måndag 14 januari 2019

Vi jobbar och sliter...sen dör vi.

Jag har under den senaste tiden läst många bra inlägg, bland annat ett från IGMR där han beskriver att trötthet är naturligt så här års. Först när jag läste inlägget så blev jag glad och något hoppfull, någonstans så tänkte jag att den egna (extremt låga) energinivån är naturlig och att det snart kommer bli bättre. Men blir det verkligen det?

Jag är en person som alltid varit trött. Trött och introvert. Jag skulle definitivt sova 10 timmar per dag om jag fick och så har det alltid varit. För mig var det främsta hindret till att bli mamma just detta. Jag visste att jag sannolikt skulle få allvarliga problem med sömnlösheten. Det kan säkert vara så att det till viss del kopplas till att jag är överdrivet ambitiös och alltid har varit vad gäller arbete (vilket är dränerande jämfört med att ägna arbetsdagen åt slösurfande), studier och sidointressen, men jag tror faktiskt att det handlar om mer än så. Min gissning är att vissa personer, kanske framför allt vi introverta, ofta behöver väldigt mycket mer tid för återhämtning för att kunna prestera. Ibland har jag funderat på om jag har kroniskt trötthetssyndrom som man läser så mycket om nuförtiden. Men jag misstänker att det här inte är någon sjukdom, utan bara mitt normalläge.

Det som är tråkigt med att känna sig helt död större delen av året (livet!), är att man inte orkar med så mycket. Jag minns att jag under min föräldraledighet hann med (och orkade) att umgås med såväl syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, samt vänner som jag nästan aldrig orkar träffa annars. När jag ser tillbaka på den här tiden så är det med enorm värme just därför. Jag fick inte bara chans att fördjupa relationen med mitt barn, utan även med andra människor i mitt liv. Nu har jag jobbat i rätt många år sedan den där föräldraledigheten. Plötsligt inser jag att jag bara träffar mina syskon på deras barns födelsedagskalas, olika begravningar och något enstaka bröllop. Jag inser att jag enbart träffar min bästa kompis nu och då för att hon är så drivande i det (och föräldraledig) och jag inser att jag inte alls tagit mig tid för att träffa äldre släktingar eller mina föräldrar under de senaste åren. 

För ett tag sedan insåg jag att mina egna föräldrar börjar bli gamla. Och att jag i princip missat att det har hänt. Jag ser dem fortfarande som 50+ och som personer som är starka, stabila, vuxna och som alltid kommer finnas där. Men det kommer de ju inte. Plötsligt så får jag vara glad om de finns där i ytterligare 10-15 år och det är för sent för mig att ägna tid åt de äldre släktingar som redan hunnit gå bort. Jag hade även en granne förr som var väldigt ensam, men som jag tog mig tid att hälsa på och bjuda på fika regelbundet under min studietid. Hon är också borta nu. Var befann jag mig då? Jo, på jobbet. Eller på soffan efter jobbet. Jag skäms. Och känner att hela systemet är sorgligt. Ibland hör man att livet är allt det där som händer när man är upptagen med att göra andra planer. Och så kan det säkert vara för en del. Men jag är rädd att livet för de allra flesta snarare är allt det där som händer när man är upptagen med att vara på jobbet, tänka på jobbet och må dåligt över jobbet.

För er läsare är lösningen uppenbar. Den stavas F-I-R-E. Men innan ni bestämmer er för att köra stenhårt på heltidsarbete och sparsamhet (inklusive en massa övertid) ber jag er tänka en gång till. För vi får ju faktiskt aldrig tillbaka våra döda släktingar eller heller (sannolikt) relationer som tar slut för att vi inte hinner underhålla dem. Vi får aldrig tillbaka våra barns tidiga år eller vår ungdom. Det innebär inte att jag tycker att vi borde passa på att konsumera och resa till förbannelse under våra unga år, som vissa andra. För mig är det ingen förlust att jag väljer matlåda eller avstår dyra viner. Däremot är det en förlust att missa sådant man aldrig kan få tillbaka. kan sannolikt dricka fina viner, resa till Paris eller äga en häftig bil även som 60-åring. Men man kan inte träffa personer som inte längre finns, ge ens barn en stabil uppväxt eller bara återskapa relationer som gått i kras under åren med för mycket arbete.

Nej, alla därute. Se till att ni inte bara jobbar och sen dör. För då är ju livet inte så värst värt att leva. Se till att ta tillvara på alla människor därute som verkligen betyder något och som inte alltid kommer finnas där. Ta tillvara på er familj och era nära och kära. Sen är det upp till er att hitta den optimala lösningen på hur det ska gå till. För mig som är konstant trött är nog en viktig del i det hela att redan här och nu se till att inte jobba för mycket, för då orkar jag inte vara en bra mamma, partner, vän och dotter. För någon annan kanske det innebär att göra en MMM och vänta med barn tills man kan ägna sig helhjärtat åt föräldraskapet. Jag vet inte. Men för guds skull, se till att pensionen vid 67 inte blir det där stora att se fram emot. För då är risken att dagens rubrik blir ditt öde.

24 kommentarer:

  1. Ja fy fan, livet. Livet händer här och nu. Det enda vi kan vara säkra på är just nu. Vad som finns kvar imorgon vet ingen. Jag skrev just ett inlägg om meditation (kommer imorrn) och det har hjälpt mig att bli mer närvarnde. Likaså stoicismen och FIRE. Allt hänger ihop på något konstigt sätt...

    Jag tror också det är viktigt med FIRE att det är 45 man ser fram emot istället för 67. Skaffa dig ett liv du inte vill pensionera dig ifrån om det går. Jag tänker att jobbet kommer ta för stor del av mitt liv fram till mitt FIRE datum. Jag kommer dock utveckla andra delar av livet som får flyta ut och fylla jobbtiden när det väl sker - kanske till och med genom nedtrappning om det går.

    Vårda relationerna och skit i prylarna. Bra inlägg och heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter som du har kommit långt när det kommer till det här ämnet. Jag tror dock att många inte gjort det, även i FI-världen. Vi kan vara så fokuserade på SEN att vi glömmer det som är nu. Om jag tex skulle vänta på FIRE innan jag skaffar nästa barn, kanske jag blir för gammal för att få ett. Om jag väntar till FIRE innan jag lär känna mina föräldrar på djupet, kanske de hinner dö innan jag gör det. Det finns många om och men som man måste ha i åtanke innan man bara kör all in på FIRE. Eller man måste inte. Men jag tror att man likt mig kan ångra sig om man glömmer bort det.

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  2. Känner att det är en evig balansgång mellan att att leva i nuet och i framtiden. Hade jag bara levt i nuet så skulle jag gå ner i arbetstid direkt och ha mer fritid för att göra det jag vill redan nu. Eftersom vi sparar runt 60% av våra inkomster idag skulle vi alltså kunna jobba 50% mindre redan idag (i teorin) och klara oss fint. Men sen har vi det där med framtiden. Istället sparar vi våra 60% för att kunna bli 100% finare senare. Är det rätt beslut? Jag vet faktiskt inte. För min egen del ligger det naturligt att planera och att leva i framtiden. Jag har fått medvetet jobba på att vara mer närvarande i nuet. Och det har gått rätt bra faktiskt. Att skaffa barn är väldigt tacksamt för att bli bättre på att leva i nuet. Även hunden innan vi fick barn var ett starkt ankare som förankrade en i nuet. Men sen har vi aspekten med kvalité och kvantitet också. Tiden vi spenderar med varandra kan behöva en dos av bägge. Men jag tror det är viktig att ta ansvar för att göra tiden vi spenderar i våra relationer mer kvalitativa. Vi önskar oss ofta mer tid men kanske inte alltid förvaltar den tid vi har på bästa sätt. En ska iaf jag känner starkt är att leva i det förflutna inte medför något konstruktivt. Vård minnen är en sak, men att önska att man gjort saker annorlunda eller bara drömma sig tillbaka till en tid under andra omständigheter och förutsättningar tar både rid och energi. Något man inte kan förändra och inte bidrar till varken nuet eller framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sorry för alla stavfel ovan, ska egentligen hålla mina korvfingrar borta från att skriva på mobilen. :)

      Radera
    2. Visst är det så att barnen hjälper. Även fast jag tror att vi är fler som plötsligt inser att ungen gått och blivit 4, 8, 15 superfort. Jag tror att deltidsarbete kan vara ett sätt att pausa tiden lite och hinna uppleva allt det där. Men det innebär kanske inte att man måste jobba halvtid, kanske skulle 80% göra att man får tillbaka en del av sina barns barndom utan att förlora allt för mycket sparande och därmed förlänga tiden till FI för mycket. Tack för dina reflektioner (mitt i natten). :)

      Radera
  3. Frihetsmamman ett fantastiskt inlägg och bra efterföljande diskussion. Jag har precis samma tankar som du. Exempelvis en äldre kvinna, ej släkting, men betydelsefull (döpt efter henne) som gick bort tidigt 2000-tal. Var jag på begravningen? Nej, på jobbet. Jag minns inte ens vad jag jobbade med då. Jag tänker ofta på den där begravningen, att jag inte kunde ta ett par dagars ledigt för att åka och visa respekt för en person som funnits med mig hela livet. Sucks. Aldrig mer säger jag.

    Apropå det där 100% FIRE-järnet nu eller 50%50% jämna plågor måste man nog gå till sig själv och sin specifika livssituation. Är man på gränsen till nervsammanbrott blir det 50/50 för hälsan är a, b och c. Men om man har möjlighet och likt du är liiite mer i början av karriären, skulle jag säga att det sitter gott med en Tesla på banken. Väldigt bra ränta-på-räntaeffekt som du går miste om om du väljer att halvfjösa. Och problemet inser jag när jag väl har cut loose är att jag aldrig kan tänka mig att gå tillbaka på ett ord. kontorskneg så man stänger så att säga en dörr. Som jag iofs kanske inte hade stängt om jag inte insisterat på att köra 18 år compliance hoooking, så jag kanske inte skulle vara så tvärsäker. Men jag tror jag har en poäng. Vad tror du Frihetsmamma?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt stöd. Personligen tycker jag att det här är det bästa och mest heltäckande inlägg jag någonsin skrivit, men tyvärr ett av de minst kommenterade. Troligen håller gemene man inte med mig ;) Men så kan det vara, man vet aldrig vad folk uppskattar på förhand.

      Vad ledsen jag blir av att höra om den där begravningen. Det är helt bisarrt att det så lätt blir så att vi prioriterar allt annat än det som faktiskt är viktigt. Jag hoppas att jag lärt mig att agera annorlunda, även fast jag vet att jag suttit och helgjobbat frivilligt istället för att hälsa på döende anhöriga. Tvi, dig Mattis (vi gillar Ronja här hemma)! (menar alltså mig själv och inte Ronjas pappa). Jag skäms för mitt beteende och ångrar det bittert.

      Jag håller med dig om heltidsresonemanget absolut. Det är bara det att jag ju redan har barn här och nu och det finns dessutom personer som kanske aldrig kommer tillbaka i ens liv. Jag tänkte lite på det Flow FIs kommentar och jag tror att det bästa för många sannolikt är att göra en mix. Varför inte jobba 80%? Så att man får en ledig dag i veckan och mer energi, men ändå tjänar tillräckligt bra att man kan spara en hel del? För alla oss med barn under 8 så kan ju inte ens arbetsgivaren säga något. Jag tror absolut att det är svårt att återgå efter att ha varit ute ur gamet ett tag. Det vet nog alla som provat på föräldraledighet. Visst kanske man inte vill hänga med gnällig unge hela dagarna, men jag måste erkänna att jag gärna inte hade gått tillbaka till arbetsplatsen efter det att min föräldraledighet var slut. Överväger starkt att vara hemma i minst 2 år om det blir en tvåa här i huset. Prokrastinering kallas det visst.

      Radera
    2. Jag jobbade 60% förra våren och var föräldraledig mån-tis. Det var helt underbart grymt. Istället för att känna att jag aldrig var hemma så kände jag att jag knappt var på jobbet. Fyra dagar ledig och tre dagar på jobbet. Stort skifte från 5-2 jobbdieten. Ett problem dock var att jag hade kvar alla ärenden på jobbet så det var lite svårt att hinna med. Men jag försökte inte kompensera och sa att det inte var mitt problem att chefen inte planerat för min ledighet i verksamhetsplaneringen. Det är liksom inte mitt jobb att göra det.
      Fru Flow FI är ju hemma två år med vårt barn. Blir det en no2 så blir det väl två år till. Nu har vi planerat så att hon har lönejobbat klart. Hon satsar på sina egna grejer och på gården sen när föräldraledighet är över. När vi om några år fått bättre fart på pengamaskinen och bolånet är lite mer avbetalt funderar jag också på att gå ner i arbetstid till 75-80%. Anledningen till att jag känner att det funkar med 100% nu trots liten guldklimp hemma som jag helst vill vara med är att jobbet inte ställer så höga krav. Jobbar sällan/aldrig över. Flextid och har energi över (förutom i hades-januari då alla är sjuka eller trötta) för att få ut lite kvalitetstid på eftermiddagen-kvällen.

      Radera
  4. Håller med i all i detta fin-fina inlägg som jag inte hunnit läsa.

    SvaraRadera
  5. Vilket superbra inlägg. Det här är något som maler i mig dagligen. Jag jobbar heltid, eller ja lite mer än heltid är väl sanningen och ibland känner jag att jag nått någon form av gräns och bara vill spy över jobbet. Sen blir det bättre en tid och sedan kommer det igen. Problemet med mitt jobb är att jag inte bara kan gå ner i tid, eller kan kan jag ju men jag har ansvar för x antal patienter och de försvinner inte bara. Dock borde det var arbetsgivarens ansvar. Vi har inte lika fin sparkvot som er andra, förra året låg vi på 25% och då tar det såklart emot att gå ner 20% i lön.. Men livet måste ju levas också och jag har bara nått den fina åldern 32.. Som sagt det finns inte något enkelt svar men som du hör lutar jag mer och mer till att gå ner i tid.. Mot hösten eller så :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att läsa om dina tankar. Jag har länge försökt pussla ihop din person utifrån dina kommentarer och här kommer du med ännu mer ledtrådar till hur ditt liv ser ut. I mina ögon är du nu alltså en fysioterapeut som bor i hus (som du stormtrivs i) med mannen i dina drömmar. Du gillar vin och att resa till huvudstäder för lite god mat och spännande muséer. Du gillar att träna och är den där pålitliga kollegan och vännen som alla alltid kan lita på gör det du ska, men som chefen sannolikt tar för given. Nu börjar du dock bli lite less på allt, du har saker som inte blivit som du tänkt privat, och börjar tycka att jobbet tar för mycket energi så därför håller du FI-lågan uppe och snart kommer du bli supersparare ala MI30 (skojade om det sista). Alla rätt?

      För att vara lite mer allvarlig så förstår jag alla dina invändningar. Jag tänker att det enda man kan göra är att prova för att se hur det känns. Kanske blir det bättre? kanske funkar deltiden inte alls och så återgår du till heltid? Sannolikt ingen big deal. Eller så kör du på heltid ett tag till så att ni kan superspara er till ytterligare chanser till barn/early retirement/ ett hus på rivieran eller vad det nu är som känns bäst. Jag tror mest att man måste vara medveten om de uppoffringar ett heltidsarbete innebär för många. Kanske särskilt småbarnsföräldrar eller oss supertrötta introverter därute. Då är det kanske inte bäst att superspara i 15 år för att sen gå i pension och inse att det är för sent att göra en massa saker som man hade velat(saker= umgås med människor, inte lära sig spanska eller resa till Paris).

      Radera
    2. Oj, det va nästan läskigt att läsa ”om sig själv”. Jag tänker att jag inte har kommenterat så mkt och vill vara lite anonym men tydligen har det blivit endel och jag är tydligen inte så anonym som jag trodde.. Kollegan som chefen tar för givet, gillar att träna, bor i mitt dröm hus och lite till :) fysioterapeut, njaa.. Men jag har en som kollega om det räknas, du får gissa vidare!
      Nåväl, min tanke är väl att hålla i med heltid fram tills vi får barn, jag tänker att det är en enkel milstolpe, tyvärr som du vet har den där stolpen flyttats framåt hela tiden och det är kanske därför som det känns så tungt i perioder.. Det blir liksom dubbel motgång med att vi inte kan få barn och att jobbet suger musten ur mig.
      Vi har iaf börjat året bra sparmässigt och om min man inte får något dumt för sig så ligger vi på 40% sparande denna månad. Funderar ärligt på att sno hans plånbok och lämna en hundring i jackfickan.. Nu låter det som att han inte vill spara, det vill han, han är bara inte lika nitisk..
      Hur är fördelningen mellan er, är ni lika sparsamma?

      Radera
    3. Nej, men det har du inte och det är klart du får vara anonym. Jag har dock inte så många som kommenterar regelbundet utan att ha en egen blogg (och dem bildar man sig ju ganska lätt en uppfattning om genom deras inlägg) och därför blir det lätt att man skapar sig en bild av någon utan att man egentligen har en aning. För din del betyder det egentligen bara att dina kommenterar är minnesvärda och att jag därför kommer ihåg dig. :)

      Jag har förstått att du gärna vill jobba heltid ett tag till i väntan på föräldraledighet. Och från ett FK-perspektiv är det ju fantastiskt klokt av dig. Gillar att du skriver att det går bra om han inte får något dumt för sig. Min är ganska frugal av sig naturligt, däremot har han likt FEBs man inte så bra koll på hur man får tag på det man VÄL köper till ett vettigt pris. Då kan han bara gå in i närmaste affär och köpa det. Jag däremot är inte lika sparsam naturligt, men fixar bästa pris på saker. Det bästa vore väl om vi kunde kombinera våra stilar. På så vis skulle vi ju kunna sluta handla typ helt och det vi väl köper få till ett superbra pris. Om ni sparar 20% trots dyra behandlingar så tycker jag det låter jättebra. Jag vet inte vad vi kommer ligga på i år, men sannolikt inte mer än 30% i och med deltidsarbete och andra jobbrelaterade kostnader för min mans del. Man ska ju hitta något som funkar för en bara. Det måste ju inte vara 70% sparkvot även om i bloggvärlden ligger där. 20% är åtminstone 10% mer än typ alla andra därute. :)

      Radera
  6. Det här är ju den kanske viktigaste vardagsfrågan! Särskilt tydligt med små barn. Det finns en riktigt bra novellsamling av Fredrik Lindström som heter "Vad gör alla okända människor hela dagarna?" och där finns en novell om ett par som gjort ett upplägg där de "bara ska jobba några år till" och en får känslan att det bara skjuts upp. Först kommer barnen vara 5 och 7 när de taggar ner, sen 7 och 9... osv. Så sorgligt och träffar verkligen rakt i själen. Där vill jag inte hamna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som spännande och deprimerande läsning. Men visst är det så? Det här har jag tänkt mycket på som förälder, men ännu mer när livets skörhet och potentiellt plötsliga slut gjorts sig påminda på sistone. Mina föräldrar (iaf pappa) har länge jobbat mot ekonomiskt oberoende och min pappa nådde i land lagom till att alla barnen flyttat hemifrån. Men han har aldrig varit föräldraledig, vabbat eller lärt känna sina barn (och han har en del barn). Det är ju inte där man vill hamna heller. Jag har hört liknande resonemang bland andra icke-FI:ers, men då har det ofta handlat om ren barnuppfostran eller att man måste jobba mindre för att orka ett HELT yrkesliv. Och det är ju som bekant det sista jag vill orka. Jag vill orka en tredjedels yrkesliv kanske. Visst jobbar ni heltid när ni inte är föräldralediga? Hur har ni resonerat där, kanske kan det vara ett blogginlägg framöver?

      Radera
  7. Rättelse: Tror det heter Vad gör alla superkända människor hela dagarna?

    SvaraRadera
  8. Du har verkligen rätt, jobbet är ändå bara jobbet. Har aldrig jobbat heltid sedan jag fick barn (han fyller 17 nästa månad). Hade nog tänkt göra det, men när det började bli dags fick jag en kronisk sjukdom och nu jobbar jag 3 timmar om dagen vilket är vad jag orkar. Så nöjd att jag 1: fick barn sent o hade sparat mkt, 2: har haft all denna tid med min grabb under hans uppväxt. Inte kul att vara sjuk förstås, men man får försöka se det positiva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du resonerar liknande, men tråkigt med sjukdomen. Har du sjukersättning då?

      Det där med när man ska få barn är en svår fråga. Jag har tänkt att jag ångrar att jag fick barn tidigt, av samma anledning som du är glad att du fick det sent, men samtidigt är jag glad över att få fler år med min pärla och att hen får mer tid med sina äldre släktingar. Svårt att veta vad som är bäst, men att ha MMMs ekonomiska läge inför födseln vore ju najs.

      Radera
  9. Japp, sjukersättning på resterande. Det är sant det där med äldre släktingar, men nu är det som det är ;)

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  12. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera