Hur vill jag egentligen leva?

För mig har ekonomisk frihet haft en hel del fördelar sedan tidigare, men under den här sommaren har jag fått betydligt mer klart för mig vilka fördelar en god ekonomi kan ge. Jag har nämligen fått det väldigt klart för mig ungefär hur jag vill leva.

Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).

För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.

Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.

För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.

Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit? 

Är kläder pengar ner i sjön?

Flera av mina bloggkollegor har skrivit spännande inlägg om klädkonsumtion, såväl deras egen som normen enligt Konsumentverket. Jag minns inte exakt hur stora summor det rör sig om som en normal familj lägger på kläder, men de är väldigt mycket större än jag hade förväntat mig. Det här inlägget ska dock inte handla om kostnader för plaggen, utan snarare om vad vi gör med dem. För under Miljöpartiets dag i Almedalen nämnde språkröret att snittplagget bärs 10 gånger innan det kastas. 10 gånger. Kan ni fatta?

Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder  under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.

Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.

Det som är fascinerande  är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?

Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring.  Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?