Har du råd att skaffa barn?

Om det inte är separationer eller shopping jag pratar om så är det ungar. Jag känner mig som en ganska enkelspårig skribent faktiskt. Jag beklagar detta på förhand. Men jag läste det här inlägget och kunde inte låta bli att fundera på huruvida man borde ha en ekonomisk plan innan man väljer att skaffa barn? För den som inte orkar läsa (det gjorde typ inte jag heller) så är kontentan att ungar kostar asmycket pengar (och då pratar vi i inlägget inte ens om inkomstförlust som är det vi i Sverige tjatar om i tid och otid men som jag dissade lite här) och att det på 40 års tid blir flera miljoner dollar. Det beror på att man i USA tydligen lägger 16 K USD per år på varje barn.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att man faktiskt inte måste lägga så himla mycket pengar på sina barn, eftersom det finns Tradera, gratisnöjen, bibliotek och det dessutom inte granskas av socialen att varje unge får minst 10 julklappar med nya fräscha plastleksaker varje år. Men detta till trots så måste ju även jag medge att det finns en del saker som kostar och är svåra att undkomma. Vi betalar maxtaxa för förskolan (så värt det och inga klagomål på detta, men vore svårt att undvika), vi betalar en barnförsäkring för trollet, vi har varit så snälla att ungen fått en egen säng och en del leksaker. Dessutom ger vi barnet mat (försöker iaf, men det är mest makaroner med ketchup som går hem)! Man måste kanske inte köpa nya märkeskläder, laga gourmetmat (som sagt, det är makaroner och pommes de vill ha ändå) eller köpa en elbil eller iPad till varje treåring, men ändå kommer man inte ifrån att man spenderar en del på dem.

Betyder det att vi borde fundera i förväg på om detta är värt det innan vi skaffar dem? Jag måste medge att jag själv inte hade en tanke på det alls innan jag fick barn. Min man pratade lite om att han nog borde skaffa sig en bättre lön först, men jag var ovanligt avslappnad och malde på om att barn bara behövde kärlek. Varför vänta liksom? (Är det nu kidsen skulle skriva YOLO?) Min känsla sådär generellt är att de flesta därute är som jag. Jag har förvisso hört min bästis säga att de nog inte bör skaffa fler än tre barn för att det vore dyrt med ännu större bil och resor utomlands, men få analyserar nog på allvar kostnaderna innan de skaffar sig en liten knodd.

Min gissning är att det här är djupt rotat i oss svenskar som är vana med att lita på samhället. Om man vet att Försäkringskassan och socialen finns (och ingen kan nog ha missat det), tänker jag att man i grund och botten inte behöver oroa sig så mycket. Särskilt om man har i åtanke att sjukvård är i princip kostnadsfritt, mediciner för barn likaså och det även finns a-kassa för arbetslösa. Vi behöver nog inte oroa oss så himla mycket. Annat verkar det vara i USA, utifrån vad jag förstår på ChooseFI-podden.

I och med att ni är de mest ekonomiska människorna jag vet, kan jag inte låta bli att fundera på hur ni resonerar. Har ni någonsin funderat på om ni har råd att skaffa barn (okej, råd har ni med största sannolikhet) eller om det är värt att skaffa barn på grund av de kostnader de skapar? Påverkar ekonomin (som vi alla tycker är ett rätt viktigt ämne) er vilja att skaffa ett eller flera barn?

Snälla, dela med er. De senaste dagarna har ni verkligen visat att ni kan. Jag uppskattar det SÅ mycket.

Är du en bolånesyndare?

Om det är något jag tycker är jobbigt så är det det här med bolån och förhandling. Jag sitter på ett amorteringsfritt lån som jag gärna inte vill börja amortera på. Det vet banken om och drar nytta av, de kan alltså ge mig lite sämre villkor tack vare att de vet att de flesta (alla?) banker skulle påtvinga en amortering vid byte. Därför har jag dragit mig lite för det där med att höra av mig till dem. Jag brukar ändå göra det varje år, men skjuta upp det så länge som det går.

Den här veckan var det dags igen. Den här gången hade jag fått hem ett brev som sa att jag kunde skippa samtalet och ändå slippa listränta, eftersom jag för första gången skulle få behålla min rabatt utan samtal. Det lät lockande. Väldigt lockande för någon som har telefonskräck sedan barnsben. Jag tycker faktiskt det är ungefär lika roligt att ringa till banker, vårdgivare, förskolor, kommuner och dylikt som att rensa avlopp. Konstigt nog är det ändå alltid jag som gör det i hushållet. Vad beror det på? (minns en gång när jag tvingade min man att ringa till banken för att diskutera ett eventuellt bolån och han fick lämna över luren för att han inte kunde få ett klart besked om det vi ringde om. Det verkade krävas en arg mamma för att bankrådgivaren skulle kunna uttrycka sig i klarspråk om vad de ville ha för uppgifter från oss)

En stor anledning till att jag inte kände mig motiverad var vetskapen om att det aldrig brukar gå så värst bra. Jag har hotat att byta till SBAB, påpekat att jag är på gång att köpa större, påvisat att mina inkomster stiger och så vidare utan att de har brytt sig. Det har ändå alltid landat i att mitt fackförbunds rabatt är det  bästa de kan ge mig. Så vad gjorde jag nu då? Jag väntade till typ 18.09 sista möjliga dagen och bestämde mig för att ändå ringa ett samtal. Jag tänkte att jag rimligen borde kunna få ner det ena lånet två punkter åtminstone (har två med två olika rabatter, korkat nog). Jag fick direkt veta att förväntad kötid var 3 timmar och 3 minuter, vilket innebar att de troligen skulle stänga innan det blev min tur. Jag valde därför alternativet att bli uppringd och hoppades på det bästa.

Efter två timmar och elva minuter ringer en banksnubbe upp och efter några sekunders tystnad säger han "vi ökar rabatten med 17 punkter och jag fixar det på båda lånen på en gång. Låter det bra?". Jag blev så paff att jag bara tackade och lade på. Troligen blev jag grundlurad och jag kvalificerar mig (nästan) för Avanzas lån så jag har definitivt bättre alternativ. Men som den där snubben nog vet så är jag vansinnigt lat och rejält obenägen att byta bank. Därför blev jag rätt glad över att det där samtalet jag nästan inte ringde besparade mig över en hundralapp i månaden.

Är du likt mig dålig på att förhandla om räntor? Eller har du några knep att dela med dig av?

Hur sparar man bäst?

Nu har den här bloggen snart funnits en hel månad utan att jag skrivit något alls om hur jag sparar och investerar. Det är egentligen lite roligt eftersom jag själv tycker mig driva en ekonomiblogg och länge följt en hel del mer aktie/sparande-inriktade bloggar. Tyvärr har jag insett att jag inte alls tycker det är roligt att läsa analyser av enskilda aktier eller jämförelseinlägg om typ Holmen vs SCA och därför skriver jag inte heller om det. Men jag har ändå under en tid tänkt att jag borde delge er som följer mig ungefär hur jag resonerar vad gäller investerande, det har bara inte blivit av. Som det råkar slumpa sig så har jag på sistone läst gurun JL Collins bok The Simple Path to Wealth och därigenom har jag börjat fundera på om min strategi verkligen varit den bästa. Men vi går tillbaka till början innan vi gräver ner oss i det.

Jag började med aktieintresse innan jag hittade mitt "FIRE-intresse". Min pappa uppmuntrade mig att börja med aktier och fonder typ 2006-2007 och jag fick i samband med det lite lekpengar. Det intresset var kul i ungefär 1,5 år. Sen kom den där kraftiga finanskrisen som vi typ först nu återhämtat oss fullt från. Då var det där med sparande mindre roligt. Jag minns att jag slutade titta (notera att jag aldrig sålde) när det gått ned 50%. Jag tror att det var 2012-2013 som intresset kom tillbaka och jag började då investera mer målinriktat i enskilda aktier, främst genom att jag sålde fonder jag fått av mina föräldrar (tänk Swedbank Robur med hutlösa avgifter och ett snittbetyg på 2 stjärnor av Morningstar). Jag var också en sån där jäkel som köpte aktier för mitt CSN-lån. Jag kunde i princip försörja mig på mitt extrajobb och levde snålt som få, men lånade ändå. (För dig som vill moralpredika ber jag vänligt men bestämt att du låter bli. Mina kursare jobbade och tog fullt CSN, men festade upp pengarna. Det är inte mer moraliskt okej än att investera lånet.) Idag önskar jag att jag hade tagit ut färre veckor med CSN så att jag enkelt kunnat plugga igen när jag väl kommit ut i arbetslivet och insett att mitt yrkesval var skit, men rent ekonomiskt var det inte så dumt ändå.

Jag har sedan dess främst investerat i enskilda aktier. Någon gång började jag oroa mig för att jag presterade markant sämre än index och lade till ett månadssparande i indexfonder på 2000 kr. Jag äger dock runt 30 olika aktier, vilket i princip innebär att jag gjort närmast en egen indexfond. Varför inte bara skaffa en fond om man ändå inte har en chans att överprestera index, kanske du frågar dig? Svaret på det har varit enkelt och tidigare logiskt i min värld. Jag har velat få och se utdelningen. Anledningen till det är att det även i dåliga börstider är riktigt motiverande att hålla sig till att titta på utdelningar som växer. Då menar jag inte bolagens, utan att jag från ett år till ett annat får mer utdelningar för att jag köpt på mig nya aktier. I år var målet runt 15 000 kr och det kommer jag slå även om börsen stänger på minus rent kursmässigt. Jag har också fått en kick av att köpa på mig fler aktier och det har därigenom definitivt ersatt viss annan shopping. Ska jag köpa en ny klänning på KappAhl? Nej, jag köper 21 aktier i bolaget istället. Ska jag gå och handla lyxost på Ica och en fin köttbit? Nej, vi köper en aktie i Icagruppen istället. Jag vet att det låter präktigt, men jag har verkligen gjort så på största allvar. Jag vet inte om det skulle fungera för någon annan.

Eftersom jag är extremt seg på att bestämma mig för saker har Buy and Hold blivit min självklara strategi. Jag har i princip aldrig sålt någon aktie (förutom Oriflame som jag insåg att jag bara köpt för att någon på DI skrivit att den var köpvärd. De hade rätt. Sålde med mer än 50% i vinst). Det som jag dock insett efter att ha blivit mamma (läs: trött som fan) är att det här tar en del energi. Jag blir så sur när jag missar börsdippar på förmiddagarna för att jag jobbar och jag känner alltid att jag missar bra köptillfällen. Sen känns det också som att jag borde läsa mina 30 årsredovisningar, men jag tittar bara på första sidorna på de som hamnar i min postlåda. Efter att ha läst Collins bok inser jag också att Index är bra även för att det är självrensande (från bolag som tappar relevans/styrka) till skillnad från Buy and Hold. Jag kommer säkert sitta där med mina H&M även när de blivit frimärksaktier om 50 år och säga "Det vänder nog tillslut". Jag känner också att aktier har fördelen att man inte behöver sälja något i uttagsfasen. Då bara trillar den där utdelningen in och så plockar man ut den med intakt portfölj. Det är faktiskt ganska skönt.

Vad har du för investeringsstrategi? Satsar du på aktier, sparkonto eller fonder? 

Kan man bli ekonomiskt oberoende med vanlig lön?

För den som faktiskt läser den här bloggen och andra liknande bloggar regelbundet så tänker ni säkert att svaret är ett självklart ja. Men för de allra flesta därute är det inte så självklart och det beror kanske på att de inte ser andra vanliga människor som lyckats med samma sak och att de inte förstått ränta-på-ränta-effekten. För den som inte vet så mycket om mig (och det kan nog vara en del eftersom jag aldrig skrivit en ordentlig introduktion till skillnad från till exempel nytillskottet Flow-FI) kan jag avslöja att jag är galet medel-Svensson och inte alls sådär inspirerande som många andra bloggare därute. Jag tjänar tydligen till och med mindre än medelkvinnan och mindre än de flesta kollegorna i samma yrkesroll på min arbetsplats. Jag misstänker att jag är lite avvikande i FIRE-världen till följd av detta. Min känsla är att de flesta andra bloggarna tjänar betydligt bättre än medel och att många har en ambitiös yrkeskarriär bakom sig innan de kommer in på det här spåret.

I och med att jag på sistone varit så inne på det här med huruvida jag klarar en eventuell separation beslutade jag mig för att räkna på huruvida jag kan bli ekonomiskt oberoende även som ensamstående mamma med den här halvtaskiga lönen. Jag räknade därför på ett ungefärligt startvärde utifrån senaste tidens börssvängningar och ett månadssparande på runt 5000 kr. Det är den nivå jag tror att jag skulle klara av att upprätthålla även som ensamstående, deltidsarbetande mamma och om jag inte klarar av det får jag helt enkelt börja arbeta heltid igen. Det är också den nivå jag bestämt mig för att klara av vid en eventuell ny föräldraledighet (utan att först separera i detta fall, om jag gör båda samtidigt kan det bli svårt). För enkelhetens skull räknade jag på ett hypotetiskt behov av att kunna leva på 15 000 kr i månaden i framtiden (notera att jag ALDRIG levt på så mycket pengar någonsin). Det motsvarar ungefär vad jag får ut i månaden på heltid minus 5000 kr i sparande. Vad sa då sparkalkylatorn när jag tryckte in de här siffrorna och lade på lite skatt?

Enligt sparkalkylatorn skulle jag i så fall nå ekonomisk frihet om 17 år. Jag räknade ut frihetsbeloppet genom att ta det hypotetiska högre behovet av årsinkomst (180 000) och dividera det med 0,04 enligt 4%-regeln. Man kan också ta beloppet och multiplicera med 25, det ger samma effekt. Det gav mig ett behov av ett kapital på 4 500 000. Jag har medvetet valt att bortse från inflation och som kompensation valt att inte öka månadssparandet alls. Och hittills har mina löneökningar överstigit inflationen, så det borde inte vara något problem att öka med inflationstakten. Nu har jag förvisso en startplåt som definitivt innebär att jag kan komma dit snabbare än jag annars hade. Men den startplåten finns ju där för att jag börjat tidigare än idag (och till viss del på grund av mina föräldrars barnspar, tack!!) och jag tycker därför inte att det ska fungera avskräckande. För den som inte är förälder och för den som tjänar något bättre än jag blir det helt klart lättare än det är för mig i mitt hypotetiska exempel. Likaså för den som bor tillsammans med någon och delar på fasta kostnader. 

Svaret på frågeställningen blir alltså ja. Men det tar nog längre tid än för de som tjänar 50000 i månaden och än för de som är barnlösa. I alla fall om dessa personer klarar av att leva lika enkelt som jag gör som medelinkomsttagare (nästan) och småbarnsförälder. 

Hur ser dina förutsättningar att nå FIRE ut? Tror du att lönen har en stor inverkan på när man når dit? 

Varför jag älskar biblioteket

Min man kommenterade nyligen att min blogg är så väldigt negativ och att jag borde fokusera på positiva saker ibland också. Även om jag sådär generellt är en ganska cynisk person så kom jag på att han kanske har en poäng. För även om det är mycket negativt som lett till valet att sträva efter frihet, så är det mycket positivt som gör att jag kan fortsätta göra det. En viktig sak är biblioteket. Jag skäms för att säga att det var Miljonär innan 30 som fick mig att våga prova först när jag var föräldraledig. Jag har alltså gått i över 25 år och köpt alla böcker jag velat läsa, mycket på grund av att jag tyckt att det varit bekvämt att äga böcker. Så fel jag hade. Här kommer i alla fall topp sex anledningar till att jag älskar biblioteket:

1) Det är kostnadsfritt (gratis är ju faktiskt inte riktigt sant, som FEB konstaterade i kommentarsfältet nyligen). Jag behöver inte säga så mycket mer egentligen, men det har sparat mig några tusen per år sedan jag kom på det. Och för att inte tala om de kulturella fördelarna. Jag lånar sånt jag inte hade vågat köpa.

2) Det finns kompetent personal som kan hjälpa mig att hitta bra barntitlar, svara på frågor om huruvida en intressant titel är del av en serie eller bara ge allmänna tips. Jag går oftast på ett mindre bibliotek i min stadsdel och där är det himla familjär stämning, där personalen gärna bistår. Jag vet inte om det är samma grej på stora stadsbibliotek, men det är härligt när man har det så.

3) Jag kan (okej, måste ) lämna tillbaka felköp. Jag köpte nyligen Mamma Mu som visade sig vara en seriebok istället för the real deal. Den kostade mer att returnera än att behålla så den fick stanna. Det problemet har jag inte med biblioteket. Det är bara att lämna tillbaka saker som visade sig vara skit eller som jag kom på att jag inte alls vill/orkar med. Ingen skada skedd liksom.

4) Jag kan reservera titlar och så slipper jag tom leta. Jag vet att det inte borde vara så svårt att hitta saker. Men en lördag begav jag mig till mitt stadsbibliotek och ville låna en specifik film. Den fanns ingenstans. Jag blev så sur och inte ens personalen hittade den. Men i och med att resevationssystem finns måste man inte böka med sånt. Man kan bara boka in sig på att alltid gå till biblioteket på tisdagar och så finns ens titlar där och bara väntar på en. Smidigare än när bokköp hamnar på sju olika post/DHL/Schenker-ombud.

5) Man kan låna annat också. Det finns ju filmer att låna fysiskt och tjänster som Cineasterna. Någon annan i kommentarsfältet tipsade om ljudbokstjänster också. Gud, så fantastiskt! Kultur blir så himla tillgängligt kostnadsfritt. Även fast en kompis till mig höll på att smälla av när jag nyligen envisades med att ta med mig en dvd-spelare till henne för att vi skulle kunna titta på en lånefilm. Hon föreslog att vi skulle betala 49 kr för att hyra filmen via tv:n istället(man kan tydligen göra sånt nuförtiden, har aldrig provat). Över min döda kropp, säger jag bara. Det blev dvd-spelare och dvd-film i pensionärsshoppingväska istället.

6) (Hade bara tänkt ha fem saker, men det här är för viktigt och bra för att bortse från.) DET ÄR BRA FÖR MILJÖN. Det är så mycket smartare att dela på saker än att alla ska äga egna exemplar av saker. Det förstod jag även innan jag blev biblioteksfrälst. Jag brukade därför alltid tjata på min syster att låna mina konstiga filmköp och mina föräldrar. "Men snälla, jag lovar, girls just want to have fun är suuuper, mamma. Låna den!" På samma sätt verkade min präktiga storasyster inte så sugen på att låna julkalendrar, men jag fortsatte försöka för att jag kände mig som en miljöhjälte då. Alla vi som minskar på olika inköp och istället lånar på bibliotek och av varandra är ännu mer miljöhjältar.

Stort tack till dig, biblioteket! Trots att vi fann varandra så sent i livet så har jag en känsla av att vår relation kommer hålla livet ut och att du kommer vara en nyckel till att jag till sist når min frihet.

Är du biblioteksfrälst? Hur har du implementerat det i din vardag? 

Shoppa hemma!

Nu börjar ni säkert undra om det här med shopping konstant är i mitt huvud, men det är det egentligen inte. Det är bara svårt att inte reflektera över ämnet en vecka som denna. En liten disclaimer att dagens inlägg inte direkt passar sig för riktiga minimalister, alltså de som till skillnad från mig inte bara gillar konceptet och vill  anamma det, utan som faktiskt  gör det på riktigt.

Vid det här laget vet ju ni att jag har en del märkliga beteenden och vanor vad gäller konsumtion. Till en följd av detta glömmer jag ofta bort vad jag redan äger och har tillgång till. Jag har därför kommit på ett life hack som passar mig utmärkt. Jag shoppar hemma! Observera att jag inte pratar om näthandel den här gången, tvärtom! Det går till på samma sätt som shopping i fysisk butik, det vill säga man måste lämna soffan men med skillnaden att det är betydligt färre människor omkring en (om inte Duplo-gubbar räknas). Är det så att jag känner mig lite sugen på att köpa mig en ny bok eller två går jag och luktar på böcker, läser baksidor och känner hur boken känns i handen. Skillnaden är bara att jag går till mitt vardagsrum istället för närmaste Akademibokhandel. I och med att jag inte läst alla böcker jag äger så finns det garanterat skatter där som jag inte ens kommer ihåg att jag köpt. Då får jag bokhandelsupplevelsen, fast gratis och utan alla jobbiga typer.

Det funkar på samma sätt på andra områden. Innan jag går och handlar underkläder brukar jag ta min enorma underklädeslåda som jag ändå ofta upplever som tom och tömma den. Bland alla konstiga saker som min man lagt där när han sorterar ren tvätt eller städar (till exempel tröja storlek 98, herrstrumpor storlek 45, huvudvärkstabletter, diadem och sexy nurse outfit som inte använts på minst 5 år) brukar det finnas mer än man tror. Ofta så är det inte alls så tomt, utan en låda med färre saker som faktiskt syns när man letar, ger ofta en mer välfylld känsla. Efter att jag gjort en sån genomgång brukar behovet i alla fall alltid direkt upphöra. Som jag själv konstaterade i det här inlägget så funkar det utmärkt även för hygienprodukter.

I vårt hushåll funkar det även med mat. En tur till frysen innebär att man kan glädjas åt impulsköpet av glass, närproducerade fläskkotletter som köptes på kort datum till halva priset, eller en fryspizza som räddar en i nöden en vabbande tisdag. Även om jag tidigare förespråkat att man ska ta tillvara på mat och motverka matsvinn så är inte det det primära syftet med den här aktiviteten. När jag shoppar hemma i min egen frys så får jag möjlighet att bli glad på samma sätt som i en mataffär, jag får liksom uppleva glädjen av högrevsfärs till halva priset igen.  Eller den där rabarbern som jag tjatade mig till av syrrans granne som plötsligt kan bli en fantastisk paj även i vintertid. Hos oss funkar det här även i skafferiet (men inte kylen) och efter en genomgång där kan jag få inspiration att göra någon exotisk rätt med glasnudlar, ha en hemmakväll med chokladpraliner eller hitta en flaska gott vin. Nu kanske man måste vara hoarder med minne som en guldfisk för att det ska få full effekt, men jag tror att många därute kan anamma tänket åtminstone lite. I alla fall kvinnor när det kommer till garderoben.

Har du testat att shoppa hemma? 

Jag kan själv!

Eftersom det här med ekonomiskt oberoende handlar mer om att begränsa ens utgifter än att ha superhöga inkomster (åtminstone för mig) så jobbar jag ständigt på att göra mer själv. Idag tänkte jag dela med mig av några av mina senaste försök.

Ett försök var att hitta ett substitut till de här hamburgerbröden från Willys som annars varit en självklarhet i vår familj till fredagsburgaren. Efter några misslyckade försök landade vi till sist i att det här receptet fungerade bra som substitut.

Sen har vi också engagerat oss i att göra lite bättre, prisvärda egna tillbehör. Nu senast satsade vi på att göra egen coleslaw enligt detta recept. Det visade sig också att det fungerade lika bra med turkisk yoghurt istället för creme fraiche.

Nu skrev jag egentligen inte det här inlägget för att få er läsare att baka hamburgerbröd, utan snarare för att få er att reflektera över era egna möjligheter till insourcing. För om det är så att ni har något som ni ofta köper och som är betydligt billigare att göra själva, överväg då att prova. Min man visade sig till exempel vara en baddare på att baka pizza. Nu föredrar jag hans version framför den lokala pizzerians alla dar i veckan.

Vad kan du börja göra själv istället för att köpa? 

Blir du glad av shopping?

Jag är enligt mina vänner en ganska konstig kvinna. Jag brukar aldrig märka när någon har en ny tröja, glasögon eller frisyr. Jag själv tror att det beror på att jag är uppfostrad att lägga väldigt lite tid på yta. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin frågade hur de såg ut eller att de pratade om hur fina olika kläder var. Min bästa kompis tycker nog däremot mest att jag är ouppmärksam. Det kanske också är en del av sanningen. Till följd av detta tycker jag i alla fall inte att jag får ut så mycket glädje av att köpa kläder och jag är därför (och för att det är jobbigt att vara bland folkmassor) aldrig den där personen som följer med en kompis som går på stan (inte medvetet i alla fall, ibland blir jag medlurad under falska premisser). Betyder det här att jag inte får glädje av någon shopping alls? Tyvärr inte.

Som jag beskrev i gårdagens inlägg så tenderar jag att bunkra vissa saker och kan känna viss glädje av att göra klipp. Men det finns även (tyvärr) annan shopping som ger mig glädje också till fullt pris. För vissa kan det vara elektronik, film eller porslinshundar. I mitt fall stavas lasten B-Ö-C-K-E-R. Bara känslan av att fingra på en ny bok med spännande innehåll gör mig vimmelkantig och lukten ger mig ungefär samma känslor som en orgasm. Jag blir typ lyrisk. Därtill känns det bra att stötta författare som ger mig glädje, vilket jag inte gör på biblioteket på samma sätt. I nuläget stoppas jag av två saker. Det första är anledningen till den  här bloggen, nämligen min strävan efter frihet. Det kostar ju att köpa böcker och som mamma så har jag ändå inte riktigt så mycket tid att läsa som jag kanske skulle önska. Det andra är platsbristen. Jag har flera hundra böcker, varav en del fortfarande hemma hos mina föräldrar. Jag har inte ens läst alla. Därför känns det inte helt rimligt att köpa på sig en massa fler. Detta till trots så blir jag glad när det ligger ett paket och väntar på mig i brevlådan.

Så vad ska jag göra? Delar av mig funderar på att likt en alkoholist införa nolltolerans mot bokshopping. Jag har försökt att kräva av mig själv att jag först lånar alla böcker på biblioteket för att säkerställa att jag verkligen enbart köper sånt jag har nytta av flera gånger, lite på samma sätt som FEB som handlar (ibland till och med flera gånger) titlar hon återkommer till. Och det har väl i någon mening fungerat eftersom jag lyckats med ett uppehåll på Bokus under perioden 18 januari 2017- 11 oktober 2018. Men vill jag verkligen sluta? Är det rimligt att ta bort den enda shoppingen jag faktiskt får glädje av? När jag visar min sparkvot för mina vänner säger de nej. De tycker inte att det är rimligt att begränsa även de hundralappar man lägger på sådant man uppskattar. Samtidigt vet ni som läser det här just vilken inverkan 2-300 kr i en indexfond månatligen kan ha på tiden till FIRE tack vare ränta- på-ränta-effekten. Nåväl, det är en tuff nöt att knäcka. 

Blir du glad av att shoppa? Hur hanterar du detta? 

Varför jag hatar att jaga klipp

Misstolka inte titeln. Jag må hata att jaga klipp, men jag gör det ändå. Det är lite som att frosta av frysen (tack för tipset förresten, Sparo), jag avskyr det, men fortsätter ändå. För mig är det här med att jaga kap lite dubbelt. För delar av mig vill inte lägga tid och energi på att hitta billig mat, billiga julklappar, billig telefon osv, men andra delar av mig vill inte slösa pengar. Jag vill ju nå FIRE och då kan det vara riktigt klokt att handla mat på kort datum, köpa julklappar på Black Friday och jämföra priser vid mobilköp. Men ändå är det något som skaver i mig mitt i allt detta. Vad då?

Jo, nu när det är Black week, Black weekend och Black friday blir det så uppenbart att den här hysterin skapar stress hos mig (och sannolikt även hos andra). Min bloggkollega KTM skrev till exempel om ett samtal han haft med sin kollega om att man måste "hinna göra klipp" på Black Friday. Nu är det dessutom inte bara själva fredagen som blir stressfylld, utan hela jävla veckan. Visst har det blivit mer än förra året? Då minns jag att jag stressbeställde vinterkläder på lunchrasten till 30% rabatt på H&M och hängde på någon nätbokhandel som blev alldeles seg på kvällen. Nu stressas jag av Åhléns erbjudanden om 30% på Lego bara i förrgår, Bokus 15% på barnböcker bara igår och säkert CDONs 25% på all film enbart idag. Därefter kommer den riktiga fredagen där vi ska stressa upp oss ännu mer och göra ännu fler impulsiva köp. Det är inte konstigt att man blir stressad, framför allt inte när man som jag inte riktigt har funderat på vad familjens alla barn ska få i julklapp och därför i princip använder erbjudandena som uppslag. Plötsligt står man där och har köpt en massa saker, men inget som passar bra till varje enskild person.

Sen har jag också svårt för att det lätt leder till bunkrande eller kanske till och med hoarding. FFF beskrev i sitt inlägg om matköp att de ofta hamnar i en sits att frysen är överfull. Jag känner igen det där alltför väl. Jag och min man trodde att vi nog nu äntligen minskat rejält på våra reserver, men så insåg jag igår efter att ha handlat varmkorv på kort datum (1800 gram dessutom) att vi ju inte alls har någon plats. Vi går alltså omkring med fulla frysar, fulla förråd och skafferier samtidigt som vi försöker vara ekonomiska. Är det ekonomiskt? Ja, det kan det kanske vara givet att allt äts upp och inget slängs. Men på köpet kostar det ännu mer energi (inte bara på elräkningen) när vi ska försöka sortera, packa om och anpassa matlagningen efter platsen i frysen.

Som vi nog alla vet kan kap vara riktigt bra för plånboken om det är så att vi enbart köper saker vi faktiskt behöver och ändå hade tänkt köpa. Jag vet det också, men har ändå svårt att implementera det i praktiken. Med anledning av detta har jag tänkt starta någon slags lista i telefonen på saker jag/vi tänker att vi ska köpa. Till exempel om det är aktuellt med en Mamma Mu-bok till någon i julklapp skriver jag upp det när jag tänker på det och sen så köper jag det när väl de där 15% dyker upp på Bokus. Om vi verkligen vill ge vårt barn ett Bamsespel så hamnar det på samma lista, precis som de där nya jeansen som mamman själv nog skulle behöva för att se respektabel ut. För min del så ser jag det som dubbel vinning om det faktiskt fungerar, jag behöver inte lägga lika mycket tid på att fundera på vad som ska köpas vid alla dessa födelsedagar och jag får också möjlighet att köpa dem till rabatterat pris under till exempel Black Friday om det är möjligt.

Jagar du klipp när det är dags för nya inköp? Hur fungerar det för dig? 

Skaffa fler barn för att få paus från yrkeslivet?

Ibland när jag hatar mitt jobb som allra mest tänker jag för en stund att det kanske vore läge att skaffa  mig lite fler barn så att jag har en legitim ursäkt att komma därifrån. Ja, jag skulle ju även kunna byta jobb (men det går lite sisådär med det) eller börja plugga, men då skulle mina kollegor bli lite besvikna på mig och tycka att jag lämnar dem i sticket. Men om man skaffar barn, då ler alla lite glatt och köper presenter till en istället. Det låter ju helt klart som ett mer attraktivt alternativ i min värld.

I och med att jag faktiskt räknat en del på just hur länge jag skulle kunna hålla mig borta därifrån innan de kan tvinga tillbaka mig så måste jag erkänna att de här tankarna varat lite längre än någon sekund. Jag har också funderat på hur många barn jag skulle behöva få för att kunna hålla mig därifrån typ för alltid, givet att min man kan försörja oss. Tyvärr så är jag lite för eftertänksam för att bli gravid på impuls och därmed köra på den här strategin. Det är ju faktiskt dessutom riktigt pain att vara gravid och en ytterligare förlossning skulle jag helst klara mig utan (om jag fick välja alltså).

Nyligen så berättade dock en kompis till mig att en gemensam vän nu planerade sitt fjärde barn, eftersom hon inte så gärna vill tillbaka till arbetsplatsen. Hon har lyckats få graviditetspenning för de tidigare tre barnen och varit hemma runt 1,5-2 år per barn. Jag tror inte att hon hunnit arbeta utan att vara gravid sedan första barnet kom. Oavsett vilket så började jag undra hur vanligt det är att folk skaffar fler barn än de egentligen vill, just för att de vill slippa sina jobb. Man kan ju hoppas att det inte är jättevanligt, men jag misstänker att det inte är jätteovanligt heller. Ofta tror jag att vi inte ens reflekterar över varför vi plötsligt får en barnlängtan, semesterlängtan eller vad det nu är, utan vi bara utgår från att det är så vi känner helt legitimt.

Jag har inget svar på hur vanligt det är att negativa känslor till arbetsplatsen leder till att man väljer att skaffa sig en tvåa, trea, fyra, eller kanske till och med femma (medvetet eller omedvetet). Men jag hoppas att min väninna och jag själv tar våra förnuft till fånga och agerar lite mer ledare i våra liv. För om vi inte trivs på våra jobb finns det bättre alternativ därute. Om det är svårt att hitta nytt jobb (och det kan det vara!) kanske en omskolning faktiskt är ett bra alternativ. Och om ingetdera är möjligt så finns ju alltid ekonomisk frihet där som ett härligt långkok som bara väntar på en när man kommer hem från jobbet. Som de flesta av er som läser den här bloggen vet så är det ju inte ett så dåligt alternativ för den som är missnöjd (eller nöjd) med sitt liv, vill nå en förändring och har lite tid att vänta. Även fast massmedia just nu verkar vara ute efter att döda "trenden" eller "rörelsen" som de så fint kallar vår livsstil.

Har du övervägt fler barn för att komma bort från jobbet? 

Har du råd att skilja dig?

Nu misstänker jag att ni snart börjar oroa er för min relation på allvar och det är ni inte ensamma om. Mannen min tycker jag spenderar alldeles för mycket tid framför datorn om kvällarna (undra varför?) och alldeles för lite tid med honom. Med det sagt så är det egentligen inget fishy på gång (måste tilläggas ifall han fortfarande läser bloggen vid det här laget), men jag tycker ändå att ämnet separation är intressant. 

I samband med att jag läste det eminenta inlägget från FEB om att leva på sin man (eller snarare att inte göra det), så kom jag att fundera på något jag diskuterat med mina vänner flertalet gånger. Har vi råd att separera? Nu har min bekantskapskrets rätt olika förutsättningar, där den största skillnaden ligger i antalet barn. Min kompis med tre barn har sannolikt lite större anledning att ställa sig den här frågan (och kanske oroa sig lite) än mina barnlösa vänner. Jag bestämde mig för att sluta gissa och börja efterforska. Jag valde att fylla i en bolånekalkyl utifrån mina förutsättningar, dvs med min aktuella heltidslön, möjlig kontantinsats (okej, lite mer vore möjligt om portföljen tömdes, men det vill jag helst inte göra) och antal barn. Det här var svaret jag fick:

Nu vet ni förhoppningsvis inte var i Sverige jag bor. Men för den som är nyfiken kan jag säga att det INTE är på ett ställe där den där kalkylen möjliggör något köp av en bostadsrätt. Kanske ett tält? Eller ett Attefallshus. Men jag vet inte var jag i så fall skulle ställa det. Det här var ju en tråkig insikt. Det enda som är lite mindre deprimerande är att det är många som har det värre. Min kompis med tre ungar skulle trots en bättre lön enbart få låna typ 300 000 kr. Det kommer man ju långt med. Kanske i Dorotea, Torsby eller typ Mariestad. Men sannolikt inte i en stor eller medelstor stad.

Så vad gör vi nu då? Det bästa jag kan komma på från ett ekonomiskt perspektiv är att satsa på att rädda den där relationen om det krisar. Kanske är det värt att investera i parterapi? Börja titta på Star wars? Eller lägga ner din blogg om det är det som krävs? För fasiken, jag tror att det är himla många av oss därute som inte har råd att separera. I alla fall inte om vi vill kunna fortsätta investera, äta mat och ha kläder utan hål (har iofs aldrig varit prioriterat hos mig). Visst är det här upplyftande uppgifter för oss kvinnor som oftast är de som tjänar sämre och prioriterar familjelivet framför karriären? Nej, ett annat (lite mer feministiskt lämpligt) alternativ är att fortsätta spara och se till att nå viss självständighet ekonomiskt. För om det är något som kan möjliggöra att separera om det är det man vill, så är det pengar. Så se till att se om era hus därute. Oavsett kön. Då kan ni också vara säkra på att båda parter i ett förhållande stannar kvar av rätt anledning.

Har du råd att separera? 

PS. Jag har även kört samma kalkyl på mannen och som det visade sig så kan han köpa sig ett större (dyrare) boende än vad vi har idag. Visst kan han låna mindre än vi tillsammans, men han kommer minsann inte ha några problem att kunna ge vårt barn tak över huvudet om jag träffar en trevlig fransman eller spanjor och drar iväg.

Varför jag hatar mig själv när jag jobbar

Nu kanske ni tror att det här inlägget ska handla om allt oetiskt jag gör på min arbetstid (i mitt fall en hel del, men det är inte för att jag inte är en god anställd utan just för att jag är en god medarbetare), men det ska det inte. Det ska handla om de sidor av mig som kommer fram när jag är tvingad att arbeta heltid och de effekter heltidsarbetandet får på mitt liv. Tack till Tinga för att du ledde mig in på detta. För den som undrar vad jag har att jämföra med så är det föräldraledighet och studietid, under båda perioderna jag var en helt annan person.

1) Jag blir så uppslukad av mitt jobb. Jag hatar att allt som jag måste lära mig, prestera och leverera på daglig basis leder till att jag stannar kvar sent fast jag inte får något för det och mitt barn därigenom får onödigt mycket tid på förskolan. Jag hatar att jag sitter och jobbar på kvällar och helger (fredag kväll en klassiker) för att ta igen sådant som jag borde ha hunnit under veckan. Jag hatar dessutom att jag är så engagerad i det att mina vänner får lyssna på hur jag pratar om jobbet på fritiden och mannen likaså.

2) Jag slutar bry mig om min hälsa. Det hör till viss del ihop med punkt 1, men oavsett vad grunderna är så är det uppenbart att jag bryr mig betydligt mindre om min hälsa när jag arbetar heltid. Under min graviditet levde jag till exempel på pulvermos och korv/köttbullar för att matlagning inte orkades med. Här har jag sett viss förbättring sedan ungen började äta fast föda, eftersom det ger lite mer inspiration (läs: ställer krav), men heltidsarbetande jag har fortfarande en lång väg kvar att gå jämfört med jag som student eller föräldraledig. Därtill försvinner träningen helt från mitt liv. Motion blir att bära matkassar från Willys eller en helgcykling till annan stormarknad för veckans matinköp. Gym är det bara att glömma och löpturerna glöms helt bort (eller är det sista jag vill syssla med på min lilla fritid). Jag tror inte att jag är ensam om detta. Jonathan och Brad på ChooseFI pratar ofta om att de är i sitt livs bästa form sedan de (åtminstone Brad) nådde FIRE.

3) Jag känner mig alltid stressad och det påverkar inte bara mina kollegor som får korta svar och ibland spydiga kommentarer (ofta högst välförtjänt ska tilläggas), utan även min familj. Jag vet inte hur många gånger på väg till jobbet jag skämts över att min unge fått utstå en grinig mamma vid lämning. I min stressade logik är det förskolebarnets fel att hen inte hittar sina skor på morgonen och jag tycker också att det är orimligt att hen inte kan gå i raskt temp till förskolan. Varför måste ungar plocka pinnar? Titta på katter? Prata med främlingar? Fattar de inte att vi föräldrar har jävulskt bråttom och att våra arbeten är viktigare än allt annat? Borde de inte fatta det när de fyllt 3? Eller är det först vid 4-årsåldern sådana insikter kommer? 5?  17?

4) Jag lyssnar inte på folk. Jag brukade identifiera mig som en mycket god lyssnare och kände mig stolt över att jag var en person som folk kom till med sina problem. Nu inser jag att jag inte orkar lyssna på hälften av sakerna som min man pratar om och jag glömmer regelbundet bort namnet på en nära vänninas nya kille (tydligen har de träffats i 11 månader nu, men allt är relativt). Det här är särskilt jobbigt för mig som inte har en stor, ytlig umgängeskrets, utan aktivt har valt att ha en mindre sådan fylld med personer som faktiskt betyder mycket för mig. Jag vill ju lyssna på dem. Det är bara det att jag inte riktigt orkar det som heltidsarbetande.

5) Jag träffar inte ens personerna som betyder mycket för mig. Mannen brukar regelbundet påminna mig om att jag borde ta mig tiden att umgås med min farmor som ännu är i livet, eftersom det är osannolikt att hon lever länge till. Och han har rätt. Han har så himla rätt. Det vet vi båda två. Det är bara det att jag känner mig så trött större delen av tiden att jag inte riktigt orkar ägna helgerna åt att göra ännu fler måsten. För att bara gå runt en vanlig vecka så måste det ju storhandlas, tvättas och städas på helgen. Och om jag då får lite, lite tid över så vill jag hellre lyssna på ChooseFI, läsa böcker eller bloggar än att sätta mig i bilen och resa till en tant som inte riktigt minns vem jag är. Jag vet att jag framstår som en ond människa. Jag vill alltså (för tydlighetens skull) vara en god människa som hälsar på gamla damer både för deras och min egen skull. Jag menar det är ju mitt kött och blod som alltid betytt mycket för mig.  Men i praktiken känner jag mig ofta för sliten för att göra det. Så var det inte under min studietid eller när jag var föräldraledig. I relation till gårdagens inlägg känns det här särskilt viktigt. När människor är det som spelar roll så är det en ofattbar förlust att inte vara en aktiv del av varandras liv när vi väl lever. Vi borde träffas. Vi borde hjälpas åt. Och vi borde underlätta för varandra. Men i heltidsarbetandets värld blir jag, och många med mig, till personer som inte riktigt prioriterar det som faktiskt är viktigt.

Vilka negativa effekter har ditt jobb på dig? Finns det något du försakar? 

När döden knackar på dörren

Av olika anledningar har jag på sistone kommit i kontakt med mer allvarlig sjukdom och död än jag önskat min värsta fiende. När något riktigt jobbigt händer är den första känslan ofta att inget, däribland pengar, spelar någon roll. Och så har det även blivit för mig. Plötsligt så känns summan på ens ISK helt irrelevant, årets löneökning inte alls lika frustrerande och familjens elräkning inte alls lika förarglig. Samtidigt är det även svårt att känna finansiell glädje. Förra månadens sparkvot på närmare 78% spelar liksom inte heller någon roll och hur låga våra matkostnader i november än må vara så blir jag ändå inte glad. 

Men sen kommer jag ganska snabbt på att hur ledsen jag än är så spelar pengar ju visst roll. Inte för att jag ska kunna ha en finare bil än min granne, ett större hus än barndomskompisen eller en häftigare telefon än kollegan, utan för att pengar är en trygghet. En trygghet som också ger möjligheter. För om det nu vore så att mannen skulle dö, så kan pengar och ekonomisk frihet vara skillnaden mellan att kunna sörja ifred och att oroa sig över familjens framtid. Om det nu vore så att mitt barn fick en obotlig diagnos, skulle pengar och ekonomisk frihet kunna vara det som låter barnet få sina drömmar om Legoland och Disney World uppfyllda under dennes sista tid i livet. Det skulle också kunna vara det som möjliggör att hjälpa en familjemedlem i tid av kris, eller det som gör att man faktiskt får vara där och säga hejdå när döden knackar på dörren. Det skulle också kunna vara det som gör att man slipper oroa sig för vad Försäkringskassan tycker om ens arbetsförmåga i tid av kris (eller egen sjukdom) eller för hur snabbt det tar för dem att handlägga ens ärende. 

Det pratas mycket om FI(RE) som en möjlighet att göra vad man vill och ta sig an nya, friare karriärmöjligheter. Och det är sant, absolut. Men just nu, för mig, så är det ännu viktigare att pengar möjliggör att få göra precis det som behövs när allt går åt helvete och pengar är det sista man vill tänka på.

Varför jag hatar homeparties

Ni vet de där "kalasen" där ens kompisar bjuder in en att köpa kläder (me&i), kryddor (alpnaering), aloe vera (Forever living), smink (Oriflame och Mary Kay) och plast (tupperware)? Jag hatar dem. Jag har aldrig gillat dem. Inte ens innan jag började intressera mig för privatekonomi på allvar, men nu har jag kommit till en punkt där jag blir galen bara jag hör talas om dem. 

Vad är det då som gör mig så avigt inställd? Ett stort problem med dessa tillställningar och företag är att de verkligen försöker skapa ett behov av något man aldrig tänkt varit ett problem. De kan stå där och förklara varför man verkligen är i behov av en plastburk med särskilt bra lock, en pulverblandning som gör en friskare och gladare (jo, tjenare!!), en tröja för kvinnor som fött barn och andas fantastiskt bra, en lotion för bråkiga muskler eller en ögonkräm som piggar upp och gör dig 10 år yngre (I wish!). Den snabbtänkte kan ha vissa invändningar mot min kritik, eftersom det är ju just det som ALLA företag som gör reklam håller på med. Ja, ni har rätt i det. Men det som gör de här företagen och produkterna särskilt vidriga i min mening är att de använder sig av socialt tryck för att få folk att konsumera onödigt dyra produkter som de egentligen inte vill ha. Det funkar på samma sätt som jultidningar fast året runt, flera gånger om. Nu har jag inte så många vänner i största allmänhet och inte så många som har homeparties i synnerhet, men ändå så är det jobbigt för mig att säga nej alternativt enbart köpa lite när det väl är dags. Min bästa kompis som ordnar sådana här tillställningar ett par gånger om året har det mycket värre. Hon går ett par gånger i månaden och eftersom alla går på allas så måste alla alltid "stötta" varandra tillbaka och köpa på allas events. Förstår ni innebörden av detta? Tack vare att man vill hänga med i sociala sammanhang "måste" man shoppa för flera tusen i månaden och alltid "stödköpa" på nästa persons event. För annars kommer ingen på mitt event nästa gång. Det är också många (typ min mamma) som går på sådana här events för att de inte har så många vänner och tror det vara en bra chans att skapa en umgängeskrets. Då kan jag säga att man inte kan gå hem tomhänt, för det ger minsann inga nya vänner! 

Nu är jag inte jätteinsatt i hur de här tillställningarna går till för alla de olika företagen. Men jag vet att tex Me&I har köpkrav på 1300 kr för att slippa frakt dessutom. När jag varit på de här tillställningarna har folk till en följd av detta sett till att shoppa för 1300 kr så "sparar" de pengar på frakten. (Min strategi har istället varit att teama ihop mig med en storshoppare som får fri frakt och så köper jag något litet på deras frakt). En bättre strategi vore naturligtvis att inte köpa något alls. Men jag måste erkänna att det är svårt. Nu är det dags igen och jag har inte lyckats hitta någon bra ursäkt (kanske kan sjukt barn funka?) och jag surfar därför runt på företagets hemsida för att hitta något litet som kanske ändå eventuellt vore användbart. För jag kan ju inte komma dit och bara fika, det vore väl ofint av mig? 

Apropå fika. Det som jag också stör mig på är att absolut alla risker och alla kostnader ligger hos värdinnorna och personerna som visar produkterna. Om de inte lyckas få någonting sålt och har 5 mils resväg går de back på ett party. Värdinnorna går garanterat back efter fikaköp/bak, trots att de får typ 20% rabatt på en vara eller vad det nu är för storslaget de olika företagen erbjuder. 

Nej, usch vad jag stör mig på dessa events. Världen vore definitivt en bättre plats utan dem (och kvinnors plånböcker mer välfyllda). 

Brukar du gå på liknande tillställningar? Vad har du för strategi för att slippa eller för att inte ryckas med i hysterin? 

Rädda maten!

Nu när jag ändå kommit ut som en ganska oklok konsument kan jag lika gärna fortsätta bekännelserna. Jag brukar vara ganska duktig på att köpa mat med kort-datum-rabatt, eftersom jag inte är en sån där känslig person som oroar mig över bakterier och magsjuka. Men ibland är jag lite dålig på att faktiskt ta hand om den där maten när jag väl kommer hem. Därför tänkte jag komma med en förklädd uppmaning till er alla där ute (dvs egentligen till mig själv) att bara se till att göra det på en gång.

Nu senast köpte jag köttfärs med kort datum för 49.90 kr/kg  och då gäller det att se till att sprätta upp den där plastlådan, paketera till vettig storlek för hushållet och platta köttfärsen så att den går snabbt att tina upp sen. Sen är det bara att ösa in den i frysen (om du inte bor i mitt hushåll där det aldrig finns plats i den där jäkla saken och man varje gång måste ägna en halvtimme åt att klämma, trycka och till slut äta ett paket glass innan något går in). Summan av den här vansinnigt uppenbara uppmaningen är att bara ta tag i saker (framför allt livsmedelshantering) på en gång så kan du ägna dig åt bättre saker sen. Typ att titta på Maträddarna på Svtplay eller läsa FEBs blogg.

Det var allt för idag. (Ibland slås jag över hur galet uppenbara tips jag ger andra. Det finns en risk att det bara är jag och mina kompisar i studentkorridoren som har problem av den här typen).

Mvh.
För trött för att ställa en konstruktiv fråga. Men så är det ju fredag, varpå jag hoppas på förlåtelse.

Frihetsmamman kommer ut ur garderoben

För någon dag sedan lyssnade jag på Lyxfällan-podden. Där pratade de om olycklig shopping och konstaterade att det var ett kvinnligt problem med överdriven shopping. Magnus förklarade att det förvisso händer att män råkar överkonsumera, men då är det för att de inte har koll på att de redan har en borrmaskin (tror jag) eller dylikt och köper några extra. Jag kände mig så vansinnigt träffad när jag hörde det här. Nu är jag förvisso inte man och ofta vet jag om att jag har en specifik sak, men jag brukar ganska ofta inte orka leta rätt på den och köper istället en ny (oftast efter att ha skällt på mannen lite för att han städat bort min sak nu igen).

Innan pajkastningen börjar vill jag vara tydlig med att det här nästan till 100% handlar om saker som ändå går åt. Vi pratar alltså pasta, schampoo, nässpray , huvudvärkstabletter och tandkräm (strumpor ibland också, ska erkännas). Jag har i ärlighetens namn rätt stora problem med det här och det bottnar delvis även i att jag gärna köper på mig saker till ett bra pris. Då blir det ännu svårare att hitta det jag letar efter! Min chef som gillar att vara positiv hade beskrivit mig som prismedveten. Vill man vara lite mer rak på sak kan man också säga hoarder, för det är det jag är.

Tack vare den här bloggen har jag nu bestämt mig för att skärpa mig! Ni som läser den fungerar nämligen lite som en sån där präktig syster som alltid gör allt rätt och som man både ser upp till och hatar på samma gång. Jag sa därför åt mannen i huset att för tusan se till att hitta min samling med barntandkräm i helgen. Jag hotade med att ungen annars fick gå till förskolan utan borstade tänder och att tandtrollen snart skulle komma på besök. Det funkade på honom och han letade ganska raskt fram min gömma i ett förråd. Som grädde på moset hittade han även schampoo för ett halvår, body butter för ett år och tandborstar för en hel livstid. Jag kan därmed lägga Ica basic på hyllan en tid framöver och unna mig Svenssson-märken på mina hygienprodukter. Han hittade också en Dolce Gabbana-parfym så det blev lite som att fylla år på samma gång. Grattis till mig!

Det här var bara en av lådorna (en djup sådan) och efter en tömning till badrumsskåpet. Men om du har liknande problem som jag själv så tycker jag det är dags för dig att likt mig komma ut ur garderoben och börja använda upp det du har. Kanske är det dags att erkänna att bunkrandet gått till överdrift och att hoarding inte är så värst upphetsande. Förhoppningsvis sparar det lite pengar (tillfälligt åtminstone) och gör samtidigt hemmet lite mindre överväldigande.

Händer det att du av lathet eller sparsamhet köper nytt fast du redan har produkten hemma? 

FIRE på andras bekostnad?

Idag tänkte jag behandla ett ämne som är ganska komplext och riskerar att komma in på nationalekonomi, snarare än privatekonomi. Jag ska dock göra mitt bästa för att få fram de privatekonomiska aspekterna av resonemanget och att inte göra det för politiskt.

Nyligen skrev Aktiepappa ett inlägg som i grund och botten gick ut på att kritisera det stora stöd som vi svenskar ger inhemsk livsmedelsproduktion. Aktiepappa likställde i sitt inlägg svensk livsmedelsproduktion med den amerikanska bilindustrin som han menade fått orimligt stöd just för att den var amerikansk. Det finns flera anledningar till varför den här liknelsen är orättvis (framför allt på grund av att svensk lagstiftning omöjliggör konkurrens på lika villkor) och detta behandlas även i kommentarsfältet till inlägget. Detta till trots upplever jag att många som eftersträvar ekonomiskt oberoende resonerar i liknande banor. Miljonär innan 30 har fört liknande resonemang ett flertal gånger, och det gör även Studenten A (indirekt) i ett gästspel hos FEB.

I grund och botten tycker jag att alla ovanstående har en poäng i sina resonemang, eftersom det alltid finns argument som kan stödja att man gör på det ena eller det andra sättet.  Rent ekonomiskt (och det här är ju en ekonomiblogg) kan jag förstå att man tycker att det är svårt att försvara köp av svensk fläskfilé för 199 kr/ kg när man regelbundet kan köpa dansk för 49 kr/ kg. På samma sätt kan jag förstå att det kan vara svårt att köpa Arlas mjölk för 10 kr/l när Garants kostar 9 kr/l för samma innehåll (10% rabatt, fantastiskt!) eller att handla ekologiska produkter när konventionella är billigare. Jag har själv resonerat på samma sätt och låtit plånboken bestämma, vilket så klart bidragit till att jag kunnat komma upp i sparkapital snabbare än vad jag annars hade.

Men är det rimligt att alltid jaga lägsta priset i alla lägen? I min värld är det här en värderingsfråga. Om det är så att du känner att ekologiska livsmedel bidrar till en bättre värld och det är sådant du vill köpa så tycker jag att du ska köpa det trots att det fördröjer tiden till ekonomiskt oberoende. Jag resonerar på liknande sätt vad gäller annan typ av konsumtion. Låt säga att du tycker att Aftonbladet (om nu någon nu känner så?) bidrar till viktig granskning av samhället så tycker jag du ska köpa lösnummer eller bli pluskund eller vad det nu heter. Om du tycker att FFF bidrar till ett bättre samhälle tycker jag också att du ska köpa hans bok när den kommer, eller någon annan författares du gärna stöttar. Anledningen till att jag känner så här är att jag landat i jag aldrig vill nå FIRE på någon annans bekostnad. Jag vill därför stötta de produkter och tjänster som jag värdesätter. Det här kan även dras till det privata livet. Om jag känner att jag vill dra ner på utemat och mina kompisar tycker jag är tråkig kan det hända att de sponsrar mig en utemiddag eller drinkar på villkoret att jag följer med. Det kan lätt bli så att man låter sig lockas av detta, men det som gör det svårt är vetskapen om att jag faktiskt har råd att betala själv. Då känns det faktiskt som att jag genom detta når FIRE på mina kompisars bekostnad och det är inte intressant för mig.

Jag tycker därför att vi alla borde hitta det där som är viktigt för oss och inte kompromissa allt för mycket med det. Jag personligen värdesätter inhemsk livsmedelsproduktion och kommer därför inte springa till Lidl och köpa Bordsguld eller tysk köttfärs. Du kanske värdesätter Aftonbladets funktion i samhället eller den lokala oberoende klädbutiken och ska då istället göra vad du kan för att stötta dem. Annars känns det för mig som att vi når våra mål genom att försaka vår inre kompass och på andras bekostnad. Observera att det här inte handlar om att vi ska gynna/unna/stötta företag som vi vill ha kvar för vår egen skull (typ handla på lokala Ica för annars har vi inte kvar någon butik), utan snarare att vi ska göra det som känns etiskt rätt enligt vår kompass.

Upplever du att stävan efter frihet har fått dig att ta avsteg från dina värderingar? 


PS. Jag är medveten om att det här är ett komplex resonemang som har många sidor. Jag är också medveten om att det finns många som känner att FIRE-rörelsen själv är oetisk och går ut på att leva på andras bekostnad till exempel om man pratar om landstingsskatt. Men det var inte det som det här inlägget gick ut på, så jag väljer att inte sväva ut gällande det just idag.

Varför jag hatar min bil

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker folk ska ha bilar så där i allmänhet. Jag tycker det vore bättre om normen vore att vara billös, snarare än privat ägande av tung metallhög som tar mycket plats och luktar illa. Jag tycker det vore allra bäst om de inte stod parkerade längs alla gator och om inte halva stan vore fylld med parkeringar (trots att man aldrig hittar en parkeringsplats när man verkligen behöver en). I helgen när jag stod i min stads shoppingområde blev jag nästan illamående över alla bilister (däribland jag själv) som förgiftar naturen och som gör det så svårt att ta sig fram för fotgängare. Nu var det ändå en söndag ett tag efter lön. Hade det varit löningshelg och lördag hade det varit en helt annan historia. Då hade man fått slåss för att ta sig över en väg och köat för att få tag på sista parkeringsplatsen.

I alla fall så finns det så många fler skäl att hata bilen. Den är äckligt dyr vad gäller service, drivmedel och kontroller. För att inte tala om den där försäkringen som kostar lika mycket som vi lägger på nöje en vanlig månad (kanske till och med mer!). Därtill kostar biljäkeln tid i form av inlämning på service, besiktning och egenfix av tvätt, lampbyten och dylikt. Eftersom jag är lite nervös av mig ägnar jag mig också en del åt att oroa mig för nästa fel som ska dyka upp och vad det ska kosta. Den kostar därmed även en massa huvudbry! Ironiskt nog så saknade jag bilen så himla mycket som billös, eftersom jag utan bil kände mig ofri. Oj, så fel jag hade! Jag känner nu att jag utan den där bilen vore så otroligt mycket friare och säkert också därigenom lyckligare.

Varför har jag då en bil? Jag har inget bra svar på den frågan (jag känner att det är ett återkommande problem i mina blogginlägg, förlåt!) men jag tror att det sitter långt inne att avvika så mycket från normen att inte ens VILJA ha en bil. Vad är det för fel på mig liksom? Varje gång jag ska byta däck brukar jag dock svära och hävda att det är sista gången som jag gör det här och att jag ska sälja bilen så snart jag bara kan. Men då får jag alltid höra att jag borde "tänka mig för innan jag gör något drastiskt" och till exempel "komma ihåg att det är bra med bil när man har barn", samt "nu när du äntligen fått parkeringsplats är det väl dumt att göra sig av med bilen". Alla de här kommentarerna sägs i all välmening, men leder till att jag tvekar ännu mer. Varför är det så svårt att göra sig av med något som är en riktig energibov och som dessutom drar ner min sparkvot? Varför är det så svårt att leva efter de egna värderingarna och bara göra som man vill?

Lever du bilfritt? Vad har det haft för inverkan på ditt liv? 



PS. Jag vill vara tydlig med en stor disclaimer innan jag blir utskälld, nämligen att det finns en massa icke-stadsbor därute som har mycket goda skäl att ha en bil. Jag är bara inte en av dem. 😟 

PS 2. Det finns så klart en del bra skäl även för mig att ha bil, typ att hälsa på mor- och farföräldrar och andra släktingar, men de är i minoritet.

PS 3. Menar inte att skylla på andra, det är naturligtvis mitt (vårt) eget fel att jag håller fast vid metallhögen och inte välmenande anhörigas. 

Är barn billiga?

När vi bestämde oss för att få barn var något av det första som jag tänkte på ekonomin. Hur skulle vi ha råd? Det enda man hör när det kommer till barn och ekonomi är att de kostar minst en miljon och att ekonomin och pensionen drabbas negativt till följd av dem. Jag kan nu känna mig lite road över att tänka på mina panikartade samtal med min syster om hur i helvete man ska ha råd att köpa både säng, barnvagn, babynest, amningskudde och babyskydd med en isofix-bas. Jag var verkligen helt galen och minns hur jag skrek på henne när hon förklarade att man inte alls måste köpa alla de där sakerna. Hallå, hade hon helt missat att det är bebisens säkerhet det handlar om? Hon försökte övertyga mig om att det mest är hud- mot hud som gäller i början, att det inte är så omständigt att ha babyskydd utan bas och att bebisen sannolikt ändå skulle föredra att sova i vår säng framför en egen spjälsäng. Jag trodde hon drev med mig! Ibland funderade jag också på om hon försökte lura mig så att jag skulle framstå som en sämre mamma än hon inför våra föräldrar (ja, jag vet att det är lite psyksjuk-varning på det, men vi tävlade mycket som barn).

Galenskaperna fortsatte hela graviditeten, men lugnade ner sig ganska så snabbt när barnet väl kom. Plötsligt insåg jag att min syster hade haft rätt i ungefär allt och att jag hade lagt ner en massa pengar jag inte hade behövt. Den där amningskudden svär jag till exempel fortfarande över varje gång jag ser den! Nu har några år gått och jag känner fortfarande idag att barn verkar mindre kostsamma än jag hade tänkt mig. Visst är det så att de byter kläder oftare än en annan och växer som ogräs, men ambitionsnivån och konsumtionsnivån sätter nog i första hand vi som föräldrar. Det är vi som avgör om vi åker till Gekås, MoS (nyss lärt mig förkortningen) och Nordstan för att låta barnen själva välja kläder, eller om vi springer på loppis och Tradera för att se till att de små liven inte fryser om dagarna. Nu har faktiskt mitt barn en del nya kläder, men jag har till exempel som regel att alla inköp som görs ska kunna användas av eventuella syskon i framtiden. Jag låter mig därmed inte lockas in i saker som kill- och tjejgarderober och dubbla uppsättningar badkläder i storlek 98.

Därtill förändrades jag även som person när jag blev mamma. Jag insåg att jag själv inte kände samma behov av att konsumera till mig. Rent krasst så slutade jag bry mig ganska mycket om hur jag såg ut och fina kläder och makeup blev därmed ett minne blott (till mannens förtret). Utöver detta tillkom en tids- och sömnbrist som gjorde det väldigt o-roligt att gå ut och shoppa kläder eller böcker som jag annars hade lagt en del pengar på. Den största förändringen av alla var nog ändå att vi inte längre kunde göra några kostsamma resor eller finare (som i finare än lokala pizzerian) restaurangbesök på grund av att ungen inte riktigt passade in i de miljöerna. Där sparade vi in rätt mycket pengar! Jag kan också känna att matkostnaderna gått ner något sedan barnet började äta riktig mat. Det beror på att finare köttbitar är rätt oönskade (jag vill ha makaroner, mamma!) och att mamman måste vara närmast ett helgon i mataffären för att barnet inte ska få dåliga vanor (man kan inte äta godis på en tiiisdag, mamma, det är tookigt!). Jag brukar också undvika mataffären i största möjliga mån för att slippa skämmas över att ungen stjäl godis eller börjar gråta över att jag inte köper bullar. Det i sin tur leder till färre impulsinköp, vilket drar ner kostnaderna för snask som jag annars varit svag för.

Så är barn lika dyra som jag hade föreställt mig? Svaret på den frågan är faktiskt nej. Nu ska jag vara ödmjuk inför det faktum att mitt barn är rätt litet fortfarande och inte har så dyra önskemål som andra. Men jag tror att en stor anledning till att vi tycker att barn är så dyra är just att vi gör dem dyra. Det är vi som vänjer dem vid högar av paket varje jul, nya kläder av fina märken och att få välja dyraste julkalendern.

Vad tycker ni? Måste barn vara dyra? 


PS. Jag har medvetet valt att inte belysa inkomstförlusten som barn orsakar. Det beror på att jag tycker det är en kass kostnad att räkna med för oss FIRE-ister, eftersom vi ÄNDÅ vill vara hemma utan att jobba. Det är närmast en nettovinst för oss att få betalt och pensionsinsättningar fast vi inte jobbar.

FIRE eller skilsmässa?

Efter att ha läst ett inlägg om att få med familjen på frihetståget började jag reflektera över min egen situation. Jag och min man har varit tillsammans typ hela våra vuxna liv och fick barn relativt tidigt i livet (iaf med storstadsmått mätt). Vi har egentligen aldrig gått igenom en sån där större ekonomisk resa som jag läst om hos andra bloggare, i böcker och på finanstwitter. Vi har liksom aldrig varit några större consumer suckers eller haft några dyrare vanor. På sätt och vis är jag avundsjuk på er som kan minnas "ögonblicket" när ni vaknade upp och när ni fick med er partner. Själv vet jag inte ens om jag har fått med mig min partner på tåget än.  

Dessa funderingar ledde i alla fall till att jag tog ett snack med mannen och frågade honom om han också eftersträvar frihet. Då svarade han att han hoppas jobba tills han dör. Hans jobb är nog mer ett kall än ett sätt att få mat på bordet så det är inte så konstigt som det låter. I vilket fall som helst så började jag fundera på om det här är ett problem för mig. Jag vet inte vad jag tycker om den saken. Han såg på mig att jag blev lite fundersam och (för att undvika separation?) försäkrade mig om att han inte har något emot att vara ekonomiskt oberoende (vem som nu har det?) och kunna välja att jobba eller inte. 

Men om det nu är så att ens partner inte vill nå FIRE, kan hen (vi) då göra de uppoffringar som krävs för att verkligen komma dit? Om ens partner inte vill nå RE-delen i FIRE, kan man då ha ett liv tillsammans när (om?) man väl kommer dit?  

Jag vet inte riktigt vad jag tror eller hur jag ser på den saken faktiskt. Jag har en känsla av att ni andra därute som är riktigt framgångsrika och pepp på livsstilen ofta har er partner med er i det hela om ni nu har en. Så vad ska jag göra nu? Som jag ser det så kan jag försöka göra en IGMR och sälja in en bok eller kanske en film (tips emottages tacksamt!) eller så fokuserar jag på mig själv och låter det bara vara. För som det råkar slumpa sig så är min man av sig själv ungefär världens snålaste person (trots att han inte kommer från Småland), så det är inte så konstigt att det här inte blivit ett problem för mig än så länge. (Vi pratar om en person som går omkring med reservmobil i två år för att han inte kan bestämma sig om vilken ny han ska köpa och som lever på alla möjliga rester som jag sannolikt annars hade kastat. Barnet brukar kalla honom för familjens hund.) Vad som händer återstår att se, men gissningsvis kommer min man aldrig att vilja gå lika helhjärtat in i den här livsstilen som jag och det får jag sannolikt lära mig leva med om jag inte vill ställa in mig på skilsmässa. 

Har ni fått era partners med på tåget? Har ni i så fall några tips till mig och tror ni att det kan komma med tiden? 

Giv mig styrka!

Även om jag kan framstå som en präktig jäkel så har jag en del ekonomiska svagheter jag också. En som jag stör mig särskilt mycket på är att jag är riktigt svag för köpimpulser när jag är trött och hungrig. Som igår när det var fredag eftermiddag och jag kom hem från jobbet utan att vara det minsta förberedd på middagen. Det är ganska typiskt mig och mannen när ingen riktigt vet vem det är som har ansvar just den dagen och extra klassiskt när det är dags för helg och vi tror oss förtjäna något extra, men inte är kreativa nog att komma på något i god tid. Så vad gör vi?

Vanligtvis sitter vi där och surar lite över att den andre inte varit mer förutseende samtidigt som vi kommer med halvhjärtade förslag på sånt som känns orealistiskt. Just igår tänkte mannen att det vore rimligt att gå till Systemet och köpa vin för att göra en hemgjord rödvinssås och ugnsrosta rotfrukter till en fin köttbit som vi också skulle behöva inhandla på annat ställe. När jag muttrade över att det var orealistiskt klockan 17.00 med tanke på att vårt barn blir till ett äkta monster om det inte får mat senast 17.30. Då föreslog han pulvermos och ketchup istället (han har en bred spännvidd den där karln!). Det som allt som oftast blir lösningen i ovanstående situation är att vi beställer mat från lokala pizzerian, indiern eller thaistället. Om det blir en av de två sistnämnda känner jag mig inte ens som en dålig mamma efteråt. Men jag känner mig som en särskilt värdelös FIRE-ist. Jag vill inte köpa thaimat för att jag är trött och svag. Jag vill köpa utemat för att jag älskar utemat (och helst vill jag göra det så lite som möjligt). Just igår lyckades jag hålla fast vid mina principer, eftersom jag har nolltolerans mot utemat i november, men det är verkligen inte lätt för mig att hålla tillbaka mina köpimpulser när jag är trött och ungen lite grinig.

Så snälla, mina medmänniskor därute, upplys mig! Hur kommer vi ifrån det här beteendet? 

Ränta- på-ränta sexigare än det mesta

Som ni alla kanske misstänker efter att ha läst det här inlägget är jag inte så förtjust i mitt jobb eller att lönearbeta i största allmänhet. Det kan kanske tyckas vara lite tråkigt att komma till en sådan insikt när man enligt normen har 35-40 år kvar i arbetslivet och ja, jag måste erkänna att jag blev lite deppig när det var just det som hände mig. Men som av en händelse så hamnade jag en tråkig dag för kanske ett år sen på en blogg som visade sig vara riktigt underhållande och som typ ett år senare råkade länka mig till en podd som av en händelse fick mig att fastna vid ett avsnitt om en fellow millennial.

Det som var speciellt med det här avsnittet var att det påminde mig om det här tjatet (jag vet, nu är jag ännu en sån där jobbig en som kallar det för det åttonde underverket) om ränta- på ränta-effekten. För som det visar sig så kan jag med mitt i FIRE-sammanhang blygsamma kapital på runt miljonen ändå gå i pension om 20 år även om jag inte fortsätter spara i någon större omfattning. Det känns inte så sannolikt att jag går den vägen, precis som hon i podden sannolikt inte slutar maxa sin 401K (vad nu det är egentligen), men det känns skönt att veta att jag inte lär bli superfattig ens om jag skulle börja leva upp min lön plötsligt, börja arbeta halvtid permanent eller leva på min man American Style de kommande 20 åren. Är inte det ganska häftigt egentligen? Jag kan tack vare att jag började ung (inte i jämförelse med Investeraren kanske) faktiskt sluta spara och ändå ha det rätt gott ställt ekonomiskt på äldre dar. Mina kollegor drömmer om pension vid 63. Sannolikt kan jag gå före 50 utan att spara värst mycket alls de kommande 20 åren. Grattis till mig! Och grattis till er därute som förhoppningsvis befinner er i en liknande situation! 

Det här exemplet baseras på 1 miljon i startkapital, noll insättningar, snittavkastning på 8% och 2018 års skattesats för ISK. Jag vet att ni besserwissrar där ute kan börja prata om att det är fel avkastning, för låg skattesats och att inflationen borde räknas bort. Men jag kommer inte sluta vara glad för det. Oavsett hur missvisande min lilla kalkyl är så tycker jag att detta är toppen och jag kommer glädjas åt detta åtminstone tills någon kollega gör mig på dåligt humör igen. Det kommer säkert under dagen eller så. Men tills dess är jag glad. (cred till RikaTillsammans vars kalkylator används typ dagligen när jag vill räkna ut alternativkostnaden för en kaffe latte, pizza eller mascara åt mig själv eller allt oftare en ofrälst kompis) 

Har du räknat på effekten av att sluta spara och börja leva upp dina pengar? Om inte, gör det! 

Sluta gnäll!

Den här veckans Lyxfällan var verkligen en klass för sig. Jag är normalt sett inte den som dissar personer som ändå försöker göra något åt sin situation och som dessutom bjuder svenska folket på underhållning under tiden, men jag blev faktiskt illamående den här gången. För den som inte följer programmet lika slaviskt som en annan så kan tisdagens program sammanfattas som att handla om en barnfamilj där bara ena föräldern arbetar, där det röks, där det dricks energidryck och där det köps chips som om det representerade hela kostcirkeln. Det låter bekant, eller hur? Det är typ samma sak varje vecka. Samma synder. Samma konsumtion. Samma problem. Samma lösningar. (Sidospår: Ibland när jag ser mina kollegor dricka energidryck och köpa choklad i en sån där automat dag ut och dag in börjar jag fundera på om de kommer vara med i nästa veckans Lyxfällan.)

Det som gjorde just den här familjen speciell var dock att de hade gått och blivit vräkta. Med två barn. Och utan plan på hur detta skulle lösas. Båda satt dessutom fast hos Kronofogden. Man kan ju tänka sig att de till följd av detta har väldigt goda möjligheter att få tag på ett nytt förstahandskontrakt. Det som gjorde dem ännu mer speciella var att deras totala skulder uppgick till runt 92 000 kr. Vi pratar alltså typ att sälja lite prylar, ta några extrapass på jobbet (modern var personlig assistent), äta billigt en period och så hade problemet löst sig och de varit skuldfria. Men de såg till att bli vräkta istället, bland annat eftersom det kändes rimligt att lägga 62 000 kr om året på energidryck, godis, läsk och cigaretter. Pappan förklarade att det berodde på att han citat "tyckte vatten var äckligt". Hur kan man göra så när man har barn? (hur kan någon göra så?) Ibland på jobbet hör jag kollegor prata om att vi med så dålig lön aldrig kan spara några summor att tala om till våra barn. Jag hör också ofta liknande diskussioner på bussen eller när jag går på stan. Det måste inte ens vara just barnsparande det rör, utan ibland säger vi helt enkelt att det inte är lönt för oss själva att spara till pensionen eller till en bättre framtid. Vi har ju inte råd. Det är inte vårt fel! Det är skatterna som är höga, hyrorna eller räntorna som stigit.

Vad är det med pengar och sparande som gör så många av oss till offer? Varför kan inte en barnfamilj se till att betala sin hyra innan energidrycken? Varför kan inte mina kollegor spara till barnen för att lönen är för låg? Och varför kan inte någon spara till pensionen för att de har för hög hyra? Det hade varit retoriskt bra om jag kunnat avsluta det här inlägget med att ha svaret på problemet jag identifierat. Men det har jag inte. Jag kan bara konstatera att många av oss (sannolikt inte ni som läser detta) har allvarliga problem med att ta ansvar för vår ekonomi och därmed även för våra liv. Jag tror att ALLA därute kan spara in på onyttigheter och punga ut några hundra i ett barnspar, dra ner på onödiga uteluncher och spara en tusenlapp till pensionen eller sluta med energidryck och istället betala hyran för att slippa vräkning. Jag säger inte att alla kan eller ska göra allt. Personligen skulle inte jag kunna sluta med energidryck till exempel, eftersom jag aldrig börjat med det, men jag skulle kunna göra något annat istället. Alla kan göra något. Eftersom ni som läser det här sannolikt är mer lika mig än Lyxfällan-pappan som inte kunde sälja sitt Playstation utan att gråta, uppmanar jag er att inte bara ta kontrollen över era egna beteenden utan att även påverka er omgivning. Jag har till exempel en kollega som faktiskt började ta med sig matlåda efter att jag påpekat för henne (rätt många gånger ska medges!) att hon skulle kunna öka sitt sparande med 1000 kr i månaden minst på bara att förbereda mat hemma. Snälla, mina vänner därute, bidra till att öka medvetandet bland era medmänniskor. Be dem sluta gnälla och upplys dem istället om möjligheterna de har att lämna offerkoftan i garderoben och åtgärda där det åtgärdas kan!

Vad kan du bidra med för att minska offermentaliteten? 

Varför jag hatar mitt jobb

Jag önskar att jag kunde påstå att jag är en sån där som eftersträvar frihet trots att jag älskar mitt jobb, alltså bara för att jag värderar frihet ännu högre än mitt härliga jobb. Tyvärr vore det en fet lögn. Jag avskyr mitt jobb! I det här inlägget tänkte jag förklara varför utan att peka ut Robert, Carin och Eva* som alla naturligtvis är riktigt störande kollegor som mitt liv (och arbetsplatsen i mitt tycke) vore bättre utan. Här kommer topp 5 anledningar:

1) Alla dumma, onödiga mail som kommer på daglig basis. Hälften av dem har avsändaren inte ens någon tanke med, utan man mailar runt saker som är totalt irrelevanta för stora massan mottagare. Det kan till exempel stå:

"Tänkte bara säga att jag går hem en kvart tidigare idag, men jag finns på mobilen", "Erik kände sig lite krasslig idag så han stannar hemma och kurerar sig, men kommer sannolikt imorgon" (utsänt klockan 15.49 när de flesta börjar bege sig hemåt), "Kom ihåg att ställa tillbaka kaffekopparna på rätt plats". 

Man kan också få tre mail (skoj!) från samma person om ett och samma ämne, eftersom hen kom på att hen glömt saker som hen ville behandla. När jag väl läst det och försökt åtgärda problemet fick jag snabbt till svar (också via mail): "Äsch glöm det, jag gjorde som jag tänkte från början." Där rök den halvtimmen av mitt liv! Tack!  Jag har också haft glädjen att ha chefer som mailar ut helt irrelevant information och kallar det "veckobrev", "allmän info", "ledningen informerar", men som mest verkar gå ut på att påminna oss på golvet om att vi har chefer någonstans som är VÄLDIGT upptagna och viktiga.

2) Alla dumma möten. Absolut allt ska diskuteras och sällan fattas några beslut. Istället skjuts det upp till nästa möte. På sistone har min arbetsplats dessutom börjat med ännu fler onödiga möten som går ut på att någon ska säga "Jo, det här tycker jag är ett problem. Så jag tänkte visa just hur viktig och smart jag är som kan berätta det för er. Jag har inga lösningsförslag, men det kanske vi kan diskutera tillsammans. Som grupp." Om det inte är sådant vi roar oss med så är det istället någon som pratar om något viktigt som vi alla måste bli bättre på (men som personen missar att vi alla hade varit bättre på om vi bara fått JOBBA istället för att lyssna på hen). Nu kan man tro att jag är särskilt negativ och att de andra säkert trivs mycket bättre med dessa möten. Men icke. Sist var det faktiskt en som somnade. Ja, somnade på arbetstid. I rest my case.

3) Alla gnälliga kunder man kommer i kontakt med. Ibland känner jag för att delge olämplig information för att få tyst på dem: "Ja, jag hade säkert brytt mig om att hjälpa dig om det inte vore för att jag fick missfall igår så jag känner inte riktigt att jag bryr mig om dina problem", eller "Det kanske vore bättre om du likt mig eftersträvade ekonomiskt oberoende istället för att shoppa så mycket. Då skulle vi inte behöva ha det här samtalet."  Det gör jag ju så klart inte i praktiken. Jag får istället nöja mig med att säga att deras problem inte går att lösa just nu och att de får prata med min chef om de har problem med det. En riktigt mesig lösning det vill säga. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag kanske vågat mig på tvåan istället (nej, vem försöker jag lura, då hade jag så klart inte varit kvar där en minut till!)

4) Att man faktiskt måste vara där på fasta tider. (jag vet att jag låter som en bortskämd 90-talist när jag skriver det här, men det är faktiskt jobbigt!) Jag har ett jobb som är flexibelt jämfört med typ en sjuksköterskas eller busschaufförs, men jag måste ändå vara där ungefär samma tider varje dag. Jag måste dyka upp. Jag kan inte bara stanna hemma för att jag inte har flyt eller har en dålig dag. Jag förstår att det är vardag för i princip alla med fasta jobb, men jag hatar det. Jag vill kunna stanna hemma om jag har ont i huvudet eller känner mig totalt okreativ, men det går inte. För det är bara sånt man inte gör. Klart folk gör det, men då kallas det "sjukdom" och så kommer man tillbaka innan man måste uppvisa läkarintyg. Jag gör inte sånt. Jag bara fortsätter dyka upp. Jag bara önskar att jag slapp.

5) Semesterplanering. Det hör samman med med punkten ovan, men jag gillar inte att jag inte kan åka på semester som jag vill och jag gillar inte att komma överens med mina kollegor om när jag får ha semester under sommaren. Jag jobbar på ett sånt där ställe som enligt ovan nämnda ledning måste vara bemannat, fast det egentligen inte måste det. Det leder till att om mina kompisar Robert, Carin och Eva vill ha semester just vecka 44 så får inte jag det. Det leder också till att jag måste ha god framförhållning för att hinna få semester beviljad innan dem. Det leder därtill till stora diskussioner om vems behov om julisemester som är störst. Jag vinner aldrig.**

Är du en sån där som älskar både ditt jobb och frihet? Var god berätta hemligheten. Om inte, berätta gärna ändå så att jag känner mig mindre ensam. 




*Som den goda mycket bättre kollegan jag är så heter de naturligtvis inte så på riktigt, men de finns där och förpestar min vardag. 
** Jag noterar att min idol Fru EB beskrivit mig som kortfattad. Det visade sig inte vara fallet när jag behandlar min underbara arbetsplats. Jag beklagar detta! (har lånat dina * också, fiffigt!) 

Frihet på deltid

En av de saker jag alltid haft svårt med i livet har varit att njuta här och nu. Jag har till skillnad från Svensson alltid kunnat se fördelarna med att få bra betyg, göra saker i tid och spara pengar. Alla dessa saker kräver att man ger upp lite av här och nu för att få ett bättre sen. Av bara vana fortsatte jag därför att spara mycket även som föräldraledig och sen när jag började jobba igen reflekterade jag inte så mycket över huruvida jag skulle jobba heltid eller inte, jag bara körde på och arbetade fokuserat mot målet frihet. Det ledde till att jag aldrig tog en karensdag (trots feber, influensa och migrän) utan antingen tog flex, jobbade hemifrån eller jobbade på jobbet trots sjukdom. Dessutom vabbade jag sällan, utan vobbade eller tog igen tid på kvällar och helger.  I samband med årets lönesamtal började jag reflektera över de här valen och allt jag tänker att jag ska få göra sen om jag bara först ser till att plugga lite till, kämpa lite till, jobba lite till och spara lite till. Hur vet jag när det där "sen" har kommit?

Efter visst funderande började jag inse att det kanske inte längre är läge att skjuta upp allt till framtiden.  Jag kom att tänka på något jag läst i en blogg jag tidigare följt, nämligen att frihet på deltid är också är frihet. Mitt barn är ju faktiskt litet nu och hur flitigt jag än sparar så är det inte så sannolikt att jag når FIRE innan det fyllt typ 15 trots hårt heltidsarbetande. Jag har därför beslutat mig för att gå ner i tid för att få prova på frihet på deltid. Det är dags att njuta lite här och nu och inte bara jobba för ett bättre sen. Utvärdering av hur det går följer, men jag hoppas att det är ett klokt beslut för både familj och mig själv trots att jag inte ännu kommit i närheten av riktig FIRE på Avanza. Jag måste erkänna att det tar emot lite, trots att jag vet att det här är ett logiskt val för en småbarnsmamma. Det känns bara inte som att det är något någon annan som vill nå frihet gör. Många andra ja visst, men inte frihetseftersträvare.

Har du övervägt frihet på deltid?  Varför/Varför inte? 

Vad jag gör annorlunda efter att ha bytt spår

För mig började ett nytt ekonomiskt liv i samband med att jag fick mitt första barn. På mycket kort tid förändrades min världsbild och jag började inse vad som var viktigt för mig. Nyligen började jag fundera på vad det är som faktiskt har förändrats i praktiken under de här snart tre åren. Vilka vanor har jag faktiskt ändrat på och på vilket sätt konsumerar jag annorlunda?

En stor skillnad är att jag inte är lika fokuserad på varumärken. Egentligen borde jag ha lärt mig det här för länge sedan (alla som bor utomlands inser snabbt att billiga märken ofta är lika bra som dyra, eftersom man inte är lika styrd sedan barndomen av vad man ska köpa för märken) men trots det har jag haft svårt att implementera detta i praktiken.  Nu inser jag dock att jag faktiskt tycker det är helt okej att ha toapapper från Eldorado och tandkräm från Ica basic, åtminstone i hänseendet att jag tycker produkterna duger för mig (skämmas kan jag fortfarande göra). Jag köper också betydligt mer sällan kläder till både mig själv och mitt barn, samt utgår från en ut- en in i min konsumtion (framför allt vid klädköp). 

Jag har också insett att vad jag köper har förändrats. När jag pratade med min syster i veckan insåg jag att jag i princip aldrig köper biff eller oxfilé längre, istället har hamburgare på nötfärs blivit den nya helglyxen. Jag har också helt tagit bort produkter som tidigare kändes livsnödvändiga, till exempel apelsinjuice. Det visade sig att kranvatten funkade lika bra till frukost. Min senaste övergång var att övergå till fast tvål istället för refilltvål av billigt märke. Där tog det dock ett lite längre tag. Jag började med att övergå till Gunry tvål från typ Dove/Palmolive och nu kör jag på fast tvål av märket Barnängen. Kanske börjar jag snart storhandla fast tvål på Ö&B och så är min tvålkonsumtion helt avskalad? Läs till exempel detta från Fru EB på temat. Städprodukter har jag också lugnat ner mig med. Tidigare släpade jag hem separata medel för badrum, toalett, kök och fönster, men nu har jag insett att diskmedel och vatten typ funkar lika bra. Inte bara leder det till stora besparingar (min man gillar att städa!), utan även till att jag slipper svära när jag bär hem skiten. Win, win!

På vilket sätt har din konsumtion ändrats när du började leva mer ekonomiskt? Köper du samma saker men mer sällan eller har produkter och varumärken bytts ut? 

Sparsamhet och skam

För ett tag sedan skrev Sparo ett intressant inlägg om skam i samband med sparsamhet. Jag tyckte det var spännande att för en stund själv få reflektera över vad jag gör som jag skäms över kopplat till sparsamhet. En del har ju inte att göra med vad främlingar tycker, utan snarare vad min familj tycker eller jag själv. Vad jag kom fram till:

1) Plocka pantburkar på gator och ibland soptunnor (det senare enbart när jag tror att ingen ser).

2) Att enbart köpa varor på extrapris. Om Citygross hade koll på "vinst per kund" skulle de sannolikt inte längre skicka stamkundserbjudanden till mig. Jag brukar nämligen mest hämta ut gratisvaror och handla saker till löjlig rabatt och när det krävs inköp för minst 150 kr så korshandlar jag saker som leder till att att jag alltid handlar "andra varor för minst 150 kr". En gång minns jag att jag skulle gå till närmsta Coop Nära och göra just det och så var det en tidigare kompis som satt i kassan. Då blev det jobbigt.

3) Släpa med sig familjen på lång promenad eller cykeltur för att handla billigt. Ofta blir alla griniga, hungriga och hela dagen går till något som leder till liten besparing. Kanske är det definitionen av dumsnålhet?

4) Skynda mig till kort datum-hyllan för säkerställa att jag når den innan mina konkurrenter. (Notera ordvalet, det är så jag ser på det.) Glädjen jag känner när jag går därifrån med ett kap gör det dock värt det.

5) Dra ner på duschar när jag ändå bara ska vara hemma för att inte slösa schampoo och balsam. Notera att jag bor i bostadsrätt med "gratis" vatten. (är lite anti sådant resonemang i och med att inget blir gratis bara för att flera betalar för det)

6) Handla Ica basic/Eldorado/Xtra-produkter. Just nu finns till exempel Ica Basics schampoo och tandkräm i min ägo. Det ligger djupt rotat i mig att det är ett riktigt snålt beteende trots att jag faktiskt tycker tandkrämen är grym.

7) Gå in i flera matbutiker efter varandra. Igår var jag till exempel på Ica för att köpa creme fraiche för 5 kr, men tyckte att det var dumt att köpa mjölk där i och med att det är dyrare än på Willys. Jag gick då in på Willys efteråt med matvarorna från Ica i barnvagnen. Jag försökte gömma dem lite diskret och förberedde ursäkter ifall någon skulle fråga mig varför jag gick in på Willys med matvaror från annan butik. Typ "Jag var på Ica, men så glömde jag mjölken - otur!" Som att någon skulle fråga om det?

Vad gör du som du skäms över? Både inför främlingar, din familj och dig själv? 

Ännu en FIRE-blogg

Hej och välkomna till ännu en blogg om frihet! 

Jag som skriver det här är kvinna, mamma och snart 30. Trots min relativt korta tid på arbetsmarknaden är jag redan less på mitt yrkeslivs inverkan på mitt privatliv och har därför börjat eftersträva enkelhet och ekonomiskt oberoende. Under en längre tid har jag varit en del av gemenskapen, men utan att bidra särskilt mycket själv om man bortser från kommentarer nu och då. Jag hoppas därför att den här bloggen kan vara ett sätt för mig att ge tillbaka lite till andra på samma sätt som jag fått otroligt mycket av bloggare och finanstwitter de senaste åren.

Välkommen hit och jag hoppas vi ses igen! Kommentera gärna!

Frihetsmamman