onsdag 16 januari 2019

Vem gillar egentligen att gå till jobbet?

Efter mitt senaste totalt humorlösa inlägg kom jag att tänka på att det ändå finns en del därute som gillar sitt jobb och ser det som en positiv del av sina liv och något de skulle fortsätta med även som "fria" rent ekonomiskt. För mig och många av mina kollegor (vi pratar pension varenda rast) känns det helt sjukt konstigt och närmast en utopi. Så vilka är det som gillar sitt jobb? Min gissning är följande:

1) Personer som ser sitt jobb som ett kall. Sannolikt präster och frikyrkopastorer som vill frälsa andra eller stötta dem i svåra stunder. Jag kan tänka mig att det även finns en del lärare och politiker i denna grupp.

2) Personer som tror sig vara oersättliga i samhället. Här tänker jag mig vårdpersonal. Sannolikt läkare som inser att det bara finns x antal personer som kan lära ut finska greppet eller operera på barn som ännu befinner sig i mammans mage (hämtat från Grey's anatomy, oklart om det är fiction). Det finns säkert en del programmerare av konstiga språk eller arkeologer också i denna kategori.

3) Personer som ser sitt jobb som den intellektuella utmaning de behöver. Här tänker jag på forskare. Typ cancerforskare kan säkert befinna sig även i grupp ett (kall) och grupp två (oersättliga), men typ robotforskare, matematikforskare och lingvistikforskare tror jag mer gör det för att det är så himla utmanande mentalt än att det gör världen så mycket bättre.

4) Personer som bara mår bra av att vara duktiga. Det spelar ingen roll om de städar eller jobbar på myndighet med skattefrågor. De bara måste ha sitt jobb för att de älskar att vara duktiga på något och det får de från jobbet och chefens beröm blir livselixiret.

5) Personer som har större delen av sitt sociala umgänge på jobbet och därmed inte kan låta bli att älska arbetsplatsen och uppgifterna. Jag har en kollega (hon är underbar och en riktig favorit för övrigt) som varken har partner, barn eller nära vänner. Det vet jag för att hon berättat det. Hon uppskattar vår arbetsplats och att ta sig till jobbet just för att hon fåt det sammanhang hon behöver från jobbet. Hon har ingen pensionsönskan trots att hon är rätt många år mer än jag.




Finns det några fler kategorier? 

Om du älskar ditt jobb och skulle fortsätta även efter ekonomiskt oberoende, please share why! 

19 kommentarer:

  1. Jag tror en rätt stor grupp är "för att ha nått att göra". Alltså de vet inte vad de skulle göra med sin tid annars om de inte hade jobbet. Det är en grupp som kanske inte så mycket "gillar" sitt jobb utan med att de "inte ogillar" det istället. Skulle de vara helt fria att göra vad de ville om dagarna skulle de troligtvis inte må speciellt bra.

    För egen del gillar jag jobbet för det mesta men ogillar strukturen omkring. Jag gillar fredags eftermiddagen när jobbveckan är slut men jag ogillar att gå upp tidigt den där morgonen jag hellre hade legat kvar i sängen och läst en bok med min dotter. Men jag ser det som det finns en balans i det. För att värdesätta något måste man även skapa eller tvingas ta avstånd från det stundtals så det inte blir en vana. Fredag eftermiddag är ju just så där skön på grund av arbetsveckan i ryggen. Personligen behöver jag ha det "lite jobbigt" stundtals för att bättre uppskatta friheten. Gillar väl inte träning speciellt mycket heller egentligen men gör det för jag älskar känslan och välmående efteråt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antar att gruppen "för att ha nått att göra" är de som på sommarsemestern i princip varje dag dricker alkohol. Och även gör så när det är några fler dagar sammanhängande ledigt än vanlig helg.
      Är det måhända samma gäng som man ständigt hör tjattra om att om de skulle sitta på stranden och dricka paraplydrinkar om de skulle vinna på lotto eller annan spel?

      Radera
    2. Tror du har helt rätt. Vet flera som öppet erkänner att de behöver arbeta för att ha ordning i sitt liv. Annars dricker de för mycket och pratet om att bara lata sig med alkohol på någon utländsk strand om de vinner på lotto förekommer ofta. Jobbet är där en krycka för att hantera livet.

      En av de flera jag vet har inte varit nykter mer än några få bilkörardagar under semestrarna de senaste 25 åren. En granne undviker psyket, flera självmordsförsök och knivskärningar på sina underarmar genom att jobba heltid och gärna även ta extra arbetspass. Sedan hon började jobba för några år sedan kommer inte längre ambulans och polis till vår gata stup i kvarten och hon behöver inte längre ramla in utslagen i min hall efter att ha tappat hemnyckeln i fyllan. Detta är bara kalla fakta, hårt jobb är rena lyckopillret för vissa människor. /Eva

      Radera
    3. Jag tror att ni har rätt båda två, men jag tycker det låter lite deppigt. Om man jobbar för att ha något att göra kan man ju lika gärna lära sig spela fiol eller fika med tanter på ålderdomshem. Känns sorgligt att behöva kränga försäkringar, mobiler eller bildelar för den sakens skull...

      Radera
  2. Alltså Frihetsmamma du bara spottar ur dig bra inlägg. Först en kommentar på FlowFI: "För att värdesätta något måste man även skapa eller tvingas ta avstånd från det stundtals så det inte blir en vana. Fredag eftermiddag är ju just så där skön på grund av arbetsveckan i ryggen." I beg to fet-differ. Jag TRODDE att det skulle vara så här för mig. Alla säger ju det, till och med Gunilla Bergström i "Roligt jämt Alfons" eller vad den heter. "Om man inte får ha tråkigt ibland vet man ju inte när man har kuuul". Jag har helt klart en bättre och mer kvalitativ tillvaro nu än när jag jobbade, alla dagar i veckan. Klart att jag inte känner samma Helleluja moment på fredag efter lunch som förut, men visst känner jag av andra människors förväntan inför helgen och visst tärvas ett besök till stora gröna apoteket för att fira helg. Kan visserligen ha att göra med att jobbet för mig var ångestframkallande och fredag em var min industrivissla för "slut på ågnest för två dagar". Med det sagt: Måndag förmiddag: Underbar. Tisdag eftermiddag: Underbar. Onsdag lunch: Underbar. Torsdag bittida: Underbar. Jag älskar numera veckans alla dagar och jag gör det förbehållslöst, utan att behöva en sugig benchmark för att göra det. Det har gått ett halvår efter jobb så jag tror att det är bestående. Alla är inte lika-disclaimer.

    @Frihetsmamma: Du har täckt in de stora grundämnena. Runt omkring mig ser jag en kombination av företrädesvis 3+4+5. Liksom "Jag gillar att utmana mig själv, att känna att jag är aktuell, hänger med, utvecklas, inte stagnerar." Vilket är lustigt, eftersom jag själv har exakt samma önskemål, bara inte definierade av någon annan utan mer mig själv. Exempelvis har jag aldrig läst så mycket fackböcker som nu, jag har aldrig lärt mig så mycket nya skills. Tidigare lärde jag mig en massa saker, men de var sjukt snäva och bara applicerbara i just den karriärkontexten, den branschen och på den firman. Sen håller jag med FLow-FI om "för att ha nåt att göra." För att lyckas med det fria livet måste du nog ha lätt för att underhålla dig själv. FOlk är i regel inte så tränade på det och ser inte vitsen. Du Frihetsmamma, skulle inte ha några problem har jag en känsla av. Det du skrev i förra inlägget - att du under f-ledigheten äntligen orkade ta dig an nära relationer - ser jag som den absolut största uspen med att sluta jobba. Tack för bra inlägg!

    SvaraRadera
  3. Som Svar till Fru EB så tolkar jag det som vi pratar om lite olika saker. Det jag pratar om "lite jobbigt" räknar jag inte in som ångestframkallat jobb. Det jag menar är att uppleva något form av hinder/aktivitet att överkomma för att sedan få njuta av känslan av att kommit vidare eller tagit sig över hindret eller utfört aktiviteten. Vet att MMM pratar om det här också. Vikten av att känna att man utför något. För min egen del är inte mitt jobb ångestframkallande men jag hade ändå valt att göra något annat med min tid om (när) jag är fri. Däremot kommer jag alltid behöva utmaningar och "lite jobbiga" hinder för att må bra. Hade jag haft fetångest på mitt jobb hade jag inte pallat lägga upp en sparplan på 8år tex. Då hade jag lagt om en helt annan plan. Jag tvivlar inte en sekund på att du har det mycket bättre på alla sätt nu än under löneslaveriets vinande piska!

    SvaraRadera
  4. Personer som är specialister på något, som älskar det, som gärna skulle ha det som hobby. Jag har ett antal på min arbetsplats som är specialister inom sina respektive MYCKET smala områden. De älskar det, de fattar inte att inta alla andra också älskar det, de skulle bli... tomma och apatiska om de inte fick hålla på med sin superspecialistgrej.
    Kan tänka mig att konstnärer, musiker, balettdansare och andra "kreativa" yrken hör hit.

    Hälsningar Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter lite som forskargruppen, men med skillnaden att din grupp kanske inte utmanas så mycket, utan snarare bara kan allt redan. Hmm. Låter definitivt som att du är något på spåren här!

      Radera
  5. Det finns en grupp till (Grp 6): de som gillar att bestämma (över andra människor).
    Dessa personer kan dessutom även tillhöra någon (eller fler) av grupperna 1-5, men utan att få bestämma faller deras motivation fullständigt

    Grupp 7 finns även: de som gör det enkom för pengarna. Det finns ingen gräns för hur mycket pengar man kan tjäna och om du redan har 87 miljarder dollar så är det bättre att ha 100 miljarder dollar. Och har du 100 miljarder dollar så är det bättre.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte grupp 6 bara skaffa sig tre ungar att bossa över? Eller en man som är lite mer styrlig än min? Du kan dock ha helt rätt, även om jag tycker det låter lite sorgligt det där med.

      Grupp 7 har jag dock svårt att förstå. Låter som att den som är rikast på dödsbädden vinner...

      Radera
  6. Som egen företagare gillar jag mitt jobb, har kunnat utforma det efter de arbetsuppgifterna som jag trivs bäst med och ha skärmen mellan mig och kunderna ute i landet. Behöver inte sitta och vänta på stängningsdags på ev kunder som en butiksinnehavare.
    Visst har det tagit tid att få riktigt snurr på det, men idag är det mer som "ränta på ränta". Det är mera en pengamaskin än ett trist kneg.
    Kan inte tänka mig att vara anställd igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förstår jag. Om inte jag skulle besitta så extremt få kvalifikationer/kompetenser skulle jag också vara egen. Men om du fick välja mellan att inte jobba alls och jobba så som du gör, vad vore valet? Även om det inte är trist så finns det väl roligare saker att göra?

      Radera
    2. Jag skulle välja att fortsätta att jobba då det ger mig struktur på vardagen och en märklig känsla av välmående. Men om några år kommer jag att ta mera hjälp, har en som jobbar timmar när det behövs och hon kan ju få jobba mera när jag känner att det är dags att tagga ner. Det ger sig.

      Jag tror inte alls att du har extremt få kvalifikationer/kompetenser. Det finns många jobb man kan dra in pengar på, en del kanske kräver att man som jag som hade två skilda verksamheter i början för att med tiden knoppa av det som börjar taför mkt tid/intjänad krona och samtidigt känns tråkigt.
      Det svåra är att man måste lära sig struktur och diciplin. Jag surfar tex aldrig på arbetstid, det kan jag göra när jag käkar eller som nu efter jobbet.

      Radera
  7. Jag tror jag passar in i kategori 1, 3 och 4. Jag gillar mitt jobb som läkare, jag ser det kanske inte helt som ett kall men ändå som något viktigt för mig som människa. Jag gillar den intellektuella utmaning det ger, det konstanta kravet på att hålla sig uppdaterad och lära sig nya saker eftersom kunskapen så snabbt blir obsolet. Och jag gillar att vara duktig, helt klart... :) Så sammantaget tillhör jag kategorin som inte siktar mot att bli helt fri från mitt arbete, utan bara att ha möjligheten att välja var och när jag vill jobba. Redan som det är hade jag med vår familjeekonomi kunnat sluta jobba, men istället går jag upp till heltid för att kunna bli färdig med AT och få leg. Inte riktigt "RE" i FIRE...

    SvaraRadera
  8. JAG gillar för det mesta att ta mig till jobbet, inte alltid, men ta idag som exempel: Börjar med en cykeltur (innan snöovädret kommer), sedan uppstartsmöte, lite förberedelser för dagen, därefter fika med bla nybakt bröd, uppskurna grönsaker, you name it. Jag träffar nya kollegor och samtalsämnen är bla utveckling av nya samarbeten på arbetet, men också Queen (gruppen)- finns tydligen en film jag måste se, olika framtidsdystopier, AI etc. Därefter meningsfullt patientarbete (är inte outbytbar, men jag vet att jag gör nytta), ett utbildningstillfälle om ca 40 minuter - föreläsning med en av de mest erfarna i Sverige inom en viss nisch, därefter en sen lunch med åter intressanta samtalsämnen, sedan lite dataarbete på eftermiddagen då det tråkigt nog var lungt på patientfronten. Klockan fyra ringer min handledare och kollar läget. Jag undrar om det inte finns något annat att göra (än det jag gör på datorn, det tar aldrig slut, men görs förr eller senare av andra om inte jag gör det). Han tycker jag ska gå hem och ladda för morgondagen då det tydligen väntas spännande patienter. Jämför denna dag med om jag varit hemma, då hade jag:
    1. Inte blivit serverad nybakt bröd med uppskurna grönsaker, ingen som plockat i och ur diskmaskinen åt mig eller städat toan som jag använt (jag eliminerar eventuella fartränder själv ändå, men ni fattar...).
    2. Inte träffat nya människor, både patienter och kollegor, som jag tycker är givande med alla samtalsämnen som jag inte upplever lika roligt att läsa om på internet som att föra diskusioner om live. Jag har visserligen några vänner, men de jobbar vardagar.
    3. Enligt lagen hade jag behövt ta hand om mitt förskolebarn om jag varit hemma en dag mitt i veckan, så jag hade inte heller kunnat gå på toaletten ifred, utan någon som drar i mig när jag försöker bajsa. Det hade minst sagt blivit en mer ansträngande dag hemma (sedan umgås jag ändå mycket med mitt barn som jag älskar, hen går max 30 timmar/vecka i förskolan).

    Ja, jag tycker de flesta småbarnsföräldrars åsikt är att det är lite semester över att gå till jobbet. Allt är ju relativt! Själv började jag läsa på FIRE-bloggar för typ 4 år sedan, när jag hade ett hyfsat liknande jobb inom vården, men mycket stressigare, med 60-80 timmarsveckor och mindre tillfällen till utbildning/utveckling på arbetet. Så småningom, med jobb-byte, och efter att ha fått barn, känns jobbet mycket mer positivt! Nu har jag lite svårt att motivera mig till att hålla nere matkostnader, gå igenom elavtal och liknande, men jag vet att jag borde, eftersom min upplevelse för arbetsplatsen kan svänga ner igen (det känns tex inte lika positivt att jobba en vacker sommardag med sämre bemanning, och saker kan ändras på själva arbetsplaten också). Typ en tredjedel av de jag jobbar mest med (olika yrkeskategorier) är ändå 67+, vilket jag tycker säger en del om en arbetsplats - jag vet att de knappast jobbar kvar för pengarnas skull, och det gör ju att arbetsgivaren måste se till att de anställda får mer än bara lönen för att de ska vara kvar. Det är nog en grundsyn som fler arbetsplatser kan ta med sig...
    /L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter som du är på ett bra ställe. Jag tycker det är särskilt spännande det du skriver om småbarnsföräldrar. För visst vore det tufft att som fri (aka arbetslös) bara ha 15 h förskola och behöva underhålla sin unge resten av tiden. Det tror jag faktiskt vore tufft för mig och min röjare som är jäkligt aktiv och älskar andra ungar. Jag tänker att det vore bra för barnet att vara minst 25 h i veckan med andra barn, så det kanske inte vore läge att säga upp sig ens om man kunde...

      Radera
  9. Jag älskar inte mitt jobb men hälften av arbetsuppgifterna är kul och jag tycker om min arbetsplats väldigt mycket. Skulle jag bli ekonomiskt oberoende prick nu skulle jag förmodligen jobba kvar 50% tillsvidare bara för att jag tycker om det här sammanhanget.

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt det låter. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig ett liknande upplägg. Kanske skulle jag tom gilla mitt jobb mer om jag visste att jag kunde säga upp mig om det inte passade. Jag tror att jag skulle kunna ställa mer krav då, vilket känns som det skulle göra arbetssituationen mer dräglig.

      Radera
  10. Prova att ställa krav nu, vettja! Eller krav och krav, fråga kan man ju alltid göra om saker, det värsta man kan få är ju ett nej. Jag brukar spåna idéer som gör jobbet roligare för mig, och tillför mervärde på annat sätt för arbetsgivare/andra också och sedan presentera det för chefen vid lämpligt tillfälle. Jag tycker jag mest fått positiv respons när jag kommer med idéer, och får tid avsatt för att göra det nya jag vill på jobbet. Men det är klart att det varierar vilket jobb man har...
    /L

    SvaraRadera