jag skriver blir så definitivt och jag är lite rädd att uppfattas som flyktig. Men här kommer ett försök på att förklara var vi står nu och varför vi överväger att (åtminstone tillfälligt) lämna FIRE-rörelsen. Jag hoppas det inte blir för rörigt. 

Först vill jag vara tydlig med vad som inte förändrats. Jag älskar fortfarande frihet och ledighet. Det finns inget skönare än att att ta sovmorgon, att kunna krama ut det sista ur sommaren med sköna dopp en vardag i augusti och inte behöva oroa sig för förskolans stängningsdagar eller huruvida man ska orka eller hinna skjutsa barn till fritidsaktiviteter. Det är också riktigt skönt att kunna dra till badhuset en slumpartad onsdag för att jag eller barnen känner för det och för att jag orkar just då (och för att inte hela stan är där som på helgen). Ekorrhjulet står i vägen för allt sånt. Att vara uppbunden alla veckans dagar, att slösa sin energi på fel saker (arbetet) och vara trött hela tiden är inte det minsta lockande. Det är fortfarande sant. 

Vad som däremot inte längre är lika självklart är att mitt liv kommer vara lika billigt för alltid. Jag och min man var iväg i somras över helgen till en storstad och vi båda kände väldigt tydligt att det här är något som vi vill ha mer av i livet. Det måste inte vara så storslaget, men plötsligt så ändrade nog även jag mig till att vi behöver ha en ordentlig resbudget för framtiden. Just nu är det dock inte primärt pengar som hindrar oss utan barnen. De kommer säkert kunna följa med oss på riktigt roliga saker om fem år och framåt, men just nu är resorna inte roliga för oss vuxna på samma sätt som det är att i detalj studera Berlinmurens rester (tuggandes på en autentisk kebab), Louvrens alla verk eller stå stilla och förundras över Angkor Wats storhet. Både av ekonomiska- och klimatskäl känns det också mer etiskt rimligt att resa i långsamt tempo och därför tänker jag mig att det kommer dröja ett tag innan jag och mannen i praktiken får se de sydostasiatiska undren (för visst finns det väl en massa sådana?) eller tågluffa oss genom fantastiska Europa utan stress. 

I och med att barnen bor med oss här och nu känner jag också ett behov av att göra vårt gemensamma liv till det bästa möjliga. Vi har i princip alltid sparat 50% av våra inkomster, vilket betyder att vi inte båda behöver jobba. Det har lett till ett gemensamt börskapital (som vi inte avser nalla av) på drygt fem miljoner kronor. Om allt går som det ska och börsen brukar, bör det ha fördubblats om 10 år. Om 10 år är Plutten 13 och Mini kanske redan har flyttat ut eller är i stånd att göra det snart. Det betyder att vi om 10 år sannolikt har ett boende med låg belåning (oavsett om det är det här eller en flådig villa), ett dubblerat kapital och ett tommare bo. Om 20 år har kapitalet dubblats igen och barnen är med största sannolikhet rätt ointresserade av oss. Här och nu behöver vi därför fråga oss vad som skulle göra den här fasen i livet bättre för oss alla. Den gamla Frihetsmamman skulle ha svarat FIRE och att lämna arbetslivet rakt av, medan den nya jag inser att nuvarande kapital och övrig situation inte räcker för att jag ska känna mig trygg med att kasta in handduken helt än. Samtidigt har vi så pass mycket pengar att jag inte behöver spara längre. Jag gör det ändå, för jag har trots allt fortfarande rätt så höga inkomster och är naturligt snål på många plan, men vi behöver inte spara längre. Snöbollen är redan satt i rullning och de insättningar vi gör gör inte någon enorm skillnad. Det gör att jag känner att det är dags att leva lite mer hållbart istället. Jag skulle således vilja veta vilken utgiftsnivå som känns "lagom" för oss, men utan att vi sparar en massa för sämre tider eller frihet efter 50. Jag skulle också vilja köpa det där dumma huset som Mini tjatat om sedan hen var typ två. Det är därför vi försöker göra det nu, utan att det ska bli sämre för barnen på något sätt. 

Planen ser därför ungefär ut som så att vi ska 1) köpa en bostad som känns rätt, 2) hitta en lagom ekonomisk nivå och 3) anpassa inkomsterna efter utgifterna (dvs minska dem). Det är i nuläget väldigt oklart hur jag ska bete mig för att hitta ett lämpligt deltidsjobb i väldigt låg omfattning, men det är fullt möjligt att jag tar en tillfällig paus och skolar om mig en period, säger upp mig och startar eget plus vikarierar eller söker något suspekt deltidsjobb som jag aldrig provat på tidigare. Varför gör jag då detta istället för att arbeta heltid fem år till eller helt stanna hemma redan nu? Utöver allt annat jag skrivit om så är det för att göra övergången lättare, inte helt lämna arbetslivet (med efterföljande svårigheter att återinträda vid separation, eller om jag ändrar mig) och för att se hur mycket jag klarar och orkar arbeta. När sjukskrivna ska tillbaka till arbete är det ganska vanligt att de går tillbaka på deltid för att träna upp sig. Jag är inte sjukskriven, men jag är sliten och tidigare försök till deltidsarbete hos nuvarande arbetsgivare har inte fungerat bra på jobbet. Kanske finns det en gyllene lösning à la Ebba Busch som jag bara inte hittat ännu? Och med det menar jag att jag skulle vilja se hur mycket tid jag skulle kunna jobba utan att bli alltför sliten, få tid och energi för sago- och läxläsning och samtidigt upprätthålla positiva känslor för jobbet. 

För att avsluta på ett mer lättsamt sätt, delar jag med mig av en trevlig historia från mitt eget vardagsliv. I fredags åt jag nämligen lunch med en kollega och då utbrast han nästan lite lyriskt efter ett tag att han glömt hur mycket lättare mitt liv kommer bli om cirka två år när den yngsta börjar bli lite mer självständig och dessutom går i skolan. Jag gick hem till min man efteråt, med tårfyllda ögon, och sa att vi slösat bort småbarnsåren på att lida och kämpa oss igenom tiden istället för att med glädje lekt med trolldeg och och agerat patient åt snoriga barn som inte kan vara på förskolan och vill leka doktor. Varför har vi bråkat om vem som måste stanna hemma med våra barn när de är sjuka? Ja, ni känner ju igen tankegångarna för i ärlighetens namn har jag ju tänkt på det förut. Det enda som är nytt är egentligen att vi snart kommit förbi den jobbiga tiden och då inser att den (med stor sannolikhet) aldrig kommer åter. Så ja, det är dags att pröva något nytt helt klart, även om det innebär att vi lämnar FIRE-rörelsen för ett tag. 


lördag 10 augusti 2024

Villrådig i paradiset

För några veckor sedan fick jag för mig att det nu blivit dags för oss att köpa hus. Jag fick någon slags allmän känsla av att vara rätt så rik och tyckte för mig själv att det nu jäklar är dags för mig att ta tag i husdrömmen. För ovanlighetens skull fick jag med mig min man i övertygelsen och det var faktiskt riktigt nära att vi köpte ett hus som kostade mer än vi har investerat på börsen just nu, det vill säga väldigt mycket. Vi vann inte den budgivningen och tur var väl kanske det för nu har jag återigen börjat fundera på om vi varit helt fel ute som velat lägga en massa miljoner på ett hus. 

Det finns mycket som talar för ett husköp, tycker jag. Det är framför allt det enda jag upplever att jag "offrat" för att ha den sparkvot som jag haft under det senaste decenniumet. Dessutom börjar vårt äldsta barn bli stort och om vi ska ha någon som helst användning av trädgårdens fördelar med gungställningar, lekstugor och studsmattor så bör det vara nu och inte om 10 år. Vårt nuvarande boende är i en bostadsrättsförening och det är en boendeform som jag inte uppskattar alls, vilket tydligt talar emot att bo kvar. Detta eftersom jag hellre gör saker själv än dividerar med grannar om huruvida något är nödvändigt och dessutom föredrar att själv vara ansvarig för mina skulder framför att dela dem med folk som bara tänker kortsiktigt och vill säkerställa att de har lägsta möjliga avgift här och nu.  

Men ni känner ju mig. Jag kan ju inte bara bestämma mig för något och köra, utan jag måste alltid vela om något. Så nu när jag i princip bestämt mig för att köpa hus så är jag istället osäker på var någonstans det huset ska vara. Jag har ju så klart tänkt att folk som flyttar till billigare hus på nya orter är svinsmarta, men ändå aldrig själv varit så värst sugen på att flytta alltför långt. Vi bor i vår stads dyraste område och att bara flytta 5 km skulle göra stor skillnad prismässigt och om vi är öppna för flytt ännu längre så kan vi gå ner ytterligare. Som ni säkerligen redan vet är det också möjligt att gå ner i pris om vi skulle känna för att renovera en massa efter tillträdet, men då pratar vi om att byta tak, uppvärmningssystem, bygga ut och renovera badrum från 70-talet. Något som jag känner mig väldigt osugen på och framför allt tror skulle påverka familjens mående för mycket. Så istället tänker jag mig att vi har följande alternativ: 

1) Bita i det sura äpplet och betala 6-7 miljoner för att Mini ska slippa byta skola och barnen umgängeskrets. Det kräver sannolikt ingen total slakt av portföljen, men självklart finns en alternativkostnad av att lägga mer på boendet. 

2) Flytta en bit bort och komma ner till kanske 5 miljoner eller eventuellt lägga 6 miljoner med den stora fördelen att få ett nyare hus i riktigt bra skick. Här kan barnen också gå kvar i nuvarande skola och förskola, men inför den lillas skolval blir det sannolikt en annan skola som är aktuell. Beroende på vilken stadsdel det blir kan det öka kostnaderna för pendling, eftersom vi nu cyklar och går överallt, men kanske inte kan det framöver. 

3) Flytta till en helt annan del av stan och lägga 4-5 miljoner, med nackdelarna att barnen måste byta skola och förskola, samt får större närhet till socioekonomiskt utsatta områden och allt som det medföljer. Dock med den uppenbara fördelen att vi spenderar mindre pengar. 

4) Flytta ännu längre bort till ett boende som kostar väldigt mycket mindre, men som är i en annan stad/ort. Vi pratar mellan 2-4 miljoner och behov av ny bil, men kanske helt utan behov av bolån. 

5) Flytta ut på landet. Köpa en mindre gård, där vi blir väldigt bilberoende, men sannolikt inte måste betala mer än 3 miljoner och dessutom kan odla i större skala och kanske även ha en del djur. Låter idylliskt, men är kanske inte lika idylliskt i verkligheten. På sistone har jag lockats allt mer av detta, men har nog inte riktigt familjen med mig. 

När vi diskuterar här hemma märker jag att jag och äldsta barnet är väldigt sugna på alternativ 1, medan min man tycker alternativ 4 är trevligast. Det yngsta barnet har nog inte så tydliga preferenser, men har i vissa hus vi besökt betett sig som hemma och i andra hus inte alls trivts. Det har dock mer berott på hur lekvänligt huset är än på vilket område det befinner sig i. 

Så ja, det mentala går framåt. Men sen så kommer jag på att familjen som helhet nått FIRE om vi skiter i hus och bara säljer nuvarande bostadsrätt och istället bor i en hyresrätt. Det är kanske inte så konstigt att jag blir lite villrådig i mitt priviligierade tillstånd? 


onsdag 19 juni 2024

Jag är faktiskt för rik för det här

Sällan, men ändå ibland påminner jag mig själv om att jag vare sig är student eller urfattig. Det kan sitta långt inne, men ibland är det skönt att komma till den insikten. En gång var alldeles nyligen, när jag och barnen begav oss på shoppingtur, lite halvt improviserat. 

Tänk dig att det spöregnar och och du inser att dina överdragsbyxor är försvunna och att ditt ena barns jacka är ungefär en decimeter för kort i ärmarna. Du befinner dig på annan ort och familjen kommer vistas mycket utomhus de kommande dagarna. Du är inte i läget att du kan vänta på kampanjer eller rea hos någon kedja eller på ett internetköp, inte heller kan du surfa runt på Vinted eller Sellpy för att hitta ett second hand-kap. Du tar dig därför ut till ett större köpcentrum med avsikten att lösa åtminstone ett av problemen. Din vana trogen beger du dig till ett riktigt budgetställe där allt är rätt billigt även utan kampanj, men utan att kvaliteten är toppen. Vi kan kalla det stället Lager 157 (för det är så det heter). 

Du går in, plockar på dig några basplagg på impuls för att sedan landa på barnavdelningen. Väl där inser du att storleken på barnjackan du söker saknas, varpå du surfar på hemsidan för att se om den ens ska vara i lager. Det visar sig att den ska vara det, varpå du går till en oengagerad medarbetare och frågar. Medarbetaren suckar, men tar sedan ner en jacka från ställningen högst upp. Du granskar jackan och noterar sedan att den har stora fläckar som inte går bort när du försöker putsa bort dem. Du går därför återigen på jakt efter en medarbetare som högst motvilligt slutar prata med sin kollega om dennes helgplaner och sedan plockar ner nästa jacka på tur. Hon går därefter därifrån men lägger till att hon lämnar kvar utrustningen för att plocka ner plagg så att vi kan göra det själv nästa gång. Du hinner snabbt fundera på varför hon inte passar på att ta ner ett gäng jackor i den storleken trots att hon fått information av dig om att alla jackor i brösthöjd är i en och samma storlek, men släpper det sedan eftersom det faktiskt inte är ditt problem. 

Du är därefter så trött att du inte orkar fundera så mycket på vad mer du behöver, som ev. nya skalbyxor till dig själv, utan beger dig till kassan. Under tiden passerar du kanske sex ytterligare medarbetare som viker kläder och snicksnackar med varandra.  Du hinner tänka att de verkligen inte kan känna sig värst stressade här trots att det var lördag en timme innan stängning. Ungefär samtidigt utbrister ditt yngre barn att det behöver bajsa. När du tänker dig att du närmar dig kassan så fastnar du i någon slags folksamling. Det tar ett par sekunder för dig att inse att det här inte är en jättestor familj eller gratis fika som bjuds, utan kön för att få äran att betala för de där varorna du plockat på dig. Du står i kön i ungefär fem minuter utan att den rör sig, irriterar dig sedan över att du sett åtminstone 10 medarbetare som vikt kläder och pratat om sina privatliv samtidigt som de inte ens har alla tillgängliga kassor öppna. Du hinner tänka att den här butiken förtjänar snattare och att du aldrig någonsin känt dig så sugen på att helt sonika gå ut ur butiken med varorna i handen utan att betala. De gör det helt enkelt för svårt att göra rätt. 

Ungefär här någonstans inser du att du att du faktiskt inte måste handla just på den här affären. Du är inte så fattig att du saknar alternativ. Du gör därför något helt okarakteristiskt för dig själv och lägger ner tygpåsen du plockat varor i, berättar för barnen att det är dags att gå vidare. Du lämnar butiken i sällskap av ett mycket förvånat barn och ett mycket bajsnödigt barn. Du knatar över gatan till Stadium Outlet och plockar på dig motsvarande, men något dyrare, jacka till barnet och ett impulsköp till dig själv och går och betalar. Det tar inte mer än fem minuter. Jackan blev en femtiolapp dyrare. 50 kr blir mycket på 200 år med ränta på ränta. Faktiskt hela 37 miljoner. Det är nästan inte så att jag tror det själv. Men trots det går du ut från affären med en känsla av att det varit värt det. Du är fan för rik för att handla på Lager 157. 


Vad känner du att du är för rik för? 

fredag 31 maj 2024

Hur sparar man lagom?

Oj, vad tiden går! Helt plötsligt är det maj och jag har inte skrivit någonting. Jag har tänkt ekonomi, jag har pratat ekonomi och jag har till och med drömt ekonomi, men ändå har jag inte lyckats skriva något. Ett rätt så gemensamt tema för månaden har varit när och om vi i familjen sparar för mycket. Och kan man ens det? Eller kan man alltid spara lite, lite mer? Går det ens att hitta en lagom nivå?

Bakgrunden till mina tankar är att vi börjar närma oss målsumman för arbetsavslut. Jag har alltså gnetat och skramlat ihop de slantar som jag vid projektets början trodde skulle räcka livet ut, men står nu och funderar på om summan verkligen räcker eller om vi kommer vilja öka våra konsumtion framgent. Min man är övertygad om att mer pengar går åt när man är ledig, medan jag tycker att det historiskt varit precis tvärtom för oss när vi varit föräldralediga. Däremot känns det ibland som att jag tänker för mycket på ekonomi och behöver hitta någon slags rimlig nivå. Till exempel följde jag i veckan med ett par kollegor (och nära vänner) och åt lunch för 180 kr och det skapade mest ångest. Jag var egentligen inte alls sugen på att gå ut och det stället som de ville till är allmänt dyrt och jag kände verkligen inte för det. Samtidigt kände jag inte heller för att sitta ensam på kontoret medan de hade det trevligt så jag följde med. Min lunch bestod av en överprissatt pizza och eftersom jag var sugen på läsk så valde jag att säga ja när personalen frågade om det fick lov att vara dryck till. Döm om min förvåning när den där colaflaskan kostade 40 kr och jag ägnade resten åt lunchen åt att fundera på om det var värt det att jag tog den när jag bara hade kunnat dricka cola på jobbet efteråt istället. Nu är det här inget ekonomiskt problem för mig och rent generellt så har jag blivit bättre på att acceptera utgifter, men ändå känns det som att jag inte riktigt landat i mig själv gällande hur mycket pengar jag faktiskt känner mig bekväm med att spendera. Jag vet vad jag värdesätter i grunden, men har ibland svårt att hitta en gyllene medelväg när det kommer till komfort, flexibilitet och ekonomi. 

En helt annan dag på jobbet diskuterade jag ett möjligt större inköp med en annan kollega där han pushade mig att inte slänga iväg en massa tusenlappar i onödan. Då kände jag plötsligt att jag är alldeles för rik för att bry mig om några tiotusen hit eller dit. Eftersom min kollega känner mig väl och vet en hel del om mina ekonomiska värderingar var jag öppen och sa som det var, att det för mig inte spelar så stor roll om jag lägger onödigt mycket pengar på det här köpet, men att jag förstår att han i sitt läge inte resonerar likadant. Det ironiska i sammanhanget var att den som försökte få mig att vara sparsam var den kollegan jag har med höga ekonomiska ambitioner, men rätt knapra resultat. Det kändes nästan som att det han sa till mig borde han ha sagt till sig själv innan han skaffade en fin bil på leasingavtal, hyrde ett hus i Italien eller köpte dyr fritidsutrustning. Jag har under månaden också haft intressanta diskussioner med min man om huruvida vi inte bara ska ta smällen att köpa ett hus även om vi inte tror att vi kommer bo där för alltid, bara för att vi vill. Vi har ganska olika syn på husägande och ekonomi och jag kan inte säga att vi kommit till konsensus där än, men det är alltid roligt att prata om ekonomiska olikheter. 

Under månaden har jag också fått möjlighet att prata privatekonomi med en läsare som ställde den briljanta frågan: "Men om vi bortser från barnen, varför vill du bo i hus?". Det var en jättebra fråga, jag är  inte ens säker på att hon själv förstod hur bra den var, men jag har inte riktigt kunna släppa den. För om det är något som präglat i princip alla val jag gjort sedan jag fick barn är vad de vill. Jag har gått ner i arbetstid fast jag innan vetat om att arbetsbelastningen inte skulle minska, eftersom det varit bäst för barnen. Jag har åkt på semesterresor till nöjesparker, semesterland och äventyrsbad för att det är vad barnen vill. Nu har vi vagt planerat sommarsemestern och den består nästan till 100% av aktiviteter som barnen önskat sig. Jag tror att det här är en reaktion på att de få semestrar jag åkte på som barn var till 100% för mina föräldrars skull och att de la väldigt lite vikt vid vad vi barn faktiskt ville. Men inte desto mindre började jag fundera på om jag ens vill ha ett hus. Jag kom fram till att jag avskyr att bo i bostadsrätt och att inte ha kontroll över utgifterna på det sätt som jag kan ha som markägare och att jag gärna skulle vilja odla mer och ha fruktträd. Men är det värt fyra miljoner i högre utgift för att köpa en villa? Jag vet inte. Det kanske är mer värt att åka på en månads semester utomlands varje år eller vara ledig 20 timmar extra i veckan? 

Nu vet ju jag att en del av er stör er på att jag funderar så mycket och aldrig bestämmer mig. Så det är säkert otroligt frustrerande för er att läsa det här inlägget. Det är lite frustrerande att skriva det också faktiskt. Men just att fundera på vad jag vill känns så himla långt bort. Det är på riktigt något jag inte kan komma på att jag gjort alls förut. Ändå så är det just det jag tänker på när Fru EB skriver om bostadsfrågan och hur hon och hennes familj ska gå vidare efter skilsmässan. Hur kan det vara så naturligt att tänka att någon annan ska prioritera sig själv och inte lägga all vikt vid vad barnen vill, men inte ens slås av tanken i sitt eget liv? Märkligt är vad det är. 

Så vad är egentligen en lagom nivå? Jag vet inte. Jag tror fortfarande att koncept som slaktår där man tidigt i sparkarriären snålar till det rejält och avstår det mest är en bra idé, men för den som likt mig aldrig riktigt lärt sig att spendera pengar så kanske man snarare ska lägga fokus på att spara pengar på en rimlig nivå och sedan KBT:a sig själv till att spendera mera. Vara mer vanlig. Först när man testat så vet man nog egentligen om man behöver tre miljoner för att sluta jobba eller tio. 


Hur har din månad sett ut? Sparar du lagom? 

fredag 19 april 2024

Spara pengar i vardagen: gör egen tvål

Ibland får jag frågan (från vanligt folk, inte från mina proffsiga läsare så klart) hur man kan spara pengar i vardagen. Det talas ju ofta om att det är svårt att spara, men egentligen handlar det om att skapa utrymme för att göra det och det är ju något som vi helt enkelt är ansvariga för själva. För egen del har jag lagt mycket energi på att minska mina inköp och köpa det jag väl köper till bra pris, men en annan strategi kan vara att göra mer själv. Den här gången har jag därför testat något jag inte gjort förut, nämligen att göra egen flytande tvål. 

Bakgrunden till den här idéen var att jag fick upp den här videon i flödet. Först hade jag tänkt att jag skulle göra en fiffig DIY- med bilder, men så insåg jag att Åsas video är mer än tillräcklig för den som vill ha bildstöd. Själva instruktionen kan sammanfattas som så här: 

1. Plocka fram (eller köp) en fast tvål och riv ner den på en tallrik. 

2. Stoppa ner tvålflingorna i en stor bunke (minst 5 liter). 

3. Koka upp och häll i runt fyra liter vatten och häll i bunken. (Vi använde vår 1-liters vattenkokare och fyllde den till bredden fyra gånger. )

4. Sätt på ett lock (eller en tallrik) och låt blandningen stå över natten. 

5. Ta fram tvålblandningen som nu tjocknat till och rör runt med en visp. 

6. Om du tycker den är för tjock kan du ha i lite mer vatten och blanda på nytt. Annars låt bli. Vi hade i lite mer, vilket gjorde den något tjockare än budgetmärkena i konsistensen. 

7. Plocka fram en tratt och häll upp på flaskor. Om du likt vår familj inte har 12-15 tomma flaskor handtvål kan du hälla upp dem i något annat också. Vi hittade ett par diskmedelsflaskor (varför har min man sparat på dem?) som vi fyllde, men även förvånansvärt många tomma tvålförpackningar. 

Resultatet för oss blev knappt fem liter tvål, vilket kanske leder till en besparing på en dryg 100-lapp. Det är inget jättebelopp för oss, men eftersom det här var en perfekt aktivitet för barnen som både fascinerades av den kemiska processen och att vi kunde göra något själva som vi annars köper var det nästan något jag hade kunnat betala för att pyssla med. Jag har en känsla av att det här endast kommer behöva göras tre-fyra gånger per år så vi lär knappast bli rika av den här förändringen, men jag är ändå glad att jag testade. Dessutom är det alltid skönt att slippa släpa hem en massa plast från butiken. Vanligtvis har vi köpt refill-versionen och själva använder vi mest fast tvål, men ändock är det härligt att slippa köpa en plastförpackning som på en gång bara töms och kastas bort. Testa, vettja. 




Vad brukar du göra själv istället för att köpa? 

torsdag 4 april 2024

Hur har min investeringsresa sett ut egentligen?

Det här inlägget kan med fördel läsas efter man har lyssnat på RikaTillsammanspoddens avsnitt #352. Jag har försökt att göra det sammanhängande även om man inte lyssnat på avsnittet, men är inte helt säker på att jag lyckats.

I det senaste avsnittet av Rikatillsammans-podden gick Jan igenom familjens (eller snarare hans) investeringsresa och det avsnittet var faktiskt ovanligt intressant. Vi har två väsentligen skilda bakgrunder investeringsmässigt där min största nit varit att jag köpt några enskilda aktier som underpresterat, medan han investerat i träd och tveksamma fastigheter och som en följd kallats till turkisk domstol. En av de viktigaste poängerna som han berör i avsnittet är att man inte ska lägga för mycket fokus på sparformen, utan att det är viktigare att tjäna bra och spara mycket än att hitta den bästa aktien eller fonden. Han klämde till och med till med att rika personer är rika för att de tjänar mycket och har en hög sparkvot, inte för att de hittat rätt investeringar. Det fick mig att fundera på min egen investeringsresa. Hur har den sett ut och håller jag med Jan? 

Under avsnittet lyfte Jan några mål som han haft genom åren, där han bland annat strävat efter att ha en miljon på börsen. Det är ett mål som jag tror många av oss kan relatera till och enligt Avanza är det ungefär fem år sedan jag nådde det målet. Han lyfte också målet att ha nått mer än en miljon i avkastning. Det är ingen milstolpe som jag reflekterat över, men efter en snabb koll på Avanza kunde jag konstatera att även jag nått över en miljon i avkastning. Men precis som Jan konstaterar så är det ändå inte den där avkastningen som är den stora merparten av ens kapital, utan även jag har sparat betydligt mer än vad jag fått i avkastning. I praktiken är det inte så märkligt för någon som inte haft så lång tid på sig att njuta av ränta-på-ränta, men det visar ändå på vikten av att lägga in en hel del på kontot för att bli ekonomiskt fri. 

Det som jag inte visste om Jan var att han inte haft så höga inkomster under större delen av sin karriär. Jag beskrev mig redan tidigt i den här bloggen som "en kvinna med under medellön" och det här under den här bloggens livstid inte förändrats. Inte ens när jag fått en större löneförhöjning och tänkt att jag kanske nu äntligen passerat medellönen för kvinnor så har jag lyckats göra det. Jag kan därför konstatera att jag lyckats spara ihop mina miljoner med hög sparkvot, men knappast med hjälp av en så värst hög lön. Nu är vi ju två i hushållet och jag tror att min man sedan ett par år passerat medellönen för män, men under större delen av vårt liv tillsammans har inte heller han haft en så värst imponerande lön. Det har gått ett tag sedan jag orkade följa sparkvoten i detalj, men jag skulle gissa att den legat på 50% i snitt under den senaste 7-8 års-perioden. Idag ligger jag en bit under 50% i mitt månadssparande, men jag kan se att jag tidigare år legat avsevärt högre och att jag dessutom vanligen sparar mer än jag tror eftersom jag nu och då spontanköper aktier eller säljer saker och trycker in på ett särskilt konto utöver mitt månadssparande. 

Så vad har jag då lärt mig under min investeringsresa? Jag tycker egentligen inte att jag utvecklats så jättemycket, utan det har snarare handlat om att jag ska landa i hur jag vill ha det och hur mycket tid jag lägger på privatekonomi. När andra barnet kom och livet blev stressigare tappade jag intresset för enskilda aktier och övergick helt i fonder i mitt månatliga sparande. Jag har aldrig någonsin trott att jag kan eller haft en ambition att överträffa index och det har jag fortfarande inte. Däremot tror jag inte att jag från början förstod vilket jäkla maraton det skulle vara. I början var jag nästan hög på att se hur stor skillnad varje insättning gjorde och varje ny milstolpe kändes fantastisk. Idag vet jag att det är ihärdighet som är nyckeln och anledningen till att jag nästan kommit i mål. Jag skulle därför rekommendera en yngre version av mig själv eller mina egna barn att försöka spara så mycket som möjligt på ett så automatiskt sätt som möjligt, där jag tänker att indexfonder är det naturliga valet. Kanske måste det inte enbart bestå av globala indexfonder, men jag tänker att huvudsaken att det är i fonder man kan återvända till för utvärdering vart femte år eller så och inte behöver gå igenom ofta. I samband med att jag lyssnade på podden gick jag även igenom mina egna fonder och kunde se att jag har en del som underpresterat globala indexfonder, de flesta så kallat aktiva fonder. Däremot verkar det inte göra någon större skillnad exakt vilken globalfond som jag köpt, för de verkar rätt så likartade även om den som utesluter fossila aktier presterat något sämre än de som inte gjort det. Jag äger fortfarande aktier, men den största kakan av kapitalet ligger i olika indexfonder och jag köper bara aktier för skojs skull idag. Lite som när andra kvinnor spontanköper skor, fast jag spontanköper ett gäng aktier i Nibe eller kanske Investor. 

Så för att sammanfatta så verkar jag ha nått ekonomisk framgång framför allt med hjälp av en hög sparkvot och indexfonder. Om jag tänker tillbaka på de senaste åren tycker jag till skillnad från Jan, däremot att jag nästan lagt för mycket fokus på min inkomst av tjänst. För om det är något som jag upplevt är att det att det alltid är lättare att spara en slant genom att låta bli att handla något, än att försöka övertyga chefer om mitt värde. Nu beror det så klart på vem man är, men jag har definitivt lagt alldeles för mycket energi på att göra ett bra jobb och konstigt nog är det inte förrän nu, när jag är på väg att bege mig därifrån (åtminstone vet att min tid kan vara förbi om jag så önskar) som jag inser hur dumt det varit. Jag pratade med en headhunter för några månader sedan, som verkade greppa min personlighet rätt bra och hon förklarade för mig att personer med mina prestationskrav ofta vinner på att tagga ner och så är det säkert. Det är möjligt att mitt sätt att jobba, min lojalitet gentemot uppdraget, har gynnat min arbetsgivare genom åren, men det har knappast gynnat mina barn eller min hälsa. Om den insikten hade kommit för en så där 10 år sedan tror jag att mitt yrkesverksamma liv hade varit avsevärt lättare och kanske också att jag hade orkat arbeta längre. Samtidigt hade jag säkert fått något lägre löneökningar och på så vis också kunnat spara mindre, men det hade nog gjort en mindre skillnad totalt sett om jag istället levt ett liv utan söndagsångest. 


Har ditt sätt att spara och resonera om ekonomi förändrats mycket med åren? Dela gärna med dig i så fall. 


lördag 30 mars 2024

Blir tacksamma personer rikare?

Just nu har jag och min man intensiva diskussioner om hur viktig ens lön är och vad man (läs: han) är beredd att göra för att tjäna bättre. Kort sagt är vi ganska oense, men har fastnat i diskussioner om vilken skillnad mer pengar i lönekuvertet faktiskt gör. Hans bild är att jag blivit knasig som övergått till att att säga att det inte är så viktigt och att han istället borde sträva efter att känna sig uppskattad och nöjd. Men det där ordet nöjd och kanske även tacksamhet är väldigt närvarande i mitt huvud just nu. Och just att jag känner mig tacksam och nöjd gör att jag börjat klura på om det kanske är nyckeln till rikedom. Är det lättare att bli rik om man är tacksam?

När jag skriver det här så sitter jag i vår typ 15 år gamla soffa och lyssnar på en countrylista på Spotify (tack AI!). Jag fullkomligt älskar den här soffan trots att barnen spillt ner den massor med gånger och att min favoritplats är särskilt nedsutten. När jag varit borta från soffan, tex vid resor eller besök hos familjen, brukar jag numera vid hemkomsten sätta mig ner och njuta av hur skön och fantastisk den här soffan är. På samma sätt brukar jag njuta lite extra av min egen (Ikea-)säng när jag sovit hos andra med sämre sängar. I min soffa finns det ett par kuddar som är alldeles för välanvända, så till den grad att det inte längre går att tvätta vare sig fodral eller kudden, men jag har älskat dem så mycket att jag inte velat byta ut dem. Och igår när jag gick och la mig i sängen ägnade jag säkert fem minuter åt att njuta av hur mysigt mitt jättebilliga täcke från Jysk är trots (eller kanske på grund av) att det är jättegammalt. Om jag minns rätt så köpte jag det där täcket till studentrummet när jag flyttade hemifrån för hundra år sedan och den främsta anledningen till att jag använder det fortfarande är att min man råkade glömma vårt andra täcke på någon resa eller i något tillfälligt boende för en massa år sedan. Jag plockade därför upp det från förrådet och har sedan ett antal år haft det som mitt huvudsakliga täcke. 

Nu var det ju inte meningen att jag skulle ägna ett helt inlägg åt att lovprisa mina gamla prylar, men det blev visst så ändå. Poängen som jag vill få fram är att det nog är lättare att inte vilja ha så mycket annat (som kostar i inköp och arbetstid) om man är tacksam för det man redan har. Det här kanske låter som ett simpelt resonemang. Tydligen har jag till och med skrivit om det förut, men jag tror att jag har ett annat förhållningssätt till det idag. Jag har nog länge trott att det är bra att vara tacksam för att jag är född i Sverige och inte Kongo eller att jag kunnat studera utan att ruineras till skillnad från mina amerikanska vänner. Men precis som en uppmärksam läsare påpekade när jag skrev om det här för första gången så jämförde jag mig mycket och försökte därigenom skapa mig tacksamhet. Det är ju lätt att känna sig tacksam för att man har en trogen partner till skillnad från syskonet som dras med en otrogen odåga eller att man uppbär en läkarlön istället för en lokalvårdares, men att känna sig tacksam för att man orkat laga en god och billig fredagsmat eller för att ens lakan känns så sköna mot huden är något helt annat. 

Nu inser jag själv att jag låter nästan andlig, men jag kom på alldeles nyligen hur sällan jag saknar något. Jag kan knappt delta i ett normalt samtal på jobbet längre, för jag känner inte att jag kan relatera till en önskan om en större TV, ny bil eller semesterresa till solen. Jag tror till och med att jag lyckades förstöra stämningen alldeles nyligen genom att påpeka att folk har för mycket pengar om det är sånt vi vill prata om och sånt som påverkar vårt välmående. Jag påpekade även det här för min man i en av våra diskussioner nyligen, eftersom jag på riktigt inte förstår vad det är han saknar som gör att han måste tjäna ännu mer pengar. Han tog upp huset som vi inte äger, vilket jag också kan relatera till. Men i övrigt kändes det mest som att diskussionen blev hypotetisk. Han vill tjäna bättre så att han kan ge sina barn mer än han själv hade som barn om de någon gång i framtiden vill ha något mer. Jag förklarade att det kanske är bättre att fokusera på det vi vet att de vill ha nu, nämligen mer tid med oss och dessutom att vi är gladare och mer mentalt tillgängliga. Jag vet inte om budskapet gick hem, men jag tror verkligen att jakten på ekonomisk frihet underlättas av förmågan att känna att det jag har här och nu räcker bra och att jag inte blir lyckligare av mer. Det kan tyckas vara kontraintuitivt att det skulle göra en rikare att vara nöjd än om man som min man strävar efter och kämpar för mer pengar och säkert lyckas med det. Men jag tror ändå att risken med att jaga och sträva efter mer är att man hela tiden bränner det man tjänar och kanske även att jakten gör en så trött att man inte orkar reflektera eller ta hand om de tillgångar man har.


Tror du tacksamhet kan hjälpa till att bygga rikedom? 




onsdag 20 mars 2024

Varför intalar vi oss att allt måste vara så dyrt?

För inte alltför länge sedan var min man iväg med vår yngsta på en egen minisemester, bara de två. Vi har genom åren prioriterat den typen av resor med vårt äldsta barn, men nu börjar även lilla bli så pass stor att hen vill åka på egen semester med en förälder. Den här typen av resor rekommenderas varmt, för det är mycket enklare att umgås med ett barn och jag tycker alltid att respektive förälders relation fördjupas med barnet under och efter resan. Jag hade ändå lite dåligt samvete över detta, eftersom det var första gången som vårt äldre barn måste vara den som stannar hemma och var redo att plocka fram plånboken för att kompensera detta. Kan du gissa hur dyra de här dagarna blev? 

Jag började med att fråga om mat. Här hade jag tänkt att det kanske kunde bli en pizza eller grekisk takeaway. Mini tänkte en stund och frågade om vi skulle kunna äta tacos. Jag sa att vi absolut kan äta tacos, men att hen får välja exakt vad den vill och att det även får vara något som vi inte brukar äta. Jag fick då svaret att Mini ville att jag skulle göra stuvade makaroner med falukorv. Inte pizza. Inte thaimat. Utan makaroner och korv till en kostnad av kanske 10 kr per portion. Jag frågade sedan om Mini hade något förslag på aktiviteter. Här tänkte jag att det kanske skulle vara önskvärt med lekland, bio eller något annat kostsamt. Vad svarar Mini? "Kan vi inte titta på Bäst i test och äta chokladbollarna som du bakade igår?" Jahapp, ja men visst, svarar mamman. Sen drog Mini till en kompis och lämnade mig ensam med mina tankar. För vad är det som gör att jag fortfarande tänker att plånboken ska fram när jag ska unna mig eller kanske framför allt barnen något? 

Det är en konstig vana, som säkert typ etablerats i barndomen och är djupt etsad i den svenska kulturen. Eller något sådant. Det jag vet är att jag reflekterat över det här förut. Särskilt under föräldraledigheten med min yngsta unge. Då tror jag att jag lyckades bryta vanan. Jag vet åtminstone att jag hann börja skissa på en inläggsserie om billiga nöjen som aldrig publicerades. Jag tror att en del av problemet ligger i stress. För när jag vet att jag bara är ledig en helg eller att jag har två dagar på mig att göra något roligt med Mini så blir det lätt att jag fattar väldigt snabba beslut och då blir de mindre genomtänkta. Kanske är det samma impuls som gör att vi köper skräpmat när vi är hungriga eller vänder oss till godis och söta drycker på impuls när vi är trötta. Vi vet ju egentligen att det inte gör något bättre, men vi hinner inte riktigt tänka efter och vips så står vi där och sörplar på cola framför datorn i ett försök att stå ut eftermiddagen ut. 

I ett tidigare inlägg så nämnde jag att jag haft kollegor över på middag för inte så länge sedan. Vi är ett gäng som brukar ses lite nu och då, men då vanligen på någon restaurang. Att jag bjöd in dem till mig var faktiskt mest för att jag inte kände att jag orkade med allt stök som är på restauranger i stan fredag kväll. Alla blev jättenöjda och höll med mig om att det här var ett mycket smartare sätt att umgås än att ses på krogen. Det som förvånade mig var att flera av gästerna tog upp just ekonomin som en aspekt. Nu blev det det här besöket närmast gratis för dem eftersom jag stod för maten så klart, men en av mina kollegor tog upp att hon ofta på sistone känt att det inte är värt det med krogbesök. Maten är dyr och alkoholen ännu dyrare och dessutom är miljön ofta så stimmig att man blir alldeles trött efteråt. Då är det mycket smartare att ses hos varandra och rotera. Jag kunde inte hålla med mer. Det här kanske låter som en rätt basal insikt som jag borde ha haft för flera år sedan, men ändock tycker jag det är ett fascinerande exempel på hur vi kan göra ungefär samma sak (umgås) på ett annat sätt än vi brukar och därigenom minska våra utgifter. 

Det här var också något som jag slogs av en helg nyligen när min man en söndag tyckte vi skulle gå på café. Jag påminde honom om att stans i princip enda söndagsöppna café slagit igen och att vi har hela frysen full med kakor från mitt bakexperimenterande på sistone. Vi lät därför alla familjemedlemmar välja kakor och bullar från frysen, packade ihop frukter och kokade kaffe till termosen och knatade sedan iväg på fika i naturen. Väl där träffade vi en främling och hann gå igenom ämnen som fåglar, förskolor och kommunens bästa promenadstråk. Det var en av de bästa helgerna på länge och till en extremt låg kostnad. Motion fick vi dessutom och socialare än vad det brukar vara för oss att gå på café en helg. 

Så hur dyra blev de där dagarna? Inte dyrare än en vanlig måndag ungefär. Och det trots att jag säkert hade kunna lägga en extra tusenlapp på de där 48 timmarna bara för att min impuls sa just det. Nej, det måste inte kosta pengar att göra något lite extra speciellt. Kanske kan det få vara speciellt bara för att ens småsyskon inte är hemma och man får sin förälder lite för sig själv? Eller så kan det få vara speciellt för att man får välja maten helt själv? Eller kanske för att man får både popcorn och chokladbollar som fredagsmys? Det finns många sätt att göra något speciellt, och pengar är faktiskt inte det enda eller ens bästa sättet. 


måndag 11 mars 2024

5 saker jag hellre är beroende av än min arbetsgivare

Nyligen meddelade jag i möte min chef att jag bestämt mig för att vara föräldraledig hela sommarlovet detta år. Som ni som varit med ett tag kanske vet så är det den sista sommaren innan vår lilla blir fyra och endast 96 dagar med föräldrapenning får sparas. Det är alltså dags att använda upp de där föräldrapenningdagarna jag inte använde under ungens första år i livet så att de inte brinner inne. Reaktionen gjorde inte direkt att jag blev en mer lojal arbetstagare, utan jag fick en stark känsla av att min chef både är ytterst fundersam kring mina prioriteringar och hur jag kan försörja mig med tanke på all ledig tid jag tagit mig under de senaste åren. Efter att ha hamnat i försvarsställning en stund (kanske helt obefogat, chefen kanske inte menade något illa alls) slutade jag prata och började istället tänka på just hur glad jag är att jag inte längre är beroende av mitt jobb på det sätt de allra flesta är. När jag gick hem efter arbetsdagen började jag som en direkt konsekvens fundera på saker jag hellre är beroende av än min arbetsgivare. Den listan följer här. 

1. Min man.  Kontroversiellt, jag vet. Redan nu kan jag föreställa mig kommentarsfältet som svämmar över med feministiska kommentarer om hur hemskt det är att jag kan tänka mig att leva på min man, eller åtminstone att han tillåts höja familjens levnadsstandard, men det är sant. För hittills i mitt liv, när saker gått åt helvete, har han stått där. Han har steppat upp, tagit över allt jag vanligtvis gör och när jag inte trott att jag klarat av något så har han sagt att vi gör det här tillsammans och så blir x, y och z klart. Vad har min arbetsgivare gjort när jag sagt att jag inte fixar något längre? Antingen sagt att det säkert blir bättre sen eller uppmanat mig (och kollegorna) att sluta gnälla så mycket. 

2. Min familj. Jag må inte ha världens bästa relation med alla mina familjemedlemmar, men ändå tar det väldigt mycket mindre emot att ta hjälp av mina syskon eller föräldrar än min arbetsgivare. Om allt skiter sig känns det betydligt mer lockande att brainstorma arbetsplatsidéer med syskonen eller flytta in i föräldrarnas källare än att förlita mig på att min arbetsgivare bryr sig om mig och värdesätter mitt arbete. 

3. Mina vänner. Ni börjar ju ana vart jag är på väg med det här inlägget, men för att göra det ännu tydligare så kommer även vännerna in på listan. Jag vet inte hur många gånger i livet jag har hamnat i småknepiga (om än ibland bara psykiskt) situationer och då har det funnits människor där som trots att vi saknar blodsband tänker åt mig, agerar åt mig och lugnar ner mig. Tänk er att att mannen är otrogen med en ung kollega och jag inte vet vart jag ska ta vägen och allt känns kaos. Jag vet direkt vem det är som kommer installera mig och barnen i sin källare, göra en lista på tillgångar, ringa en advokat och ny karriärsplan om det visar sig att kalkylen inte håller eftersom jag sagt upp min innan jag fyllt 40. Det tror jag är en viktigare tillgång än ett CV utan glapp. Det kanske låter märkligt. Men heltidsarbetande Frihetsmamman har svårt att upprätthålla den typen av relationer  på lång sikt så till viss del är det sant att man (jag) inte kan få allt. Tiden att investera i goda relationer, tycker jag därför borde ligga högt upp på priolistan hos många av oss. 

4. Min egen förmåga att anpassa mig.  Som det känns just nu så värdesätter jag min förmåga att ställa om till Lidl-köp, konventionellt producerade livsmedel, Spotify med reklam högre än mitt arbete. Visst är det så att jag uppskattat en viss livsstilsinflation de senaste fem åren, men jag har trots det stor tilltro till att jag kan gå tillbaka till ett enklare leverne om nödvändigt. En stor del av mig är dessutom säker på att jag automatiskt kommer göra det till stor del när väl jag slutar jobba och känner att jag har tid att springa i flera mataffärer, baka bröd och laga mat från grunden i större utsträckning än just nu. 

5. Socker. Okej, det hör kanske inte hemma här. Men det lät bättre att ha fem saker att hellre vara beroende av än fyra. 

Så vad betyder egentligen allt detta? Egentligen inte så mycket. Mer än att jag äntligen verkligen förstått vad som är viktigt och inte, samt att jag verkligen vill lägga mer av min begränsade energi på andra människor snarare än tråkiga arbetsuppgifter. Det betyder inte att jag eller någon annan som inte är så beroende av förvärvsinkomst behöver säga upp sig. Men det är ändå en ganska trevlig insikt att ha med sig in i ett lönesamtal, en omorganisation eller en grå tisdagsmorgon. Sen kan jag medge att jag ibland önskar att min arbetsgivare uppskattade mig mer och i större utsträckning var beroende av mig och därmed värdesatte mig högre. Och jag vet att det säkert är så för många av er som läser det här. Men många av oss är eller anses vara väldigt utbytbara och har inte den lyxen. Då är det desto trevligare att inte vara det minsta beroende av arbetsgivaren. 




onsdag 21 februari 2024

Hur bör man förbereda sig för att säga hejdå till jobbet?

Målet för många av mina läsare och i princip alla bloggare inom FIRE-sfären är väl ändå att få säga hejdå till jobbet. Det kanske inte måste vara för alltid, men det är få som kämpar med FIRE i sikte för att ändå vilja stanna i en tillsvidareanställning på heltid när väl man uppnår sitt mål. Det finns självklart även en mental förberedelse att göra, men det här inlägget ska framför allt handla om hur bra ekonomisk situation man faktiskt behöver ha innan steget kan tas. Hur väl förberedd behöver jag vara innan jag tackar för mig? 

Den första förberedelsen som jag knappast behöver gå in på är ju att ha ett kapital som täcker ens önskade utgiftsnivå. För egen del är det fyraprocentsregeln jag förlitar mig på och har därför sedan några år tillbaka ett fastställt belopp jag önskar fylla min kapitalförsäkring med innan jag säger upp mig. Det här är nog något som många av oss tänkt jättemycket på och kanske loggar in både en och två gånger för mycket på Avanza eller Nordnet för att se hur vi närmar oss målet. Det här är med andra ord ingenting jag funderar jättemycket på längre, även fast det så klart är klokt att göra en riktig ekonomisk avstämning (hur mycket bränner vi faktiskt nu) och prognos (hur mycket tror vi att vi kommer bränna i framtiden) innan man skriver under avskedsansökan. Däremot har jag börjat fundera mycket på hur likvid jag vill vara när väl jag kastar in handduken. Vi är ju i situationen att min man sannolikt kommer fortsätta jobba åtminstone några år framöver och i nuläget sparar vi gemensamt mer än min månadslön, så vi bör kunna klara oss bra på hans lön även framåt. Behövs det i det läget några större summor alls? Det är klart att det ska finnas en buffert ifall värmepumpen går sönder eller han blir sjukskriven, men det kanske inte behövs 300 000 i buffertspar för att säkerställa att vi klarar oss ett år utan någon som helst form av inkomst. 

Jag har också klurat på boendesituationen. Tidigare har jag tänkt att jag vill att vi ska ha flyttat till vår drömvilla, alltså bo där vi vill bo i princip för alltid och att vi ska vara lågt belånade. Problemet med den drömmen är att vi verkar ha svårare för att bestämma oss för var och hur  vi ska bo än att spara pengar, vilket leder till att det nog faktiskt blir så att jag når mitt målkapital innan vi köper en villa. En kritiker kan påpeka att en för tidig exit kommer försämra möjligheterna att få köpa en villa och denne har i så fall rätt. Och där vet jag faktiskt inte hur vi ska resonera. Ska vi jobba vidare i väntan på en eventuell bostad eller ska vi ta ut friheten nu och njuta i den bostad vi faktiskt bor? Det är ingen lätt fråga att svara på, men om det är något som känns otroligt deprimerande så är det blotta tanken att arbeta kvar för kunna visa för banken att vi tjänar mycket mer pengar än vi faktiskt behöver för att leva så att vi får låna pengar som vi egentligen rent krasst inte behöver låna. Vi har ju faktiskt mer pengar i fonder och aktier än vi någonsin skulle få för oss att köpa en bostad för i dagsläget. Svårt. 

En del strävar också efter total skuldfrihet innan exit. Det är något som vi med dagens boende och aktuell CSN-skuld mycket väl skulle kunna ordna i en handvändning. Rent ekonomiskt är det så klart inte lönsamt, men jag har ändå en vän som faktiskt valde betala av hela CSN-lånet för att känna sig mentalt fri. Min skuld är för stor för att jag skulle känna mig motiverad att göra just det, men jag kan ändå förstå känslan av att det vore skönt att inte ha några inbetalningar alls att göra, och det skulle ju så klart påverka kassaflödet positivt. Det är ändå runt 7000 kr i månaden som vi idag betalar för bo- och studielån. Vi skulle med andra ord klara oss på 23 000 kr i månaden istället för nuvarande 30 000 om vi valde att släcka våra lån. Den rationelle skulle dock välja att investera pengarna istället. Men privatekonomi är inte alltid rationellt och kanske vore det otroligt skönt att veta att det enbart är utgifter för försäkringar, till bostadsrättsföreningen och mat som är nödvändigt på riktigt. På samma tema så handlade Ekonomibyrån nyligen om just bostäder och där tog en av gästerna upp kulturella skillnader när det kommer till lån. Tydligen satsar britterna starkt på att betala av sina bostadslån inom 20 år, vilket jag antar innebär att de är skuldfria när de når pensionen. Jag ska inte fördjupa mig i den diskussionen här och nu, men ibland blir jag inspirerad av länder (och personer) med den här kulturen, som faktiskt eftersträvar att betala av sina lån. Då kan jag, åtminstone för en stund, känna att jag också vill göra just det. Andra gånger tänker jag precis tvärtom när jag slås av hur omöjligt ett nytt bolån kommer vara för mig den dagen jag faktiskt slutar jobba för gott. 

På ett mindre och väldigt irrationellt plan kan jag ibland också tänka att jag vill förbereda mig ekonomiskt genom att ha gjort de dyrare privatekonomiska köpen innan exit. Här pratar vi egentligen inte om summor som spelar roll, men det skulle gissningsvis kännas lite mentalt jobbigt om bilen gick sönder veckan efter sista lönen någonsin kommit eller om den snart 10 år gamla datorn kraschar just då. I svaga stunder kan jag även känna att jag vill ha alla ytterkläder och skor jag behöver för en tid framöver, men det är ju naturligtvis småsummor i sammanhanget. Egentligen tror jag det handlar mest om att underlätta i början. För inledningsvis kommer det troligtvis kännas svinläskigt att inte gå till jobbet och då tror jag det är bra att inte tillåta sig få ännu fler hjärnspöken genom att ha ovanligt dyra månader på en gång. 

Som ni ser finns det mycket jag funderar på, men lite jag vet. När jag skrev det här så kollade jag också upp vad en villa i Stockholm kostar och insåg i samma veva just hur lite pengar vårt totala sparande är i sammanhanget. Plötsligt betvivlar jag för en stund hela idén att sluta jobba utan att vara en multimiljonär och känner mig jättefattig. Andra gånger, som när jag pratar med kompisen som kämpar för att spara ihop en miljon och just kommit till 200 000 så känner jag mig jätterik. Det är mycket märkligt. Jag hoppas jag kommer någonstans med mina funderingar, helst innan jag fyller 40. 


Vilka ekonomiska milstolpar skulle du vilja ha nått innan du tar sommarlov för alltid (eller åtminstone så länge som du känner för det)? 

måndag 12 februari 2024

Jakten på frihet - vad har hänt med mig?

Ibland slås jag över att jag idag gör saker jag aldrig skulle ha gjort i början på min sparresa. Det känns ibland som att jag tappat bort mig själv, ibland som att jag mognat och ibland som att jag fortfarande är på jakt efter den magiska nivån för hur jag egentligen vill leva. Det här inlägget ska handla om skillnaden mellan Frihetsmamman för snart ett decennium sedan när allt började och Frihetsmamman idag. 

En av de mest påtagliga skillnaderna som min älskade man ofta tar upp är hur snabb jag är på att skaffa diverse streamingtjänster numera. Idag har vi fyra stycken aktiva abonnemang samtidigt. Jag tror att jag fram tills för kanske två-tre år sedan sällan ens hade en pågående tjänst. Att det blivit såhär beror på flera olika saker, men den absolut mest orsakande är bristande ork och behov av återhämtning. Vi har till exempel skaffat Storytel till Mini så att hen går i säng på egen hand, Spotify så att jag slipper reklam när jag lyssnar på musik och en tv-programstjänst efter vad vi är sugna på. Just nu tv4 play för tillgång till BritBox. Utöver det har vi en annan tjänst till lågt pris som bara följer med (HBO). Alla står i mitt namn och har skaffats av mig, för att vara transparent. Han är alltså inte det minsta skyldig till den här livsstilsinflationen. 

Vi har de senaste åren även lagt mer pengar på semestrar och upplevelser. I år har vi köpt årskort på det lokala badhuset, förra året på en annan attraktion. Egentligen tycker jag att årskort på relativt lokala attraktioner är en ekonomiskt bra idé, men likväl är det en ny företeelse för min familj. Man kan ju lika gärna bada i havet (eller kanske skogen) och leka i kommunala lekparker. Och det körde vi länge på, men nu tycker jag att minst ett årskort är en okej utgift även fast det brukar landa på 7-10 papp årligen. Ett årskort som används är oftast en ekonomiskt bra idé. Problemet är väl bara att de flesta av oss jobbar så mycket att vi inte har tid att använda årskorten. Eller använda streamingtjänster för den delen. 

När jag gav mig in i det här projektet var jag också en mästare på att laga billig mat, baka bröd och ordna billiga tillställningar när det var dags för födelsedagar och andra festligheter. Jag minns att jag skrev ett inlägg om barnkalas som nått många. Nu, sådär hundra år senare har jag precis lovat ett av barnen att nästa kalas kommer vara på lokal, där mat och underhållning fixas på stället. Mamma bara betalar. Och det får jag verkligen  göra, för det kommer kosta väldigt mycket pengar. Min man såg ut att misstänka att jag slagit mig i huvudet när jag lovade detta och kan till och med ha yttrat att jag minsann får betala det själv. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte. För jag orkar inte underhålla 10 ungar, pynta huset och baka en massa saker som ungarna säkert spyr upp eller inte behagar äta upp ändå. Så ja, här har jag bloggen att tacka för att jag påminns om just hur mycket jag förändrats. 

Ju närmare mitt ekonomiska mål jag kommer (och det är verkligen riktigt nära nu), desto mindre glorifierar jag också FIRE som lösningen på alla mina problem. Tolka mig rätt, jag är fortfarande så tacksam över att jag gav mig in på det här för alla dessa år sedan, men jag vet inte om det kommer vara helt enkelt eller ens helt rätt att bara lämna in en avskedsansökan och hänga med mina barn en massa så snart mitt konto har X antal miljoner. Det beror på flera olika saker, som att den enorma inflationen gjort mig lite osäker på hur länge jag klarar mig på ett visst belopp, att det är en väldigt stor kontrast från att mestadels arbetat heltid och att jag är osäker på vad som är bäst för barnen. Kan de kanske umgås för mycket med sina föräldrar? Och hur påverkas de i så fall rent socialt av att hänga med mig istället för jämnåriga? Det här är sånt som jag inte tänkt jättemycket på, eftersom jag mentalt tänkt att det är framtidens problem. Men plötsligt så vänder börsen, kapitalet växer och så är vi inte så långt ifrån det där monetära målet jag haft. 

Andra saker har inte förändrats alls. Google är till exempel vänlig nog att påminna mig om att jag väldigt sällan köper nya kläder eller möbler, vilket turligt nog fortsatt bidrar till relativt låga omkostnader. Jag tycker fortfarande att det känns rätt att använda kläder tills de går sönder, stolar tills de är helt nedsuttna och vitvaror tills de är omöjliga att reparera. Jag hade ett gäng kollegor över för ett tag sedan, varav några för första gången, och först skämdes jag lite för att mitt hem är så enkelt. Sen kom jag på att det ju är onödigt eftersom mitt hem passar väldigt bra ihop med mina värderingar och det jag utstrålar i dialoger med dem. Jag tycker ju på riktigt att det känns fel att köpa en massa nyproducerade saker och textilier, så då är det ju inte mer än rätt att det framgår av mitt hem. 

Så ja, Frihetsmamman har förändrats. Kanske till det bättre. Kanske till det sämre. Kanske är det en nödvändighet för att orka ta sig igenom det maraton som jakten på ekonomisk frihet faktiskt är. Eller så är det ett resultat av att fler nollor på sparkontot gör att några tusenlappar för barnkalas känns obetydliga. Vem vet. 


måndag 1 januari 2024

Nytt år, nya möjligheter!

Så kom då ett nytt år igen. Det blir på en gång uppenbart att tiden går. Och just tiden och dess gång har varit ständigt i tankarna på sistone. För jäklar vad fort den går! Mini är verkligen inte så mini längre och både jag och min bättre hälft blir allt gråare och rynkigare. Att vi ser tristare ut är väl i och för sig ingen katastrof, men det som det representerar är desto jobbigare. För vad representerar egentligen de gråa hårstråna på riktigt? 

Som jag skrev är Mini inte så mini längre. Och Plutten är verkligen inte heller så liten. Det märks. Livet börjar på många sätt och vis bli enklare, allt eftersom barnen blir mer självständiga. Samtidigt påminns vi om att tiden med dem är väldigt begränsad. De tycks fortfarande vilja umgås med oss, och en filmkväll med chips och saft är fortfarande populärt och likaså en dag på badhuset. Men vi inser samtidigt att det inte kommer vara så för alltid. För Minis del har jag en känsla av att det kan vara den absolut sista tiden i livet som kvalitets- och kvantitetstid med päronen är populärt, även om jag så klart inte kan veta med säkerhet. Det är lustigt med föräldraskapet, för jag har snart ägnat ett decennium åt att längta efter egen tid och tystnad, men när småbarnsåren är på väg bort så känns det ändå vemodigt. Ännu jobbigare är att det känns som att jag stressat mig igenom dessa år, med undantag föräldraledigheten med Plutten. Vad skulle det egentligen vara bra för? 

Till följd av allt detta ägnar jag därför mycket tid åt att få min man att inse samma saker som jag och passa på att spendera mer tid med våra barn, och faktiskt även pengar. För en del av föräldrapaketet som jag önskar ge mina barn är upplevelser. Det kan låta konstigt med tanke på att jag under många år förespråkat aktiviteter som är kostnadsfria eller nära på och försökt hacka både bad och semesterresor. Jag vill fortfarande agera smart. Vi kommer därför med största sannolikhet inte åka på dyra resor när alla andra gör det och försöka att vara selektiva med rörliga utgifter på resorna som lunchmat och fika. Däremot känns det otroligt viktigt att mina barn som vuxna kan minnas tillbaka på sin barndom och känna att de haft roligt med sina föräldrar och att vi inte snålat oss igenom allt. Med största sannolikhet kommer de ändå tycka att vi borde gjort precis tvärtom och prioriterat annorlunda, för det för väl de flesta. Men jag vill ändå känna att jag gjort mitt bästa och givit dem det mina värderingar säger att jag önskar ge dem. Min älskade man har tagit upp tajmingen och frågat om det just nu, med osäkra arbetssituationer, hög inflation och svag krona är rimligt att ge sig iväg på en längre resa. Han har naturligtvis rätt, men samtidigt känns det för första gången som att barnen är tillräckligt stora för att få ut mycket av en resa och tillräckligt små för att uppskatta sina föräldrars sällskap. 

Jag har också på allvar börjat fundera över kvantitetstid. Inget beslut är fattat ännu, men efter år av velande tror jag att jag under 2024 kommer göra en stor förändring gällande hur jag spenderar min tid. Det finns lite olika alternativ, som studier, byte av jobb eller kraftig minskning av arbetstid, eller kanske en kombination av alternativen, men jag är relativt säker på att mitt liv kommer se väsentligen annorlunda ut när jag skriver mitt första inlägg 2025. 

Hoppas ni haft en fin jul och en härlig nyårsafton. Själv ska jag ta tag i att inhandla fyllningen till nyårspizzan som vi ska äta ikväll. (Nä, jag lovar att jag inte alltid är så här präktig. Om det blir något inlägg om utgifter 2023 för mat kommer alldeles för mycket utemat att dölja sig där.) 

Gott nytt år!