Chocken som uppstod igår när jag insåg att den här månadens sparkvot såg ut att hamna på 0%. Till skillnad från gemene man när det händer berodde det inte på alltför flashigt leverne, utan snarare på brist på inspiration och ork. Jag brukar numera räkna sparkvoten utifrån investerat kapital, dvs insättningar på min kapitalförsäkring på Avanza. Som jag skrivit om tidigare har jag låtit mitt sparande bli väldigt aktivt, eftersom jag tyckt det varit kul att köpa aktier när andan faller på. Problemet uppstår när andan aldrig faller på.
Jag brukar generellt tappa motivationen när börsen går upp mycket och få ökad inspiration när den går ner (omvänd Svensson?). Det kunde jag se ganska tydligt när jag tittade på hela årets sparande förra året. I tider av stor börsuppgång kändes inte enskilda aktier lika lockande och jag valde då att betala in årets CSN-inbetalningar i förväg för att ha mer utrymme till sparande när börsen kändes mer lockande. Alternativt så satte jag in mer pengar på mitt kontantinsatssparande. Det kontot är dock redan orimligt stort och därför har jag valt att inte föra över mer pengar där sedan en tid tillbaka. Årets januarieffekt tycks vara särskilt omfattande och delvis därför har jag haft svårare att motivera insättningar på Avanza. Nu när månaden nästan är över känns det dock inte så roligt att föra in 0 i januaris excel-ark.
En annan orsak till att jag inte shoppat aktier så frekvent är att jag är mitt i en dipp privat. Jag upplever nog den där tröttheten som Flow FI och IGMR har skrivit om tidigare och tycker därför att det mesta känns lite jobbigare än vanligt. I de stunderna känns det särskilt viktigt att fundera på hur jag kan ändra något som säkerställer att sparandet ändå blir av. För ni vet, det bästa sparandet är det som blir av. Jag har därför beslutat mig för att automatisera större delen av mitt sparande. Som ni kanske kommer ihåg jobbar jag inte längre heltid och har betydligt mindre utrymme till sparande än tidigare. Jag har därför valt att lägga 5000 kr i månadssparande av fonder på Avanza. Huvuddelen går in i Avanza Global, men en del även i Spiltan Investmentbolag Sverige, Swedbank Robur Ny Teknik och Länsförsäkringar Tillväxtmarknad Indexnära. För att vara uppriktig så är mitt ihopplock av fonder rätt så slumpmässigt. Jag bara ville se till att få det gjort och gjorde en snabb koll på vilka fonder jag hade i min portfölj. I och med detta inser jag att ihopplocket kanske inte är det bästa. Ni får gärna lämna synpunkter och komma med tips på bättre fonder eller klok fördelning.
Tror du att automatiserat sparande är bättre än aktivt?
onsdag 30 januari 2019
tisdag 29 januari 2019
Du har inte nått FIRE om du fått hjälp!
I många olika sammanhang har jag läst en del om att folk tycker det är fult, bortskämt eller att det inte räknas om man har uppnått god ekonomi med hjälp av någon annan. Tvärtom verkar det väldigt viktigt att ens "förmögenhet" är skapad på egen hand och det är därmed också mycket viktigt att vi FI-föräldrar inte skämmer bort våra barn med en massa pengar. Men varför är det så viktigt?
Jag är en sådan där bortskämd unge som fick en del pengar när jag fyllde 18. Mina föräldrar sparade hela barnbidraget i åt mig i mitt namn och likaså till mina syskon. De här pengarna var inte särskilt välinvesterade, dels på grund av att möjligheterna var sämre då, men också för att mina föräldrar gick mycket på bankens råd (och därmed fick ett sparande med höga avgifter). Jag har några syskon och kan med absolut säkerhet säga att ingen av oss shoppat upp våra pengar på skit (om inte lägenheter, hus eller Kinnevik-aktier räknas), varpå jag personligen inte tycker att argumentet om barns mognad eller bortskämdhet är så legitimt. Oavsett, så är jag medveten om att mina föräldrars sparande gett mig ett tillskott eller ett försprång som hjälpt mig på den här resan. Mitt personliga samlade kapital överstiger en miljon (exklusive CSN och bolån förvisso) trots att jag inte (riktigt än) fyllt 30. En del bloggare som jag följer har vid betydligt högre ålder ett lägre kapital än vad jag hade som 18-åring. Det kanske till viss del är orättvist?
Sedan finns det också andra sätt att komma över pengar. Jag tror att en del får ett förskottsarv. En kompis till mig fick till exempel en större summa av en mormor och min man har fått en större summa av sina föräldrar som förskott på arv. Logiken bakom båda dessa gåvor har varit att givarna tycker det är bättre att hjälpa barnen och barnbarnen när de har det tuffare ekonomiskt och är i behov av att köpa bostäder, vara hemma med barn och så vidare än när de är medelålders och har bättre ekonomi. Personligen kände jag mig ganska skeptisk inledningsvis (kanske kändes det lite fult?), men med tiden har jag insett att det är väldigt logiskt. För det är faktiskt sant att de flesta av oss har mer nytta av några hundratusen, eller kanske till och med miljoner, extra i 30-årsåldern än i 50-60-årsåldern, förstås beroende på hur tidigt man skaffar barn (och om man ens gör det).
Därtill kommer så klart arv. För många blir detta först aktuellt när de egna föräldrarna går bort och då är man ofta i övre medelåldern (förhoppningsvis!). Under förra helgen hade jag ett samtal med mina föräldrar om deras önskan om att inte lämna efter sig något kapital till sina barn. Där kunde vi gemensamt konstatera att det är mycket osannolikt att de kommer lyckas spendera upp sina pengar och att ett arv är oundvikligt. Deras sparsamhet är nämligen så djupt rotad att de inte ens nu kan sluta köpa Eldorado-ost, danskt kött och Premier-läsk. De ser liksom ingen anledning till att ändra på sig och det kan jag förstå när man levt på ett visst sätt under så många år. Jag vet inte om det är lika stigmatiserat att ärva pengar av folk som faktiskt råkar dö som att få dem av levande människor, men jag tror även här att många inte tycker det är "på riktigt" om man når sitt FI-nummer och inser att 30% av beloppet kommer från ett arv.
Personligen skiter jag fullständigt i hur stor del av vårt kapital som kommer från barnspar, förskottsarv eller faktiska arv. För mig spelar det bara roll att vi har de pengarna och därmed kan nå våra mål. Men nog allt kan jag förstå charmen i att driva en blogg om att nå från 1 krona till 1 miljon på egen hand, eller att inleda sin resa som skuldsatt till att nå ekonomiskt oberoende. Men hur charmigt eller imponerande det än är så tycker jag ändå att alla andra därute räknas. Pengar är pengar och jag har inga planer på att se ner på dem som råkar komma över en del av sitt kapital på annat sätt än lönearbete. Jag tänker att arv, förskottsarv och gåvor är att likställa med bostadskarriärer (som faktiskt inte alls är lika möjliga numera som tidigare) eller löjligt välbetalda jobb. Även om jag personligen blir mer imponerad över lokalvårdare och undersköterskor som når FIRE än marknadschefer och finansknuttar, så är det ju faktiskt inte främst resan som räknas, utan resultaten.
Tycker du det är mindre värt att nå FIRE om man får en skjuts av andras pengar än om man gör det på egen hand? Berätta gärna varför eller varför inte.
Jag är en sådan där bortskämd unge som fick en del pengar när jag fyllde 18. Mina föräldrar sparade hela barnbidraget i åt mig i mitt namn och likaså till mina syskon. De här pengarna var inte särskilt välinvesterade, dels på grund av att möjligheterna var sämre då, men också för att mina föräldrar gick mycket på bankens råd (och därmed fick ett sparande med höga avgifter). Jag har några syskon och kan med absolut säkerhet säga att ingen av oss shoppat upp våra pengar på skit (om inte lägenheter, hus eller Kinnevik-aktier räknas), varpå jag personligen inte tycker att argumentet om barns mognad eller bortskämdhet är så legitimt. Oavsett, så är jag medveten om att mina föräldrars sparande gett mig ett tillskott eller ett försprång som hjälpt mig på den här resan. Mitt personliga samlade kapital överstiger en miljon (exklusive CSN och bolån förvisso) trots att jag inte (riktigt än) fyllt 30. En del bloggare som jag följer har vid betydligt högre ålder ett lägre kapital än vad jag hade som 18-åring. Det kanske till viss del är orättvist?
Sedan finns det också andra sätt att komma över pengar. Jag tror att en del får ett förskottsarv. En kompis till mig fick till exempel en större summa av en mormor och min man har fått en större summa av sina föräldrar som förskott på arv. Logiken bakom båda dessa gåvor har varit att givarna tycker det är bättre att hjälpa barnen och barnbarnen när de har det tuffare ekonomiskt och är i behov av att köpa bostäder, vara hemma med barn och så vidare än när de är medelålders och har bättre ekonomi. Personligen kände jag mig ganska skeptisk inledningsvis (kanske kändes det lite fult?), men med tiden har jag insett att det är väldigt logiskt. För det är faktiskt sant att de flesta av oss har mer nytta av några hundratusen, eller kanske till och med miljoner, extra i 30-årsåldern än i 50-60-årsåldern, förstås beroende på hur tidigt man skaffar barn (och om man ens gör det).
Därtill kommer så klart arv. För många blir detta först aktuellt när de egna föräldrarna går bort och då är man ofta i övre medelåldern (förhoppningsvis!). Under förra helgen hade jag ett samtal med mina föräldrar om deras önskan om att inte lämna efter sig något kapital till sina barn. Där kunde vi gemensamt konstatera att det är mycket osannolikt att de kommer lyckas spendera upp sina pengar och att ett arv är oundvikligt. Deras sparsamhet är nämligen så djupt rotad att de inte ens nu kan sluta köpa Eldorado-ost, danskt kött och Premier-läsk. De ser liksom ingen anledning till att ändra på sig och det kan jag förstå när man levt på ett visst sätt under så många år. Jag vet inte om det är lika stigmatiserat att ärva pengar av folk som faktiskt råkar dö som att få dem av levande människor, men jag tror även här att många inte tycker det är "på riktigt" om man når sitt FI-nummer och inser att 30% av beloppet kommer från ett arv.
Personligen skiter jag fullständigt i hur stor del av vårt kapital som kommer från barnspar, förskottsarv eller faktiska arv. För mig spelar det bara roll att vi har de pengarna och därmed kan nå våra mål. Men nog allt kan jag förstå charmen i att driva en blogg om att nå från 1 krona till 1 miljon på egen hand, eller att inleda sin resa som skuldsatt till att nå ekonomiskt oberoende. Men hur charmigt eller imponerande det än är så tycker jag ändå att alla andra därute räknas. Pengar är pengar och jag har inga planer på att se ner på dem som råkar komma över en del av sitt kapital på annat sätt än lönearbete. Jag tänker att arv, förskottsarv och gåvor är att likställa med bostadskarriärer (som faktiskt inte alls är lika möjliga numera som tidigare) eller löjligt välbetalda jobb. Även om jag personligen blir mer imponerad över lokalvårdare och undersköterskor som når FIRE än marknadschefer och finansknuttar, så är det ju faktiskt inte främst resan som räknas, utan resultaten.
Tycker du det är mindre värt att nå FIRE om man får en skjuts av andras pengar än om man gör det på egen hand? Berätta gärna varför eller varför inte.
onsdag 23 januari 2019
När en reklamation går fel
Varning för att dagens inlägg inte är det minsta djupt eller genomtänkt. Idag skriver jag mest av mig, eftersom jag är irriterad. Jag har ju tidigare skrivit om att man bör reklamera varor. I och med att Axfood varit så besvärliga har jag dock i princip slutat göra det hos dem, men jag har också typ slutat att köpa deras egna varor. Inspirerad av andra bloggare därute stod jag dock på Willys och funderade på om jag skulle prova Eldorados fiskpinnar. (Inte för att de är bra, men för att vara varumärkeskritisk.) Efter viss diskussion med mannen så valde jag att prova, eftersom fiskhalten var högre än i Findus version.
Tyvärr hann jag inte göra mer än att ta en tugga innan jag insåg att det kändes konstigt i munnen. Det visade sig att hela fiskpinnen var fylld med ben, däribland ett som var flera centimeter långt. Jag granskade sedan min unges fiskpinne och insåg att den såg precis likadan ut, varpå allt kastades. (Jag avskyr ben i fisk och äter bland annat fiskpinnar för att undvika det problemet.) Här kände jag att något måste vara fel på produkten och valde därför att reklamera den. Hur gick det då?
Axfood tyckte att det var helt rimligt med en massa ben och hänvisade till en disclaimer på baksidan där det stod "Enstaka ben kan förekomma". Jag blev vansinnigt irriterad! Jag svarade att jag kände mig besviken på att de inte ens var det minsta besvikna för att deras produkt (som ofta konsumeras av barn) var skit och att jag var missnöjd med produkten både som kund och aktieägare. Japp, jag deklarerade stolt att jag var just aktieägare i Axfood, men att jag skämdes för mitt företags beteende. (Har alltid drömt om att göra det på H&M när jag blivit irriterad på för mycket personal och för dåliga varor, men aldrig vågat...) Det har jag inte fått något svar på än, men frågan är om jag borde vara nöjd som aktieägare och skitsur som kund?
Egentligen kanske det är bra att de är snåla som fan med att betala tillbaka folks 12 kr för dålig fisk? Om det dessutom leder till att folk slutar reklamera så vinner de ju på det och då vinner ju även jag som aktieägare. Däremot så blir de säkert mindre nöjda om jag slutar handla där. Merparten av allt i detta hushåll köps numera på Willys och även om jag inte är någon drömkund, så misstänker jag att de går miste om en hel del inkomster om jag byter till Ica. Men gör folk så? Jag måste erkänna att jag direkt känner mig så irriterad att jag inte gärna vill handla på Willys. Spontant tänker jag att nästa veckas veckohandling blir på Ica eller Coop, men kanske håller det beteendet i sig i ungefär en månad innan jag rusar tillbaka till Willys med svansen mellan benen. Oavsett så blir det nog ännu färre varor från Eldorado framöver, vi får se om osten som jag har i kylen är ätbar eller kommer med något annat ofrivilligt tillbehör, kanske en tandpetare eller dylikt.
Tror ni företag gynnas mest av generösa reklamationspolicies eller att vara besvärliga?
Tyvärr hann jag inte göra mer än att ta en tugga innan jag insåg att det kändes konstigt i munnen. Det visade sig att hela fiskpinnen var fylld med ben, däribland ett som var flera centimeter långt. Jag granskade sedan min unges fiskpinne och insåg att den såg precis likadan ut, varpå allt kastades. (Jag avskyr ben i fisk och äter bland annat fiskpinnar för att undvika det problemet.) Här kände jag att något måste vara fel på produkten och valde därför att reklamera den. Hur gick det då?
Axfood tyckte att det var helt rimligt med en massa ben och hänvisade till en disclaimer på baksidan där det stod "Enstaka ben kan förekomma". Jag blev vansinnigt irriterad! Jag svarade att jag kände mig besviken på att de inte ens var det minsta besvikna för att deras produkt (som ofta konsumeras av barn) var skit och att jag var missnöjd med produkten både som kund och aktieägare. Japp, jag deklarerade stolt att jag var just aktieägare i Axfood, men att jag skämdes för mitt företags beteende. (Har alltid drömt om att göra det på H&M när jag blivit irriterad på för mycket personal och för dåliga varor, men aldrig vågat...) Det har jag inte fått något svar på än, men frågan är om jag borde vara nöjd som aktieägare och skitsur som kund?
Egentligen kanske det är bra att de är snåla som fan med att betala tillbaka folks 12 kr för dålig fisk? Om det dessutom leder till att folk slutar reklamera så vinner de ju på det och då vinner ju även jag som aktieägare. Däremot så blir de säkert mindre nöjda om jag slutar handla där. Merparten av allt i detta hushåll köps numera på Willys och även om jag inte är någon drömkund, så misstänker jag att de går miste om en hel del inkomster om jag byter till Ica. Men gör folk så? Jag måste erkänna att jag direkt känner mig så irriterad att jag inte gärna vill handla på Willys. Spontant tänker jag att nästa veckas veckohandling blir på Ica eller Coop, men kanske håller det beteendet i sig i ungefär en månad innan jag rusar tillbaka till Willys med svansen mellan benen. Oavsett så blir det nog ännu färre varor från Eldorado framöver, vi får se om osten som jag har i kylen är ätbar eller kommer med något annat ofrivilligt tillbehör, kanske en tandpetare eller dylikt.
Tror ni företag gynnas mest av generösa reklamationspolicies eller att vara besvärliga?
söndag 20 januari 2019
Skaffa inte barn, bli ekonomiskt fri?
Min upplevelse är att det är betydligt vanligare att man hör personer som eftersträvar frihet prata om frivillig barnlöshet än vanliga Svensson. Jag gissar ändå att det kanske inte har så mycket med ekonomi att göra, som att personerna faktiskt inte vill ha barn (korrelation, inte kausalitet). I mitt kommentarsfält för någon dag sedan kom också tipset från C att inte skaffa barn, eller att skaffa färre barn om man eftersträvar miljövänlighet. Betyder det att barn är av ondo?
Som ni så klart listat ut så har jag själv barn och för mig personligen känns det helt otänkbart att välja bort barn av ekonomiska skäl. I gårdagens inlägg skrev jag om ekonomisk ångest, men jag kan ärligt säga att valet att bli mamma aldrig har orsakat någon ekonomisk ångest gällande huruvida barnet är värt det eller ej. Det betyder inte att jag inte har dåligt samvete för att jag har köpt på mig POP vindfleeece i tre kommande storlekar i förväg (misstänker att kotten kommer vägra någon färg i slutändan och jag tvingas sälja dem oanvända) eller att jag inte skäms för att barnet har så mycket kläder att hens byrå håller på att gå sönder. Men att skaffa barn i sig, med ökade kostnader för boende och kläder, eller inkomstförlust på grund av VAB eller föräldrapenning är inget som hittills lett till någon ångest. Personligen tror jag att det beror på att även de mest sparsamma individer därute har det rotat inom sig vad som faktiskt är viktigt för dem och inte. Och om det är barn så låter man inte en önskan om ekonomisk frihet stoppa en från det. Med det sagt, så är det så klart ekonomiskt smart att inte skaffa några barn, eftersom de som bekant kostar en hel del innan de flyttar hemifrån (och säkert även efter det för många).
När C lyfte avsaknad av barn (skaffa inga, eller skaffa färre än du vill) som ett sätt att bespara miljön så har hen (hon?) lika mycket poäng som alla de ekonomibloggare som förespråkar barnlöshet för att nå ekonomiskt oberoende. Det vore bättre för jorden om vi vore färre människor. Detta som argument börjar som en följd bli allt mer förekommande i miljödiskussioner, även i bloggvärlden. Betyder det då att vi borde sterilisera varannan kvinna? Att vi borde ha ett enbarnssystem som tidigare i Kina? Att vi borde bli av med barnbidraget om vi skaffa för många barn? I min mening nej. För mig personligen har mitt barn varit anledningen till att jag börjat bry mig om miljön. Hur löjligt det än känns så var det verkligen så att det med barnet blev uppenbart att planetens framtid är viktig. Och jag har hört det här från så många andra i samband med att de blivit föräldrar, så jag tror inte heller att jag är ensam. Däremot upplever jag (högst ovetenskapligt) barnlösa bloggare som betydligt mindre intresserade av den här frågan och så fort kritik lyfts mot vissa konsumtionsbeslut (importerat kött, kinaimport, transport osv) så upplever jag att barnlösa personer kastar ifrån sig det helt oavsett hur bra argument de ställts inför.
Utöver att jag tror att våra barn kan ge oss motivation att bli bättre medborgare rent miljömässigt så har jag också funderat en del på vad syftet med vår existens är om vi ska vara så goda medborgare att vi inte skaffar några barn som smutsar ner planeten. Det finns naturligtvis en massa olika svar på den frågan, men som flera personer i kommentarsfältet till ovanstående blogginlägg konstaterar så handlar barn om mer än att vilja ha något. Ett barn kan inte likställas med en handväska eller en god biff. Om en individ inte kan få just det som skapar mening för denne så tänker jag att det skapar sorg och en känsla av att livet blir mindre värdefullt att leva. Och det i sig går emot allt som driver mig och många andra till FIRE. Vi vill ju skapa värdefulla liv och ge oss tid med de människor som betyder något för oss. Då kan det ju hjälpa att de fått födas. Jag upplever också att diskussionen blir sorglig av andra skäl än att individer inte får leva så som de vill. Ur ett samhällsperspektiv känns det oerhört cyniskt att välja bort människor. Det blir lite som Nazi-Tyskland där vissa typer av människor skulle rensas bort eller som i Kina där vissa kön valdes bort till följd av att folk bara hade råd att ha ett barn. Därtill känns det som att människovärdet helt försvinner i en sådan diskussion. Om vi räknar på barns koldioxidutsläpp för att avgöra om vi får eller vill skaffa några, tänker jag att vi också borde fundera på om vår egen existens är berättigad. Borde jag som flyger 6 gånger per år få finnas? Eller är det bättre för planeten om jag inte finns, men min bästa kompis som aldrig flyger skaffar sig ett fjärde barn? Nej, jag tror att den här typen av diskussion, om än i all välmening, riskerar att bli farlig. Jag tror faktiskt att den kan utarma människovärdet och helt bortse från syftet med en välmående planet, nämligen att kommande generationer har en bra plats att leva på.
Tror du folk väljer bort barn av ekonomiska såväl som miljörelaterade skäl?
Som ni så klart listat ut så har jag själv barn och för mig personligen känns det helt otänkbart att välja bort barn av ekonomiska skäl. I gårdagens inlägg skrev jag om ekonomisk ångest, men jag kan ärligt säga att valet att bli mamma aldrig har orsakat någon ekonomisk ångest gällande huruvida barnet är värt det eller ej. Det betyder inte att jag inte har dåligt samvete för att jag har köpt på mig POP vindfleeece i tre kommande storlekar i förväg (misstänker att kotten kommer vägra någon färg i slutändan och jag tvingas sälja dem oanvända) eller att jag inte skäms för att barnet har så mycket kläder att hens byrå håller på att gå sönder. Men att skaffa barn i sig, med ökade kostnader för boende och kläder, eller inkomstförlust på grund av VAB eller föräldrapenning är inget som hittills lett till någon ångest. Personligen tror jag att det beror på att även de mest sparsamma individer därute har det rotat inom sig vad som faktiskt är viktigt för dem och inte. Och om det är barn så låter man inte en önskan om ekonomisk frihet stoppa en från det. Med det sagt, så är det så klart ekonomiskt smart att inte skaffa några barn, eftersom de som bekant kostar en hel del innan de flyttar hemifrån (och säkert även efter det för många).
När C lyfte avsaknad av barn (skaffa inga, eller skaffa färre än du vill) som ett sätt att bespara miljön så har hen (hon?) lika mycket poäng som alla de ekonomibloggare som förespråkar barnlöshet för att nå ekonomiskt oberoende. Det vore bättre för jorden om vi vore färre människor. Detta som argument börjar som en följd bli allt mer förekommande i miljödiskussioner, även i bloggvärlden. Betyder det då att vi borde sterilisera varannan kvinna? Att vi borde ha ett enbarnssystem som tidigare i Kina? Att vi borde bli av med barnbidraget om vi skaffa för många barn? I min mening nej. För mig personligen har mitt barn varit anledningen till att jag börjat bry mig om miljön. Hur löjligt det än känns så var det verkligen så att det med barnet blev uppenbart att planetens framtid är viktig. Och jag har hört det här från så många andra i samband med att de blivit föräldrar, så jag tror inte heller att jag är ensam. Däremot upplever jag (högst ovetenskapligt) barnlösa bloggare som betydligt mindre intresserade av den här frågan och så fort kritik lyfts mot vissa konsumtionsbeslut (importerat kött, kinaimport, transport osv) så upplever jag att barnlösa personer kastar ifrån sig det helt oavsett hur bra argument de ställts inför.
Utöver att jag tror att våra barn kan ge oss motivation att bli bättre medborgare rent miljömässigt så har jag också funderat en del på vad syftet med vår existens är om vi ska vara så goda medborgare att vi inte skaffar några barn som smutsar ner planeten. Det finns naturligtvis en massa olika svar på den frågan, men som flera personer i kommentarsfältet till ovanstående blogginlägg konstaterar så handlar barn om mer än att vilja ha något. Ett barn kan inte likställas med en handväska eller en god biff. Om en individ inte kan få just det som skapar mening för denne så tänker jag att det skapar sorg och en känsla av att livet blir mindre värdefullt att leva. Och det i sig går emot allt som driver mig och många andra till FIRE. Vi vill ju skapa värdefulla liv och ge oss tid med de människor som betyder något för oss. Då kan det ju hjälpa att de fått födas. Jag upplever också att diskussionen blir sorglig av andra skäl än att individer inte får leva så som de vill. Ur ett samhällsperspektiv känns det oerhört cyniskt att välja bort människor. Det blir lite som Nazi-Tyskland där vissa typer av människor skulle rensas bort eller som i Kina där vissa kön valdes bort till följd av att folk bara hade råd att ha ett barn. Därtill känns det som att människovärdet helt försvinner i en sådan diskussion. Om vi räknar på barns koldioxidutsläpp för att avgöra om vi får eller vill skaffa några, tänker jag att vi också borde fundera på om vår egen existens är berättigad. Borde jag som flyger 6 gånger per år få finnas? Eller är det bättre för planeten om jag inte finns, men min bästa kompis som aldrig flyger skaffar sig ett fjärde barn? Nej, jag tror att den här typen av diskussion, om än i all välmening, riskerar att bli farlig. Jag tror faktiskt att den kan utarma människovärdet och helt bortse från syftet med en välmående planet, nämligen att kommande generationer har en bra plats att leva på.
Tror du folk väljer bort barn av ekonomiska såväl som miljörelaterade skäl?
lördag 19 januari 2019
När sparsamhet framkallar ångest
Först och främst, tack för alla kommentarer på gårdagens inlägg. Jag uppskattar såväl feedback som den efterföljande diskussionen. Sannolikt kommer det bli nya inlägg framöver om era kommentarer. Idag tänkte jag istället prata om det här med konsumtion och de negativa känslor det kan ge en sparnörd som jag.
Jag har på sistone varit så stressad på jobbet att jag inte ätit nästan någonting alls. Mina kollegor har noterat detta och tyckte därför igår att det var bra att fira helgen genom att släpa bort mig från arbetsplatsen och äta en utelunch. Jag protesterade en del, eftersom jag förstod att jag sannolikt inte skulle uppskatta det i och med hur trist mat varit på sistone, men jag gick ändå med på det till slut. Ibland kan jag uppskatta maten jag får på en restaurang och just den här gången valde de också ställe efter mig och mina preferenser. Tyvärr råkade det dock bli ett magplask. Och ångesten det gav att ha lagt en hundring på så dålig mat följde sen med mig under hela eftermiddagen. Jag blev liksom sur över valet att gå dit och ältade de slösade pengarna. Särskilt eftersom det mest stressade upp mig ännu mer att ha lagt tiden på att lämna skrivbordet.
Jag tycker det här börjar bli ett allt större problem för mig generellt. Senaste klädbeställningen från H&M undvek jag nästan att hämta ut för att det kändes så jobbigt att ha köpt saker. Inte bara ekonomiskt (men främst), utan även av miljöskäl. Detta trots att jag på riktigt bara hade ett par andra byxor när jag köpte dem. Den känslan har kommit vid samtliga inköp av prylar på sistone, även fast de är få till att börja med. Tyvärr känner jag också att inköp i mataffären allt oftare börjar bli ångestladdade. Jag kan på allvar stå och titta på ett korvpaket till halva priset och resonera kring för- och nackdelar med köpet. Och om det visar sig att yoghurten eller äpplet inte var gott kan jag klanka ner på mig själv i och med att jag valt att lägga mina surt förvärvade slantar på dessa varor.
Jag inser att det här beteendet inte är helt sunt. Jag känner mig lite som en alkoholist som får ett återfall varje gång jag kommer hem med hämtmat, eller ett plagg som ungen nog i ärlighetens namn skulle klara sig utan. Och så ska det väl inte behöva vara för en person som fortfarande "sköter" sig bättre än de flesta. Någonstans upplever jag att min stora önskan om att konsumera medvetet och enbart saker som skapar värde i mitt liv har lett till att jag både analyserar och utvärderar min konsumtion lite väl mycket. För hur mycket kraft ska man lägga på inköp av vindfleece? Hur mycket ska man leta begagnat och hur länge ska man sitta uppe för att få en produkt ur nätbutikens julkalender? Ska man verkligen lägga lika mycket energi på val av fredagsmys som val av bil? Bör man undvika att prova nya sorters chips för att undvika ett dåligt köp? Och ska man stanna kvar vid skrivbordet när kollegorna går ut för att undvika att bli besviken av kvaliteten på thaimaten?
Fördelen med det här problemet är att det sparar pengar. Den där jobbiga känslan är så otrevlig att det är lätt att tänka två gånger innan man fattar ett konsumtionsbeslut. Sparkvoten tackar mig alltså! Det är således inte enbart dåligt. Sannolikt tackar naturen mig också. Men om det gör mitt liv bättre på det stora hela? Knappast.
Känner du igen problemet? Har du någon strategi som skulle kunna lösa problemet?
Jag har på sistone varit så stressad på jobbet att jag inte ätit nästan någonting alls. Mina kollegor har noterat detta och tyckte därför igår att det var bra att fira helgen genom att släpa bort mig från arbetsplatsen och äta en utelunch. Jag protesterade en del, eftersom jag förstod att jag sannolikt inte skulle uppskatta det i och med hur trist mat varit på sistone, men jag gick ändå med på det till slut. Ibland kan jag uppskatta maten jag får på en restaurang och just den här gången valde de också ställe efter mig och mina preferenser. Tyvärr råkade det dock bli ett magplask. Och ångesten det gav att ha lagt en hundring på så dålig mat följde sen med mig under hela eftermiddagen. Jag blev liksom sur över valet att gå dit och ältade de slösade pengarna. Särskilt eftersom det mest stressade upp mig ännu mer att ha lagt tiden på att lämna skrivbordet.
Jag tycker det här börjar bli ett allt större problem för mig generellt. Senaste klädbeställningen från H&M undvek jag nästan att hämta ut för att det kändes så jobbigt att ha köpt saker. Inte bara ekonomiskt (men främst), utan även av miljöskäl. Detta trots att jag på riktigt bara hade ett par andra byxor när jag köpte dem. Den känslan har kommit vid samtliga inköp av prylar på sistone, även fast de är få till att börja med. Tyvärr känner jag också att inköp i mataffären allt oftare börjar bli ångestladdade. Jag kan på allvar stå och titta på ett korvpaket till halva priset och resonera kring för- och nackdelar med köpet. Och om det visar sig att yoghurten eller äpplet inte var gott kan jag klanka ner på mig själv i och med att jag valt att lägga mina surt förvärvade slantar på dessa varor.
Jag inser att det här beteendet inte är helt sunt. Jag känner mig lite som en alkoholist som får ett återfall varje gång jag kommer hem med hämtmat, eller ett plagg som ungen nog i ärlighetens namn skulle klara sig utan. Och så ska det väl inte behöva vara för en person som fortfarande "sköter" sig bättre än de flesta. Någonstans upplever jag att min stora önskan om att konsumera medvetet och enbart saker som skapar värde i mitt liv har lett till att jag både analyserar och utvärderar min konsumtion lite väl mycket. För hur mycket kraft ska man lägga på inköp av vindfleece? Hur mycket ska man leta begagnat och hur länge ska man sitta uppe för att få en produkt ur nätbutikens julkalender? Ska man verkligen lägga lika mycket energi på val av fredagsmys som val av bil? Bör man undvika att prova nya sorters chips för att undvika ett dåligt köp? Och ska man stanna kvar vid skrivbordet när kollegorna går ut för att undvika att bli besviken av kvaliteten på thaimaten?
Fördelen med det här problemet är att det sparar pengar. Den där jobbiga känslan är så otrevlig att det är lätt att tänka två gånger innan man fattar ett konsumtionsbeslut. Sparkvoten tackar mig alltså! Det är således inte enbart dåligt. Sannolikt tackar naturen mig också. Men om det gör mitt liv bättre på det stora hela? Knappast.
Känner du igen problemet? Har du någon strategi som skulle kunna lösa problemet?
fredag 18 januari 2019
Vart är vår planet på väg?
På sistone har det ju varit en himla massa politiskt tjafs. Vi har fått veta att det varit ett värderingsval, vägskäl och annat som får en att känna att det är himla jobbigt i Sverige. Nu verkar de ha hittat någon lösning som de är halvnöjda med, så kanske är domedagen inte ännu kommen. Det finns dock andra områden som många är mer bekymrade över, däribland miljön. För ett tag sedan skrev Fru Minimera om hur bekymrad hon känner sig över detta och att det gör det svårt för henne att räkna med liknande tillväxt som tidigare. Jag tycker inlägget var tänkvärt, men i ärlighetens namn inte heller så upplyftande. Så hur illa är det egentligen?
Plina tipsade i en kommentar på FEBs blogg om den här dokumentären som handlar om plast. Tyvärr blev jag bara ännu mer deppig av att se på den. I kort går det ut på att vi producerar sjukliga mängder plast och använder till allt möjligt just för att det är billigt och smidigt. Det leder till faktiska sopberg på sina håll (tex i Kina), men även till plastfyllda hav och mikroplaster i såväl öl som vattenkranar. Det är ju inte så upplyftande. Plötsligt så blir det lätt att känna igen sig i Fru Minimeras klimatångest. Det blir lätt att känna att Zero Waste är det enda rätta, samtidigt som man inser att en tillräckligt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att känna att det är så värst viktigt.
Eftersom jag tycker FIRE och minimalism har väldigt mycket gemensamt och samtidigt går att kombinera med Zero Waste så började jag fundera lite på vad man faktiskt kan göra för att göra världen till en bättre plats (även om decemberöverenskommelser och januariavtal så klart också bidrar på sina egna sätt). Har ni några tips? Finns det något mer än att inte flyga (lite besvärligt för min familj), att äta mindre kött (eller bli helt vegetariska) och tvätta i lägre temperaturer? Har ni några tips, såväl mjukporrsvarianter som mer hardcore? Jag skulle för min del gärna fokusera mer på vad vi kan göra, snarare än att allt är kört. Det beror på att jag är morbid och allmänt deppig som det är och därför inte vill att miljön ska bidra allt för mycket ytterligare med detta. Detta trots att jag inser att alla som pratar om att saker får större effekt om landet X gör ditten och landet Y gör datten än att jag slutar stoppa mina grönsaker i plastpåsar på Willys har en poäng.
Kära följare, dela med er av vad ni gör för miljön eller tycker jag kan prova. Min hypotes är att storsparare visst är rätt så engagerade typer som gärna vill att deras barn och barnbarn ska ha en fin och hyfsat ren plats att bo och andas på.
PS. Jag vet att det är särskilt dålig tajming att be om seriösa tips en fredag. Vi är alla slitna och orkar kanske inte ens öppna datorn. Men om du ändå orkat läsa detta, hoppas jag du kan spotta ur dig något skojigt för mig att testa. Om inte tycker jag att du ändå kan se dokumentären. Den var bra, även om tyska är lite jobbigt att lyssna på i min mening.
Plina tipsade i en kommentar på FEBs blogg om den här dokumentären som handlar om plast. Tyvärr blev jag bara ännu mer deppig av att se på den. I kort går det ut på att vi producerar sjukliga mängder plast och använder till allt möjligt just för att det är billigt och smidigt. Det leder till faktiska sopberg på sina håll (tex i Kina), men även till plastfyllda hav och mikroplaster i såväl öl som vattenkranar. Det är ju inte så upplyftande. Plötsligt så blir det lätt att känna igen sig i Fru Minimeras klimatångest. Det blir lätt att känna att Zero Waste är det enda rätta, samtidigt som man inser att en tillräckligt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att känna att det är så värst viktigt.
Eftersom jag tycker FIRE och minimalism har väldigt mycket gemensamt och samtidigt går att kombinera med Zero Waste så började jag fundera lite på vad man faktiskt kan göra för att göra världen till en bättre plats (även om decemberöverenskommelser och januariavtal så klart också bidrar på sina egna sätt). Har ni några tips? Finns det något mer än att inte flyga (lite besvärligt för min familj), att äta mindre kött (eller bli helt vegetariska) och tvätta i lägre temperaturer? Har ni några tips, såväl mjukporrsvarianter som mer hardcore? Jag skulle för min del gärna fokusera mer på vad vi kan göra, snarare än att allt är kört. Det beror på att jag är morbid och allmänt deppig som det är och därför inte vill att miljön ska bidra allt för mycket ytterligare med detta. Detta trots att jag inser att alla som pratar om att saker får större effekt om landet X gör ditten och landet Y gör datten än att jag slutar stoppa mina grönsaker i plastpåsar på Willys har en poäng.
Kära följare, dela med er av vad ni gör för miljön eller tycker jag kan prova. Min hypotes är att storsparare visst är rätt så engagerade typer som gärna vill att deras barn och barnbarn ska ha en fin och hyfsat ren plats att bo och andas på.
PS. Jag vet att det är särskilt dålig tajming att be om seriösa tips en fredag. Vi är alla slitna och orkar kanske inte ens öppna datorn. Men om du ändå orkat läsa detta, hoppas jag du kan spotta ur dig något skojigt för mig att testa. Om inte tycker jag att du ändå kan se dokumentären. Den var bra, även om tyska är lite jobbigt att lyssna på i min mening.
onsdag 16 januari 2019
Vem gillar egentligen att gå till jobbet?
Efter mitt senaste totalt humorlösa inlägg kom jag att tänka på att det ändå finns en del därute som gillar sitt jobb och ser det som en positiv del av sina liv och något de skulle fortsätta med även som "fria" rent ekonomiskt. För mig och många av mina kollegor (vi pratar pension varenda rast) känns det helt sjukt konstigt och närmast en utopi. Så vilka är det som gillar sitt jobb? Min gissning är följande:
1) Personer som ser sitt jobb som ett kall. Sannolikt präster och frikyrkopastorer som vill frälsa andra eller stötta dem i svåra stunder. Jag kan tänka mig att det även finns en del lärare och politiker i denna grupp.
2) Personer som tror sig vara oersättliga i samhället. Här tänker jag mig vårdpersonal. Sannolikt läkare som inser att det bara finns x antal personer som kan lära ut finska greppet eller operera på barn som ännu befinner sig i mammans mage (hämtat från Grey's anatomy, oklart om det är fiction). Det finns säkert en del programmerare av konstiga språk eller arkeologer också i denna kategori.
3) Personer som ser sitt jobb som den intellektuella utmaning de behöver. Här tänker jag på forskare. Typ cancerforskare kan säkert befinna sig även i grupp ett (kall) och grupp två (oersättliga), men typ robotforskare, matematikforskare och lingvistikforskare tror jag mer gör det för att det är så himla utmanande mentalt än att det gör världen så mycket bättre.
4) Personer som bara mår bra av att vara duktiga. Det spelar ingen roll om de städar eller jobbar på myndighet med skattefrågor. De bara måste ha sitt jobb för att de älskar att vara duktiga på något och det får de från jobbet och chefens beröm blir livselixiret.
5) Personer som har större delen av sitt sociala umgänge på jobbet och därmed inte kan låta bli att älska arbetsplatsen och uppgifterna. Jag har en kollega (hon är underbar och en riktig favorit för övrigt) som varken har partner, barn eller nära vänner. Det vet jag för att hon berättat det. Hon uppskattar vår arbetsplats och att ta sig till jobbet just för att hon fåt det sammanhang hon behöver från jobbet. Hon har ingen pensionsönskan trots att hon är rätt många år mer än jag.
Finns det några fler kategorier?
Om du älskar ditt jobb och skulle fortsätta även efter ekonomiskt oberoende, please share why!
1) Personer som ser sitt jobb som ett kall. Sannolikt präster och frikyrkopastorer som vill frälsa andra eller stötta dem i svåra stunder. Jag kan tänka mig att det även finns en del lärare och politiker i denna grupp.
2) Personer som tror sig vara oersättliga i samhället. Här tänker jag mig vårdpersonal. Sannolikt läkare som inser att det bara finns x antal personer som kan lära ut finska greppet eller operera på barn som ännu befinner sig i mammans mage (hämtat från Grey's anatomy, oklart om det är fiction). Det finns säkert en del programmerare av konstiga språk eller arkeologer också i denna kategori.
3) Personer som ser sitt jobb som den intellektuella utmaning de behöver. Här tänker jag på forskare. Typ cancerforskare kan säkert befinna sig även i grupp ett (kall) och grupp två (oersättliga), men typ robotforskare, matematikforskare och lingvistikforskare tror jag mer gör det för att det är så himla utmanande mentalt än att det gör världen så mycket bättre.
4) Personer som bara mår bra av att vara duktiga. Det spelar ingen roll om de städar eller jobbar på myndighet med skattefrågor. De bara måste ha sitt jobb för att de älskar att vara duktiga på något och det får de från jobbet och chefens beröm blir livselixiret.
5) Personer som har större delen av sitt sociala umgänge på jobbet och därmed inte kan låta bli att älska arbetsplatsen och uppgifterna. Jag har en kollega (hon är underbar och en riktig favorit för övrigt) som varken har partner, barn eller nära vänner. Det vet jag för att hon berättat det. Hon uppskattar vår arbetsplats och att ta sig till jobbet just för att hon fåt det sammanhang hon behöver från jobbet. Hon har ingen pensionsönskan trots att hon är rätt många år mer än jag.
Finns det några fler kategorier?
Om du älskar ditt jobb och skulle fortsätta även efter ekonomiskt oberoende, please share why!
måndag 14 januari 2019
Vi jobbar och sliter...sen dör vi.
Jag har under den senaste tiden läst många bra inlägg, bland annat ett från IGMR där han beskriver att trötthet är naturligt så här års. Först när jag läste inlägget så blev jag glad och något hoppfull, någonstans så tänkte jag att den egna (extremt låga) energinivån är naturlig och att det snart kommer bli bättre. Men blir det verkligen det?
Jag är en person som alltid varit trött. Trött och introvert. Jag skulle definitivt sova 10 timmar per dag om jag fick och så har det alltid varit. För mig var det främsta hindret till att bli mamma just detta. Jag visste att jag sannolikt skulle få allvarliga problem med sömnlösheten. Det kan säkert vara så att det till viss del kopplas till att jag är överdrivet ambitiös och alltid har varit vad gäller arbete (vilket är dränerande jämfört med att ägna arbetsdagen åt slösurfande), studier och sidointressen, men jag tror faktiskt att det handlar om mer än så. Min gissning är att vissa personer, kanske framför allt vi introverta, ofta behöver väldigt mycket mer tid för återhämtning för att kunna prestera. Ibland har jag funderat på om jag har kroniskt trötthetssyndrom som man läser så mycket om nuförtiden. Men jag misstänker att det här inte är någon sjukdom, utan bara mitt normalläge.
Det som är tråkigt med att känna sig helt död större delen av året (livet!), är att man inte orkar med så mycket. Jag minns att jag under min föräldraledighet hann med (och orkade) att umgås med såväl syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, samt vänner som jag nästan aldrig orkar träffa annars. När jag ser tillbaka på den här tiden så är det med enorm värme just därför. Jag fick inte bara chans att fördjupa relationen med mitt barn, utan även med andra människor i mitt liv. Nu har jag jobbat i rätt många år sedan den där föräldraledigheten. Plötsligt inser jag att jag bara träffar mina syskon på deras barns födelsedagskalas, olika begravningar och något enstaka bröllop. Jag inser att jag enbart träffar min bästa kompis nu och då för att hon är så drivande i det (och föräldraledig) och jag inser att jag inte alls tagit mig tid för att träffa äldre släktingar eller mina föräldrar under de senaste åren.
För ett tag sedan insåg jag att mina egna föräldrar börjar bli gamla. Och att jag i princip missat att det har hänt. Jag ser dem fortfarande som 50+ och som personer som är starka, stabila, vuxna och som alltid kommer finnas där. Men det kommer de ju inte. Plötsligt så får jag vara glad om de finns där i ytterligare 10-15 år och det är för sent för mig att ägna tid åt de äldre släktingar som redan hunnit gå bort. Jag hade även en granne förr som var väldigt ensam, men som jag tog mig tid att hälsa på och bjuda på fika regelbundet under min studietid. Hon är också borta nu. Var befann jag mig då? Jo, på jobbet. Eller på soffan efter jobbet. Jag skäms. Och känner att hela systemet är sorgligt. Ibland hör man att livet är allt det där som händer när man är upptagen med att göra andra planer. Och så kan det säkert vara för en del. Men jag är rädd att livet för de allra flesta snarare är allt det där som händer när man är upptagen med att vara på jobbet, tänka på jobbet och må dåligt över jobbet.
För er läsare är lösningen uppenbar. Den stavas F-I-R-E. Men innan ni bestämmer er för att köra stenhårt på heltidsarbete och sparsamhet (inklusive en massa övertid) ber jag er tänka en gång till. För vi får ju faktiskt aldrig tillbaka våra döda släktingar eller heller (sannolikt) relationer som tar slut för att vi inte hinner underhålla dem. Vi får aldrig tillbaka våra barns tidiga år eller vår ungdom. Det innebär inte att jag tycker att vi borde passa på att konsumera och resa till förbannelse under våra unga år, som vissa andra. För mig är det ingen förlust att jag väljer matlåda eller avstår dyra viner. Däremot är det en förlust att missa sådant man aldrig kan få tillbaka. kan sannolikt dricka fina viner, resa till Paris eller äga en häftig bil även som 60-åring. Men man kan inte träffa personer som inte längre finns, ge ens barn en stabil uppväxt eller bara återskapa relationer som gått i kras under åren med för mycket arbete.
Nej, alla därute. Se till att ni inte bara jobbar och sen dör. För då är ju livet inte så värst värt att leva. Se till att ta tillvara på alla människor därute som verkligen betyder något och som inte alltid kommer finnas där. Ta tillvara på er familj och era nära och kära. Sen är det upp till er att hitta den optimala lösningen på hur det ska gå till. För mig som är konstant trött är nog en viktig del i det hela att redan här och nu se till att inte jobba för mycket, för då orkar jag inte vara en bra mamma, partner, vän och dotter. För någon annan kanske det innebär att göra en MMM och vänta med barn tills man kan ägna sig helhjärtat åt föräldraskapet. Jag vet inte. Men för guds skull, se till att pensionen vid 67 inte blir det där stora att se fram emot. För då är risken att dagens rubrik blir ditt öde.
Jag är en person som alltid varit trött. Trött och introvert. Jag skulle definitivt sova 10 timmar per dag om jag fick och så har det alltid varit. För mig var det främsta hindret till att bli mamma just detta. Jag visste att jag sannolikt skulle få allvarliga problem med sömnlösheten. Det kan säkert vara så att det till viss del kopplas till att jag är överdrivet ambitiös och alltid har varit vad gäller arbete (vilket är dränerande jämfört med att ägna arbetsdagen åt slösurfande), studier och sidointressen, men jag tror faktiskt att det handlar om mer än så. Min gissning är att vissa personer, kanske framför allt vi introverta, ofta behöver väldigt mycket mer tid för återhämtning för att kunna prestera. Ibland har jag funderat på om jag har kroniskt trötthetssyndrom som man läser så mycket om nuförtiden. Men jag misstänker att det här inte är någon sjukdom, utan bara mitt normalläge.
Det som är tråkigt med att känna sig helt död större delen av året (livet!), är att man inte orkar med så mycket. Jag minns att jag under min föräldraledighet hann med (och orkade) att umgås med såväl syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, samt vänner som jag nästan aldrig orkar träffa annars. När jag ser tillbaka på den här tiden så är det med enorm värme just därför. Jag fick inte bara chans att fördjupa relationen med mitt barn, utan även med andra människor i mitt liv. Nu har jag jobbat i rätt många år sedan den där föräldraledigheten. Plötsligt inser jag att jag bara träffar mina syskon på deras barns födelsedagskalas, olika begravningar och något enstaka bröllop. Jag inser att jag enbart träffar min bästa kompis nu och då för att hon är så drivande i det (och föräldraledig) och jag inser att jag inte alls tagit mig tid för att träffa äldre släktingar eller mina föräldrar under de senaste åren.
För ett tag sedan insåg jag att mina egna föräldrar börjar bli gamla. Och att jag i princip missat att det har hänt. Jag ser dem fortfarande som 50+ och som personer som är starka, stabila, vuxna och som alltid kommer finnas där. Men det kommer de ju inte. Plötsligt så får jag vara glad om de finns där i ytterligare 10-15 år och det är för sent för mig att ägna tid åt de äldre släktingar som redan hunnit gå bort. Jag hade även en granne förr som var väldigt ensam, men som jag tog mig tid att hälsa på och bjuda på fika regelbundet under min studietid. Hon är också borta nu. Var befann jag mig då? Jo, på jobbet. Eller på soffan efter jobbet. Jag skäms. Och känner att hela systemet är sorgligt. Ibland hör man att livet är allt det där som händer när man är upptagen med att göra andra planer. Och så kan det säkert vara för en del. Men jag är rädd att livet för de allra flesta snarare är allt det där som händer när man är upptagen med att vara på jobbet, tänka på jobbet och må dåligt över jobbet.
För er läsare är lösningen uppenbar. Den stavas F-I-R-E. Men innan ni bestämmer er för att köra stenhårt på heltidsarbete och sparsamhet (inklusive en massa övertid) ber jag er tänka en gång till. För vi får ju faktiskt aldrig tillbaka våra döda släktingar eller heller (sannolikt) relationer som tar slut för att vi inte hinner underhålla dem. Vi får aldrig tillbaka våra barns tidiga år eller vår ungdom. Det innebär inte att jag tycker att vi borde passa på att konsumera och resa till förbannelse under våra unga år, som vissa andra. För mig är det ingen förlust att jag väljer matlåda eller avstår dyra viner. Däremot är det en förlust att missa sådant man aldrig kan få tillbaka. kan sannolikt dricka fina viner, resa till Paris eller äga en häftig bil även som 60-åring. Men man kan inte träffa personer som inte längre finns, ge ens barn en stabil uppväxt eller bara återskapa relationer som gått i kras under åren med för mycket arbete.
Nej, alla därute. Se till att ni inte bara jobbar och sen dör. För då är ju livet inte så värst värt att leva. Se till att ta tillvara på alla människor därute som verkligen betyder något och som inte alltid kommer finnas där. Ta tillvara på er familj och era nära och kära. Sen är det upp till er att hitta den optimala lösningen på hur det ska gå till. För mig som är konstant trött är nog en viktig del i det hela att redan här och nu se till att inte jobba för mycket, för då orkar jag inte vara en bra mamma, partner, vän och dotter. För någon annan kanske det innebär att göra en MMM och vänta med barn tills man kan ägna sig helhjärtat åt föräldraskapet. Jag vet inte. Men för guds skull, se till att pensionen vid 67 inte blir det där stora att se fram emot. För då är risken att dagens rubrik blir ditt öde.
onsdag 9 januari 2019
Reklamera mera
Nu är ju ni som läser den här bloggen sannolikt inte storkonsumtenter av prylar (snarare världsmästare i shoppingstopp) men en sak som jag tror många av oss borde jobba på är att vara lite besvärligare konsumenter när vi väl köper saker.
För en månad sedan pajade min iPad-laddare. För den som inte har små barn kan man säga att en iPad för en unge är lite som en fredagsöl för en medelålders man på landsbygd, totalt onödig men omöjlig att leva utan. Min unge älskar sin iPad och jag började direkt i panik googla efter en ny iPad fast det sannolikt bara var laddaren som var trasig. Till sist coolade jag ner mig och beställde för lägsta pris en ny sladd till laddaren från CDON. Den kom hem snabbt och husfriden var återinrättad. Men säg den lycka som varar för evigt, den där grejen var ju trasig på tre veckor. Eftersom jag faktiskt tyckte det var orimligt blev jag lite sur och valde att reklamera den. Säljaren gick snabbt med på pengar tillbaka och jag är nu på jakt efter en ny sladd till min iPad-laddare. Lärdomen i detta är att ni ska komma ihåg att reklamera skit som går sönder, särskilt när det sker fort efter inköp.
Men det finns mer att reklamera! Jag har varit tillbaka med kläder till H&M ett flertal gånger och det har alltid gått hur bra som helst. Likaså på Lindex eller KappAhl. Fördelen med det här är (utöver det uppenbara att det är ekonomiskt smart för oss!) att butikerna lär sig att vi inte accepter skitprodukter och att de förhoppningsvis lär sig tillverka bättre grejer. Dessutom brukar jag försöka tänka på att det är tråkigt att sabba sitt förtroende för en produkt/butik för att man är missnöjd. Då är det ju bättre att vara tydlig med sitt missnöje så att de kan fixa det och man förhoppningsvis vill komma tillbaka. Jag har tex varit sur på MQ i 15 år för att de tog hela mitt studiebidrag i anspråk på en tröja som inte klarade första tvätten. Hade jag reklamerat hade jag kanske varit kund där idag. Nu blir jag bara sur när jag ser MQ, trots all tid som passerat.
Ett annat område där det är enkelt att reklamera är livsmedel. Jag brukar sällan (aldrig?) gå tillbaka till butiken och klaga på att äpplet inte smakade bra eller så, men däremot har jag flertalet gånger tagit kontakt med producenter när jag varit missnöjd med kvaliteten. Där är Ica min absoluta favorit som alltid tagit mina klagomål på allvar, tex ben i kycklingfilé eller sylt med mögel i efter en dag, medan Coca Cola och Axfood är lite jobbigare att hantera. Jag fick en gång en exploderad colaburk som Coca Cola tvingade mig att skicka in till deras labb för analys. Det visade sig att någon maskin varit trasig, vilket orsakat felet (det kan man gissa att de hade kunnat lista ut även utan min burk). Jag fick 220 kr i produktcheckar för besväret (var jobbigt på riktigt att städa de 23 hela burkarna från allt kladd).
Just nu är jag sugen på att reklamera en saftflaska till Önos, eftersom jag är less på att de går sönder när man öppnar dem 30% av gångerna. Jag har snackat runt och inser att det inte bara jag som har det problemet, så jag tror de har problem med sina flaskor (det var inte så förr). I övrigt funderar jag på om man kan reklamera en bok för tryckfel. Har en bilderbok som har ett uppenbart tryckfel som gör den rätt ful på en sida, men samtidigt känns det löjligt att reklamera en bok för 68 kr som min unge säkerligen inte skulle klara sig utan om de ville få den tillbakaskickad. Ibland är jag missnöjd med hämtmat och restauranger. Där är jag dock katastrofal och säger aldrig ifrån, förutom när jag var gravid och deras fel riskerade att skada mitt barn. Det kändes faktiskt mer legitimt då. Definitivt ett förbättringsområde.
Kan man reklamera tryckfel i böcker?
Brukar du produkter du är missnöjd med?
För en månad sedan pajade min iPad-laddare. För den som inte har små barn kan man säga att en iPad för en unge är lite som en fredagsöl för en medelålders man på landsbygd, totalt onödig men omöjlig att leva utan. Min unge älskar sin iPad och jag började direkt i panik googla efter en ny iPad fast det sannolikt bara var laddaren som var trasig. Till sist coolade jag ner mig och beställde för lägsta pris en ny sladd till laddaren från CDON. Den kom hem snabbt och husfriden var återinrättad. Men säg den lycka som varar för evigt, den där grejen var ju trasig på tre veckor. Eftersom jag faktiskt tyckte det var orimligt blev jag lite sur och valde att reklamera den. Säljaren gick snabbt med på pengar tillbaka och jag är nu på jakt efter en ny sladd till min iPad-laddare. Lärdomen i detta är att ni ska komma ihåg att reklamera skit som går sönder, särskilt när det sker fort efter inköp.
Men det finns mer att reklamera! Jag har varit tillbaka med kläder till H&M ett flertal gånger och det har alltid gått hur bra som helst. Likaså på Lindex eller KappAhl. Fördelen med det här är (utöver det uppenbara att det är ekonomiskt smart för oss!) att butikerna lär sig att vi inte accepter skitprodukter och att de förhoppningsvis lär sig tillverka bättre grejer. Dessutom brukar jag försöka tänka på att det är tråkigt att sabba sitt förtroende för en produkt/butik för att man är missnöjd. Då är det ju bättre att vara tydlig med sitt missnöje så att de kan fixa det och man förhoppningsvis vill komma tillbaka. Jag har tex varit sur på MQ i 15 år för att de tog hela mitt studiebidrag i anspråk på en tröja som inte klarade första tvätten. Hade jag reklamerat hade jag kanske varit kund där idag. Nu blir jag bara sur när jag ser MQ, trots all tid som passerat.
Ett annat område där det är enkelt att reklamera är livsmedel. Jag brukar sällan (aldrig?) gå tillbaka till butiken och klaga på att äpplet inte smakade bra eller så, men däremot har jag flertalet gånger tagit kontakt med producenter när jag varit missnöjd med kvaliteten. Där är Ica min absoluta favorit som alltid tagit mina klagomål på allvar, tex ben i kycklingfilé eller sylt med mögel i efter en dag, medan Coca Cola och Axfood är lite jobbigare att hantera. Jag fick en gång en exploderad colaburk som Coca Cola tvingade mig att skicka in till deras labb för analys. Det visade sig att någon maskin varit trasig, vilket orsakat felet (det kan man gissa att de hade kunnat lista ut även utan min burk). Jag fick 220 kr i produktcheckar för besväret (var jobbigt på riktigt att städa de 23 hela burkarna från allt kladd).
Just nu är jag sugen på att reklamera en saftflaska till Önos, eftersom jag är less på att de går sönder när man öppnar dem 30% av gångerna. Jag har snackat runt och inser att det inte bara jag som har det problemet, så jag tror de har problem med sina flaskor (det var inte så förr). I övrigt funderar jag på om man kan reklamera en bok för tryckfel. Har en bilderbok som har ett uppenbart tryckfel som gör den rätt ful på en sida, men samtidigt känns det löjligt att reklamera en bok för 68 kr som min unge säkerligen inte skulle klara sig utan om de ville få den tillbakaskickad. Ibland är jag missnöjd med hämtmat och restauranger. Där är jag dock katastrofal och säger aldrig ifrån, förutom när jag var gravid och deras fel riskerade att skada mitt barn. Det kändes faktiskt mer legitimt då. Definitivt ett förbättringsområde.
Kan man reklamera tryckfel i böcker?
Brukar du produkter du är missnöjd med?
måndag 7 januari 2019
Är det dags att ge upp nu?
Jag har under ganska många år läst böcker om ämnet privatekonomi. Inledningsvis var det något enklare böcker som Börjessons bok om hur alla svenskar kan bli miljonärer, böcker av Hemberg och av Schildfat. Ganska långt senare började jag intressera mig mer för aktier och då läste jag även Hernhags böcker i något slags försök att bli en baddare på aktier. På senare år har jag även tagit mig an nyare böcker av kvinnor som hakat på trenden privatekonomi (tror det är en trend iaf), däribland Svahn & Schmidts bok och Elin Helanders. Jag har gjort detta med stor glädje och ökad motivation som ett resultat. Varje bok har liksom lett till att jag både lärt mig saker och att jag känt mig mer pepp efteråt. Jag har samtidigt följt bloggare och lyssnat på poddar, vilket ni förstås vet sedan tidigare. Det har också lett till stort engagemang och en ökad känsla att vara på rätt bana. På något vis känns det dock inte som att det ger lika mycket längre, hur kan det vara så?
Det är inte så att jag är fullärd egentligen. Det är ganska ofta som jag läser något och tänker: "Det här kan jag inte, men det känns inte så spännande att lära sig det heller." och så bläddrar jag vidare. Eller så tänker jag att saker är spännande, men att jag saknar hjärnkapacitet att ta in det jag läser. Då känns det roligare att läsa om prylbantning eller billiga recept istället.Eller allra helst en simpel roman om olycklig kärlek. Eller annan kvalitetslitteratur, gärna av Nobelpristagare.
Så som jag ser det så finns det två vettiga förklaringar till detta. Den första att jag har så mycket annat att tänka på att jag inte riktigt orkar fokusera lika helhjärtat på privatekonomi, sparande och aktier längre. Vi håller på att försöka köpa hus och lista ut exakt var det huset ska stå någonstans, samtidigt som jag genomgår någon slags kris gällande min framtida yrkesbana och två nära anhöriga är svårt sjuka. Den andra förklaringen är att jag kanske helt enkelt har ledsnat på det här med privatekonomi. Kanske är det så att jag anmält mig till ett maratonlopp, men sprintat de första 5 km och nu ligger och kräks i ett dike? Jag vet inte riktigt.
Egentligen så tycker jag nog fortfarande att själva sparandet är helt okej och ingen större uppoffring. Jag har hållit uppe sparandet på en okej nivå även under de senaste månaderna och för många därute så har jag sparat rätt schyssta summor trots rätt låg lön. Men böcker ger inte den motivation de brukade längre och de leder inte till att jag fattar så himla mycket bättre beslut. Jag har därför funderat på om det är dags att lämna tillbaka böckerna till biblioteket och ställa tillbaka de egenköpta i bokhyllan och istället bara läsa något nu och då för ny motivation, typ när andan faller på. Detta för att försöka hålla kvar det roliga med ekonomi och inte typ producera en avhandling på ämnet eller försöka mig på någon disputation.
Vad tänker ni att man gör när motivationen tryter och det inte är lika kul att snöa in sig på ämnet?
Det är inte så att jag är fullärd egentligen. Det är ganska ofta som jag läser något och tänker: "Det här kan jag inte, men det känns inte så spännande att lära sig det heller." och så bläddrar jag vidare. Eller så tänker jag att saker är spännande, men att jag saknar hjärnkapacitet att ta in det jag läser. Då känns det roligare att läsa om prylbantning eller billiga recept istället.
Så som jag ser det så finns det två vettiga förklaringar till detta. Den första att jag har så mycket annat att tänka på att jag inte riktigt orkar fokusera lika helhjärtat på privatekonomi, sparande och aktier längre. Vi håller på att försöka köpa hus och lista ut exakt var det huset ska stå någonstans, samtidigt som jag genomgår någon slags kris gällande min framtida yrkesbana och två nära anhöriga är svårt sjuka. Den andra förklaringen är att jag kanske helt enkelt har ledsnat på det här med privatekonomi. Kanske är det så att jag anmält mig till ett maratonlopp, men sprintat de första 5 km och nu ligger och kräks i ett dike? Jag vet inte riktigt.
Egentligen så tycker jag nog fortfarande att själva sparandet är helt okej och ingen större uppoffring. Jag har hållit uppe sparandet på en okej nivå även under de senaste månaderna och för många därute så har jag sparat rätt schyssta summor trots rätt låg lön. Men böcker ger inte den motivation de brukade längre och de leder inte till att jag fattar så himla mycket bättre beslut. Jag har därför funderat på om det är dags att lämna tillbaka böckerna till biblioteket och ställa tillbaka de egenköpta i bokhyllan och istället bara läsa något nu och då för ny motivation, typ när andan faller på. Detta för att försöka hålla kvar det roliga med ekonomi och inte typ producera en avhandling på ämnet eller försöka mig på någon disputation.
Vad tänker ni att man gör när motivationen tryter och det inte är lika kul att snöa in sig på ämnet?
söndag 6 januari 2019
Socialisera billigare
När jag läste om kostnader för alkohol på närmare 2400 kr i månaden (kommentarsfältet för den intresserade som inte redan följt diskussionen, vilket nog 80% av mina läsare gjort redan iofs) kom jag att fundera på om vi inte generellt lägger alldeles för mycket pengar på att umgås med andra människor. Visst är det så att man inte måste välja öl eller vin när man är på en restaurang eller bar (en annan kör kranvatten om jag beställt mat, är inte så störd att jag beställer kranvatten som enda beställning på krogen), utan det går bra med alkoholfria alternativ och om man väl beställer en öl så måste man kanske inte köpa fem, utan sannolikt går det ofta bra med en. Men ändå så tror jag att normen ofta leder till att man går ut när man väl ska ses och att ingen vågar vara snål när man väl gör det. Istället tackar nog många nej om de vill vara lite sparsamma och inte lägga hela lönen på alkohol.
En bra början kan ju vara att reflektera över det här och om man tycker det är ett problem att man lägger mycket pengar på sitt sociala liv. Min systers man berättade till exempel att han gladeligen lägger en 500-lapp på AW i veckan och att enda problemet han hade med det var att min syster störde sig på de pengarna. Studenten A som är lite utav grunden till det här inlägget tycker inte heller att det är ett problem, utan ser det som värdeskapande att lägga mycket pengar på alkohol eftersom det skapar relationer och dylikt. Jag däremot umgås nästan uteslutande med personer jag redan känner. För mig är det därför inte värdeskapande i sig att haka på folk och göra som andra, utan jag skulle faktiskt på riktigt vilja få ut ett riktigt värde av de här utebesöken utöver att träffa folk som jag gillar. Det ligger alltså inget värde i att vara "out there", eftersom jag varken är på jakt efter partner eller nya vänner i nuläget. Då måste maten och/eller atmosfären vara desto bättre för att det ska kännas värt det. Tyvärr upplever jag inte att jag fått så mycket värde för mina pengar när jag umgåtts med mina vänner eller nära kollegor på sistone. Nu senast en helt okej hamburgare för 165 kr som jag hade kunnat göra själv för kanske 15 kr, sannolikt med bättre resultat. Då var ändå inte det ett värst dyrt ställe. Jag har flera gånger också fått mat jag inte ens velat äta av, på grund av dess kvalitet. De gångerna är inte utemat så himla upphetsande, utan då känns det som att man borde ha stannat hemma istället.
Så vilka alternativ är bättre? Jag tycker vi borde bli bättre på att ses hemma hos varandra. Nu är det ofta lite svårt att bjuda hem folk till mig, eftersom jag gärna umgås med folk utan man och barn, men om de inte är hemma eller så är det ju mycket smartare att släpa hem en person till en själv och försöka hitta en budgetvänlig variant. Kanske kan man beställa hämtmat (oftast billigare) och ordna med egen dryck efter egen smak? Bara här sparar nog många in halva kostnaden. Kanske kan värdinnan laga mat till lägre kostnad? För några år sedan så tröttnade jag på att jag och ett kompisgäng alltid åt halvtaskig mat ute till mycket högre kostnad än rimligt och därför började jag istället bjuda dem på mat. Det var faktiskt billigare för mig att bjuda på hela kalaset för allihopa än att betala min egen mat på restaurangen. Det var kanske ingen stor ekonomisk vinst för mig, desto större för mina vänner, men det var en lösning. Då kom de på att det var bra och började faktiskt ses hos någon av de andra ibland också, men med lösningen att vi handlade tillsammans och splittade kostnaden. Hur billigt det då blev berodde på den som skulle laga maten/arrangera. Därigenom lite varierande resultat. Jag skulle till exempel aldrig hävda att ett paket ägg till ordinarie pris skulle köpas inför ett sådant event, men min kompis verkar aldrig fylla på med saker när de är billiga och skulle så klart köpa ett sexpack ekologiska ägg, eftersom hon behövde ett till rätten. Då blir det i slutändan inte så mycket billigare.
Vill man att alla ska vara med och bidra vid ett hembesök (istället för restaurangbesök) tänker jag att man kan vara tydlig med förutsättningarna från början också och typ föreslå detta: "Jag tycker vi ses hos mig istället så fixar jag hemlagade burgare med hemgjort bröd och rostad potatis. Jag fixar även en paj till efterrätt. För att spara tid så handlar jag i förväg, ni kan swisha er del som blir 50 kr per person. Jag köper Fanta och julmust. Önskas alkohol, så ta med er det själva." Egentligen tycker jag att det vore bättre att ses var tredje/fjärde/femte gång hos respektive part för att dela på såväl kostnad som arbetsbörda. Det ger också möjlighet för folk att anpassa bjudningen efter den egna ekonomin, vilket saknas i det tidigare förslaget. Ibland är dock inte det optimalt, eftersom vissa inte kan laga mat, har tusen ungar hemma eller bor otillgängligt. Då kanske det kan vara bättre att gå på restaurang, fast i någons hem och till självkostnadspris.
Om man ändå har och går på middagsbjudningar tycker jag att det finns sätt att bidra som leder till att flera vill ha dem och den ekonomiska bördan delas bland deltagarna. Det har varit en del diskussioner om gå-bort-presenter i olika bloggar. Personligen tycker jag att det är tusen gånger bättre att någon fixar efterrätten, drycken eller bidrar med ostar till sällskapet än att komma med chokladaskar eller blommor till värdinnan som någon slags present. Man kan tycka olika om den saken, men jag tänker mig att ett sätt att uppmuntra till besök hos varandra istället för dyra restaurangbesök är att se till att hitta ett sätt att ses där det blir rätt så rättvist för alla och där alla bidrar på något sätt. Då tycker jag det är toppen med en present som minskar bördan för värden såväl ekonomiskt som arbetsmässigt.
Tycker du att du lägger för mycket pengar på ditt sociala liv? Har du några bra budgetlösningar att tipsa om?
Ps. Jag tror jag lägger i snitt 500 kr i månaden på mitt sociala liv. För mig är det en kännbar del av min budget som deltidsarbetande, men den främsta anledningen till att jag vill socialisera billigare är att jag inte tycker pengarna ger den upplevelse jag vill få för mina spenderade pengar.
En bra början kan ju vara att reflektera över det här och om man tycker det är ett problem att man lägger mycket pengar på sitt sociala liv. Min systers man berättade till exempel att han gladeligen lägger en 500-lapp på AW i veckan och att enda problemet han hade med det var att min syster störde sig på de pengarna. Studenten A som är lite utav grunden till det här inlägget tycker inte heller att det är ett problem, utan ser det som värdeskapande att lägga mycket pengar på alkohol eftersom det skapar relationer och dylikt. Jag däremot umgås nästan uteslutande med personer jag redan känner. För mig är det därför inte värdeskapande i sig att haka på folk och göra som andra, utan jag skulle faktiskt på riktigt vilja få ut ett riktigt värde av de här utebesöken utöver att träffa folk som jag gillar. Det ligger alltså inget värde i att vara "out there", eftersom jag varken är på jakt efter partner eller nya vänner i nuläget. Då måste maten och/eller atmosfären vara desto bättre för att det ska kännas värt det. Tyvärr upplever jag inte att jag fått så mycket värde för mina pengar när jag umgåtts med mina vänner eller nära kollegor på sistone. Nu senast en helt okej hamburgare för 165 kr som jag hade kunnat göra själv för kanske 15 kr, sannolikt med bättre resultat. Då var ändå inte det ett värst dyrt ställe. Jag har flera gånger också fått mat jag inte ens velat äta av, på grund av dess kvalitet. De gångerna är inte utemat så himla upphetsande, utan då känns det som att man borde ha stannat hemma istället.
Så vilka alternativ är bättre? Jag tycker vi borde bli bättre på att ses hemma hos varandra. Nu är det ofta lite svårt att bjuda hem folk till mig, eftersom jag gärna umgås med folk utan man och barn, men om de inte är hemma eller så är det ju mycket smartare att släpa hem en person till en själv och försöka hitta en budgetvänlig variant. Kanske kan man beställa hämtmat (oftast billigare) och ordna med egen dryck efter egen smak? Bara här sparar nog många in halva kostnaden. Kanske kan värdinnan laga mat till lägre kostnad? För några år sedan så tröttnade jag på att jag och ett kompisgäng alltid åt halvtaskig mat ute till mycket högre kostnad än rimligt och därför började jag istället bjuda dem på mat. Det var faktiskt billigare för mig att bjuda på hela kalaset för allihopa än att betala min egen mat på restaurangen. Det var kanske ingen stor ekonomisk vinst för mig, desto större för mina vänner, men det var en lösning. Då kom de på att det var bra och började faktiskt ses hos någon av de andra ibland också, men med lösningen att vi handlade tillsammans och splittade kostnaden. Hur billigt det då blev berodde på den som skulle laga maten/arrangera. Därigenom lite varierande resultat. Jag skulle till exempel aldrig hävda att ett paket ägg till ordinarie pris skulle köpas inför ett sådant event, men min kompis verkar aldrig fylla på med saker när de är billiga och skulle så klart köpa ett sexpack ekologiska ägg, eftersom hon behövde ett till rätten. Då blir det i slutändan inte så mycket billigare.
Vill man att alla ska vara med och bidra vid ett hembesök (istället för restaurangbesök) tänker jag att man kan vara tydlig med förutsättningarna från början också och typ föreslå detta: "Jag tycker vi ses hos mig istället så fixar jag hemlagade burgare med hemgjort bröd och rostad potatis. Jag fixar även en paj till efterrätt. För att spara tid så handlar jag i förväg, ni kan swisha er del som blir 50 kr per person. Jag köper Fanta och julmust. Önskas alkohol, så ta med er det själva." Egentligen tycker jag att det vore bättre att ses var tredje/fjärde/femte gång hos respektive part för att dela på såväl kostnad som arbetsbörda. Det ger också möjlighet för folk att anpassa bjudningen efter den egna ekonomin, vilket saknas i det tidigare förslaget. Ibland är dock inte det optimalt, eftersom vissa inte kan laga mat, har tusen ungar hemma eller bor otillgängligt. Då kanske det kan vara bättre att gå på restaurang, fast i någons hem och till självkostnadspris.
Om man ändå har och går på middagsbjudningar tycker jag att det finns sätt att bidra som leder till att flera vill ha dem och den ekonomiska bördan delas bland deltagarna. Det har varit en del diskussioner om gå-bort-presenter i olika bloggar. Personligen tycker jag att det är tusen gånger bättre att någon fixar efterrätten, drycken eller bidrar med ostar till sällskapet än att komma med chokladaskar eller blommor till värdinnan som någon slags present. Man kan tycka olika om den saken, men jag tänker mig att ett sätt att uppmuntra till besök hos varandra istället för dyra restaurangbesök är att se till att hitta ett sätt att ses där det blir rätt så rättvist för alla och där alla bidrar på något sätt. Då tycker jag det är toppen med en present som minskar bördan för värden såväl ekonomiskt som arbetsmässigt.
Tycker du att du lägger för mycket pengar på ditt sociala liv? Har du några bra budgetlösningar att tipsa om?
Ps. Jag tror jag lägger i snitt 500 kr i månaden på mitt sociala liv. För mig är det en kännbar del av min budget som deltidsarbetande, men den främsta anledningen till att jag vill socialisera billigare är att jag inte tycker pengarna ger den upplevelse jag vill få för mina spenderade pengar.
lördag 5 januari 2019
Nyårslöften 2019
Jag är egentligen lite anti det här med nyårslöften, men så noterar jag att så många andra bloggare har mål för 2019 och så insåg jag att jag inte kan vara sämre. I ärlighetens namn är dock en del av mina mål inte direkt kopplade till årsskiftet, utan jag har pysslat med dem ett tag som det är. Nu kör vi i alla fall:
1) 100 000 kr i nysparande på Avanza. Jag kommer under året tjäna betydligt sämre än tidigare på grund av deltidsarbete. Mitt mål har redan tidigare varit att ha ett nysparande på 100000 kr på Avanza årligen och det uppfylldes 2018 och även 2017 om jag inte minns fel. Skillnaden var att jag under de åren även sparade rätt mycket till kontantinsats/pantbrev/lagfart. Där känner jag att vi kommit i mål och jag har därför slutat spara på räntekonto, med undantaget till en 30-årsresa som kanske eller kanske inte blir av. De pengarna räknas dock så klart inte in i posten sparande. Som den oplanerade människa jag är så har jag ingen plan för hur detta ska gå till och jag har inte gjort en enda insättning i år på grund av tråkig (uppåtgående) börs så jag har hela 100 k kvar till målet. Vi får se hur det går, men jag är försiktigt hoppfull. Särskilt med tanke på att kontantinsatssparandet går bort och jag bara behöver ligga på en sparkvot på runt 50-55% för att nå målet. Min månadsinkomst kommer ligga på runt 16-17 k inklusive föräldrapenning, beroende på hur mycket jag tar ut och vilka sorters dagar från FK.
2) Ersätta pappersnäsdukar och hushållspapper för snytande med tygnäsdukar. Som barn minns jag att jag skämdes för att min pappa använde sådana, men jag har blivit omvänd sedan jag läste Zero Waste Home. Rent ekonomiskt tror jag det här leder till viss besparing också, och min näsa kommer nog bli gladare än av hushållspappret. För en vanlig person kanske inte det här är en större besparing (nog inte för oss heller), men jag ligger på minst 6, men ofta 10-12 förkylningar per år så här finns pengar att spara och träd att rädda. Tygdukarna kommer från min svärmor som samlat på sig oöppnade paket från släktingar som dött. Skumt va?
3) Minska sopmängden till en påse i veckan. Det här har mer med miljö och nedskräpning att göra än pengar, men jag vill minska vårt skräp. Det innebär både ökad återvinning, men förhoppningsvis färre inköp. Det hoppas jag sker genom att jag lagar mer från grunden, som till exempel egna tortillabröd och pizza istället för köpepizza.
4) Vi vill börja äta vegetariskt två gånger i veckan. Här tror jag också att vi har pengar att spara! Nu ligger vi nog inte ens på en dag i veckan, eller jag kanske, men inte de andra i hushållet. Mitt mål är att hitta vegetariska recept likt det Morsan tipsade om hos FEB med den roliga clickbaitiga rubriken "Styckmörda". (Hon tipsade om bönor, majs och ost i tortillabröd för den som inte orkar följa kommentarsfältet) Recepten ska alltså tolereras av alla och inte kännas som en sorglig version av en kötträtt. Naturlis färs går tyvärr bort efter ett sorgligt taco-försök. Har ni tips att komma med? Vet att vi har några vegetarianer här bland oss!
5) Minska matsvinnet. Det är främst av miljöskäl det med, men här finns det självklart en del cash att spara in. I nuläget slänger jag en del, framför allt grönsaker och frukt, och det är ju rätt onödigt. Jag måste bli bättre på att begränsa inköp, särskilt spontana, och att frysa in saker på en gång. För det behövs frysplats. För det så behövs rensning och färre inköp. Kort och gott en del att arbeta på !
Alla målen är inte så SMART:a, men jag tror de duger för mig. Jag läste också någon expert som sa att man inte så ha så konkreta, mätbara mål om man inte vill ge upp efter en vecka. För mina mål lär inte kännas helt ouppnåeliga direkt.
Har du några mål/löften inför året? Vad tror du om mina?
1) 100 000 kr i nysparande på Avanza. Jag kommer under året tjäna betydligt sämre än tidigare på grund av deltidsarbete. Mitt mål har redan tidigare varit att ha ett nysparande på 100000 kr på Avanza årligen och det uppfylldes 2018 och även 2017 om jag inte minns fel. Skillnaden var att jag under de åren även sparade rätt mycket till kontantinsats/pantbrev/lagfart. Där känner jag att vi kommit i mål och jag har därför slutat spara på räntekonto, med undantaget till en 30-årsresa som kanske eller kanske inte blir av. De pengarna räknas dock så klart inte in i posten sparande. Som den oplanerade människa jag är så har jag ingen plan för hur detta ska gå till och jag har inte gjort en enda insättning i år på grund av tråkig (uppåtgående) börs så jag har hela 100 k kvar till målet. Vi får se hur det går, men jag är försiktigt hoppfull. Särskilt med tanke på att kontantinsatssparandet går bort och jag bara behöver ligga på en sparkvot på runt 50-55% för att nå målet. Min månadsinkomst kommer ligga på runt 16-17 k inklusive föräldrapenning, beroende på hur mycket jag tar ut och vilka sorters dagar från FK.
2) Ersätta pappersnäsdukar och hushållspapper för snytande med tygnäsdukar. Som barn minns jag att jag skämdes för att min pappa använde sådana, men jag har blivit omvänd sedan jag läste Zero Waste Home. Rent ekonomiskt tror jag det här leder till viss besparing också, och min näsa kommer nog bli gladare än av hushållspappret. För en vanlig person kanske inte det här är en större besparing (nog inte för oss heller), men jag ligger på minst 6, men ofta 10-12 förkylningar per år så här finns pengar att spara och träd att rädda. Tygdukarna kommer från min svärmor som samlat på sig oöppnade paket från släktingar som dött. Skumt va?
3) Minska sopmängden till en påse i veckan. Det här har mer med miljö och nedskräpning att göra än pengar, men jag vill minska vårt skräp. Det innebär både ökad återvinning, men förhoppningsvis färre inköp. Det hoppas jag sker genom att jag lagar mer från grunden, som till exempel egna tortillabröd och pizza istället för köpepizza.
4) Vi vill börja äta vegetariskt två gånger i veckan. Här tror jag också att vi har pengar att spara! Nu ligger vi nog inte ens på en dag i veckan, eller jag kanske, men inte de andra i hushållet. Mitt mål är att hitta vegetariska recept likt det Morsan tipsade om hos FEB med den roliga clickbaitiga rubriken "Styckmörda". (Hon tipsade om bönor, majs och ost i tortillabröd för den som inte orkar följa kommentarsfältet) Recepten ska alltså tolereras av alla och inte kännas som en sorglig version av en kötträtt. Naturlis färs går tyvärr bort efter ett sorgligt taco-försök. Har ni tips att komma med? Vet att vi har några vegetarianer här bland oss!
5) Minska matsvinnet. Det är främst av miljöskäl det med, men här finns det självklart en del cash att spara in. I nuläget slänger jag en del, framför allt grönsaker och frukt, och det är ju rätt onödigt. Jag måste bli bättre på att begränsa inköp, särskilt spontana, och att frysa in saker på en gång. För det behövs frysplats. För det så behövs rensning och färre inköp. Kort och gott en del att arbeta på !
Alla målen är inte så SMART:a, men jag tror de duger för mig. Jag läste också någon expert som sa att man inte så ha så konkreta, mätbara mål om man inte vill ge upp efter en vecka. För mina mål lär inte kännas helt ouppnåeliga direkt.
Har du några mål/löften inför året? Vad tror du om mina?
fredag 4 januari 2019
Så hur dyr blev min jul egentligen?
Alla därhemma undrar ju så klart om min jul levde upp till normen att spendera dryga 7000 kr, eller hur? Eftersom jag själv blev lite nyfiken tänkte jag att det var läge att kolla upp den saken. Min hypotes är nämligen att man ofta själv (åtminstone jag) underskattar kostnaden för saker. För att vara så rättvis som möjligt räknade jag med hela hushållets kostnader, inklusive en uppskattning av kostnaden för julklappen mannen köpte till mig. Han har inte berättat vad den kostade nämligen. Så här ser mina resultat ut:
Spontant kände jag FAAN, jag är precis lika dålig på det här som Svensson när jag såg summan. Om man ska se det från den ljusa sidan så kan summan slås ut på två personer, vilket ju drar ner snittet en del. Men i ärlighetens namn är jag ändå besviken med tanke på att vi lagt 0 kr på mat i och med att vi snyltat på släktingar. Jag blev också förvånad över att alla små saker till ungen summerade till 852 kr. För att försvara mig själv lite så innehåller dock posten (julklappar barn) 413 kr i kläder. Det är dock inte kläder som annars ändå skulle ha köpts, utan kläder som ungen fick för att hen ville ha dem. Tänk Bamse, Pippi och sådana där onödiga plagg som kan kännas viktiga för en förskoleunge som vill se ut som resten av kidsen. På det stora hela känner jag ändå att vi hade kunnat minska ner barnets presenthög något. Budgeten hade kunnat halveras utan några problem och då hade jag nog blivit mindre besvärad över alla "nästa paket, tack" som hen kläckte ur sig så snart något öppnats. Jag tycker definitivt inte att det har något värde att ett barn får så många presenter till antalet som vårt fick. Det får vi jobba på till nästa år! I övrigt ser jag tydligt att julklädsposten borde jobbas på. Jag var en sån rookie att jag handlade på Lindex på Black friday, eftersom jag inte vågade chansa på att KappAhl vars plagg jag egentligen ville köpa, också skulle köra rejäl rabatt på måndagen (tyckte alltså att Lindex var bättre alternativ för det rabatterade priset än KappAhl, logisk va?). Det gjorde de dock och jag köpte då ett plagg där också och tänkte att jag skulle lämna tillbaka ett. Det orkade jag i vanlig ordning aldrig göra och båda behölls därför. Rätt onödigt och kostnaden hade således kunnat halveras. Att resa tycks också vara dyrt, vi kanske får stanna hemma av ekonomiska skäl nästa gång?
Hur dyr blev din jul? Har du räknat på det? Tycker du att jag missat något som borde läggas till?
Ps. Har redan kommit på att vi lade en del på flygplatsmat som nog borde läggas till. Så 123 kr ytterligare. Och 29 kr på lampor till sjuarmad ljusstake som ändå inte funkade. Skit.
Spontant kände jag FAAN, jag är precis lika dålig på det här som Svensson när jag såg summan. Om man ska se det från den ljusa sidan så kan summan slås ut på två personer, vilket ju drar ner snittet en del. Men i ärlighetens namn är jag ändå besviken med tanke på att vi lagt 0 kr på mat i och med att vi snyltat på släktingar. Jag blev också förvånad över att alla små saker till ungen summerade till 852 kr. För att försvara mig själv lite så innehåller dock posten (julklappar barn) 413 kr i kläder. Det är dock inte kläder som annars ändå skulle ha köpts, utan kläder som ungen fick för att hen ville ha dem. Tänk Bamse, Pippi och sådana där onödiga plagg som kan kännas viktiga för en förskoleunge som vill se ut som resten av kidsen. På det stora hela känner jag ändå att vi hade kunnat minska ner barnets presenthög något. Budgeten hade kunnat halveras utan några problem och då hade jag nog blivit mindre besvärad över alla "nästa paket, tack" som hen kläckte ur sig så snart något öppnats. Jag tycker definitivt inte att det har något värde att ett barn får så många presenter till antalet som vårt fick. Det får vi jobba på till nästa år! I övrigt ser jag tydligt att julklädsposten borde jobbas på. Jag var en sån rookie att jag handlade på Lindex på Black friday, eftersom jag inte vågade chansa på att KappAhl vars plagg jag egentligen ville köpa, också skulle köra rejäl rabatt på måndagen (tyckte alltså att Lindex var bättre alternativ för det rabatterade priset än KappAhl, logisk va?). Det gjorde de dock och jag köpte då ett plagg där också och tänkte att jag skulle lämna tillbaka ett. Det orkade jag i vanlig ordning aldrig göra och båda behölls därför. Rätt onödigt och kostnaden hade således kunnat halveras. Att resa tycks också vara dyrt, vi kanske får stanna hemma av ekonomiska skäl nästa gång?
Hur dyr blev din jul? Har du räknat på det? Tycker du att jag missat något som borde läggas till?
Ps. Har redan kommit på att vi lade en del på flygplatsmat som nog borde läggas till. Så 123 kr ytterligare. Och 29 kr på lampor till sjuarmad ljusstake som ändå inte funkade. Skit.
torsdag 3 januari 2019
Kan alla råka riktigt illa ut ekonomiskt?
Jag vill börja med att beklaga att jag fallit bort från radarn under några dagar. Jag råkade för första gången på länge bli rejält sjuk (sådär att jag inte hade kunnat jobba om jag hade varit schemalagd, men det var jag så klart inte, rejält sjuk blir jag bara på lediga dagar) och har varit helt däckad. Nu är jag lite halvt tillbaka, men har ägnat en del tid åt att slötitta på svt play och läsa artiklar om kungafamiljens förkylningar och annat vettigt. I samband med det kom jag in på dagens ämne, hemlöshet och ekonomisk hopplöshet.
Den som följer bloggen vet att jag har ett rätt stort behov av självständighet. Jag har tidigare skrivit om att det till och med är det som driver mig till FIRE. Efter att ha spenderat rätt mycket tid i sängen framför svts serie om hemlöshet började jag fundera på om även jag skulle kunna hamna där? Jag menar, för någon som söker självständighet så mycket som jag så måste det ju vara värsta tänkbara scenariot? För värre än att vara löneslav är väl ändå att vara ofrivilligt arbetslös? Och värre än att vara arbetslös är väl att vara hemlös? Jag vill gärna tro att jag inte riskerar hemlöshet och att hamna på botten. En av anledningarna till det är att jag (även när jag mått rätt dåligt) varit duktig på att gneta vidare och kämpa fram en lösning. Jag har dessutom resonerat som Sparo som tillsammans med sitt kommentarsfält hittat en massa kritik mot en mamma som gråtit ut i media om sin stundande hemlöshet. Jag har helt enkelt trott mig vara mer aktiv och driftig än att hemlöshet eller rejäl fattigdom skulle kunna drabba mig och min familj så länge vi bor kvar här i Sverige (i USA däremot räcker ofta en cancerdiagnos).
När jag väl sett en del avsnitt av den där serien började jag dock fundera på om jag haft fel. Ingen tror väl att det där skulle kunna hända en själv? Filmaren frågade till exempel en pensionär, som enligt egen utsago arbetat ett helt yrkesliv, om han som 30-åring kunnat föreställa sig att han skulle hamna på gatan som 60-åring. Det kunde han inte, sa han. En pappa som inte träffade sina omyndiga barn och verkade rätt nykter beskrev också att inget riktigt blivit som planerat i och med någon slags skada och skuldsättning, medan någon ytterligare beskrev att skilsmässan gjort honom hemlös för att han helt enkelt slutade bry sig om allt. En person i min närhet berättade också nyligen för mig att hennes ex blivit hemlös i samband med en tuff händelse just för att han sket i allt. Kanske skulle jag faktiskt sluta betala räkningar om min unge dog? Om min man visade sig ha fem olika andra kvinnor runt om i landet? Om jag utsattes för ett allvarligt våldsbrott? Även om jag själv tycker mig ha varit med om en del, och har beskrivit 2018 som ett tufft år, så har jag aldrig varit med om att något knockat mig helt under en lång tid. Men teoretiskt sett så skulle jag kunna få problem trots en välfylld kapitalförsäkring om jag slutade gå till jobbet, slutade bry mig om räkningar och slutade se till att det fanns pengar på mina autogiro-konton.
Jag inser att det finns olika typer av människor och att vissa sannolikt är mer vana att förlita sig på andra, vare sig om det är föräldrar, partners eller myndigheter. Jag gör det som bekant inte så gärna. Men någonstans tror jag att en del saker är så besvärliga att alla skulle få det riktigt jobbigt att hantera dem, särskilt om man inte har ett socialt skyddsnät i form av nära och kära som bryr sig och tar vid när man inte klarar av att göra vardagliga saker själv. Och ensamma personer finns det ju faktiskt gott om. Jag är inte säker på att någon mer än min mamma eller min man (jo, sannolikt min bästis om det varade längre än några veckor) skulle förstå om jag satt riktigt i skiten. Om en av dem dog eller slutade vara en del av mitt liv, vem skulle då bry sig?
Jag vet inte vad svaret på den sista frågan är, men jag blev i alla fall ännu mer motiverad att nå FIRE. För jag insåg plötsligt att en väldigt bra försäkring åtminstone vore att inte vara beroende av att inte gå till jobbet. För jag tror inte det är så osannolikt alls att det skulle kunna hända att man inte klarade det av någon anledning. Kanske dör mitt barn? Kanske har min man fler partners och smittar ner mig med HIV utöver att svika mig, den jäveln? Jag vet inte vad som kommer hända, men att hålla sig från omfattande skulder, Kronofogden och att ha en del likvida medel tillgängligt verkar vara en bra start. Sen får vi hoppas att allt inte går åt helvete (och om det gör det att någon finns där och plockar upp mig).
Tror du att alla kan bli hemlösa?
Den som följer bloggen vet att jag har ett rätt stort behov av självständighet. Jag har tidigare skrivit om att det till och med är det som driver mig till FIRE. Efter att ha spenderat rätt mycket tid i sängen framför svts serie om hemlöshet började jag fundera på om även jag skulle kunna hamna där? Jag menar, för någon som söker självständighet så mycket som jag så måste det ju vara värsta tänkbara scenariot? För värre än att vara löneslav är väl ändå att vara ofrivilligt arbetslös? Och värre än att vara arbetslös är väl att vara hemlös? Jag vill gärna tro att jag inte riskerar hemlöshet och att hamna på botten. En av anledningarna till det är att jag (även när jag mått rätt dåligt) varit duktig på att gneta vidare och kämpa fram en lösning. Jag har dessutom resonerat som Sparo som tillsammans med sitt kommentarsfält hittat en massa kritik mot en mamma som gråtit ut i media om sin stundande hemlöshet. Jag har helt enkelt trott mig vara mer aktiv och driftig än att hemlöshet eller rejäl fattigdom skulle kunna drabba mig och min familj så länge vi bor kvar här i Sverige (i USA däremot räcker ofta en cancerdiagnos).
När jag väl sett en del avsnitt av den där serien började jag dock fundera på om jag haft fel. Ingen tror väl att det där skulle kunna hända en själv? Filmaren frågade till exempel en pensionär, som enligt egen utsago arbetat ett helt yrkesliv, om han som 30-åring kunnat föreställa sig att han skulle hamna på gatan som 60-åring. Det kunde han inte, sa han. En pappa som inte träffade sina omyndiga barn och verkade rätt nykter beskrev också att inget riktigt blivit som planerat i och med någon slags skada och skuldsättning, medan någon ytterligare beskrev att skilsmässan gjort honom hemlös för att han helt enkelt slutade bry sig om allt. En person i min närhet berättade också nyligen för mig att hennes ex blivit hemlös i samband med en tuff händelse just för att han sket i allt. Kanske skulle jag faktiskt sluta betala räkningar om min unge dog? Om min man visade sig ha fem olika andra kvinnor runt om i landet? Om jag utsattes för ett allvarligt våldsbrott? Även om jag själv tycker mig ha varit med om en del, och har beskrivit 2018 som ett tufft år, så har jag aldrig varit med om att något knockat mig helt under en lång tid. Men teoretiskt sett så skulle jag kunna få problem trots en välfylld kapitalförsäkring om jag slutade gå till jobbet, slutade bry mig om räkningar och slutade se till att det fanns pengar på mina autogiro-konton.
Jag inser att det finns olika typer av människor och att vissa sannolikt är mer vana att förlita sig på andra, vare sig om det är föräldrar, partners eller myndigheter. Jag gör det som bekant inte så gärna. Men någonstans tror jag att en del saker är så besvärliga att alla skulle få det riktigt jobbigt att hantera dem, särskilt om man inte har ett socialt skyddsnät i form av nära och kära som bryr sig och tar vid när man inte klarar av att göra vardagliga saker själv. Och ensamma personer finns det ju faktiskt gott om. Jag är inte säker på att någon mer än min mamma eller min man (jo, sannolikt min bästis om det varade längre än några veckor) skulle förstå om jag satt riktigt i skiten. Om en av dem dog eller slutade vara en del av mitt liv, vem skulle då bry sig?
Jag vet inte vad svaret på den sista frågan är, men jag blev i alla fall ännu mer motiverad att nå FIRE. För jag insåg plötsligt att en väldigt bra försäkring åtminstone vore att inte vara beroende av att inte gå till jobbet. För jag tror inte det är så osannolikt alls att det skulle kunna hända att man inte klarade det av någon anledning. Kanske dör mitt barn? Kanske har min man fler partners och smittar ner mig med HIV utöver att svika mig, den jäveln? Jag vet inte vad som kommer hända, men att hålla sig från omfattande skulder, Kronofogden och att ha en del likvida medel tillgängligt verkar vara en bra start. Sen får vi hoppas att allt inte går åt helvete (och om det gör det att någon finns där och plockar upp mig).
Tror du att alla kan bli hemlösa?