Är det jobbigt att tvingas vara sparsam?

Det senaste året har jag varit otroligt osugen på ekonomiböcker, poddar och liknande. Det har känts som att allting som det finns att lära sig vet jag redan och det som jag inte lärt mig nu, kommer jag aldrig lära mig. Men så har jag börjat gå lite mer promenader på sistone och då är det ganska skönt att lyssna på något som inte är alltför kognitivt krävande och inte heller kräver full koncentration som ljudböcker kan göra. Jag har därför lyssnat en del på ekonomipoddar och nu alldeles senast ett 10 år gammalt avsnitt från Sveriges radio. Inspirationen kom inte från slösurfade på SR, utan från Miljonär innan 30 som skrev ett inlägg på temat påtvingad sparsamhet. Det fick mig att fundera på om det kan vara jobbigt att leva som en snålis - när det egentligen inte är valfritt. 

För att kort sammanfatta avsnittet så pratar reportern med personer som måste handla det billigaste möjliga i den billigaste möjliga affären. Vi pratar riktigt lågpris. När reportern pratar med personerna som är där och jagar klipp på tillfälliga partier av ägg, fisk och chili con carne så är det typiska kundgrupper som hon träffar; pensionärer, arbetslösa, socialt utsatta (gissningsvis missbrukare) och liknande. Hon småpratar också med dem om hur de ska skrapa ihop till matpengar när de sista sex kronorna tagit slut och pantburkar kommer på tal. När jag lyssnade på dem slog det mig att den där reportern lika gärna hade kunna intervjua mig. Föräldralediga eller deltidsarbetande Frihetsmamman (och förhoppningsvis FIRE-fria jag) kan definitivt hittas dagtid i en matbutik med klippvaror och i kundvagnen hittas nästan enbart produkter på extrapris. Dyker hon på någon pantburk på marken, böjer hon sig ner och plockar upp den. Det gjorde jag faktiskt senast idag när jag hämtade Mini i skolan. Precis där jag parkerat cykeln låg det en burk, varpå jag böjde mig ner och plockade upp den. I nästa sekund mötte min blick grannen som var där och hämtade sina barn och jag skämdes inte det minsta, men det uppfattade jag det som att personerna i radioprogrammet gjorde. 

Visst är det så att allt som man tvingas till blir mindre roligt, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om man inte skulle kunna lägga skammen åt sidan och äga den där påtvingade sparsamheten. För jag blev nästan lite sporrad av vad de köpte och tänkte att de skulle kunna fixa sig ett litet sparande i indexfonder på ett ISK (Avanzas egna kan man köpa för så lite som en krona) och på så vis förbättra sina förutsättningar. Men det är klart, om inget i livet någonsin kommer bli bättre och om man inte har någon ekonomisk ljusning att se fram emot som till exempel att få ett jobb när man är arbetslös så är det kanske viktigare att få en fin tisdag med några godisbåtar och flaskvatten än att med säkerhet ha mat hela månaden. Och ja, det kanske är förståeligt. Men det är också en påminnelse om hur lätt det är att känna sig som ett ekonomiskt offer och att faktiskt i princip alla skulle kunna leva lite mer sparsamt. Alla kan inte spara 20 000 i månaden, men nästan alla har något som de skulle kunna göra för att förbättra situationen. Flaskvattendrickaren skulle kunna spara alla sina pantburkar under några månader till en billig version av en sodastream och därefter alltid kunna dricka bubbelvatten oavsett dag i veckan och socialbidragets ankomst. Svenskar boendes i villaområden eller deras närhet skulle kunna ha 0 kr i kostnader för frukt i augusti-september om de bara besvärade sig med att plocka upp det som finns skänkes om man bara orkar böja sig ner. I år har jag varit näst intill stenhård på att bara plocka gratis äpplen så länge de finns och det har säkert sparat oss en femhundralapp eller så. 500 kr i en indexfond blir bekant pengar det med. 

Men ja, visst är det roligare att vara sparsam när det inte är ett måste. Av egen erfarenhet vet jag ju att det också är roligare att vara lite extra sparsam de första åren när alla pengar in på ISK:t ger en tydlig skillnad. Men jag hoppas ändå att de senaste årens ökande priser har lärt oss svenskar att det finns en del att göra om man fokuserar mer på extrapriser, är lite kompromissvillig vad gäller märken och produkttyp och är beredd att vara otrogen mot sin matbutik. Vi har varit otrogna sedan tidernas begynnelse så vi har inte ändrat vårt beteende i någon större utsträckning, men jag tycker mig få sällskap av kollegor och grannar på Lidl som innan mest verkade besökas av daglediga invandrare i min stad. 

Tycker du att det är roligt att vara sparsam eller känns det jobbigt?