Hur mycket pengar får det kosta att inte flytta?

Alltså först och främst, tack för er feedback på mitt förra inlägg! Jag var lite orolig för hur det skulle tas emot, särskilt efter att ha läst ett inlägg på en annan (manlig) blogg vid samma tillfälle, men känner att ni både har kommit med mentalt stöd, tips och dessutom att det fått en del av er andra att fundera lite. Det är alltid roligt att väcka tankar till liv hos andra människor och så klart även att få stöd att orka kämpa vidare. Någon efterfrågade ett uppföljningsinlägg och det ska jag försöka komma ihåg att skriva om när jag väl utvärderat lite mer. För nu kan jag säga att det på något mystiskt sätt blivit lättare att vara snällare mot sig själv, vilket känns skönt. Vi åt till exempel på Burger King i helgen i samband med att vi skulle göra några ärenden i stadens köpcentrum och slapp därför stressa hem för mat och i samband med att vi stod i en butik och dividerade ett köpbeslut var det faktiskt jag som sa att vi bara får bestämma oss och acceptera att det kanske inte är det optimala beslutet. Min man blev helt paff, men vi bestämde oss för en dyrare vara och släppte sedan analyserandet om det var värt det eller om köpet hade kunnat optimerats bättre. Skönt!

En sak som era kommentarer på något sätt ledde mig in på var att vi måste ta tag i praktiska saker som orsakar konflikter i vårt förhållande och där är ordningen rätt central. Bostaden är större än den förra, men inte sådär otroligt stor och har riktigt få förvaringsmöjligheter i sig själv. Vi skulle därför behöva en lösning på vart alla barnkläder och leksaker ska ta vägen, samt typ julpynt och liknande. Jag gissar att det är därför folk sällan bor kvar i vår radhuslänga i mer än två år. Vi flyttade in i här för runt ett år sedan under mantrat att vi skulle bo in oss innan vi förhastade en massa köpbeslut. Det låter väldigt bra och är säkert så för det flesta, men för folk som är så snåla som jag och så analytiska som min man, skapar det en del problem. Vi har helt enkelt hamnat i en situation där vi inte tagit tag i vårt boende, vilket lett till en del onödiga konflikter om var saker ska vara, vem som gjort vad och är ansvarig för vad. Med den där starka inspirationskänslan som ni gav mig, valde jag ändå att ta tag i det och diskutera förvaring och inredning med min man. Plötsligt blev han den snåla i förhållandet som inte alls gillar tanken på att vi ska lägga pengar på olika förvaringslösningar medan jag blev den analytiska som funderade på hur vi ska få mest nytta för pengarna.

Lustigt nog fick vår diskussion mig att tänka på ett inlägg jag läst i sociala medier under den tiden jag fortfarande hade sådana konton och var aktiv. Det handlade om en kvinna (självklart amerikansk) som förklarade att hon kände sig kluven till huruvida ett större boende skulle lösa alla hennes problem och var värt det, eller om det bara sabbar hennes väg till FIRE. Det roliga (för mig som europé) var att hon kände ett behov att byta upp sig från motsvarande typ 170 kvm till åtminstone 250 för att de skulle ha plats med båda barnen och en hund. Jag minns att hon fick mycket stöd av andra amerikaner när hon beklagade sig över att det var så svårt att bjuda över folk när man bodde så litet som de gjorde, medan några européer (övervägande britter) förfärades lite över storleken på hemmet och tyckte 170 kvm (eller vad det nu var) var mer än tillräckligt för en tvåbarnsfamilj. När man vill lösa sina problem med att bostaden är för liten finns det ofta tre lösningar att ta till.

• Den första som även den här kvinnan såg sig är nog en av de vanligare, nämligen att man flyttar till något större. Vad är det som är dåligt med det då? Jo, det kostar och dessutom riskerar man hamna i exakt samma problem igen någon månad eller något år senare. Huset blir trångt eller fullt igen. Inte kanske optimalt? 

• Det leder in oss på det andra alternativet som varmt förespråkas av många FIRE-personligheter, nämligen att man prylbantar lite och blir minimalist. Det här är ett spännande alternativ tycker jag, men har för oss nackdelen att mycket är kopplat till barnen och vi vill kunna återanvända Minis grejer även till nästa unge och även ha en del saker bara för att. Jag själv har tack vare FIRE inte köpt på mig så mycket på många år och känner inte att jag har sådär jättemycket som tar plats för egen del, men Mini har en hel del grejer alltså. 

• Då kommer vi in på det tredje alternativet som någon i inläggets kommentarsfält föreslog, nämligen att hon skulle ta dit en heminredare. Andemeningen i kommentaren var typ att man får mycket lådor och smarta tips som gör hemmet mer beboeligt för den summan hon hade tänkt sig att det nya huset skulle kosta utöver nuvarande boendes värde (det var någon miljon åtminstone). 

För att övertyga min man valde jag därför att kopiera den där kloka personens perspektiv i alternativ tre och förklara att det sannolikt är väldigt mycket billigare för oss att lägga pengarna på snickare, vettiga förvaringsalternativ och dylikt istället för att fördubbla våra boendekostnader genom en flytt. Det funkade på analytikern och vi spenderade därför söndagen på Ikea för att få viss inspiration. Vi köpte ingenting utöver korv med bröd så vi har inte faktiskt kommit till tillfället då alla pengar ska pungas ut, men det märktes en stor förbättring i våra samtal. Nu tror jag knappast att vi kommer släpa hem en faktisk heminredare, så extrema har vi inte blivit, men vi kommer nog faktiskt skaffa de där förvaringslösningarna som är så dyra eller kosta på oss ett helt nytt möblemang om det är det som krävs. Jag tog även lite hjälp av en vän som är intresserad av inredning på riktigt och fick några förslag på möbler som skulle kunna underlätta, till exempel att använda dagbäddar som barnsängar så att vi även får lite förvaring i sängen och möjlighet till extrasängar ifall vi får besök. Om det är någon som har några grymma tips på specifika möbler eller förvaringslösningar mottages de tacksamt, även fast ni så klart inte har varit hemma hos oss och kan ge skräddarsydda råd. Det är också helt okej att säga åt mig att sälja alla mina böcker eller barnkläder, men mera oklart om jag kommer lyssna. 

Vad var då poängen med det här något spretiga inlägget? Jo, att precis som att det kan vara värt att inte vara dumsnål i sin relation så kan det även vara klokt i det egna hemmet. För innan man springer på visningar för två extra rum, kanske det kan finnas en annan, billigare lösning. Jag är inte säker på att den amerikanska kvinnan som ville flytta till större, valde att följa rådet om heminredaren. Men sannolikt är det ofta det smartaste tipset. Om man inte blir inspirerad av Kondo på Netflix det vill säga. 

Vilken lösning tycker du är den bästa på upplevd platsbrist? 

Hur mycket pengar får ett förhållande kosta?

Det här är inte ett inlägg som ska handla om dejtingkostnader eller att prata om ekonomi i ett nytt förhållande och det är nog tur eftersom jag inte har någon erfarenhet från de senaste typ 10 åren vad gäller just det. Istället tänkte jag skriva lite om den kostnad som uppstår för att vårda ett förhållande. Jag förstår att två extremt likasinnade personer som båda är med på FIRE nog egentligen inte behöver reflektera över sådana kostnader, men för många av oss tror jag att vi ibland hamnar i situationer där vi får låta förhållandet eller husfriden kosta en del pengar. 

Det här kan ju handla om hur många olika situationer som helst. Personligen bär jag alltid med mig att det är billigare att hålla ihop än att ta smällen av att bli ensamstående, både på grund av höga engångskostnader för flytt och nytt bohag och för höga löpande kostnader i form av dubbla boenden och kanske bilar. Just den här gången slogs jag på lördageftermiddagen av att jag inte orkade bli sur på min man ännu en gång för att han aldrig planerar mat och föreslog därför att vi skulle äta ute. Det var alltså inte för att det kändes så trevlig eller gott att äta ute, utan jag orkade inte ha en diskussion med honom och Mini om vad vi skulle äta till kvällen. Vi har hamnat i en situation där ingen av oss någonsin har några idéer, vilket leder till att han alltid föreslår makaroner och köttbullar/korv, medan jag kör på med mer ambitiösa maträtter samtidigt som jag är irriterad på att han aldrig lagar något som kräver matlagning (och ingredienser). Det hade också fördelen att diskberget minskade och vi slapp ägna halva kvällen åt att diska undan efter matlagningen. 

En kollega till mig berättade att de har hemstädet som en sån här kostnad de tar för att slippa slå ihjäl varandra. Han sa att de nog inte skulle orka bo ihop utan städet och att det därför är det sista han skulle dra in på. Egentligen är jag instinktivt emot att både outsourca matlagning och städning, men utifrån perspektivet att rädda ett slitet förhållande under småbarnsåren kanske det ändå är värt det? En annan diskussion min man och jag haft på sistone är att han känner att min sparsamhet gör vårt gemensamma liv tråkigt. Han upplever att vi behöver mer spontanitet i vår konsumtion och mindre uppstyrning. För att tillfredsställa honom gick jag för husfridens skull med på att gå på ett lokalt kafé och slösa hutlösa pengar på fika som varken han eller jag uppskattade i slutändan. Det hade väl en halvtaskig effekt på vårt förhållande på det stora hela eftersom han visste att det var något som jag helst hade sluppit och som i slutändan inte ens var givande. Samtidigt hade det kunnat göra oss lite gladare om stället hade visat sig vara bra, och då hade vi kanske hittat ett nytt favoritfik att fly till när vi vill unna oss. 

Jag har även funderat en del på kostnaden för att hålla romantiken vid liv i ett långt förhållande och då särskilt under småbarnsåren eftersom det är där vi befinner oss. Jag kan vara hur dygdig som helst i den här bloggen och låta som att jag är säker på min sak, men verkligheten ser ut som sådan att jag ofta är ganska dumsnål. Kanske gäller det särskilt när det kommer till min relation. Vi går absolut aldrig ut på någon dejt på tu man hand, vilket till stora delar beror på att jag inte velat eller orkat ta smällen av att skaffa en barnvakt som träffar Mini ofta nog för att det inte ska kännas hemskt för Mini att vi försvinner iväg ibland. Det skulle alltså vara en via typ förmedling och inte farmor/mormor. Blotta tanken på att betala för tiden vi är iväg stressar mig något enormt, eftersom då måste inte bara maten/filmen/bakverken vara värda pengarna de kostar utan även barnvaktskostnaden. Okej, att umgås med min man borde i sig kunna betala för barnvakten, men jag vet själv att det inte alltid blir så beroende på humör och energinivå hos oss. Jag minns till exempel en födelsedagsmiddag vi var på för typ två år sedan när vi för en gångs skull hade barnvakt. Det var dock typ en torsdag eller fredag och vi båda var helt mosiga i huvudet och jag minns att det enda vi orkade prata om var maten. Kvällen avslutades med att jag föreslog att vi gick hem tidigt och lade oss samtidigt som Mini istället för att gå vidare på stan. 

Det leder in mig på nästa aspekt av det hela, nämligen att jag är så vansinnigt sliten. Min man säger att han är det med, men jag somnar bokstavligen talat efter maten varje dag och vaknar sen till när Mini kommer och vill bli nattad av mig eller min man går och lägger sig. Det är vid ett sådant tillfälle jag skriver det här inlägget. Det sista han sa till mig innan han somnade var att han imorgon kommer behöva lägga mycket tid (och energi) på att städa, varpå jag kontrade med att jag måste baka veckans bröd och knäckebröd, lägga en hel del tid i trädgården, samt storhandla inför veckan. Han suckade lite och sa typ: "Men måste du verkligen det?". För mig är det inte världens uppoffring att baka lite grann, men fler än han har lyft om det är vettigt att vi (jag) lägger så mycket manuellt arbete på allt i hushållet. Min bästa kompis föreslog till exempel att vi beställer mat och får den levererad av typ Willys. Jag kände mig inombords halvt förfärad när det kom upp, men lovade att tänka på saken. Men ikväll undrar jag för första gången på riktigt om inte vårt förhållande tar skada av att vi ska fixa allting själva så kostnadseffektivt som möjligt hela tiden. Det kanske inte är brödbakets fel eller handlingen (som dessutom sker via cykel av miljö- och ekonomiskäl) och därför blir rätt fysiskt påfrestande dessutom, utan alla delarna tillsammans. Kanske borde jag bli bättre på att låta min egen och min mans låga energinivå få styra när så är fallet för att skapa lite mindre konflikter i vardagen och för att frigöra tid för återhämtning såväl enskilt som tillsammans? 

Jag skriver det här helt utan facit. Faktum är att jag inte ens själv vet hur jag ska göra imorgon eller om jag tittar på det här ur ett för enkelt perspektiv. Kanske handlar alla problem egentligen om att vi har en kass relation och är för olika vad gäller det som är viktigt? Någonstans tror jag ändå inte det. Vi har känts rätt lika på de mest väsentliga planen tidigare. Jag gissar att jag i min ständiga strävan efter ekonomisk perfektion eller kanske snarare effektivisering har glömt att värdesätta min egen tid och har gått lite för långt utan att han har följt med. Det är egentligen ganska lustigt om man har i åtanke att frihetslängtan handlar om just att styra över sin tid för de allra flesta av oss. Men för att göra det kanske man måste kompromissa med hämtpizza de där dagarna man är helt slut? Man kanske borde acceptera att köpa en Pågen-limpa istället för att baka eget rågbröd? Man kanske till och med rent utav skulle skaffa sig hemstäd varannan vecka för att inte behöva bråka om vem som gjorde rent tvättstället sist? 

Lägger du några extra pengar på att få förhållandet (och familjelivet) att fungera smidigare? 

PS. Var snälla mot mig nu. Det tog faktiskt för en gångs skull lite mod att dela med sig av mina problem och funderingar. Det är mycket lättare att vara det dygdiga aset som påpekar hur enkelt det är att klippa sig själv och baka limpor.