Kan FIRE rädda haven?

Okej, redan när jag skrev ner frågeställningen insåg jag att det här inlägget kommer få rätt få sidvisningar. I och med den senaste tidens väldigt positiva respons vad gäller såväl antal sidvisningar som kommentarer, väljer jag att kosta på mig det och skriver om ämnet i alla fall. I vanlig ordning inser jag att frågan är otroligt mycket mer komplex än jag ger sken av, men jag tänker ändå allt mer på de positiva effekterna som min familjs FIRE-ambitioner har på miljön.

I skrivande stund har jag just avbrutit en National Geographic-dokumentär om plast i haven för att jag blev så vansinnigt äcklad av att se hur världshaven ser ut och hur nedskräpning påverkar korallreven. Korallreven har det kämpigt som det är i och med blekning till följd av global uppvärmning, så jag kan inte låta bli att känna mig lite less på att även skräpdumpning förstör dessa miljöhjältar. Om jag nu lägger min ilska åt sidan funderar jag lite på hur vi som konsumenter kan påverka detta?

Plastpåseskatten har diskuterats flitigt det senaste året och jag vet att Sparo skrivit om det flera gånger. Många är irriterade på dess existens, medan andra är kritiska till alternativet tygpåse (som tydligen är sämre för miljön enligt vissa). Personligen har den här familjen inte påverkats överhuvudtaget, eftersom vi typ alltid använt oss av tygpåsar som man ändå lyckas få i olika reklamsammanhang nu och då. De flesta har min man släpat med sig hem från konferenser eller liknande där det är standard att få någon slags "goodie-bag" vare sig man vill eller inte. Utöver det var jag faktiskt väldigt tidig med att köpa sådana där veggio-påsar (till rätt hög kostnad ska medges) bara för att jag ville stötta initiativ att leva mer skräpfritt (öka efterfrågan) och samtidigt minska min egen familjs avfallsmängd. Nu har jag läst och sett att det finns betydligt billigare alternativ på bland annat Lidl och att de börjar bli allmänt accepterade. Vi är alltså inte längre ensamma med de där påsarna och personalen tittar inte snett på oss längre när vi försöker handla så avfallsfritt som möjligt. I övrigt har ju Coop och vissa Ica-butiker numera kompost-påsar (som många av oss ändå behöver) att använda för plastfria inköp av frukt- och grönt. Willys däremot satsar på påsar som enbart kan återvinnas, dvs de blir till rätt värdelöst skräp ändå.

För att återgå till nedskräpning och haven så undrar jag om inte FIRE generellt har en rätt positivt effekt på miljön och nedskräpning. För sedan vi blev seriösa med FIRE har, som jag skrivit om tidigare, vår avfallsmängd minskat rätt rejält. Det beror på många saker, dels att mer mat äts upp och vi därmed får mindre kompost och mindre mängd förpackningar att göra sig av med. Vi har även börjat använda mer återvändningsbara  produkter istället för engångsmaterial, till exempel tygnäsdukar och handdukar istället för papper och även tvättlappar av frotté. Samtidigt känner jag att jag värdesätter det avfall som ändå dyker upp på ett annat sätt än tidigare. Jag odlar till exempel i mjölktetror och resthinkar och värdesätter de plastpåsar/kartonger/förpackningsmaterial som ändå dyker upp och återanvänder så mycket som möjligt. Jag skulle till exempel aldrig köpa speciella kuvertpåsar att skicka varor i utan använder de som dyker upp när vi väl handlar något. I veckan skickade jag till exempel ett par sålda byxor i en apoteket-förpackning som jag fick när jag hämtade ut en babybox. På samma sätt slänger vi inte kartonger utan återanvänder dem när vi ska skicka tyngre saker eller förvara urväxta barnkläder. För mig har det här krävt viss omställning, medan andra har haft det lite lättare. Min man har till exempel i hundra år sagt att "snart kommer de börja ta betalt för platspåsar" och sparat alla som vi fått vid olika inköp. Han fick rätt typ ett decennium senare och har därigenom tryggat familjens framtida behov av påsar till brännbart i många år framöver. Jag har till och med sagt åt honom att jag aldrig mer kommer köpa några påsar och att vi därför får ta hand om de vi har.

För mig har nyckeln till en minskad avfallsmängd varit eftertänksamhet. För när man väl tänker innan man handlar så går det så otroligt mycket lättare. Jag har till exempel i mitt tidigare liv slängt brödpåsar från till exempel korvbröd samtidigt som jag köpt speciella påsar till mitt hembakade bröd. Hur dumt är inte det när man bara tänker efter? På samma sätt ser jag hur många som helst som drar till återvinningen med SUV:en och dumpar hela påsar med skräp samtidigt som de köper påsar till sina brännbara sopor. Ibland blir jag faktiskt sugen att plocka upp påsar vid pantstationen och försörja hela familjens behov av brännbar-påsar för årtionden. Jag har inte gjort det än, men det är nästan skrattretande om man tänker på hur många som tar bilen för att dumpa återvinning och slänger sånt som de nästa dag köper på nytt för att de behöver. Det måste inte bara vara plastpåsar, utan kan även vara potentiella odlingskärl (numera odlar ju nästan alla dessutom) eller disktrasor. Det här är en lärandeprocess och jag är långt ifrån fullärd, men jag är tacksam för att vi enligt bästa förmåga faktiskt jobbar på att minska vår avfallsmängd. För om det är något jag inte vill bidra till så är det de där plastiga haven därute. Ibland gör man rätt skrev också ett tips om detta när det kom till braständare. Där visar han även väldigt konkret att det har potential att spara en del pengar.

I samma anda är det sannolikt ännu viktigare att vi lär oss att ta hand om det vi har och använda det som fungerar. Sparo skrev ett inlägg om detta och jag uppmuntrar alla till att tänka efter innan man ersätter något i gott skick med en likvärdig produkt bara för att. Är du tillräckligt seriös med FIRE är det säkert inte ett främmande koncept, men det finns otroligt många därute som inte känner på samma sätt. Min närmaste granne lade nyss ut en elgräsklippare till försäljning till exempel där han förklarade att han köpt en ny likvärdig produkt och därmed "råkat" ha en elgräsklippare till övers. Till viss del förstår jag människans behov av förbättring, men samtidigt är snålheten en riktigt praktisk hjälpbräda när man vill minska det beteendet.

Nu ska jag försöka titta klart på plast-dokumentären, men för att sammanfatta mina tankar så tror jag att det finns många miljövinster i att eftersträva FIRE. För oss är minskad avfallsmängd definitivt en av dem och jag tror att en del av er därute vare sig ni aktivt försöker eller inte, skapar en mindre skräpmängd bara genom att tänka ekonomiskt. Nyckeln är nämligen att se till att färre saker tillverkas, både vad gäller engångsmaterial och prylar i allmänhet. Det kan vara en plastkruka som slipper tillverkas för att en mjölktetra återanvänds eller en dator som inte tillverkas för att en annan används något år längre. Att ge naturen bättre förutsättningar kan faktiskt vara en riktig win-win-sak.


Har du några tips på hur vi kan minska nedskräpningen och spara pengar samtidigt? 




PS. För den som är hardcore-återvinnare och sugen på även de minsta monetära inkomsterna, kan jag tipsa om appen PantaPå. Där kan man få en femma i veckan för att panta icke-pantbara produkter (alltså inte typ läskburkar utan konserver och liknande) som man återvinner. Man kan också ge sig själv rabatt, till exempel på Skogaholmslimpa (10 kr) för varje pantad Skogaholms-påse. För mig är det här också ett initiativ som jag gärna stöttar bara för att jag gillar idén om att göra fler saker pantbara på ett eller annat sätt.

PS 2. Kom ihåg vilka miljövinster en liten handling egentligen kan göra. Om du börjar använda ditt bakplåtspapper två gånger istället för en gång halverar du mängden avfall från bakplåtspapper och även din kostnad för varan. Det är bara ett exempel på hur små handlingar kan leda till större effekter.

Har vi råd att vara med våra barn?

För att inleda det här inlägget med något positivt så kan jag berätta att Frihetsmamman som det ser ut nu ska bli dubbelmamma. Det är lite läskigt, men också alldeles underbart. Precis som sist (om än inte riktigt lika omvälvande) ledde detta plus på stickan till en del funderingar och omprioriteringar. Till viss del har ni redan tagit del av detta när ni läste om mina villafunderingar, men nog allt har vi även börjat fundera på annat relaterat till det liv som växer inom mig.

Den stora frågan som många (att döma av min mammagrupp åtminstone) tycks fundera på är hur länge man har råd att vara hemma. För mig var det förra graviditeten och denna lite utav en chock att en så stor andel av föräldrarna tycker att ett endaste år är rimligt. Vi får alltså 480 dagar föräldrapenning, slipper ta ut dagar första året (och sex månader innan förlossningen) men skyddar ändå SGI och får barnbidrag, men samtidigt kan vi inte stanna hemma i mer än så länge vi måste (de får inte börja förskolan innan ett år vanligen) innan vi skjutsar iväg dem till förskolan på heltid. Samtidigt har vi inte några större betänkligheter kring att skaffa en nyare bil med ordentligt med plats för barnen och den säkraste bilbarnstolen eller den finaste vagnen. Vi har ju föga förundrande lite annorlunda idéer i vanlig ordning och tänker att tiden med det här kommande barnet och Mini är viktigare än att vi uppgraderar bilen så att vi kan storhandla smidigt och åka bekvämt till olika aktiviteter. Jag tycker därför att ett vettigt alternativ skulle kunna vara att stanna hemma med sina barn utan bil och istället lägga de pengarna bilen kostar på att stanna hemma någon extra månad. Hur ska vi i familjen präktig göra då? Jag tänker mig att vi ser det här som en tillfällig exit och att vi försöker stanna hemma så länge vi bara kan om det inte är så att det visar sig ha negativa effekter på familjens hälsa på något sätt. En sak jag åtminstone är helt bestämd på är att jag vägrar låta pengar vara direkt avgörande för när bebisen kommer börja förskolan.

Den här frågan om hur länge eller mycket tid man kan spendera med sina barn är ju inte bara kopplad till den första tidens föräldraledighet, utan även annat. Många av mina kollegor sliter för att få till heltidsarbetet samtidigt som de knappt träffar sina barn. Så småningom blir barnen så stora att de inte ens vill träffa sina föräldrar. Är inte det lite sorgligt? Nu inser jag förstås att det inte alltid är en fråga om pengar. Mitt eget deltidsarbete blev ju som ni minns inte en total succé både på grund av att Mini påverkades av den heltidsnorm som hennes kompisars föräldrar levde efter och att min arbetsgivare inte alls hade rutin på hur man skulle minska arbetsbördan för den som inte är där lika mycket som andra. Jag minns till exempel hur jag behövde ägna lika mycket åt dötid som alla andra, typ att gå på möten om rutiner, delta i utvecklingsarbete och dölånga APT:er. Det ledde till att jag hade väldigt mycket mindre tid för mitt faktiska arbete än mina kollegor. Utöver det finns det ju många med yrken som tenderar att kräva visst engagemang. Jag har vänner och en respektive som i normalfallet arbetar betydligt mer än heltid för heltidslön. Om min man skulle gå ner till 80%, skulle han garanterat jobba minst 100% till exempel. Jag gissar att det här är resonemang ni känner igen från FIRE-världen där väldigt stor del andel aldrig ens provar på deltidsarbete, utan kör så det ryker tills de helt kastar in handduken.

En annan aspekt av att vara förälder som jag tänkt mycket på de senaste månaderna är när något går snett. Jag har en väninna med fyra barn där flera av barnen har diagnoser och behöver mycket extra stöd i vardagen. Hon har berättat för mig om vänner i samma situation som faktiskt behöver finnas för barnen i skolan, delta aktivt i möten och lägga större delen av sin vardag åt sina barn. Om jag förstått henne rätt så finns det inte jättemycket stöd att få från samhället utöver omvårdnadsbidrag (typ så heter det iaf) som inte direkt ersätter en medelhög inkomst från arbete. Det leder till att många försöker bli sjukskrivna för att kunna vara med sina barn, vilket hon berättat sällan går igenom. Nu är jag medveten om att problem av typen funktionsvariationer och mobbing inte är något man kan eller ska behöva utgå från att ens barn kommer drabbas av på samma sätt som få av oss räknar med att våra småbarn ska drabbas av cancer. Detta till trots kan jag inte låta bli att få lite ont i magen av hennes berättelser. För om Mini skulle behöva mig eller min man på heltid så har vi faktiskt förutsättningar för att säga upp oss utan att bråka om olika typer av bidrag från staten. Det känns väldigt skönt.

Sammanfattningsvis upplever jag att vi i den här kärnfamiljen har väldigt goda förutsättningar för att vara med våra barn. I den optimala världen skulle alla föräldrar ha det, men det kanske kräver rätt stora omprioriteringar från nuläget. Just i FIRE-familjen kanske många av oss snarare måste lära sig att prioritera det här och nu snarare än att vänta tio år.

Har du råd att vara med dina barn?
Tror du andra i din omgivning upplever att de har det? 


PS. Jag är medveten om att alla inte lever i en kärnfamilj med två medelinkomsttagare. Det finns många som skulle ha betydligt svårare att prioritera tid med barnen, till exempel ensamstående unga mammor. (Även fast många av dem så klart lyckas trots sämre förutsättningar)

Vem har råd att bo i villa egentligen?

Jag inser att dagens rubriksättning är lite halvtaskig, särskilt med tanke på att villapriserna varierar rätt rejält mellan orter och även mellan olika stadsdelar. Samtidigt var det precis den frågan jag ställde mig när jag var på promenad genom min stad med Mini för att köpa lite ost till de hembakade frukostbröden.

För att inkludera er lite mer vill jag illustrera ungefär vad det var jag såg på min promenad. Vi vandrade genom ett finare, relativt centralt område i min stad. Jag skulle våga svära på att max 1% av dess invånare är födda utomlands, men det skulle kunna vara ännu färre än så. På uppfarterna står nyare tyska bilar för allra minst 400 000 kr styck, och många av dem är dessutom SUV:ar. Varför man har ett behov av en SUV när man dels kan cykla och dels bor ett av de plattare och snöfattigare landskapen i Sverige är mig ett mysterium, men inte desto mindre verkar det vara det normala här. Trädgårdarna är relativt stora, runt 1000 kvm och innehåller alla en robotgräsklippare som bekvämt sköter trädgården medan ägarna är på arbetet. I vissa fall finns en studsmatta, ofta en fin uteplats och en jacuzzi. Det är sällan vi ser människor i de här trädgårdarna. Faktum är att vi aldrig sett någon i några av de dyraste och finaste villorna som är utrustade med såväl jacuzzi som pool. Om någon syns är det nästan uteslutande barn i 5-10- årsåldern som leker med varandra utan sina föräldrars närvaro. Vissa villor är förvisso lite slitna, särskilt de som är byggda på 20-talet, men de allra flesta verkar hållas i fint skick och genom fönsterrutorna kan man ana nyrenoverade kök med köksöar och tv-apparater som är typ lika stora som en bioskärm på landet. De här villorna kostar med Stockholmsmått inte skjortan direkt. Vi pratar om priser i klassen 5-8 miljoner, där det nedre intervallet vanligen innebär vissa renoverings"behov". Notera min speciella användning av ordet. Det var inte ett misstag.

Jag vet inte hur mycket jag tidigare berättat om våra inkomster eller förutsättningar. Men man kan säga att banken skulle tillåta oss att köpa en sån där villa, särskilt om vi gjorde oss av med lite investeringar och inte satsade på det mest flashiga alternativet. Banken tycker alltså att det är okej att två personer med barn i de tidigare 30+, ger sig själva en skuld på runt fyra miljoner. Nu var jag av nyfikenhetsskäl tvungen att kolla på SBABs hemsida och de ger oss möjlighet att låna 4, 3 miljoner plus vad vi nu kan få fram i kontantinsats. Vi ligger redan idag med över miljonen i boendet och som ni vet är vår buffert något i överkant som det är, så för oss vore det inga problem att köpa något för sex miljoner med andra ord. Det här betyder att jag borde kunna svara på min egen fråga med ett "vi". Men det känns ändå inte helt rätt. För även om jag inser att min grundregel att vi alltid ska kunna klara oss på en inkomst trots att vi är två som lever ihop och för närvarande arbetar, så känns det inte som att det kan vara helt sunt att dra på sig så stora lån i så ung ålder. Faktum är att jag undrar rätt så desperat hur mycket pengar de personer som gör så har? Vi skulle få ut närmare 60 papp netto om vi både lyckades arbeta heltid en och samma månad och inte vabba eller vara sjuka. Det senaste halvåret tror jag inte det hänt en enda gång, men det skulle väl kunna göra det teoretiskt sett. Jag förstår att våra löner inte direkt är fantastiskt höga, men utifrån relativt ung ålder och att vi inte bor i ett storstadsområde, gissar jag att det ändå är rätt okej inkomster. Att lägga till en tysk SUV känns ännu mer belastande för privatekonomin.

Min fundering idag är lite vad som är normalt. Nu gissar jag att mina läsare oftare än andra har en mer konservativ syn på konsumtion och flashigt leverne, men hur stora inkomster skulle ni tro att folk har som skaffar sig ett bostadslån på flera miljoner per vuxen och ett billån på flera hundra tusen? Tror ni att de flesta i vår situation skulle köpa en sån där villa och bil? Tror ni de skulle få ont i magen när permitteringar orsakar en 10 %-ig minskning i inkomst? Tror ni att en sjukskrivning skulle innebära att man måste sälja BMW:n?

Jag för min del har ju aldrig testat på det där consumer sucker-livet som framför allt Fru EB varit så duktig på att dela med sig av sina erfarenheter av. Det innebär kanske att jag inte riktigt kan greppa eller uppskatta vad som är normalt, men både jag och min man föreställer oss alltid att de som bor och lever sådär är väldigt mycket rikare än vi. Vi tänker oss inte att folk lånar 85 % av bostadens värde eller köper en bil på kredit. Vi har inte riktigt någon aning om var de här personerna jobbar för vi bor inte i någon direkt närhet till välbetalda företag (vad vi vet), men vi antar att betydligt högre löner finns där ute någonstans i vår närhet.

Om du orkat läsa så här långt förtjänar du faktiskt en guldstjärna. Om du dessutom kan kommentera med en okvalificerad gissning på hur höga inkomster folk har för att pumpa ut 20 000 kr i fasta utgifter (boende, bil och liknande) så förtjänar du minst två. Om du har några andra insikter som kan förklara vad som krävs för att man ska på riktigt ha råd att bo lite dyrare och köra en lite dyrare bil är du också hemskt välkommen att kommentera. Inte primärt för att jag vill övertala mannen att öka vår skuldsättning, utan för att jag vill förstå omvärlden lite bättre.

Dags att slakta bufferten?

De allra flesta brukar ha en åsikt om temat buffert och däribland jag själv. Rent objektivt får jag acceptera att jag är konservativ, eftersom jag typ alltid föreslår större summor än alla andra. Vissa pratar om en månads inkomst, andra om tre, några om utgifter istället och vissa (enstaka) om årslöner. Trots att jag har sett det som att jag har en åsikt, har jag inte egentligen sett till att ha en buffert av korrekt storlek. Det blev jag varse under årets deklaration.

Nu kommer jag vara lite extrem och säga att ni som förespråkar så lite som möjligt och att vara fullinvesterade (vilket typ alla tjatar om i aktievärlden) är helt fel ute. Det gäller även er som inte har ett hus som kan behöva ett takbyte akut eller en ny luftvärmepump. Varför då? Jo, för alla tänker sig en buffert som en viktig sak till typ ett trasigt kylskåp. Och visst är det sant att kylskåp kan gå sönder, men för mig är en buffert betydligt viktigare som  krockkudde vid utebliven inkomst. Då menar jag inte om du permitteras och får klara dig på 90 % (vilket säkert kan vara ett problem för vissa iofs) av din lön, utan snarare om du får leva utan inkomst alls. Kan det verkligen hända? Jo, det kan det. Personligen var jag med om det för ett tag sedan när jag fick vänta på ersättning från socialförsäkringen i flera månader. I mitt fall drog jag inte ens ner på sparandet under perioden, eftersom min man arbetade på som vanligt, men om jag hade varit helt ensam (särskilt med barn) hade det varit en jäkla plåga att sitta med buffert på 10 000 kr som var tänkt till trasigt kylskåp, men i slutändan måste räcka till mat, hyra och liknande under flera månader. I mitt fall så kom ersättningen så småningom in på mitt konto, men den hade garanterat kunna utebli eller ta ännu längre tid på sig, särskilt i tider som dessa när man dagligen kan läsa om överbelastade myndigheter. Och ja, alla kan hamna där. Även sjuksköterskor och läkare som ofta får höra att de inte kan bli arbetslösa. Det kan de faktiskt. Eller så hamnar de ofrivilligt i en situation där de inte orkar jobba, kanske på grund av att ha slitit ut sig fullständigt under Corona-krisen?

Vad var det med deklarationen som fick mig att reagera över mig själv då? Jag blev på riktigt chockad över våra ränteintäkter 2019. Jag råkade alltså inse att vi tillsammans har en bra bit över en halv miljon i buffert.  Det är lite i överkant även för mig. Vi skulle klara oss i flera år på de pengarna, vilket kanske inte direkt är tanken med bufferten.  Samtidigt måste jag säga att när Corona slog ner som en blixt från klar himmel, kändes det rätt skönt att ha mycket pengar tillgängliga. Så vad är då rimligt? Jag tänker kanske en kvarts miljon, vilket för oss motsvarar ett år i utgifter eller ett rätt omfattande renoveringsbehov. I och med att vi bor i ett radhus och inte på en mjölkgård gissar jag att våra akuta renoveringskostnader knappast kommer komma upp i de summorna, men vi kan ju bli arbetslösa, långtidssjukskrivna eller jävligt less på omvärlden precis som alla andra.

I och med att börsen just nu går orimligt bra är jag osäker på om det är vettigt att pytsa in allt på börsen just nu. Jag tycker faktiskt att den går oförtjänt bra och borde sjunka framöver. Men samtidigt tyckte jag att reaktionerna var orimliga åt andra hållet för typ en månad sen, men inte stoppade det bolag som Ica och Axfood (som ju tjänar pengar även under sämre tider) att sjunka för det. Slutsatsen jag drar av det är att jag inte är något vidare börsmedium och därmed inte borde lägga för stor vikt vid mina egna subjektiva tankar om hur den kommer gå.

Hur stor buffert har du och vad tänker du dig att den ska räcka till?